Tillbaka till EUR-Lex förstasida

EUR-Lex Ingång till EU-rätten

Tillbaka till EUR-Lex förstasida

Det här dokumentet är ett utdrag från EUR-Lex webbplats

Använd citattecken för att söka på en ”exakt fras”. Lägg en asterisk (*) till din sökterm för att hitta alla varianter av den (transp*, 32019R*). Använd ett frågetecken (?) istället för ett av tecknen i din sökterm för att hitta varianter av den (st?l ger stel, stil, stol och stål).
Söktips
Behöver du fler sökalternativ? Använd Avancerad sökning
Du är här

Dokument 62002CJ0157

Domstolens dom (sjätte avdelningen) den 5 februari 2004.
Rieser Internationale Transporte GmbH mot Autobahnen- und Schnellstraßen-Finanzierungs- AG (Asfinag).
Begäran om förhandsavgörande: Oberster Gerichtshof - Österrike.
Godstransporter på väg - Vägtullar - Brennermotorvägen - Förbud mot diskriminering - Diskriminering på grund av åkarens nationalitet eller fordonets ursprung eller destination.
Mål C-157/02.

Rättsfallssamling 2004 I-01477

ECLI-nummer: ECLI:EU:C:2004:76

Arrêt de la Cour

Mål C-157/02


Rieser Internationale Transporte GmbH
mot
Autobahnen- und Schnellstraßen-Finanzierungs- AG (Asfinag)


(begäran om förhandsavgörande från Oberster Gerichtshof (Österrike))

«Godstransporter på väg – Vägtullar – Brennermotorvägen – Diskrimineringsförbud – Diskriminering på grund av åkarens nationalitet eller fordonets ursprung eller destination»

Förslag till avgörande av generaladvokat S. Alber föredraget den 9 september 2003
    
Domstolens dom (sjätte avdelningen) av den 5 februari 2004
    

Sammanfattning av domen

1.
Institutionernas rättsakter – Direktiv – Direkt effekt – Möjlighet att åberopa ett direktiv gentemot en privaträttslig juridisk person som kontrolleras av staten och som har givits uppdrag att ta ut vägtullar för det offentliga vägnätet

(Artikel 249 tredje stycket EG)

2.
Transporter – Vägtransporter – Beskattningsregler – Lagharmonisering – Direktiven 93/89 och 1999/62 – Tullar och avgifter för användningen av vissa infrastrukturer – Direkt effekt av förbudet mot diskriminering grundad på åkarens nationalitet eller på transportens ursprung eller bestämmelseort – Direkt effekt av principen om att vägtullen skall vara relaterad till infrastrukturkostnaderna föreligger inte

(Rådets direktiv 93/89, artiklarna 7 b, 7 h, 8.2 e och 9, och 1999/62, artiklarna 7.4 och 9)

3.
Transporter – Vägtransporter – Beskattningsregler – Lagharmonisering – Direktiven 93/89 och 1999/62 – Tullar och avgifter för användningen av vissa infrastrukturer – Förbud mot diskriminering grundad på åkarens nationalitet eller på transportens ursprung eller bestämmelseort – Tillämplighet på nationella åkare

(Rådets direktiv 93/89, artikel 7 b, och 1999/62, artikel 7.4)

4.
Transporter – Vägtransporter – Beskattningsregler – Lagharmonisering – Direktiv 93/89 – Skatter på vissa fordon som används för godstransporter på väg och olika former av avgifter för användningen av vissa infrastrukturer – Domstolens dom om ogiltigförklaring av nämnda direktiv – Verkan

(Artikel 231 andra stycket EG; rådets direktiv 93/89 och 1999/62)

5.
Transporter – Vägtransporter – Beskattningsregler – Lagharmonisering – Direktiv 1999/62 – Avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer – Verkningar av direktivet före utgången av fristen för införlivande – Skyldighet för medlemsstaterna att inte införa bestämmelser som riskerar att äventyra det resultat som föreskrivs i direktivet – Direkt effekt – Föreligger inte

(Artiklarna 10 andra stycket EG och 249 tredje stycket EG; rådets direktiv 1999/62)

1.
Bestämmelser i ett direktiv som kan ha direkt effekt kan åberopas mot en privaträttslig juridisk person när den ingår avtal med väganvändare, när staten har givit denna juridiska person i uppdrag att ta ut vägtullar för användningen av det offentliga vägnätet och den direkt eller indirekt kontrollerar denna juridiska person.

(se punkt 29 samt punkt 1 i domslutet)

2.
Artikel 7 b i direktiv 93/89 om medlemsstaternas tillämpning av skatter på vissa fordon som används för godstransporter på väg och tullar och avgifter för användningen av vissa infrastrukturer och artikel 7.4 i direktiv 1999/62 om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer, enligt vilka vägtullar och vägavgifter inte får vara diskriminerande, direkt eller indirekt, av skäl som grundar sig på åkarens nationalitet eller fordonets ursprung eller destination, kan åberopas av enskilda i nationella domstolar gentemot en statlig myndighet när dessa direktiv inte har införlivats eller har införlivats på ett ofullständigt sätt vad gäller beräkningen av en vägtull för fordon som väger 12 ton eller mer och som används för godstransporter.
Artiklarna 7 h i direktiv 93/89 och 7.9 i direktiv 1999/62, i vilka föreskrivs att viktade vägtullar respektive viktade vägavgifter skall vara relaterade till bygg- och hanteringskostnader och till utvecklingen av det berörda infrastrukturnätverket, kan däremot inte åberopas av enskilda gentemot en statlig myndighet, eftersom medlemsstaterna genom dessa bestämmelser givits bindande allmänna riktlinjer för beräkningen av vägtullar, medan någon konkret beräkningsmetod inte anges och medlemsstaterna behåller ett mycket stort utrymme för att företa skönsmässiga bedömningar i denna fråga.

(se punkterna 35, 36, 38, 40, 41 och 44 samt punkt 2 i domslutet)

3.
Nationella åkare kan, på samma sätt som åkare från andra medlemsstater, åberopa förbudet mot direkt eller indirekt diskriminering enligt artikel 7 b i direktiv 93/89 om medlemsstaternas tillämpning av skatter på vissa fordon som används för godstransporter på väg och tullar och avgifter för användningen av vissa infrastrukturer och artikel 7.4 i direktiv 1999/62 om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer gentemot den egna medlemsstaten. Det är nämligen för att alla former av snedvridning av konkurrensen mellan åkare i medlemsstaterna skall undvikas som det enligt dessa bestämmelser, förutom direkt eller indirekt diskriminering på grund av åkarens nationalitet, även är förbjudet med diskriminering på grund av fordonets ursprung eller destination vid tillämpningen av trafikavgifter och vägtullar.

(se punkterna 51, 52 och 54 samt punkt 3 i domslutet)

4.
Även om det är riktigt att det i dom av den 5 juli 1995 i mål C-21/94, parlamentet mot rådet, om ogiltigförklaring av direktiv 93/89 om medlemsstaternas tillämpning av skatter på vissa fordon som används för godstransporter på väg och tullar och avgifter för användningen av vissa infrastrukturer, ordagrant anförs att verkningarna av nämnda direktiv skall bestå fram till dess att nya regler i ämnet har antagits, skall domen ändå tolkas på så sätt att verkningarna av direktiv 93/89 bestod fram till den dag då direktiv 1999/62 om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer – som ersatte direktiv 93/89 – trädde i kraft, nämligen den 20 juli 1999. Syftet med att låta verkningarna av en av domstolen ogiltigförklarad rättsakt bestå är nämligen, inom ramen för en talan om ogiltigförklaring, att se till att ett rättsligt vakuum inte uppstår fram till dess att en ny rättsakt kan ersätta den ogiltigförklarade rättsakten. Detta syfte kan endast säkerställas om den ogiltigförklarade rättsakten fortsätter att ha verkningar fram till dess att den nya rättsakten börjar gälla.

(se punkterna 59–61 samt punkt 4 i domslutet)

5.
Det följer av artikel 10 andra stycket EG jämförd med artikel 249 tredje stycket EG att den medlemsstat som ett direktiv riktar sig till måste avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar det i direktivet föreskrivna resultatet under den frist som i direktivet föreskrivs för dess införlivande med nationell rätt. Det förhåller sig ändå så att nationella domstolar, i mål som har väckts av enskilda som gör gällande att ett direktiv har direkt effekt, först efter utgången av fristen för införlivande av direktivet är skyldiga att underlåta att tillämpa redan befintliga nationella regler som strider mot detta direktiv. Eftersom avsikten med denna frist bland annat är att ge medlemsstaterna den tid som är nödvändig för att vidta införlivandeåtgärder, kan dessa stater nämligen inte klandras för att inte ha införlivat direktivet med sin rättsordning innan tidsfristen löpte ut.
Vad mer särskilt gäller direktiv 1999/62 om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer under perioden mellan dagen för dess ikraftträdande och den dag då fristen för införlivande löpte ut, det vill säga från den 20 juli 1999–den 1 juli 2000, var medlemsstaterna skyldiga att avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar det i nämnda direktiv föreskrivna resultatet, men enskilda kunde inte med framgång åberopa detta direktiv gentemot medlemsstater i nationella domstolar i syfte att få fastställt att en redan befintlig nationell regel som strider mot direktivet inte skulle tillämpas.

(se punkterna 66–69 samt punkt 5 i domslutet)





DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)
den 5 februari 2004(1)


Godstransporter på väg  –  Vägtullar  –  Brennermotorvägen  –  Diskrimineringsförbud  –  Diskriminering på grund av åkarens nationalitet eller fordonets ursprung eller destination

I mål C-157/02,

angående en begäran enligt artikel 234 EG, från Oberster Gerichtshof (Österrike), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Rieser Internationale Transporte GmbH

och

Autobahnen- und Schnellstraßen-Finanzierungs-AG (Asfinag),

om tolkningen av rådets direktiv 93/89/EEG av den 25 oktober 1993 om medlemsstaternas tillämpning av skatter på vissa fordon som används för godstransporter på väg och tullar och avgifter för användningen av vissa infrastrukturer (EGT L 279, s. 32; svensk specialutgåva, område 7, volym 5, s. 37), och av Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/62/EG av den 17 juni 1999 om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer (EGT L 187, s. 42),meddelar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen),



sammansatt av V. Skouris, tillförordnad ordförande på sjätte avdelningen, samt domarna J.N. Cunha Rodrigues (referent), J.-P. Puissochet, R. Schintgen och  F. Macken,

generaladvokat: S. Alber,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören  M.-F. Contet,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

–
Autobahnen- und Schnellstraßen-Finanzierungs-AG (Asfinag), genom P. Csoklich, Rechtsanwalt,

–
Österrikes regering, genom  C. Pesendorfer, i egenskap av ombud,

–
Europeiska gemenskapernas kommission, genom C. Schmidt och W. Wils, båda i egenskap av ombud,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 5 juni 2003 av: Rieser Internationale Transporte GmbH, företrätt av R. Krist, Rechtsanwalt, Autobahnen- und Schnellstraßen-Finanzierungs-AG (Asfinag), företrätt av P. Csoklich och R. Bollenberger, Rechtsanwälte, den österrikiska regeringen, företrädd av H. Dossi, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av C. Schmidt,

och efter att den 9 september 2003 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande



Dom



1
Oberster Gerichtshof har, genom beslut av den 22 mars 2002 som inkom till domstolen den 29 april samma år, i enlighet med artikel 234 EG ställt fyra frågor rörande tolkningen av rådets direktiv 93/89/EEG av den 25 oktober 1993 om medlemsstaternas tillämpning av skatter på vissa fordon som används för godstransporter på väg och tullar och avgifter för användningen av vissa infrastrukturer (EGT L 279, s. 32; svensk specialutgåva, område 7, volym 5, s. 37) och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/62/EG av den 17 juni 1999 om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer (EGT L 187, s. 42).

2
Dessa frågor har uppkommit i en tvist inom ramen för vilken ett österrikiskt åkeriföretag, Rieser Internationale Transporte GmbH (nedan kallat Rieser), har begärt återbetalning av de vägtullar för användning av Brennermotorvägen som det anser sig ha betalat för mycket till det organ, Autobahnen- und Schnellstraßen-Finanzierungs-AG (Asfinag), som förvaltar denna väg.


Tillämpliga bestämmelser

3
Med vägtull avses enligt artikel 2 i direktiv 93/89 ”betalning av ett bestämt belopp för ett fordon som tillryggalägger ett avstånd mellan två punkter på den infrastruktur som anges i artikel 7 d, och att beloppet skall grundas på det avstånd som tillryggalagts och på fordonskategori”. Med fordon avses ett motorfordon eller ledad fordonskombination uteslutande för godstransporter på väg och med en högsta tillåten bruttovikt av minst 12 ton.

4
I artikel 7 i samma direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna kan behålla eller införa vägtullar och/eller införa trafikavgifter enligt följande:

a)
Vägtullar och trafikavgifter får inte tas ut samtidigt för användandet av ett och samma vägavsnitt.

Medlemsstaterna kan emellertid ta ut vägtullar på nätverk där trafikavgifter tas ut, för användande av broar, tunnlar och bergspass.

b)
Utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 8.2 e och 9 gäller att vägtullar och trafikavgifter inte får diskriminera direkt eller indirekt på grund av åkarens nationalitet eller fordonets ursprung eller bestämmelseort.

           …

d)
Vägtullar och trafikavgifter skall bara tas ut av dem som använder motorvägar eller andra flerfiliga vägar av motorvägskaraktär, broar, tunnlar och bergspass.

           …

h)
Vägtullsatser skall vara relaterade till bygg- och hanteringskostnader och till utvecklingen av det berörda infrastrukturnätverket.”

5
Enligt artikel 13 i direktiv 93/89 skall medlemsstaterna sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv före den 1 januari 1995. I enlighet med Akten om villkoren för Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning till fördragen (EGT C 241, 1994, s. 21, och EGT L 1, 1995, s. 1) var denna frist för införlivande även tillämplig på Republiken Österrike.

6
Domstolen ogiltigförklarade genom sin dom av den 5 juli 1995 i mål C‑21/94, parlamentet mot rådet (REG 1995, s. I‑1827), direktiv 93/89 med motiveringen att detta hade antagits utan att Europaparlamentet hade hörts på vederbörligt sätt. Domstolen förordnade att direktivets verkningar ändå skulle bestå fram till dess att Europeiska unionens råd hade antagit ett nytt direktiv.

7
Parlamentet och rådet antog den 17 juni 1999 direktiv 1999/62 som, vilket framgår av dess fjärde skäl, ersätter det ogiltigförklarade direktiv 93/89.

8
I artikel 7.4 och 7.9 i direktiv 1999/62, som motsvarar artikel 7 b och 7 h i direktiv 93/89, föreskrivs följande:

           ”4.           Vägtullar och vägavgifter får inte vara diskriminerande, direkt eller indirekt, av skäl som grundar sig på åkarens nationalitet eller fordonets ursprung eller destination.

           …

           9.           De viktade genomsnittliga vägtullarna bör vara relaterade till kostnaderna för uppbyggnad, drift och utveckling av det berörda infrastrukturnätet.”

9
Enligt artikel 13 i nämnda direktiv trädde detta i kraft den 20 juli 1999.

10
Enligt artikel 12 i samma direktiv skall medlemsstaterna sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 1 juli 2000.

11
I dom av den 26 september 2000 i mål C-205/98, kommissionen mot Österrike (REG 2000, s. I-7367), fann domstolen följande:

”Republiken Österrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 7 b och 7 h i direktiv [93/89], dels genom att från och med den 1 juli 1995 och från och med den 1 februari 1996 höja vägtullavgifterna för Brennermotorvägens totalsträcka, som är en genomfartsväg i Österrike vilken framför allt trafikeras av fordon med en högsta tillåten bruttovikt av minst 12 ton avsedda för godstransporter som är registrerade i andra medlemsstater, med undantag för denna motorvägs delsträckor, vilka i huvudsak används av fordon med en högsta tillåten bruttovikt av minst 12 ton avsedda för samma typ av transporter och som är registrerade i Österrike, dels genom att inte ta ut de ovannämnda vägtullarna enbart i syfte att täcka bygg- och hanteringskostnader samt utvecklingskostnader för Brennermotorvägen.”


Tvisten i den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

12
Genom ett avtal om rätt till avkastning (Fruchtgenussvertrag), som ingicks i juni 1997 med retroaktiv verkan från den 1 januari 1997 mellan Asfinag och dess ende ägare, den österrikiska staten, överfördes ansvaret för byggande, planering, hantering, underhåll och finansiering av de österrikiska motorvägarna och motortrafikleder, till vilka Brennermotorvägen hör, till nämnda bolag. Bolaget gavs enligt nämnda avtal även rätt att i eget namn och för egen räkning ta ut vägtullar och trafikavgifter för att täcka sina egna kostnader.

13
Rieser bedriver verksamhet inom sektorn för internationella godstransporter på väg och använder därvid lastbilar som väger minst 12 ton och som har fler än tre hjulaxlar. Det använder sig därvid regelbundet av den vägtullbelagda Brennermotorvägen. Bolaget anser att den betalning som den erlagt till Asfinag för vägtullar var för hög, närmare bestämt för perioden mellan den 1 januari 1997 och den 31 juli 2000. Det yrkade därför i österrikiska domstolar att det skulle förordnas att en del av de vägtullar som erlagts till nämnda bolag skall återbetalas.

14
Rieser har åberopat domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Österrike. Det har anfört att artikel 7 b och 7 h i direktiv 93/89 är tillräckligt precis för att ha direkt effekt. Eftersom fristen för införlivande av nämnda direktiv har löpt ut kan bestämmelserna i det åberopas direkt av Rieser. Detsamma gäller även Asfinag. Även om det sistnämnda bolaget är av privaträttslig natur, så står det under statlig kontroll.

15
Asfinag har gjort gällande en motsatt inställning. Vad gäller artikel 7 b i direktiv 93/89, genom vilken all diskriminering förbjuds, så anser den att österrikiska åkare inte med framgång kan åberopa den bestämmelsen. I vart fall existerande inte den rätt som Rieser åberopat under perioden mellan den 17 juni 1999–den 1 juli 2000, eftersom direktiv 93/89 var tillämpligt fram till den 17 juni 1999 och den frist för införlivande som föreskrivits för direktiv 1999/62 löpte ut den 1 juli 2000.

16
Den nationella domstolen i första instans ogillade Riesers talan med motiveringen att artikel 7 h i direktiv 93/89 inte var direkt tillämplig och att sökanden inte med framgång kunde åberopa artikel 7 b i nämnda direktiv.

17
Efter överklagande fann den nationella domstolen i andra instans att Riesers ”Rekurs” skulle ta upp till sakprövning, men att de vägtullar som tagits ut under perioden mellan den 17 juni 1999, den dag då direktiv 1999/62 antogs, och den 1 juli 2000, den dag då fristen för införlivande av nämnda direktiv löpte ut, inte måste återbetalas. Under denna period var medlemsstaterna endast skyldiga att avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt kunde äventyra det ändamål som föreskrivs i direktiv 1999/62. Någon omständighet som medför att man kunde sluta sig till att denna skyldighet inte hade iakttagits hade inte framkommit.

18
Oberster Gerichtshof, dit domen överklagades, var tveksam rörande frågan om de omtvistade bestämmelserna i direktiven 93/89 och 1999/62 hade direkt effekt. Nämnda domstol ansåg även att det borde klarläggas vilket samband som fanns mellan å ena sidan det ogiltigförklarade direktiv 93/89 och dess verkningar och å andra sidan direktiv 1999/62, som hade ersatt det förstnämnda direktivet den 17 juni 1999 men för vilket fristen för införlivande löpte ut först den 1 juli 2000.

19
Oberster Gerichtshof förordnade således i beslut av den 22 mars 2002 att målet skulle vilandeförklaras och att följande tolkningsfrågor skulle ställas till domstolen:

”1)
Är även svaranden, på grundval av domstolens rättspraxis avseende det funktionella statsbegreppet, skyldig att iaktta de direkt tillämpliga (self‑executing) bestämmelserna i direktiv [93/89] och direktiv [1999/62] när den ingår avtal med väganvändare, vilket skulle ha till följd att den inte får ta ut högre vägtullar än vad som är tillåtet enligt dessa bestämmelser?

2)
Om fråga 1) besvaras jakande:

Skall artikel 7 b och 7 h i direktiv [93/89] samt artikel 7.4 och 7.9 i direktiv [1999/62] enligt domstolens rättspraxis anses vara direkt tillämpliga, på så sätt att de kan tillämpas för att fastställa de vägtullar som enligt direktivet får tas ut för motorfordon med fler än tre hjulaxlar som används för godstransporter på den österrikiska Brennermotorvägens totalsträcka, även om detta direktiv inte har införlivats eller har införlivats på ett ofullständigt sätt med österrikisk rätt?

3)
Om fråga 2 besvaras jakande:

a)
På vilket sätt och med användning av vilka kriterier skall de vägtullar som i olika fall är tillåtna för en enkel färd på totalsträckan beräknas?

b)
Kan även österrikiska åkare göra gällande att de diskrimineras i förhållande till de väganvändare som endast använder sig av delar av den nämnda motorvägssträckan genom den (för höga) avgiften för totalsträckan?

4)
Om frågorna 1 och 2 besvaras jakande:

a)
Skall domen i [det ovannämnda] målet parlamentet mot rådet, i vilken förordnades att verkningarna av det där ogiltigförklarade direktivet [93/89] skulle bestå till dess att rådet hade antagit ett nytt direktiv, tolkas så att den ogiltigförklarade rättsaktens verkningar består fram till dess att medlemsstaterna har införlivat bestämmelserna i det nya direktivet eller fram till dess att införlivandefristen har löpt ut?

b)
Om fråga 4 a besvaras nekande: Var medlemsstaterna skyldiga att under perioden mellan den 17 juni 1999–den 1 juli 2000 ta hänsyn till det nya direktivet, exempelvis på så sätt att dess förtida verkningar måste beaktas?”


Den första frågan

Yttranden som har inkommit till domstolen

20
Rieser och kommissionen anser att bestämmelser i ett direktiv som kan ha direkt effekt kan åberopas mot en sådan enhet som Asfinag, på grund av de nära band som förenar detta bolag med staten vid förvaltningen av de österrikiska motorvägarna.

21
Asfinag anser däremot att direktivsbestämmelser inte kan åberopas mot det, eftersom det har bildats i form av ett privaträttsligt aktiebolag, dess ledning inte är bunden av instruktioner från organ som är hänförliga till österrikiska staten, det inte fullgör något statligt uppdrag och det uppbär vägtullarna för egen räkning.

A –  Domstolens bedömning

22
Det skall erinras om domstolens fasta rättspraxis (se domar av den 19 januari 1982 i mål 8/81, Becker mot Finanzamt Münster-Innenstadt, REG 1982, s. 53, svensk specialutgåva, volym 6, s. 285, punkterna 23–25, och av den 12 juli 1990 i mål C‑188/89, Foster m.fl., REG 1990, s. I-3313, punkt 16, svensk specialutgåva, volym 10, s. 479), enligt vilken, då gemenskapens institutioner genom direktiv har fastställt att medlemsstaterna skall agera på ett visst sätt, den ändamålsenliga verkan av en sådan rättsakt skulle förlora i styrka om enskilda var förhindrade att vid domstol åberopa rättsakten och om de nationella domstolarna förhindrades att beakta den såsom en del av gemenskapsrätten. Följaktligen kan inte en medlemsstat, som underlåtit att inom föreskriven tid vidta de i direktivet föreskrivna genomförandeåtgärderna, med framgång gentemot de enskilda åberopa sin egen underlåtenhet att fullgöra de skyldighet som direktivet medför. Följaktligen kan enskilda, i brist på inom fristerna vidtagna genomförandeåtgärder, gentemot alla nationella föreskrifter som är oförenliga med ett direktiv åberopa sådana bestämmelser i direktivet som vad innehållet beträffar framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa. Enskilda kan också åberopa dessa bestämmelser i den mån som bestämmelserna fastställer rättigheter som de enskilda kan göra gällande gentemot staten.

23
Domstolen har vidare slagit fast (i dom av den 26 februari 1986 i mål 152/84, Marshall I, REG 1986, s. 723, svensk specialutgåva, volym 8, s. 457, punkt 49, och i domen i det ovannämnda målet Foster m.fl., punkt 17) att när enskilda rättssubjekt har möjlighet att stödja sig på ett direktiv i en talan gentemot staten, kan de göra detta oavsett om denna agerar i egenskap av arbetsgivare eller offentlig myndighet. I båda fallen är det angeläget att staten hindras från att dra nytta av sin underlåtenhet att följa gemenskapsrätten.

24
Bland de organ gentemot vilka sådana bestämmelser i ett direktiv som kan ha direkt effekt kan åberopas ingår under alla förhållanden ett organ som, oavsett sin rättsliga form, i enlighet med en av staten antagen rättsakt har fått i uppdrag att utöva offentlig serviceverksamhet under statens tillsyn och som med anledning härav har särskilda befogenheter utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda (dom i det ovannämnda målet Foster m.fl., punkt 20, och av den 14 september 2000 i mål C-343/98, Collino och Chiappero, REG 2000, s. I-6659, punkt 23).

25
Det framgår av de upplysningar som lämnats i beslutet om hänskjutande att österrikiska staten är ensam aktieägare i Asfinag. Den har rätt att kontrollera samtliga de åtgärder som detta bolag och dess filialer vidtar och att när som helst begära upplysningar om deras respektive verksamheter. Den har rätt att ställa upp mål avseende organisationen av trafiken, säkerheten och byggnadsverksamheten. Asfinag är skyldigt att varje år utarbeta en plan för underhållet av motorvägar och motortrafikleder och att för staten lägga fram en beräkning av de kostnader som detta kan medföra. Det måste också varje år, inom den tid som är nödvändig för att statens budget skall kunna fastställas, för staten lägga fram beräkningar över förutsebara kostnader för planering, byggande, underhåll och förvaltning av nationella motorvägar och motortrafikleder.

26
Det framgår dessutom av beslutet om hänskjutande att Asfinag inte har rätt att på eget initiativ fastställa beloppet av de vägtullar som tas ut. Detta belopp är fastställt i lag. I 4 och 8 §§ i den lag som kallas Asfinaglagen (BGBl. 1982/591) föreskrivs nämligen att avgiftsbeloppet skall fastställas i enlighet med fasta kriterier, bland annat avseende fordonskategorin, av Bundesminister für wirtschaftliche Angelegenheiten (förbundsministern för ekonomiska angelägenheter), efter godkännande av Bundesminister für Finanzen (förbundsfinansministern).

27
Av dessa omständigheter framgår att Asfinag är ett organ som med stöd av en rättsakt från en myndighet har givits i uppdrag att utöva offentlig serviceverksamhet under myndighetens tillsyn (närmare bestämt avseende byggande, planering, hantering, underhåll och finansiering av österrikiska motorvägar och motortrafikleder samt uttag av vägtullar och trafikavgifter), och som med anledning härav har särskilda befogenheter utöver dem som följer av de rättsregler som gäller i förhållandet mellan enskilda.

28
Enligt den rättspraxis som angetts i punkt 24 i förevarande dom ingår ett sådant organ, oavsett dess rättsliga form, bland de organ gentemot vilka sådana bestämmelser i ett direktiv som kan ha direkt effekt kan åberopas.

29
Den första frågan skall därför besvaras så, att bestämmelser i ett direktiv som kan ha direkt effekt kan åberopas mot en privaträttslig juridisk person när den ingår avtal med väganvändare, när staten har givit denna juridiska person i uppdrag att ta ut vägtullar för användningen av det offentliga vägnätet och den direkt eller indirekt kontrollerar denna juridiska person.


Den andra frågan

Yttranden som har inkommit till domstolen

30
Rieser anser att artiklarna 7 b i direktiv 93/89 och 7.4 i direktiv 1999/62 är tillräckligt precisa och ovillkorliga för att ha direkt effekt och för att ge enskilda en rätt till återbetalning av för högt betalda belopp. Dessa bestämmelser innehåller kriterier som gör det möjligt att kontrollera om det system för vägtullar som införts genom den nationella lagstiftningen är rättsenligt. Detta följer av punkterna 102–115 i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Österrike, där domstolen fastställde att användarna diskriminerades på grund av fordonets ursprung eller destination. Även artiklarna 7 h i direktiv 93/89 och 7.9 i direktiv 1999/62 har en tillräckligt hög grad av precision för att ha direkt effekt.

31
Asfinag anser däremot att artiklarna 7 b och 7 h i direktiv 93/89 och 7.4 och 7.9 i direktiv 1999/62 inte uppfyller villkoren för att ha direkt effekt, eftersom deras innehåll inte är tillräckligt precist.

32
Den österrikiska regeringen anser på samma sätt att det mycket stora utrymme för skönsmässiga bedömningar som varje medlemsstat har vid fastställandet av vägtullar för individuella väganvändare innebär att artikel 7 h i direktiv 93/89 och artikel 7.9 i direktiv 1999/62 inte kan tillämpas direkt. Med hänsyn till att dessa bestämmelser är oprecisa kan en vägtull inte bedömas endast mot bakgrund av den gemenskapsrättsliga principen om icke-diskriminering. Följaktligen kan det konstateras att artikel 7 b i direktiv 93/89 och artikel 7.4 i direktiv 1999/62 saknar direkt effekt.

33
Kommissionen har gjort gällande att artiklarna 7 b i direktiv 93/89 och 7.4 i direktiv 1999/62 kan tillämpas för beräkningen av en vägtull som är förenlig med direktiven, även om dessa direktiv inte har införlivats eller har införlivats på ett ofullständigt sätt med österrikisk rätt. Artiklarna 7 h i direktiv 93/89 och 7.9 i direktiv 1999/62 kan däremot inte tillämpas för beräkningen av en vägtull som är förenlig med direktiven om dessa direktiv inte har införlivats med österrikisk rätt, eller har införlivats på ett ofullständigt sätt. Domstolen är inte behörig att föreskriva en viss beräkningsmetod för vägtullarna för Republiken Österrike.

Domstolens bedömning

34
Det framgår av domstolens fasta rättspraxis att enskilda har rätt att åberopa bestämmelserna i ett direktiv inför nationella domstolar gentemot staten i alla de fall då dessa ned avseende på innehållet framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa dels då direktivet inte har införlivats med den nationella rätten inom tidsfristen, dels då det inte har införlivats på ett korrekt sätt (se bland annat dom av den 19 november 1991 i de förenade målen C-6/90 och C-9/90, Francovich m.fl., REG 1991, s. I-5357, punkt 11, svensk specialutgåva, volym 11, s. 435, och av den 11 juli 2002 i mål C‑62/00, Marks & Spencer, REG 2002, s. I-6325, punkt 25).

35
I artikel 7.4 i direktiv 1999/62 föreskrivs att vägtullar och vägavgifter inte får vara diskriminerande, direkt eller indirekt, av skäl som grundar sig på åkarens nationalitet eller fordonets ursprung eller destination. Detta förbud är inte förenat med något villkor och uttrycks i entydiga ordalag. Denna bestämmelse är således ovillkorlig och tillräckligt precis för att kunna åberopas av enskilda i nationella domstolar.

36
I artikel 7 b i direktiv 93/89 finns ett diskrimineringsförbud med identisk lydelse, där dock frasen ”[u]tan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 8.2 e och 9” har lagts till.

37
Enligt artikel 8.2 e i direktiv 93/89 får emellertid medlemsstaterna tillämpa en nedsättning av trafikavgiftssatserna för fordon som är registrerade i missgynnade medlemsstater i de fall som två eller flera medlemsstater inför ett gemensamt trafikavgiftssystem som är tillämpligt inom hela deras sammanlagda territorier. I artikel 9 i nämnda direktiv föreskrivs vidare att särskilda anordningar i fråga om gränsområden kan göras. Dessa båda undantag gör det inte möjligt för medlemsstaterna att ensidigt ändra innebörden av det diskrimineringsförbud som anges i artikel 7 b i nämnda direktiv, genom att villkora det med någon som helst förutsättning eller begränsning. Undantagen påverkar således inte förbudets ovillkorliga karaktär. Det har dessutom inte påståtts att det ena eller det andra av dessa undantag är tillämpligt i målet vid den nationella domstolen.

38
Härav följer att artikel 7 b i direktiv 93/89 är ovillkorlig och tillräckligt precis för att kunna åberopas av enskilda i nationella domstolar.

39
Den österrikiska regeringens argument att artiklarna 7 b i direktiv 93/89 och 7.4 i direktiv 1999/62 inte kan åberopas på grund av att någon matematiskt säker beräkningsmetod för vägtullarna eller trafikavgifterna inte finns kan inte godtas. Enligt rättspraxis består nämligen en diskriminering av en tillämpning av olika regler i lika situationer eller av samma regel i olika situationer (se bland annat domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Österrike, punkt 70). Detta kriterium är tillräckligt för att fastställa om det diskrimineringsförbud som finns i de nämnda bestämmelserna har åsidosatts i målet vid den nationella domstolen, genom att vägtullarna för de olika aktuella vägsträckorna jämförs (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Österrike, punkterna 79–88, 112 och 115).

40
I artikel 7 h i direktiv 93/89 föreskrivs däremot att vägtullsatserna skall vara relaterade till bygg- och hanteringskostnader och till utvecklingen av det berörda infrastrukturnätverket, utan att denna relation därvid beskrivs närmare. I nämnda bestämmelse definieras vidare varken de tre berörda kostnadsposterna, det vill säga byggande, hantering och utveckling, eller begreppet det berörda infrastrukturnätverket. Även om medlemsstaterna genom denna bestämmelse givits bindande allmänna riktlinjer för beräkningen av vägtullar, så anges inte någon konkret beräkningsmetod och medlemsstaterna behåller ett mycket stort utrymme att företa skönsmässiga bedömningar i denna fråga.

41
Denna bestämmelse kan således inte anses vara ovillkorlig eller tillräckligt precis för att kunna åberopas av enskilda gentemot en statlig myndighet. Samma bedömning gäller a fortiori artikel 7.9 i direktiv 1999/62, eftersom denna har givits en lydelse som är identisk med den som finns i artikel 7 h i direktiv 93/89, med det undantaget att det i den förstnämnda bestämmelsen talas om ”viktade genomsnittliga vägtullarna” och inte ”vägtullsatser”. Genom att detta begrepp bytts ut utan att det därvid definierats, så blir den förstnämnda bestämmelsen än mindre precis än artikel 7 h.

42
Härav följer att varken artikel 7 h i direktiv 93/89 eller artikel 7.9 i direktiv 1999/62 kan åberopas av enskilda gentemot en statlig myndighet när dessa direktiv inte har införlivats eller har införlivats på ett ofullständigt sätt.

43
Slutligen skall det preciseras att den andra frågan avser fordon med fler än tre hjulaxlar som används för godstransporter, medan de båda ifrågavarande direktiven avser fordon som i artikel 2 i direktiven definierats som ”ett motorfordon eller ledad fordonskombination uteslutande för godstransporter på väg och med en högsta tillåten bruttovikt av minst 12 ton”. Även om bestämmelserna i dessa direktiv kan åberopas av enskilda i nationella domstolar, så gäller detta således den kategori fordon som har definierats på nämnda sätt.

44
Den andra frågan skall således besvaras så, att artiklarna 7 b i direktiv 93/89 och 7.4 i direktiv 1999/62, men inte artiklarna 7 h i direktiv 93/89 och 7.9 i direktiv 1999/62, kan åberopas av enskilda gentemot en statlig myndighet när dessa direktiv inte har införlivats eller har införlivats på ett ofullständigt sätt vad gäller beräkningen av en vägtull för fordon som väger 12 ton eller mer och som används för godstransporter på den österrikiska Brennermotorvägens totalsträcka.


Den tredje frågan punkt a

45
För det fall att den andra frågan besvaras jakande, vill den nationella domstolen veta på vilket sätt och med användning av vilka kriterier som vägtullarna för en enkel färd på totalsträckan skall beräknas.

46
Med hänsyn till det svar som lämnats på den andra frågan, saknas anledning att besvara den tredje frågan i denna del.


Den tredje frågan punkt b

Yttranden som har inkommit till domstolen

47
Rieser har gjort gällande att det i egenskap av österrikiskt åkeriföretag kan stödja sig på bestämmelserna i artiklarna 7 b i direktiv 93/89 och 7.4 i direktiv 1999/62, eftersom dessa bestämmelser inte endast har till syfte att skydda utländska åkare. I bestämmelserna föreskrivs nämligen att vägtullar och trafikavgifter varken direkt eller indirekt får medföra en särbehandling på grund av fordonets ursprung eller destination, utan beaktande av den stat i vilken åkaren har sitt säte.

48
Kommissionen anser på samma sätt att nämnda bestämmelser syftar till att skydda hela transittrafiken mot diskriminering, oberoende av åkarens nationalitet. Österrikiska åkare kan således åberopa dessa bestämmelser på samma sätt som alla andra åkare, i syfte att göra gällande att de genom den (för höga) avgiften på Brennermotorvägens totalsträcka diskrimineras i förhållande till de väganvändare som endast använder en del av sträckan på nämnda motorväg.

49
Asfinag har anfört att österrikiska åkare inte med framgång kan åberopa artiklarna 7 b i direktiv 93/89 och 7.4 i direktiv 1999/62, eftersom österrikiska medborgare inte missgynnas på grund av sin nationalitet och då direktiven i fråga avser kostnader för infrastrukturen och inte har till syfte att reglera konkurrensen mellan åkeriföretag i en och samma medlemsstat. De österrikiska åkarna kan således inte med framgång åberopa att de som använder Brennermotorvägens totalsträcka eventuellt diskrimineras i förhållande till dem som använder delsträckor.

50
Den österrikiska regeringen har på samma sätt gjort gällande att direktiven 93/89 och 1999/62 har till syfte att reglera konkurrensen mellan åkare från olika medlemsstater, och att lagstiftaren inte haft för avsikt att föreskriva en subjektiv rätt för individuella användare att använda en viss sträcka mot en viss avgift. Eftersom de konkurrensregler som gäller mellan åkare från samma medlemsstat inte avses, kan en österrikisk åkare inte med framgång åberopa bestämmelserna om icke-diskriminering i direktiven 93/89 och 1999/62.

Domstolens bedömning

51
Det skall erinras om att det vid tillämpningen av trafikavgifter och vägtullar, för att alla former av snedvridning av konkurrensen mellan åkare i medlemsstaterna skall undvikas, förutom direkt eller indirekt diskriminering på grund av åkarens nationalitet enligt artikel 7 b i direktiv 93/89 även är förbjudet med diskriminering på grund av fordonets ursprung eller destination (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Österrike, punkt 109).

52
Samma resonemang är tillämpligt på de i sak identiska bestämmelserna i artikel 7.4 i direktiv 1999/62.

53
Härav följer att de österrikiska åkare som vid transittrafik använder sig av Brennermotorvägens totalsträcka, och som följaktligen missgynnas på grund av fordonets ursprung eller bestämmelseort i förhållande till dem som använder vissa delsträckor, även de kan åberopa det diskrimineringsförbud som anges i artiklarna 7 b i direktiv 93/89 och 7.4 i direktiv 1999/62.

54
Den tredje frågan punkt b skall således besvaras så, att österrikiska åkare på samma sätt som åkare från andra medlemsstater kan åberopa artiklarna 7 b i direktiv 93/89 och 7.4 i direktiv 1999/62 för att göra gällande att de i förhållande till de väganvändare som endast använder sig av delar av den österrikiska Brennermotorvägen diskrimineras genom den (för höga) avgiften för nämnda motorvägs totalsträcka.


Den fjärde frågan punkt a

55
I sin dom i det ovannämnda målet parlamentet mot rådet ogiltigförklarade domstolen direktiv 93/89 med motiveringen att detta hade antagits utan att Europaparlamentet hade hörts på vederbörligt sätt. Domstolen förordnade emellertid att direktivets verkningar ändå skulle bestå fram till dess att rådet hade antagit nya bestämmelser i ämnet (se punkterna 31 och 32 i domskälen och punkt 2 i domslutet i nämnda dom).

56
Den nationella domstolen vill ha klarhet i huruvida denna dom skall tolkas så att verkningarna av direktiv 93/89 består fram till dess att medlemsstaterna har införlivat bestämmelserna i det nya direktivet eller till dess att fristen för införlivande löper ut.

Yttranden som har inkommit till domstolen

57
Asfinag och den österrikiska regeringen har anfört att det förhållandet att verkningarna av det ogiltigförklarade direktiv 93/89 bestod, vilket hade fastställts i domen det ovannämnda målet parlamentet mot rådet, gällde fram till antagandet av direktiv 1999/62, närmare bestämt till den 17 juni 1999.

58
Kommissionen har erinrat om att direktiv 1999/62 trädde i kraft den 20 juli 1999. Den har anfört att direktiv 93/89 således förlorade sin bindande verkan nämnda dag.

Domstolens bedömning

59
Det kan konstateras att det i domen i det ovannämna målet parlamentet mot rådet enligt ordalydelsen anges att verkningarna av direktiv 93/89 skall bestå fram till antagandet av direktiv 1999/62, som ersatte det förstnämnda direktivet.

60
Syftet med att låta verkningarna av en ogiltigförklarad rättsakt bestå är emellertid att se till att ett rättsligt vakuum inte uppstår fram till dess att en ny rättsakt kan ersätta den ogiltigförklarade rättsakten. Detta syfte kan endast säkerställas om den ogiltigförklarade rättsakten fortsätter att ha verkningar fram till dess att den nya rättsakten börjar gälla. Eftersom direktiv 1999/62 inte hade några verkningar före den dag då det trädde i kraft, skall domen i det ovannämnda målet parlamentet mot rådet förstås på så sätt att verkningarna av direktiv 93/89 bestod fram till dess att direktiv 1999/62 trädde i kraft, i enlighet med dess artikel 13 således den 20 juli 1999. Direktiv 93/89 fortsatte således att ha verkningar fram till midnatt den 19 juli 1999.

61
Den fjärde frågan punkt a skall således besvaras så, att domen i det ovannämnda målet parlamentet mot rådet skall tolkas på så sätt att verkningarna av direktiv 93/89 bestod fram till den 20 juli 1999, den dag då direktiv 1999/62 trädde i kraft.


Den fjärde frågan punkt b

62
Enligt artikel 12 i direktiv 1999/62 löpte fristen för införlivande av direktivet ut den 1 juli 2000. Genom denna fråga vill den nationella domstolen i huvudsak veta om Rieser med framgång kan åberopa direktiv 1999/62 i nationella domstolar vad gäller tidsperioden från den 20 juli 1999, den dag då sistnämnda direktiv trädde i kraft, till den 1 juli 2000, den dag då fristen för införlivande löpte ut.

Yttranden som inkommit till domstolen

63
Asfinag har anfört att medlemsstaterna under perioden från den 17 juni 1999 till den 1 juli 2000 var skyldiga att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 1999/62 på grund av detta direktivs förtida verkningar, men att sådana skyldigheter inte har direkt effekt.

64
Den österrikiska regeringen anser att medlemsstaterna måste iaktta de förtida verkningarna av direktiven på så sätt att de inte kan vidta någon åtgärd som allvarligt äventyrar förverkligandet av direktivets ändamål. Det kan däremot uteslutas att ett direktiv vars frist för införlivande ännu inte har löpt ut har direkt effekt.

65
Enligt kommissionen var medlemsstaterna skyldiga att under perioden från den 20 juli 1999–den 1 juli 2000 beakta direktiv 1999/62 på så sätt att de under den frist för införlivande som föreskrivs i direktivet var skyldiga att avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar det ändamål som föreskrivs i nämnda direktiv.

Domstolens bedömning

66
Det följer av artikel 10 andra stycket EG jämförd med artikel 249 tredje stycket EG samt av direktiv 1999/62 i sig att den medlemsstat som direktivet riktar sig till måste avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar det i direktivet föreskrivna resultatet under den frist som i direktivet föreskrivs för dess införlivande med nationell rätt (dom av den 18 december 1997 i mål C-129/96, Inter-Environnement Wallonie, REG 1997, s. I-7411, punkt 45).

67
Det förhåller sig ändå så att nationella domstolar, i mål som har väckts av enskilda som gör gällande att ett direktiv har direkt effekt, först efter utgången av fristen för införlivande av direktivet är skyldiga att underlåta att tillämpa redan befintliga nationella regler som strider mot detta direktiv (se, för ett liknande resonemang i samband med ett beslut i stället för ett direktiv, dom av den 10 november 1992 i mål C-156/91, Hansa Fleisch Ernst Mundt, REG 1992, s. I-5567, punkt 20).

68
Eftersom avsikten med denna frist bland annat är att ge medlemsstaterna den tid som är nödvändig för att vidta införlivandeåtgärder, kan dessa stater nämligen inte klandras för att inte ha införlivat direktivet med sin rättsordning innan tidsfristen löpte ut (dom i det ovannämnda målet Inter‑Environnement Wallonie, punkt 43).

69
Den fjärde frågan punkt b skall således besvaras så, att medlemsstaterna under perioden från den 20 juli 1999 till den 1 juli 2000 var skyldiga att avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar det i direktiv 1999/62 föreskrivna resultatet, men att enskilda inte med framgång kunde åberopa detta direktiv gentemot medlemsstater i nationella domstolar i syfte att få fastställt att en redan befintlig nationell regel som strider mot detta direktiv inte skall tillämpas.


Rättegångskostnader

70
De kostnader som har förorsakats den österrikiska regeringen och kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

─ angående de frågor som genom beslut av den 22 mars 2002 har ställts av Oberster Gerichtshof ─ följande dom:

1)
Bestämmelser i ett direktiv som kan ha direkt effekt kan åberopas mot en privaträttslig juridisk person när den ingår avtal med väganvändare, när staten har givit denna juridiska person i uppdrag att ta ut vägtullar för användningen av det offentliga vägnätet och den direkt eller indirekt kontrollerar denna juridiska person.

2)
Artiklarna 7 b i rådets direktiv 93/89/EEG av den 25 oktober 1993 om medlemsstaternas tillämpning av skatter på vissa fordon som används för godstransporter på väg och tullar och avgifter för användningen av vissa infrastrukturer och 7.4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/62/EG av den 17 juni 1999 om avgifter på tunga godsfordon för användningen av vissa infrastrukturer, men inte artiklarna 7 h i direktiv 93/89 och 7.9 i direktiv 1999/62, kan åberopas av enskilda gentemot en statlig myndighet när dessa direktiv inte har införlivats eller har införlivats på ett ofullständigt sätt vad gäller beräkningen av en vägtull för fordon som väger 12 ton eller mer och som används för godstransporter på den österrikiska Brennermotorvägens totalsträcka.

3)
Österrikiska åkare kan, på samma sätt som åkare från andra medlemsstater, åberopa artiklarna 7 b i direktiv 93/89 och 7.4 i direktiv 1999/62 för att göra gällande att de i förhållande till de väganvändare som endast använder sig av delar av den österrikiska Brennermotorvägen diskrimineras genom den (för höga) avgiften för nämnda motorvägs totalsträcka.

4)
Domen av den 5 juli 1995 i mål C-21/94, parlamentet mot rådet, skall tolkas på så sätt att verkningarna av direktiv 93/89 bestod fram till den 20 juli 1999, den dag då direktiv 1999/62 trädde i kraft.

5)
Under perioden från den 20 juli 1999–den 1 juli 2000 var medlemsstaterna skyldiga att avhålla sig från att vidta åtgärder som allvarligt äventyrar det i direktiv 1999/62 föreskrivna resultatet, men enskilda kunde inte med framgång åberopa detta direktiv gentemot medlemsstater i nationella domstolar i syfte att få fastställt att en redan befintlig nationell regel som strider mot detta direktiv inte skall tillämpas.

Skouris

Cunha Rodrigues

Puissochet

Schintgen

Macken

Avkunnad vid offentligt sammanträde i Luxemburg den 5 februari 2004.

R. Grass

V. Skouris

Justitiesekreterare

Ordförande

1 –
Rättegångsspråk: tyska.
Upp