61993J0019

1 Överklagande - Berättigat intresse att få saken prövad - Prövning på domstolens eget initiativ

2 Talan om ogiltigförklaring - Rättsakter mot vilka talan kan föras - Begrepp - Rättsakter som har tvingande rättsverkan - Administrativt förfarande angående tillämpning av konkurrensregler - Besked om avskrivning från kommissionen

3 Domstolen kan på eget initiativ pröva om en part saknar berättigat intresse av att inge eller vidhålla ett överklagande på grund av att det efter förstainstansrättens dom har inträffat en omständighet som medför att domen inte längre är till skada för klagandena. Domstolen kan i ett sådant fall avvisa överklagandet eller förklara att det inte finns något berättigat intresse att få saken prövad. Det är nämligen en förutsättning för att en klagande skall ha ett berättigat intresse av att överklaga, att utgången av överklagandet kan medföra någon fördel för honom.

4 När en institution som, i likhet med kommissionen på konkurrensrättens område, har befogenhet att fastställa om det föreligger en överträdelse och besluta om påföljder för denna och till vilken enskilda kan inlämna ansökningar, helt eller delvis avskriver ett ärende som föranletts av en sådan ansökan, måste institutionen därigenom anses ha antagit en rättsakt som har rättsverkan och som därför kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring.

I mål C-19/93 P,

Rendo NV, bolag bildat enligt nederländsk rätt, Hoogeveen (Nederländerna),

Centraal Overijsselse Nutsbedrijven NV, bolag bildat enligt nederländsk rätt, Almelo (Nederländerna),

och

Regionaal Energiebedrijf Salland NV, bolag bildat enligt nederländsk rätt, Deventer (Nederländerna),

företrädda av T.R. Ottervanger, advokat i Rotterdam, med delgivningsadress i Luxemburg hos advokatbyrån S. Oostvogels, 13, rue Aldringen,

klagande,

angående överklagande av dom meddelad den 18 november 1992 av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt (första avdelningen), Rendo m.fl. mot kommissionen (T-16/91, Rec. s. II-2417), i vilket det förs talan om upphävande av den nämnda domen, i vilket de andra parterna är: Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av B.J. Drijber, vid rättstjänsten, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos C. Gómez de la Cruz, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg,

med stöd av

Samenwerkende elektriciteits-produktiebedrijven NV, bolag bildat enligt nederländsk rätt, Arnhem (Nederländerna), företrätt av M. van Empel och O.W. Brouwer, advokater i Amsterdam, med delgivningsadress i Luxemburg hos advokatbyrån M. Loesch, 8, rue Zithe,

intervenient,

meddelar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

sammansatt av C.N. Kakouris, avdelningsordförande, F.A. Schockweiler (referent), P.J.G. Kapteyn, J.L. Murray och H. Ragnemalm, domare,

generaladvokat: G. Tesauro,

justitiesekreterare: L. Hewlett, byrådirektör,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att parterna har avgivit muntliga yttranden vid sammanträdet den 1 juni 1995,

och efter att den 11 juli 1995 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Rendo NV, Centraal Overijsselse Nutsbedrijven NV och Regionaal Energiebedrijf Salland NV (nedan kallade "Rendo m.fl.") har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 21 januari 1993, i enlighet med artikel 49 i EG-stadgan för domstolen överklagat förstainstansrättens dom av den 18 november 1992 i målet Rendo m.fl. mot kommissionen (T-16/91, Rec. s. II-2417, nedan kallad "den överklagade domen") i vilken förstainstansrätten ogillat deras talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 91/50/EEG av den 16 januari 1991 i ett förfarande angående tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (IV/32.732-IJsselcentrale (IJC) m.fl., EGT nr L 28, s. 32, nedan kallat "det omtvistade beslutet").

2 Förstainstansrätten gjorde i den överklagade domen (punkt 2-23) följande konstateranden:

"1. De berörda företagen

- Sökandena är lokala eldistributionsföretag i Nederländerna. De förses med elektricitet av ett regionalt distributionsföretag, kallat IJsselcentrale (eller IJsselmij, nedan kallat 'IJC').

- I maj 1988 ingav klagandena (eller deras rättsliga föregångare) en ansökan hos kommissionen enligt artikel 3.2 i rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, som är den första tillämpningsförordningen till artiklarna 85 och 86 i fördraget (EGT nr 13, 1962, s. 204, nedan kallad 'förordning nr 17'), riktad mot bland andra IJC och NV Samenwerkende elektriciteits-produktiebedrijven (nedan kallad 'SEP'), intervenient i det förevarande målet, under åberopande av att SEP och de elproducerande bolagen i Nederländerna hade begått flera olika överträdelser av artiklarna 85 och 86 i fördraget.

- Bolaget SEP bildades 1949 av de elproducerande bolagen i Nederländerna i syfte att skapa en struktur för deras samarbete. Till bolagets verksamhet hör enligt bolagsordningen särskilt förvaltningen av högspänningsnätet och ingåendet av avtal med utländska elföretag om import och export av elektricitet samt användningen av internationella ledningar i sammankopplingsnätet.

- Med anledning av nämnda ansökan fattade kommissionen det omtvistade beslutet, som avser ett samarbetsavtal (Overeenkomst van Samenwerking, nedan kallat 'OVS') mellan de elproducerande bolagen på den ena sidan och SEP på den andra sidan.

2) OVS-avtalet

- OVS-avtalet ingicks den 22 maj 1986 mellan SEP och dess aktieägare (de rättsliga föregångarna till de nuvarande fyra elproducenterna i Nederländerna). Avtalet har inte anmälts till kommissionen.

- Enligt artikel 21 i avtalet är det endast SEP som får importera och exportera elektricitet. Vidare åläggs avtalsparterna att i de leveransavtal som de träffar med eldistributörer föreskriva att de sistnämnda skall avstå från att bedriva import eller export av elektricitet. Det är denna artikel som det omtvistade beslutet och den förevarande tvisten gäller.

3) Den nationella lagstiftningen

- Kommissionen har i motiveringen till det omtvistade beslutet påpekat att det i den nederländska lagstiftning som gällde vid tiden för ingåendet av OVS inte fanns något förbud för företag som inte levererade elektricitet att själva importera sådan, under förutsättning att de erhållit tillstånd för importen, vilket i princip var möjligt att få för alla berörda. Det omtvistade beslutet innehåller inte någon uppgift om huruvida exporten av elektricitet reglerats eller inte.

- Den 8 december 1989 trädde huvuddelen av bestämmelserna i en ny nederländsk lag om elektricitet (Elektriciteitswet 1989) i kraft. Enligt artikel 2 i lagen har aktieägarna (dvs. de fyra elproducerande företagen) och 'det utsedda bolaget' (dvs. ett bolag som utsetts av den nederländska finansministern enligt artikel 8 i lagen, för att sköta vissa i lagen angivna uppgifter) tilldelats uppgiften att gemensamt säkerställa en tillförlitlig och effektiv elförsörjning inom den nationella offentliga sektorn. Genom ett ministerbeslut av den 20 mars 1990 utsågs SEP att vara detta bolag.

- Enligt artikel 34 i lagen om elektricitet, som trädde i kraft den 1 juli 1990, är det endast 'det utsedda bolaget' som får importera elenergi avsedd för offentlig distribution (med undantag för elektricitet som levereras med en spänning understigande 500 volt). Eldistributörerna är således enligt lagen förbjudna att importera elektricitet som är avsedd för offentlig distribution. Av det omtvistade beslutet framgår att vissa slutliga förbrukare enligt artikel 34 får importera elenergi för den egna konsumtionen och att något tillstånd inte längre behövs för detta. Enligt artikel 47 är de företag som sköter driften av elledningar skyldiga att ställa dessa ledningar till förfogande för alla som önskar transportera elektricitet som har importerats enligt vad som sagts ovan.

- I 1989 års lag om elektricitet saknas regler om export av elektricitet. Kommissionen har härav dragit slutsatsen att det står fritt för såväl distributörer som slutliga förbrukare att bedriva sådan export, vilket överensstämmer med vad den nederländska regeringen har uppgett. Dock finns det - i motsats till vad som gäller för import - ingen transportskyldighet enligt lagen beträffande sådan elektricitet.

4) Det administrativa förfarandet

- Den av sökandena i maj 1988 inlämnade ansökan har sitt ursprung i ett tvistemål, som inleddes på grund av att IJC tillämpade förbud mot import och export i förening med en exklusiv inköpsförpliktelse samt en avgift kallad kostnadsutjämningsavgift (egalisatiekostentoeslag). Ansökan avsåg följande tre omständigheter:

1) det uttryckliga importförbudet i såväl den allmänna SEP-överenskommelsen från 1971 (artikel 2) som samarbetsavtalet ('OVS') från 1986 (artikel 21),

2) den exklusiva inköpsförpliktelse som framgår av de avtal som träffats mellan de klagande företagen och IJC och som enligt de klagande företagen särskilt är en följd av bestämmelser i OVS i detta avseende,

3) IJC:s rätt att ensidigt bestämma såväl priser som den utjämningsavgift som IJC ålagt de klagande företagen.

- Genom en skrivelse av den 14 juni 1989, undertecknad av en divisionschef vid generaldirektoratet för konkurrens (nedan kallat 'GD IV'), informerade kommissionen de klagande företagen om att den hade skickat ett meddelande om anmärkningar den 8 juni 1989 till SEP och de andra parterna i OVS. Enligt skrivelsen avsåg förfarandet inte utjämningsavgiften, eftersom denna inte i märkbar utsträckning påverkade handeln mellan medlemsstaterna.

5) Det omtvistade beslutet

- Det omtvistade beslutet avser artikel 21 i OVS, i den utsträckning som artikeln gäller för, eller av SEP tillämpas på, import bedriven av privata förbrukare och i den mån den, genom den kontroll SEP har över sammankopplingsnäten, hindrar import och export utförd av förbrukare eller export utförd av distributörer (punkt 20 sista stycket). Beslutet avser således de två första anmärkningarna i ansökan. Beslutet avser däremot inte den tredje anmärkningen, som gäller den av IJC ålagda utjämningsavgiften (punkt 1 näst sista stycket).

- Kommissionen har i det omtvistade beslutet till en början konstaterat att OVS är ett sådant avtal mellan företag som avses i artikel 85.1 i fördraget och att förbudet för andra företag än SEP att importera och exportera elenergi utgör en konkurrensbegränsning.

- Vad därefter gäller vilken inverkan som 1989 års lag om elektricitet haft på OVS-avtalet, har kommissionen påpekat att SEP anser att den nya lagen på intet sätt har förändrat räckvidden av artikel 21 i OVS. Kommissionen har vidare anmärkt att även om alla andra än SEP enligt lagen är förbjudna att importera elektricitet som är avsedd för offentlig distribution, så får de slutliga förbrukarna fritt importera elektricitet för den egna konsumtionen. Kommissionen drar härav slutsatsen att artikel 21 i OVS-avtalet i detta avseende har tillämpats på ett sätt som går utöver vad lagen föreskriver. Vad gäller exporten har kommissionen påpekat att den nederländska regeringen har uppgett att denna är helt fri såväl för distributörer som för privata förbrukare och att detta gäller både för den elektricitet som levereras via det offentliga nätet och den som produceras av förbrukarna själva. I motsats till vad som gäller för import, i den mån sådan är tillåten, föreskrivs i lagen om elektricitet inte någon transportskyldighet för elexport. Kommissionen har understrukit att en eventuell exportör därför är tvingad att komma överens med SEP om att få använda högspänningsnätet för detta ändamål, varvid SEP:s roll i detta hänseende är beroende av det sätt på vilket bolaget tillämpar artikel 21 i OVS. Vid en sammantagen bedömning av dessa konstateranden har kommissionen dragit den slutsatsen att upprätthållandet av artikel 21 i OVS, även med beaktande av det system som införts genom den nya lagen, utgör en överträdelse av artikel 85.

- Kommissionen har slutligen prövat frågan huruvida artikel 90.2 i fördraget i förevarande fall utgör hinder för tillämpningen av artikel 85.1.

- Kommissionen har härvid konstaterat att såväl SEP som de producenter som ingår i bolaget är företag vilka anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Ifråga om import och export som utförs av privata slutliga förbrukare har kommissionen likväl ansett att en tillämpning av artikel 85 inte skulle hindra företagen att fullgöra det uppdrag som de tilldelats. Den totala kontroll över import och export som SEP har i kraft av artikel 21 i OVS är enligt kommissionen inte absolut nödvändig för att bolaget i allmänhet skall kunna fullgöra sitt uppdrag.

- Om det däremot rör sig om import avsedd för offentlig distribution, har kommissionen konstaterat att det i artikel 34 i 1989 års lag om elektricitet för närvarande finns ett förbud mot att producenter och distributörer - på annat sätt än genom SEP - importerar elektricitet.

- Detta får enligt kommissionen följande konsekvens:

'Under det ifrågavarande förfarandet enligt förordning nr 17 skall kommissionen avstå från att pröva frågan om en sådan importrestriktion är berättigad med hänsyn till artikel 90.2 i fördraget, eftersom kommissionen annars skulle tvingas avgöra frågan om den nya lagen är förenlig med EEG-fördraget, vilket inte är syftet med det aktuella förfarandet' (punkt 50 i beslutet).

- Kommissionen har förklarat att den av samma anledning inte kan uttala sig om exportförbudet för producenter inom den offentliga försörjningssektorn. Ett exportförbud för producenter inom den offentliga försörjningssektorn följer enligt kommissionen av den leveransskyldighet som ålagts dessa enligt artikel 11 i 1989 års lag om elektricitet. Enligt denna bestämmelse är producenterna skyldiga att leverera den av dem producerade elektriciteten endast till SEP samt att till distributörer leverera endast sådan elektricitet som de erhållit av SEP (punkt 51 första stycket i beslutet).

- Kommissionen har slutligen funnit att exportförbudet i artikel 21 i OVS för distributörer, inom och utanför den offentliga försörjningssektorn, strider mot systematiken i den nya lagen genom vilken exporten släpps fri och att det därför är tveksamt om parterna i OVS kan upprätthålla förbudet och fortsätta att tillämpa det. Kommissionen har - för det fall att förbudet ändå skulle upprätthållas - bedömt att förbudet inte är berättigat enligt artikel 90.2 (punkt 51 andra och tredje stycket samt punkt 52 i beslutet).

- Efter att ha slagit fast att ett undantag enligt artikel 85.3 inte kan komma ifråga, fattade kommissionen det omtvistade beslutet, i vilket slutet särskilt har följande lydelse:

'Artikel 1

Artikel 21 i det samarbetsavtal som den 22 maj 1986 ingicks mellan de rättsliga föregångarna till de nuvarande fyra elproducenterna på den ena sidan och NV Samenwerkende elektriciteits-produktiebedrijven på den andra sidan utgör såsom den tillämpas i förening med den faktiska kontrollen och inflytandet över de internationella elleveranserna en överträdelse av artikel 85.1 i EEG-fördraget, i den utsträckning som nämnda artikel 21 har till syfte eller resultat att hindra import som bedrivs av privata industriella förbrukare och export av elektricitet som produceras utanför den offentliga försörjningssektorn, utförd av distributörer och privata industriella förbrukare, däribland förbrukare som själva är producenter.

Artikel 2

De bolag som avses i artikel 3 skall vidta alla nödvändiga åtgärder för att överträdelsen av artikel 1 skall upphöra. Bolagen skall i detta syfte inom tre månader efter att de delgetts detta beslut inlämna förslag till kommissionen om hur överträdelsen kan bringas att upphöra.'

Enligt lydelsen av artikel 3 i beslutet är detta riktat till SEP och de fyra elproducenterna i Nederländerna och dessa har även delgetts beslutet."

3 Av den överklagade domen (punkt 30) framgår att Rendo m.fl. yrkade att förstainstansrätten skulle

- "ogiltigförklara kommissionens beslut av den 16 januari 1991, såvitt gäller att kommissionen inte uttalat sig om tillämpningen av artikel 21 i OVS på import och export som bedrivs av distributörer - däribland sökandena - inom den offentliga försörjningssektorn,

- förplikta kommissionen att dels fatta beslut i enlighet med artikel 3.1 i förordning nr 17 om att artikel 21 i det avtal som avses i artikel 1 i det omtvistade beslutet, såsom förstnämnda artikel tillämpats i förening med den kontroll och det inflytande över de internationella elleveranserna som faktiskt utövats, också utgör en överträdelse av artikel 85.1 i fördraget - i den mån artikel 21 har till syfte eller resultat att hindra import och export som bedrivs av distributörer inom den offentliga försörjningssektorn, dels ålägga de bolag som nämns i artikel 3 i beslutet att upphöra med de konstaterade överträdelserna,

- i vart fall vidta alla åtgärder som rätten finner ändamålsenliga för en tillfredsställande rättstillämpning,

- förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna".

4 Kommissionen yrkade vid förstainstansrätten att talan skulle ogillas och att sökandena skulle förpliktas att solidariskt ersätta rättegångskostnaderna.

5 Förstainstansrätten bedömde först om talan kunde tas upp till prövning och därefter om det första yrkandet var välgrundat. Rätten gjorde härvid åtskillnad mellan tiden före och tiden efter det att lagen om elektricitet trätt i kraft.

6 Förstainstansrätten uttalade beträffande frågan om talan kunde tas upp till prövning, i det överklagade avgörandet (punkt 57-62), följande:

- "Talan kan alltså prövas i sak såvitt den syftar till ogiltigförklaring av kommissionens beslut att inte uttala sig - för tiden efter det att lagen om elektricitet trädde i kraft - om de importrestriktioner för distributörer som följer av artikel 21 i OVS.

- Vad gäller tiden före det att lagen trädde i kraft finns ingen antydan i det omtvistade beslutet om vilken utgång kommissionen avser att låta ansökan få i den del den avser importrestriktioner som endast följer av artikel 21 i OVS. Kommissionen har varken uttalat sig om huruvida ansökan i denna del slutligen kommer att avslås eller om prövningen av nämnda restriktioner kommer att flyttas över till ett annat förfarande.

- Det omtvistade beslutet motsvarar - trots att det har fattats till följd av de klagande företagens ansökan - för övrigt endast delvis innehållet i ansökan. Kommissionen har nämligen dels tagit hänsyn till omständigheter som inte har framförts av klagandena, dels behandlat endast en del av de omständigheter som faktiskt har framförts. Således har varken utjämningsavgiften eller de anklagelser som avser en överträdelse av artikel 86 blivit föremål för en rättslig prövning i beslutet.

- Under sådana förhållanden kan det omtvistade beslutet inte tolkas som ett svar på de delar av ansökan som inte omnämns vare sig i själva beslutet eller i skälen för detta, såsom de godkänts av kommissionen i kollegium.

- Förstainstansrätten konstaterar härefter att det omtvistade beslutet inte på något sätt uttalar sig om de importrestriktioner som gällde under tiden före det att lagen om elektricitet trädde i kraft. Det omtvistade beslutet har således inte haft någon rättsverkan i detta avseende, såtillvida som något beslut av kommissionen i detta avseende inte föreligger.

- Talan skall följaktligen avvisas såvitt den avser ogiltigförklaring av ett påstått beslut av kommissionen att avstå från att pröva de importrestriktioner som gällt under nämnda tidsperiod."

7 Vad beträffar frågan om kommissionen haft rätt att avstå från att fatta beslut angående förbudet mot elimport under tiden efter ikraftträdandet av lagen om elektricitet, gjorde förstainstansrätten följande bedömning (punkterna 98, 99, 102, 105-107, 111 och 112 i den överklagade domen):

- "... det bör i första hand anmärkas att uppfattningen att kommissionen varje gång som den konstaterar en överträdelse skulle vara tvungen att ålägga de ifrågavarande företagen att upphöra därmed strider mot ordalydelsen av artikel 3.1 i förordning nr 17, enligt vilken kommissionen kan fatta ett sådant beslut. Inte heller innebär artikel 3.2 i förordning nr 17 någon rätt för den som framställt en ansökan enligt nämnda artikel att utverka ett beslut av kommissionen angående förekomsten av den påstådda överträdelsen (se domstolens dom av den 18 oktober 1979, GEMA mot kommissionen, 125/78, Rec. s. 3173, 3189)" (punkt 98).

- "Något annat skulle bara kunna gälla om föremålet för ansökan låg inom ramen för kommissionens exklusiva behörighet. Vad beträffar tillämpningen av artikel 90.2 har domstolen i domen av den 18 juni 1991, ERT (C-260/89, Rec. s. I-2925, I-2962), ansett att det ankommer på den nationella domstolen att bedöma om förfaranden som strider mot artikel 86, men som vidtagits av ett företag som anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse, kan vara berättigade med hänsyn till vikten av det särskilda uppdrag som anförtrotts företaget. Av detta rättsfall framgår att kommissionen inte har exklusiv behörighet att tillämpa artikel 90.2 första meningen i fördraget (se också domstolens dom av den 11 april 1989, Ahmed Saeed, 66/86, Rec. s. 803 och 853). Härav följer att i det förevarande fallet även den nederländska domstolen är behörig att pröva den fråga som framställts i de klagande företagens ansökan" (punkt 99).

- "Förstainstansrätten konstaterar därför att både artikel 21 i OVS och artikel 34 i lagen om elektricitet utgör restriktioner för den elimport som utförs av distributörer. Syftet med artikel 21 i OVS är att genom leveransavtal mellan distributörer och OVS-parter säkerställa att distributörerna inte importerar någon elektricitet, med undantag i förekommande fall för ett antal mindre leveranser i gränsregionerna. Genom artikel 34 i lagen om elektricitet är distributörerna förbjudna att - med undantag för elektricitet med en spänning understigande 500 volt - importera elektricitet som är avsedd för den offentliga försörjningen, som enligt samma artikel är förbehållen SEP. Det i OVS intagna förbudet skiljer sig således i omfattning något från vad som föreskrivs i lagen om elektricitet" (punkt 102).

- "Vid sådana förhållanden måste prövningen av om den nationella lagen är förenlig med gemenskapsrätten ges företräde framför motsvarande prövning beträffande OVS. Så länge frågan om huruvida denna lag är förenlig med fördraget inte har avgjorts, får ett fastställande av att OVS innebär en överträdelse, i praktiken inte några verkningar på de restriktioner i OVS som går utöver vad som följer av lagen" (punkt 105).

- "Detta följer särskilt av det faktum att kommissionen, för att få en överträdelse av artikel 85 att upphöra, inte kan tvinga företag till ett handlingssätt som strider mot en nationell lag, utan att lagen blir föremål för en bedömning enligt gemenskapsrätten" (punkt 106).

- "Frågan om artikel 34 i lagen om elektricitet är förenlig med fördraget kan bli föremål för en debatt av politisk och institutionell karaktär. Genom artikel 169 i fördraget har kommissionen ett lämpligt förfarande till sitt förfogande för att behandla frågor som berör den nationella allmänna ordningen. I det förfarandet, som medlemsstaterna är direkt delaktiga i, ankommer det på domstolen att i förekommande fall fastställa att en nationell lag utgör ett fördragsbrott" (punkt 107).

- "Det omtvistade beslutet av kommissionen framstår därför som välgrundat. Det bör tilläggas att denna slutsats inte innebär någon inskränkning av det rättsliga skyddet för enskilda som har gjort en ansökan till kommissionen enligt artikel 3 i förordning nr 17. Det är förvisso möjligt att ett förfarande enligt artikel 169 i fördraget kan leda till resultat som de klagande företagen anser otillräckliga. Det bör dock erinras om att deras ansökan på intet sätt har avslagits, utan fortfarande är anhängig vid kommissionen. De klagande företagen kan alltså i förekommande fall begära att det förfarande som påbörjats enligt förordningarna nr 17 och 99/63 skall fortsätta, varvid de fullt ut kan göra gällande sina processuella rättigheter. Förstainstansrätten är inte okunnig om att utövandet av de processuella rättigheterna i sådant fall skulle komma att drabbas av en betydande försening. En sådan är emellertid oundviklig, eftersom förfarandet enligt artikel 169 i fördraget i detta fall skall ges företräde framför förfarandet enligt artikel 3 i förordning nr 17" (punkt 111).

- "Vid förstainstansrättens prövning av det omtvistade beslutet har alltså inte framkommit att kommissionen, genom att avstå från att uttala sig i frågan om de ifrågavarande importrestriktionerna är berättigade med hänsyn till artikel 90.2 i fördraget, skulle ha gjort en felaktig rättstillämpning, en uppenbart felaktig bedömning eller något faktiskt fel. Den grund som avser brott mot gemenskapens konkurrensrätt och vissa allmänna rättsgrundsatser kan alltså inte godtas" (punkt 112).

8 Målet har på klagandenas begäran varit vilandeförklarat till januari månad 1995, för att undersöka följderna av domen av den 27 april 1994, Almelo m.fl. (C-393/92, Rec. s. I-1477).

9 I domen Almelo m.fl. har domstolen, som svar på de frågor som hänskjutits av Gerechtshof te Arnhem (Nederländerna), fastslagit följande:

a) Det strider mot artikel 85 i EEG-fördraget att en regional eldistributör i sina allmänna försäljningsvillkor tillämpar en exklusiv inköpsklausul som förbjuder en lokal distributör att importera elektricitet avsedd för den offentliga distributionen och som - sedd i sitt ekonomiska och politiska sammanhang - påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

b) Det strider mot artikel 86 i EEG-fördraget att en regional eldistributör, som tillhör en grupp företag som tillsammans har en kollektivt dominerande ställning inom en väsentlig del av den gemensamma marknaden, i sina allmänna försäljningsvillkor tillämpar en exklusiv inköpsklausul som förbjuder en lokal distributör att importera elektricitet avsedd för den offentliga distributionen och som - sedd i sitt ekonomiska och politiska sammanhang - påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

c) Artikel 90.2 i EEG-fördraget skall tolkas så att en regional eldistributörs användning av en sådan exklusiv inköpsklausul inte omfattas av förbuden i artiklarna 85 och 86 i EEG-fördraget, i den mån som en sådan konkurrensbegränsning är nödvändig för att företaget skall kunna fullgöra det uppdrag av allmänt intresse som det anförtrotts. Det ankommer på den nationella domstolen att pröva om sistnämnda förutsättning är uppfylld.

10 Klagandena har åberopat följande tre grunder för överklagandet: felaktig motivering av domen, bristande motivering till att företräde getts åt förfarandet enligt artikel 169 i fördraget samt felaktig rättstillämpning av förstainstansrätten.

11 Kommissionen har ifrågasatt om överklagandet kan tas upp till prövning samt bestritt att stöd föreligger för nämnda grunder.

Frågan om överklagandet kan tas upp till prövning

12 Vid sammanträdet inför domstolen den 1 juni 1995 har kommissionen, utan att ha framställt en formell invändning om rättegångshinder, ifrågasatt om klagandena har något berättigat intresse av att vidhålla överklagandet. Kommissionen har i detta hänseende uppgett att den, efter att överklagandet inlämnats, har väckt talan mot Konungariket Nederländerna enligt artikel 169 i fördraget, angående det i lagen om elektricitet föreskrivna importförbudet. Kommissionen har även hävdat att domstolen i domen Almelo m.fl. har fastslagit att artikel 90.2 i fördraget kan tillämpas av de nationella domstolarna, vilket innebär att Rendo m.fl. kan bestrida giltigheten av den exklusiva inköpsklausulen vid den nationella domstolen.

13 Domstolen kan på eget initiativ pröva om en part saknar berättigat intresse av att inge eller vidhålla ett överklagande på grund av att det efter förstainstansrättens dom har inträffat en omständighet som medför att domen inte längre är till skada för klagandena. Domstolen kan i ett sådant fall avvisa överklagandet eller förklara att det inte finns något berättigat intresse att få saken prövad. Det är för övrigt en förutsättning för att en klagande skall ha ett berättigat intresse av att överklaga, att utgången av överklagandet kan medföra någon fördel för honom.

14 Vad gäller frågan om klagandena har något berättigat intresse av att vidhålla överklagandet, kan konstateras att domstolen ännu inte har avgjort den talan om fördragsbrott som väckts av kommissionen mot Konungariket Nederländerna.

15 Såvitt angår kommissionens andra påpekande i denna fråga bör erinras om att domstolen i domen Almelo m.fl. har fastställt att det inte är förenligt med fördraget att en regional eldistributör i sina allmänna försäljningsvillkor tillämpar en exklusiv inköpsklausul som förbjuder en lokal distributör att importera elektricitet avsedd för den offentliga distributionen. Den nationella domstolen är enligt nämnda dom skyldig att fastställa att ifrågavarande klausul är ogiltig i avtalsförhållandet mellan parterna i målet vid den nationella domstolen.

16 Domen har meddelats i ett förfarande som har ett i vart fall delvis annorlunda syfte jämfört med det förevarande målet. Domen påverkar därför inte klagandenas intresse av att få den dom upphävd genom vilken deras talan mot ett kommissionsbeslut i ett förfarande om tillämpning av artikel 85 i fördraget har ogillats.

Den grund som avser en felaktig motivering av domen

17 Klagandena har hävdat att motiveringen av den överklagade domen är felaktig. Enligt klagandena har förstainstansrätten ansett att om föremålet för ansökan till kommissionen hört till kommissionens exklusiva behörighet, skulle klagandena ha haft rätt att erhålla ett slutligt beslut från kommissionen om huruvida den påstådda överträdelsen förelegat under tiden efter det att lagen om elektricitet trädde i kraft. Härigenom har förstainstansrätten frånkänt kommissionen dess exklusiva behörighet att tillämpa artikel 90.2 första meningen i fördraget utan att beakta den andra meningen i samma bestämmelse.

18 Hänvisningen i domen till artikel 90.2 första meningen i fördraget kan, insatt i sitt sammanhang i förstainstansrättens resonemang, inte tolkas på så sätt att förstainstansrätten därmed har avsett att göra en åtskillnad mellan de båda nämnda meningarna i bestämmelsen eller medge att kommissionen ensam är behörig att tillämpa den andra meningen.

19 Såsom kommissionen har anfört, hänför sig denna grund för överklagandet till en missuppfattning av innehållet i punkt 99 i förstainstansrättens dom. Frågan om tillämpningen av den andra meningen i artikel 90.2 i fördraget har för övrigt inte varit föremål för prövning i förstainstansrätten.

20 Av vad som ovan har anförts följer att denna grund inte kan godtas.

Den grund som avser bristande motivering till att ge företräde åt förfarandet enligt artikel 169 i fördraget

21 Klagandena har hävdat att förstainstansrätten inte tillräckligt har förklarat skälen till att kommissionen kunde ge företräde åt förfarandet enligt artikel 169 i fördraget framför förfarandet enligt artikel 3 i förordning nr 17.

22 I detta avseende bör det påpekas att förstainstansrätten, i punkt 105-107 i den överklagade domen, endast har konstaterat att ett fastställande av att OVS är oförenligt med fördraget inte skulle få några verkningar i praktiken, så länge det inte har fastställts att lagen om elektricitet är oförenlig med fördraget. Det lämpliga förfarandet för att konstatera att nämnda lag är oförenlig med fördraget är det förfarande som anges i artikel 169 i fördraget.

23 Av det sagda framgår att förstainstansrätten inte har avsett att fastställa en rangordning mellan det förfarande som avses i förordning nr 17 och förfarandet angående fördragsbrott av en medlemsstat, vilka för övrigt avser olika rättssubjekt och rättsakter. Rätten har endast fastställt att kommissionen var i sin fulla rätt att anse att talan om fördragsbrott av en medlemsstat var det lämpligaste förfarandet för att pröva frågan om lagen om elektricitet var förenlig med fördraget.

24 Av vad som ovan har anförts följer att inte heller denna grund kan godtas.

Den grund som avser en felaktig rättstillämpning

25 Klagandena har hävdat att förstainstansrätten har gjort en felaktig kvalifikation av det omtvistade beslutet genom att fastställa att beslutet på intet sätt omfattar de importrestriktioner som förelåg under tiden före det att lagen om elektricitet trädde i kraft, trots att kommissionen enligt punkt 34 i den överklagade domen själv hade medgett "att det omtvistade beslutet innehåller ett underförstått delvist avslag av klagandenas ansökan". Klagandena menar därför att förstainstansrätten har gjort fel som avvisat överklagandet i denna del.

26 Förstainstansrättens rättsliga kvalifikation av en rättsakt utgör, särskilt när därigenom fastställts att en rättsakt saknar rättsverkan, en rättsfråga som kan prövas inom ramen för ett överklagande.

27 Vid avgörandet av om det finns stöd för denna grund bör erinras om att domstolen tidigare har haft tillfälle att fastställa att även om kommissionen - när en ansökan ges in enligt förordning nr 17 - inte är tvungen att vare sig fastställa förekomsten av en överträdelse av konkurrensreglerna eller företa någon undersökning, så är den likväl skyldig att noggrant undersöka de faktiska och rättsliga omständigheter som sökanden åberopat, för att kontrollera om det föreligger någon konkurrensbegränsande åtgärd. Dessutom är kommissionen - när den lägger ned ett ärende utan att vidta någon åtgärd - skyldig att motivera beslutet så att förstainstansrätten kan kontrollera om kommissionen gjort sig skyldig till något faktiskt fel, en felaktig rättstillämpning eller maktmissbruk.

28 Vid sådana förhållanden måste det anses att när en institution som, i likhet med kommissionen på konkurrensrättens område, har befogenhet att fastställa om det föreligger en överträdelse och besluta om påföljder för denna och till vilken enskilda kan inlämna ansökningar, helt eller delvis lägger ned ett ärende som föranletts av en sådan ansökan, måste institutionen därigenom anses ha antagit en rättsakt som har rättsverkan (se dom av den 16 juni 1994, SFEI m.fl. mot kommissionen, C-39/93 P, Rec. s. I-2681, punkt 27, och där citerad rättspraxis).

29 Av vad som ovan har anförts framgår att förstainstansrätten, genom att fastställa att det omtvistade beslutet - till den del det avsåg importrestriktioner under tiden före det att lagen om elektricitet trädde i kraft - inte hade någon rättsverkan och att talan därför borde avvisas i den delen, har gjort sig skyldig till en felaktig rättstillämpning.

30 Eftersom denna grund således kan godtas, skall domen upphävas i denna del.

terförvisning av målet till förstainstansrätten

31 Följande gäller enligt artikel 54 första stycket i EEG-stadgan:

"Om överklagandet är välgrundat skall domstolen upphäva förstainstansrättens avgörande. Domstolen kan själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa ärendet till förstainstansrätten för avgörande."

32 Eftersom tvisten inte är färdig att avgöras, skall målet återförvisas till förstainstansrätten.

Rättegångskostnader

33 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Eftersom klagandena har tappat avseende två av de tre grunderna för överklagandet, men fått förstainstansrättens dom delvis upphävd genom den tredje grunden, bör vardera parten bära sin rättegångskostnad i domstolen.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

följande dom:

34 Förstainstansrättens dom av den 18 november 1992 i mål T-16/91 upphävs, såvitt därigenom fastställts att kommissionens beslut 91/50/EEG av den 16 januari 1991 i ett förfarande angående tillämpning av artikel 85 i EEG-fördraget (IV/32.732-IJsselcentrale (IJC) m.fl.) - till den del beslutet avsåg importbegränsningar under tiden före det att lagen om elektricitet trädde i kraft - inte hade någon rättsverkan och att talan därför skulle avvisas i den delen.

35 Överklagandet ogillas i övrigt.

3) Målet återförvisas till förstainstansrätten.

4) Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad i domstolen.