61995J0008

1 Överklagande - Grunder - Enbart upprepning av grunder och argument som framförts vid förstainstansrätten - Felaktig bedömning av faktiska omständigheter - Avvisning - Ogillande

(EG-fördraget, artikel 168a; EG-stadgan för domstolen, artiklarna 49 och 51; domstolens rättegångsregler, artikel 112.1 c)

2 Överklagande - Grunder - Felaktig bedömning av faktiska omständigheter - Avvisning - Domstolens kontroll av bevisprövningen - Omfattas endast vid missuppfattning

(EG-fördraget, artikel 168a; EG-stadgan för domstolen, artikel 51)

3 Konkurrens - Konkurrensbegränsande samverkan - Skadlig inverkan på konkurrensen - Avtal som saknar konkurrensbegränsande syfte - Bedömning av omfattningen av inverkan på marknaden - Kriterier - Inga bevis på faktisk inverkan - Saknar betydelse med beaktande av möjligheten att ta hänsyn till rent potentiell inverkan

(EG-fördraget, artikel 85.1)

1 Av artikel 168a i fördraget, artikel 51 i domstolens stadga och artikel 112.1 c i rättegångsreglerna framgår att det i ett överklagande tydligt skall anges vad som kritiseras i den dom som klaganden yrkar skall upphävas samt de grunder som särskilt anförs till stöd för detta yrkande.

Ett överklagande som inskränker sig till att upprepa eller ordagrant återge de grunder och argument som redan har anförts vid förstainstansrätten, inklusive sådana som grundas på omständigheter som förstainstansrätten uttryckligen förklarat inte kunna leda till bifall av sökandens talan, uppfyller inte detta krav. Ett sådant överklagande utgör i själva verket endast en begäran om omprövning av den ansökan som framställts till förstainstansrätten, vilket inte omfattas av domstolens behörighet.

Ett överklagande kan endast avse en prövning av om en rättsregel har överträtts och inte någon bedömning av faktiska omständigheter. Förstainstansrätten är dels ensam behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta, utom då de innehållsmässiga felaktigheterna beror på handlingarna i det aktuella målet, dels ensam behörig att bedöma dessa faktiska omständigheter. Domstolen är enligt artikel 168a i fördraget behörig att göra en kontroll av dessa faktiska omständigheters rättsliga beskaffenhet och de rättsliga slutsatser som förstainstansrätten dragit av dessa.

2 På samma sätt som domstolen saknar behörighet att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta inom ramen för ett överklagande, är den i princip inte heller behörig att bedöma den bevisning som förstainstansrätten godtagit till stöd för dessa omständigheter. När bevisningen erhållits på rätt sätt och när allmänna rättsgrundsatser och processregler avseende bevisbörda och förebringande av bevisning har följts, är endast förstainstansrätten behörig att avgöra bevisvärdet av de upplysningar som har åberopats. När dessa omständigheter inte har missuppfattats utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig kan kontrolleras av domstolen.

3 Då ett avtal saknar konkurrensbegränsande syfte kan det endast klandras på grund av sin inverkan på konkurrensen. I detta fall skall avtalets eventuellt konkurrensbegränsande verkan bedömas i förhållande till konkurrensen mot bakgrund av de faktiska förhållanden under vilka den skulle uppstå om det omtvistade avtalet inte fanns.

Artikel 85.1 begränsar inte en sådan bedömning till endast de faktiska verkningarna utan den skall även innehålla ett hänsynstagande till ett avtals potentiella inverkan på konkurrensen inom den gemensamma marknaden. Ett avtal omfattas inte av förbudet i artikel 85 förutsatt att det påverkar marknaden endast på ett obetydligt sätt.

Den omständigheten att kommissionen inte kan fastställa att det har förelegat en faktisk inverkan på konkurrensen påverkar inte lösningen av tvisten avseende det berörda avtalet.

I mål C-8/95 P,

New Holland Ford Ltd, bolag bildat enligt engelsk rätt, Basildon (Förenade kungariket), företrätt av advokaten Mario Siragusa, Rom, samt advokaterna Giuseppe Scassellati-Sforzolini och Francesca Moretti, Bologna, delgivningsadress: advokatbyrån Elvinger, Hoss & Preussen, Côte d'Eich, Luxemburg,

klagande,

angående överklagande av dom meddelad den 27 oktober 1994 av förstainstansrätten (andra avdelningen i utökad sammansättning) i mål T-34/92, Fiatagri och New Holland Ford mot kommissionen (REG 1994, s. II-905), i vilket det förs talan om upphävande av denna dom, i vilket den andra parten är:

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Julian Currall, rättstjänsten, i egenskap av ombud, biträdd av Leonard Hawkes, solicitor, delgivningsadress: rättstjänsten, Carlos Gómez de la Cruz, Centre Wagner, Kirchberg, Luxemburg,

meddelar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C. Gulmann samt domarna J.C. Moitinho de Almeida, D.A.O. Edward, P. Jann och L. Sevón (referent),

generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,

justitiesekreterare: byrådirektören L. Hewlett,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 3 juli 1997,

och efter att den 16 september 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 New Holland Ford Ltd., som är ett bolag bildat enligt engelsk rätt, har genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 13 januari 1995 i enlighet med artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat den dom som förstainstansrätten meddelade den 27 oktober 1994 i mål T-34/92, Fiatagri och New Holland Ford mot kommissionen (REG 1994, s. II-905; svensk specialutgåva, häfte 16, nedan kallad den överklagade domen), i vilken förstainstansrätten ogillade talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 92/157/EEG av den 17 februari 1992 om ett förfarande enligt artikel 85 i EEG-fördraget (IV/31.370 och 31.446 - UK Agricultural Tractor Registration Exchange, EGT L 68, s. 19, nedan kallat det omtvistade beslutet).

2 Vad gäller de faktiska omständigheterna bakom denna tvist framgår följande av den överklagade domen:

"1 Agricultural Engineers Association Limited (nedan kallad AEA) är en branschorganisation till vilken alla tillverkare och importörer av jordbrukstraktorer som bedriver verksamhet i Förenade kungariket får ansluta sig. Vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna hade den närmare 200 medlemmar, bland annat Case Europe Limited, John Deere Limited, Fiatagri UK Limited, Ford New Holland Limited, Massey-Ferguson (United Kingdom) Limited, Renault Agricultural Limited, Same-Lamborghini (UK) Limited och Watveare Limited.

a) Det administrativa förfarandet

2 För att i huvudsak erhålla ett icke-ingripandebesked och i andra hand ett enskilt undantag anmälde AEA den 4 januari 1988 till kommissionen ett avtal kallat 'UK Agricultural Tractor Registration Exchange' rörande ett informationssystem som grundades på uppgifter om registrering av jordbrukstraktorer, vilka fanns hos det brittiska transportministeriet (nedan kallad den första anmälan). Detta avtal om utbyte av information ersatte ett tidigare avtal från år 1975 som för sin del inte hade anmälts till kommissionen. Kommissionen fick kännedom om sistnämnda avtal år 1984 i samband med vissa undersökningar som en följd av ett klagomål avseende hinder för parallellimport.

3 Samtliga tillverkare eller importörer av jordbrukstraktorer i Förenade kungariket får ansluta sig till avtalet, oberoende av om de är medlemmar av AEA eller inte. AEA fungerar som sekretariat för avtalet. Antalet avtalsparter har varierat under målets handläggning på grund av omstruktureringen inom sektorn. Vid tidpunkten för anmälan var åtta tillverkare, däribland sökanden, parter i avtalet. Avtalsparterna är de åtta ekonomiska aktörer som nämns i punkt 1 ovan och som enligt kommissionen behärskar 87-88 procent av marknaden för jordbrukstraktorer i Förenade kungariket, medan resten av marknaden är uppdelad mellan flera små tillverkare.

4 Kommissionen sände den 11 november 1988 ett meddelande om anmärkningar till AEA, till var och en av de åtta medlemmar som berördes av den första anmälan samt till Systematics International Group of Companies Limited (nedan kallat SIL), som är ett ADB-företag som ansvarar för behandlingen och användningen av uppgifterna i blankett V55 (se nedan punkt 6). Avtalsparterna beslutade den 24 november 1988 att abryta avtalets tillämpning. Enligt sökandena har avtalet senare på nytt satts i kraft, men utan att det ges ut information som gör det möjligt att få kännedom om konkurrenternas försäljning, oberoende av om informationen är individuell eller i sammanställd form. Vid ett förhör vid kommissionen hävdade sökandena, särskilt med stöd av en studie som hade genomförts av professor Albach vid Berlin Science Center, att de uppgifter som lämnats hade haft en positiv inverkan på konkurrensen. Den 12 mars 1990 gav fem medlemmar av AEA - däribland sökandena - in en anmälan (nedan kallad den andra anmälan) till kommissionen avseende ett nytt informationsavtal, under benämningen 'UK Tractor Registration Data System' (nedan kallat Data System) och förband sig att inte tillämpa det nya systemet innan kommissionen besvarat deras anmälan. Enligt sökandena medför detta nya avtal dels en påtaglig minskning av mängden och frekvensen av den information som skall erhållas inom ramen för avtalet, dels har alla de 'institutionella' omständigheter avlägsnats som kommissionen påtalade i sitt ovannämnda meddelande om anmärkningar.

...

b) Avtalets innehåll och rättsliga sammanhang

6 För att ett fordon skall kunna användas på allmänna vägar i Förenade kungariket skall det enligt nationell lag registreras vid Department of Transport. En särskild blankett, den administrativa blanketten V55, skall användas då ansökan om registrering av ett fordon lämnas in. Enligt en överenskommelse med det brittiska transportministeriet skall detta till SIL skicka vissa uppgifter som det har erhållit i samband med registreringen av fordon. Enligt sökandena är denna överenskommelse likadan som den överenskommelse som ingicks mellan tillverkarna och importörerna av andra fordonskategorier."

3 I punkt 7 i den överklagade domen konstaterade förstainstansrätten att parterna var oense om ett visst antal materiella frågor rörande uppgifterna i blankett V55 och hur de användes. Dessa meningsskiljaktigheter sammanfattades i punkt 8-16 i den överklagade domen.

4 Kommissionen redogjorde i det omtvistade beslutet för sin rättsliga bedömning av fördraget med avseende på artikel 85.1 i fördraget dels såsom det tillämpades före anmälan och såsom det anmäldes den 4 januari 1988 (den första anmälan), dels såsom det anmäldes den 12 mars 1990 (den andra anmälan).

5 Vad gäller det avtal som var föremål för den första anmälan undersökte kommissionen i punkt 35-52 i det omtvistade beslutet för det första den del av systemet för utbyte av information som gjorde det möjligt att få kännedom om varje konkurrents försäljning. Kommissionen beaktade marknadens struktur, beskaffenheten av de lämnade uppgifterna, de exakta kännetecknen för den information som utbyttes och avtalsparternas regelbundna möten inom AEA:s kommitté. Kommissionen ansåg att avtalet hade till resultat att begränsa konkurrensen, dels genom att det ledde till ökad öppenhet på en starkt koncentrerad marknad, dels genom att det gjorde det svårare för utomstående att få tillträde till marknaden.

6 I punkt 53-56 i det omtvistade beslutet gjorde kommissionen för det andra en bedömning av systemet för utbyte av information vad gäller spridningen av uppgifter rörande varje avtalsparts återförsäljare. Kommissionen framhöll i detta avseende att det genom dessa uppgifter var möjligt att få kännedom om de olika konkurrenternas försäljning inom de olika områdena när den totala försäljningsvolymen inom detta område för en viss produkt och under en viss period är mindre än tio enheter. Kommissionen konstaterade dessutom att det var möjligt att förhindra återförsäljares eller parallellimportörers verksamhet.

7 I punkterna 57 och 58 i det omtvistade beslutet bedömde kommissionen vilken inverkan systemet med utbyte av information hade på handeln mellan medlemsstaterna.

8 I punkt 59-64 i det omtvistade beslutet ansåg kommissionen dessutom att det avtal som först hade anmälts inte hade varit nödvändigt och att det således inte fanns behov av att undersöka de fyra villkoren för ett undantag enligt artikel 85.3 i fördraget.

9 Beträffande den ändrade lydelsen av avtalet, vilken utgör föremål för den andra anmälan, ansåg kommissionen i punkt 65 i det omtvistade beslutet att dess yttrande avseende det avtal som hade varit föremål för den första anmälan i tillämpliga delar kunde användas med avseende på den andra anmälan.

10 Det omtvistade beslutet har således följande innehåll:

- Kommissionen fastställde att avtalet om utbyte av information om registrering av jordbrukstraktorer i sin ursprungliga och ändrade lydelse innebar en överträdelse av artikel 85.1 i fördraget "genom att leda till ett utbyte av information som gör det möjligt för samtliga tillverkare att få kännedom om de olika konkurrenternas försäljning och om återförsäljarnas import och försäljning" (artikel 1).

- Kommissionen avslog ansökan om undantag med stöd av artikel 85.3 i fördraget (artikel 2).

- Kommissionen ålade AEA och avtalsparterna att upphöra med den konstaterade överträdelsen, om de ännu inte hade gjort det, och att i framtiden avstå från avtal eller samordnade förfaranden som kan ha likadant eller liknande syfte eller resultat (artikel 3).

11 Klaganden och Fiatagri UK Ltd. väckte den 6 maj 1992 vid förstainstansrätten en talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet på grund av nullitet eller i andra hand om dess ogiltigförklaring samt om att kommissionen skulle förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna (punkt 18 i den överklagade domen). De två sökandena stödde sin talan på att det omtvistade beslutet

- hade fattats efter ett rättsstridigt förfarande, - innebar en feltolkning av motiveringsskyldighetens räckvidd,

- grundades på en oriktig definition av produkten och den relevanta marknaden,

- innehöll oklara sakomständigheter i fråga om undersökningen av den anmälda informationen,

- var fattat genom felaktig rättstillämpning i fråga om tolkningen av artikel 85.1 i fördraget, och

- felaktigt uteslöt att artikel 85.3 i fördraget var tillämplig i föreliggande fall (punkt 23 i den överklagade domen).

12 I den överklagade domen ogillade förstainstansrätten alla dessa grunder och förpliktade de två sökandena att ersätta rättegångskostnaderna.

13 Klaganden har i överklagandet yrkat att domstolen skall fastställa att överklagandet har inkommit i tid och kan tas upp till sakprövning, upphäva domen i dess helhet, ogiltigförklara det omtvistade beslutet i dess helhet eller i andra hand återförvisa målet till förstainstansrätten och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

14 Klaganden har angett att den till följd av en omstrukturering för närvarande ansvarar för distributionen i Förenade kungariket av jordbrukstraktorer under varumärkena Ford och Fiatagri och att den inom ramen för förevarande talan företräder de gemensamma intressena för de två sökandena i mål T-34/92.

15 Kommissionen har bestridit att överklagandet över huvud taget kan tas upp till sakprövning och har i andra hand yrkat att domstolen skall förkasta alla grunder som har åberopats till stöd för överklagandet med anledning av att de inte kan prövas i sak eller ytterst att fastställa att de saknar grund. Kommissionen har dessutom yrkat att domstolen skall förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

16 Domstolen avslog genom beslut av den 6 juni 1995 klagandens begäran i överklagandet om att få ta del av hela protokollet från förstainstansrättens sammanträde den 16 mars 1994 i mål T-34/92. Klaganden upprepade sin begäran i sin replik som inkom till domstolens kansli den 5 juli 1995. Denna begäran avslogs genom domstolens beslut av den 12 juni 1997.

17 Klaganden har för det första stött sitt överklagande på två grunder rörande påstådda rättegångsfel, nämligen ett åsidosättande av skyldigheten att motivera den överklagade domen i tillräcklig utsträckning och en underlåtenhet att behandla alla de viktiga faktiska fel som det omtvistade beslutet enligt klaganden var behäftat med, samt den inverkan dessa fel hade på beslutets lagenlighet. Klaganden har för det andra anfört tre grunder som avser påstådda materiella fel, nämligen en oriktig tillämpning av de tre punkterna i artikel 85 i fördraget.

Huruvida hela överklagandet kan tas upp till sakprövning

18 Kommissionen har i huvudsak hävdat att överklagandet skall avvisas i sin helhet, varför det varken är nödvändigt eller möjligt att i detalj undersöka var och en av grunderna.

19 Kommissionen har i detta avseende för det första gjort gällande att hela den första delen av överklagandet rör sakomständigheter eller syftar till att få till stånd en ny behandling på grundval av argument som förstainstansrätten redan beaktat och underkänt. Detsamma gäller för de talrika grunder för vilka redogörs i överklagandets andra del.

20 Kommissionen har för det andra hävdat att klaganden, genom att uttryckligen koppla sina rättsliga argument till ett annat faktiskt sammanhang än det som slogs fast i den överklagade domen, inte har åberopat några rättsliga argument som kan medföra att nämnda dom upphävs.

21 Kommissionen har för det tredje påpekat att även om klaganden i den andra delen av överklagandet har anfört vissa rättsliga argument, är dessa inte tillräckligt klara och exakta för att göra det möjligt att fastställa vilken punkt i den överklagade domen som kritiseras och vilka rättsliga argument påståendena grundas på.

22 Av artikel 168a i EG-fördraget och artikel 51 i EG-stadgan för domstolen framgår att ett överklagande skall vara begränsat till rättsfrågor och grundas på bristande behörighet hos förstainstansrätten, på rättegångsfel som kränker den överklagandes intressen eller på att förstainstansrätten har åsidosatt gemenskapsrätten. Artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler föreskriver för sin del att ett överklagande skall innehålla uppgifter om de rättsliga grunder som åberopas.

23 Det framgår av dessa bestämmelser att det i ett överklagande tydligt skall anges vad som kritiseras i den dom som det yrkas upphävning av samt de grunder som särskilt anförs till stöd för detta yrkande (beslut av den 17 september 1996, San Marco mot kommissionen, C-19/95 P, REG 1996 s. I-4435, punkt 37).

24 Ett överklagande som inskränker sig till att upprepa eller ordagrant återge de grunder och argument som redan har anförts vid förstainstansrätten, inklusive sådana som grundas på omständigheter som förstainstansrätten uttryckligen förklarat inte kunna leda till bifall till sökandens talan, uppfyller inte detta krav. Ett sådant överklagande utgör i själva verket endast en begäran om omprövning av den ansökan som framställts till förstainstansrätten, vilket enligt artikel 49 i EG-stadgan för domstolen inte omfattas av domstolens behörighet (se i detta avseende bland annat beslutet i det ovannämnda målet San Marco mot kommissionen, punkt 38).

25 Det framgår även av de ovannämnda bestämmelserna att överklagandet endast kan avse en prövning av om en rättsregel har överträtts och inte någon bedömning av de faktiska omständigheterna. Förstainstansrätten är dels ensam behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta, utom då de innehållsmässiga felaktigheterna beror på handlingarna i det aktuella målet, dels ensam behörig att bedöma dessa faktiska omständigheter. När förstainstansrätten har fastställt och bedömt de faktiska omständigheterna, är domstolen enligt artikel 168a behörig att göra en kontroll av dessa faktiska omständigheters rättsliga beskaffenhet och de rättsliga slutsatser som förstainstansrätten drog av dessa (se bland annat beslutet i det ovannämnda målet San Marco mot kommissionen, punkt 39).

26 Domstolen är således varken behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta eller, i princip, att bedöma den bevisning som förstainstansrätten godtog till stöd för dessa omständigheter. När dessa bevis har förebringats på rätt sätt och när allmänna rättsgrundsatser och processregler avseende bevisbördan och förebringande av bevisning har följts, är endast förstainstansrätten behörig att avgöra bevisvärdet av de upplysningar som har förelagts den (se bland annat beslutet i det ovannämnda målet San Marco mot kommissionen, punkt 40). När dessa omständigheter inte har missuppfattats utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig kan kontrolleras av domstolen (dom av den 2 mars 1994 i mål C-53/92 P, Hilti mot kommissionen, REG 1994, s. I-667, punkt 42).

27 I föreliggande fall skall det konstateras att ansökans första del som heter "Väsentliga sakomständigheter" inte innehåller någon exakt redogörelse för de argument som åberopas mot den överklagade domen och att den utgör ett allmänt ifrågasättande av de faktiska omständigheter som förstainstansrätten fastställt. Då den första delen av överklagandet inte uppfyller de krav som uppställs i rättspraxis för ett överklagande, skall den avvisas.

28 Vad gäller klagandens grunder i ansökans andra del skall det påpekas att klaganden, särskilt i repliken, har gjort vissa förtydliganden beträffande de punkter i den överklagade domen som den har ifrågasatt och vidare att kommissionen har lagt fram sin argumentation i förhållande till varje grund som underkänts av förstainstansrätten. I denna del av överklagandet kan således varje grund prövas för sig.

Den första grunden

29 Klaganden har genom sin första grund inledningsvis klandrat förstainstansrätten för att den nöjde sig med att göra en rent formell prövning av det omtvistade beslutet utan att beakta dess argument att detta beslut var behäftat med flera uppenbara fel. Förstainstansrätten uppfyllde således inte sin skyldighet att ange skälen till att den avslog ett klagomål som hade anförts vid den.

30 Klaganden har i detta avseende tillagt att förstainstansrätten inte beaktade den bevisning som klaganden företedde under det skriftliga och det muntliga förfarandet, och att den överklagade domen strider mot vad förstainstansrätten yttrat avseende vissa omtvistade frågor under det muntliga förfarandet.

31 Klaganden har dessutom gjort gällande att förstainstansrätten inte beaktade att kommissionen på flera punkter hade anslutit sig till klagandens uppfattning och följaktligen motsade det omtvistade beslutet.

32 Klaganden har slutligen pekat på fyra avsnitt i den överklagade domen i vilka förstainstansrätten åsidosatte sin motiveringsskyldighet.

33 För det första underlät förstainstansrätten i punkt 35, som innehåller förstainstansrättens bedömning av grunden avseende otillräcklig motivering av det omtvistade beslutet, att ta upp de två argument som hade framförts och underkände de två andra argumenten utan att tydligt ange några skäl.

34 För det andra är punkt 38 i den överklagade domen otydlig därför att den inte innehåller något av skälen till att förstainstansrätten bekräftade kommissionens slutsats att systemet för utbyte av information i sin helhet utgjorde en konkurrensbegränsning. Dessutom innehåller punkt 39 i samma dom, där förstainstansrätten ansåg att det omtvistade beslutet mot bakgrund av sin motivering och i synnerhet punkterna 16 och 61 var klart, en motsägelse, eftersom förstainstansrätten dels krävde att avtalsparterna själva skulle definiera på vilket sätt systemet för utbyte av information var rättsstridigt, dels fastslog kravet på rättssäkerhet.

35 Klaganden anser för det tredje att den överklagade domen är otillräckligt motiverad vad gäller definitionen av den relevanta produkten och den relevanta marknaden, eftersom förstainstansrätten trots de argument som klaganden framförde begränsade sig till att i punkt 51 i den överklagade domen ange att den godtog kommissionens definition.

36 Klaganden har för det fjärde hävdat att begreppet "dominerande ställning" användes på ett felaktigt sätt som står i strid med punkt 86 i den överklagade domen, vilket innebär att punkt 52 inte är tillräckligt motiverad.

37 Det skall i detta avseende inledningsvis konstateras att klagandens argumentation i denna första delgrund inte är tillräckligt exakt. Det skall tilläggas att detta krav på exakthet inte uppfylls genom angivande av vissa punkter i förstainstansrättens dom i form av exempel. Denna delgrund skall följaktligen avvisas.

38 Därefter skall den andra delgrunden behandlas. I denna delgrund har klaganden angett vilka punkter i den överklagade domen den vänder sig emot.

Punkt 35 i den överklagade domen

39 I punkt 35 i den överklagade domen underkände förstainstansrätten den del av grunden som avsåg otillräcklig motivering av det omtvistade beslutet.

40 I punkt 33 i den överklagade domen delade förstainstansrätten upp den första delgrunden i fyra argument.

41 Enligt det första argumentet innebar den omständigheten att kommissionen hade underlåtit att i tillräcklig utsträckning beakta klagandens argument att beslutet var otillräckligt motiverat. Detta var fallet med punkt 61 i det omtvistade beslutet som bland annat rörde den omständigheten att en avtalsparts försäljning hade fastställts till tio enheter inom en viss återförsäljares område, inom vilken gräns noggrann information inte kunde ges ut, samt valet av ett år som referensperiod.

42 För det andra är det omtvistade beslutet inte tillräckligt tydligt i fråga om Data System, vilket utgör en bristande motivering.

43 För det tredje beaktas i det omtvistade beslutet inte den omständigheten att de flesta nationella rättsordningar tillåter att information om registrering översänds till tillverkare.

44 För det fjärde feltolkade kommissionen domen av den 26 november 1975 i mål 73/74, Groupement des fabricants de papiers peints de Belgique m.fl. mot kommissionen (REG 1975, s. 1491, kallad Papiers peints de Belgique, punkt 33; svensk specialutgåva, häfte 2), vad beträffar omfattningen av kommissionens motiveringsskyldighet.

45 Vad beträffar de första två argumenten skall det inledningsvis erinras om att förstainstansrätten i den första meningen i punkt 35 i den överklagade domen konstaterade att "kommissionen, som i punkterna 33 och 65 i det överklagade beslutet dels fastställde att Data System stod i strid med lydelsen av artikel 85.1 i fördraget, eftersom detta system för utbyte av information med vederbörliga ändringar utgjorde en upprepning av det tidigare systemet, dels fastställde att utbytet av information stod i strid med artikel 85.3 i fördraget, eftersom konkurrensbegränsningarna inte var nödvändiga, i tillräcklig utsträckning motiverade beslutet på denna punkt, oberoende av varje prövning i detta skede av huruvida grunderna var befogade".

46 Det framgår av en noggrann läsning av denna mening att förstainstansrätten inte underlät att pröva motiveringen av det omtvistade beslutet vare sig i fråga om de omständigheter som nämns i dess punkt 61 rörande villkoren i artikel 85.3 eller i fråga om Data System.

47 Vad gäller det tredje argumentet, vilket rör åsidosättande av domen i målet Papiers peints de Belgique, förefaller det som om förstainstansrätten i samma punkt 35 i den överklagade domen redogjorde för skälen till att kommissionen inte var skyldig att ge en mer omfattande motivering i det föreliggande fallet. Enligt förstainstansrätten begränsas det omtvistade beslutet till en tillämpning av de principer som följer av kommissionens tidigare beslutspraxis på en särskild marknad. Förstainstansrätten hänvisade för övrigt till punkt 90 i den överklagade domen där den undersökte påståendet att det omtvistade beslutet stod i strid med kommissionens tidigare beslutspraxis.

48 Vad gäller det tredje argumentet skall det påpekas att förstainstansrätten i samma punkt 35 ansåg att det inte var nödvändigt att företa en undersökning av medlemsstaternas olika rättssystem, eftersom det omtvistade beslutet stod i överensstämmelse med kommissionens tidigare beslutspraxis.

49 Eftersom motiveringen av den överklagade domen på ett tillräckligt sätt visar hur förstainstansrätten har resonerat för att tillbakavisa klagandens argumentation i punkt 33 i den överklagade domen, skall klagandens argumentation avseende punkt 35 i den överklagade domen anses sakna grund.

Punkterna 38 och 39 i den överklagade domen

50 Punkterna 38 och 39 i den överklagade domen innehåller en redogörelse för förstainstansrättens bedömning av den delgrund som avser att det omtvistade beslutet inte skulle vara tillräckligt precist.

51 Vad gäller punkt 38 skall det konstateras att förstainstansrätten, efter att på ett riktigt sätt ha återtagit domstolens rättspraxis rörande frågan huruvida avtals giltighet enligt artikel 85.2 berör hela avtalet eller endast vissa avtalsvillkor (dom av den 13 juli 1966 i de förenade målen 56/64 och 58/64, Consten och Grundig mot kommissionen, REG 1966, s. 429; svensk specialutgåva, häfte 1), ansåg att det av det omtvistade beslutets lydelse klart framgick att det var systemet för utbyte av information i sin helhet som ansågs utgöra en konkurrensbegränsning och inte meddelandet av någon särskild upplysning. Förstainstansrätten uttalade sig dessutom om tillämpningen av ovannämnda rättspraxis i fråga om en begäran om undantag i enlighet med artikel 85.3. Förstainstansrätten ansåg i det avseendet att "domstolens rättspraxis rörande tolkningen av artikel 85.2 i fördraget, såsom den bekräftats genom domen i det ovannämnda målet Consten och Grundig mot kommissionen, inte utan vidare kan överföras på fall då en begäran om undantag enligt artikel 85.3 i fördraget skall prövas, eftersom det då ankommer på kommissionen att - för att besluta med anledning av den begäran som har inlämnats av de företag som ligger bakom den anmälan som den skall pröva - fatta beslut avseende avtalet såsom det har anmälts, med undantag för de ändringar av det anmälda avtalet som parterna meddelar under ärendets handläggning".

52 Av denna punkt framgår att motiveringen innehåller en tillräcklig redogörelse för skälen till att förstainstansrätten ansåg att det omtvistade beslutet inte var oprecist när det där fastställdes att hela systemet för utbyte av information utgjorde en konkurrensbegränsning.

53 Vad gäller punkt 39 i den överklagade domen framgår det av en noggrann läsning att förstainstansrätten ansåg att kommissionen i punkterna 16 och 61 samt artikel 1 i det omtvistade beslutet hade gett företagen tillfälle att få kännedom om i vad mån systemet för utbyte av information var rättsstridigt och således bidrog till den rättssäkerhet som företagen hade behov av i sina transaktioner. I motsats till vad klaganden har påstått är denna motivering inte motstridig.

54 Överklagandet kan således inte vinna bifall på denna delgrund.

Punkt 51 i den överklagade domen

55 Det skall påpekas att förstainstansrätten i punkt 49-57 i den överklagade domen utvecklade sin bedömning vad gäller argumentet att det omtvistade beslutet vilade på en oriktig definition av produkten i fråga och den relevanta marknaden. I punkt 51 framhöll förstainstansrätten närmare bestämt följande:

"Vad för det första beträffar definitionen av produktmarknaden, skall det göras en bedömning av i vilken grad produkten är utbytbar. Förstainstansrätten anser att sökandenas argument att beslutet inte innehåller någon undersökning av produktmarknaden skall underkännas, eftersom det av beslutet i tillräcklig utsträckning framgår att det grundas på antagandet att den relevanta marknaden utgörs av marknaden för jordbrukstraktorer i Förenade kungariket. Eftersom deltagandet i systemet för utbyte av information dessutom endast är beroende av egenskapen av tillverkare eller importör av jordbrukstraktorer i Förenade kungariket och inte av en viss kategori av jordbrukstraktorer, saknar sökandena fog för att hävda att produktmarknaden definierats felaktigt och att de olika typerna av jordbrukstraktorer inte i stor utsträckning är utbytbara. Förstainstansrätten drar av detta faktum slutsatsen att företagen själva definierar sin konkurrensställning inom ramen för avtalet i förhållande till det allmänna begreppet jordbrukstraktor såsom dettas har fastslagits av kommissionen."

56 Av denna punkt framgår att motiveringen är precis och tillräcklig. Det är dessutom omöjligt att klandra förstainstansrätten för bristande motivering, eftersom klaganden inte har framfört något precist argument till stöd för sitt påstående.

57 Överklagandet kan således inte vinna bifall på denna delgrund.

Punkt 52 i den överklagade domen

58 Punkt 52 i den överklagade domen har följande lydelse: "Vad däremot beträffar bedömningen av den relevanta marknadens oligopolistiska karaktär, skall sökandenas kritik av kommissionens undersökning enligt vilken marknaden domineras av fyra företag som innehar mellan 75 och 80 procent av marknaden underkännas, eftersom ..." ["As regards the question of the oligopolistic nature of the relevant market, the applicants' criticism of the Commission's conclusion that the market is dominated by four undertakings holding between 75 and 80% of the market must be rejected, since ..."].

59 Av denna mening framgår inte att förstainstansrätten syftade på det särskilda begreppet "dominerande ställning" i den mening som avses i artikel 86. Det står nämligen klart att uttrycket "domineras" ["is dominated"] används i det sammanhang som avses i artikel 85, oberoende av artikel 86.

60 Talan kan således inte vinna bifall på denna delgrund.

61 Eftersom den första grunden mot bakgrund av vad som har anförts ovan delvis skall avvisas och delvis skall ogillas, skall den underkännas i sin helhet.

Den andra grunden

62 Klaganden har genom sin andra grund kritiserat förstainstansrätten för att den inte beaktade kommissionens felaktiga bedömning av sakomständigheterna och deras inverkan på det omtvistade beslutets rättsenlighet. Denna grund rör punkt 58-78 i den överklagade domen, vilka gäller invändningen att kommissionens analys av den anmälda informationen var materiellt oriktig.

63 Följande framgår av den överklagade domen:

- För det första ansåg förstainstansrätten att sökandena inte hade visat att de felaktiga bedömningar av sakomständigheterna som kommissionen eventuellt hade gjort sig skyldig till i punkt 14 i det omtvistade beslutet kunde påverka dess rättsenlighet (punkt 66-73 i det omtvistade beslutet).

- För det andra ansåg förstainstansrätten att sökandenas argument att kommissionen hade gjort sig skyldig till en felaktig bedömning av sakomständigheterna, då den ansåg att SIL från blankett V55 tog fram de sju siffrorna i det postnummer som tillhörde det registrerade fordonets angivna innehavare, saknade stöd i de faktiska omständigheterna (punkt 74 i den överklagade domen).

- För det tredje ansåg förstainstansrätten att sökandena i fråga om organisationen av återförsäljarnas områden inte hade visat att det förelåg något eller några felaktiga bedömningar av sakomständigheterna i kommissionens bedömning enligt vilken dessa områden hade bestämts med hänvisning till postdistrikt antingen individuellt eller i grupper (punkt 75 i den överklagade domen).

- För det fjärde konstaterade förstainstansrätten att sökandenas argument, att det sista stycket i punkt 26 i den överklagade domen skulle tolkas så, att tillverkarna hade organiserat ett utbyte av information sinsemellan snarare än ett utbyte av information avseende relationerna mellan en viss tillverkare och hans återförsäljare, saknade stöd i de faktiska omständigheterna (punkt 76 i den överklagade domen).

- Vad för det femte gäller argumentet att kommissionen i sin undersökning av Data System hade underlåtit att beakta att det enligt detta system skedde en kvartalsvis beskrivning av den försäljning som gjordes av en viss tillverkares återförsäljare, konstaterade förstainstansrätten att kommissionens bedömning, såsom den framgår av punkt 65 i det omtvistade beslutet, inte innehöll någon felaktig bedömning av sakomständigheterna (punkt 77 i den överklagade domen).

64 Klaganden har i sitt överklagande gjort gällande att förstainstansrätten i punkt 66 i den överklagade domen medgav att det omtvistade beslutet innehöll vissa felaktiga bedömningar av sakomständigheterna vad gäller utformningen av avtalet om utbyte av information men att förstainstansrätten trots det "skrev om" det omtvistade beslutet på så sätt att de felaktiga bedömningarna av sakomständigheterna inte innebar att beslutets rättsenlighet ifrågasattes. Andra grundläggande fel som klaganden åberopade och förstainstansrätten fastställde, bland annat merparten av de fel som räknas upp i punkt 58-61 i den överklagade domen, förbigicks i fortsättningen dessutom med tystnad.

65 Klaganden har således för det första hävdat att förstainstansrätten inte beaktade den bevisning som den företedde för att visa att traktorerna skulle anses som en särskild produkt.

66 Klaganden har för det andra klandrat förstainstansrätten för att den inte rättade till det fel som kommissionen begick då den beaktade utformningen av avtalet om utbyte av information som hänför sig till tiden före anmälan.

67 Klaganden har för det tredje gjort gällande att förstainstansrätten i punkt 75 i den överklagade domen oriktigt tonade ned det fel som kommissionen begått då den bedömde att organisationen av återförsäljarnas områden bestämdes utifrån postdistrikt.

68 Klaganden har för det fjärde gjort gällande att det av förstainstansrättens undersökning framgår att kommissionen hade missuppfattat, och åtminstone att den felaktigt hade föreställt sig, vilken typ av information som kunde meddelas i enlighet med avtalet om utbyte av information och av Data System samt de risker som detta medförde för konkurrensen. I punkterna 66, 67, 72, 74 och 77 i den överklagade domen bortsåg förstainstansrätten emellertid från dessa felaktiga bedömningar eller underlät att dra riktiga slutsatser av dem.

69 Klaganden har för det femte påpekat att förstainstansrätten i punkterna 72 och 77 i den överklagade domen underlät att behandla de rättsliga följderna av alla skillnader mellan systemet för utbyte av information och Data System, utan behandlade enbart den aspekt som rörde information om återförsäljarnas omsättning.

70 Klaganden har avslutningsvis hävdat att förstainstansrätten i punkt 67-71 missuppfattade dess argument rörande kommissionens påstående att meddelandet av uppgifter om identifiering i enlighet med avtalet gav upphov till fullständig insyn och följaktligen var ägnat att undanröja dold konkurrens.

71 Klaganden har till stöd för sitt påstående att domstolen är behörig att pröva de ovannämnda argumenten hänvisat till dom av den 1 juni 1994 i mål C-136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl. (REG 1994, s. I-1981), av vilken det framgår att domstolen är behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta, utom då de innehållsmässiga oriktigheterna beror av handlingarna i målet.

72 Vad för det första gäller domstolens behörighet har det redan i punkt 25 i förevarande dom påpekats att domstolen faktiskt är behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta, utom då de innehållsmässiga oriktigheterna beror av handlingarna i målet. Vidare krävs att felaktigheten på ett uppenbart sätt framgår av handlingarna i målet utan att det behöver företas en ny bedömning av de faktiska omständigheterna.

73 I det föreliggande fallet framgår det emellertid av prövning av de argument som klaganden framfört vid domstolen att den har begränsat sig till att ifrågasätta förstainstansrättens bevisprövning. Klagandens argumentation består nämligen i att förstainstansrätten borde ha dragit andra slutsatser av den bevisning som lades fram för den. Klaganden har inte angett de handlingar i målet av vilka det framgår att det föreligger ett uppenbart materiellt fel. Klaganden har inte heller angett vilket fel förstainstansrätten skulle ha begått i samband med tillämpningen av reglerna om bevisbörda och bevisning och har inte heller anfört att förstainstansrätten skulle ha åsidosatt någon annan rättsregel.

74 Den andra grunden skall således underkännas.

Den tredje grunden

75 Klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en oriktig tillämpning av artikel 85.1 i fördraget genom att den för det första definierade den relevanta marknaden på ett oprecist sätt och för det andra tillämpade villkoren för att ett avtal eller samordnat förfarande skall anses oförenligt med denna bestämmelse på ett felaktigt sätt, särskilt vad gäller kravet på konkurrensbegränsande syfte eller resultat.

76 Denna argumentation består av tre delar som rör den relevanta marknaden, den konkurrensbegränsande verkan av avtalet om utbyte av information samt avsaknaden av argument hänförliga till gemenskapsrättslig praxis eller ekonomisk teori.

Den tredje grundens första del

77 Klaganden har hävdat att förstainstansrätten underlät att uppfylla sin skyldighet att på ett riktigt sätt tillämpa den rättsprincip som slogs fast i domen av den 14 februari 1978 i mål 27/76, United Brands mot kommissionen (REG 1978, s. 207, punkt 11; svensk specialutgåva, häfte 4), enligt vilken det vid tillämpningen av artikel 85 i fördraget skall göras en bedömning av ifrågavarande varas utmärkande egenskaper samt med hänsyn till det klart angivna geografiska område inom vilket produkten saluförs och där konkurrensförhållandena är tillräckligt enhetliga. Enligt klaganden prövade förstainstansrätten inte kommissionens bedömning utan begränsade sig till en rent formell granskning.

78 De argument som har åberopats till stöd för detta påstående rör förstainstansrättens bedömning avseende definitionen av produktmarknaden (punkt 51 i den överklagade domen), definitionen av den geografiska marknaden (punkt 56) och definitionen av marknadens struktur bland flera andra aspekter.

79 Vad gäller definitionen av produktmarknaden har klaganden gjort gällande att även om förstainstansrätten betonade behovet att bedöma graden av en produkts utbytbarhet, underlät den att i punkt 51 i den överklagade domen pröva denna aspekt. I den beskrivning av den berörda produktmarknaden som återfinns i det omtvistade beslutet och i den överklagade domen togs således inte hänsyn till den bevisning som sökandena företedde och av vilken det framgick att produkten var ytterst differentierad och tekniskt komplicerad och inte enhetlig. Klaganden har angett att detta fel i beskrivningen ledde till en felaktig bedömning av insynen i marknaden i fråga.

80 Det framgår av punkt 51 i den överklagade domen att förstainstansrätten prövade graden av produktens utbytbarhet och fastslog att deltagandet i systemet för utbyte av information endast var beroende av egenskapen av tillverkare eller importör av jordbrukstraktorer i Förenade kungariket och inte en viss kategori av jordbrukstraktorer. Härav drog förstainstansrätten slutsatsen att företagen själva definierade sin konkurrensställning inom ramen för avtalet, i förhållande till det allmänna begreppet jordbrukstraktor.

81 Klagandens påstående att förstainstansrätten inte gjorde någon bedömning av graden av den berörda produktens utbytbarhet står sig således inte vid en läsning av punkt 51 i den överklagade domen. Påståendet att förstainstansrätten inte beaktade den bevisning som klaganden förebringade i det avseendet syftar i själva verket till att ifrågasätta förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna, vilken domstolen dock inte har behörighet att ompröva, eftersom klaganden inte har visat att bevisningens innebörd har förvanskats.

82 Klaganden har för det andra gjort gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig bedömning då den i punkt 56 i den överklagade domen begränsade den geografiska marknaden i fråga till Förenade kungariket i stället för att utvidga den till att omfatta hela gemenskapen. Denna bedömning motsägs nämligen av den omfattande bevisning som sökandena åberopade och av vilken det framgår att det villkor som uppställdes i domen i det ovannämnda målet United Brands mot kommissionen var uppfyllt, eftersom konkurrensvillkoren var tillräckligt enhetliga inom hela den gemensamma marknaden.

83 I detta avseende framgår det av punkt 56 i den överklagade domen att förstainstansrätten med stöd av en analog tillämpning av domen i det ovannämnda målet United Brands mot kommissionen ansåg att den relevanta geografiska marknaden kunde definieras som det område inom vilket konkurrensvillkoren, och i synnerhet konsumenternas efterfrågan, var tillräckligt enhetliga. Förstainstansrätten ansåg vidare att det inte var uteslutet att marknaden för jordbrukstraktorer skulle betecknas som en marknad med gemenskapsdimension. Den påpekade emellertid att "även om denna lösning godtogs, skulle den under andra omständigheter inte utgöra hinder för att det i en sådan situation som i föreliggande fall då den kritiserade verksamheten geografiskt sett begränsas till en enda medlemsstats territorium, fastställdes att den ifrågavarande marknaden på vilken verkningarna av denna praxis skall bedömas, definierades som en nationell marknad" och att "det i en sådan situation faktiskt är leverantörerna själva som enbart på grund av sitt uppträdande har gett denna marknad en nationell marknads kännetecken".

84 Som domstolen redan har fastställt i andra sammanhang, utgör det område i vilket det samordnade förfarandet äger rum en omständighet som skall beaktas vid bedömningen av den relevanta geografiska marknadens utbredning (se i detta avseende dom av den 9 juli 1969 i mål 5/69, Völk, REG 1969, s. 295, punkt 7; svensk specialutgåva, häfte 1, och av den 9 november 1983 i mål 322/81, Michelin mot kommissionen, REG 1983, s. 3461, punkt 25-28; svensk specialutgåva, häfte 7). Genom att inrätta ett system för utbyte av information som gör det möjligt att förse deltagarna i detta system, vilka är leverantörer på den brittiska marknaden, med information om försäljningen på denna marknad begränsar nämligen avtalet i sig sina verkningar till den brittiska marknaden på så sätt att endast denna marknad har egenskaper som är tillräckligt enhetliga för en undersökning av de konkurrensbegränsande verkningarna. Förstainstansrätten gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning vid sin bedömning av om definitionen av den geografiska marknaden var välgrundad.

85 Klaganden har för det tredje anfört att marknadens struktur i flera väsentliga hänseenden har beskrivits på ett undermåligt sätt i det omtvistade beslutet och i den överklagade domen och att förstainstansrätten feltolkade flera väsentliga argument och bevis som sökandena anförde för den på denna punkt.

86 Det skall påpekas att klaganden har nöjt sig med att invända mot förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna utan att åberopa några rättsliga argument som domstolen kan pröva. Klaganden har heller inte angett alla de punkter i den överklagade domen som den har invänt mot.

87 Av undersökningen av den tredje grundens första del följer att den delvis skall avvisas och delvis ogillas.

Den tredje grundens andra del

88 Den tredje grundens andra del rör punkt 93 i den överklagade domen i vilken förstainstansrätten ansåg att "den omständigheten att svaranden inte kan visa att det haft någon verklig inverkan på marknaden, vilket bland annat kan ha berott på att avtalet inte verkställdes från och med den 24 november 1988, saknar betydelse för tvistens lösning, eftersom artikel 85.1 i fördraget förbjuder såväl faktiska som rent potentiella konkurrensbegränsande verkningar så snart de blir tillräckligt påtagliga, såsom i föreliggande fall, med beaktande av marknadens egenskaper såsom de beskrivits ovan ...".

89 Klaganden har hävdat att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning då den slog fast att artikel 85.1 förbjuder såväl faktiska som potentiella konkurrensbegränsande verkningar så snart som dessa blir tillräckligt påtagliga. Enligt klaganden är det enligt domstolens rättspraxis inte möjligt att beakta ett avtals potentiella verkningar annat än för att fastställa om avtalet inverkar menligt på konkurrensen. Klaganden har betonat att avtalet gällde under tretton år, vilket borde ha varit tillräckligt för att konstatera om det hade några faktiska skadliga verkningar.

90 Av domstolens fasta rättspraxis följer att det vid prövningen av huruvida ett avtal skall anses förbjudet på grund av att det inverkar på konkurrensen, skall företas en bedömning av konkurrensen mot bakgrund av de faktiska förhållanden under vilka den skulle uppstå om det omtvistade avtalet inte fanns (se bland annat dom av den 30 juni 1966 i mål 56/65, Société Technique Minière, REG 1966, s. 337; svensk specialutgåva, häfte 1, och av den 11 december 1980 i mål 31/80, L'Oréal, REG 1980, s. 3775, punkt 19).

91 Artikel 85.1 begränsar nämligen inte en sådan bedömning till endast de faktiska verkningarna utan den skall även innehålla ett hänsynstagande till ett avtals potentiella inverkan på konkurrensen inom den gemensamma marknaden (se i detta avseende dom av den 10 december 1985 i mål 31/85, ETA, REG 1985, s. 3933, punkt 12, och av den 17 november 1987 i de förenade målen 142/84 och 156/84, BAT och Reynolds mot kommissionen, REG 1987, s. 4487, punkt 54; svensk specialutgåva, häfte 9). Såsom förstainstansrätten på goda grunder har påpekat, omfattas ett avtal inte av förbudet i artikel 85 förutsatt att det påverkar marknaden endast på ett obetydligt sätt (domen i det ovannämnda målet Völk, punkt 7).

92 Förstainstansrätten konstaterade således på goda grunder att den omständigheten att kommissionen inte kunde fastställa förekomsten av någon faktisk konkurrensbegränsande inverkan inte påverkade tvistens lösning. Den andra delen av förevarande grund saknar således fog.

Den tredje grundens tredje del

93 Klaganden har i den tredje grundens tredje del betonat att detta mål skiljer sig från alla de mål i vilka ett system för utbyte av information har undersökts i enlighet med artikel 85 i fördraget, därför att systemet för utbyte av information i fråga inte är kopplat till konkurrensbegränsande samverkan, endast innebär att information ges ut beträffande tidigare försäljning och inte rör basvaror.

94 Klaganden har påpekat att även om förstainstansrätten i punkt 91 i den överklagade domen medgav att det omtvistade beslutet var "det första beslut varigenom kommissionen förbjudit ett system för utbyte av information som, utan att direkt beröra priserna, inte heller stöder någon annan konkurrensbegränsande mekanism", ansåg den i punkt 35 att det omtvistade beslutet "begränsar sig till att på en särskild marknad, som utgörs av marknaden för jordbrukstraktorer i Förenade kungariket, tillämpa principer ur kommissionens tidigare beslutspraxis". Detta andra yttrande står enligt klaganden i strid med det första uttalandet och föranledde förstainstansrätten att felaktigt anse att det omtvistade beslutet uppfyllde kravet på motiveringsskyldighet såsom det angavs i domen i det ovannämnda målet Papiers peints de Belgique.

95 Denna argumentation har redan prövats i punkt 47-48 i denna dom, i den del den syftar till att det skall fastställas att punkt 35 i den överklagade domen är motstridig vad gäller kraven på motivering av det omtvistade beslutet.

96 Det skall vidare konstateras att klaganden inte med tillräcklig exakthet har angett vilka punkter i den överklagade domen och vilka rättsregler som enligt dess påstående har åsidosatts för att göra det möjligt för domstolen att pröva denna delgrund.

97 Den tredje delgrunden skall därför avvisas.

98 Av detta följer att den tredje grunden delvis skall avvisas och delvis skall ogillas, och att den följaktligen skall underkännas i sin helhet.

Den fjärde grunden

99 Den fjärde grunden rör punkt 38 i den överklagade domen där förstainstansrätten prövade sökandenas argument att räckvidden av det omtvistade beslutet inte framgick av dess motivering, vilket stod i strid med de krav som domstolen uppställde i domen i det ovannämnda målet Consten och Grundig mot kommissionen.

100 Klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten i föreliggande fall inte tillämpade den princip som formulerades i den ovannämnda domen, enligt vilken den ogiltighet som föreskrivs i artikel 85.2 endast avser de delar av avtalet som omfattas av förbudet eller på hela avtalet om det förefaller som om dessa delar inte kan särskiljas från själva avtalet. Förstainstansrätten ansåg nämligen att denna princip inte var tillämplig på fall i vilka det har begärts ett enskilt undantag i enlighet med artikel 85.3. Parterna i avtalet om utbyte av information, och a fortiori medlemmarna av Data System, hade emellertid anmält sina avtal till kommissionen för att främst erhålla ett icke-ingripandebesked och endast i andra hand för att erhålla ett enskilt undantag i den mening som avses i artikel 85.3.

101 Klaganden har tillagt att förstainstansrätten inte borde ha ansett det omtvistade beslutet som giltigt, eftersom det inte innehåller något övervägande om huruvida avtalet i sin helhet utgör en konkurrensbegränsning. Kommissionen hade underlåtit att, i enlighet med principen i domen i det ovannämnda målet Consten och Grundig mot kommissionen, klart ange vilka delar av avtalet som borde ha strukits för att göra avtalet om utbyte av information och Data System förenliga med artikel 85.1.

102 Av punkt 38 i den överklagade domen framgår klart att förstainstansrätten, i motsats till vad klaganden har hävdat, inte underlät att tillämpa den princip som framgår av domen i det ovannämnda målet Consten och Grundig mot kommissionen. Det förbehåll som förstainstansrätten anförde i den sista meningen i punkt 38 vad gäller tillämpningen av denna princip rör endast dess relevans för tillämpningen av artikel 85.3 i fördraget. Utan att det är nödvändigt att pröva om förstainstansrättens tolkning är välgrundad skall det således anses att klagandens påstående saknar fog.

103 Klaganden har i sin fjärde grund även gjort gällande att förstainstansrätten felaktigt underlät att fastslå att beslutets motivering saknar en förklaring till varför avtalet i sin helhet har en menlig inverkan på konkurrensen.

104 Det skall påpekas att detta påstående redan har prövats i punkt 52 i denna dom, inom ramen för den första grundens andra del rörande otillräcklig motivering i punkt 38 i den överklagade domen.

105 Om den fjärde grunden skall uppfattas så, att den innehåller ett bestridande av bedömningen att avtalsvillkoren inte kan särskiljas i den mening som avses i den rättspraxis som följer av domen i det ovannämnda målet Consten och Grundig mot kommissionen, skall det avslutningsvis konstateras att sökandena inte vid förstainstansrätten gjorde gällande att kommissionen skulle ha gjort en felaktig bedömning av möjligheten att särskilja villkoren eller inte, utan hävdade endast att det omtvistade beslutets räckvidd inte klart framgick av dess motivering. Klaganden har för övrigt inte vid domstolen åberopat något argument rörande möjligheten att i avtalet i dess helhet utpeka de särskiljbara delarna. På denna punkt skall den fjärde grunden således avvisas.

106 Av det anförda följer att den fjärde grunden delvis skall avvisas och delvis skall ogillas och att den följaktligen skall underkännas.

Den femte grunden

107 Den femte grunden, vilken avser en oriktig tillämpning av artikel 85.3 i fördraget, rör punkt 99 i den överklagade domen.

108 Förstainstansrätten ansåg på denna punkt att kommissionen inte hade gjort sig skyldig till något fel då den avslog ansökan om enskilt undantag på grund av att konkurrensbegränsningarna till följd av utbytet av information inte var av nödvändig beskaffenhet. Förstainstansrätten har i detta avseende anfört att uppgifterna rörande å ena sidan vart och ett av bolagen och å andra sidan hela sektorn, enligt kommissionen var tillräckliga för att inverka på marknaden för jordbrukstraktorer.

109 Förstainstansrätten ansåg vidare i samma punkt 99 att kommissionen med rätta hade framhållit att påpekandena avseende den första anmälan i tillämpliga delar gällde för den andra anmälan, eftersom Data System fortsatte att leverera månatliga uppgifter om försäljningsvolymen och om medlemmarnas och återförsäljarnas månatliga försäljningsvolymer. Förstainstansrätten konstaterade att kommissionen på så sätt hade avsett att göra gällande att det, för att uppnå de anförda målen, inte var nödvändigt att förfoga över information om konkurrenternas försäljning med korta tidsintervaller.

110 Förstainstansrätten ansåg slutligen i samma punkt, som ett svar på sökandenas påståenden att informationen var nödvändig för att säkerställa efterköpsservice eller garantiservice, att denna service fullt kunde säkerställas utan något sådant system för utbyte av information som det ifrågavarande.

111 Klaganden har för det första ifrågasatt förstainstansrättens bedömning att kommissionens påpekanden avseende den första anmälan i tillämpliga delar är tillämpliga på den andra anmälan. Klaganden har i detta avseende åberopat ändringarna i tidsschemat för, och beskaffenheten av, den information som meddelades, vilka förstainstansrätten inte beaktade.

112 Det är tillräckligt att konstatera att klaganden med detta argument har ifrågasatt förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna, vilken domstolen inte kan överpröva inom ramen för ett överklagande.

113 Klaganden har för det andra betonat att dess begäran om ett enskilt undantag var beroende av en fastställelse av att det förelåg ett åsidosättande av artikel 85.1. Detta åsidosättande konstaterades emellertid på grundval av antaganden rörande den rent teoretiska inverkan som systemet för utbyte av information skulle kunna ha på konkurrensen. Detta åsidosättande av artikel 85.1 utgjorde även en omständighet som skulle beaktas vid fastställelsen av huruvida villkoret avseende nödvändighet i den mening som avses i artikel 85.3 var uppfyllt.

114 I detta avseende är det tillräckligt att konstatera att eftersom klagandens argument för att det skett en oriktig tillämpning av artikel 85.1 underkänns i denna dom, är argumentet i fråga inte relevant.

115 Klaganden har för det tredje gjort gällande att om det antas att förstainstansrätten ansåg att sökandena inte hade visat att den tidsmässiga uppdelningen av utgivandet av information avseende registrering per modell utgjorde en nödvändig uppgift, skall detta vederläggas genom att denna nödvändighet av utgivandet beror på att tillverkarna behöver uppdaterad information för att i tid kunna fatta beslut och vidta åtgärder för att möta kundernas behov. Klaganden har kritiserat förstainstansrätten för att denna begränsade sin argumentation till de berördas behov att förfoga över information för efterköpsservice och garantiservice.

116 Klaganden har vidare hävdat att endast de största tillverkarna kan insamla vissa försäljningsuppgifter. De på så sätt insamlade uppgifterna är dessutom mindre säkra än de uppgifter som lämnas inom ramen för systemet för utbyte av information. Detta system säkerställer således att informationen är lika omfattande och har samma kvalitet för såväl stora som små företag och även för företag som är nya på marknaden. Utan systemet för utbyte av information skulle företagen dessutom vara skyldiga att direkt utbyta information, vilket skulle kunna strida mot konkurrensrätten.

117 Det skall påpekas att dessa argument är desamma som de som åberopades vid kommissionen och förstainstansrätten för att hävda att utbytet av ifrågavarande information, särskilt i dess form enligt Data System, uppfyllde det nödvändiga kriteriet för begränsningar. Klaganden har inte heller angett på vilket sätt förstainstansrätten gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i samband med kontrollen av kommissionens utrymme för bedömning enligt artikel 85.3. Av handlingarna i målet framgår inte heller något som skulle göra det möjligt att sluta sig till att förstainstansrättens kontroll var oriktig.

118 Det förefaller för övrigt inte som om förstainstansrätten grundade sin prövning på förutsättningen att sökandena som enda fördel av utbytet av information hade åberopat behovet att säkerställa efterköpsservice eller garantiservice. För det första begränsas redogörelsen för sökandenas argumentation i punkterna 96 och 97 i den överklagade domen nämligen inte till dessa omständigheter. För det andra förefaller det som om stycket i fråga i punkt 99 i den överklagade domen är ett svar på specifika argument som anfördes vid förstainstansrätten med avseende på Data System.

119 Den fjärde grunden skall delvis avvisas och delvis ogillas, varför den skall underkännas i sin helhet.

120 Av det anförda följer att de grunder som klaganden anfört till stöd för sitt överklagande delvis skall avvisas och delvis skall ogillas. Överklagandet skall därför ogillas i sin helhet.

Rättegångskostnader

121 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 är tillämplig på ett överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom klaganden har tappat målet, skall den förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna vid denna domstol.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

följande dom:

122 Överklagandet ogillas.

123 New Holland Ford Ltd skall ersätta rättegångskostnaderna.