61998C0356

1 De tolkningsfrågor som domstolen skall pröva i detta mål har ställts av Immigration Adjudicator i Förenade kungariket inom ramen för en talan väckt av Arben Kaba mot ett beslut fattat av Secretary of State for the Home Department (inrikesministern, nedan kallad Secretary of State eller SSHD) att avslå Arben Kabas ansökan om permanent uppehållstillstånd i Förenade kungariket.

I - Relevanta gemenskapsbestämmelser

2 I artikel 7 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen(1) (nedan kallad förordningen) stadgas följande:

"1. En arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat får inom en annan medlemsstats territorium inte på grund av sin nationalitet behandlas annorlunda än landets egna arbetstagare i fråga om anställnings- och arbetsvillkor, speciellt vad avser lön, avskedande och, om han eller hon skulle bli arbetslös, återinsättande i arbete eller återanställning.

2. Arbetstagaren skall åtnjuta samma sociala och skattemässiga förmåner som landets medborgare."

I artikel 10.1 i förordningen stadgas att "[f]öljande personer skall, oavsett sin nationalitet, ha rätt att bosätta sig tillsammans med en arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat och som är anställd i en annan medlemsstats territorium:

a) arbetstagarens make ...".

Enligt artikel 3.1 i rådets direktiv 68/360/EEG av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer(2) (nedan kallat direktivet) har medborgare i gemenskapen och deras familjemedlemmar rätt att resa in i andra medlemsstaters territorium "mot uppvisande av enbart giltigt identitetskort eller pass". Enligt artikel 3.2 i direktivet får inresevisum krävas för de familjemedlemmar till migrerande medborgare i gemenskapen som inte är medborgare i en medlemsstat. Medlemsstaterna skall dock "i största möjliga mån underlätta för dessa personer att få de visa de behöver".

Enligt artikel 4.1 i direktivet har migrerande arbetstagare och deras familjemedlemmar rätt att uppehålla sig inom andra medlemsstaters territorium än ursprungsstatens, på det villkoret att de kan uppvisa ett uppehållstillstånd.(3) Enligt artikel 6.1 b i direktivet måste uppehållstillståndet vara "giltigt minst fem år från dagen för utfärdandet och kunna förnyas automatiskt".

I artikel 4.4 i direktivet föreskrivs följande: "För en familjemedlem som inte är medborgare i en medlemsstat skall utfärdas ett uppehållstillstånd som skall ha samma giltighet som tillståndet för den arbetstagare han eller hon är beroende av."

II - Tillämpliga nationella bestämmelser

A - De relevanta bestämmelserna

3 Inresa och uppehåll i Förenade kungariket regleras i synnerhet i 1971 års Immigration Act (utlänningslag, nedan kallad Immigration Act),(4) i 1994 års Immigration (European Economic Area) Order (utlänningsförordning avseende personer från Europeiska ekonomiska samarbetsområdet, nedan kallad EEA Order),(5) som inte avser brittiska medborgare eller deras familjemedlemmar och genom vilken Förenade kungariket bland annat har införlivat direktivet, och i 1994 års Immigration Rules (nedan kallade Immigration Rules),(6) genom vilka Secretary of State - i enlighet med sina befogenheter enligt artikel 3.2 i Immigration Act - har givit instruktioner om hur myndigheterna skall tillämpa utlänningslagarna avseende inresa och uppehåll inom Förenade kungariket.(7)

B - Uppehållstillstånd (leave to remain)

4 Enligt Immigration Act har medborgarna i Förenade kungariket rätt att bo, vistas, resa in och resa ut ur Förenade kungariket utan tillstånd eller restriktioner: de har en "right of abode".(8) Till skillnad från gemenskapsmedborgarna (se nedan punkt 11), kan medborgare i tredje länder som inte har denna rättighet inte leva, arbeta eller bosätta sig i Förenade kungariket förrän de först erhållit tillstånd.(9) En person som inte är brittisk medborgare kan erhålla inresetillstånd eller, om han eller hon redan befinner sig inom Förenade kungariket, ett tillfälligt eller permanent uppehållstillstånd.(10)

5 Villkor för ett sådant tillstånd får endast uppställas då (om det är fråga om inrese- eller uppehållstillstånd) tillståndet är utfärdat för en bestämd tid (exempelvis genom att det är förenat med restriktioner vad gäller vilka anställningar som innehavaren av tillståndet får inneha i Förenade kungariket eller skyldigheten för berörd person att kunna försörja sig eller att förfoga över en bostad utan att lita till allmänna medel).(11) Tillståndet kan dras tillbaka endast då den berörda personen inte följer de uppställda villkoren eller då kriterierna för beviljande av tillståndet inte längre är uppfyllda.(12)

1) Särskilt om permanent uppehållstillstånd (indefinite leave to remain)

6 Den brittiska regeringen, som har intervenerat i detta förfarande, har anfört att innehavaren av ett permanent uppehållstillstånd inte är underställd några villkor, restriktioner eller krav, och att detta tillstånd inte kan dras tillbaka. Den berörda personen kan dock, i undantagsfall och på villkor att det inte är fråga om en brittisk medborgare, utvisas ur Förenade kungariket.(13) Normalt sett beviljas permanent uppehållstillstånd - om andra villkor är uppfyllda - då en person oavbrutet under fyra år har varit bosatt i Förenade kungariket. Ett antagande som är av särskilt intresse för denna prövning, bland de olika fall i vilka en person som flyttar in i landet kan beviljas permanent uppehållstillstånd, är det med en person som är berättigad till inresa till Förenade kungariket såsom innehavare av ett arbetstillstånd, på villkor att denne under fyra år har fortsatt att i Förenade kungariket utöva det yrke för vilket han blivit berättigad inresa till Förenade kungariket.(14) I vissa fall kan dock tillstånd erhållas fortare, nämligen efter endast tolv månader i stället för efter den normala tidsfristen på fyra år. Så är exempelvis fallet, såsom i detta fall, då sökanden är make till en person som "befinner sig och har sin hemvist" (present and settled) i Förenade kungariket.

7 Enligt bestämmelserna i artikel 33.2 A i Immigration Act anses en person ha sin "hemvist" i Förenade kungariket om denne "vanligtvis är bosatt där och inte utgör föremål för några restriktioner enligt utlänningslagstiftningen i fråga om hur länge denne får uppehålla sig i landet".(15) Bland de personer som "har sin hemvist" i Förenade kungariket återfinns inte endast brittiska medborgare som "vanligtvis är bosatta" där(16), utan även personer som har permanent uppehållstillstånd. Enligt relevant nationell rättspraxis som har åberopats av den hänskjutande domstolen, skall en migrerande arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat inte på grund av detta anses "ha sin hemvist" där.(17)

2) Särskilt om permanent uppehållstillstånd för maken till en person som befinner sig och har sin hemvist i Förenade kungariket (artikel 287 i Immigration Rules)

8 I den version av artikel 287 i Immigration Rules som var gällande vid tidpunkten för tvisten vid den nationella domstolen - benämnd "Villkor för [utfärdande av] permanent uppehållstillstånd för maken till en person som befinner sig och har sin hemvist i Förenade kungariket" - stadgades följande:

"För att maken till en person som befinner sig och har sin hemvist i Förenade kungariket skall få permanent uppehållstillstånd krävs följande:

i) Sökanden skall ha beviljats inresetillstånd i Förenade kungariket eller ha fått sitt uppehållstillstånd förlängt med tolv månader och sedan minst tolv månader tillbaka vara gift med en person som befinner sig och har sin hemvist i Förenade kungariket, och

ii) sökanden skall fortfarande vara gift med den person för vars skull vederbörande fick inresetillstånd eller förlängt uppehållstillstånd för att förenas med, och äktenskapet skall bestå, och

iii) båda parter skall ha för avsikt att permanent leva ihop såsom makar."

9 Den brittiska regeringen har betonat att uttrycket "beviljats inresetillstånd i Förenade kungariket" i artikel 287 endast skall förstås, i det sammanhang som gäller i Immigration Rules, som att det betyder "berättigad att inresa till Förenade kungariket efter att ha erhållit inresetillstånd" till Förenade kungariket enligt artikel 281 i Immigration Rules, benämnd "Villkor för tillstånd att resa in i Förenade kungariket i syfte att bosätta sig där i egenskap av make till en person som befinner sig och har sin hemvist i Förenade kungariket ...".(18) Tillstånd att resa in i Förenade kungariket i avsikt att bosätta sig där beviljas om den undersökning som gjorts av myndigheten för att kontrollera att sökanden uppfyller de villkor som föreskrivs i artikel 281 i Immigration Rules faller väl ut. Dessa villkor skiljer sig delvis från dem som - i enlighet med artikel 3 i direktivet - uppställts i EEA Order för inresa till Förenade kungariket för migrerande arbetstagare som är medborgare i ett land som är medlem i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (nedan kallat EES), och deras familjemedlemmar, om de är medborgare i ett tredje land.(19) Villkoren är följande:

"i) sökanden [av tillstånd att resa in i Förenade kungariket i avsikt att bosätta sig där] skall vara make till en person som befinner sig och har sin hemvist i Förenade kungariket ...,

ii) äktenskapet får inte huvudsakligen ingåtts för att erhålla tillstånd att resa in i Förenade kungariket,

iii) makarna skall känna varandra,

iv) båda parter skall ha för avsikt att stadigvarande leva såsom makar,

v) parterna och varje annan person som är beroende av dem för sin försörjning skall, utan att vara beroende av allmänna medel, ha tillgång till en ändamålsenlig bostad som de äger eller bor ensamma i,

vi) parterna skall kunna försörja sig och de personer som är beroende av dem för sin försörjning på ett ändamålsenligt sätt och utan att använda allmänna medel ...".

10 Ett permanent uppehållstillstånd som beviljats maken till en person som "befinner sig och har sin hemvist" i Förenade kungariket blir inte ogiltigt om äktenskapet upplöses eller för det fall att den person som "befinner sig och har sin hemvist" senare upphör att utöva yrkesverksamhet i Förenade kungariket, eftersom det i tillståndet inte uppställs några krav eller restriktioner. Ur denna synvinkel kan man säga att situationen för en person som "befinner sig och har sin hemvist" i Förenade kungariket likställs med situationen för en brittisk medborgare som bor i detta land, förutom vid utvisning, vilket det inte är fråga om i detta mål. Utfärdande av permanent uppehållstillstånd kan dessutom utgöra det första steget till naturalisering såsom brittisk medborgare.(20)

C - Rätt till bosättning (Right of residence)

11 En medborgare i en medlemsstat i EES (nedan kallad EES-medborgare) åtnjuter en rätt att resa in i och uppehålla sig i Förenade kungariket utan att han behöver tillstånd.(21) EES-medborgaren kan emellertid inte stanna kvar inom Förenade kungarikets territorium om han inte erhåller uppehållstillstånd i den mening som avses i Immigration Act så länge som han är en "behörig person".(22) Detta gäller således, för att ta ett exempel som är av betydelse i detta förfarande, även en EES-medborgare som utövar yrkesverksamhet (som anställd eller egen företagare) i Förenade kungariket.(23) Vad avser en EES-medborgares familjemedlemmar, har de rätt att uppehålla sig i Förenade kungariket utan att behöva ansöka om något tillstånd, så länge som de fortsätter att vara "familjemedlemmar till en behörig person"(24). En medborgare i ett tredje land som är gift med en EES-medborgare förlorar således rätten till bosättning om maken upphör att vara en "behörig person", liksom detta inträffar - inom ramen för ovannämnda exempel - från den tidpunkt då maken inte längre utövar yrkesverksamhet i Förenade kungariket, eller vid skilsmässa.(25) En EES-medborgare som är bosatt i Förenade kungariket, eller någon av dennes familjemedlemmar, och som inte längre är "behörig" måste ansöka om ett inrese- eller uppehållstillstånd,(26) och kan bli utvisad ur Förenade kungariket.(27)

12 Ett uppehållstillstånd (eller uppehållsdokument) skall utfärdas till en "behörig person" och dennes familj mot uppvisande av de dokument som anges i artikel 4.3 i direktivet (se ovan fotnot 3). I synnerhet skall en medborgare i ett tredje land som är make till en EES-medborgare som är en "behörig person" visa att han tillhör denna persons familj.(28)

D - Permanent uppehållstillstånd (permission to remain indefinitely) för medborgare i en medlemsstat i EES och deras familjemedlemmar (artikel 255 i Immigration Rules)

13 Med hänsyn till att det inte krävs att gemenskapsmedborgare och deras familjemedlemmar erhåller uppehållstillstånd(29) föreskrivs inte vad dem beträffar att permanent uppehållstillstånd skall utfärdas. För övrigt föreskrivs i de brittiska utlänningslagarna att även en EES-medborgare och dennes familjemedlemmar efter en viss tid i Förenade kungariket kan betecknas som personer med "hemvist" där i den mening som avses i artikel 33.2 A i Immigration Act. De kan få ett tillstånd vars verkningar motsvarar verkningarna av ett permanent uppehållstillstånd. Det finns faktiskt en uttrycklig bestämmelse i den brittiska utlänningslagstiftningen, vars syfte är att definiera de villkor på vilka en person som ingår i den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för EEA Order kan erhålla "hemvist" i Förenade kungariket, vilket får till följd att han åtnjuter en rätt att uppehålla sig i landet som är mer vidsträckt än den som föreskrivs i EEA Order (och i direktivet).

I den lydelse av artikel 255 som var gällande vid tidpunkten för tvisten vid den nationella domstolen - som ingick i den del som benämns Bosättning (Settlement) - stadgades följande: "En EES-medborgare (förutom en studerande) och dennes familjemedlemmar, som har beviljats uppehållstillstånd eller uppehållshandling med fem års giltighet och som har uppehållit sig i Förenade kungariket i fyra år i enlighet med bestämmelserna i EEA Order 1994 och fortsätter att göra detta kan ansöka om att det på tillståndet eller handlingen skall anges att denne har rätt att uppehålla sig i Förenade kungariket tills vidare".

14 Enligt den nationella rättspraxis som har åberopats av den hänskjutande domstolen är de rättsliga verkningar som, enligt den brittiska rättsordningen, är knutna till "permission to remain indefinitely" (artikel 255 i Immigration Rules) och till "indefinite leave to remain" (artikel 287 i Immigration Rules) likvärdiga. Den rätt att uppehålla sig i landet som sålunda ges är inte i något av fallen underställd några villkor, förpliktelser eller restriktioner. Den berörda personen får i huvudsak alltid en ställning som en person som har sin "hemvist" i Förenade kungariket,(30) och åtnjuter följaktligen en rätt till bosättning som (även om den inte är identisk) liknar de brittiska medborgarnas "right of abode" (förutom att de brittiska medborgarna inte kan utvisas ur landet, se punkt 6 och i synnerhet fotnot 13 ovan). Vid formuleringen av den andra tolkningsfrågan använder den hänskjutande domstolen själv uttrycket "indefinite leave to remain" för att hänvisa i lika hög grad till såväl bestämmelserna i artikel 255 som till bestämmelserna i artikel 287 i Immigration Rules.

III - De faktiska omständigheterna och tvisten vid den nationella domstolen

15 Arben Kaba, som är medborgare i Kosovo och av albanskt ursprung, kom till Förenade kungariket den 5 augusti 1991 och ansökte om inresetillstånd (leave to enter), giltigt för en månads vistelse. Han erhöll inte detta tillstånd. Man gav honom emellertid tillstånd att resa in i Förenade kungariket tillfälligt på villkor att han lämnade landet dagen efter. Den 25 februari 1992 ansökte Arben Kaba, som under tiden stannat i Förenade kungariket, om asyl. Den 4 maj 1994 gifte sig sökanden vid den nationella domstolen med Virginie Michonneau, en fransk medborgare som han hade lärt känna under sommaren 1993 då hon arbetade i Förenade kungariket som au pair. Den 7 november 1994 fick Virginie Michonneau - som tillfälligt hade lämnat Förenade kungariket och efter att ha återvänt dit funnit ett arbete - uppehållstillstånd som var giltigt till och med den 2 november 1999. Den 28 november 1994 fick även Arben Kaba, efter att ha ansökt därom, uppehållstillstånd i Förenade kungariket fram till och med den 2 november 1999. Att uppehållstillståndet utfärdades till Arben Kaba motiverades av den behöriga brittiska myndigheten i utlänningsfrågor (i detta fall Home Office Immigration and Nationality Directorate, nedan kallad IND) på följande sätt:

"För närvarande är den enda grunden för Ert uppehållstillstånd i Förenade kungariket att Ni är make till en medborgare i gemenskapen som bor i detta land. Om Er make skulle bestämma sig för att lämna Förenade kungariket eller att upphöra med att där utöva sina rättigheter enligt fördraget, skall ni meddela oss. Om ni bestämmer Er för att stanna kvar i Förenade kungariket utan er maka, måste Ni i enlighet med gällande utlänningslagstiftning personligen uppfylla föreskrivna villkor för att kunna fortsätta att uppehålla Er i landet."(31) När den berörda personen hade erhållit uppehållstillståndet, drog han tillbaka sin asylansökan.

16 Den 23 januari 1996 ansökte Arben Kaba om permanent uppehållstillstånd (indefinite leave to remain). Med hänsyn till att detta tillstånd utgör en "social förmån" i den mening som avses i artikel 7.2 i förordningen, att denna bestämmelse förbjuder all diskriminering mellan medborgare i värdstaten och medborgare i gemenskapen och att det i artikel 287 i Immigration Rules föreskrivs en prövotid på endast tolv månader för att en make till en brittisk medborgare eller till en person som "befinner sig och har sin hemvist" i Förenade kungariket skall kunna få permanent uppehållstillstånd, ansökte Arben Kaba i egenskap av make till en medborgare i gemenskapen om att behandlas på motsvarande sätt som makar till brittiska medborgare. Arben Kaba erinrade om att Virginie Michonneau haft uppehållstillstånd sedan i november 1994, och ansåg att han uppfyllde det villkor om bosättning som föreskrivs i artikel 287 i Immigration Rules eftersom hans maka, såsom han bekräftat, hade "befunnit sig och haft motsvarande hemvist i Förenade kungariket" under mer än tolv månader. Villkoret för "hemvist" - det vill säga att under fyra år ha uppehållit sig i Förenade kungariket - utgör enligt hans mening ett diskriminerande hinder för att åtnjuta den sociala förmånen i fråga och kan inte som sådant tillämpas vare sig på en medborgare i gemenskapen som uppehåller sig Förenade kungariket och som där utövar den rätt som ges i artikel 48 i EG-fördraget (nu artikel 39 EG i ändrad lydelse) eller, följaktligen, på dennes make.

17 I skrivelser av den 9 september och den 3 oktober 1996 avslog IND denna ansökan, eftersom sökandens maka inte uppfyllde kravet på att under en minimiperiod (motsvarande fyra år) ha uppehållit sig i Förenade kungariket, enligt vad som föreskrivs i artikel 255 i Immigration Rules. IND avslog Arben Kabas ansökan med följande motivering:

"[Ni har] ansökt om permanent uppehållstillstånd i Förenade kungariket såsom innehavare av ett femårigt uppehållstillstånd som uppehållit sig i Förenade kungariket, i enlighet med bestämmelserna i 1994 års EEA Order, under fyra år, och fortsätter att uppehålla sig där. Men eftersom Er maka, som är EES-medborgare, endast har varit bosatt i Förenade kungariket såsom behörig person (nämligen såsom arbetstagare) i sammanlagt ett år och tio månader, anser Secretary of State att Ni inte uppfyller de villkor som föreskrivs i artikel 255 i Immigration Rules (HC 395) och kan därför inte bevilja Er ansökan. Secretary of State avslår följaktligen Er ansökan."(32)

18 Arben Kaba överklagade beslutet till Immigration Adjudicator, som är den hänskjutande domstolen i detta mål. Inför detta organ upprepade han de argument som han framfört till stöd för sin ansökan om permanent uppehållstillstånd som han tidigare ingett till IND. Det framgår av begäran om förhandsavgörande att de båda makarna efter bröllopet har levt tillsammans och att Virginie Michonneau har fortsatt att arbeta i Förenade kungariket. Efter det att begäran om förhandsavgörande inkommit till domstolens kansli har Arben Kaba och Virginie Michonneau emellertid skilt sig.

IV - Tolkningsfrågorna i målet

19 För att kunna lösa tvisten mellan Arben Kaba och Secretary of State, har Immigration Adjudicator ställt följande frågor till domstolen:

"1) Utgör rätten att ansöka om permanent uppehållstillstånd i Förenade kungariket och rätten att få denna ansökan prövad en 'social förmån' i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning (EEG) nr 1612/68?

2) Utgör kravet för makar till medborgare i gemenskapen att de skall ha varit bosatta i Förenade kungariket i fyra år före det att en ansökan om permanent uppehållstillstånd i Förenade kungariket kan inlämnas och prövas (se punkt 255 i Immigration Rules, House of Commons Paper 395), jämfört med kravet på att ha varit bosatt i tolv månader i landet som gäller för makar till brittiska medborgare samt makar till personer som befinner sig och har sin hemvist i Förenade kungariket (punkt 287 i Immigration Rules, House of Comons Paper 395), en diskriminering som strider mot artikel 7.2 i förordning (EEG) nr 1612/68?"

20 Att det är nödvändigt med ett förhandsavgörande beträffande tolkningen av bestämmelserna i fråga beror enligt den hänskjutande domstolen på den osäkerhet som domstolen har skapat genom sina avgöranden i målen Reed(33) och Singh(34). I domen i målet Reed ansåg domstolen att en migrerande arbetstagares möjlighet att erhålla tillstånd för sin sambo att uppehålla sig i värdlandet tillsammans med arbetstagaren utgör en "social förmån" för arbetstagaren. En medlemsstat som ger sina inhemska arbetstagare en sådan förmån kan följaktligen inte neka arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater samma förmån utan att överträda förbudet mot diskriminering i artikel 7 (artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen och nu artikel 12 EG i ändrad lydelse) och artikel 48 i fördraget och, som en följd härav, artikel 7.2 i förordningen.(35) I domen i målet Singh har domstolen emellertid även ansett att "[a]rtiklarna 48 och 52 [nu artikel 43 EG i ändrad lydelse] i fördraget utgör ... inget hinder mot att medlemsstaterna i förhållande till sina egna medborgares utländska makar tillämpar bestämmelser om inresa och uppehåll som är mer förmånliga än de som föreskrivs i gemenskapsrätten".(36)

V - Prövning i sak

A - Den första tolkningsfrågan

1) Inledning

21 Den första tolkningsfrågan är i huvudsak om det finns anledning eller inte att anse att permanent uppehållstillstånd i Förenade kungariket är en "social förmån" i den mening som avses i artikel 7.2 i förordningen. Den hänskjutande domstolen har formulerat frågan på detta sätt eftersom den anser att det inte finns något annat sätt att få domstolen att ta ställning till om Arben Kaba, under de omständigheter som är för handen i förevarande mål, kan åberopa en rätt till uppehållstillstånd som är obegränsat i tiden i gemenskapsrättslig mening. Den enda möjliga rättsliga grunden i denna rättsordning för ett sådant krav är icke-diskrimineringsprincipen i artikel 7.2 i förordningen, och det enda sättet att få rätt mot IND, som gett Arben Kaba avslag på hans ansökan, skulle vara att göra gällande att den yrkade rätten utgör en "social förmån" i den mening som avses i den ovannämnda bestämmelsen. Sådan är tankegången som ligger bakom beslutet om hänskjutande till domstolen för förhandsavgörande. Jag anser att det är nödvändigt att, innan jag gör en bedömning i sak, kort erinra om de bestämmelser som för närvarande reglerar uppehållsrätten i gemenskapens rättsordning.

2) Uppehållsrätten för migrerande gemenskapsmedborgare enligt gemenskapens rättsordning

22 Som jag redan har redogjort för (se ovan punkt 11) ges i EEA Order, som bland annat införlivar direktivet, en rätt till bosättning i Förenade kungariket endast för "behöriga personer" och för vissa av deras familjemedlemmar (arbetstagarens make, deras avkomlingar som är under 21 år eller som är beroende av dem för sin försörjning och släktingar i närmast föregående led till arbetstagaren och hans eller hennes make, som är beroende av dem för sin försörjning)(37) på villkor att de fortsätter att vara behöriga. I fördraget och direktivet ges de som, eventuellt tillsammans med sina familjemedlemmar, reser in i en annan medlemsstat enbart en rätt till bosättning som är "underordnad" utövandet av en ekonomisk verksamhet i den mening som avses i artikel 48(38). Enligt direktivet skall medlemsstaterna tillerkänna arbetstagare och deras familjemedlemmar rätt att uppehålla sig i en medlemsstat [se artikel 48.3 c i fördraget]. Enligt artikel 7 i direktivet kan ett giltigt uppehållstillstånd (som dock endast är av deklaratorisk karaktär och tjänar som bevis)(39) återkallas då arbetstagaren inte längre är anställd, om han eller hon inte är ofrivilligt arbetslös eller om han eller hon är tillfälligt oförmögen att arbeta. Domstolen har klargjort att den rätt som ges i artikel 48, även om den innebär en möjlighet att röra sig fritt inom övriga medlemsstaters territorium och att uppehålla sig där i syfte att söka arbete, inte hindrar att medlemsstaterna fastställer en rimlig tidsfrist - på exempelvis sex månader - för en sådan vistelse,(40) eller att de till och med, då det inte finns några utsikter för den migrerande medborgaren att få anställning, utesluter möjlighet till vistelse helt och hållet.(41)

23 I liknande bestämmelser behandlas de rättigheter som ges i artiklarna 52 och 59 i EG-fördraget (nu artikel 49 EG i ändrad lydelse). Det är tillräckligt att ta upp bestämmelserna i direktiv 73/148/EEG.(42) I artikel 4.1 i direktiv 73/148 ges visserligen - för att till fullo uppnå etableringsfriheten (se andra övervägandet i direktivet) - en rätt till varaktig bosättning för medborgare i gemenskapen och deras familjemedlemmar som etablerar sig i en annan medlemsstat än ursprungsstaten för att där driva egen rörelse (när restriktionerna för denna verksamhet har avskaffats i enlighet med fördraget). I denna bestämmelse (liksom i artikel 52) förutsätts emellertid att innehavaren av uppehållstillståndet utövar en ekonomisk verksamhet.(43) Vad beträffar friheten att tillhandahålla tjänster, föreskrivs i gemenskapsrättsordningen en rätt till bosättning för såväl personer som tillhandahåller, som personer som mottager, tjänster. ven här görs, följaktligen, en hänvisning till det "ekonomiska" värdet av den verksamhet som är knuten till närvaron i en annan medlemsstat. I artikel 4.2 i direktiv 73/148 föreskrivs att "[p]ersoner som tillhandahåller och mottar tjänster skall ha uppehållstillstånd under lika lång tid som tjänsterna utförs."(44)

24 Det finns vidare direktiv av vilka det följer fri rörlighet för personer som inte utövar ekonomisk verksamhet (nedan allmänt kallade "direktiven om bosättning").(45) Även enligt dessa direktiv, som i sin tur föreskriver en rätt till bosättning, krävs emellertid att vissa villkor uppfylls (och att de även fortsättningsvis är uppfyllda), såsom att ha en sjukförsäkring och tillräckliga ekonomiska medel för att undvika att de migrerande gemenskapsmedborgarna (och deras familjemedlemmar) under sin vistelse kommer att ligga de sociala myndigheterna i värdmedlemsstaten till last.(46)

25 Det är vidare lämpligt att erinra om att det i gemenskapens rättsordning - genom förordning (EEG) nr 1251/70(47) och direktiv 75/34/EEG(48) - även föreskrivs, såsom en "följd" av den fria rörlighet för personer som garanteras genom fördraget, eller snarare av den rätt till bosättning som är "underordnad" kravet på utövande av ekonomisk verksamhet, en rätt för anställda och egna företagare (och deras familjemedlemmar) att - i vissa, speciella fall, som skiljer sig från det fall som är föremål för den tvist vid den nationella domstolen som förevarande förfarande avser - varaktigt stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter det att de har utövat yrkesverksamhet där.(49)

26 Slutligen föreskrivs i gemenskapens rättsordning begränsningar i utövandet av rätten att stanna kvar inom värdmedlemsstatens territorium för alla migrerande gemenskapsmedborgare (och deras familjemedlemmar) som utövar ekonomisk verksamhet eller som har tillräckligt med medel för sin försörjning, oavsett om de har permanent uppehållstillstånd eller inte. Dessa begränsningar är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa. De fastställs i artikel 48.3, artikel 56.1 (nu artikel 46.1 EG i ändrad lydelse) och artikel 66 i EG-fördraget (nu artikel 55 EG) samt i tre direktiv om samordning av nationella bestämmelser, som är berättigade av samma skäl, i vilka det föreskrivs särskilda bestämmelser för utvisning av utländska medborgare (nedan kallade direktiven om utländska medborgares rörlighet).(50)

3) Begreppet "social förmån"

27 Med beaktande av de omständigheter som jag har behandlat ovan, måste man konstatera att Arben Kaba i förevarande fall enligt gemenskapens rättsordning inte har någon rätt till varaktig bosättning i Förenade kungariket. Det finns närmare bestämt inga fördragsbestämmelser eller några bestämmelser i sekundärrätten som uttryckligen och direkt ger den berörda personen en sådan rätt. Det är därför på goda grunder som den hänskjutande domstolen inskränker sig till att hos domstolen anhängiggöra frågan huruvida Arben Kaba kan ha rätt att så att säga indirekt vara varaktigt bosatt i värdmedlemsstaten, i den mån domstolen anser att rätten att ansöka om permanent uppehållstillstånd och rätten att få denna ansökan prövad (naturligtvis under förutsättning att ansökan tas upp till prövning) utgör en social förmån i den mening som avses i artikel 7.2 i förordningen. Det är just detta som den första frågan som jag skall pröva nedan avser. Det finns naturligtvis endast anledning att undersöka den andra frågan som har ställts av Immigration Adjudicator om den första frågan besvaras jakande, för att utröna om skillnaden mellan de skyldigheter som föreskrivs i den nationella lagstiftningen - enligt vilken ansökan om permanent uppehållstillstånd inges av maken till en brittisk medborgare (eller, vilket saknar relevans i förevarande förfarande, maken till en person som "befinner sig och har sin hemvist" i landet) eller av maken till en medborgare i en annan medlemsstat - utgör diskriminering avseende åtnjutandet av den rättighet som, enligt vad som slagits fast, har karaktär av en social förmån, vilket får till följd att bestämmelserna i artikel 7.2 i förordningen åsidosätts.

28 För att korrekt framställa och lösa den första frågan, är det, enligt min mening, lämpligt att beakta att det, enligt domstolens praxis, "för att syftet med nämnda förordning nr 1612/68, som är fri rörlighet för arbetstagare, skall kunna genomföras med respekt för frihet och värdighet krävs ... att integrationen av arbetstagarens familj i värdlandet kan ske under bästa möjliga omständigheter."(51) I detta hänseende har domstolen ansett att det är absolut nödvändigt att arbetstagaren och dennes familjemedlemmar kan åtnjuta samma sociala förmåner som värdmedlemsstaten har tillerkänt sina egna medborgare.(52) För att fullständigt uppnå de mål som eftersträvas i gemenskapens rättsordning skall således "hänvisningen till 'sociala förmåner' i artikel 7.2 inte tolkas restriktivt."(53) För övrigt har domstolen antagit en mycket vid tillämpning av begreppet social förmån och enligt fast rättspraxis gäller att detta begrepp, såsom domstolen uttalat, "tillförsäkras arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater", och omfattar "alla de förmåner 'som, med eller utan anknytning till ett anställningsavtal, i allmänhet tillerkänns inhemska arbetstagare, framför allt på grund av deras objektiva ställning som arbetstagare eller helt enkelt därför att de är bosatta inom det nationella territoriet, och vars utsträckning till att gälla även arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater således kan antas underlätta deras rörlighet inom gemenskapen.'"(54)

29 Bland de många förmåner som domstolen har betecknat som "sociala förmåner", finns det vissa, av ekonomisk karaktär, som rör arbetstagaren på ett direkt sätt,(55) eller indirekt, i den mån som de ges direkt till hans familjemedlemmar.(56) Andra förmåner är av icke-ekonomisk karaktär.(57) Ytterligare andra förmåner som ges till arbetstagarens familjemedlemmar skiljer sig från de förmåner som arbetstagaren själv kan ha rätt till.(58) En förmån upphör inte att vara en social förmån endast av den anledningen att den arbetstagare som lämnat in en ansökan för sin familj sedermera avlidit.(59) Med denna tolkning omfattar bestämmelserna i artikel 7.2 i förordningen en rad omfattande och mycket varierande fall. I domen i målet Reed uteslöt domstolen exempelvis en rätt för en migrerande arbetstagare att ta med sin sambo (punkt 16 i domen i målet). Domstolen har emellertid betecknat den rätt som ges i den nationella lagstiftningen till medborgare i värdmedlemsstaten som en social förmån som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 7.2 i förordningen (punkt 28 i domen i målet). Domstolen har med stöd av icke-diskrimineringsprincipen följaktligen utsträckt den personkrets som omfattas av förordningens tillämpningsområde till att även avse en person som, enligt gemenskapsrätten, inte är en "familjemedlem" till den migrerande arbetstagaren.

4) Begreppet "social förmån" och permanent uppehållstillstånd

30 Arben Kaba anser att rätten till varaktig och ovillkorlig bosättning för en make till en migrerande arbetstagare enligt domstolens rättspraxis utgör en "social förmån". Även om det endast är innehavaren av tillståndet som direkt åtnjuter denna rätt, kommer även dennes make, om än indirekt, i åtnjutande av den.(60) Förenade kungariket har svarat att de praktiska förmåner som följer av rätten till varaktig (och ovillkorlig) bosättning som ges till en person som, såsom Arben Kaba, inte har någon självständig rätt till bosättning i gemenskapsrättslig mening, endast uppkommer i situationer som inte omfattas av gemenskapsrätten och som följaktligen inte omfattas av förordningens tillämpningsområde, närmare bestämt artikel 7.2. Enligt den brittiska regeringen kan dessa förmåner endast bli relevanta om den andre maken, det vill säga den migrerande arbetstagaren, förlorar denna ställning (exempelvis därför att han återvänt till sitt ursprungsland), eller då en familjemedlem, efter att ha erhållit den ifrågavarande rätten, har för avsikt att ansöka om att genom naturalisering bli brittisk medborgare. Den rätt som görs gällande i detta mål kan med andra ord inte betecknas som en social förmån, eftersom den inte utgör en sådan förmån vars utsträckning till att gälla även migrerande arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater "kan antas underlätta deras rörlighet inom gemenskapen" (se punkt 28 ovan).

31 De påpekanden som Förenade kungariket har gjort avseende den fråga som här prövas är inte övertygande. De praktiska fördelar som följer av den rätt till bosättning som sökanden vid den nationella domstolen påstår sig kunna göra anspråk på finns redan genom äktenskapet och konkretiseras inte endast vid skilsmässa, från den tidpunkt då den migrerande arbetstagaren lämnar Förenade kungarikets territorium, eller för det fall att en familjemedlem skulle vilja bli brittisk medborgare. Möjligheten för en av makarna att varaktigt och ovillkorligt uppehålla sig i värdmedlemsstaten - alltså oberoende av den omständigheten att den andra maken fortfarande har ställning såsom "behörig person" - kan, förefaller det, bidra till att den migrerande arbetstagaren och dennes familj integreras bättre i värdmedlemsstaten och, därmed tjäna målet med fri rörlighet för arbetstagare. Permanent uppehållstillstånd garanterar en bättre stabilitet och en bättre "planering" för familjen och underlättar arbetstagarnas rörlighet, just eftersom denna rätt gör att de i värdmedlemsstaten kan leva under förhållanden som så mycket som möjligt liknar dem som de skulle leva under i ursprungsstaten. Detta utgör, enligt min mening, ett konkret förverkligande av det mål som anges i femte övervägandet i förordningen, nämligen att alla hinder skall avlägsnas när det gäller förutsättningarna för att familjen skall kunna inlemmas i värdlandet.(61)

32 Förenade kungariket har inför domstolen hävdat att en social förmån i den mening som avses i förordningen skall upphöra när den berörda personen förlorar sin ställning som migrerande arbetstagare eller, om det är fråga om förmåner som ges till dennes familjemedlemmar, då det släktskapsband som förenar dem med den migrerande arbetstagaren upphör. Den sociala förmån som Arben Kaba gör anspråk på består däremot av att kunna erhålla ett permanent uppehållstillstånd som varken försvinner när maken upphör att vara migrerande arbetstagare eller när äktenskapet mellan arbetstagaren och den berörda personen upphör.

33 Med hänsyn till de överväganden som jag nyss erinrat om, är det lämpligt att uppmärksamma att fördraget uppenbarligen är inspirerat av målet att omge arbetstagarnas fria rörlighet med säkra och effektiva garantier, varav den främsta garantin består i att undanröja hinder, även av begränsad natur,(62) som kan begränsa dess utövande. Mot detta mycket viktiga krav svarar, såsom jag påpekat ovan, den tolkning som domstolen har givit begreppet sociala förmåner som varje medlemsstat måste garantera medborgare i de andra länderna i gemenskapen (inklusive deras familjemedlemmar(63)) såsom till sina egna medborgare. För övrigt har domstolen fastslagit att det framgår av förordningens bestämmelser" att det generellt sett är viktigt att integrera arbetstagaren och hans familj i värdmedlemsstaten, utan diskriminering mellan dem och landets egna medborgare".(64) Det fall som jag skall behandla har sitt ursprung i den omständigheten att maken till den brittiska medborgaren, eller till den person som "befinner sig och har sin hemvist" i Förenade kungariket på vissa villkor kan ansöka om permanent uppehållstillstånd som sökanden kan dra fördel av även om maken inte är yrkesverksam, och även om äktenskapet upphör. Jag förstår således inte varför det skulle finnas anledning att anta att en utvidgning av denna förmån till att gälla även för maken till en medborgare i gemenskapen nödvändigtvis faller utanför tillämpningsområdet för den icke-diskrimineringsprincip som fastställts i förordningen. I synnerhet ser jag inte att det finns anledning att anse att den förmån som Arben Kaba gör gällande - just eftersom den har givits utan begränsning, en gång för alla, och utan att det uppställs krav på att de rättsliga villkoren iakttas i fortsättningen - inte kan liknas vid en sådan social förmån som avses i gemenskapsbestämmelserna. Domstolens rättspraxis på området synes för övrigt tala i en annan riktning, vilket framgår av flera beslut. "Inom ramen för artikel 48 i fördraget och för förordning nr 1612/68 ... [n]är anställningsförhållandet har upphört förlorar den berörde i princip sin ställning som arbetstagare, med förbehåll emellertid för ... att denna egenskap kan få vissa verkningar efter att anställningsförhållandet har upphört ..."(65). I domen i målet Lair och i målet Meints konstaterade domstolen att migrerande arbetstagare tillförsäkras vissa sociala förmåner som har samband med deras ställning som arbetstagare, även om de i strikt bemärkelse inte längre har något anställningsförhållande.(66) I domen i målet Cristini fastställde domstolen att "[o]m en medborgares änka och minderåriga barn har rätt till [rabattkort för resor, som utfärdas av en nationell järnvägsmyndighet till barnrika familjer] i fall då fadern lämnade in en ansökan om detta före sin död, måste samma sak gälla om den avlidne fadern var en migrerande arbetstagare som var medborgare i en annan medlemsstat. Det skulle strida mot syftet och andan i gemenskapens lagstiftning avseende fri rörlighet för arbetstagare att neka de efterlevande en sådan förmån på grund av arbetstagarens död om samma förmån beviljas efterlevande till medlemsstaternas medborgare" (punkterna 15-16). Men detta är inte allt. I domen i målen Echternach och Moritz, ansåg domstolen att en nationell lagstiftning som inte medgav utbildningsstöd till en migrerande arbetstagares barn efter det att fadern återvänt till sitt ursprungsland var diskriminerande.(67) På grundval av dessa avgöranden från domstolen finns det, enligt min mening, anledning att anse att den omständigheten att migrerande arbetstagares makar fråntas permanent uppehållstillstånd varje gång som en omständighet, vilken som helst, som hänför sig till denna situation inte längre föreligger, varken motsvarar syftet eller andan med gemenskapsbestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare.(68)

34 Europeiska kommissionen, som inträdde i detta förfarande samtidigt som Förenade kungariket, hävdar för sin del en tes som i huvudsak leder till, om än på ett annat sätt, samma slutsatser som den brittiska regeringen har kommit fram till, nämligen att den rätt som Arben Kaba gör anspråk på faller utanför tillämpningsområdet för artikel 7.2 i förordningen. Med beaktande av den omständigheten att de familjemedlemmar som är beroende av den migrerande arbetstagaren för sin försörjning indirekt åtnjuter den likabehandling som har givits till denna arbetstagare,(69) har kommissionen hävdat att de endast kan åtnjuta rättigheter som motsvarar dem som arbetstagaren själv tillerkänts. Enligt kommissionen gör Arben Kaba, på grundval av icke-diskrimineringsprincipen, gällande en rätt till permanent uppehållstillstånd, det vill säga en mer vidsträckt rätt än den som ges till dennes maka i artikel 48. För att inte förlora ställningen som "behörig person", är makan i varje fall underställd de gränser som fastställts i gemenskapens rättsordning (och i EEA Order), och måste följaktligen fortsätta att vara yrkesverksam.

35 Vad beträffar bestämmelserna i artiklarna 255 och 287 i Immigration Rules, anser jag, i motsats till kommissionen, att det inte är korrekt att anse att Arben Kabas ansökan inte är välgrundad av det skälet att den rätt som han gör gällande är mer vidsträckt n den som redan har tillerkänts hans maka enligt artikel 48.3 b i fördraget, i direktivet och i EEA Order. Det är egentligen lätt att bemöta detta argument, i första hand då det inte är tidslängden som skiljer den rätt som begärs av Arben Kaba från den som hans maka åtnjuter. Även Virginie Michonneau har en potentiell rätt (vilken kommissionen själv har medgett) att förlänga sin vistelse i Förenade kungariket, på villkor att hon fortsätter att vara en "behörig person".(70) För det andra är det, på grundval av domstolens rättspraxis, möjligt att såsom sociala förmåner anse även andra förmåner som ges till arbetstagarens familj än de som ges till denna som sådana. Jag tänker exempelvis på den speciella åldersersättning som garanterar en minimiinkomst till arbetstagarens släktingar i rakt uppåtstigande led (se fotnot 56 ovan). Om inte, hur skulle då domstolens rättspraxis förklaras, enligt vilken en hel rad förmåner som inte ges till arbetstagaren utan snarare till hans familjemedlemmar som sådana anses vara "sociala förmåner" (se fotnot 56 och fotnot 58 ovan).

36 Det "indirekta" åtnjutande av likabehandling som den migrerande arbetstagarens familjemedlemmar garanteras enligt fördraget och förordningen - en jämställdhet som, bland annat, innebär att de åtnjuter samma sociala förmåner som värdmedlemsstaten tillerkänner nationella arbetstagares familjemedlemmar - innebär att de åtnjuter vissa "sociala förmåner" endast om och i den mån som dessa förmåner kan anses som sådana för den migrerande arbetstagaren själv i den mening som avses i artikel 7.2 i förordningen(71) (vilket det, i detta mål, inte råder något tvivel om, se fotnot 60 och punkt 31 ovan). Detta gäller oberoende av i vilken mån dessa överensstämmer med de förmåner som direkt tillerkänns den migrerande arbetstagaren själv.

37 För övrigt, vilket Arben Kaba själv har erinrat om, innebär inte begreppet "social förmån", som domstolen har fastställt, att en viss förmån redan i gemenskapens rättsordning har föreskrivits och erkänts såsom en rätt för den migrerande arbetstagaren. Många av de "sociala förmåner" som har identifierats av domstolen allteftersom har det gemensamt att det inte är fråga om generellt tillämpliga rättigheter som härrör från gemenskapsbestämmelser, rättigheter som redan har tillerkänts arbetstagaren.(72) Artikel 7.2 i förordningen utgör, genom att den fastslår icke-diskrimineringsprincipen vad gäller alla sociala förmåner som arbetstagare (och deras familjemedlemmar) som är medborgare i värdmedlemsstaten kommer i åtnjutande av, en i huvudsak "öppen" bestämmelse som hänvisar till de nationella rättsordningarna och till de rättigheter som föreskrivs i dessa. Det är inte en ren tillfällighet att domstolen, vad gäller utbildningsstöd, har uttalat att "[en migrerande arbetstagares] barn kan åberopa artikel 7.2 för att erhålla detta stöd om det, enligt den nationella lagstiftningen, ges direkt till den studerande."(73)

38 Kommissionen erinrar även om att maken, i enlighet med gemenskapsbestämmelserna, har rätt att bosätta sig tillsammans med den migrerande arbetstagaren och att det åligger medlemsstaterna att utfärda ett uppehållstillstånd för en make som är medborgare i ett tredje land, som skall ha samma giltighet som det tillstånd som har utfärdats för den migrerande arbetstagare som han eller hon r beroende av för sin försörjning.(74) Kommissionen har även åberopat domen i målet Diatta, i vilken domstolen har uttalat att "artikel 11 i förordning nr 1612/68 ... inte ger den migrerande arbetstagarens familj någon självständig rätt till uppehåll, utan endast rätt att ta anställning inom hela den ifrågavarande medlemsstatens territorium. Den artikeln kan därför inte utgöra rättslig grund för rätten till uppehåll, som är oberoende av de villkor som föreskrivs i artikel 10."(75) Hänvisningen till den lagstiftning och den rättspraxis som kommissionen stöder sig på saknar emellertid i flera avseenden relevans i detta mål. I första hand är uppehållstillståndet endast av deklaratorisk karaktär (se ovan punkt 22) och dess giltighetstid kan följaktligen inte påverka förekomsten av denna rätt. I andra hand, och mer specifikt, grundar sig inte Arben Kabas krav på permanent uppehållstillstånd på en särskild gemenskapsbestämmelse, utan på olika bestämmelser i den relevanta brittiska utlänningslagstiftningen och på icke-diskrimineringsprincipen i artikel 7.2 i förordningen. Domstolens resonemang i domen i målet Diatta skiljer sig alltså mycket från den tes som Arben Kaba framför.

39 Den brittiska regeringen har påpekat att permanent uppehållstillstånd faller utanför tillämpningsområdet för artikel 7.2 i förordningen av ytterligare en anledning. Det hör inte till de förmåner som "generellt sett tillerkänns inhemska arbetstagare", och beviljande av denna rätt för maken till en person som "befinner sig och har sin hemvist" i Förenade kungariket sker oberoende av om denna person har ställning som arbetstagare. För att en förmån skall kunna anses vara en "social förmån", är det tillräckligt att den tillerkänns, bland annat, inhemska arbetstagare. I domen i målet Reed räknade domstolen faktiskt bland sociala förmåner in en förmån som utan någon annan kvalifikation gavs till medborgare i värdmedlemsstaten och till innehavare av permanent uppehållstillstånd.(76)

40 Den brittiska regeringen har beträffande begreppet "social förmån" som fastställts av domstolen, slutligen påpekat att permanent uppehållstillstånd inte utfärdas "enbart på grund av bosättning inom det nationella territoriet". Enligt den nationella lagstiftningen har man endast rätt till detta från och med den tidpunkt då särskilda band knutits med Förenade kungariket, särskilt på grund av en sammanhängande vistelse på fyra år under vilken innehavaren har fortsatt att utöva den förvärvsverksamhet som han från början fick tillstånd för, eller på grund av en tolv månaders vistelse såsom make till en person som själv redan "befinner sig och har sin hemvist" där och till följd av ett positivt resultat av de kontroller som föreskrivs i artikel 281 i Immigration Rules. En argumentation av detta slag kan man emellertid bemöta med att, enligt domstolens rättspraxis, även en förmån som tillerkänns inhemska arbetstagare "framför allt [men inte uteslutande] på grund av deras objektiva ställning av arbetstagare eller helt enkelt därför att de är bosatta inom det nationella territoriet" utgör en social förmån (se punkt 28 ovan). Bland de orsaker som kan leda till att en stat ger en viss förmån till en person som vistas på dess territorium kan således även anges förekomsten av någon särskild anknytning - förutom endast bosättning - mellan den som åtnjuter förmånen och värdlandet.

41 Min slutsats beträffande den första tolkningsfrågan är följaktligen att permanent uppehållstillstånd som tillerkänts en make till en migrerande arbetstagare utgör en social förmån i den mening som avses i artikel 7.2 i förordningen. Det saknar i detta fall betydelse att det är fråga om en rätt som inte uttryckligen föreskrivs i gemenskapens rättsordning, som skiljer sig från de rättigheter som arbetstagaren redan åtnjuter i denna egenskap, och som tillerkänts på grund av att det finns en särskild anknytning till värdmedlemsstaten.

B - Den andra tolkningsfrågan

1) Frågeställningen

42 Det är nu lämpligt att behandla den andra tolkningsfrågan, som har den lydelse som erinrats om ovan (se punkt 19). Förekommer en sådan rättsstridig diskriminering som den berörda personen klagar över vid en jämförelse mellan den behandling som han är underställd och den som maken till en brittisk medborgare eller till en person som "befinner sig och har sin hemvist" i Förenade kungariket får?

43 I allmänhet är det de personer som "befinner sig och har sin hemvist" i Förenade kungariket i den mening som avses i artikel 287 i Immigration Rules som är brittiska medborgare. Till stöd för sina anspråk åberopar Arben Kaba domstolens rättspraxis enligt vilken det villkor som ställer krav på en viss periods bosättning inom den berörda medlemsstatens territorium för att arbetstagare från andra medlemsstater skall beviljas en social förmån anses som diskriminerande, då detta villkor inte uppställs för nationella arbetstagare.(77) Enligt Förenade kungariket och kommissionen däremot, är bestämmelserna i artiklarna 255 och 287 i Immigration Rules inte diskriminerande, eftersom de två situationer som behandlas olika inte är jämförbara. De anser att det finns en skillnad mellan först och främst den rättsliga situationen för en make till den som ansöker om permanent uppehållstillstånd, nämligen en "behörig person" (en migrerande arbetstagare) och en person som "befinner sig och har sin hemvist" där (inklusive medborgarna i den berörda staten). För det andra, såsom den brittiska regeringen har påpekat, måste sökanden i den mening som avses i artikel 287 i Immigration Rules först ha genomgått en rad kontroller, som inte den som har erhållit ett uppehållstillstånd i Förenade kungariket såsom make till en migrerande arbetstagare från gemenskapen och som gjort en ansökan enligt artikel 255 i Immigration Rules underställs.

44 Den tes som Arben Kaba framför utgår från motsatt ståndpunkt, enligt vilken permanent uppehållstillstånd skall tillerkännas maken till en migrerande arbetstagare och maken till en medborgare i gemenskapen på ett fullständigt likvärdigt sätt. Genom att resonera på detta sätt antar sökanden vid den nationella domstolen att dessa subjektiva situationer är jämförbara och att de följaktligen förtjänar ett likvärdigt skydd, och att det faktum att man särskilt den reglering som rör dem skulle innebära ett åsidosättande av förbudet mot diskriminering på grund av nationalitet av de personer som beaktas i den nationella lagstiftningen. Men, såsom jag nämnt ovan, har den brittiska lagstiftaren egentligen inte underlåtit att föreskriva om permanent uppehållstillstånd med likvärdiga verkningar för de båda kategorier av makar som åsyftas i den aktuella tolkningsfrågan, även om de åtgärder som skall vidtas i lagen benämns "indefinite leave to remain" i ena fallet och "permission to remain indefinitely" i andra fallet. Den bestämmelse som Arben Kaba anser vara diskriminerande är den som behandlar tidslängden av de bosättningsperioder som skall uppfyllas vid ansökan om tillstånd, som är olika i de båda fallen. Denna invändning saknar dock grund. Förbudet mot att ha nationalitet som tillåtet urskiljningskriterium finns i förordningen med tillämpning av den generella principen om likhet inför lagen, enligt vilken gäller, såväl enligt gemenskapens rättsordning som enligt de nationella rättsordningarna, att identiska eller jämförbara situationer inte får regleras olika.(78) Det är riktigt att domstolen många gånger har fastställt att en bosättningsskyldighet som krävs för att en social förmån skall beviljas är diskriminerande på grund av nationalitet. Det är direkt diskriminerande om denna skyldighet inte uppställs för medborgare i värdmedlemsstaten (se fotnot 77 ovan), och indirekt diskriminerande - i den mån det är enklare för medborgarna i värdmedlemsstaten att uppfylla skyldigheten - om skyldigheten uppställs oberoende av sökandens nationalitet.(79) Bosättningsvillkoret har likväl, i de förfaranden i vilka domstolen har uttryckt denna ståndpunkt, visat sig vara diskriminerande i den mån det tillämpats på situationer som, vilken del av förordningen de än berör, skulle kunnat och bort likställas. I detta mål däremot är det fråga om skilda bestämmelser, såsom var nödvändigt, just för att reglera olika fall. Jag håller faktiskt med Förenade kungariket och kommissionen om att - och detta kommer att klargöras längre fram - de situationer som regleras i artikel 255 respektive artikel 287 i Immigration Rules inte är jämförbara. Låt mig genast uppehålla mig vid Förenade kungarikets ståndpunkt. Enligt denna regering finns det två aspekter - den ena är materiell och den andra rör snarare förfarandet - som klart visar den objektiva skillnad mellan de två situationer som, enligt Arben Kaba, tvärtom borde regleras identiskt.

2) Rätt till bosättning och jämförelse mellan de rättsliga situationerna för en person som "har sin hemvist" i Förenade kungariket och för en migrerande arbetstagare från gemenskapen som är bosatt där

45 Vad är det som, i det fall som här är aktuellt, skiljer den subjektiva situationen för en gemenskapsmedborgare som flyttar inom gemenskapen från situationen för en person som "befinner sig och har sin hemvist" i Förenade kungariket, vare sig denne är medborgare i denna stat eller inte?(80) Jag skall börja med den första av de aspekter som betonats av den brittiska regeringen, vars inställning i denna fråga även kommissionen anslutit sig till.(81) Vad gäller migrerande arbetstagare är det i själva gemenskapens rättsordning som de tillerkänns en rätt till bosättning i värdmedlemsstaten, dock på villkor att vissa villkor uppfylls: anknytning till någon ekonomisk verksamhet till exempel, eller ställning som studerande, förutsatt att den berörda personen förfogar över tillräckliga medel för att inte belasta de sociala myndigheterna i värdmedlemsstaten.(82) En person som "befinner sig och har sin hemvist" i Förenade kungariket tillhör däremot en kategori som skapats i den nationella lagstiftningen, och åtnjuter den ovillkorliga rätt till bosättning som denne garanteras i den nationella rättsordningen. Denna situation karakteriseras verkligen som en situation med en person som är bosatt i ursprungsstaten: "medborgarna i värdmedlemsstaten ... har inte en rätt till bosättning som är knuten till ett visst skäl, utan de har en mycket omfattande rätt att röra sig fritt i sin ursprungsstat"(83). Såsom domstolen har uttalat är det riktigt "att en medborgare i en medlemsstat reser in och uppehåller sig på territoriet i den medlemsstaten med stöd av de rättigheter som följer av hans nationalitet och inte med stöd av de [rättigheter] som vederbörande har enligt gemenskapsrätten".(84) Med andra ord, medan en person som befinner sig och har sin hemvist i Förenade kungariket åtnjuter en permanent rätt till bosättning, har en migrerande arbetstagare såsom Virginie Michonneau en rätt att stanna kvar inom värdmedlemsstatens territorium som endast är potentiellt permanent. Denna rätt gäller så länge som hon utövar (eller vill utöva) en ekonomisk verksamhet (se punkt 22 ovan). Dessutom är det endast de som har permanent uppehållstillstånd, det vill säga "bosatta" personer (som inte ännu är av brittisk nationalitet) som kan ansöka om naturalisering för att bli brittiska medborgare (se punkt 10 ovan).

46 Vad beträffar i synnerhet uppehållstillstånd, görs i gemenskapsbestämmelserna fortfarande en åtskillnad som det är lämpligt att här erinra om. Det föreskrivs å ena sidan en "vanlig" rätt för en migrerande arbetstagare att uppehålla sig i landet, och å andra sidan, när gemenskapsmedborgaren som flyttar inom gemenskapen har rotat sig i värdstaten, en rätt till permanent uppehållstillstånd som inte är underställd några villkor, restriktioner eller krav.(85) Denna nya, mer vidsträckta rätt till bosättning utgör en "följd" till den rätt som i regel ges i enlighet med den fria rörligheten för personer. I förordning 1251/70 (som har artikel 48.3 d som rättslig grund) och direktiv 75/34 ges en rätt att i vissa fall stanna kvar i värdlandet, det vill säga permanent uppehållstillstånd för arbetstagare (anställda eller egna företagare) och deras familjemedlemmar som redan uppehåller sig inom en annan medlemsstats territorium än ursprungsstatens med stöd av den rätt som de ges i artikel 48.3 c,(86) och artikel 52 i fördraget, genomförd genom direktivet och genom direktiv 73/148 (se punkt 25 ovan). Bland de fall som åsyftas i förordning nr 1251/70, återfinns fallet med en arbetstagare som vid den tidpunkt då han eller hon uppnår pensionsåldern efter att ha arbetat i värdlandet åtminstone under de senaste tolv månaderna och utan avbrott bott där under mer än tre år (se artikel 2.1a). Där återfinns även fallet med en arbetstagare som utan avbrott bott inom en stats territorium under mer än två år och som slutar sin anställning där på grund av bestående arbetsoförmåga (se artikel 2.1b). De fall som jag syftar på motsvarar i huvudsak fallet med en person som "befinner sig och har sin hemvist" i Förenade kungariket. Det är likväl tydligt att, i målet vid den nationella domstolen, den situation som Arben Kabas maka befinner sig i inte omfattas av någon av de bestämmelser som jag nyss har erinrat om.

47 I detta avseende är det lämpligt att erinra om (se fotnot 49 ovan) att artikel 6 (och i synnerhet punkt 2 e i EEA Order liksom artiklarna 256 och 257 i Immigration Rules - som, tillsammans med artikel 255 finns i den del som är benämnd Bosättning (Settlement) - behandlar fallet med dem som uppfyller de villkor som uppställs i förordning nr 1251/70 och i direktiv 75/34, varigenom dessa personer tillerkänns en rätt att erhålla ett "permanent uppehållstillstånd" (vars innehavare på grund av detta blir en person som är "bosatt" i Förenade kungariket). I och med detta likställs i den nationella lagstiftningen permanent uppehållstillstånd som föreskrivs i artikel 255 fullständigt med den "rätt att stanna kvar" som föreskrivs i gemenskapens rättsordning (och som anges i artiklarna 256 och 257 i Immigration Rules), och det görs en åtskillnad mellan de olika situationer av "bosättning" i Förenade kungariket i den mening som avses i utlänningslagarna och den "vanliga" rätten till bosättning för en "behörig person" i den mening som avses i EEA Order.

48 I fråga om bosättning i en viss medlemsstat är den skillnad mellan den rättsliga situation i vilken medborgarna i denna stat befinner sig, i förhållande till situationen för medborgarna i de andra medlemsstaterna, sådan att de gemenskapsrättsliga reglerna i sig ger medlemsstaterna en möjlighet att behandla sina medborgare (och deras familjemedlemmar) mer förmånligt. Det är således i ljuset av ovannämnda överväganden som det finns anledning att läsa domstolens dom i målet Singh: eftersom "en medborgare i en medlemsstat reser in och uppehåller sig på territoriet i den medlemsstaten med stöd av de rättigheter som följer av hans nationalitet," utgör "[a]rtiklarna 48 och 52 i fördraget ... inte något hinder mot att medlemsstaterna i förhållande till sina egna medborgares utländska makar tillämpar bestämmelser om inresa och uppehåll som är mer förmånliga än de som föreskrivs i gemenskapsrätten".(87) De band som förenar de olika medlemsstaterna och deras medborgare är säkert starkare än, och skiljer sig i vart fall från, de band som genom fördraget har upprättats mellan de enskilda medlemsstaterna och de övriga medlemsstaternas medborgare. Av detta följer att olika behandling, i fråga om rättigheter till inresa och bosättning, av den ena eller den andra kategorin av personer inte nödvändigtvis innebär rättsstridig diskriminering.

49 Domen i målet Reed är, på det hela taget, förenlig med vad domstolen har uttalat i domen i målet Singh och med den föregående omdaningen. Arben Kaba har erinrat om att domstolen i domen i målet Reed ansåg att en nationell lagstiftning som inte tillerkände en sambo till en arbetstagare från gemenskapen som flyttat till och var bosatt i Nederländerna en rätt till bosättning, medan en sådan rätt föreskrevs för en sambo till en nederländsk medborgare eller till en utländsk medborgare med permanent uppehållstillstånd (såsom flykting eller innehavare av en rätt till asyl).(88)Jag förnekar inte att, alltjämt i fråga om uppehållstillstånd, situationen för sistnämnda person (som är jämförbar med situationen för de nederländska medborgarna)(89) verkar bli alltmer lik situationen för en person som "befinner sig och har sin hemvist" där (som i stort sett överensstämmer med situationen för en brittisk medborgare).(90) Faktum är dock att domstolen, när den anmärkte på den nationella åtgärdens diskriminerande karaktär, inskränkte sig till att konstatera en särbehandling av (sambos till) medborgare i gemenskapen jämfört med behandlingen av (sambos till) nederländska medborgare beaktade som sådana. Domstolen har således inte uttryckligen beaktat de argument med vilka den nederländska regeringen bemött Ann Florence Reeds klagomål om att det förelåg en väsentlig skillnad mellan en nationell medborgares rättigheter till bosättning och rättigheterna till bosättning för en arbetstagare som flyttar inom gemenskapen. Domstolen har faktiskt i domen i målet Reed ansett att det förelåg en typisk diskriminering på grund av nationalitet eftersom - såsom generaladvokat Lenz har påpekat i sitt förslag till avgörande i domen i målet Reed (se del A.II, punkt 1 a) - den berörda medlemsstaten inte bevisat varför skillnaden i behandling av arbetstagare som flyttar inom gemenskapen berott på deras olika rättsliga situation, som är knuten till rätten till bosättning, snarare än endast på nationaliteten som sådan.(91)

50 Låt mig återgå till förevarande mål. I detta fall har Förenade kungariket gett en klar och övertygande motivering av de bestämmelser som har antagits för att omfatta de situationer som avses i artikel 255 respektive artikel 287 i Immigration Rules. Utan att utgöra diskriminering (även om man kan anse att det är fråga om indirekt diskriminering) på grund av nationalitet, är det tydligt att den längre tid av föregående bosättning som avses i artikel 255 härrör från den omständigheten att, när det är fråga om rätt att uppehålla sig, fallet med en migrerande arbetstagare måste, såsom det har gjorts, värderas och bedömas annorlunda än fallet med en person som "befinner sig och har sin hemvist" i Förenade kungariket.(92) Enligt den brittiska regeringen har en utländsk medborgare som är "bosatt" i Förenade kungariket i huvudsak, till skillnad från en migrerande arbetstagare från gemenskapen som har en vanlig rätt till bosättning i den mening som avses i EEA Order (och i direktivet), skapat en fast anknytning till värdlandet efter att normalt ha tillbringat fyra år i följd där. Med desto större anledning åtnjuter en brittisk medborgare, i denna egenskap, en rätt till varaktig och ovillkorlig bosättning i sitt eget land.(93) För övrigt har även en migrerande arbetstagare från gemenskapen, som enligt nationell lagstiftning skapat en varaktig anknytning till Förenade kungariket, en möjlighet att ansöka om och erhålla "bosättning" (settlement). Enligt artikel 255 i Immigration Rules antas faktiskt en person som stannar i landet under fyra år vara rotad där. Av detta förstår man att, beträffande ansökan om permanent uppehållstillstånd, den period av föregående bosättning som krävs har kortats ned för personer som ansöker om uppehållstillstånd för obegränsad tid i avsikt att förena sig med sin make som redan är en person som är "bosatt". Man har däremot inte ansett - och detta beslut förefaller inte oförnuftigt - att den migrerande arbetstagaren, endast tolv månader efter det att han kommit in i Förenade kungariket, har rotat sig i värdlandet i en sådan grad att det är berättigat med samma behandling för makan som vill förena sig med honom som gäller för en make till en person som redan är bosatt i landet. Det är lämpligt att erinra om att det även i gemenskapens rättsordning för rätten att varaktigt uppehålla sig uppställs ett krav på att tillräcklig integration skall ha skett i värdlandet, vilket inte antas ha skett förrän efter fullgörande av en lämplig period av oavbruten bosättning, ibland åtföljd av ytterligare krav.(94) (95)

3) Verkningar av ikraftträdandet av Fördraget om Europeiska unionen

51 Jag har angett orsakerna till att den rättsliga situationen för personer som "befinner sig och har sin hemvist" i Förenade kungariket skiljer sig från situationen för en migrerande arbetstagare inom gemenskapen som, liksom i detta fall Virginie Michonneau, kom till detta land en kort tid innan maken ansökte om permanent uppehållstillstånd. I detta skede uppkommer problemet att kontrollera om ikraftträdandet av Fördraget om Europeiska unionen den 1 november 1993 (det vill säga före de aktuella omständigheterna i fallet), på något sätt som är relevant i detta förfarande, har ändrat Virginie Michonneaus rättsliga situation. För närvarande innehåller EG-fördraget artikel 8a (införd genom EU-fördraget och som efter ändring blivit artikel 18 EG).(96) I andra förfaranden har den uppfattning uttryckts enligt vilken bestämmelserna i denna artikel medför en "betydande kvalitativ fördel" - eller ett "överskridande" som man även har konstaterat - av det tidigare begreppet fri rörlighet som var knutet till, och snarast oåterkalleligt förbundet med, utövandet av ekonomisk verksamhet (se artiklarna 48-66 i EG-fördraget) eller underställt kravet på att förfoga över tillräckliga ekonomiska medel för att undvika att belasta de sociala myndigheterna i värdmedlemsstaten (se direktiven om bosättning), vilket gör att gemenskapens regelverk för närvarande endast med svårighet kan tillämpas på rätten till bosättning för medborgarna i den Europeiska unionen.(97)

52 Låt oss emellertid inte komma ifrån kärnan i den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt till domstolen. Det är fråga om att fastställa om den gemenskapsmedborgare, som Arben Kaba var make till, i värdlandet kan göra gällande en fullständig rätt till bosättning, det vill säga en ovillkorlig rätt. Det är endast i denna form som rätten i fråga kan jämställas med den rätt som den brittiska lagstiftningen tillerkänner landets egna medborgare eller en person som "befinner sig och har sin hemvist," och som det kan uteslutas att det skett en diskriminering vid beviljandet av den sociala förmån som här är i fråga såsom har påståtts. Frågan rör således endast den överträdelse som Förenade kungariket kan ha begått genom att inte fullständigt likställa en inhemsk medborgares ställning (eller, motsvarande, den ställning som en person som "befinner sig och har sin hemvist" har) med gemenskapsmedborgares ställning, för att ta bort de olika villkor för tidigare bosättning som de respektive makarna måste uppfylla innan de kan ansöka om permanent uppehållstillstånd. Domstolen har ännu inte haft tillfälle att uttala sig om den jämlikhetsaspekt som diskuterats i målet - och som en följd därav, låt oss upprepa detta, den påstådda karaktären av en "obegränsad" frihet att uppehålla sig som Arben Kaba skulle vilja få utsträckt till att gälla andra medborgare i gemenskapen på samma sätt och på samma grund som denna frihet ges av värdmedlemsstaten till landets egna medborgare.(98)

53 Jag anser för min del inte att bestämmelserna i Maastricht- och Amsterdamfördragen talar för att sådana anspråk kan göras. Det är detta resultat man kommer fram till om man, i förhållande till den fråga som det gäller här, närmare granskar bestämmelserna i artikel 8a.1 i fördraget. Det är knappast nödvändigt att erinra om det rättsliga sammanhang i vilket denna bestämmelse ingår. I ingressen till Fördraget om Europeiska unionen uttalas en beslutsamhet att "övergå till en ny fas i den europeiska integrationsprocess[en] ...", och "[medlemsstaternas mål] att underlätta fri rörlighet för personer" bekräftas. Enligt artikel B i detta fördrag (nu artikel 2 EU i ändrad lydelse) ingår bland unionens mål att "stärka skyddet av medlemsstaternas medborgares rättigheter och intressen genom att införa ett unionsmedborgarskap". Detta unionsmedborgarskap har införts. I fördraget finns sålunda föreställningen om en gemensam ställning som de personer vars rättskapacitet är erkända i unionens rättsordning (se artikel 8 i EG-fördraget) erhåller endast på grund av den omständigheten att de är medborgare i en medlemsstat. Det är fråga om en berikande idé på vars grundval unionen mellan medlemsstaterna, såsom historiska erfarenheter visar, kan utvecklas och bli en union mellan folken såsom avses i Maastricht- och Amsterdamfördragen. I ingressen till Fördraget om Europeiska unionen framhålls beslutet att "fortsätta processen för att skapa en allt fastare sammanslutning mellan de europeiska folken". Men det sätt på vilket införandet av detta nya medborgarskap bidrar till uppbyggnaden av Europa är inte endast potentiellt.

54 Tillåt mig att erinra om det som jag uttalat i ett annat mål angående den garanterade och omedelbara påverkan som unionsmedborgarskapet har på tillämpningsområdet för förbudet mot all diskriminering på grund av nationalitet. Rätten till lika behandling som den som bosättningslandet garanterar sina egna medborgare kan, enligt min mening, nu åberopas av en person, oberoende av om han eller hon är tjänstemottagare, tack vare den situation för de europeiska medborgarna som resulterar från fördraget och som det finns anledning att beakta. Det var detta jag uttalade i målet Martínez Sala.(99) I detta mål angav jag dock även att unionsmedborgarskapet inte i något fall urskiljningslöst kan läggas till utöver det nationella medborgarskapet eller, följaktligen, åberopas som grund för anspråk på att även åtnjuta rättigheter som skall anses vara förbehållna endast medborgare i värdlandet, eftersom dessa rättigheter är ett privilegium som följer av deras nationalitet.(100) Denna anmärkning gör sig gällande på grund av att fördragstexterna är tydliga.(101) Jag måste i detta mål upprepa den igen. Diskrimineringsförbudet avseende sociala förmåner som föreskrivs i förordningen är inte menat att, och kan inte, tvinga den brittiska lagstiftaren att iaktta en skyldighet som denne inte får åläggas enligt fördraget och själva regelverket om unionsmedborgarskapet, nämligen skyldigheten att fullständigt jämställa "right of abode," som klart bär en stämpel av nationellt medborgarskap, och uppehållsrätten för en medborgare i gemenskapen.(102) Arben Kabas tes stöds inte heller av den omständigheten att friheten, inte bara att röra sig fritt utan även att uppehålla sig i varje medlemsstat, uttryckligen föreskrivs i en speciell bestämmelse i fördraget såsom en rätt knuten till unionsmedborgarskapet. För att få en korrekt tolkning av denna bestämmelse är det nödvändigt med följande påpekanden och klargöranden, och detta även om man medger att denna bestämmelse har antagits för att beteckna en grundläggande frihet, en rätt av grundlagskaraktär.(103) Den enda frågan som här uppkommer är om artikel 8a.1 i fördraget genom sin tvingande karaktär har haft den verkan att utsträcka en rätt till uppehåll för alla medborgare, som i hela unionen per definition är befriad från varje tidsbegränsning. Men, enligt den bestämmelse som stadgar denna rätt omges utövandet av denna rätt av klara gränser som måste beaktas varje gång som man vill åberopa - vilket man enligt min mening säkerligen kan göra - dess direkta effekt.(104) Det är, sanningen att säga, fråga om betydande begränsningar. De stadgas likväl i den primära rättskällan i unionens rättsordning. Uttolkaren kan inte bortse från begränsningarna, oavsett om han gillar eller ogillar dem.

55 Gällande rättsliga bestämmelser leder till den slutsatsen att EU-fördraget som sådant inte har förnyats mycket i fråga om uppehållsrätt, vilket Arben Kaba påstår, eftersom fördraget snarare ger rådet den svåra uppgiften att, i framtiden och med enhällighet (medbeslutande tillsammans med Europaparlamentet),(105) underlätta för medborgarna i unionen att utöva rätten att fritt uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium (se artikel 8a.2). För övrigt visar förarbetena till det framtida fördraget om Europeiska unionen att man, åtminstone ursprungligen, planerade att inrätta ett unionsmedborgarskap som skulle innehålla en "rätt till fullständig frihet att röra sig och uppehålla sig"(106) eller en "rätt att röra sig och uppehålla sig oberoende av utövandet av ekonomisk verksamhet"(107) eller en "fullständig rätt till fri rörlighet"(108) och på detta sätt "ge konkret form åt" det europeiska medborgarskapet.(109) Vad beträffar kommissionen, föreslog den följande lydelse: "Varje unionsmedborgare skall ha rätt att utan begränsning i tiden fritt röra sig och uppehålla sig inom unionens territorium, oavsett om han eller hon är yrkesverksam eller inte."(110) I artikel 8a.1 i fördraget föreskrivs för närvarande en rätt för alla unionsmedborgare att fritt uppehålla sig i unionen med tillägg av följande mening: "om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i detta fördrag och i bestämmelserna om genomförande av fördraget". Man måste konstatera att bestämmelsen i fråga på grund av detta hänvisar till tidigare bestämmelser, såsom de i själva EG-fördraget (se artiklarna 48-66), liksom till allt som föreskrivs i bland annat förordningen, direktivet och direktiven om bosättning. Införandet av gränser i sådan lydelse som i artikel 8a.1 innebär följaktligen att friheten att uppehålla sig inte endast är underställd de gränser som föreskrivs i direktiven om rörlighet, det vill säga utvisning av utländska medborgare, utan fortfarande är knuten till utövandet av en yrkesverksamhet (artiklarna 48-66 och sekundärrätten) eller till ett krav på tillräckliga medel (direktiven om bosättning).

56 Om det genom artikel 8a.1 verkligen hade skapats en "absolut" rätt att uppehålla sig motsvarande den rätt som medborgarna i de olika medlemsstaterna åtnjuter inom sina respektiva nationella territorier, skulle medborgare som flyttar inom unionen inte längre kunna utvisas från värdmedlemsstaten, och direktiven om bosättning skulle, om de inte hade upphävts, åtminstone ha återspeglat denna förändring (artikel 48.3, artikel 56.1 och artikel 66 i fördraget har inte heller varit föremål för ändring). Dessutom har domstolen fortsatt att uttala sig om dessa direktiv inom ramen för förhandsavgöranden vid tillämpning av artikel 177 i EG-fördraget (nu artikel 234 EG) utan att göra minsta hänvisning till Fördraget om Europeiska unionen och har därmed visat att domstolen anser att ikraftträdandet av detta fördrag inte har resulterat i att ovannämnda direktiv blivit obsoleta.(111)

57 Liknande överväganden är tillämpliga på de direktiv i fråga om bosättning som varken har ändrats eller upphävts och om vilka domstolen även nyligen har uttalat sig till följd av en talan som väckts av kommissionen med tillämpning av artikel 169 i EG-fördraget (nu artikel 226 EG).(112) På samma sätt borde artiklarna 48-66 i fördraget (liksom de direktiv och förordningar som antagits för deras tillämpning) följaktligen ha ändrats. Slutligen är EU-fördraget baserat på artikel 49 i EG-fördraget (nu artikel 40 EG i ändrad lydelse) i det stycke som föreskriver en skyldighet för rådet att vidta nödvändiga åtgärder för att gradvis genomföra den fria rörlighet för arbetstagare som definieras i artikel 48. Och inte heller i förhållande till dessa bestämmelser i EG-fördraget - liksom, till exempel, förordningen och direktivet - har domstolens rättspraxis upphört att utvecklas, och inte på något sätt har man låtit antyda att det finns anledning att anse att exempelvis domen i målet Antonissen - i vilket medlemsstaterna tillerkändes en rätt att fastställa lämpliga gränser (i det målet sex månader) för hur länge en person som söker anställning i en annan medlemsstat än den egna får uppehålla sig där (se ovan punkt 22) - är föråldrad. Även där bekräftas att artikel 8a.1 som sådan inte utgör något stort kvalitativt framsteg.

58 För övrigt, om migrerande arbetstagare framdeles åtnjuter en ovillkorlig rätt till bosättning, förstår man inte varför - efter upphävandet av direktiv 90/366/EEG(113) - rådet, endast tre dagar före ikraftträdandet av Fördraget om Europeiska unionen, antog direktiv 93/96 om rätt till bosättning för studerande (se ovan punkt 22) i dess aktuella lydelse. Det förefaller inte så förnuftigt att anta ett direktiv som föreskriver en begränsad rätt till bosättning under det att utbildningen fullföljs som är underställd villkoret att ha en sjukförsäkring och tillräckliga ekonomiska medel, då direktivet på denna punkt är dömt att vara föråldrat tre dagar senare.(114) I en rad senare förslag - bland annat fotnot 68 i förslaget ovan - som innehåller ändringar i förordningen och i direktiven 68/360 och 73/148, betraktas dessutom inte artikel 8a.1 som källan till en "ny" rätt till bosättning. Tvärtom tas exempelvis rättsfallen Levin(115) och Antonissen upp, och det bekräftas därmed att denna rättspraxis är giltig.(116) Inte endast kommissionen (som författat dessa förslag), utan även Europaparlamentet och Ekonomiska och sociala kommittén förefaller anse att direktiven 68/360 och 73/148 inte är ogiltiga. Under lagstiftningsprocessen för att ändra direktiven gjorde de inte någon invändning mot det som förblir en villkorad rätt till uppehåll, såsom den kommer till uttryck i tillämpningsbestämmelserna i artiklarna 48-66 i fördraget.(117)

59 Det förefaller som om det som står att läsa i en rapport av Europeiska kommissionen om hur Fördraget om Europeiska unionen fungerar(118) även kan vara av visst intresse: "Unionsmedborgarna har inte tillerkänts några generella rättigheter att fritt röra sig och uppehålla sig, utan de är underställda de 'begränsningar och villkor' som uppställts i gemenskapsrätten ... Vad gäller rätten att uppehålla sig, hänvisas till en omfattande samling direktiv som uppställer villkor, som ofta är restriktiva, som varje personkategori omfattas av ... I praktiken har fördraget således inte medfört någon förbättring i förhållande till den tidigare situationen. Med beaktande av den karaktär av individuell rätt som friheten att uppehålla sig har, kan medborgarna inte ha blivit annat än besvikna."(119) En klar uppfattning om vilka begränsningar som gemenskapsmedborgarnas rätt till uppehåll är underställda framgår av Westendorprapporten från 1995,(120) Veilrapporten från 1997(121) och en rad åtgärder som nyligen vidtagits av kommissionen.(122) (123)

60 I Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt,(124) i den förhärskande doktrinen(125) liksom i vissa beslut av nationella domstolar(126) är man benägen att ge artikel 8a.1 i fördraget en tolkning som inte försummar det sista stycket i denna bestämmelse. Inte desto mindre fyller artikel 8a även i aktuell lydelse, bortsett från dess tydliga politiska betydelse,(127) en viktig rättslig och teknisk funktion. Det andra stycket i denna bestämmelse har säkerligen lagt en särskild rättslig grund för framsteg vid framtida åtgärder av gemenskapen som syftar till att underlätta den fria rörligheten för "icke verksamma" personer, utan att det är nödvändigt att tillämpa artikel 235 i fördraget (se fotnot 113).

61 Som slutsats, vad gäller föremålet för talan i detta förfarande och den rättsliga situation som, på den europeiska integrationens nuvarande stadium, en migrerande gemenskapsmedborgare såsom Virginie Michonneau befinner sig i, verkar det ännu inte vara möjligt att hävda att rätten att uppehålla sig "inom gemenskapen" för unionsmedborgare som är bosatta i en annan medlemsstat än sin ursprungliga hädanefter motsvarar den rätt som medlemsstaterna tillerkänner sina egna medborgare eller den som, i detta fall, Förenade kungariket ger personer som "har sin hemvist" inom det nationella territoriet.(128)

4) Jämförelse mellan de villkor för inresa till Förenade kungariket som fastställs i artiklarna 255 och 287 i Immigration Rules

62 För att påvisa den skillnad som finns mellan de situationer som åsyftas i artiklarna 255 och 287 i Immigration Rules, har Förenade kungariket även, som jag har påpekat ovan, erinrat om förfaranderegler. Å ena sidan har en make till en migrerande arbetstagare som är gemenskapsmedborgare en verklig rätt till inresa till och uppehåll i den medlemsstat på vars territorium han utövar sin yrkesverksamhet. För att åtnjuta fri rörlighet, skall innehavaren av denna rätt endast uppvisa, vid inresan, giltigt identitetskort eller pass,(129) och, vad gäller uppehåll, erhålla ett uppehållstillstånd efter endast uppvisande av de handlingar som föreskrivs i artikel 4.3 i direktivet (se ovan fotnot 3). Dessa formaliteter har reducerats till ett minimum för att avskaffa restriktioner för flyttning och bosättning för migrerande arbetstagare och deras familjemedlemmar (se artikel 1 i direktivet) och syftar till att garantera en nästan omedelbar inresa. När dessa formaliteter är uppfyllda, krävs i artikel 255 i Immigration Rules endast, som villkor för att erhålla permanent uppehållstillstånd, fyra års närvaro utan avbrott inom det nationella territoriet. Däremot krävs det att sökanden, i den mening som avses i artikel 287 i Immigration Rules, har "beviljats inresetillstånd" till Förenade kungarikets territorium i enlighet med de villkor som krävs enligt artikel 281 i Immigration Rules (se ovan punkt 9). Låt mig erinra om att maken till en person som "befinner sig och har sin hemvist" i Förenade kungariket och som vill ha sin "hemvist" där enligt denna bestämmelse inte har någon rätt till inresa. För detta krävs att han erhåller ett speciellt tillstånd som förutsätter att vissa villkor uppfylls, vilket i synnerhet syftar till att garantera att det inte rör sig om ett skenäktenskap som ingåtts endast i syfte att erhålla "hemvist" i Förenade kungariket. Den brittiska myndigheten kontrollerar att dessa villkor är uppfyllda innan sökanden kan få inresa till Förenade kungariket,(130) och inte en kort tid efter dennes inresa till medlemsstatens territorium, såsom är fallet med de personer som utnyttjar den fria rörligheten som ges i artikel 48 i fördraget, och deras familjemedlemmar.(131) Med beaktande av karaktären av de villkor som föreskrivs i artikel 281 i Immigration Rules, kan denna undersökning pågå till och med i flera månader.(132) Arben Kaba har för övrigt själv medgett detta.(133)

63 I detta mål har Arben Kaba ansökt om permanent uppehållstillstånd enligt artikel 287 i Immigration Rules, men utan att först ha genomgått de kontroller som föreskrivs i artikel 281. Eftersom Arben Kaba ursprungligen fick ett uppehållstillstånd i egenskap av make till en migrerande arbetstagare som är gemenskapsmedborgare, har den brittiska myndigheten aldrig haft möjlighet att försäkra sig om, bland annat, att äktenskapet mellan Arben Kaba och Virginie Michonneau inte ingåtts endast i syfte att erhålla "hemvist" i Förenade kungariket.(134)

64 Sammanfattningsvis anser jag att den skillnad i behandling som råder mellan en make till en migrerande arbetstagare som är gemenskapsmedborgare och en make till en person som har sin "hemvist" i Förenade kungariket i den mening som avses i den brittiska utlänningslagstiftningen inte är diskriminerande.

VI - Förslag till avgörande

65 Jag anser följaktligen att de tolkningsfrågor som ställts av Immigration Adjudicator skall besvaras på följande sätt:

1) Permanent uppehållstillstånd, såsom föreskrivs i artiklarna 255 och 287 i Förenade kungarikets Immigration Rules av år 1994, utgör en "social förmån" i den mening som avses i artikel 7.2 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen.

2) Förbudet mot all diskriminering på grund av nationalitet i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68 överträds inte genom bestämmelser i nationell rätt såsom de som föreskrivs i artiklarna 255 och 287 i Förenade kungarikets Immigration Rules, enligt vilka det för att en social förmån såsom permanent uppehållstillstånd skall beviljas uppställs krav på att vederbörande varit bosatt olika lång tid i den berörda medlemsstaten beroende på om sökanden är make till en migrerande arbetstagare som är gemenskapsmedborgare eller make till en person som "befinner sig och har sin hemvist" i värdmedlemsstaten.

(1) - EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33.

(2) - EGT L 257, s. 13; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 44.

(3) - I artikel 4.3 i direktivet stadgas följande: "För att utfärda uppehållstillstånd för en medborgare i en av EEG:s medlemsstater får medlemsstaterna endast kräva att följande handlingar uppvisas:- Av arbetstagaren

a) det dokument med vilket han eller hon reste in i territoriet,

b) en bekräftelse om anställning från arbetsgivaren eller ett anställningsintyg.

- Av arbetstagarens familjemedlemmar

c) det dokument med vilket de reste in i territoriet,

d) ett dokument utfärdat av behörig myndighet i ursprungslandet eller det land de kom ifrån, som intygar släktskapen,

e) i de fall som avses i artikel 10.1 och [10.]2 i förordning (EEG) nr 1612/68 ett dokument utfärdat av behörig myndighet i ursprungslandet eller det land de kom ifrån, som intygar att de för sin försörjning är beroende av arbetstagaren, eller att de ingår i hans eller hennes hushåll i landet i fråga."

(4) - 1971, c. 77.

(5) - SI 1994, nr 1895.

(6) - HC 395.

(7) - Immigration Rules är inte några egentliga normativa bestämmelser utan kan ligga till grund för beslut i fråga om invandring och är tvingande i den meningen att det kan utgöra en giltig grund för talan att inte följa dem (se Vincenzi, C., European Citizenship and Free Movement Rights in the United Kingdom, i Public Law 1995, under ledning av D. Oliver, Sweet & Maxwell, London, 1995, s. 259, särskilt s. 265).

(8) - Se artikel 1.1 och 2.1 i Immigration Act.

(9) - Se artikel 1.2 i Immigration Act.

(10) - Se artikel 3.1 b i Immigration Act.

(11) - Se artikel 3.1 c i Immigration Act.

(12) - Se artikel 323 i Immigration Rules.

(13) - Bland fallen om utvisning av utländska medborgare finns ett som grundar sig på hänsyn till allmänna intressen ("conducive to the public good") och ett fall där, på rekommendation av domare i brottmål, ett frihetsberövande straff för en person som fyllt 17 år utdömts (se artikel 3.5 och 3.6, och artikel 6 i Immigration Act, och artikel 362 och följande artiklar i Immigration Rules).

För övrigt har Förenade kungariket, liksom alla övriga stater, enligt en folkrättslig princip inte rätt att utvisa sina egna medborgare (se dom av den 16 juli 1998 i mål C-171/96, Pereira Roque (REG 1998, s. I-4607), punkterna 37 och 38, med en erinran om rättspraxis).

(14) - Se artikel 134 i Immigration Rules.

(15) - I detta avseende, se artikel 6 i Immigration Rules, benämnd "Tolkning" (mina kursiveringar, alla bestämmelser i den brittiska lagstiftningen som här återges är fritt översatta).

(16) - Se artikel 1.1 och artikel 2.1 i Immigration Act (se ovan punkt 4).

(17) - Immigration Appeal Tribunal, dom av den 26 januari 1994 i målet 10620, Gal, ej publicerat (se särskilt s. 9 och s. 10 i den maskinskrivna text som finns bland handlingarna i detta mål). I domen i målet Gal beslöt Immigration Appeal Tribunal att det inte kunde anses att en fransk arbetstagare som flyttat till Förenade kungariket, där han var bosatt, inte skulle anses vara underställd några restriktioner beträffande den tidsperiod under vilken han kunde uppehålla sig där. Han skulle endast kunna fortsätta att uppehålla sig inom Förenade kungariket så länge han fortsatte att vara "behörig" (i den mening som avses i EEA Order och i direktivet). Följaktligen gäller, enligt den dom som återgivits av Immigration Adjudicator, att den period under vilken den migrerande arbetstagare som är medborgare i gemenskapen får uppehålla sig i Förenade kungariket visserligen inte är direkt tidsbegränsad, men ändå är begränsad med hänsyn till vissa "krav". Man kan följaktligen säga att det finns en tidsbegränsning, även om den är indirekt.

(18) - Uttrycket "berättigad att inresa till Förenade kungariket efter att ha erhållit inresetillstånd" tjänar följaktligen inte till att identifiera den person som har rest in i Förenade kungariket genom att använda sig av de rättigheter som ges enligt gemenskapernas rättsordning. Denna person har en verklig rätt till inresa och behöver inte något tillstånd (se ovan punkt 2). Se i detta avseende även den relevanta nationella lagstiftning som har åberopats av den hänskjutande domstolen (dom av den 3 mars 1998, Boukssid, INLR, 1998, s. 275, i synnerhet s. 281).

(19) - Se artikel 3, särskilt stycke 3, i EEA Order, och artiklarna 258 och 259 i Immigration Rules.

(20) - Se artikel 1.2 i bilaga 1 till 1981 års British Nationality Act (lag om brittisk nationalitet, 1981, c. 61).

(21) - Se artikel 7.1 i 1988 års Immigration Act (som kompletterar och delvis ändrar 1971 års Immigration Act, 1988, c. 14), artikel 3.1 och 3.2 i EEA Order, och artikel 7 i Immigration Rules.

(22) - Se artikel 4.1 i EEA Order.

(23) - Se artikel 6 i EEA Order.

(24) - Se artikel 4.2 i EEA Order.

(25) - Se artikel 15.2 i EEA Order.

(26) - Se artikel 20.1 i EEA Order. Jag hänvisar i detta avseende till de skäl på grundval av vilka det femåriga uppehållstillståndet gavs till Arben Kaba (se punkt 15 nedan).

(27) - Se artikel 15.2 a i EEA Order.

(28) - Se artikel 5.1 och 5.2 i EEA Order.

(29) - Se artikel 4.1 i direktivet, artikel 7.1 i 1988 års Immigration Act, artikel 3.1 och 3.2 i EEA Order och artikel 7 i Immigration Rules.

(30) - I domen i målet Gal angav Immigration Appeal Tribunal att en bestämmelse såsom artikel 255 i Immigration Rules (i detta mål var den relevanta bestämmelsen den äldre bestämmelsen - som, i det hänseende som här är aktuellt, var likadan som artikel 255 - nämligen artikel 251 i 1990 års Immigration Rules (HC 251)) har till syfte att omvandla de rättigheter som följer av gemenskapernas rättsordning, och som avser en rätt som i alla avseenden motsvarar "indefinite leave to remain", så till vida att denna rätt endast erkänns av den brittiska rättsordningen (se s. 6 och s. 7 i domen, som hänvisar till det prejudicerande avgörandet Layne, Imm AR, 1987, s. 247).

(31) - Fri översättning. Till följd av ett fel av IND - erkänt som sådant av Förenade kungarikets ombud - är det snarare ett "uppehållstillstånd" (leave to remain) som Arben Kaba har beviljats. Såsom följer av den beskrivning som ovan gjorts av det rättsliga sammanhang i vilket tvisten vid den nationella domstolen ingår, har en make till en migrerande arbetstagare som är gemenskapsmedborgare en verklig rätt att uppehålla sig i en annan medlemsstat än ursprungsstaten (en rätt som endast konstateras i det uppehållstillstånd som värdmedlemsstaten utfärdar, se exempelvis dom av den 8 april 1976 i mål 48/75, Royer (REG 1976, s. 497; svensk specialutgåva, volym 3, s. 73), punkterna 31-36, av den 14 juli 1977 i mål 8/77, Sagulo m.fl. (REG 1977, s. 1495; svensk specialutgåva, volym 3, s. 403), punkt 8, av den 5 februari 1991 i mål C-363/89, Roux (REG 1991, s. I-273), punkt 12, och av den 12 maj 1998 i mål C-85/96, Martínez Sala (REG 1998, s. I-2691), punkt 53) och behöver absolut inte först erhålla tillstånd för detta. Det förefaller som om den motivering som åtföljde utfärdandet av "leave to remain" (såsom make till en medborgare i gemenskapen som i Förenade kungariket utövat de rättigheter som ges i fördraget) gör att det inte kan ifrågasättas att denna "leave to remain", oberoende av dess form, är en "permission to remain".

För övrigt framgår det inte av handlingarna i förevarande mål att Arben Kaba, med tanke på sin inresa i Förenade kungariket, visat för IND att han uppfyllde de villkor som uppställts i artikel 281 i Immigration Rules vad avser varje person som ansöker om tillstånd till inresa i Förenade kungariket i avsikt att "skaffa sig hemvist där" och som samtidigt är make till en person som befinner sig och har sin hemvist i Förenade kungariket (se ovan punkt 9).

(32) - Fri översättning.

(33) - Dom av den 17 april 1986 i mål 59/85 (REG 1986, s. 1283; svensk specialutgåva, volym 8, s. 517).

(34) - Dom av den 7 juli 1992 i mål C-370/90 (REG 1992, s. I-4265; svensk specialutgåva, volym 13, s. 19).

(35) - Se punkterna 28-30.

(36) - Punkt 23 i domen. Domstolen har även uttalat, beträffande fallet med en indisk medborgare som har följt med sin make, som är brittisk medborgare, då denne har återvänt till Förenade kungariket för att där utöva egen näringsverksamhet i den mening som avses i artikel 52 i fördraget, efter det att båda makarna under nästan två år arbetat som anställda i Tyskland, i målet Singh, att "maken till en gemenskapsmedborgare som har utnyttjat dessa rättigheter [till fri rörlighet och till etablering] [skall], när medborgaren återvänder till sitt ursprungsland, åtminstone ha samma rätt till inresa och uppehåll som vederbörande skulle tillerkännas enligt gemenskapsrätten om hans eller hennes make väljer att resa in och att uppehålla sig i en annan medlemsstat" (punkt 23). Om de medborgare i medlemsstaterna och deras familjemedlemmar som har rätt att fritt röra sig i de andra medlemsstaterna (se dom av den 24 november 1998 i mål C-274/96, Bickel och Franz (REG 1998, s. I-7637), punkt 15) inte kunde åberopa rätten till fri rörlighet i sitt hemland, beträffande rätten till inresa och uppehåll skulle rättigheten inte kunna få full verkan (se dom av den 21 september 1999 i mål C-378/97, Wijsenbeek (REG 1999, s. I-6251), punkt 22, där det hänvisas till punkt 23 i domen i målet Singh). Med andra ord skulle dessa medborgare kunna avhållas från att lämna sitt ursprungsland för att utöva en ekonomisk verksamhet i en annan medlemsstat (se domen i målet Singh, punkt 19). I domen i målet Singh hindrade den brittiska utlänningslagstiftningen Singh från att återvända, trots att han var make till en brittisk medborgare. Domstolen ansåg att gemenskapsrätten var tillämplig och uttalade i huvudsak att den "[inte motsätter sig] att de rättigheter som ges i fördraget läggs till, och kompletterar, de rättigheter som stadgas i den nationella lagstiftningen för en medborgare i det berörda landet" (förslag till avgörande av generaladvokat Tesauro i domen i det ovannämnda målet, punkt 13). Med hänsyn till de särskilda omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, förbjöd domstolen sålunda den berörda medlemsstaten att behandla egna medborgare mindre förmånligt än medborgare som flyttar inom gemenskapen.

(37) - Se artikel 10 i förordningen, till vilken artikel 1 i direktivet hänvisar.

(38) - Se domen i målet Roux, punkterna 12 och 20, och domen i målet Singh, punkt 17. I den nationella rättspraxis som nämns av den hänskjutande domstolen (se domarna i de ovannämnda målen Gal, Boukssid, och dom av den 23 april 1997 i målet Sahota och Zeghraba, Imm AR, 1997, s. 429) finns även uttalanden om den omständigheten att det i gemenskapsrätten inte finns en ovillkorlig rätt att uppehålla sig i en annan medlemsstats territorium än ursprungsstatens i en sådan situation som den som är föremål för tvisten vid den nationella domstolen.

(39) - Se domen i målet Royer, punkterna 31-36, i målet Sagulo m.fl., punkt 8, i målet Roux, punkt 12 och i målet Martínez Sala, punkt 53.

(40) - Se dom av den 26 februari 1991 i mål C-292/89, Antonissen (REG 1991, s. I-745; svensk specialutgåva, volym 11), punkt 21, där domstolen dessutom har bekräftat att den berörda personen, efter det att en rimlig tidsfrist har löpt ut, inte kan tvingas lämna värdlandets territorium om han bevisar "att han fortfarande söker arbete och att han har en reell möjlighet att bli anställd", och generaladvokat Darbons förslag till avgörande i detta mål, punkterna 29-43, och dom av den 20 februari 1997 i mål C-344/95, Kommissionen mot Belgien (REG 1997, s. I-1035).

(41) - Se dom av den 26 maj 1993 i mål C-171/91, Tsiotras (REG 1993, s. I-2925).

(42) - Rådets direktiv av den 21 maj 1973 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster (EGT L 172, s. 14; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 135).

(43) - Se dom av den 7 februari 1979 i mål 136/78, Auer (REG 1979, s. 437; svensk specialutgåva, volym 4, s. 307), punkt 18, och av den 12 december 1990 i de förenade målen C-100/89 och C-101/89, Kaefer och Procacci (REG 1990, s. I-4647), punkt 19, enligt vilken rätt till bosättning inte ges enligt gemenskapernas rättsordning till en migrerande medborgare som inte utövar eller inte försöker att utöva egen verksamhet.

(44) - Mina kursiveringar. Se även dom av den 31 januari 1984 i de förenade målen 286/82 och 26/83, Luisi och Carbone (REG 1984, s. 377; svensk specialutgåva, volym 7, s. 473), och av den 2 februari 1989 i mål 186/87, Cowan (REG 1989, s. 195; svensk specialutgåva, volym 10, s. 1), genom vilka domstolen har utsträckt tillämpningsområdet för artikel 59 till turister som, såsom mottagare av tjänster, skall ha frihet att bege sig till en annan medlemsstat för att där motta en tjänst utan att de måste visa att de har tillräckliga ekonomiska medel för att inte behöva socialhjälp från värdmedlemsstaten. Se även dom av den 19 januari 1999 i mål C-348/96, Calfa (REG 1999, s. I-11), punkt 16.

(45) - Rådets direktiv 90/364/EEG av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning (EGT L 180 s. 26; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 58) för "medborgare i medlemsstater som inte åtnjuter denna rätt enligt andra bestämmelser i gemenskapsrätten" (artikel 1.1), rådets direktiv 90/365/EEG av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning för anställda och egna företagare som inte längre är yrkesverksamma (EGT L 180, s. 28; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 60), nämligen de personer som uppbär ålderspension eller pension på grund av arbetsolycka eller sjukdom (artikel 1.1) och rådets direktiv 93/96/EEG av den 29 oktober 1993 om rätt till bosättning för studerande (EGT L 317, s. 59), för vilka rätten till bosättning är begränsad till utbildningstiden (se artikel 2.1).

(46) - Genom EEA Order har Förenade kungariket, såvitt jag kan förstå, även införlivat direktiv 73/148 och direktiven om rätt till bosättning. Bland de "behöriga personerna" i artikel 6.1 i EEA Order uppräknas inte endast arbetstagare, utan även egna företagare, personer som tillhandahåller tjänster och personer som mottar tjänster, personer som kan försörja sig, pensionärer och studerande. Samtliga dessa uttryck definieras i artikel 6.2 i enlighet med dessa direktiv. Beträffande i synnerhet personer som inte utövar ekonomisk verksamhet i den mening som avses i direktiven om bosättning, krävs det att de omfattas av en sjukförsäkring och att de har tillräckliga ekonomiska medel [se artikel 6.2 f, 6.2 g och 6.2 h, och Vincenzi, C, a.a.].

(47) - Kommissionens förordning av den 29 juni 1970 om arbetstagares rätt att stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställd där (EGT L 142, s. 24; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 52).

(48) - Rådets direktiv av den 17 december 1974 om rätten för medborgare i en medlemsstat att stanna kvar inom en annan medlemsstats territorium efter att där ha drivit egen rörelse (EGT L 14, s. 10; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 172).

(49) - Den krets av "behöriga personer" i den mening som avses i EEA Order avspeglar även det som föreskrivs i förordning nr 1251/70 och direktiv 75/34 [se artikel 6.2 e, se även artiklarna 256 och 257 i Immigration Rules].

(50) - Rådets direktiv 64/221/EEG av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa (EGT 56, 1964, s. 850; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 28), rådets direktiv 72/194/EEG av den 18 maj 1972 om utvidgande av tillämpningsområdet för direktivet av den 25 februari 1964 om samordning av de särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa till att även omfatta arbetstagare som begagnar sig av rätten att stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställda i den staten (EGT L 121, s. 32; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 174) och rådets direktiv 75/35/EEG av den 17 december 1974 om utvidgande av tillämpningsområdet för direktiv nr 64/221/EEG om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa till att även omfatta medborgare i en medlemsstat som begagnar sig av rätten att stanna kvar inom en annan medlemsstats territorium efter att ha verkat där som egna företagare (EGT L 14, s. 14; svensk specialutgåva, område 6, volym 1, s. 175).

(51) - Dom av den 13 november 1990 i mål C-308/89, Di Leo (REG 1990, s. I-4185; svensk specialutgåva, volym 10, s. 583), punkt 13 (mina kursiveringar). Se även dom av den 15 mars 1989 i de förenade målen 389/87 och 390/87, Echternach och Moritz (REG 1989, s. 723), punkt 20. Se dessutom femte övervägandet i förordningen, enligt vilket "rätten till fri rörlighet kräver ... att hinder för arbetstagarens rörlighet avlägsnas, särskilt när det gäller arbetstagarens rätt att få ha sin familj hos sig och förutsättningarna för att familjen skall kunna inlemmas i värdlandet".

(52) - Se dom av den 18 juni 1987 i mål 316/85, Lebon (REG 1987, s. 2811), punkt 11, och domen i målet Di Leo (punkt 13). Icke-diskrimineringsprincipen i artikel 7.2 i förordningen är endast en specifik tillämpning av det som föreskrivs i artiklarna 6 och 48.2 i fördraget (se domen i målet Lebon, punkt 10, och i målet Reed, punkterna 21-24). För bättre förståelse av räckvidden och betydelsen av vad som utgör sociala förmåner enligt förordningen, erinrar jag gärna om vad generaladvokaten Darmon redogjort för i sitt förslag till avgörande i målet Di Leo. Under den prövning som syftade till att granska om stöd (till barn till arbetstagare) för utbildning utanför värdstaten skall likställas med en "social förmån", uppgav Darmon följande för att illustrera sitt förslag: "Låt oss för ett ögonblick tänka oss en historia med två ungdomar, den ena medborgare i en medlemsstat och den andra barn till en migrerande arbetstagare från en annan medlemsstat, som gått ut grundskolan och gymnasieskolan och som tänker studera samma ämnen på universitetet, men endast den ena av dem fått statligt studiestöd för att fullgöra sina studier i utlandet, medan den andra vägrats sådant stöd. Kan man tro att den sistnämnda, vid den tidpunkt då han fick reda på att han vägrats stöd, hade en känsla av att vara integrerad i värdmedlemsstaten, en känsla av att inte av denna stat behandlas annorlunda än sin kamrat, som han inte hade samma nationalitet som. Integration är inte endast ett rättsligt begrepp, utan är även något som man personligen och intimt upplever. Det förefaller mig alltså som om det inte alls är säkert att en verklig möjlighet till studier utanför värdmedlemsstaten för ett barn till en migrerande arbetstagare, som kan vara villkorade av åtnjutande av statligt stöd, a priori saknar samband med syftet med integrationen i denna stat" (punkt 14 i förslaget till avgörande).

(53) - Domen i målet Reed (punkt 25). Se även dom av den 30 september 1975 i mål 32/75, Cristini (REG 1975, s. 1085; svensk specialutgåva, volym 2, s. 471), punkt 12, och av den 27 november 1997 i mål C-57/96, Meints (REG 1997, s. I-6689), punkt 39.

(54) - Domen i målet Reed, punkt 26. På samma sätt, se även domen i målet Cristini, punkt 13, och dom av den 16 december 1976 i mål 63/76, Inzirillo (REG 1976, s. 2057), punkt 21, och av den 31 maj 1979 i mål 207/78, Even och ONPTS (REG 1979, s. 2019), punkt 22, och av den 14 januari 1982 i mål 65/81, Reina (REG 1982, s. 33; svensk specialutgåva, volym 6, s. 275), punkt 12, och av den 12 juli 1984 i mål 261/83, Castelli (REG 1984, s. 3199; svensk specialutgåva, volym 7, s. 671), punkt 11, och av den 27 mars 1985 i mål 122/84, Scrivner (REG 1985, s. 1027), punkt 24, och i mål 249/83, Hoeckx (REG 1985, s. 973), punkt 20, och av den 6 juni 1985 i mål 157/84, Frascogna I (REG 1985, s. 1739), punkt 20, och av den 20 juni 1985 i mål 94/84, Deak (REG 1985, s. 1873; svensk specialutgåva, volym 8, s. 243), punkt 21, och av den 11 juli 1985 i mål 137/84, Mutsch (REG 1985, s. 2681; svensk specialutgåva, volym 8, s. 307), punkt 17, och av den 21 juni 1988 i mål 39/86, Lair (REG 1988, s. 3161; svensk specialutgåva, volym 9, s. 475), punkt 21, och av den 27 maj 1993 i mål C-310/91, Schmid (REG 1993, s. I-3011), punkt 18, och av den 14 mars 1996 i mål C-315/94, De Vos (REG 1996, s. I-1417), punkt 20, och domen i målet Meintz, punkt 39, domen i målet Martínez Sala, punkt 25, och dom av den 29 oktober 1998 i mål C-185/96, kommissionen mot Grekland (REG 1998, s. I-6601), punkt 20.

(55) - Såsom ett ersättningssystem enligt vilket jordbruksarbetare vilkas anställningsavtal har upphört på grund av att deras tidigare arbetsgivare har lagt jordbruksmark i träda kommer i åtnjutande av en förmån som utbetalas som ett engångsbelopp (domen i målet Meintz), rabattkort för resor som utfärdas till barnrika familjer (domen i målet Cristini) och en ersättning som täcker de begravningskostnader som man haft för en familjemedlem (dom av den 23 maj 1996 i mål C-237/94, O'Flynn, REG 1996, s. I-2617).

(56) - Såsom arbetslöshetsersättning till unga arbetssökande som söker sitt första jobb, som fortfarande är beroende av en arbetstagare för sin försörjning (se domen i målet Deak och dom av den 12 september 1996 i mål C-278/94, kommissionen mot Belgien (REG 1996, s. I-4307)), handikappersättning till arbetstagarens familjemedlemmar (se domen i målet Schmid), utbildningsstöd till arbetstagarens barn (se, bland annat, domen i målet Di Leo, och dom av den 26 februari 1992 i mål C-3/90, Bernini (REG 1992, s. I-1071), och domen i målet Echternach och Moritz, och domen i målet Martínez Sala, och dom av den 8 juni 1999 i mål C-337/97, Meeusen (REG 1999, s. I-3304), och en speciell ålderdomsförmån som garanterar en minimiinkomst till arbetstagarens föräldrar (se domen i målet Frascogna l, och dom av den 9 juli 1987 i mål 256/86, Frascogna ll (REG 1987, s. 3431), och av den 10 november 1992 i mål C-326/90, kommissionen mot Belgien (REG 1992, s. I-5517).

(57) - Såsom rätten för en migrerande arbetstagare att begära att ett brottmålsförfarande som inletts mot honom genomförs på ett annat språk än det rättegångsspråk som normalt används vid de nationella myndigheterna (domen i målet Mutsch), och rätten för gemenskapens migrerande arbetstagare att, liksom medborgarna i värdmedlemsstaten, erhålla uppehållstillstånd för sin sambo (domen i målet Reed).

(58) - Jag tänker på utbildningsstöd till barn (domen i målet Di Leo, i målet Bernini, i målet Echternach och Moritz och i målet Martínez Sala).

(59) - Se domen i målet Cristini (punkterna 15 och 16).

(60) - Arben Kaba har påpekat att rätten till varaktig bosättning i Förenade kungariket, om den tillerkänns en make till en migrerande arbetstagare, har en praktisk betydelse för den migrerande arbetstagaren, och han räknar upp flera exempel. När maken väl har fått en "självständig" eller ovillkorlig rätt till bosättning (det vill säga som inte är knuten till fortsatta släktskapsband till en person som är och förbli "behörig"), har den migrerande arbetstagaren möjlighet att mer fritt göra olika val vad beträffar hans karriär, som eventuellt för någon tid även kan genomföras utanför Förenade kungariket. Paret kan dessutom besluta om sina barns skolgång och räkna med att barnen, om den make som arbetar lämnar Förenade kungarikets territorium, kan fortsätta att gå i skolan i Förenade kungariket under vårdnad av den andre föräldern. Familjens ställning som invandrande (eller, snarare, för åtminstone en av makarna), kan dessutom visa sig vara viktig för beslut såsom att köpa eller inte köpa en bostad, bland annat för att få ett lån som täcker en stor del av boendekostnaden i fråga och vars återbetalningsplan avser en lång tidsperiod (normalt 20 år).

(61) - Se generaladvokat Lentz förslag till avgörande i domen i målet Meints (punkt 51).

(62) - Enligt domstolens fasta rättspraxis kan även ett mycket litet hinder för en av de grundläggande friheterna anses vara i strid med fördraget. Om fri rörlighet för personer, se dom av den 28 januari 1986 i mål 270/83, kommissionen mot Frankrike ("Avoir fiscal") (REG 1986, s. 273; svensk specialutgåva, volym 8, s. 389), punkt 21, och dom av den 31 mars 1993 i mål C-19/92, Kraus (REG 1993, s. I-1663; svensk specialutgåva, volym 14, s. 167), punkt 32, och om de fyra grundläggande friheterna, se dom av den 13 december 1989 i mål C-49/89, Corsica Ferries France (REG 1989, s. 4441), punkt 8. Om fri rörlighet för varor, se dessutom dom av den 5 juni 1986 i mål 103/84, kommissionen mot Italien (REG 1986, s. 1759), punkt 18, och av den 5 april 1984 i de förenade målen 177/82 och 178/82, Van de Haar och Kaveka de Meern (REG 1984, s. 1797), punkt 13. Om fri rörlighet för tjänster, se dom av den 25 juli 1991 i mål C-76/90, Säger (REG 1991, s. l-4221), punkt 12, och av den 24 mars 1994 i mål C-275/92, Schindler (REG 1994, s. l-1039; svensk specialutgåva, volym 16), punkt 43. Om fri rörlighet för kapital, se mitt förslag till avgörande, föredraget den 24 juni 1999 i mål C-35/98, Verkooijen (REG 2000, s. I-0000), punkt 17.

(63) - Se domen i målet Deak (punkt 24), i målet Bernini (punkt 28) och i det ovannämnda målet kommissionen mot Grekland, punkt 21.

(64) - Dom av den 18 maj 1989 i mål 249/86, kommissionen mot Tyskland (REG 1989, s. 1263; svensk specialutgåva, volym 10, s. 31), punkt 11.

(65) - Domen i målet Martínez Sala (punkt 32, mina kursiveringar).

(66) - Punkterna 30-36 respektive punkt 40.

(67) - I detta mål grundade domstolen sin dom på artikel 12 i förordningen, enligt vilken "[b]arnen till en medborgare i en medlemsstat som är eller har varit anställd i en annan medlemsstat skall ha tillträde till denna stats allmänna skolor, lärlingsutbildning och yrkesskolekurser på samma villkor som medborgarna i denna stat, om barnen bor där". Även om domstolen stöder sig på en specialregel som garanterar likabehandling även för barn till en migrerande arbetstagare från gemenskapen som stannat kvar i värdmedlemsstaten (eller som, såsom i målen Echternach och Moritz, har återvänt dit) och den migrerande arbetstagaren "har varit anställd" där, är domstolens dom av betydelse i detta mål, eftersom det bakomliggande resonemanget påvisar de väsentliga likheter som finns mellan artikel 7.2 och artikel 12 i förordningen (det är tydligt att bägge har sociala förmåner som föremål. Tolkningen av artikel 12 följer tolkningsmodellen för artikel 7.2, se punkterna 20 och 21). Sammanfattningsvis har, vad gäller de sociala förmåner som tillerkänns migrerande arbetstagares familjemedlemmar, en princip slagits fast enligt vilken det kan visa sig nödvändigt att, för att migrerande arbetstagare bättre skall integreras i värdmedlemsstaten, tillerkänna deras barn en rätt till utbildningsstöd, ven om föräldrarna redan har återvänt till ursprungslandet (i detta fall skulle den studerande ha varit tvungen att återvända till värdmedlemsstaten för att slutföra sina högre studier, eftersom gymnasieexamen i värdmedlemsstaten inte erkändes i ursprungslandet).

(68) - Användbara upplysningar för det som förefaller mig vara den korrekta tolkningen av förordningen finns även i förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av rådets förordning nr 1612/68 för fri rörlighet inom gemenskapen för arbetstagare (dok. KOM (1998) 394 slutlig, EGT C 344, 1998, s. 9, nedan kallat förslaget). I sjätte övervägandet i förslaget anges att "[f]ri rörlighet för arbetstagare innebär att de migrerande arbetstagarna och deras familjemedlemmar verkligen integreras fullt ut ..." (se även artikel 7 i förslaget). I sjunde övervägandet anges följande: "Integrationen av familjemedlemmarna kan inte bli en realitet utan en rättslig integration. Det är därför nödvändigt att tillerkänna familjemedlemmarna direkta rättigheter så att de kan hävda sin rätt till likabehandling direkt, ..." (se även artikel 10.3 i förslaget). I åttonde övervägandet stadgas: "Särskilt de familjemedlemmar som inte är unionsmedborgare får inte vara helt utan rättsligt skydd i fråga om uppehållsrätten i händelse av äktenskapsskillnad. De måste därför garanteras rätt till uppehåll i värdmedlemsstaten efter det att de varit bosatta där under en period av tre år, eftersom det därefter är rimligt att anta att de [i] tillräcklig utsträckning har integrerats i värdmedlemsstaten" (se även artikel 10.4 och artikel 11 i förslaget, mina kursiveringar).De ändringar som föreslås i förslaget innehåller inte nya principer och mål, utan utgör resultatet av i synnerhet en tolkning av rättspraxis rörande denna förordning. Vid utformandet av förslaget har kommissionen, bland annat, uttryckligen hänvisat till att det är nödvändigt att införliva de principer som kan härledas ur domstolens rättspraxis på området av fri rörlighet för arbetstagare med lagstiftningen (se fjärde övervägandet). Den huvudsakliga riktlinjen är i varje fall att garantera en "fullständigt fri rörlighet för arbetstagarna" (tredje övervägandet i förslaget).

(69) - Se domen i målet Lebon (punkt 12) och domen i målet Bernini (punkt 26).

(70) - Se artikel 4.1 i EEA Order och dom i målet Roux, i målet Antonissen, i målet kommissionen mot Belgien, i målet Tsiotras och i målet Kaefer och Procacci, ovan punkterna 31, 40, 41 och 43.

(71) - Se domen i målet Lebon (punkt 12), där domstolen ansåg att den förmån som med stöd av icke-diskrimineringsprincipen gjorts gällande av den migrerande arbetstagarens släktingar i rakt nedåtstigande led som har uppnått 21 års ålder och som, vid tidpunkten för ansökan, inte längre är beroende av denne för sin försörjning, inte utgjorde en "social förmån" (i detta avseende, se även domen i målet Castelli, punkt 10, och i målet Martínez Sala, punkt 33). Bevisligen betyder termen "indirekt" även att den migrerande arbetstagarens familjemedlemmar inte har en direkt rätt att tillerkännas sociala förmåner i värdmedlemsstaten. Eftersom denna rätt är en "härledd" rätt, kan familjemedlemmarna erhålla dessa förmåner endast om de, åtminstone vid tidpunkten för inlämnandet av ansökan, åtnjuter den ställning som krävs enligt den relevanta lagstiftningen. Se dom av den 25 juni 1997 i mål C-131/96, Mora Romero (REG 1997, s. I-3659), punkterna 16-19, i vilken domstolen har funnit att familjemedlemmar till en medborgare i gemenskapen som avled innan hans ursprungsland anslöt sig till gemenskapen, och som inte är en arbetstagare i den mening som avses i artikel 48 i förordningen, inte kan omfattas av den regel om likabehandling som framgår av artikel 7 i förordningen (i detta avseende se även domen i målet Frascogna l, punkterna 15-17, och dom av den 17 december 1987 i mål 147/87, Zaoui (REG 1987, s. 5511), punkterna 11-16.

(72) - Jag tänker, exempelvis, på domen i målet Reed, där domstolen i huvudsak tillerkände migrerande arbetstagare en rätt som, på grundval av en annan bestämmelse i förordningen, snarare var utesluten (se punkt 29 ovan).

(73) - Se domen i målet Bernini, punkt 26. Mina kursiveringar.

(74) - Se artikel 10.1 i förordningen respektive artikel 4.4 i direktivet.

(75) - Dom av den 13 februari 1985 i mål 267/83 (REG 1985, s. 567; svensk specialutgåva, volym 8, s. 61), punkt 21.

(76) - Se bland annat domen i målet Martínez Sala, i vilken domstolen uttalade att "[d]et omtvistade vårdnadsbidraget är en förmån som bland annat beviljas arbetstagare som förvärvsarbetar på deltid. Det utgör således en social förmån i den mening som avses i artikel 7.2 i förordning nr 1612/68" (punkt 26, mina kursiveringar). Med uttrycket "bland annat" har domstolen velat hänvisa till personer som inte förvärvsarbetar alls. I den nationella lagstiftningen föreskrivs faktiskt att även barn till arbetslösa skulle erhålla denna sociala förmån (se punkt 9 i domen i målet).

(77) - Se till exempel domen i målet Hoeckx (punkterna 23 och 24), i målet Frascogna l (punkt 24), domen av den 10 november 1992 i målet kommissionen mot Belgien, punkt 1, och i målet Meeusen (punkt 23).

(78) - Se exempelvis dom av den 5 oktober 1994 i de förenade målen C-133/93, C-300/93 och C-362/93, Crispoltoni m.fl. (REG 1994, s. I-4863), punkt 51, och av den 14 februari 1995 i mål C-279/93, Schumacker (REG 1995, s. I-225), punkt 30, och av den 11 augusti 1995 i mål C-80/94, Wielockx (REG 1995, s. I-2493), punkt 17, och av den 27 juni 1996 i mål C-107/94, Asscher (REG 1996, s. I-3089), punkt 40, och av den 2 oktober 1997 i mål C-144/96, Cirotti (REG 1997, s. I-5349), punkt 33. Särskilt "diskriminering [kan] inte ... uppstå i lagliga situationer som inte är jämförbara" (dom av den 13 oktober 1977 i mål 22/77, Mura (REG 1977, s. 1699; svensk specialutgåva, volym 3, s. 415), punkt 9. Mina kursiveringar). I samma avseende se domen i målet Schumacker (punkterna 31-35), där det framgår att "[i] fråga om direkta skatter är emellertid situationen för invånare i ett land och de som inte är bosatta i det landet generellt sett inte jämförbar" (punkt 31).

(79) - Se exempelvis domen i målet Lair (punkterna 40-44), och dom av den 10 mars 1993 i mål C-111/91, kommissionen mot Luxemburg (REG 1993, s. I-817), punkterna 9 och 10, och dom av den 12 september 1996 i målet kommissionen mot Belgien, punkt 29 (i vilken villkoret att de måste ha avslutat sina studier i den fortsatta grundutbildningen i värdmedlemsstaten för att uppbära väntebidrag har likställts med ett krav på föregående bosättning), och domen i målet Meints (punkterna 44-46). För en översikt av domstolens rättspraxis, se domen i målet O'Flynn (punkt 18).

(80) - Vad, såsom jag redan har påpekat, avser detta förfarande (se punkt 14 ovan), är inte de skillnader i ställning - enligt folkrätten - mellan en brittisk medborgare och en utländsk medborgare som är "bosatt" i Förenade kungariket av någon betydelse. De situationer i vilka dessa två personer befinner sig kan, följaktligen, likställas i detta mål (det har här inte någon större betydelse vad domstolen har uttalat i domen i målet Shingara och Radiom, nämligen beträffande "beslut avseende inresa i territoriet, beviljande eller förnyelse av uppehållstillstånd eller utvisning ur territoriet, vilka har fattats med hänsyn till allmän ordning eller allmän säkerhet ... [att situationen för medborgare i värdmedlemsstaten och situationen för medborgare från andra medlemsstater] inte alls [är] jämförbara" (dom av den 17 juni 1997 i de förenade målen C-65/95 och C-111/95 (REG 1997, s. I-3343), punkterna 29 och 30.

(81) - Under prövningen av den första frågan har kommissionen inte bara ett flertal gånger betonat att den rätt till bosättning som Arben Kaba har ansökt om går längre än den som makan, i egenskap av migrerande arbetstagare, åtnjuter enligt gemenskapsrätten, utan den har även under förhandlingen - särskilt vad avser den andra tolkningsfrågan och, bland annat, frågan om de olika rättigheterna till bosättning motsvarar varandra - tydligt uttalat att den inte delar Arben Kabas inställning vad beträffar den brittiska lagstiftningens diskriminerande karaktär.

(82) - Förutom den lagstiftning och rättspraxis som åberopas i punkterna 22-26 i detta förslag till avgörande, se även artikel 8a.1 i EG-fördraget (nu artikel 18.1 EG i ändrad lydelse), enligt vilken "[v]arje unionsmedborgare skall ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i detta fördrag och i bestämmelserna om genomförande av fördraget" (mina kursiveringar. För en mer djupgående analys av artikel 8a.1, se punkterna 51-61 nedan.)

(83) - Generaladvokat Lenz förslag till avgörande i målet Reed, del B.ll, punkt 1c (mina kursiveringar).

(84) - Se domen i målet Singh, punkt 22 (mina kursiveringar).

(85) - Med undantag, naturligtvis, av de som föreskrivs i artikel 48.3, artikel 56.1 och artikel 66 i fördraget och i direktiven om utländska medborgares rörlighet (se punkt 26 ovan).

(86) - Det framgår av artikel 48.3 c och d att det är i själva fördraget som det görs en tydlig åtskillnad mellan den rättsliga situationen för den som har en "rätt att ... uppehålla sig i en medlemsstat i syfte att inneha anställning där" och för den som har en rätt att "stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställd där" (mina kursiveringar).

(87) - Punkt 22 och 23 (mina kursiveringar). De speciella åtgärder för rörlighet för utländska medborgare som är berättigade med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet var inte alls i fråga i det fall som var föremål för prövning i domen i målet Singh. Jag anser att det som domstolen har fastställt följaktligen måste avse det vanliga rättsområdet för rättigheter till bosättning, utan någon anknytning till den specifika situationen enligt folkrätten vad gäller medborgare som är bosatta i ursprungslandet.I domen i målet Singh, har vidare generaladvokaten Tesauro påpekat att "det är ostridigt att maken till en person som är bosatt i sitt eget land i princip kan åtnjuta förmåner enligt den nationella lagstiftningen, vari denne vanligtvis ges, på grundval endast av förekomsten av ett äktenskapligt band, rättigheter som är mer vidsträckta och mer varaktiga än de som ges i gemenskapsbestämmelserna" (punkt 15 i förslaget till avgörande).I målet Reed uppgav generaladvokaten Lenz att icke-diskrimineringsprincipen inte kan tillämpas rätt och slätt på rättigheter till bosättning med beaktande av de stora skillnader som karakteriserar den rättsliga situationen för de personer som aldrig har lämnat sitt land och för medborgare som flyttar inom gemenskapen [se del B.II, punkt lc i förslaget till avgörande].

(88) - Se generaladvokat Lenz förslag till avgörande (del A.l och A.6) och den andra tolkningsfrågan (punkt 7 i domen i målet).

(89) - Med undantag för förflyttningsåtgärder - som för övrigt inte har något att göra med föremålet för talan i detta förfarande - som endast kan gälla utländska medborgare.

(90) - Även i detta fall, med undantag för utvisningsåtgärder. Det är endast brittiska medborgare som i Förenade kungariket åtnjuter en "right of abode" (se punkt 4 ovan).

(91) - I domen i målet Martínez Sala finns likheter med domen i målet Reed, eftersom domstolen har betraktat såsom diskriminerande på grund av nationalitet - om än med beaktande av olika bestämmelser, nämligen artikel 6 i EG-fördraget (nu artikel 12 EG i ändrad lydelse) och artikel 8.2 i EG-fördraget (nu artikel 17.2 EG i ändrad lydelse) - en nationell bestämmelse enligt vilken en social förmån gavs till alla dem som var lagligt bosatta inom den berörda statens territorium, men på det ytterligare villkoret för medborgare i andra medlemsstater att inneha ett uppehållstillstånd. I domen i målet Martínez Sala har domstolen, liksom i domen i målet Reed, uppenbarligen ansett att den rättsliga situationen för medborgare i värdmedlemsstaten och den rättsliga situationen för migrerande gemenskapsmedborgare som var bosatta i denna stat (oberoende av på vilken grund) kan likställas, eftersom det i den nationella bestämmelsen i fråga inte gjordes någon åtskillnad vad gäller "intensiteten" av de rättigheter till bosättning som de ena respektive de andra åtnjöt (se punkterna 49 och 63).

(92) - "Såvida en bestämmelse i nationell rätt inte är objektivt motiverad och står i proportion till det eftersträvade syftet, skall den anses som indirekt diskriminerande då den till sin natur innebär en risk för att migrerande arbetstagare drabbas i högre grad än arbetstagare som är medborgare i landet ...", domen i målet Meints (punkt 45). I samma avseende se domen i målet O'Flynn (punkt 20).

(93) - Jag hänvisar till domstolens uttalanden i domen i målet Singh och till generaladvokaten Lenz i domen i målet Reed, som nämnts i punkt 45 i detta förslag till avgörande, punkt 45.

(94) - Se förordning nr 1250/71, direktiv 75/34, och förslaget (omnämnt i fotnot 68 ovan), varigenom familjemedlemmar till en migrerande arbetstagare som inte är medborgare i en medlemsstat tillerkänns rätt att "[o]m äktenskapet upplöses ... få behålla sin uppehållsrätt i den medlemsstat där de är bosatta, under förutsättning att de under en period av tre på varandra följande år har varit bosatta [tillsammans med sin make]." (Den nya artikeln 10.4 i förordningen. Mina kursiveringar. Se även åttonde övervägandet i förslaget), och förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 68/360/EEG om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer, föredraget av kommissionen den 14 oktober 1998 (EGT C 344, s. 12, nedan kallat "det andra förslaget", då det finns ett tidigare förslag, se fotnot 116 nedan) som, om det antas, kommer att medföra införande i direktivet av en ny artikel 4a i vilken ovanstående ändringar i artikel 10 i förordningen (se artikel 1.4 i första förslaget) kommer att beaktas, men i vilket det i sin tur läggs till att "de familjemedlemmar som inte är förvärvsarbetande skall beviljas [en permanent] rätt till uppehåll om de kan styrka att de förfogar över tillräckliga ekonomiska medel för sin försörjning samt att de har en heltäckande sjukförsäkring ...".

I förslaget föreskrivs dessutom fallet med en make till en migrerande arbetstagare som i sin tur förvärvsarbetar. Denna make tillerkänns enligt den nya artikel 11 i förordningen en rätt att stanna kvar i värdmedlemsstaten "[o]m äktenskapet upplöses ... under förutsättning att den sökande har varit bosatt i landet [tillsammans med sin make] under en period av minst fem på varandra följande år" (mina kursiveringar).

Slutligen skall medlemsstaterna,, enligt det andra förslaget, vid tillämpning av förflyttningsåtgärder som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet och hälsa "[f]ör att begränsa räckvidden av de undantag som avses i första stycket [i direktivet] ta hänsyn till i vilken utsträckning den person som berörs av dessa undantagsåtgärder har integrerats i medlemsstaten" (se artikel 1.9, som ersätter den nuvarande lydelsen av artikel 10 i direktivet. Mina kursiveringar.)

(95) - Enligt min mening finns det för övrigt många andra anledningar till att anse att den brittiska lagstiftarens lösning inte utgör rättsstridig diskriminering. I Immigration Rules föreskrivs olika vänteperioder före det eventuella tillerkännandet av rätten till permanent uppehållstillstånd, men bestämmelsen i artikel 255 är i varje fall förmånlig vad beträffar arbetstagare som flyttar inom gemenskapen. Behandlingen av medborgare i andra medlemsstater (och deras familjemedlemmar) är mer förmånlig än den som föreskrivs i gemenskapsbestämmelserna. Förordning nr 1251/70 och direktiv 75/34 uppställer en rad specifika antaganden om "att man rotat sig" (till vilka troligen även hör de i förslaget och i det andra förslaget, som nämns i fotnot 68 respektive 94), till följd av vilka den migrerande arbetstagaren och dennes familj kan erhålla rätt att varaktigt stanna kvar i värdmedlemsstaten. Dessa antaganden föreskrivs i Immigration Rules (se fotnot 49 ovan). Det fall som är föremål för de specifika bestämmelserna i artikel 255 har föreskrivits uteslutande och oberoende av den nationella lagstiftaren. Det motsvaras inte av någon tvingande bestämmelse i förordningen eller direktivet. Även om det uppställer ett villkor på en period av fyra års sammanhängande bosättning, utökas i den brittiska rättsordningen möjligheten för migrerande arbetstagare (och deras familjer) att "bosätta sig" inom Förenade kungarikets territorium. Den gemenskapsrättsliga lagstiftaren, som är medveten om att de fall som föreskrivs i förordning nr 1251/70 och direktiv 75/34 är otillräckliga, har faktiskt själv ansett sig vara tvungen att klargöra att de bestämmelser som föreskrivs däri "inte [skall] påverka några bestämmelser enligt en medlemsstats lagar och andra författningar som skulle vara fördelaktigare för medborgare i andra medlemsstater" (se, i båda fallen, artikel 8.1. Mina kursiveringar).

Jag har, beträffande rätten att uppehålla sig i allmänhet, i mitt förslag till avgörande i domen i målet Martínez Sala påpekat att de olika medlemsstaterna har en sådan möjlighet - om än "inom gränserna för det egna territoriet" - eftersom rådet i artikel 8a.2 i fördraget ges behörighet att anta bestämmelser i syfte att underlätta utövandet av, i synnerhet, rätten att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier.

(96) - I artikel 8.1 i fördraget har införts ett unionsmedborgarskap, och det klargörs att "[v]arje person som är medborgare i en medlemsstat skall vara unionsmedborgare". I artikel 8a.1 i fördraget föreskrivs att "[v]arje unionsmedborgare skall ha rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier, om inte annat följer av de begränsningar och villkor som föreskrivs i detta fördrag och i bestämmelserna om genomförande av fördraget".

(97) - Se generaladvokat Ruiz-Jarabo Colomers förslag till avgörande i domen i målet Shingara och Radiom (punkt 34) och, i synnerhet, förslag till avgörande av generaladvokat Cosmas i domen i målet Wijsenbeek (ovan fotnot 36, punkterna 78-104).

(98) - Se domen i målet Martínez Sala, punkt 60, och i målet Wijsenbeek, punkt 43.

(99) - Se punkt 23 i mitt förslag till avgörande.

(100) - Se mitt förslag till avgörande i målet Martínez Sala, punkt 20.

(101) - I och med Amsterdamfördraget har man varit noga med att klargöra att unionsmedborgarskapet inte efterliknar det nationella medborgarskapet som följaktligen har kvar sina karakteristiska egenskaper (inklusive de som följer av folkrätten). Sist i artikel 8.1 i fördraget har man tillagt att "[U]nionsmedborgarskapet skall komplettera och inte ersätta det nationella medborgarskapet".

(102) - Situationen med en person "som befinner sig och har sin hemvist" i Förenade kungariket, då det inte redan är fråga om, som i de flesta fall, en brittisk medborgare, likställs i den inhemska lagstiftningen med situationen för en brittisk medborgare, sånär som på att utvisning från statens territorium är möjlig (se ovan punkt 14. Se även vad som sägs i fotnot 80). En sådan lösning är berättigad genom den vikt som läggs vid att rota sig i landet och, följaktligen, vid anknytningen till landet för berörda personer, och den kränker inte heller någon gemenskapsrättslig regel. Det förefaller uppenbart att Arben Kaba inte kan anse att denna lösning är diskriminerande.

(103) - Se förslag till avgörande av generaladvokat Cosmas i målet Wijsenbeek, punkterna 81 och 85.

(104) - Se i detta avseende i synnerhet A. Mattera, "Civis europaeus sum": citoyenneté européenne, droit de circulation et de séjour, applicabilité directe de l'article 8 A du traité CE, i RMUE, 1998, nr 3, s. 5.

(105) - Ursprungligen stadgades i artikel 8a.2 endast att rådet skulle besluta efter samtycke av Europaparlamentet. Till följd av en ändring genom Amsterdamfördraget, undertecknat den 2 oktober 1997, är lydelsen av artikel 8a.2 såsom följer: "Rådet kan anta bestämmelser i syfte att underlätta utövandet av de rättigheter som avses i punkt 1. Om inte annat anges i detta fördrag skall rådet besluta enligt förfarandet i artikel 251 [f.d. artikel 189b, efter ändring genom Amsterdamfördraget]. Rådet skall besluta enhälligt under hela detta förfarande."

(106) - Europeiska rådets sammanträde i Dublin den 25-26 juni 1990, bilaga 1 om den politiska unionen, i Conclusions des sessions du Conseil européen (1975-1990), s. 388 (se Jessurun d'Oliveira, H.U., European Citizenship: its Meaning, its Potential, i Monar, J., Ungerer, W., Wessels, W., The Maastricht Treaty on European Union, European Interuniversity Press, Bryssel, 1993, s. 81, i synnerhet s. 82, även utgiven i Dehousse, R., Europe after Maastricht: an ever closer Union?, Beck, Monaco, 1994, s. 126. Nedan hänvisas till pagineringen i den första utgåvan.

(107) - Europeiska rådets sammanträde i Rom den 13-14 december 1990, a.a, s. 416 (se Jessurun d'Oliveira, a.a, s. 82).

(108) - Enligt ett förslag som ingår i ett dokument med titeln "På väg mot ett europeiskt medborgarskap", skrivet av den spanska regeringen inför toppmötet i Maastricht den 7 februari 1992 (se Jessurun d'Oliveira, a.a, s. 83).

(109) - Europeiska rådets sammanträde i Rom, den 13-14 december 1990, a.st. För mer detaljer om regeringskonferensen om den politiska unionen och en sammanfattande beskrivning av de dokument som utväxlats mellan deltagarna, se även Marias, E.A., From Market Citizen to Union citizen, i Marias, E.A., European Citizenship, IEAP, Maastricht, 1994, s. 1, särskilt s. 5-9.

(110) - Detta är den mindre restriktiva lydelse som föreslogs för artikel X 4 i Europeiska gemenskapernas kommissions yttrande av den 21 oktober 1990 "angående förslag till ändring av fördraget om upprättande av den Europeiska ekonomiska gemenskapen om den politiska unionen" (Bulletin CE, supplement 2/91, s. 71, i synnerhet s. 81).

(111) - Se dom av den 30 november 1995 i mål C-175/94, Gallagher (REG 1995, s. I-4253), och domen i målet Shingara och Radiom, domen i målet Pereira Roque och domen i målet Calfa.

(112) - Se dom av den 20 mars 1997 i mål C-96/95, kommissionen mot Tyskland (REG 1997, s. I-1653), där domstolen tog ställning till en talan som väckts den 24 mars 1995, vilken visar att kommissionen själv anser att direktiven 90/364 och 90/365 (föremål för det fördragsbrott som Förbundsrepubliken Tyskland anklagades för) fortfarande är i kraft.

(113) - Rådets direktiv av den 28 juni 1990 om rätt till bosättning för studerande (EGT L 180, s. 30), som ogiltigförklarades av domstolen på grund av en felaktig rättslig grund, nämligen artikel 235 i EG-fördraget (nu artikel 308 EG) i stället för artikel 6, andra stycket, i EG-fördraget (nu artikel 12 EG andra stycket i ändrad lydelse). Se dom av den 7 juli 1992 i mål C-295/90, parlamentet mot rådet (REG 1992, s. I-4193; svensk specialutgåva, volym 13, s. 1). Domstolen har emellertid låtit verkningarna av nämnda direktiv bestå i avvaktan på att det ersätts av ett nytt direktiv.

(114) - Andra bestämmelser i detta direktiv , liksom i andra direktiv om bosättning, förefaller inte ha blivit ogiltiga genom verkningarna av artikel 8a.1. Jag tänker i synnerhet på rätten till bosättning för en make till en studerande och till dennes barn som han är försörjningsansvarig för, som, om och i den mån de är medborgare i ett tredje land, inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 8.a.1, vilken endast rör medborgare i unionen.

(115) - Se dom av den 23 mars 1982 i mål C-53/81, Levin (REG 1982, s. 1035; svensk specialutgåva, volym 6, s. 335), punkt 9, i vilken domstolen har uttalat att "de rättigheter som följer av principen om fri rörlighet för arbetstagare, och särskilt rätten ... att uppehålla sig på en medlemsstats territorium, [även] är knutna till ställningen som arbetstagare eller det faktum att en person utövar eller nskar utöva en avlönad verksamhet ..." (mina kursiveringar).

(116) - Se förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 68/360/EEG om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer och direktiv 73/148/EEG om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medborgare i medlemsstaterna i fråga om etablering och tillhandahållande av tjänster (EGT C 307, 1995, s. 18, nedan kallat det första förslaget).

Se även det andra förslaget (nämnt ovan i fotnot 94) vari, å ena sidan, det föreskrivs att första meningen i artikel 2.1 i direktivet ersätts med en skyldighet för medlemsstaterna att ge medborgare i gemenskapen "rätt att lämna deras territorium för att söka arbete" (mina kursiveringar. I samma avseende, se de ändringar i artikel 1.1 i förordningen som föreskrivs i förslaget, nämnt ovan i fotnot 68, som det andra förslaget uttryckligen hänvisar till), och vari å andra sidan, det läggs till ett fjärde stycke i artikel 6, och en ny punkt d i artikel 8.1 i direktivet, enligt vilken dels en migrerande arbetstagare som är arbetslös har rätt att automatiskt få sitt uppehållstillstånd förnyat för perioder om minst sex månader, under förutsättning att han eller hon fortfarande söker arbete, och dels, i det fall att arbetssökandet varar längre än sex månader, värdmedlemsstaten har möjlighet att kräva att "den arbetssökande styrker att han eller hon aktivt söker arbete och att han eller hon har rimliga förutsättningar att hitta ett arbete (mina kursiveringar. Se domen i målet Antonissen, punkt 21).

(117) - Se yttrande från Ekonomiska och sociala kommittén om det första förslaget (EGT C 174, 1996, s. 40), lagstiftningsresolution från Europaparlamentet om det första förslaget (EGT C 347, 1996, s. 58), och yttrande från, bland annat, Ekonomiska och sociala kommittén om förslaget (se ovan fotnot 68) och om det andra förslaget (EGT C 169, 1999, s. 24, ovan fotnot 94). Av sistnämnda förslag framgår att syftet "att fullt ut förverkliga unionsmedborgarnas rätt att flytta och bosätta sig var som helst inom Europeiska unionen" ännu inte har uppnåtts (punkt 2.3.1.).

(118) - Rapport om hur Fördraget om Europeiska unionen fungerar, av den 10 maj 1995, SEC(95) 731 slutlig, på http://europa.eu.int/en/agenda/igc-home/eu-doc/commissn/reports.html.

(119) - Se del 1, avdelning 1-A.1, punkterna 8-10.

(120) - Delrapport från ordföranden i reflektionsgruppen om 1996 års regeringskonferens, den 1 september 1995, SN 509/1/95 REV 1 (REFLEX 10) på http://europa.eu.int/en/agenda/igc-home/eu-doc/reflect/west_fr.html. I Westendorprapporten föreslås en förstärkning av de europeiska medborgarnas konkreta rättigheter, i synnerhet genom att uppnå frihet till bosättning utan restriktioner (se s. 19 i den franska versionen).

(121) - Rapport från expertgruppen på hög nivå för fri rörlighet för personer, under ordförandeskap av Simone Veil, framlagd för kommissionen den 18 mars 1997, EUR-OP, Luxemburg, 1998, speciellt kapitel 1 (se även http://europa.eu.int/comm/dg15/fr/people/hlp/summ.htm). I denna rapport anges över 80 rekommendationer för att lösa svårigheter som påträffats.

(122) - Andra rapporten från kommissionen om unionsmedborgarskap, av den 27 maj 1997, KOM(97) 230 slutlig, i vilken det utesluts att den rätt till bosättning som föreskrivs i artikel 8a.1 utgör en "ny rättighet", införd genom fördraget om Europeiska unionen, och den behandlas snarare i det kapitel som rör "tidigare rättigheter" i detta fördrag, med alla de begränsningar som hör till dessa (se s. 4 och del II.4.1).

Handlingsplan för den gemensamma marknaden: meddelande från kommissionen till Europeiska rådet, framlagd den 4 juni 1997 av kommissionären Monti, KSE(97) 1 slutlig.

Kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om uppföljningen av rekommendationerna från expertgruppen på hög nivå [Veilrapporten] för fri rörlighet för personer, av den 1 juli 1998 KOM(98) 403 slutlig, i vilken kommissionen anser att det är nödvändigt att tillnärma alla gemenskapsmedborgares rättsliga ställning i medlemsstaterna, oberoende av om de utövar en ekonomisk verksamhet eller inte.

(123) - Det är berättigat med en realistisk läsning av artikel 8a.1 i fördraget i ljuset av det som verkar vara medlemsstaternas ständiga bekymmer, nämligen att skillnaden mellan ländernas socialförsäkringsförmåner, i avsaknad av harmonisering inom gemenskapen, inte skall ge upphov till omfattande flyttning. Redan i Adonninorapporten, godkänd av Europeiska rådet, uttrycktes följande: "Det förefaller nödvändigt att som villkor för fritt uppehåll uppställa att det skall finnas tillräckligt med medel för försörjning ... om man vill undvika flyttströmmar som endast orsakas av ekonomiska överväganden som i synnerhet grundar sig på den omständigheten att de europeiska sociala trygghetssystemen inte är harmoniserade" (Adonninorapporten ställd till Europeiska rådet i Bryssel den 29-30 mars 1985, Bulletin CE, supplement nr 7/85, s. 9, speciellt s. 14). Genom att uppställa krav på att den berörda personen visar att han har tillräckliga medel för sin försörjning och en sjukförsäkring, återges i direktiven om bosättning - av vilka det sista antogs i slutet av 1993 - detta bekymmer. I denna riktning har även exempelvis R. Adam uttryckt sig i "Prime riflessioni sulla cittadinanza dell'Unione," i Riv. dir. int., 1992, s. 622, speciellt s. 639.

(124) - Dom av den 16 april 1997 i mål T-66/95, Kuchlenz-Winter mot kommissionen (REG 1997, s. II-637), punkterna 44-48.

(125) - Förutom några enstaka åsikter (se Marias, E.A., a.a., Menegazzi Munari, F., Cittadinanza europea: una promessa da mantenere, Giappichelli, Turin, 1996, i synnerhet s. 177, enligt vilket det, av humanitära skäl, är berättigat med en "icke-selektiv" läsning av bestämmelsen i fråga, då det anses "otillåtligt att ekonomiskt svaga personer utesluts från utövandet av dessa friheter, endast därför att deras materiella situation redan är osäker"), delas den åsikt som jag har framfört i allt väsentligt av andra (se Alston, P. och Weiler, J.H.H., An "Ever Closer Union" in Need of a Human Rights Policy: the European Union and Human Rights, Harvard Jean Monnet Working Paper nr 1/99, på http://www.law.harward.edu/Programs/Jean Monnet/papers/99/990101.html, i synnerhet del 14-A-1, Bauböck, R., Citizenship and National Identities in the European Union, Harvard Jean Monnet Working Paper nr 4/97, på http://www.law.harvard.edu/Programs/Jean Monnet/papers/97/97-04-.html, i synnerhet del 3, Dollat, P., Libre circulation des personnes et citoyenneté européenne: enjeux et perspectives, Bruylant, Bruxelles, 1998, s. 131-140, Gautier, Y., "Article 8 A", i Constantinesco, V., Jacqué, J.P., Kovar och R., Simon, D., Traité sur l'Union européenne. Commentaire article par article, Economica, Paris, 1995, s. 139, speciellt s. 140, Hall, S., Nationality, Migration Rights and Citizenship of the Union, Martinus Nijhoff, Dordrecht, 1995, speciellt s. 8-13, 117-119, 124, 125 och 176-181, Jessurun d'Oliveira, H.U., a.a, speciellt s. 92 och 93, 99 och 103-106, Kovar, R. och Simon, D., La citoyenneté europénne, i CDE, 1993, s. 284, speciellt s. 295-300, Mattera, A. a.a., speciellt s. 20 och 21, O'Keefe, D., Union Citizenship, i O'Keefe, D. och Twomey, P.M., Legal Issues of the Maastricht Treaty, Chancery Law, London, 1994, s. 87, se särskilt s. 93 och s. 94, Orlandi, M., Cittadinanza europea e libera circolazione delle persone, Edizioni Scientifiche Italiane, Neapel, 1996, s. 48-53, Shaw, J., Citizenship of the Union: towards post-national Membership?, Harvard Jean Monnet Working Paper nr 6/97, på http://www.law.harvard.edu/Programs/Jean Monnet/papers/97/97-06-.html, i synnerhet del IV-D, Shaw, J., European citizenship: the IGC and beyond, EIoP, 1997, nr 3, på http://eiop.or.at/eiop/texte/1997-003a.htm, speciellt del II, Vincenzi, C., a.a., s. 273, Weiler, J.H.H., The selling of Europe: the Discourse of European Citizenship in the IGC 1996, Harvard Jean Monnet Working Paper nr 3/96, på http://www.law.harvard.edu/Programs/Jean Monnet/papers/96/9603.html, i synnerhet delen med titeln "Citizenship and Authority in the TEU" (av samma författare, se även "Les droits des citoyens européens," i RMUE 1996, nr 3, s. 35, i vilken första delen återger vissa av de reflexioner som finns i ovannämnda artikel), Wouters, J., European Citizenship and the Case-law of the Court of Justice of the European Communities on the Free Movement of Persons, i European Citizenship, nämnd ovan s. 25, på s. 47-50, Wyatt, D. och Arnull, A. och Dashwood, A., Wyatt and Dashwood's European Community Law, Sweet & Maxwell, London, 1993, tredje uppl, s. 659).

(126) - Se High Court Leicester (Förenade kungariket), dom av den 20 mars 1995, Vitale I, i CML Reports, 1995, vol. 3, s. 605, Court of Appeal i Förenade kungariket, dom av den 17 augusti 1995, mål nr FC3 95/6339/D, Phull, ej publicerad (men återgiven på samma sätt av samma Court of Appeal i domen i målet Vitale II, se nedan, där det ansågs betydelsefullt att House of Lords vägrade att bevilja prövningstillstånd utan att ens hänskjuta en fråga för förhandsavgörande enligt artikel 177 i fördraget, på samma gång som domarna i målen Vitale I och Vitale II, kommenteras även domen i målet Phull av O'Keefe, D. och Horspool, M., European Citizenship and the Free Movement of Persons, i The Irish jurist, vol. XXXI, Sweet & Maxwell, 1996, s. 145), Court of Appeal (Förenade kungariket), dom av den 19 januari 1996, Vitale II, i CML Reports, 1996, vol. 2, s. 587.

(127) - I mitt förslag till avgörande i målet Martínez Sala påpekade jag att "... det nya [med artikel 8a är inte] att rätten till fri rörlighet för personer i [fördraget] fastslås direkt. Den friheten erkändes ... i en annan primärrättslig källa, nämligen enhetsakten, i den bestämmelse som definierar den inre marknaden som ett område utan inre gränser ... Den enskilde tillerkänns unionsmedborgarskapet omedelbart genom den primärrättsliga föreskriften ... [och erkänns formellt som rättssubjekt] ..." (punkt 18 i förslaget till avgörande).

(128) - Redan i målet Martínez Sala uttryckte jag den synpunkten enligt vilken direktiv 90/364 (ett av direktiven om bosättning), efter ikraftträdandet av artikel 8a i fördraget "fortsätter ... att reglera villkoren för att komma i åtnjutande av den frihet som fastslås i [EU-]fördraget" (punkt 18. I samma avseende, se även punkt 19.)

(129) - Artikel 3.1 i direktivet (se ovan punkt 2). Medlemsstaterna skall i största möjliga mån underlätta för de familjemedlemmar som inte är medborgare i en medlemsstat att få de visa de behöver (artikel 3.2 i direktivet).

(130) - Se domen i målet Boukssid, i synnerhet s. 281.

(131) - Vad gäller de villkor som måste uppfyllas för inresa och uppehåll i värdmedlemsstaten, erinrar jag om att Virginie Michonneau, som fick tillstånd i Förenade kungariket i egenskap av migrerande arbetstagare (se punkt 15 ovan), inte har behövt bevisa att hon hade tillräckliga ekonomiska medel och en sjukförsäkring - i enlighet med vad som föreskrivs i direktiv 90/364 (se punkt 24) och artikel 6.2f i EEA Order, som anger definitionen på en person som kan försörja sig med egna medel (se fotnot 46) - vilka villkor inte skiljer sig helt (i vart fall skälen till dessa) från dem som anges i artikel 281, punkt v) och vi) (se punkt 9 ovan).

(132) - Enligt den brittiska lagstiftning till vilken den hänskjutande domstolen uttryckligen hänvisar, kan de villkor som föreskrivs i artikel 281 i Immigration Rules inte likställas med dem som föreskrivs för inresa i Förenade kungariket för medborgare i gemenskapen som utnyttjar sina rättigheter enligt fördraget (se särskilt domen i målet Boukssid. Se likväl anmärkningen sist i ovannämnda fotnot).

(133) - Arben Kaba har angett att det förfarande som syftar till att kontrollera om de villkor som uppställs i artikel 281 i Immigration Rules är uppfyllda är så långdraget och, följaktligen, mödosamt, att medborgare som inte är medborgare i gemenskapen som vill följa med sin make som är brittisk medborgare och som är bosatt i Förenade kungariket ibland föredrar att göra gällande de rättigheter som ges i fördraget (och tack vare vilka inresan sker omedelbart) i de fall då en brittisk medborgare kan åtnjuta den fria rörlighet som han tillerkändes i domen i målet Singh, till vilken sedermera kan läggas domen i målet Wijsenbeek (se fotnot 36 ovan). Omständigheterna i domen i målet Boukssid bekräftar detta. Boukssid, en student med marockansk nationalitet och bosatt i Förenade kungariket med ett uppehållstillstånd som löpt ut, gifte sig i november 1993 med Stollery, som var brittisk medborgare. I september 1994 flyttade de båda makarna till Nederländerna, där maken hade fått en anställning. Efter det ansökte Boukssid om hemvist i Förenade kungariket vid Förenade kungarikets konsulat i Amsterdam, där tjänstemännen hade förklarat för henne att hon, för att erhålla ett inresetillstånd i enlighet med brittisk utlänningslagstiftning, skulle tillbringa en tid utanför Förenade kungariket, separerad från sin make (som, naturligtvis, återvänt till sitt ursprungsland), i avvaktan på att myndigheterna skulle vidta erforderliga kontroller. Om hon däremot, förklarade man för henne, hade utnyttjat rättigheterna i gemenskapernas rättsordning, skulle hon kunnat resa in i Förenade kungariket direkt. Boukssid beslöt sig för att lämna in en ansökan i egenskap av "familjemedlem, medborgare i ett tredje land, beroende av en medborgare i gemenskapen för sin försörjning" (A. st. s. 277).

(134) - Även om det inte påverkar den rättsliga prövningen av de bestämmelser som är föremål för tolkningsfrågorna, kan noteras att Arben Kaba och Virginie Michonneau har skilt sig efter det att ansökan om rätt till varaktig bosättning lämnats in.