61979J0157

1. Fri rörlighet för personer - rätt till inresa och uppehåll för medlemsstaternas medborgare - rättighet som följer direkt av fördraget - förbehåll med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa - verkningar

(artikel 48 i EEG-fördraget)

2. Fri rörlighet för personer - rätt till inresa för medlemsstaternas medborgare - inresevisum eller motsvarande dokument - begrepp - förbud

(artikel 3.2 i rådets direktiv 68/360)

3. Fri rörlighet för personer - rätt till uppehåll för medlemsstaternas medborgare - uppehållsdokument - förklarande verkan - inte likställt med ett uppehållstillstånd - ingen befogenhet för nationella myndigheter att göra bedömningar - uppehållstillstånd - en medlemsstats krav - påföljder - otillåtlighet

(artikel 4.2 och bilagan till rådets direktiv 68/360)

4. Fri rörlighet för personer - rätt till uppehåll för medlemsstaternas medborgare - underlåtelse att införskaffa uppehållsdokument - påföljder - hemställan om utvisning eller fängelsestraff - otillåtlighet

(artikel 4 i rådets direktiv 68/360)

1. Rätten för gemenskapens arbetstagare att resa in på en medlemsstats territorium, som följer av gemenskapsrätten, kan inte göras villkorad av att myndigheterna i den medlemsstaten utfärdar ett tillstånd för detta ändamål.

Det förbehåll som artikel 48 i EEG-fördraget föreskriver beträffande rätten att förflytta sig fritt inom medlemsstaternas territorium, nämligen de begränsningar som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa, skall inte förstås som ett villkor som ställs för att erhålla rätt till inresa och uppehåll, utan i stället som en möjlighet som ges, i individuella fall och när det föreligger tillräcklig grund för det, att begränsa utövandet av en rättighet som följer direkt av fördraget. Det rättfärdigar emellertid inte sådana administrativa åtgärder som generellt kräver andra formaliteter vid gränsen än enbart uppvisande av ett giltigt identitetskort eller pass.

2. Artikel 3.2 i rådets direktiv 68/360, som förbjuder medlemsstaterna att kräva inresevisum eller motsvarande dokument av gemenskapens arbetstagare som förflyttar sig inom gemenskapen, skall tolkas så att uttrycket "inresevisum eller motsvarande dokument" inbegriper varje formalitet som syftar till att utfärda tillstånd för inresa på en medlemsstats territorium och som krävs utöver kontrollen av pass eller identitetskort vid gränsen,

oavsett plats eller tidpunkt för utfärdandet av detta tillstånd och oavsett dess form.

3. Utfärdandet av det särskilda uppehållsdokument som föreskrivs i artikel 4 i direktiv 68/360 har endast förklarande verkan och det kan inte, i förhållande till utlänningar som ges rättigheter enligt artikel 48 i EEG-fördraget eller enligt motsvarande bestämmelser, likställas med ett sådant uppehållstillstånd som i allmänhet föreskrivs för utlänningar och vid vars utfärdande de nationella myndigheterna har befogenhet att göra bedömningar. En medlemsstat får således inte kräva att en person som skyddas av gemenskapsrättens bestämmelser skall inneha ett sådant uppehållstillstånd i stället för det uppehållsdokument som föreskrivs i bestämmelserna i artikel 4 och i bilagan till direktiv 68/360 och den får inte heller ålägga påföljder vid avsaknad av ett sådant tillstånd.

4. Underlåtelse av en gemenskapsmedborgare, som omfattas av reglerna om fri rörlighet för arbetstagare, att införskaffa det särskilda uppehållsdokument som föreskrivs i artikel 4 i direktiv 68/360 får inte straffas med en hemställan om utvisning eller med en påföljd som inbegriper fängelse.

I mål 157/79

har Pontypridd Magistrates' Court i Mid Glamorgan, Wales, till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

Regina

och

Stanislaus Pieck.

Begäran avser tolkningen av artiklarna 7 och 48 i EEG-fördraget, av rådets direktiv 68/360 av den 15 oktober 1968 (EGT 1968, nr L 257, s. 13, fransk version: svensk specialutgåva, del 05, volym 01) om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer, och av rådets direktiv 64/221 av den 25 februari 1964 (EGT 1964, s. 850, fransk version; svensk specialutgåva, del 05, volym 01) om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa.

1 Genom beslut av den 5 september 1979, som inkom till domstolen den 10 oktober 1979, har Pontypridd Magistrates' Court, i enlighet med artikel 177 i EEG-fördraget, ställt tre frågor om tolkningen av artiklarna 7 och 48 i fördraget, av rådets direktiv 64/221 av den 25 februari 1964 om samordningen av särskilda åtgärder som gäller utländska medborgares rörlighet och bosättning och som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa (EGT 1964, s. 850, fransk version; svensk specialutgåva, del 05, volym 01), och av rådets direktiv 68/360 av den 15 oktober 1968 om avskaffande av restriktioner för rörlighet och bosättning inom gemenskapen för medlemsstaternas arbetstagare och deras familjer (EGT nr L 257, s. 13, fransk version; svensk specialutgåva, del 05, volym 01).

2 Den nationella domstolen har att avgöra ett brottmål mot en nederländsk medborgare som är bosatt i Cardiff i Wales där han har en anställning och som inte är "patrial" (brittisk medborgare som har rätt att bosätta sig i Förenade konungariket) utan endast har rätt att resa in i Förenade konungariket eller att uppehålla sig där under en begränsad tidsperiod och som har åtalats för att avsiktligt ha stannat kvar efter den i tillståndet angivna tiden. Den tilltalade hade inget uppehållstillstånd; vid hans senaste inresa på det brittiska territoriet, den 29 juli 1978, stämplades "sex månaders tillstånd till inresa i Förenade konungariket" i hans pass.

Angående den första frågan

3 Den första frågan går ut på vad uttrycket "inresevisum eller motsvarande dokument" i artikel 3.2 i direktiv 68/360 innebär.

4 Domstolen har redan vid upprepade tillfällen uttalat att den rätt som medborgare i en medlemsstat har att resa in på en annan medlemsstats territorium och att uppehålla sig där för syften som avses i fördraget utgör en rättighet som följer direkt av fördraget eller de bestämmelser som antagits för dess genomförande.

5 Syftet med direktiv 68/360, vilket framgår av dess ingress, är att avskaffa de restriktioner som fortfarande finns i fråga om flyttning och bosättning inom gemenskapen, i överensstämmelse med de rättigheter och förmåner som ges genom rådets förordning nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT nr L 257, s. 2, fransk version; svensk specialutgåva, del 05, volym 01). För att uppnå detta syfte fastställer direktivet enligt vilka villkor medlemsstaternas medborgare kan utöva rätten att lämna ursprungslandet för att ta anställning inom en annan medlemsstats territorium, liksom rätten att resa in på denna medlemsstats territorium och att uppehålla sig där.

6 Artikel 3.1 i direktivet föreskriver i detta avseende att medlemsstaterna skall tillåta de personer för vilka förordning nr 1612/68 är tillämplig att resa in på territoriet mot uppvisande av enbart giltigt identitetskort eller pass. Artikel 3.2 tillägger att inresevisum eller motsvarande dokument inte får krävas av arbetstagarna i fråga.

7 Under förfarandet vid domstolen har Förenade konungarikets regering anfört att uttrycket "inresevisum" uteslutande avser ett inresetillstånd som utfärdas före resenärens ankomst till gränsen, i form av en notering i personens pass eller i ett separat dokument. En notering som stämplas i passet vid ankomsten och som medför tillstånd att resa in på territoriet kan däremot inte betraktas som ett inresevisum eller ett motsvarande dokument.

8 Denna inställning kan inte godtas. För tillämpningen av direktivet, vars syfte är att avskaffa de restriktioner som finns för gemenskapens arbetstagare i fråga om flyttning och bosättning inom hela gemenskapen, är det oväsentligt vid vilken tidpunkt ett tillstånd att resa in på en medlemsstats territorium har givits och noterats i ett pass eller annat dokument. I övrigt kan rätten att resa in på en medlemsstats territorium, som gemenskapens arbetstagare har till följd av gemenskapsrätten, inte göras villkorad av att myndigheterna i den medlemsstaten utfärdar ett tillstånd för detta ändamål.

9 Det är obestridligen så att rätten till inresa för arbetstagarna i fråga inte är obegränsad. Den enda inskränkning som artikel 48 i fördraget föreskriver beträffande rätten att förflytta sig fritt inom medlemsstaternas territorium är den som avser begränsningar som är berättigade med hänsyn till allmän ordning, säkerhet eller hälsa. Detta förbehåll skall inte förstås som ett villkor som ställs för att erhålla rätt till inresa och uppehåll, utan i stället som en möjlighet som ges, i individuella fall och när det föreligger tillräcklig grund för det, att begränsa utövandet av en rättighet som följer direkt av fördraget. Det rättfärdigar emellertid inte sådana administrativa åtgärder som generellt kräver andra formaliteter vid gränsen än enbart uppvisande av ett giltigt identitetskort eller pass.

10 Svaret på den första frågan är således följande. Artikel 3.2 i direktiv 68/360, som förbjuder medlemsstaterna att kräva inresevisum eller motsvarande dokument av gemenskapens arbetstagare som förflyttar sig inom gemenskapen, skall tolkas så att uttrycket "inresevisum eller motsvarande dokument" inbegriper varje formalitet som syftar till att utfärda tillstånd för inresa på en medlemsstats territorium och som krävs utöver kontrollen av pass eller identitetskort vid gränsen, oavsett plats eller tidpunkt för utfärdandet av detta tillstånd och oavsett dess form.

Angående den andra frågan

11 Den andra frågan går ut på om det är förenligt med artiklarna 7 och 48 i fördraget och med rådets direktiv 64/221 och 68/360 att en medlemsstat vid en gemenskapsmedborgares inresa på dess territorium beviljar ett första uppehållstillstånd för en tidsperiod som är begränsad till sex månader.

12 Artikel 4 i direktiv 68/360 föreskriver att medlemsstaterna skall bevilja uppehållstillstånd inom sitt territorium för de personer som omfattas av direktivet och tillägger att som "bevis" för denna rättighet skall ett särskilt uppehållsdokument utfärdas. Denna bestämmelse skall tolkas mot bakgrund av ingressen till direktivet, som föreskriver att bestämmelserna för bosättning så långt det är möjligt bör ge arbetstagare från andra medlemsstater en ställning likvärdig med den egna statens medborgares.

13 Domstolen har redan, i sin dom av den 14 juli 1977, mål 8/77, Sagulo, Brenca och Bakhouche (Recueil s. 1495), uttalat att utfärdandet av det särskilda uppehållsdokument som föreskrivs i ovan nämnda artikel 4 endast har förklarande verkan och det kan inte, i förhållande till utlänningar som ges rättigheter enligt artikel 48 i EEG-fördraget eller enligt motsvarande bestämmelser, likställas med ett sådant uppehållstillstånd som i allmänhet föreskrivs för utlänningar och vid vars utfärdande de nationella myndigheterna har befogenhet att göra bedömningar. Domstolen har av detta dragit slutsatsen att en medlemsstat således inte får kräva att en person som skyddas av gemenskapsrättens bestämmelser skall inneha ett sådant uppehållstillstånd i stället för det uppehållsdokument som föreskrivs i bestämmelserna i artikel 4 i rådets direktiv 68/360.

14 Härav följer att den andra frågan redan har besvarats av domstolen i den ovan nämnda domen.

Angående den tredje frågan

15 Den tredje frågan går ut på om en gemenskapsmedborgare som stannat kvar inom en medlemsstat territorium efter den tid som föreskrivs i uppehållstillståndet kan straffas i den staten genom att åläggas påföljder som inbegriper fängelse eller hemställan om utvisning.

16 I ovan nämnda dom av den 14 juli 1977 har domstolen redan fastställt att det är uteslutet att ålägga påföljder eller att vidta tvångsåtgärder i de fall då en person som skyddas av gemenskapsrättens bestämmelser inte har rättat sig efter nationella bestämmelser som föreskriver att en sådan person skall inneha ett vanligt uppehållstillstånd i stället för ett sådant uppehållsdokument som föreskrivs i direktiv 68/360, eftersom de nationella myndigheterna inte har rätt att straffa åsidosättande av en bestämmelse som är oförenlig med gemenskapsrätten.

17 Med hänsyn till omständigheterna i detta fall, såsom de redovisats av den nationella domstolen, och mot bakgrund av det ovan givna svaret på den andra frågan kan den tredje frågan även förstås så att den syftar till att utröna om det faktum att en gemenskapsmedborgare, som omfattas av reglerna om den fria rörligheten för arbetstagare, underlåter att införskaffa det särskilda uppehållsdokument som föreskrivs i artikel 4 i direktiv 68/360 kan straffas med påföljder som inbegriper fängelse eller hemställan om utvisning.

18 Bland de påföljder som kan åläggas till följd av underlåtelse att uppfylla de formaliteter som krävs av arbetstagare som skyddas av gemenskapsrätten som bevis för rätten till uppehåll är utvisning otvivelaktigt oförenligt med fördragets bestämmelser eftersom en sådan åtgärd innebär ett förnekande av en rättighet som följer och garanteras av fördraget, vilket domstolen redan har fastställt i andra fall.

19 Vad gäller andra påföljder, som böter eller fängelse, så kan de nationella myndigheterna visserligen straffa underlåtelse att iaktta de bestämmelser som avser uppehållsdokument med påföljder som är jämförbara med sådana som tillämpas vid mindre allvarliga överträdelser som begås av de egna medborgarna, men de är inte berättigade att ålägga en påföljd som är så oproportionerlig i förhållande till överträdelsens art att den blir ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare. Detta skulle särskilt vara fallet om en sådan påföljd inbegrep fängelse.

20 Härav följer att underlåtelse av en gemenskapsmedborgare, som omfattas av reglerna om fri rörlighet för arbetstagare, att införskaffa det särskilda uppehållsdokument som föreskrivs i artikel 4 i direktiv 68/360 inte får straffas med en hemställan om utvisning eller med en påföljd som inbegriper fängelse.

21 De kostnader som har förorsakats Förenade konungarikets regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

-angående de frågor som genom beslut av den 5 september 1979 förts vidare av Pontypridd Magistrates' Court i Mid Glamorgan, Wales - följande dom:

1) Artikel 3.2 i rådets direktiv 68/360 av den 15 oktober 1968, som förbjuder medlemsstaterna att kräva ett inresevisum eller motsvarande dokument av gemenskapens arbetstagare som förflyttar sig inom gemenskapen, skall tolkas så att uttrycket "inresevisum eller motsvarande dokument" inbegriper varje formalitet som syftar till att utfärda tillstånd för inresa på en medlemsstats territorium och som krävs utöver kontrollen av pass eller identitetskort vid gränsen, oavsett plats eller tidpunkt för utfärdandet av detta tillstånd och oavsett dess form.

2 a) Utfärdandet av det särskilda uppehållsdokument som föreskrivs i artikel 4 i rådets direktiv 68/360 av den 15 oktober 1968 har endast förklarande verkan och det kan inte, i förhållande till utlänningar som ges rättigheter enligt artikel 48 i EEG-fördraget eller enligt motsvarande bestämmelser, likställas med ett sådant uppehållstillstånd som i allmänhet föreskrivs för utlänningar och vid vars utfärdande de nationella myndigheterna har befogenhet att göra bedömningar.

b) En medlemsstat får således inte kräva att en person som skyddas av gemenskapsrättens bestämmelser skall inneha ett sådant uppehållstillstånd i stället för det uppehållsdokument som föreskrivs i bestämmelserna i artikel 4.2 och i bilagan till rådets direktiv 68/360.

3) Underlåtelse av en gemenskapsmedborgare, som omfattas av reglerna om fri rörlighet för arbetstagare, att införskaffa det särskilda uppehållsdokument som föreskrivs i artikel 4 i direktiv 68/360 får inte straffas med en hemställan om utvisning eller med en påföljd som inbegriper fängelse.