(se punkterna 40 och 41)

(se punkterna 56–58)

(se punkterna 66 och 67)

(se punkt 68)

(se punkterna 81 och 82)

(se punkt 87)

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)
den 29 april 2004(1)

Överklagande – Ledamöter av Europaparlamentet – Provisoriskt pensionssystem – Frist för inlämnande av ansökan om anslutning till detta system – Kännedom – Anslutningsöverklagande – Rättegångskostnader – Avvisning

I mål C-470/00 P,

Europaparlamentet, företrätt av A. Caiola och G. Ricci, båda i egenskap av ombud, senare biträdda av F. Capelli, avvocato, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande,

angående överklagande av dom meddelad den 26 oktober 2000 av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (fjärde avdelningen) i de förenade målen T-83/99–T-85/99, Ripa di Meana m.fl. mot parlamentet (REG 2000, s. II-3493), i vilket det förs talan om att denna dom delvis skall upphävas,

i vilket de andra parterna är:

Carlo Ripa di Meana, tidigare ledamot av Europaparlamentet, Montecastello di Vibio (Italien),
Leoluca Orlando, tidigare ledamot av Europaparlamentet, Palermo (Italien),
och Gastone Parigi, tidigare ledamot av Europaparlamentet, Pordenone (Italien),
företrädda av W. Viscardini och G. Donà, avvocati, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen),

sammansatt av C.W.A. Timmermans (referent), tillförordnad ordförande på femte avdelningen, samt domarna A. Rosas och A. La Pergola,

generaladvokat: J. Mischo,
justitiesekreterare: avdelningsdirektören L. Hewlett,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid förhandlingen den 10 april 2003,

och efter att den 26 juni 2003 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

”27

Förstainstansrätten erinrar vidare om att domstolen i dom av den 14 december 1962 i de förenade målen 16/62 och 17/62, Confédération nationale des producteurs de fruits et légumes m.fl. mot rådet (REG 1962, s. 901; svensk specialutgåva, volym 1, s. 145), har ansett att uttrycket beslut i artikel 173 [andra] stycket i EG-fördraget (nu artikel 230 fjärde stycket EG), skall förstås i den tekniska mening som det ges i artikel 189 i EG-fördraget (nu artikel 249 EG) och att kriteriet för att skilja mellan en normativ rättsakt och ett beslut i den mening som avses i den sistnämnda artikeln står att finna i huruvida den ifrågavarande rättsakten har allmän giltighet eller inte.

28

Det framgår dessutom av fast rättspraxis att en rättsakt inte förlorar sin normativa beskaffenhet på grund av att det är möjligt att mer eller mindre exakt fastställa antalet rättssubjekt som berörs av en rättsakt, eller till och med deras identitet (domstolens beslut av [den] 23 november 1995 i mål C‑10/95 P, Asocarne mot rådet, REG 1995, s. I-4149, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

29

Inledningsvis skall det påpekas att de definitioner som antagits i ändringen av den 13 september 1995 i bilaga III är avfattade i allmänna och abstrakta ordalag och alltså, för ledamöterna av parlamentet, medför rättsverkningar som är fastställda på ett abstrakt och allmänt sätt och följaktligen bör anses ha en allmän giltighet och normativ betydelse för var och en av ledamöterna. Även om det fastslogs att de ledamöter på vilka artikel 5.2 i ändringen av den 13 september 1995 äger tillämpning kunde identifieras vid tidpunkten för rättsaktens antagande, skulle det inte räcka för att ifrågasätta denna bestämmelses normativa beskaffenhet, med beaktande av att den endast avser objektiva rättsliga eller faktiska situationer.

30

Även om domstolen under vissa omständigheter har ansett att en normativ rättsakt kan beröra vissa fysiska och juridiska personer direkt och personligen (se förstainstansrättens dom av den 27 juni 2000 i de förenade målen T-172/98, T-175/98–T-177/98, [Salamander m.fl. mot parlamentet och rådet,] REG 2000, s. II‑2487, punkt 30 och där angiven rättspraxis), kan inte denna rättspraxis åberopas i förevarande mål, eftersom den omtvistade bestämmelsen inte åsidosätter någon särskild rättighet för sökanden i den mening som avses i rättspraxis.

31

Härav följer att parlamentets argument för att talan i målen T‑83/99 och T‑84/99 skall avvisas inte kan godtas.”

”75

För att uppfylla de krav som följer av rättssäkerhetsprincipen och principen om god förvaltningssed anser förstainstansrätten att parlamentet med hänsyn till artikel 27.1 i bestämmelserna för kostnadsersättning och andra ersättningar till Europaparlamentets ledamöter borde ha informerat de berörda ledamöterna om ändringen av bilaga III genom personlig delgivning med mottagningskvitto.

76

Det är endast genom att agera på detta sätt som parlamentet skulle ha iakttagit ... gemenskapsdomstolarnas rättspraxis som kräver att varje rättsakt som antas av institutionerna och som har rättsverkningar skall vara klar och precis samt bringas till den berördes kännedom på ett sådant sätt att denne med säkerhet kan förvissa sig om den tidpunkt vid vilken rättsakten träder i kraft och börjar ha rättsverkningar (förstainstansrättens dom av den 7 februari 1991 i de förenade målen T-18/89 och T-24/89, Tagaras mot domstolen, REG 1991, s. II-53, punkt 40, och domstolens dom av den 23 september 1986 i mål 5/85, AKZO Chemie mot kommissionen, REG 1986, s. 2585, punkt 39[, svensk specialutgåva, volym 8, s. 715]).

77

Eftersom en sådan delgivning inte har gjorts kan en frist som antagits för ingivande av en begäran grundad på en rättsakt avseende pensionsrättigheter av den typ som avses i förevarande mål enligt gemenskapsdomstolarnas rättspraxis endast börja löpa när den berörde fått kännedom om rättsaktens existens och inom rimlig tidsfrist fått en exakt kännedom om denna rättsakt (förstainstansrättens dom av den 15 mars 1994 i mål T-100/92, La Pietra mot kommissionen, REGP [1994,] s. I-A-83 och II-275, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

78

Sökandena har visserligen inte bestritt att de fick kännedom om existensen av ändringen av bilaga III under de första månaderna under år 1998. Parlamentet har emellertid inte bevisat att de fick exakt kännedom om ändringsakten tidigare än sex månader före ingivande av begäran, den 19 november 1998. Dessutom visar omständigheterna i fallet att exakt kännedom erhölls inom rimlig tidsfrist.

79

Sökandena har följaktligen ingivit en begäran om anslutning till det provisoriska pensionssystemet inom den frist som anges i ändringen av bilaga III.”

–

upphäva den överklagade domen i den del den avser målen T‑83/99 och T‑84/99,

–

följaktligen avvisa, alternativt ogilla, Carlo Ripa di Meanas och Leoluca Orlandos talan,

–

förplikta sistnämnda parter att ersätta samtliga rättegångskostnader som uppkommit under förfarandena vid förstainstansrätten och domstolen.

–

fastställa att det är uppenbart att överklagandet i sin helhet inte kan tas upp till sakprövning eller att det är ogrundat,

–

följaktligen fastställa punkterna 1 och 3 i domslutet i den överklagade domen genom att slutgiltigt och till fullo bifalla Carlo Ripa di Meanas och Leoluca Orlandos yrkanden i första instans, samt

–

förplikta parlamentet att även ersätta rättegångskostnaderna för överklagandet.

–

avvisa parlamentets yrkande om att de skall förpliktas att ersätta samtliga rättegångskostnader som uppkommit under förfarandet vid förstainstansrätten, eftersom det är fråga om nya yrkanden som framställts för första gången i överklagandet i strid med artikel 113.1 andra strecksatsen i domstolens rättegångsregler,

–

av rättviseskäl besluta att rättegångskostnaderna för överklagandet skall delas.

–

upphäva den överklagade domen enbart i den del som avser punkt 4 i domslutet, vilken gäller mål T-85/99,

–

följaktligen fastställa, vad gäller mål T-85/99, att vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, samt

–

förplikta parlamentet att ersätta rättegångskostnaderna för förevarande överklagande.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)