Det här dokumentet är ett utdrag från EUR-Lex webbplats
Dokument 62005CC0003
Opinion of Advocate General Kokott delivered on 24 November 2005. # Gaetano Verdoliva v J. M. Van der Hoeven BV, Banco di Sardegna and San Paolo IMI SpA. # Reference for a preliminary ruling: Corte d'appello di Cagliari - Italy. # Brussels Convention - Judgment authorising the enforcement of a judgment given in another Contracting State - Failure of, or defective, service - Notice - Time for appealing. # Case C-3/05.
Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott föredraget den 24 november 2005.
Gaetano Verdoliva mot J. M. Van der Hoeven BV, Banco di Sardegna och San Paolo IMI SpA.
Begäran om förhandsavgörande: Corte d'appello di Cagliari - Italien.
Brysselkonventionen - Verkställighetsförklaring avseende en dom som meddelats i en annan konventionsstat - Delgivning har inte skett eller har skett på ett felaktigt sätt - Kännedom - Tidsfrist för att söka ändring.
Mål C-3/05.
Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott föredraget den 24 november 2005.
Gaetano Verdoliva mot J. M. Van der Hoeven BV, Banco di Sardegna och San Paolo IMI SpA.
Begäran om förhandsavgörande: Corte d'appello di Cagliari - Italien.
Brysselkonventionen - Verkställighetsförklaring avseende en dom som meddelats i en annan konventionsstat - Delgivning har inte skett eller har skett på ett felaktigt sätt - Kännedom - Tidsfrist för att söka ändring.
Mål C-3/05.
Rättsfallssamling 2006 I-01579
ECLI-nummer: ECLI:EU:C:2005:722
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JULIANE KOKOTT
föredraget den 24 november 2005 1(1)
Mål C-3/05
Gaetano Verdoliva
mot
J.M. Van der Hoeven BV m.fl.
(begäran om förhandsavgörande från Corte d’Appello di Cagliari (Italien))
”Brysselkonventionen – Artikel 36 – Begreppet delgivning – Bristfällig delgivning av verkställighetsförklaringen – Likställande av gäldenärens kännedom om förklaringen med delgivning av densamma – Avhjälpande av brister i delgivningen genom kännedom om verkställighetsförklaringen – Begreppet kännedom”
I – Inledning
1. I förevarande mål begär Corte d’Appello di Cagliari förhandsavgörande angående tolkningen av artikel 36 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad konventionen)(2). Framför allt gäller frågan huruvida kännedom om verkställighetsförklaringen kan medföra att den tidsfrist som avses i artikel 36 i konventionen börjar löpa i fall där delgivning av beslutet inte har skett eller har skett på ett bristfälligt sätt.
II – Tillämpliga bestämmelser
A – Brysselkonventionen
2. Enligt artikel 26 i konventionen skall en dom som har meddelats i en konventionsstat erkännas i de andra konventionsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas.
3. Artiklarna 27 och 28 innehåller en fullständig uppräkning av de grunder enligt vilka en dom inte skall erkännas. Enligt artikel 27.2 i konventionen skall en dom bland annat inte erkännas om,
”svaranden inte på rätt sätt har delgivits stämningsansökan eller motsvarande handling i tillräcklig tid för att kunna förbereda sitt svaromål”.
4. Enligt artikel 31 i konventionen skall en dom som meddelats i en konventionsstat och som är verkställbar i den staten verkställas i en annan konventionsstat sedan domen, på ansökan av part, har förklarats vara verkställbar där. Enligt artikel 34 i konventionen skall den domstol som prövar ansökningen avgöra frågan utan att gäldenären i detta skede skall ges tillfälle att yttra sig över ansökan.
5. Enligt artikel 35 i konventionen skall en behörig domstolstjänsteman snarast underrätta borgenären om det avgörande som har meddelats, på det sätt som föreskrivs i verkställighetsstaten. Borgenären kan enligt artikel 40 i konventionen söka ändring, om ansökan om verkställighet avslås.
6. Artikel 36 i konventionen innehåller bestämmelser om gäldenärens möjlighet att söka ändring enligt följande:
”Om verkställighet medges, kan motparten söka ändring av avgörandet inom en månad från det att han delgavs detta.
Om ändringssökanden har hemvist i en annan konventionsstat än den där avgörandet att medge verkställighet meddelades, skall fristen för att söka ändring vara två månader och löpa från den dag då beslutet delgavs honom, antingen personligen eller i hans bostad. Fristen får inte förlängas på grund av långt avstånd.”
7. Ansökan om ändring enligt artikel 36 skall i Italien enligt artikel 37 i konventionen göras vid Corte d'appello. I artikel 39 i konventionen föreskrivs att så länge den i artikel 36 angivna fristen för att söka ändring inte har löpt ut, får inga andra åtgärder för verkställighet än säkerhetsåtgärder vidtas mot gäldenärens egendom.
B – Den nationella lagstiftningen
8. Enligt artikel 143 i Civilprocesslagen (Codice di Procedura Civile, nedan kallad CPC), genomförs delgivning med personer med okänd adress genom att delgivningsmannen deponerar en kopia av ansökan i kommunhuset i den ort där gäldenären senast haft sin bostad samt anslår en ytterligare kopia på delgivningsmannens anslagstavla.
9. Enligt den hänskjutande domstolens förklaringar är depositionen av ansökan och uppsättandet på anslagstavlan enligt rättspraxis från Corte Suprema di Cassazione nödvändiga förutsättningar, såtillvida att om dessa inte är uppfyllda anses delgivning inte ha skett.(3) En delgivning enligt artikel 143 är enligt Corte Suprema di Cassazione vidare ”ogiltig om delgivningsmannen inte i redogörelsen lämnar några uppgifter om de efterforskningar och den utredning som gjorts för att fastställa mottagarens adress”.(4)
10. Bland bestämmelserna om betalningsföreläggande enligt artiklarna 633–659 CPC finns i artikel 650 en bestämmelse som reglerar bestämmelsen om för sent sökt återvinning av betalningsföreläggande.(5) Artikel 650 CPC lyder:
”Svaranden kan ansöka om återvinning även efter utgången av den frist som fastställts i utslaget om han bevisar att han inte i rätt tid har fått kännedom därom till följd av felaktig delgivning eller på grund av force majeure.
…
Återvinning är inte längre möjlig sedan tio dagar förflutit efter den första verkställighetsåtgärden.”
III – Bakgrund och tolkningsfrågor
11. Genom tredskodom av den 14 september 1993 förpliktade Arrondissementsrechtbank Den Haag (Nederländerna) den i Italien bosatte Gaetano Verdoliva att utge 365 000 NLG till det i Nederländerna registrerade bolaget J.M. Van der Hoeven B.V. (nedan kallat Van der Hoeven) som ersättning för leverans och uppförande av växthus.
12. Den 24 maj 1994 förklarade Corte d’Appello di Cagliari denna dom för verkställbar i Italien och gav tillstånd till utmätning av egendom hos Gaetano Verdoliva motsvarande ett belopp på 220 miljoner ITL.
13. Ett första försök till delgivning av verkställighetsförklaringen i Gaetano Verdolivas bostad i Capoterra misslyckades eftersom ”även om han fortfarande är skriven på denna adress har han flyttat sedan mer än ett år” (enligt redogörelsen över resultatlös delgivning av den 14 juli 1994).
14. Därefter skedde delgivning av verkställighetsförklaringen, enligt delgivningsrapporten av den 27 juli 1994, i enlighet med artikel 143 CPC. Enligt denna delgivningsrapport har ”[d]å mottagaren var oanträffbar på denna adress, från vilken han flyttat ... enligt artikel 143 CPC, en kopia [av verkställighetsförklaringen] deponerats i kommunhuset och en ytterligare kopia har anslagits på delgivningsmannens anslagstavla”.
15. Efter det att Gaetano Verdoliva inte inom 30 dagar från delgivningen sökt ändring begärde Van der Hoeven verkställighet av domen, varvid bolaget anslöt sig till ett redan pågående utsökningsförfarande mot Gaetano Verdoliva.
16. Den 4 december 1996 ansökte Gaetano Verdoliva om återvinning av verkställighetsåtgärderna vid Tribunale Civile di Cagliari och anförde att det inte var tillåtet att verkställa den nederländska domen i avsaknad av en verkställighetsförklaring av en italiensk domstol, eftersom detta stred mot Brysselkonventionen. Han anförde vidare att den nederländska tredskodomen inte var verkställbar eftersom den meddelats i strid med artikel 27.2 i konventionen. Senare under förfarandet hävdade han att verkställighetsförklaringen från Corte d’Appello di Cagliari inte delgetts honom eftersom kopian härav, tvärtemot vad som framgår av delgivningsrapporten, inte deponerats vid kommunen Capoterra. I avsaknad av delgivning kunde den i artikel 36 i konventionen föreskrivna fristen inte börja löpa.
17. Genom dom av den 7 juni 2002 ogillade Tribunale di Cagliari ansökan om återvinning samt den i samma förfarande framställda invändningen att delgivningsrapporten var ogiltig. Domstolen ansåg att fristen för att ansöka om ändring hade löpt ut. 30-dagarsfristen för ansökan om ändring hade nämligen – som vid förfarande om betalningsföreläggande enligt artikel 650 CPC – börjat löpa senast vid den första delgivningsåtgärden. Ändringen hade emellertid ostridigt inte sökts inom denna frist.
18. Gaetano Verdoliva har överklagat denna dom till den hänskjutande domstolen och har till stöd härför även åberopat att delgivningsmannen inte, innan kungörelsedelgivning enligt artikel 143 CPC tillgreps, i strid med sina skyldigheter som tjänsteman, utrett om gäldenären verkligen var oanträffbar.
19. Corte d’Appello har i sin begäran om förhandsavgörande angett att verkställighetsförklaringen utgör en giltig exekutionstitel först efter det att 30-dagarsfristen löpt ut. Följaktligen föreligger ingen giltig exekutionstitel i det fall verkställighetsförklaringen inte delgetts på ett korrekt sätt och fristen då inte börjat löpa.
20. Corte d’Appello har dessutom angett att det är ostridigt mellan parterna att klaganden åtminstone under förfarandet i första instans fått kännedom om verkställighetsförklaringen då han själv den 20 juni 1998 ingett den i målet. Han har därefter inte ansökt om ändring av detta beslut.
21. Mot denna bakgrund har Corte d'Appello hänskjutit följande frågor om tolkningen av artikel 36 i konventionen till domstolen för förhandsavgörande:
”1) Fastställs det i konventionen ett självständigt begrepp avseende kännedom om processhandlingar eller skall innehållet i detta begrepp bestämmas utifrån enskilda bestämmelser i nationell lagstiftning?
2) Kan, enligt bestämmelserna i konventionen och särskilt artikel 36 i denna, den delgivning av verkställighetsförklaringen som föreskrivs i artikel 36 i konventionen ske på annat likvärdigt sätt?
3) Innebär närmare bestämt kännedom om detta beslut att fristen enligt artikel 36 i konventionen börjar löpa trots att delgivning inte skett eller är ogiltig, eller innebär denna konvention en begränsning av de sätt på vilka kännedom om beslutet kan erhållas?”
IV – Parternas argument
22. Gaetano Verdoliva, den italienska regeringen och kommissionen har yttrat sig under förfarandet.
23. Gaetano Verdoliva anser att kännedom om förklaringen inte ersätter delgivning enligt artikel 36 i konventionen. Rätten till försvar skyddas endast om gäldenären ges möjlighet att få kännedom om förklaringen genom en rättsenlig delgivning. Enbart en förmodad kännedom räcker inte. Om en giltig delgivning av verkställighetsförklaringen av den utländska domen inte föreligger är denna att anse som obefintlig i rättsligt hänseende med följd att det inte finns någon gällande exekutionstitel.(6)
24. Den italienska regeringen påpekar vidare angående detta att begreppet delgivning i artikel 36 i konventionen skall förstås i en teknisk-processuell, det vill säga formell, bemärkelse, vilket bland annat framgår av att det i artikel 36 i konventionen på italienska står notificazione (delgivning) medan det i andra bestämmelser i konventionen helt enkelt står comunicazione (underrättelse). Då konventionen inte innehåller någon definition av begreppet delgivning kan denna endast bedömas enligt processrätten i den vid varje tillfälle aktuella verkställighetsstaten. Detsamma gäller för begreppet kännedom.
25. Vad gäller den andra och den tredje tolkningsfrågan är den italienska regeringen av den uppfattningen att konventionen inte medger några alternativ till en formell delgivning. Då konventionen vad gäller begreppet delgivning hänvisar till den nationella rätten är det de nationella domstolarnas uppgift att bedöma om faktisk kännedom om verkställighetsförklaringen enligt den aktuella nationella processrätten i sig kan jämställas med en formell delgivning. Vid denna bedömning kan den nationella domstolen ta hänsyn till de krav som följer av rätten till försvar.
26. Kommissionen förstår den första frågan så, att den hänskjutande domstolen vill veta om begreppet delgivning i artikel 36 i konventionen förutsätter att gäldenären har faktisk kännedom om verkställighetsförklaringen. Den tar i beaktande att de nationella delgivningssystemen inte harmoniseras genom konventionen. Artiklarna 20, 27 och 36 syftar dock till inrättandet av ett omfattande skydd för rätten till försvar i samtliga delar av förfarandet såväl i den stat där domen avkunnas som i verkställighetsstaten.(7) Detta skydd måste också beaktas i de nationella bestämmelserna om delgivning.
27. Kommissionen föreslår att den första frågan skall besvaras så att en delgivning i den mening som avses i konventionen i princip inte kräver personlig och faktisk kännedom hos mottagaren så länge som denne vid ett senare tillfälle, trots att eventuella frister med anledning av delgivning löpt ut, kan åberopa bristande kännedom om den delgivna rättsakten och försvara sig mot den.
28. Den andra och den tredje frågan kan enligt kommissionen förstås på olika sätt. För det första skulle de kunna förstås så att den nationella domstolen önskar få klarhet i huruvida verkställighet kan ske omedelbart utan att verkställighetsförklaringen delgivits, varvid det är tillräckligt att gäldenären fått kännedom om den genom verkställighetsåtgärderna. Detta skulle innebära att rätten till försvar entydigt inskränkts och svaret skulle vara nekande.
29. Omvänt kunde frågorna besvaras jakande för det fall att de avser huruvida en sådan kännedom skulle kunna medföra att en tilläggsfrist började löpa. Detta skulle komma i fråga om gäldenären på grund av brister i delgivningen, eller om delgivningen inte nått honom personligen, inte hade kunnat utnyttja den i artikel 36 avsedda 30‑dagarsfristen.
30. Enligt kommissionens uppfattning är det upp till medlemsstaterna att bestämma hur fristregeln i artikel 36 skall tillämpas så att den säkerställer rätten till försvar på det nationella planet.(8) Under inga omständigheter kan dock delgivningskravet kringgås eller fristen i artikel 36 förkortas.
V – Bedömning
31. Med sin första fråga önskar den hänskjutande domstolen veta om konventionen innehåller ett eget kännedomsbegrepp. Begreppet kännedom förekommer över huvud taget inte i konventionen, i synnerhet inte i artikel 36 i dess i målet aktuella lydelse i vilken det endast talas om delgivning.
32. Mot bakgrund av målet i den nationella domstolen och ordalydelsen i artikel 36 skall den första frågan förstås på följande sätt: Är begreppet delgivning ett självständigt begrepp i konventionen och kan kännedom anses som en sådan delgivning, på så sätt att fristen i artikel 36 börjar löpa då gäldenären får kännedom om förklaringen.
33. Enligt kommissionen skall domstolen däremot besvara den grundläggande frågan huruvida begreppet delgivning i artikel 36 i konventionen generellt kräver att gäldenären faktiskt har kännedom om förklaringen.
34. Denna fråga är dock i ljuset av omständigheterna i tvisten vid den nationella domstolen hypotetisk. Den hänskjutande domstolen har som förutsättning för frågan angett att verkställighetsförklaringen eventuellt inte delgetts med giltig verkan. Det ankommer således inte på domstolen att avgöra om kännedom om förklaringen är en ytterligare förutsättning för en giltig delgivning utan endast om kännedom om verkställighetsförklaringen i förekommande fall kan ersätta delgivningen.
35. Förstådd på detta sätt överlappar den första frågan den andra och den tredje frågan. De tre frågorna skall således bedömas i ett sammanhang.
36. Sammantaget önskar den hänskjutande domstolen således veta om artikel 36.1 i konventionen skall tolkas så att, för det fall delgivningen gjorts på ett bristfälligt sätt, gäldenärens kännedom om verkställighetsförklaringen räcker för att fristen för att söka ändring skall börja löpa.
37. Innan jag besvarar denna fråga vill jag nämna något om betydelsen av rätten att söka ändring i artikel 36.1 i konventionen för tillvaratagandet av gäldenärens rättigheter.
A – Betydelsen av rätten att söka ändring enligt artikel 36 i konventionen
38. I domen i målet Carron har domstolen slagit fast att genom ”artiklarna 31–49 i konventionen ... har konventionsstaterna [fått] ett enhetligt system för ansökan om verkställighet. I en första, icke kontradiktorisk del av detta förfarande kan borgenären snabbt få tillgång till verkställighet av en dom i en annan konventionsstat än den stat där domen utfärdades. I ett andra kontradiktoriskt skede tillvaratas gäldenärens intresse genom att denne har möjlighet att söka ändring och därvid få det exekutiva förfarandet avbrutet.”(9)
39. Förfarandet för att erhålla verkställighet av domar är del av ett gemensamt system, skapat genom konventionen, genom vilket den fria rörligheten för domar på privaträttens område(10) förenas med tillvaratagandet av rätten till försvar.(11) Gäldenärens rätt att söka ändring skyddas, såsom grundläggande rättsprincip, genom den av domstolen erkända principen om rätten till en opartisk rättegång.(12) Denna rättsprincip grundar sig på artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna(13), och återfinns i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.(14)
40. I delgivningsförfarandet tillvaratas gäldenärens rätt till försvar särskilt genom artikel 27.2 och artikel 36 i konventionen. Artikel 27.2 utgör, till skydd för gäldenärens rättigheter, hinder för erkännande och verkställighet av en dom, om undantagsvis de rättsliga garantierna i den stat där domen avkunnats och i konventionen inte räcker för att garantera att gäldenären kunde utöva sin rätt till försvar i domsstaten.(15) Dessutom finns i artikel 36 en möjlighet för gäldenären att söka ändring av verkställighetsförklaringen avseende domen och få saken prövad i ett kontradiktoriskt förfarande.
41. Artikel 36 har i det avseendet en särskild betydelse för gäldenärens rätt till försvar i erkännande- och verkställighetsfaserna eftersom den utgör en för rätten till försvar nödvändig motvikt till det ensidiga summariska förfarandet vid verkställighetsförklaringen eftersom svaranden inte har möjlighet att yttra sig enligt artikel 34 i konventionen.
42. Först genom att söka ändring på det sätt som föreskrivs i artikel 36 har gäldenären möjlighet att framföra argument mot erkännandet av domen och verkställighetsförklaringen. Artikel 36 utgör alltså det processrättsliga komplementet till de materiella reglerna om hinder för erkännande i artiklarna 27 och 28 i konventionen.
43. Visserligen skall enligt konventionen de behöriga domstolarna i verkställighetsstaten på eget initiativ pröva om sådana hinder föreligger.(16) I konventionen finns dock ingen skyldighet att ex officio pröva riktigheten i de omständigheter som legat till grund för domen, varför en grundlig prövning av förutsättningarna för erkännande av domen i ett kontradiktoriskt förfarande görs först när gäldenären sökt ändring av förklaringen enligt artikel 36.(17)
44. Förordning nr 44/2001(18), vilken inte är tillämplig på förevarande förfarande, innehåller numera till och med ett förbud mot att före verkställighetsförklaringen pröva huruvida något erkännandehinder föreligger, så att det endast är gäldenären som kan aktualisera en sådan prövning genom att söka ändring av verkställighetsförklaringen.(19)
45. Det är i de fall som avses i artikel 27.2 i konventionen särskilt viktigt att svaranden genom artikel 36 i konventionen ges möjlighet att på verkställighetsstadiet få yttra sig i saken. Det är i dessa fall nämligen först på verkställighetsstadiet som svaranden har möjlighet att försvara sig. Utan den möjlighet som ges genom artikel 36 skulle skyddet i artikel 27.2 vara overksamt, så att i undantagsfall en dom skulle kunna verkställas utan att svaranden skulle ha haft någon möjlighet att yttra sig i saken.
46. Det kontradiktoriska förfarandet enligt artikel 36 är inte endast den första utan också den sista respektive enda möjligheten för gäldenären att åberopa erkännandehindren i artiklarna 27 och 28 i konventionen. För att nämligen fristen enligt artikel 36 skall kunna få en praktisk betydelse kan hinder som gäldenären kunnat åberopa inom denna frist inte åberopas vid ett senare förfarande mot de faktiska verkställighetsåtgärderna.(20)
47. Vid en samlad bedömning av konventionen har således fristen i artikel 36 en avgörande betydelse för gäldenärens möjligheter till rättslig prövning. Detta skall beaktas vid tolkningen och tillämpningen av denna bestämmelse.
B – Prövning av tolkningsfrågorna
48. Enligt artikel 36.1 i konventionen kan gäldenären söka ändring av det avgörande genom vilket verkställighet medgetts ”inom en månad från det att han delgavs detta”.
49. Konventionen nämner därmed visserligen begreppet delgivning. Den innehåller dock – bortsett från det här icke aktuella specialfallet i artikel 36.2 – inga bestämmelser om den närmare utformningen av ett sådant delgivningsförfarande och syftar inte heller till att harmonisera de nationella bestämmelserna.(21) Vilka krav som ställs på en korrekt delgivning av verkställighetsförklaringen bestäms därför i princip av verkställighetsstatens bestämmelser om delgivning, förutsatt att gäldenären är bosatt där.
50. Oaktat detta ges i artikel 36 i konventionen vissa riktlinjer för delgivningen.
– Kännedom kan inte ersätta delgivning
51. Fristen i artikel 36 börjar enligt ordalydelsen löpa genom delgivningen av verkställighetsförklaringen. I beaktande av denna bestämmelses systematik, anda och syfte samt ordalydelsen kan det i artikel 36.1 uppställda kravet på delgivning inte förstås på annat sätt än i teknisk mening, det vill säga som ett krav på formell delgivning.
52. Artikel 36.1 utgör därmed hinder för nationella bestämmelser enligt vilka gäldenärens kännedom om verkställighetsförklaringen innebär att kravet på delgivning faller bort.
53. Att begreppet delgivning i artikel 36 i konventionen skall förstås i formell bemärkelse har också stöd i att flera språkversioner – såvitt kan bedömas – använder den aktuella processrättsliga tekniska termen.(22)
54. I motsats till detta krävs i artikel 35 i konventionen såvitt gäller borgenären endast att denne, på det sätt som föreskrivs i verkställighetsstaten, snarast skall underrättas om det avgörande som har meddelats i anledning av ansökningen. De franska, italienska, engelska, nederländska och portugisiska språkversionerna visar liknande skillnader i kraven på meddelande till borgenär och gäldenär.(23) Denna skillnad består även i förordning nr 44/2001.(24)
55. Skillnaden mellan hur borgenären och gäldenären meddelas avgörandet förklaras genom de olika rättsverkningar som är förknippade med detta meddelande. Medan delgivningen av verkställighetsförklaringen med gäldenären utlöser en tvingande frist för att söka ändring har meddelandet om beslutet inga sådana rättsverkningar för borgenären. Till skillnad från vad som gäller för gäldenären enligt artikel 36 bestäms nämligen inte någon frist för borgenären i artikel 40 i konventionen vad gäller talan mot ett beslut att neka verkställighet.(25)
56. Det är därför enbart i förhållande till gäldenären som konventionen måste säkerställa att underrättelsen om verkställighetsförklaringen sker genom formell delgivning. Kravet på delgivning fyller genom att fristen börjar löpa en dubbel funktion. För det första som skydd för gäldenärens rätt till försvar då en formell delgivning vanligtvis säkerställer att denne får kännedom om beslutet och kan söka ändring. För det andra fyller delgivningen en bevisfunktion och möjliggör en exakt beräkning av fristen.
57. Att jämställa kännedom om beslutet med delgivning skulle urholka kravet på delgivning fullständigt. Om det var tillräckligt att svaranden fick kännedom om beslutet skulle borgenären kunna lockas att genomföra delgivning på andra sätt än de föreskrivna.(26) Med avseende på villkoret avseende att delgivning skett på rätt sätt i artikel 27.2 i konventionen har domstolen redan, i överensstämmelse med det nu anförda, slagit fast att ”en utländsk dom inte kan erkännas, oaktat att gäldenären hade kännedom om stämningsansökan, om delgivning inte skett på rätt sätt”.(27)
– Beaktande av svarandens kännedom om beslutet för att avhjälpa en bristfällig delgivning enligt nationell rätt
58. Artikel 36 innehåller i likhet med övriga bestämmelser i konventionen ingen regel för hur en felaktig delgivning skall avhjälpas utan inskränker sig till kravet på en giltig formell delgivning av verkställighetsförklaringen.
59. Vilka rättsföljderna blir av att enskilda delgivningsbestämmelser åsidosätts och under vilka förutsättningar ett åsidosättande kan avhjälpas avgörs av de nationella bestämmelserna om delgivning.(28) I de nationella bestämmelserna kan därmed föreskrivas att kännedom om ifrågavarande handling skall räcka för att en riktig delgivning skall anses ha ägt rum utan att detta i princip står i strid med artikel 36.1 i konventionen.
60. En inskränkning finns dock, då den nationella lagstiftningen i verkställighetsstaten måste vara förenlig med konventionens syfte.(29) Såsom domstolen slagit fast i målet Pendy Plastic skall konventionen, utan att harmonisera de olika systemen för delgivning i medlemsstaterna, tillförsäkra svaranden ett verksamt skydd med avseende på dennes rättigheter.(30) Således kan inte tillämpning av den nationella lagstiftningen i verkställighetsstaten innebära en inskränkning av de rättigheter för gäldenären vilka åtnjuter skydd enligt konventionen.(31)
61. Det åligger den nationella domstolen att fastställa huruvida kännedom om verkställighetsförklaringen enligt nationella bestämmelser om delgivning innebär att en ursprungligen bristfällig delgivning skall anses som en giltig formell delgivning och därmed få till följd att fristen för att söka ändring börjar löpa.
62. Den nationella domstolen skall vid tillämpningen av nationella bestämmelser om avhjälpande av en bristfällig delgivning beakta den skyddsfunktion som kravet på delgivning i artikel 36 i konventionen har, samt den effekt som den genom delgivningen utlösta fristen har, mot bakgrund av övriga bestämmelser i konventionen, för gäldenärens möjligheter att tillvarata sina rättigheter. Den nationella domstolen måste se till att gäldenärens rätt till försvar tillvaratas i tillräcklig grad i det enskilda fallet och att denne verkligen ges möjlighet att söka ändring inom den i artikel 36 föreskrivna fristen.
VI – Förslag till avgörande
63. Med hänsyn till det anförda föreslår jag sammanfattningsvis att domstolen besvarar tolkningsfrågorna från Corte d'Appello på följande sätt:
Artikel 36 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, såsom den ändrats genom konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritanniens och Nordirlands tillträde, konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde och konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde, skall tolkas så, att fristen för att söka ändring endast börjar löpa genom en formell delgivning av verkställighetsförklaringen i enlighet med den nationella lagstiftningen. Delgivningen kan i synnerhet inte ersättas av gäldenärens kännedom om verkställighetsförklaringen. I den nationella lagstiftningen kan på sin höjd föreskrivas att brister i delgivningen kan avhjälpas genom gäldenärens kännedom, under förutsättning att dennes rätt till försvar säkerställs och gäldenären verkligen ges möjlighet att söka ändring inom den i artikel 36 föreskrivna fristen.
1 – Originalspråk: tyska.
2 – Konvention av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32), såsom den ändrats genom konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritanniens och Nordirlands tillträde (EGT L 304, s. 1 och i ändrad lydelse s. 77), konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde (EGT L 388, s. 1) och konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde (EGT L 285, s. 1). Se även den konsoliderade versionen av den 26 januari 1998 (EGT C 27, s. 1).
3 – Dom av den 25 juni 1979, nr 3527, från Corte Suprema di Cassazione.
4 – Dom av den 2 maj 1997, nr 3799, och av den 14 maj 1990, nr 4120.
5 – Betalningsföreläggande är ett domstolsbeslut som under vissa bestämda villkor kan meddelas utan föregående kontradiktoriskt förfarande. Återvinning kan sökas inom 40 dagar från delgivning av betalningsföreläggande vilket får till följd att ett kontradiktoriskt förfarande inleds.
6 – Gaetano Verdoliva hänvisar i detta avseende till dom av den 3 juli 1990 i mål 305/88, Lancray (REG 1990, s. I-2725), av den 12 november 1992 i mål C-123/91, Minalmet (REG 1992, s. I‑5661), och av den 11 augusti 1995 i mål C-432/93, SISRO (REG 1995, s. I-2269).
7 – Kommissionen hänvisar i detta avseende till dom av den 15 juli 1982 i mål 228/81, Pendy Plastic (REG 1982, s. 2723), punkt 13.
8 Enligt kommissionen kan en möjlighet vara att föreskriva personlig delgivning, en annan att flytta den tidpunkt när fristen börjar löpa, till exempel till när gäldenären fått kännedom om verkställighetsförklaringen eller när verkställighetsförfarandet inleds och en tredje att ge möjlighet att söka ändring efter det att fristen löpt ut.
9 – Dom av den 10 juli 1986 i mål 198/85, Carron (REG 1986, s. 2437), punkt 8. Jämför även dom av den 27 november 1984 i mål 258/83, Brennero (REG 1984, s. 3971), punkt 10, och av den 2 juli 1985 i mål 148/84, Deutsche Genossenschaftsbank (REG 1985, s. 1981), punkt 16.
10 – Se, beträffande detta syfte med konventionen, dom av den 28 mars 2000 i mål C-7/98, Krombach (REG 2000, s. I-1935), punkt 19, av den 2 juni 1994 i mål C-414/92, Solo Kleinmotoren (REG 1994, s. I-2237), punkt 20, och av den 29 april 1999 i mål C-267/97, Coursier (REG 1999, s. I-2543), punkt 25.
11 – Dom av den 11 juni 1985 i mål 49/84, Debaecker (REG 1985, s. 1779), punkt 10, bekräftat i domen i målet Lancray (ovan fotnot 6), punkt 21, och i målet Krombach (ovan fotnot 10), punkt 43, samt slutligen dom av den 13 oktober 2005 i mål C-522/03, Scania Finance France (REG 2005, s. I-0000), punkt 15.
12 – Domen i målet Krombach (ovan fotnot 10), punkt 26, samt dom av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe (REG 1998, s. I-8417), punkterna 20 och 21, och av den 11 januari 2000 i de förenade målen C-174/98 P och C-189/98 P, Van der Wal (REG 2000, s. I‑1), punkt 17.
13 – Domen i målet Baustahlgewebe (ovan fotnot 12), punkterna 20 och 21.
14 – EGT C 364, s. 1. Stadgan om de grundläggande rättigheterna har visserligen i sig inga med primärrätten jämförbara bindande rättsverkningar, men som rättskälla ger den emellertid upplysning om de grundrättigheter som garanteras av gemenskapsrätten. Jämför bland annat mitt förslag till avgörande av den 8 september 2005 i mål C-540/03, parlamentet mot rådet (REG 2005, s. I-0000), punkt 108 och där angivna referenser.
15 – Dom av den 16 juni 1981 i mål 166/80, Klomps (REG 1981, s. 1593), punkt 7, domen i målet Minalmet (ovan fotnot 6), punkt 18, dom av den 21 april 1993 i mål C-172/91, Sonntag (REG 1993, s. I-1963), punkt 38, och domen i målet Scania Finance France (ovan fotnot 11), punkt 16.
16 – Jämför artikel 34.2 i konventionen. Jämför även domen i målet Klomps (ovan fotnot 15), punkt 7.
17 – Jämför Kropholler, Europäisches Zivilprozessrecht, Kommentar zu EuGVÜ und Lugano-Übereinkommen, 6:e upplagan, 1998, artikel 34, punkt 7; Schlosser, EuGVÜ, 1996, artikel 34, punkt 3; Geimer/Schütze, EuropäischesZivilverfahrensrecht, Kommentar zum EuGVÜ und zum Lugano-Übereinkommen, 1997, artikel 34, punkt 27.
18 – Rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).
19 – Jämför artikel 41 i förordning nr 44/2001.
20 – Dom av den 4 februari 1988 i mål 145/86, Hoffmann (REG 1988, s. 645), punkterna 30–34, och av den 4 oktober 1991 i mål C-183/90, Van Dalfsen m.fl. (REG 1991, s. I-4743), punkt 34.
21 – Jämför dom i målet Pendy Plastic (ovan fotnot 7), punkt 13, i målet Lancray (ovan fotnot 6), punkt 28, och i målet Scania Finance France (ovan fotnot 11), punkt 18.
22 – Jämför i detta avseende fotnot 23.
23 – I den franska språkversionen används i artikel 35 ”est portée à la connaissance” jämfört med ”signification” i artikel 36. I den italienska görs skillnad mellan ”è communicata” och ”notificazione”, i den engelska mellan ”bring the decision to the notice” och ”service”, i den nederländska mellan ”wordt ter kennis gebracht” och ”betekening”, i den portugisiska ”serà levada ao conhecimento” och ”notificação”. Vidare är skillnaderna mellan de olika språkversionerna ännu större vad gäller begreppet delgivning i artikel 27.2: ”signifier” och ”notifier” på franska ”notificato o communicato” på italienska ”comunicado o notificado” på portugisiska.
24 – Jämför artikel 42 i förordning nr 44/2001 (ovan fotnot 18).
25 – Denna skillnad har behållits i förordning nr 44/2001 i vilken borgenärens och gäldenärens möjligheter att söka ändring slagits samman, jämför artikel 43, särskilt punkt 5 i denna, i förordningen (ovan fotnot 18).
26 – Domen i målet Lancray (ovan fotnot 6), punkt 20.
27 – Domen i målet Lancray (ovan fotnot 6), punkt 22. Se även domen i målet Minalmet (ovan fotnot 6), punkt 21. Den nya bestämmelsen i förordning nr 44/2001 innehåller inte längre något krav på korrekt delgivning utan i stället krävs det att delgivningen görs på ett sådant sätt att gäldenären kan söka ändring, jämför artikel 34.2 i förordningen (ovan fotnot 18).
28 – Vad gäller frågan om avhjälpande av brister vid delgivningen i den mening som avses i artikel 27.2 i konventionen, se dom i målet Lancray (ovan fotnot 6), punkterna 25–31. I denna dom kom domstolen till slutsatsen att eftersom delgivningen av stämningsansökan är en del av förfarandet i domsstaten, skall även frågan huruvida delgivningen skett på ett korrekt sätt och hur en bristfällig delgivning kan avhjälpas besvaras utifrån nationell rätt, med beaktande av de för delgivning i utlandet relevanta konventionerna.
29 – Domen i målet Carron (ovan fotnot 9), punkt 14.
30 – Se domen i målet Pendy Plastic (ovan fotnot 7), punkt 13, se även domen i målet Lancray (ovan fotnot 6), punkt 28.
31 – Domen i målet Carron (ovan fotnot 9), punkt 14. Domstolens uttalande avsåg i det konkreta fallet artikel 33 i konventionen. De förfaranden och sanktioner som avses i den artikeln regleras likaså av lagen i verkställighetsstaten.