Välj vilka experimentfunktioner du vill testa

Det här dokumentet är ett utdrag från EUR-Lex webbplats

Dokument 61980CJ0272

    Domstolens dom den 17 december 1981.
    Brottmålsförfarande mot Frans-Nederlandse Maatschappij voor Biologische Producten BV.
    Begäran om förhandsavgörande: Gerechtshof i Haag - Nederländerna.
    Växtskyddsprodukter - Godkännande - Åtgärder med motsvarande verkan.
    Mål 272/80.

    Svensk specialutgåva VI 00257

    ECLI-nummer: ECLI:EU:C:1981:312

    61980J0272

    Domstolens dom den 17 december 1981. - Brottmålsförfarande mot Frans-Nederlandse Maatschappij voor Biologische Producten BV. - Begäran om förhandsavgörande: Gerechtshof i Haag. - Växtskyddsprodukter - Godkännande - Åtgärder med motsvarande verkan. - Mål 272/80.

    Rättsfallssamling 1981 s. 03277
    Svensk specialutgåva s. 00257
    Finsk specialutgåva s. 00267


    Sammanfattning
    Parter
    Föremål för talan
    Domskäl
    Beslut om rättegångskostnader
    Domslut

    Nyckelord


    Fri rörlighet för varor - undantag - skydd för människors hälsa - bestämmelser om godkännande av växtskyddsprodukter - krav på godkännande av importerade produkter som redan blivit godkända i en annan medlemsstat - tillåtlighet - gränser

    (artiklarna 30 och 36 i EEG-fördraget)

    Sammanfattning


    Enligt artiklarna 30 och 36 i EEG-fördraget är det inte förbjudet för en medlemsstat att kräva förhandsgodkännande för växtskyddsprodukter, även om dessa redan har godkänts i en annan medlemsstat. Myndigheterna i den importerande medlemsstaten får dock inte i onödan kräva tekniska eller kemiska analyser eller laboratorietester, om samma analyser och tester redan har utförts i en annan medlemsstat och myndigheterna har, eller på begäran kan få, tillgång till resultaten av dessa.

    En medlemsstat som genomför ett god-

    kännandeförfarande måste se till att kontrollen inte orsakar några onödiga kostnader om det faktiska resultatet av den kontroll som har genomförts i den medlemsstat där produkterna har sitt ursprung motsvarar den importerande medlemsstatens hälsoskyddskrav. Att dessa kostnader belastar en näringsidkare som saluför små mängder av den godkända produkten i högre grad än en konkurrent som säljer betydligt större mängder, räcker dock inte som stöd för slutsatsen att sådana utgifter utgör godtycklig diskriminering eller innefattar en förtäckt begränsning enligt artikel 36.

    Parter


    I mål 272/80

    har Gerechtshof i Haag, sjätte avdelningen, till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det brottmålsförfarande som pågår vid den nationella domstolen mot

    Frans-Nederlandse Maatschappij voor Biologische Producten BV, Rotterdam.

    Föremål för talan


    Begäran avser tolkningen av artikel 30 i EEG-fördraget i förhållande till den nederländska lagen av 1962 om växtskyddsprodukter.

    Domskäl


    1 Genom dom av den 29 oktober 1980, som inkom till domstolen den 10 december 1980, har Gerechtshof i Haag i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget ställt en fråga om tolkningen av artiklarna 30 och 36 i EEG-fördraget för att kunna avgöra om den nederländska lagstiftningen om godkännande av växtskyddsprodukter är förenlig med gemenskapsrätten.

    2 Denna fråga har uppkommit under en rättegång med anledning av överklagandet av en dom i första instans mot företaget Frans-Nederlandse Maatschappij voor Biologische Producten BV, varigenom detta företag dömts till böter för överträdelse av artikel 2.1 i Bestrijdingsmiddelenwet (lagen om växtskyddsprodukter) av år 1962. Enligt den bestämmelsen är det förbjudet att sälja, lagra eller använda växtskyddsprodukter som inte är godkända enligt den lagen.

    3 Företaget i fråga hade till Nederländerna importerat och där sålt eller levererat en viss mängd av växtskyddsprodukten Fumicot Fumispore, vilket som aktiv substans innehåller den giftiga produkten parahydroxyphenil-salicylamid. Denna växtskyddsprodukt hade lagligen förts ut på marknaden i Frankrike men inte godkänts i Nederländerna enligt ovannämnda lag.

    4 Det gällande nederländska godkännandesystemet infördes genom lagen av år 1962 för att skydda folkhälsan. Enligt detta system är det i princip förbjudet att använda växtskyddsprodukter utan förhandsgodkännande. Villkoren för godkännande rör produkternas sammansättning, effektivitet och oskadlighet, liksom den användarinformation som skall finnas med i förpackningen. Kostnaderna för laboratorieundersökningarna skulle enligt den lagstiftning som var i kraft vid tiden för de omtvistade händelserna bäras av den som ansökte om godkännande.

    5 Det berörda företaget har gjort gällande att godkännandesystemet strider mot bestämmelserna i gemenskapsrätten om förbud mot kvantitativa restriktioner och åtgärder med motsvarande verkan och därför inte kan utgöra rättslig grund för det mot företaget väckta åtalet.

    6 För att kunna ta ställning till denna invändning har Gerechtshof ställt följande fråga till domstolen:

    "Är godkännandesystemet i den nederländska lagen av år 1962 om växtskyddsprodukter förenlig med artikel 30 i EEG-fördraget i den mån denna lag förbjuder fri saluföring i Nederländerna av en produkt med ursprung i en annan medlemsstat där den lagligen har förts ut på marknaden och där den uppfyller de rättsliga villkor som tillgodoser samma tvingande krav till skydd för folkhälsan som den nederländska lagen av år 1962?"

    7 Kommissionen har hävdat att så länge ett system med ömsesidigt erkännande av godkännande av växtskyddsprodukter inte har införts på gemenskapsnivå, står det medlemsstaterna fritt att av hänsyn till folkhälsan förbjuda import och saluföring av sådana produkter med ursprung i en annan medlemsstat där de lagligen har förts ut på marknaden.

    8 De danska, italienska, nederländska och brittiska regeringarna understryker de faror som dessa produkter kan medföra för hälsan och miljön i allmänhet, och pekar på de skillnader mellan kontrollerna som bl.a. beror på olika klimatförhållanden. Utan att förneka att sådana nationella bestämmelser kan utgöra ett hinder för handeln mellan medlemsstaterna, anser de fyra regeringarna att bestämmelser av detta slag är lagenliga enligt undantaget i artikel 36 i EEG-fördraget, i fråga om det nödvändiga intresset att skydda folkhälsan.

    9 Det är inte domstolens sak att inom ramen för ett förfarande som har inletts enligt artikel 177 i EEG-fördraget avgöra huruvida nationella rättsregler är förenliga med bestämmelserna i gemenskapsrätten. Domstolen har dock behörighet att förse den nationella domstolen med allt material i fråga om tolkningen av gemenskapsrätten som gör det möjligt för sistnämnda domstol att avgöra om dessa regler är förenliga med den åberopade gemenskapsrättsliga bestämmelsen. Den ställda frågan bör därför förstås så att den i huvudsak går ut på om och i vilken omfattning systemet och förfarandet för godkännande av växtskyddsprodukter är berättigade enligt kraven i artiklarna 30 och 36 i EEG-fördraget.

    10 Även om den ställda frågan endast rör tolkningen av artikel 30 i fördraget är det dock för att besvara den nödvändigt att ta hänsyn till sammanhanget mellan den allmänna bestämmelsen i den artikeln och det undantag från den som föreskrivs i artikel 36 i fördraget.

    11 Enligt artikel 30 i EEG-fördraget är kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan förbjudna mellan medlemsstaterna. Denna allmänna bestämmelse innehåller dock en hänvisning, särskilt till artikel 36, enligt vilken bestämmelserna i artikel 30-34 inte skall hindra sådana förbud mot eller restriktioner för import som bl.a. grundas på "intresset att skydda människors och djurs hälsa och liv, att bevara växter". I artikel 36 andra meningen heter det dock att "sådana förbud eller restriktioner får dock inte utgöra ett medel för godtycklig diskriminering eller innefatta en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna".

    12 Det bör understrykas att det vid tiden för de omtvistade händelserna inte fanns några gemensamma eller harmoniserade bestämmelser om tillverkning och saluföring av växtskyddsprodukter. I avsaknad av harmonisering var det därför medlemsstaternas sak att bestämma i vilken omfattning de ville säkerställa skyddet av människors hälsa och liv, särskilt hur stränga kontroller som skulle genomföras (domstolens dom av den 20 maj 1976 i målet 104/75 De Peijper [Rec. 613, 1976, s. 635]), dock med hänsyn till att deras frihet att vidta åtgärder begränsas av fördraget.

    13 Det är i detta avseende oomtvistat att de ifrågasatta nationella bestämmelserna är avsedda att skydda folkhälsan och att de därmed omfattas av undantaget i artikel 36. De kontrollåtgärder som de nederländska myndigheterna har vidtagit, särskilt i fråga om godkännande av produkten, kan följaktligen i princip inte ifrågasättas. Detta faktum besvarar dock inte frågan om villkoren för godkännande, vilka den nationella domstolen har redogjort för, eventuellt kan utgöra en förtäckt begränsning av handeln mellan medlemsstaterna enligt artikel 36 andra meningen, å ena sidan med beaktande av produktens farliga karaktär, å andra sidan av att den redan har varit föremål för ett godkännandeförfarande i den medlemsstat där den lagligen förts ut på marknaden.

    14 Även om det står en medlemsstat fritt att kräva att en produkt som den föreliggande, som redan har godkänts i en annan medlemsstat, måste genomgå ett nytt undersöknings- och godkännandeförfarande, är myndigheterna i medlemsstaterna dock skyldiga att bidra till en lättnad av kontrollerna i handeln inom gemenskapen. Av detta följer att de inte i onödan får kräva tekniska eller kemiska analyser eller laboratorietester, om samma analyser och tester redan har utförts i en annan medlemsstat och myndigheterna har, eller på begäran kan få, tillgång till resultaten av dessa.

    15 Av samma skäl måste en medlemsstat som genomför ett godkännandeförfarande se till att kontrollen inte orsakar några onödiga kostnader, om resultatet av den kontroll som har genomförts i ursprungsmedlemsstaten motsvarar den importerande medlemsstatens hälsoskyddskrav. Att dessa kostnader belastar en näringsidkare som saluför små mängder av den godkända produkten i högre grad än en konkurrent som säljer betydligt större mängder, räcker dock inte som stöd för slutsatsen att sådana utgifter utgör godtycklig diskriminering eller innefattar en förtäckt begränsning enligt artikel 36.

    16 Svaret på frågan blir alltså följande. Enligt artiklarna 30 och 36 i EEG-fördraget är det inte förbjudet för en medlemsstat att kräva förhandsgodkännande för växtskyddsprodukter, även om dessa redan har godkänts i en annan medlemsstat. Myndigheterna i den importerande medlemsstaten får dock inte i onödan kräva tekniska eller kemiska analyser eller laboratorietester, om samma analyser och tester redan har utförts i en annan medlemsstat och myndigheterna har, eller på begäran kan få, tillgång till resultaten av dessa.

    17 Det är den nationella domstolens sak att på grundval av ovanstående överväganden pröva om och i vilken omfattning de i den nationella lagstiftningen fastställda villkoren för godkännande är berättigade enligt artikel 36.

    Beslut om rättegångskostnader


    30 De kostnader som har förorsakats Danmarks, Italiens, Nederländernas och Förenade kungarikets regeringar samt Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

    Domslut


    På dessa grunder beslutar

    DOMSTOLEN

    -angående de frågor som förts vidare genom dom av den 29 oktober 1980 av Gerechtshof i Haag, vilken inkom till domstolen den 10 december 1980 - följande dom:

    Det följer av artikel 30 jämförd med artikel 36 i EEG-fördraget att det inte är förbjudet för en medlemsstat att kräva förhandsgodkännande för växtskyddsprodukter, även om dessa redan har godkänts i en annan medlemsstat. Myndigheterna i den importerande medlemsstaten får dock inte i onödan kräva tekniska eller kemiska analyser eller laboratorietester, om samma analyser och tester redan har utförts i en annan medlemsstat och myndigheterna har, eller på begäran kan få, tillgång till resultaten av dessa.

    Upp