61998J0343

1 Socialpolitik - Tillnärmning av lagstiftning - Överlåtelse av företag - Skydd för arbetstagares rättigheter - Direktiv 77/187 - Tillämpningsområde - Överlåtelse av en enhet, som drevs av ett offentligt organ inom den statliga förvaltningen, till ett privaträttsligt bolag med offentligt kapital - Omfattas - Villkor - De berörda personerna skall inledningsvis ha åtnjutit skydd i egenskap av arbetstagare enligt den nationella arbetsrätten

(Rådets direktiv 77/187, artikel 1.1)

2 Socialpolitik - Tillnärmning av lagstiftning - Överlåtelse av företag - Skydd för arbetstagares rättigheter - Direktiv 77/187 - Skyldighet för förvärvaren att beakta arbetstagarnas sammanlagda anställningstid vid beräkningen av de rättigheter av ekonomisk natur som hör samman med anställningstiden - Gräns - Ändring av anställningsavtalet tillåtet enligt nationell rätt i andra fall än vid företagsöverlåtelser

(Rådets direktiv 77/187, artikel 3.1)

1 Artikel 1.1 i rådets direktiv 77/187 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter skall tolkas så, att direktivet är tillämpligt på en situation där en enhet, som ansvarar för driften av telekommunikationstjänster avsedda för allmänheten och som drivs av ett offentligt organ som ingår i den statliga förvaltningen, till följd av ett myndighetsbeslut överlåts mot vederlag genom en administrativ koncession till ett privaträttsligt bolag som bildats av ett offentligt organ, vilket innehar samtliga aktier i bolaget. De personer som är berörda av en sådan överlåtelse skall emellertid inledningsvis ha åtnjutit skydd i egenskap av arbetstagare enligt den nationella arbetsrätten.

(se punkt 41 samt punkt 1 i domslutet)

2 Artikel 3.1 första stycket i direktiv 77/187 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter skall tolkas så, att förvärvaren är skyldig att beakta den övertagna personalens sammanlagda anställningstid både i sin egen och i överlåtarens verksamhet vid beräkningen av de rättigheter av ekonomisk natur som hos förvärvaren hör samman med arbetstagarnas anställningstid, såsom avgångsvederlag eller löneförhöjningar, såvitt denna skyldighet följde av anställningsförhållandet mellan denna personal och överlåtaren och i enlighet med de villkor som gällde inom ramen för detta förhållande. Direktivet utgör emellertid inte hinder för förvärvaren att ändra villkoren för detta förhållande i den mån det enligt nationell rätt är tillåtet att i andra fall än vid företagsöverlåtelser vidta en sådan ändring.

(se punkt 53 samt punkt 2 i domslutet)

I mål C-343/98,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG), från Pretore di Pinerolo (Italien), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Renato Collino,

Luisella Chiappero

och

Telecom Italia SpA,

"angående tolkningen av rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (EGT L 61, s. 26; svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 91),

meddelar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.C. Moitinho de Almeida samt domarna C. Gulmann och J.-P. Puissochet (referent),

generaladvokat: S. Alber,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Renato Collino och Luisella Chiappero, genom advokaterna C. Dal Piaz och S. Viale, Turin,

- Telecom Italia SpA, genom advokaterna R. Pessi och M. Rigi Luperti, Rom,

- Österrikes regering, genom C. Pesendorfer, Oberrätin, regeringskansliet, i egenskap av ombud,

- Finlands regering, genom ambassadören H. Rotkirch, chef för utrikesministeriets rättsavdelning, i egenskap av ombud,

- Förenade kungarikets regering, genom R. Magrill, Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud, biträdd av C. Lewis, barrister,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiske rådgivaren D. Gouloussis, och A. Aresu, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid förhandlingen den 25 november 1999 av: Renato Collino och Luisella Chiappero, företrädda av advokaterna C. Dal Piaz och S. Viale, Telecom Italia SpA, företrädd av advokaten M. Rigi Luperti, Finlands regering, företrädd av lagstiftningsrådet T. Pynnä, i egenskap av ombud, och kommissionen, företrädd av D. Gouloussis och E. Traversa, rättstjänsten, i egenskap av ombud,

och efter att den 18 januari 2000 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Pretore di Pinerolo har genom beslut av den 3 september 1998, som inkom till domstolen den 21 september samma år, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) ställt två frågor om tolkningen av rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter (EGT L 61, s. 26, svensk specialutgåva, område 5, volym 2, s. 91, nedan kallat direktivet).

2 Dessa frågor har uppkommit i en tvist mellan Renato Collino samt Luisella Chiappero och Telecom Italia SpA (nedan kallat Telecom Italia).

Gemenskapsrättsliga bestämmelser

3 Enligt artikel 1.1 i direktivet skall detsamma tillämpas vid överlåtelse av ett företag, en verksamhet eller del av en verksamhet till en annan arbetsgivare genom lagenlig överlåtelse eller fusion.

4 I artikel 3.1 första stycket i direktivet anges att överlåtarens rättigheter och skyldigheter på grund av ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande som gäller vid tidpunkten för överlåtelsen enligt artikel 1.1 till följd av sådan överlåtelse skall övergå på förvärvaren.

Nationella bestämmelser

5 Italien har införlivat direktivet genom artikel 2112 i civillagen. I denna artikel föreskrivs bland annat att anställningsförhållandet skall fortsätta med förvärvaren om det sker en företagsöverlåtelse samt att arbetstagaren skall behålla de rättigheter som följer av detta anställningsförhållande.

6 I artikel 34 i lagdekret nr 29 av den 3 februari 1993 om rationalisering av de offentliga myndigheternas organisation och ändring av lagstiftningen om offentlig anställning (GURI nr 30 av den 3 februari 1993, ordinarie tillägg, nedan kallat lagdekret nr 29/93), i dess ändrade lydelse, föreskrivs att artikel 2112 i civillagen är tillämplig på personalen vid överlåtelse eller överföring av verksamhet som ombesörjs av offentliga myndigheter, offentliga organ eller deras inrättningar eller strukturer till andra rättssubjekt, oavsett om dessa är offentliga eller privata, utan att detta påverkar tillämpningen av specialbestämmelser.

7 Enligt artikel 1.1 i lag nr 58 av den 29 januari 1992 om reformen av telekommunikationssektorn (GURI nr 29 av den 5 februari 1992, nedan kallad lag nr 58/92) är post- och telekommunikationsministern behörig att med ensamrätt överlåta tillhandahållandet av telekommunikationstjänster avsedda för allmänheten, vilka fram till dess hade drivits av post- och telekommunikationsverket samt av Azienda di Stato per i servizi telefonici (nedan kallat ASST), till ett bolag som bildats för detta ändamål av det statliga holdingbolaget Istituto per la ricostruzione industriale (nedan kallat IRI). I lag nr 58/92 föreskrivs även att det nya bolaget skall överta samtliga rättigheter och skyldigheter som har samband med tillhandahållandet av de berörda tjänsterna samt att ASST skall avvecklas.

8 Genom lag nr 58/92 har dessutom en specialreglering inrättats som utgör ett undantag från de allmänna reglerna om överlåtelse av företag i artikel 2112 i civillagen. För det första har de anställda vid ASST enligt denna lag möjlighet att antingen stanna kvar inom den offentliga förvaltningen eller anställas av det nya koncessionsbolaget (artikel 4.3). Vidare överlämnar lag nr 58/92 till fackföreningarna att genom kollektivavtal tillförsäkra de anställda vid det nya bolaget "ekonomiska villkor som inte är mindre gynnsamma än de villkor de tidigare åtnjöt" (artikel 4.5). Slutligen anges i denna lag att de arbetstagare som väljer att inte stanna kvar inom den offentliga förvaltningen har rätt att erhålla avgångsvederlag (trattamento di buonuscita) den dag då deras anställningsförhållande med förvaltningen upphör (artikel 5.5).

9 Genom ett dekret av den 29 december 1992 (GURI nr 306 av den 31 december 1992) överlät post- och telekommunikationsministern koncessionen för tillhandahållandet av telekommunikationstjänster avsedda för allmänheten, som tillhandahölls av post- och telekommunikationsverket och ASST, till bolaget Iritel SpA (nedan kallat Iritel). Den 18 april 1994 förvärvades Iritel av Società italiana per le telecommunicazioni SpA (nedan kallat SIP), sedermera Telecom Italia SpA, vilket också är ett dotterbolag till IRI.

Tvisten vid den nationella domstolen

10 Fram till den 31 oktober 1993 var Renato Collino och Luisella Chiappero anställda vid ASST, vilket är det statliga organ som då ansvarade för tillhandahållandet av vissa telekommunikationstjänster avsedda för allmänheten i Italien. Den 1 november 1993 övergick de till bolaget Iritel, vilket bildats av IRI i syfte att efterträda ASST i enlighet med lag nr 58/92. Den 16 maj 1994 övergick de till SIP, sedermera Telecom Italia, när detta bolag förvärvade Iritel.

11 Renato Collino och Luisella Chiappero, som numera är pensionerade, väckte den 16 oktober 1997 talan mot Telecom Italia vid Pretore di Pinerolo, genom vilken de bestred villkoren för sin övergång från ASST till Iritel.

12 Kärandena har för det första gjort gällande att kollektivavtalet av den 8 april 1993, vilket ingicks av Iritel och SIP å ena sidan och de mest representativa fackföreningarna å andra sidan i syfte att genomföra artikel 4.5 i lag nr 58/92, delvis är ogiltigt. I detta avtal föreskrivs nämligen att beräkningen av löneförhöjningar som grundar sig på anställningstid efter den 1 november 1993 för de arbetstagare som tidigare var anställda vid ASST och som övergått till Iritel skall göras enligt de kriterier som gäller för nyanställda, i enlighet med artikel 24 tredje stycket i Contratto Colletivo Nazionale Lavoratori (nationellt kollektivavtal för arbetstagare). Kärandena anser emellertid att de skall omfattas av samma regler för beräkning av anställningstid som enligt artikel 24 första och andra styckena i detta kollektivavtal är tillämpliga på de arbetstagare som redan var anställda vid SIP den 30 juni 1992, det vill säga den dag då ovannämnda kollektivavtal ingicks. Denna lösning, enligt vilken hänsyn tas till kontinuiteten i anställningsförhållandet från det att de anställdes vid ASST, är förenlig med artikel 2112 i civillagen, i vilken det föreskrivs att anställningsförhållandet skall fortsätta att gälla i förhållande till förvärvaren om det sker en företagsöverlåtelse.

13 Renato Collino och Luisella Chiappero har för det andra motsatt sig den omständigheten att de, utan egen förskyllan, inte hade någon möjlighet att överföra sina avgångsvederlag, som alla offentligt anställda har rätt att erhålla den dag då de lämnar den offentliga förvaltningen, till SIP när de lämnade ASST. Om de hade haft denna möjlighet, skulle nämligen deras avgångsvederlag (trattamento di fine rapporto), som alla privatanställda har rätt till när de pensioneras, ha beräknats på grundval av deras sammanlagda tjänstgöringsår. Summan av detta engångsvederlag skulle ha varit större än de två olika vederlag som de erhöll.

14 Telecom Italia har gjort gällande att dessa två yrkanden saknar grund, eftersom någon företagsöverlåtelse i den mening som avses i artikel 2112 i civillagen inte har ägt rum mellan ASST och Iritel. Ett offentligt organ i likhet med ASST utgör nämligen inte ett företag i den mening som avses i denna bestämmelse. Vidare krävs beslut om en administrativ koncession för att den aktuella verksamheten skall kunna utövas.

15 I sin begäran om förhandsavgörande anser Pretore för det första att en företagsöverlåtelse objektivt sett har ägt rum i det förevarande fallet, eftersom ASST:s samtliga materiella tillgångar och rättigheter har överlåtits till Iritel och flertalet anställda vid ASST har övertagits av detta bolag för att i samma lokaler utöva samma verksamhet som ASST.

16 Pretore har emellertid angett att även om direktivet har införlivats med italiensk rätt genom artikel 2112 i civillagen, föreskrivs i artikel 34 i förordning nr 29/93 att ovannämnda bestämmelse är tillämplig vid en överlåtelse av företag mellan ett offentligt organ och en privaträttslig enhet endast under förutsättning att det inte föreligger specialbestämmelser. Genom lag nr 58/92 har emellertid en specialreglering inrättats som utgör ett undantag från de allmänna bestämmelserna om företagsöverlåtelser. Enligt den italienska lagstiftningen kan kärandena således inte åberopa artikel 2112 i civillagen till stöd för sina yrkanden.

17 Pretore har emellertid uttryckt tvivel om huruvida undantagsbestämmelserna i lag nr 58/92 är förenliga med direktivet. Pretore undrar för det första om direktivet är tillämpligt på en överlåtelse mellan ett offentligt organ och ett privaträttsligt bolag, vilket ägs av ett annat offentligt organ, som grundar sig på ett myndighetsbeslut och som skett genom en administrativ koncession. För det fall att direktivet anses vara tillämpligt har Pretore för det andra ställt en fråga om omfattningen av den överlåtelse av rättigheter och skyldigheter mellan överlåtaren och förvärvaren som föreskrivs i direktivet.

18 Pretore ansåg att utgången av tvisten var beroende av en tolkning av direktivet och beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

"1. Är artikel 1 i direktiv 77/187/EEG tillämplig på en överlåtelse mot vederlag - vilken är tillåten enligt en lag som utfärdats av staten och varom stadgas i ett ministerdekret - av ett företag som drivs av ett offentligt organ, vilket direkt företräder staten, till ett privaträttsligt bolag, som bildats av ett annat offentligt organ, vilket innehar samtliga aktier i bolaget, när den verksamhet som är föremål för överlåtelsen anförtrotts åt det privaträttsliga bolaget genom en administrativ koncession?

Om fråga A besvaras jakande önskas svar på följande frågor:

2. a) Är det enligt artikel 3.1 i direktiv 77/187/EEG nödvändigt att anse att anställningsförhållandet fortsätter med förvärvaren, med den påföljden att arbetstagarens anställningstid fortsätter att beräknas från den dag då han anställdes av överlåtaren och att han behåller sin rätt till ett enda avgångsvederlag, för vilket tjänstgöringsåren hos överlåtaren och förvärvaren skall betraktas som en enda tjänstgöringsperiod?

b) Skall artikel 3.1 tolkas så, att bland de av arbetstagarens 'rättigheter' som överlåts till förvärvaren även ingår de förmåner som arbetstagaren har förvärvat hos överlåtaren, såsom förmåner som grundar sig på anställningstid, om dessa medför rättigheter av ekonomisk natur gentemot förvärvaren enligt gällande kollektivavtal?"

Huruvida begäran om förhandsavgörande kan upptas till sakprövning

19 Telecom Italia har hävdat att den hänskjutande domstolens tolkningsfrågor inte kan upptas till sakprövning, eftersom denna under inga omständigheter kan tillämpa direktivets bestämmelser på tvisten vid denna domstol, vilken uteslutande är en tvist mellan enskilda.

20 Visserligen kan i enlighet med domstolens fasta rättspraxis ett direktiv inte i sig medföra skyldigheter för den enskilde, vilket innebär att direktivet inte som sådant kan åberopas gentemot honom (se bland annat dom av den 14 juli 1994 i mål C-91/92, Faccini Dori, REG 1994, s. I-3325, punkt 20, svensk specialutgåva, volym 16, och av den 7 mars 1996 i mål C-192/94, El Corte Inglés, REG 1996, s. I-1281, punkt 15).

21 Den nationella domstolen är emellertid vid tillämpningen av nationell rätt, oavsett om det rör sig om bestämmelser som antagits före eller efter direktivet, skyldig att i den utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte, så att det resultat som avses i direktivet uppnås och, därmed, agera i överensstämmelse med artikel 189 tredje stycket i EG-fördraget (nu artikel 249 tredje stycket EG) (se bland annat domen i det ovannämnda målet Faccini Dori, punkt 26, och dom av den 23 februari 1999 i mål C-63/97, BMW, REG 1999, s. I-905, punkt 22).

22 När enskilda rättssubjekt har möjlighet att stödja sig på ett direktiv i en talan gentemot staten, kan de göra detta oavsett om denna agerar i egenskap av arbetsgivare eller offentlig myndighet. I båda fallen är det angeläget att staten hindras från att dra nytta av sin underlåtenhet att följa gemenskapsrätten (se bland annat dom av den 26 februari 1986 i mål 152/84, Marshall, REG 1986, s. 723, punkt 49, svensk specialutgåva, volym 8, s. 457, och av den 12 juli 1990 i mål C-188/89, Foster m.fl., REG 1990, s. I-3313, punkt 17, svensk specialutgåva, volym 10, s. 479).

23 Domstolen har slagit fast, att bland de organ gentemot vilka sådana bestämmelser i ett direktiv som kan ha direkt effekt kan åberopas ingår ett organ som, oavsett sin rättsliga form, i enlighet med en av staten antagen rättsakt har fått i uppdrag att utöva offentlig serviceverksamhet under statens tillsyn och som, med anledning härav, har särskilda befogenheter utöver dem som följer av de rättsakter som gäller i förhållandet mellan enskilda (domen i det ovannämnda målet Foster m.fl., punkt 20).

24 Det ankommer på den nationella domstolen att mot bakgrund av ovanstående överväganden pröva om direktivet kan åberopas gentemot Iritel, sedermera Telecom Italia.

25 Med förbehåll för det ovan anförda skall de ställda frågorna besvaras.

Den första frågan

26 Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i om artikel 1.1 i direktivet skall tolkas så, att direktivet är tillämpligt på en situation där en enhet, som ansvarar för tillhandahållandet av telekommunikationstjänster avsedda för allmänheten och som drivs av ett offentligt organ som ingår i den statliga förvaltningen, till följd av ett myndighetsbeslut överlåts mot vederlag genom en administrativ koncession till ett privaträttsligt bolag som bildats av ett annat offentligt organ, vilket innehar samtliga aktier i bolaget.

27 Telecom Italia anser att direktivet inte är tillämpligt i ett sådant fall, eftersom överlåtelsen inte skedde genom en lagenlig överlåtelse eller fusion i den mening som avses i artikel 1.1 i direktivet. Direktivet förutsätter dessutom att överlåtelsen avser en ekonomisk enhet. När ASST tillhandahöll telekommunikationstjänster avsedda för allmänheten, ansvarade det emellertid för en tjänst av allmänt intresse till förmån för samhället och eftersträvade inte något syfte av ekonomisk natur.

28 Renato Collino och Luisella Chiappero, den österrikiska, den finska och den brittiska regeringen samt kommissionen anser däremot att direktivet i enlighet med domstolens rättspraxis är tillämpligt när den ifrågavarande överlåtelsen avser en enhet som bedriver en ekonomisk verksamhet. Varken den omständigheten att denna enhet ingår i den statliga förvaltningen, att överlåtelsen skett till följd av en lag eller ett dekret eller att verksamheten i fråga är underställd ett administrativt koncessionsförfarande, kan enligt dem kullkasta denna bedömning.

29 Kommissionen har emellertid påpekat att de anställda vid ASST omfattades av en offentligrättslig stadga innan de övergick till Iritel. Domstolen har slagit fast att direktivet endast kan åberopas av personer som i egenskap av arbetstagare är föremål för något slag av skydd enligt lagstiftningen i den berörda medlemsstaten (dom av den 11 juli 1985 i mål 105/84, Danmols Inventar, REG 1985, s. 2639, punk 27). Kommissionen, till vilken den finska regeringen anslöt sig under förhandlingen, anser att direktivet ändå är tillämpligt om det visar sig att de arbetsuppgifter som utfördes av de anställda vid ASST huvudsakligen var desamma som de arbetsuppgifter som utförs av de anställda vid ett privaträttsligt bolag som omfattas av den nationella arbetsrätten. Denna tolkning bekräftas enligt kommissionen av den omständigheten att artikel 2 i direktivet inte endast hänvisar till anställningsavtal utan även till anställningsförhållanden i allmänhet.

30 Dels är direktivet i enlighet med fast rättspraxis tillämpligt på varje överlåtelse av en enhet som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett om den drivs med eller utan vinstsyfte (se bland annat dom av den 8 juni 1994 i mål C-382/92, kommissionen mot Förenade kungariket, REG 1994, s. I-2435, punkterna 44-46; svensk specialutgåva, volym 15, s. 169).

31 Att omorganisera den offentliga förvaltningen eller att överföra förvaltningsuppgifter från en myndighet till en annan utgör däremot inte någon överlåtelse av företag i direktivets mening. I sådana fall avser nämligen överlåtelsen verksamhet som innebär myndighetsutövning (dom av den 15 oktober 1996 i mål C-298/94, Henke, REG 1996, s. I-4989, punkterna 14 och 17).

32 Den omständigheten att den överlåtna tjänsten har upplåtits av ett offentligrättsligt organ, såsom en kommun, utesluter inte att direktivet är tillämpligt när verksamheten i fråga inte omfattas av myndighetsutövning (dom av den 10 december 1998 i de förenade målen C-173/96 och C-274/96, Hidalgo m.fl., REG 1998, s. I-8237, punkt 24).

33 Domstolen har slagit fast - visserligen inom ramen för konkurrensrätten, men denna lösning är tillämplig på det förevarande fallet - att driften av telekommunikationssystem och tillhandahållandet av dem till kunderna mot en avgift utgör en affärsverksamhet (dom av den 20 mars 1985 i mål 41/83, Italien mot kommissionen, REG 1985, s. 873, punkt 18, svensk specialutgåva, volym 8, s. 131, och, indirekt, dom av den 17 november 1992 i de förenade målen C-271/90, C-281/90 och C-289/90, Spanien m.fl. mot kommissionen, REG 1992, s. I-5833). Det förhållandet att driften av det allmänt tillgängliga telekommunikationsnätet har anförtrotts ett organ som ingår i den offentliga förvaltningen kan vidare inte hindra att dessa organ betecknas som offentliga företag (dom av den 27 oktober 1993 i mål C-69/91, Decoster, REG 1993, s. I-5335, punkt 15; svensk specialutgåva, volym 16, och i mål C-92/91, Taillandier, REG 1993, s. I-5383, punkt 14).

34 Dels utesluter inte den omständigheten att överlåtelsen skedde till följd av ett ensidigt myndighetsbeslut och inte genom ett avtal att direktivet är tillämpligt (dom av den 19 maj 1992 i mål C-29/91, Redmond Stichting, REG 1992, s. I-3189, punkterna 15-17; svensk specialutgåva, volym 12, s. 87). Domstolen har således slagit fast att direktivet är tillämpligt i fall där en myndighet beslutar att dra in sitt stöd till en juridisk person som ägnar sig åt att hjälpa missbrukare, vilket medför att denna tvingas att fullständigt och definitivt upphöra med sin verksamhet, för att överflytta detta stöd till en annan juridisk person som bedriver verksamhet med liknande ändamål (domen i det ovannämnda målet Redmond Stichting, punkt 21).

35 En sådan överlåtelse som det är fråga om i målet vid den nationella domstolen omfattas således av direktivets materiella tillämpningsområde.

36 Det skall emellertid erinras om att direktivet endast kan åberopas av personer som i egenskap av arbetstagare är föremål för något slag av skydd enligt den nationella arbetsrätten (domarna i de ovannämnda målen Danmols Inventar, punkterna 27 och 28, Redmond Stichting, punkt 18, och Hidalgo m.fl., punkt 24).

37 Denna tolkning följer av den omständigheten att direktivet endast syftar till att delvis harmonisera området i fråga, huvudsakligen genom att utvidga det skydd för arbetstagare som självständigt regleras i de olika medlemsstaternas lagstiftningar till att även gälla företagsöverlåtelser. Direktivet har således till syfte att såvitt möjligt säkerställa att anställningsavtalet eller anställningsförhållandet upprätthålls av förvärvaren utan ändringar, för att förhindra att de arbetstagare som berörs av överlåtelsen hamnar i ett mindre fördelaktigt läge enbart på grund av överlåtelsen. Direktivets syfte är emellertid inte att på grundval av gemensamma kriterier skapa en enhetlig skyddsnivå i hela gemenskapen (domen i det ovannämnda målet Danmols Inventar, punkt 26).

38 Det följer av denna rättspraxis att direktivet, tvärtemot vad den finska regeringen och kommissionen har gjort gällande, inte är tillämpligt på personer som inte i egenskap av arbetstagare är föremål för något slag av skydd enligt den nationella arbetsrätten, oavsett vilken typ av arbetsuppgifter dessa personer utför.

39 Den rättspraxis som följer av domen i målet Danmols Inventar har för övrigt kodifierats genom rådets direktiv 98/50/EG av den 29 juni 1998 om ändring av direktiv 77/187 (EGT L 201, s. 88), vilket skall införlivas med medlemsstaternas rättsordningar senast den 17 juli 2001. I artikel 2.1 d i direktivet i dess ändrade lydelse definieras nämligen "arbetstagare" som varje person som i den berörda medlemsstaten åtnjuter skydd som arbetstagare enligt den nationella lagstiftningen rörande anställningsförhållanden.

40 I det förevarande fallet framgår det av handlingarna i målet att de anställda vid ASST vid tidpunkten för den i målet aktuella överlåtelsen omfattades av en offentligrättslig stadga och inte av arbetsrätten. Det ankommer emellertid på den nationella domstolen att försäkra sig om att så var fallet.

41 Den första frågan skall således besvara så, att direktivet skall tolkas på så sätt att det är tillämpligt på en situation där en enhet, som ansvarar för driften av telekommunikationstjänster avsedda för allmänheten och som drivs av ett offentligt organ som ingår i den statliga förvaltningen, till följd av ett myndighetsbeslut överlåts mot vederlag genom en administrativ koncession till ett privaträttsligt bolag som bildats av ett annat offentligt organ, vilket innehar samtliga aktier i bolaget. De personer som är berörda av en sådan överlåtelse skall emellertid inledningsvis ha åtnjutit skydd som arbetstagare enligt den nationella arbetsrätten.

Den andra frågan

42 Den nationella domstolen vill genom den andra frågans två delar, vilka skall prövas tillsammans, få klarhet i om artikel 3.1 i direktivet skall tolkas så, att förvärvaren är skyldig att beakta den övertagna personalens sammanlagda anställningstid både i sin egen och i överlåtarens verksamhet vid beräkningen av de rättigheter av ekonomisk natur som hos förvärvaren hör samman med arbetstagarnas anställningstid, såsom avgångsvederlag eller löneförhöjningar.

43 Telecom Italia anser för det första att den andra frågans första del, vilken avser beräkning av avgångsvederlaget, inte kan upptas till sakprövning, eftersom den inte motsvarar något objektivt behov för en lösning av tvisten (se bland annat dom av den 12 mars 1998 i mål C-319/94, Dethier Équipement, REG 1998, s. I-1061). I den italienska lagstiftningen föreskrivs nämligen uttryckligen en möjlighet för de anställda vid ASST som övertagits av Iritel att, genom att överföra sina avgångsvederlag till den sistnämnda, erhålla ett engångsvederlag beräknat på grundval av de sammanlagda tjänstgöringsåren hos den ena eller den andra arbetsgivaren.

44 Det ankommer uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i varje enskilt mål bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen (se bland annat dom av den 1 december 1998 i mål C-200/97, Ecotrade, REG 1998, s. I-7907, punkt 25, och av den 17 juni 1999 i mål C-295/97, Piaggio, REG 1999, s. I-3735, punkt 24). En begäran från en nationell domstol kan endast avvisas om det är uppenbart att den tolkning av gemenskapsrätten eller den prövning av om en regel i gemenskapsrätten är giltig, som begärts av den nationella domstolen, inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten i målet vid den nationella domstolen (se bland annat dom av den 21 januari 1999 i de förenade målen C-215/96 och C-216/96, Bagnasco m.fl., REG 1999, s. I-135, punkt 20).

45 I det förevarande målet har den nationella domstolen i sin begäran om förhandsavgörande angett att i enlighet med lag nr 58/92 hade den personal vid ASST som valt att inte stanna kvar inom den offentliga förvaltningen rätt att erhålla ett avgångsvederlag den dag då deras anställningsförhållande med myndigheten upphörde. Den nationella domstolen har även angett att Renato Collino och Luisella Chiappero har motsatt sig utbetalning av detta vederlag, av det skälet att detta vederlag, utan deras egen förskyllan, berövade dem möjligheten att erhålla ett avgångsvederlag beräknat på grundval av deras sammanlagda tjänstgöringsår hos överlåtaren och förvärvaren när de pensionerades.

46 Av detta följer att den tolkning av gemenskapsrätten som den nationella domstolen begärt i den andra frågans första del inte uppenbarligen saknar samband med föremålet för tvisten vid den nationella domstolen och att denna fråga således kan upptas till sakprövning.

47 Telecom Italia har, beträffande frågan i sak, föreslagit att den andra frågans två delar skall besvaras nekande. Telecom Italia har nämligen hävdat att, även om den övertagna arbetstagaren bevarar de rättigheter som följer av anställningsförhållandet med den tidigare arbetsgivaren, han inte kan komma i åtnjutande av aktuella förmåner hos den nya arbetsgivaren med hänvisning till tjänstgöringsår som hänför sig till tiden före övergången.

48 Renato Collino och Luisella Chiappero, den österrikiska, den finska och den brittiska regeringen samt kommissionen har däremot gjort gällande att förvärvaren i enlighet med artikel 3.1 i direktivet är bunden av överlåtarens samtliga förpliktelser gentemot arbetstagaren, inklusive de skyldigheter som uppkommit före överlåtelsen. Av detta följer att förvärvaren är skyldig att vid beräkning av arbetstagarens rättigheter med anledning av anställningstiden även beakta de tjänstgöringsår som hänför sig till tiden före dennes övergång.

49 I enlighet med artikel 3.1 första stycket i direktivet skall överlåtarens rättigheter och skyldigheter på grund av ett anställningsavtal eller ett anställningsförhållande som gäller vid tidpunkten för överlåtelsen enligt artikel 1.1 till följd av sådan överlåtelse övergå på förvärvaren. Direktivet syftar således till att skydda arbetstagarnas rättigheter vid byte av arbetsgivare och göra det möjligt för dem att fortsätta sin anställning hos den nye arbetsgivaren på samma villkor som hos överlåtaren (dom av den 5 maj 1988 i de förenade målen 144/87 och 145/87, Berg och Busschers, REG 1988, s. 2559, punkt 12, och av den 25 juli 1991 i mål C-362/89, D'Urso m.fl., REG 1991, s. I-4105, punkt 9).

50 I enlighet med vad generaladvokaten har angett i punkt 91 i sitt förslag till avgörande utgör inte de övertagna arbetstagarnas anställningstid hos den tidigare arbetsgivaren i sig en rättighet som dessa arbetstagare kan göra gällande gentemot deras nya arbetsgivare. Anställningstiden ligger däremot till grund för vissa rättigheter av ekonomisk natur som arbetstagarna åtnjuter och det är dessa rättigheter som, i förekommande fall, skall bibehållas av förvärvaren på samma sätt som hos överlåtaren.

51 Av detta följer att förvärvaren är skyldig att beakta den övertagna personalens sammanlagda tjänstgöringsår vid beräkningen av rättigheter av ekonomisk natur, såsom avgångsvederlag eller löneförhöjningar, så vitt denna skyldighet följde av anställningsförhållandet mellan denna personal och överlåtaren och i enlighet med de villkor som gällde inom ramen för detta förhållande.

52 I den mån som det enligt nationell rätt är tillåtet att i andra fall än vid företagsöverlåtelser vidta en sådan ändring i ett anställningsförhållande som är till nackdel för arbetstagaren vad särskilt avser dennes skydd mot uppsägning samt lönevillkor, är emellertid ändringen i fråga följaktligen inte utesluten av enbart det skälet att företaget dessemellan har överlåtits och att avtalet därför har ingåtts med den nya arbetsgivaren. Eftersom förvärvaren nämligen i enlighet med artikel 3.1 i direktivet har ersatt överlåtaren vad gäller de rättigheter och skyldigheter som följer av anställningsförhållandet, kan detta ändras i förhållande till förvärvaren i samma utsträckning som det hade kunnat ändras i förhållande till överlåtaren, dock under förutsättning att företagsöverlåtelsen i sig själv under inga omständigheter får utgöra skälet till ändringen i fråga (se bland annat dom av den 10 februari 1988 i mål 324/86, Daddy's Dance Hall, REG 1988, s. 739, punkt 17; svensk specialutgåva, volym 9, s. 357, och av den 12 november 1992 i mål C-209/91, Watson Rask och Christensen, REG 1992, s. I-5755, punkt 28).

53 Den andra frågan skall således besvaras så, att artikel 3.1 första stycket i direktivet skall tolkas så att förvärvaren är skyldig att beakta den övertagna personalens sammanlagda anställningstid både i sin egen och i överlåtarens verksamhet vid beräkningen av de rättigheter av ekonomisk natur som hos förvärvaren hör samman med arbetstagarnas anställningstid, såsom avgångsvederlag eller löneförhöjningar, såvitt denna skyldighet följde av anställningsförhållandet mellan denna personal och överlåtaren och i enlighet med de villkor som gällde inom ramen för detta förhållande. Direktivet utgör emellertid inte hinder för förvärvaren att ändra villkoren för detta förhållande i den mån som det enligt nationell rätt är tillåtet att i andra fall än vid företagsöverlåtelser vidta en sådan ändring.

Rättegångskostnader

54 De kostnader som har förorsakats den österrikiska, den finska och den brittiska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

- angående de frågor som genom beslut av den 3 september 1998 har ställts av Pretore di Pinerolo - följande dom:

55 Artikel 1.1 i rådets direktiv 77/187/EEG av den 14 februari 1977 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om skydd för arbetstagares rättigheter vid överlåtelse av företag, verksamheter eller delar av verksamheter skall tolkas så, att direktivet är tillämpligt på en situation där en enhet, som ansvarar för driften av telekommunikationstjänster avsedda för allmänheten och som drivs av ett offentligt organ som ingår i den statliga förvaltningen, till följd av ett myndighetsbeslut överlåts mot vederlag genom en administrativ koncession till ett privaträttsligt bolag som bildats av ett annat offentligt organ, vilket innehar samtliga aktier i bolaget. De personer som är berörda av en sådan överlåtelse skall emellertid inledningsvis ha åtnjutit skydd som arbetstagare enligt den nationella arbetsrätten.

56 Artikel 3.1 första stycket i direktiv 77/187 skall tolkas så, att förvärvaren är skyldig att beakta den övertagna personalens sammanlagda anställningstid både i sin egen och i överlåtarens verksamhet vid beräkningen av de rättigheter av ekonomisk natur som hos förvärvaren hör samman med arbetstagarnas anställningstid, såsom avgångsvederlag eller löneförhöjningar, såvitt denna skyldighet följde av anställningsförhållandet mellan denna personal och överlåtaren och i enlighet med de villkor som gällde inom ramen för detta förhållande. Direktivet utgör emellertid inte hinder för förvärvaren att ändra villkoren för detta förhållande i den mån som det enligt nationell rätt är tillåtet att i andra fall än vid företagsöverlåtelser vidta en sådan ändring.