61978J0170

1. Bestämmelser om skatter och avgifter - interna skatter eller avgifter - fördragsbestämmelser - syfte - förbud mot diskriminering mellan importerade och liknande inhemska varor - förbud mot skatter eller avgifter som är av sådan art att de indirekt skyddar andra varor

(artikel 95 i EEG-fördraget)

2. Bestämmelser om skatter och avgifter - interna skatter eller avgifter - skatter eller avgifter som är av sådan art att de indirekt skyddar andra varor - konkurrerande produkter - bedömningskriterier - aktuella marknadsförhållanden och möjligheter till utveckling - administrativa sätt att visa på skyddande effekt

(artikel 95 andra stycket i EEG-fördraget)

3. Bestämmelser om skatter och avgifter - interna skatter eller avgifter- skatter eller avgifter som är av sådan art att de indirekt skyddar andra varor - konkurrerande produkter - möjlig ersättningsgrad - bedömningskriterier - konsumtionsvanor - otillräckligt kriterium

(artikel 95 andra stycket i EEG-fördraget)

1. Artikel 95 i EEG-fördraget har i sin helhet som syfte att avskaffa de hinder för den fria rörligheten för varor och de normala konkurrensförhållandena mellan medlemsstater som följer av en diskriminerande eller skyddande intern beskattning.

I detta syfte förbjuds i första stycket, som avser "liknande" och därmed per definition i stor utsträckning jämförbara varor, varje beskattningsbestämmelse som medför att importerade varor, oavsett genom vilken skattemekanism, beskattas högre än liknande inhemska varor.

Andra stycket å sin sida gäller den skattemässiga behandlingen av varor som, utan att uppfylla kriteriet om likhet, ändå, delvis eller potentiellt, konkurrerar med viss produktion i importlandet. Just till följd av svårigheten att göra en tillräckligt exakt jämförelse mellan de ifrågavarande produkterna, används i denna bestämmelse ett mer omfattande kriterium, nämligen ett internt beskattningssystems indirekta skydd.

2. För att kunna avgöra om det föreligger ett konkurrensförhållande i den mening som avses i artikel 95 andra stycket, är det nödvändigt att inte bara ta hänsyn till den aktuella marknadssituationen, utan även de möjligheter till utveckling som ges inom ramen för den fria rörligheten för varor på gemenskapsnivå och de nya möjligheter att ersätta produkter som kan uppstå från en intensifierad handel, för att på så sätt fullt ut kunna utveckla de kompletterande dragen i medlemsstaternas ekonomier, i överensstämmelse med de mål som fastställs i artikel 2 i fördraget.

När det föreligger ett sådant konkurrensförhållande mellan en importerad och en inhemsk vara, förbjuds i artikel 95 andra stycket sådana beskattningsförfaranden som "är av sådan art att de indirekt skyddar" den importerande medlemsstatens produktion.

Det är inte möjligt att, för tillämpningen av denna bestämmelse, i varje enskilt fall kräva statistiska bevis på en skyddande effekt. Det räcker att det fastställs att en viss skattemekanism kan, till följd av dess utformning, ha den skyddande effekt som anges i fördraget. Utan att förringa betydelsen av de bedömningskriterier som kan härledas från statistiska uppgifter från vilka effekten av en viss skattebestämmelse kan mätas, kan man inte begära att kommissionen, under ett förfarande som den har inlett i enlighet med artikel 169 i fördraget, skall lägga fram sifferuppgifter om den faktiska beskaffenheten av det omtvistade skattesystemets skyddande effekt.

3. För att, i syfte att eventuellt tillämpa artikel 95 andra stycket i EEG-fördraget, kunna mäta i vilken omfattning två varor skulle kunna ersätta varandra, får man inte begränsa sig till de konsumtionsvanor som finns i en medlemsstat eller i en viss region. Dessa vanor, som i hög grad varierar i tid och rum, får inte betraktas som oföränderliga. En medlemsstats skattepolitik får därför inte användas för att låsa vissa konsumtionsvanor för att

bevara en fördel som har förvärvats av den inhemska industri som tillfredsställer behovet.

Mål 170/78

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiske rådgivaren Anthony McClellan, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos juridiske rådgivaren Mario Cervino, bâtiment Jean Monnet, Kirchberg,

sökande,

stödd av

Italien, under det skriftliga förfarandet företrätt av ambassadören Adolfo Maresca, i egenskap av ombud, biträdd av Mario Fanelli, avvocato dello stato, och, under det muntliga förfarandet av Ivo Maria Braguglia, avvocato dello stato, med delgivningsadress i Luxemburg hos Italiens ambassad,

intervenient,

mot

Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, företrätt av R. D. Munrow, Assistant Treasury Solicitor, i egenskap av ombud, biträdd av Harry K. Woolf, barrister of the Inner Temple, och Peter Archer, Q.C. of Gray's Inn, med delgivningadress i Luxemburg hos Förenade kungarikets ambassad,

svarande.

Talan avser fastställelse av att Förenade kungariket har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 95 andra stycket i EEG-fördraget, genom att varken ha upphävt eller ändrat sina nationella bestämmelser om punktskatt på lätta, icke-mousserande viner.

1 Genom talan av den 7 augusti 1978 har kommissionen i enlighet med artikel 169 i EEG-fördraget begärt fastställelse av att Förenade kungariket har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 95 andra stycket i EEG-fördraget, genom att lägga på en förhållandevis högre punktskatt på lätta viner av färska druvor (nedan kallade "viner") än på öl.

2 Kommissionen har erinrat om att Förenade kungariket, före sin anslutning till gemenskapen, tog ut en tull på införsel av vin och öl. Genom beslut nr 73/189 av den 27 februari 1973 (EGT nr L 197, s. 7, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), vilket antogs med stöd av artikel 38 i anslutningsakten, gav kommissionen Förenade kungariket rätt att behålla skattedelen av den ifrågavarande tullen för en ytterligare period fram till den 1 januari 1976. Denna omvandlades därefter till en punktskatt som tillämpades utan hänsyn till produkternas ursprung. Under denna övergångsperiod ändrades skattesatserna, dels till följd av ändringar i Förenade kungarikets skattelagstiftning, dels till följd av det samtidiga införandet av mervärdesskatten. Kommissionen har hävdat att dessa gradvisa ändringar har medfört att skattesatsen för vin nu tydligt överstiger nivån för den skattedel som beviljades 1973, och att satsen dessutom har genomgått en väsentligt kraftigare höjning i förhållande till skattesatsen för öl. Med hänsyn till konkurrensförhållandet mellan de båda produkterna har kommissionen funnit att det beskattningssystem som tillämpas av Förenade kungariket är diskriminerande och att det som sådant är av sådan art att det indirekt skyddar den inhemska ölproduktionen.

3 Förenade kungarikets regering har i huvudsak inte bestritt de faktiska omständigheter som kommissionen har lagt fram, särskilt inte utvecklingen av skattesatsen. Den har dock ifrågasatt att tillämpningen av de ifrågavarande bestämmelserna om skatter och avgifter skulle kunna anses strida mot fördraget.

Förenade kungarikets regering har för det första gjort gällande att vin och öl inte kan betraktas som konkurrerande drycker och att det därför inte föreligger något ersättningsförhållande, vilket är ett villkor för tillämpningen av artikel 95 andra stycket. För det andra har den hävdat att även om man skulle anta att det förelåg en möjlighet till ersättning mellan de båda nämnda dryckerna, så har det ifrågavarande skattesystemet för vin dock ingen skyddande karaktär i den mening som avses i artikel 95 andra stycket.

4 Eftersom parternas argumentation har visat på vissa skillnader i hur man uppfattar räckvidden och tolkningen av artikel 95, skall domstolen inledningsvis pröva dessa frågor innan den går in på parternas grunder.

Tolkningen av artikel 95

5 Artikel 95 i EEG-fördraget har i sin helhet som syfte att avskaffa de hinder för den fria rörligheten för varor och de normala konkurrensförhållandena mellan medlemsstater som följer av en diskriminerande eller skyddande intern beskattning. I detta syfte förbjuds i första stycket varje beskattningsbestämmelse som medför att importerade varor, oavsett genom vilken skattemekanism, beskattas högre i jämförelse med liknande inhemska varor. Andra stycket gäller den skattemässiga behandlingen av varor som, utan att uppfylla kriteriet om likhet, ändå, delvis eller potentiellt, konkurrerar med viss produktion i importlandet.

6 För att kunna avgöra om det föreligger ett konkurrensförhållande i den mening som avses i artikel 95 andra stycket, är det nödvändigt att inte bara ta hänsyn till den aktuella marknadssitutationen, utan även de möjligheter till utveckling som ges inom ramen för den fria rörligheten för varor på gemenskapsnivå och de nya möjligheter att ersätta produkter som kan uppstå genom en intensifierad handel, för att på så sätt fullt ut kunna utveckla de kompletterande dragen i medlemsstaternas ekonomier, i överensstämmelse med de mål som fastställs i artikel 2 i fördraget.

7 När det föreligger ett sådant konkurrensförhållande mellan en importerad och en inhemsk vara, förbjuds i artikel 95 andra stycket sådana beskattningsförfaranden som "är av sådan art att de indirekt skyddar" den importerande medlemsstatens produktion.

8 Av parternas argumentation framgår att de inte är helt eniga om vilka villkor som skall föreligga för att denna bestämmelse skall kunna tillämpas i detta fall. Kommissionen har framför allt bemödat sig om att påvisa skillnaden i beskattningen av de ifrågavarande produkterna. Förenade kungarikets regering har å sin sida framhållit att det, vad gäller artikel 95 andra stycket, inte räcker att fastställa att det föreligger en skillnad i beskattningen, utan att det enligt fördraget krävs bevis på att det ifrågavarande skattesystemet faktiskt har en skyddande effekt. Den anser dock att ett sådant bevis inte har lagts fram.

9 Det är riktigt att första och andra styckena i artikel 95 fastställer olika villkor vad gäller kännetecknen för de förbjudna beskattningsförfarandena. Förbudet i första stycket, vilket handlar om liknande och därmed per definition i stor utsträckning jämförbara varor, omfattar varje skattemekanism som är av det slag att den syftar till att lägga högre skatter eller avgifter på importerade varor än på inhemska varor. I andra stycket däremot används, just till följd av svårigheten att göra en tillräckligt exakt jämförelse mellan de ifrågavarande produkterna, ett mer omfattande kriterium, nämligen ett internt beskattningssystems indirekta skydd.

10 Det bör dock understrykas att ovannämnda bestämmelse har samband med det ifrågavarande skattesystemets "art", så att man inte i varje enskilt fall kan kräva statistiska bevis på en skyddande effekt. För tillämpningen av artikel 95 andra stycket räcker det att det fastställs att en viss skattemekanism kan, till följd av dess utformning, ha den skyddande effekt som anges i fördraget. Utan att förringa betydelsen av de kriterier för bedömning som kan härledas från statistiska uppgifter från vilka effekten av en viss skattebestämmelse kan mätas, kan man inte begära att kommissionen skall lägga fram sifferuppgifter om den faktiska beskaffenheten av det omtvistade skattesystemets skyddande effekt.

11 Det är mot bakgrund av denna tolkning av artikel 95 som de faktiska omständigheterna i målet och parternas argument bör bedömas.

Konkurrensen mellan vin och öl

12 Enligt kommissionen föreligger det ett konkurrensförhållande mellan vin och öl och därmed också en möjlighet att ersätta dessa varor med varandra, vilket är en realitet för vissa konsumenter, och åtminstone en möjlighet för andra. Båda dryckerna tillhör nämligen gruppen alkoholdrycker, som framställts genom naturlig jäsning; båda kan användas i samma syften, nämligen för att släcka törsten eller som måltidsdrycker.

13 Förenade kungarikets regering har invänt mot detta betraktelsesätt. Utan att förneka de båda dryckernas gemensamma kännetecken, understryker den att de utvinns genom helt olika framställningsmetoder. Vin har en alkoholhalt som är tre gånger (11-12 volymprocent) så hög som den i öl (genomsnittligt 3 volymprocent). Prisstrukturen för de båda produkterna skiljer sig fullständigt, eftersom vin är en betydligt dyrare produkt än öl. Vad gäller konsumtionsvanorna har den svarande regeringen anfört att i överensstämmelse med en lång tradition i Förenade kungariket är öl en folklig dryck som företrädesvis dricks i offentliga lokaler eller i samband med arbetet. Konsumtionen i hemmen och i samband med måltider är däremot obetydlig. Sett utifrån sociala vanor är konsumtionen av vin däremot mycket ovanligare och speciell.

14 Domstolen anser att kommissionens ståndpunkt är välgrundad i den mening att det inte går att förneka att de ifrågavarande båda dryckerna i viss utsträckning kan uppfylla samma behov, varför man måste medge att de kan ersätta varandra i viss omfattning. För att mäta i vilken omfattning dessa produkter skulle kunna ersätta varandra får man inte begränsa sig till de konsumtionsvanor som finns i en medlemsstat eller i en viss region. Dessa vanor, som i hög grad varierar i tid och rum, får inte betraktas som oföränderliga. En medlemsstats skattepolitik får därför inte användas för att låsa vissa konsumtionsvanor för att bevara en fördel som har förvärvats av den inhemska industri som tillfredsställer behovet.

15 Samtidigt måste det dock, i överensstämmelse med den uppfattning som företräds av Förenade kungarikets regering, medges att det föreligger betydliga skillnader mellan vin och öl vad gäller dessa dryckers framställningsmetoder och naturliga särprägel. Vin är en jordbruksprodukt, som framställs genom intensiva odlingsmetoder, som är nära förbunden med jordmåns- och klimatförhållanden, och därmed med extremt varierande känntecken, medan öl, som framställs av råvaror som är mindre utsatta för sådana risker, därför dessutom i högre grad kan framställas industriellt. Skillnaden mellan framställningsvillkoren leder, för de båda produkterna, till prisstrukturer som är så extremt olika att det trots konkurrensförhållandet mellan slutprodukterna är ovanligt svårt att göra en jämförelse utifrån en skattesynpunkt.

16 Dessa skillnader mellan de båda produkterna visar på en sida av problemet som är en förutsättning för varje rättslig bedömning, men som inte har beaktats. Enligt den argumentation som kommissionen har lagt fram för domstolen tycks kommissionen nämligen underförstått utgå från att vin och öl under normala konkurrensförhållanden skall beskattas lika. Detta är också den uppfattning som tycks ligga till grund för ett förslag till direktiv om en harmoniserad punktskatt på vin som kommissionen lade fram för rådet 1972 (EGT nr C 43, s. 32, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå). I ingressen till detta förslag konstaterade kommissionen att det förelåg "konkurrensstörningar" till följd av avsaknaden av en punktskatt på vin i vissa medlemsstater. Senare, i det svar som kommissionen gav den 4 januari 1978 (EGT nr C 42, s. 35, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå) på den parlamentariska frågan nr 756/77 från Pisoni, lade kommissionen fram en jämförande tabell av vilken det framgår att vinproduktionen i de vinproducerande länderna i gemenskapen är antingen helt befriad från konsumtionsskatter eller endast föremål för en rent nominell punktskatt, medan det tycks som om öl i dessa stater beskattas. Kommissionen har inte angivit vad den anser skulle vara ett lämpligt beskattningsförhållande mellan de båda produkterna, vilka den betraktar som konkurrerande. Ett ställningstagande till denna förhandsfråga, som gör det möjligt att med tillfredsställande säkerhet bedöma effekterna av ett beslut från domstolen om den skattemässiga behandlingen av de båda produkterna inom hela gemenskapen, är en nödvändig förutsättning för att avgöra tvisten i den talan som har väckts mot Förenade kungariket.

Metoden för att jämföra de båda produkterna

17 I sitt motiverade yttrande och i sin talan har kommissionen framför allt framhävt den omständigheten att vid samma volym beskattas vin i Förenade kungariket ungefär fem gånger högre än öl. Eftersom detta kriterium för bedömning starkt har bestritts av Förenade kungarikets regering, med hänsyn till att det rör sig om två produkter med olika alkoholhalt, har kommissionen anfört andra kriterier för bedömning: dels alkoholhalten per volymenhet, vilket visar på en högre beskattning av vin i storleksordningen 50 %, dels förhållandet mellan skattedelen och slutpriset på den vara som erbjuds till konsumenten. Även denna senare jämförelsemetod visar på en diskriminering av vin. Samtliga dessa kriterier för jämförelse har bestritts av Förenade kungarikets regering som anser att man, om man endast vill utgå från volymen, måste jämföra de mängder som de båda dryckerna normalt erbjuds till konsumtion, dvs. ett "glas vin" och en "pint of beer" (en halvliter öl). Dessa två typiska konsumtionsenheter beskattas nästan exakt identiskt.

18 Mot slutet av skriftväxlingen har domstolen uppmanat parterna att precisera sina egna uppfattningar om den andra partens åsikter, avseende den beräkningsgrund som skulle göra det möjligt att jämföra de pålagor som tas ut för de båda produkterna i fråga. De förklaringar som har inkommit visar att det varken är lämpligt att uteslutande beakta volymen av de båda dryckerna eller att jämföra de typiska konsumtionsenheterna för att få en lämplig grund för jämförelse. Detsamma gäller för en jämförelse som grundas på skattedelen av slutpriset för de båda dryckerna, eftersom det visserligen är relativt lätt att fastställa ett genomsnittspris för öl, men det är svårt att hitta en representativ grund för jämförelse för vin, som kännetecknas av en stor prisspridning.

19 Det enda av de kriterier som parterna har lagt fram, som gör det möjligt att göra en lämplig och någorlunda objektiv jämförelse, består dels av en bedömning av effekten av beskattningen i förhållande till alkoholhalten i de ifrågavarande dryckerna. Genom att beakta detta kriterium skulle det kunna fastställas att vin i Förenade kungariket för närvarande beskattas omkring 50 % högre än öl, när det rör sig om drycker med en alkoholhalt på 11-12 respektive 3-3,7 volymprocent. Det framgår således att dessa båda produkter inte beskattas lika, även om den skillnad som beräknas på grundval av detta kriterium inte är så stor som kommissionen har låtit påskina i sina inledande förklaringar, vilka enbart byggde på en jämförelse av volymen. Det bör dock anmärkas att enligt den italienska regeringen är denna skillnad i realiteten större, eftersom normalt bordsvin, dvs. vin som eventuellt skulle kunna konkurrera med öl, i allmänhet endast har en alkoholhalt på mellan 9 och 10 volymprocent, vilket ger en diskrimineringsmarginal på mellan 125 % och 100 %.

20 Slutligen kan man, med förbehåll för vad ovan anförts om fastställelsen av ett lämpligt skatteförhållande mellan de båda produkterna, således fastställa att vin - enligt det enda kriterium som, även om ofullständigt, gör det möjligt att objektivt jämföra skattesatserna för vin respektive öl - beskattas högre än öl i Förenade kungariket.

Frågan om det omtvistade beskattningssystemets skyddande karaktär

21 I detta hänseende har Förenade kungarikets regering gjort gällande att kommissionen enligt artikel 95 andra stycket borde ha undersökt om det kritiserade skattesystemet skyddar den inhemska ölproduktionen. I stället för att lägga fram bevis på detta har kommissionen uteslutande bemödat sig om att påvisa skillnaden i beskattningen av de båda produkterna. Enligt Förenade kungarikets regering har det kritiserade skattesystemet dock inte förhindrat att det har skett en ökning av vinimporten under den ifrågavarande perioden, och ändringarna i skattesatserna har inte haft någon märkbar återverkan på konsumtionssiffrorna, varför det inte kan antas att det tillämpade skattesystemet verkligen har en skyddande effekt.

22 Kommissionen har å sin sida gjort gällande att en jämförelse av den mängd vin som har sålts på andra marknader, särskilt i Benelux-länderna, visar att saluföringen av samma produkt i Förenade kungariket har hämmats genom verkan av det omtvistade skattesystemet. Kommissionen har i detta hänseende framför allt kritiserat att Förenade kungariket, efter sin anslutning till gemenskapen, då den omvandlade de tidigare tullarna till punktskatter, i högre grad stegvis höjde den skatt som togs ut för vin i jämförelse med den för öl, medan vin tidigare under lång tid skattemässigt hade gynnats och de båda produkterna vid tidpunkten för Förenade kungarikets anslutning till gemenskapen ungefär befann sig i samma beskattningsmässiga situation. Genom att jämföra storleken på den skatt eller avgift som togs ut för de båda produkterna den 1 januari 1973 och vid tiden för talans väckande har kommissionen, på grundval av de uppgifter som Förenade kungarikets regering själv har lagt fram, fastställt en skattehöjning på 102 % för vin, i jämförelse med en höjning på endast 59 % för öl.

23 Enligt kommissionen motsvarar denna utveckling för övrigt en tendens som har konstaterats i flera andra medlemsstater. För att bromsa denna utveckling avgav kommissionen den 5 december 1975 rekommendation 76/2 om beskattning av vin (EGT 1976, nr L 2, s. 13, fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå), i vilken den pekar på de skadliga återverkningarna av denna utveckling på saluföringen av vin inom gemenskapen, och uppmuntrar de berörda medlemsstaterna att företa en betydlig sänkning av de punktskatter som införts och i vart fall avstå från varje höjning av de punktskatter som för närvarande tas ut. Förenade kungariket tog inte någon hänsyn till denna rekommendation. Kommissionen har under förfarandets gång tillfogat att den fruktar att en överdrivet hög beskattning av en vara i vissa medlemsstater kommer att medföra att denna vara får karaktären av en "lyxvara" i vissa medlemsstater, medan den i andra stater betraktas som en allmän konsumtionsvara.

24 Domstolen finner att en jämförelse mellan utvecklingen av de båda skattesystemen i fråga visar på en skyddande tendens i fråga om import av vin till Förenade kungariket. Till följd av den osäkerhet som kvarstår både i fråga om kännetecknen för konkurrensförhållandet mellan vin och öl, och i fråga om ett lämpligt skatteförhållande mellan de båda produkterna med hänsyn till gemenskapen som helhet, finner domstolen dock att den i detta skede inte kan uttala sig om huruvida Förenade kungariket har underlåtit att uppfylla sina förpliktelser enligt fördraget. Den uppmanar därför kommissionen och Förenade kungariket att ta upp den omtvistade frågan till förnyat övervägande mot bakgrund av ovanstående bedömningar och att till domstolen inom en föreskriven tidsfrist anmäla antingen varje lösning till tvisten som de har nått eller sina respektive ställningstaganden, med beaktande av de rättsliga faktorer som uppstår från denna dom. Intervenienten kommer att få möjlighet att lägga fram sina åsikter för domstolen vid en lämplig tidpunkt.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

-innan den meddelar dom avseende den talan om fördragsbrott som väckts av kommissionen - följande dom:

1) Parterna skall på nytt överväga tvisten mot bakgrund av de rättsliga bedömningarna i denna dom och till domstolen anmäla resultatet av detta övervägande före den 31 december 1980. Domstolen skall efter denna dag, med hänsyn till de rapporter som har förelagts domstolen eller oavsett sådana rapporter, slutligt avgöra målet.

2) Beslut om rättegångskostnaderna skall fattas senare.