61979J0125

1. Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar - bestämmelserna i avdelning II (domstols behörighet) och III (erkännande och verkställighet) -hänsyn till rätten till försvar - följder - avgöranden som omfattas av konventionen - avgöranden som kan vara föremål för ett kontradiktoriskt förfarande i ursprungsstaten

(Konventionen av den 27 september 1968, avdelning II och III)

2. Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar - erkännande och verkställighet av domar - avgöranden varigenom interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, beviljas - undantag från det förfarande som föreskrivs i avdelning III - villkor

(Konventionen av den 27 september 1968, avdelning III)

1. Samtliga bestämmelser i konventionen, såväl de i avdelning II om domstols behörighet som de i avdelning III om erkännande och om verkställighet, uttrycker avsikten att inom ramen för konventionens syfte se till att de förfaranden som leder till domstolsavgöranden respekterar rätten till försvar. Det är på grund av de garantier som svaranden beviljas i det ursprungliga förfarandet som konventionen, i avdelning III, är mycket liberal vad gäller erkännande och verkställighet. Mot bakgrund av dessa överväganden är det tydligt att konventionen huvudsakligen avser domstolsavgöranden som, innan hemställan görs om erkännande och verkställighet av dem i en annan stat än ursprungsstaten, i ursprungsstaten varit eller hade kunnat vara föremål, under olika former, för ett kontradiktoriskt förfarande.

2. De villkor som avdelning III i konventionen uppställer för er-

kännandet och verkställigheten av domstolsavgöranden föreligger inte i fråga om interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som föreskrivits eller beviljats av en domstol utan att den part mot vilken de riktas har hörts och som är avsedda att verkställas utan att först delges den parten. Följden av detta blir att sådana avgöranden inte omfattas av det system för erkännande och verkställighet som föreskrivs i den förutnämnda avdelning III.

I mål 125/79

har Oberlandesgericht i Frankfurt am Main till domstolen gett in en ansökan om förhandsavgörande enligt protokollet av den 3 juni 1971 om domstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i det mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

Bernard Denilauler, Taunusstein,

motpart och klagande,

och

SNC Couchet Frères, Andrézieux-Bouthéon (Frankrike),

sökande och motpart vid överklagandet.

Ansökan avser tolkningen av artiklarna 24, 27, 34, 36, 46 och 47 i konventionen av den 27 september 1968 (EGT 1972, nr L 299, s. 32).

1 Genom beslut av den 25 juli 1979, som inkom till domstolen den 6 augusti samma år, har Oberlandesgericht i Frankfurt am Main enligt protokollet av den 3 juni 1971 om domstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (hädanefter kallad konventionen) (EGT 1972, nr L 299, s. 32) ställt fyra frågor om tolkningen av artiklarna 24, 27. 2, 34 andra stycket, 36 första stycket, 46.2, och 47.1, i den förutnämnda konventionen.

2 1978 väckte en borgenär - Couchet Frères - talan mot en gäldenär - Denilauler - vid Tribunal de grande instance i Montbrison (Frankrike). Den 7 februari 1978 meddelade ordföranden i den aktuella domstolen, med stöd av artikel 48 i den franska civilprocesslagen, på begäran av borgenären och utan att den andra parten hörts, ett beslut som förklarades interimistiskt verkställbart. Beslutet gav borgenären rätt att som säkerhet för en fordran uppskattad till 130 000 franc låta de tillgångar gäldenären hade på ett konto i en bank i Frankfurt am Main beläggas med kvarstad. Fransk lag tillåter att en kvarstad som borgenären på detta vis fått tillstånd till verkställs utan att beslutet först delges den berörda gäldenären.

3 Frågorna till domstolen har ställts inom ramen för ett förfarande vid de tyska domstolarna som syftar till att få ett exekvaturbeslut avseende det franska beslutet och samtidigt ett "Pfändungsbeschluss" (kvarstadsbeslut) avseende kvarstad på bankmedlen. Detta förfarande ägde först rum inför Landgerichts ordförande i Wiesbaden som den 23 mars 1979 beviljade exekvaturbeslutet varefter kvarstaden verkställdes den 28 mars, allt utan att gäldenären deltog i förfarandet. Det tycks som om det beslut som ordföranden för Landgericht i Wiesbaden fattade den 23 mars 1979 meddelats gäldenären först den 3 maj 1979, varpå denne genast överklagade beslutet till Oberlandesgericht i Frankfurt am Main som ställt frågorna till domstolen.

4 Dessa frågor syftar till att i första hand utröna om avgöranden om interimistiska åtgärder och om säkerhetsåtgärder som meddelats av domstolarna i en konventionsstat, utan att den part mot vilken dessa åtgärder riktas har hörts och om vilka han inte får kännedom förrän efter deras verkställighet, kan erkännas och verkställas i en annan konventionsstat utan att först ha delgivits den part mot vilken de riktas (frågorna 1 och 2). De syftar i andra hand till att uppnå en precisering av vilka invändningar som den part mot vilken verkställigheten är begärd kan göra gällande då han enligt artikel 36 i konventionen överklagar beslutet om verkställighet (frågorna 3 och 4).

Frågorna 1 och 2

5 De två första frågorna, som bör besvaras tillsammans, har följande lydelse:

"1. Avser artiklarna 27.2 och 46.2 även det förfarande inom ramen för vilket interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, beviljas utan att motparten har hörts?

2. Skall artikel 47.1 i konventionen förstås som att den part som ansöker om verkställighet, även då avgörandet berör en interimistisk åtgärd, av rent säkerhetsmässig karaktär, skall ge in handlingar som visar att det avgörande som skall verkställas har delgivits?"

6 Kommissionen, den italienska regeringen och sökanden i målet vid den nationella domstolen har i sina yttranden uttryckt den uppfattningen att sådana avgöranden skall erkännas och bli föremål för exekvaturbeslut i den konventionsstat där avgörandet görs gällande utan att först ha delgivits den part mot vilken de riktas. Det specifika syftet med denna typ av interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, är att skapa en överraskningseffekt för att skydda borgenärens hotade rättigheter, genom att hindra motparten från att göra sig av med sina tillgångar, oavsett om dessa tillgångar är tvistens föremål eller skall utgöra borgenärens säkerhet. Ett krav på att erkännande och verkställighet av denna typ av avgöranden, redan från och med målets handläggning i den ursprungliga konventionsstaten, skall föregås av en delgivning med motparten skulle göra dem helt verkningslösa. Förenade kungarikets regering har däremot funnit att erkännande och verkställighet av dessa avgöranden skall underordnas de villkor som uttrycks i artiklarna 27, 46 och 47 i den del som gäller delgivning med den andra parten. Förenade kungarikets regering har medgivit att detta krav gör att den överraskningseffekt som är utmärkande för sådana avgöranden uteblir och att de fråntas all praktisk betydelse, vilket i praktiken innebär att erkännande och verkställighet av avgörandena i fråga inte kan ske. Den sistnämnda regeringen har dock funnit att denna konsekvens förefaller mindre allvarlig än de risker, enligt den oacceptabla, som företag som har tillgångar i olika konventionsstater utsätts för i ett förfarande som tvingar domstolarna i den stat där avgörandet görs gällande att bevilja åtgärder som blockerar tillgångar i detta land, utan att ägaren till dessa tillgångar har givits tillfälle att uttala sig, vare sig inför domstolen i ursprungsstaten eller inför domstolen i den stat där avgörandet görs gällande, trots att hans tillgångar helt legitimt kan ha varit avsedda att täcka andra åtaganden. Endast den behöriga domstolen i det land där tillgångarna finns är enligt den regeringens uppfattning i stånd att, med full kännedom om förhållandena, avgöra behovet av att tillåta denna typ av interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder. Förenade kungarikets regering har dessutom gjort gällande att denna ståndpunkt inte skapar någon lucka i konventionens system då artikel 24 i konventionen i själva verket tillåter varje part att, i syfte att erhålla de interimistiska åtgärder och säkerhetsåtgärder som kan vidtas enligt lagen i en konventionsstat, vända sig till domstolarna i den staten, även om en domstol i en annan konventionsstat är behörig att pröva målet i sak.

7 Artikel 27 i konventionen räknar upp de villkor som skall uppfyllas för att ett avgörande som meddelats i en annan konventionsstat skall erkännas i en konventionsstat. Enligt artikel 27.2 skall erkännande vägras om "svaranden inte på rätt sätt har delgivits stämningsansökan ... i tillräcklig tid för att kunna förbereda sitt svaromål". Artikel 46.2 preciserar att den part som gör gällande att en tredskodom eller annan dom som har meddelats mot en utebliven svarande i en annan konventionsstat skall erkännas eller som ansöker om verkställighet av en tredskodom eller annan dom som har meddelats mot en utebliven svarande i en annan konventionsstat bland andra handlingar skall ge in den handling som visar att stämningsansökan har delgivits eller meddelats den uteblivna parten.

8 Dessa bestämmelser har uppenbarligen inte utformats för att tillämpas på domstolsavgöranden som, med stöd av den nationella lagen i en konventionsstat, är avsedda att meddelas utan att parten mot vilka de riktas är närvarande och att verkställas utan att den sistnämnda först har delgivits. Vid en jämförelse mellan de olika språkversionerna av den föreliggande texten, och i synnerhet av de uttryck som används för att beskriva den uteblivna parten, framgår det att dessa bestämmelser är avsedda för ett i princip kontradiktoriskt förfarande, men i vilket domstolen likväl har rätt att meddela avgöranden när svaranden uteblir, trots att han kallats i behörig ordning.

9 Det samma gäller för artikel 47.1 i konventionen enligt vilken den part som ansöker om verkställighet skall ge in handlingar som visar att domen är verkställbar enligt lagen i ursprungsstaten och att den har delgivits. Denna bestämmelse, som gäller såväl avgöranden efter ett kontradiktoriskt förfarande som avgöranden i fall där en part uteblivit i ursprungslandet, kan definitionsmässigt inte tillämpas på sådana avgöranden som de omtvistade, vilka har annan karaktär.

10 Man kan av det faktum att artiklarna 27.2, 46.2 och 47.1 inte kan tillämpas på den typ av avgöranden som här är i fråga, utan att dessa förlorar sitt innehåll och sin räckvidd, dock inte dra slutsatsen att dessa avgöranden trots detta skall erkännas och verkställas i den stat där avgörandet görs gällande. Det är nödvändigt att undersöka om domstolsavgöranden av denna typ, med hänsyn till konventionssystemet och dess syften, kan omfattas av det förenklade förfarandet för erkännande och verkställighet som föreskrivs i konventionen.

11 Som stöd för ett positivt svar har kommissionen och den italienska regeringen gjort gällande att konventionen, enligt artikel 25, omfattar varje avgörande som har meddelats av domstolarna i en konventionsstat utan att göra åtskillnad mellan de avgöranden som varit föremål för ett kontradiktoriskt förfarande och de som meddelats utan att den andra parten har hörts. Dess tillämpningsområde omfattar enligt kommissionen och den italienska regeringen såsom det enligt dessa framgår av artikel 24 interimistiska åtgärder och säkerhetsåtgärder, som i enlighet med lagen i de olika konventionsstaterna på grund av sin karaktär och sin brådskande natur ofta meddelas utan att motparten först hörts. Konventionsstaterna kan inte ha haft för avsikt att på denna punkt begränsa konventionens tillämpningsområde utan att uttryckligen ange detta i texten. Slutligen har kommissionen och den italienska regeringen funnit att det klart framgår av artikel 34 i konventionen - som fastslår att under exekvaturförfarandet motparten "i detta skede av förfarandet" inte skall "ges tillfälle att yttra sig över ansökan" - att konventionen själv erkänner att ett icke-kontradiktoriskt förfarande beroende på omständigheterna är förenligt med den grundläggande principen om rätten till försvar.

12 Dessa argument kan inte få företräde framför de principer som ligger till grund för konventionen och dess system.

13 Samtliga bestämmelser i konventionen, såväl de i avdelning II om domstols behörighet som de i avdelning III om erkännande och om verkställighet, uttrycker avsikten att inom ramen för konventionens syfte se till att de förfaranden som leder till domstolsavgöranden respekterar rätten till försvar. Det är på grund av de garantier som svaranden beviljas i det ursprungliga förfarandet som konventionen, i avdelning III, är mycket liberal vad gäller erkännande och verkställighet. Mot bakgrund av dessa överväganden är det tydligt att konventionen huvudsakligen avser domstolsavgöranden som, innan hemställan görs om erkännande och verkställighet av dem i en annan stat än ursprungsstaten, i ursprungsstaten varit eller hade kunnat vara föremål, under olika former, för ett kontradiktoriskt förfarande. Man kan således inte av konventionens allmänna system dra slutsatsen att avsikten att undanta sådana avgöranden som det här är fråga om från erkännande och verkställighet måste ha kommit till särskilt uttryck.

14 Inte heller den åberopade analogitolkningen av artikel 34 kan tilläggas avgörandet vikt. Att exekvaturförfarandet - för övrigt endast interimistiskt - inte är kontradiktoriskt, måste ses i samband med den liberala behandlingen av verkställigheten enligt konventionen; denna är berättigad på grund av vissheten om att ett kontradiktoriskt förfarande ägt rum eller hade kunnat äga rum i ursprungsstaten. Visserligen grundar sig den icke-kontradiktoriska karaktären av exekvaturförfarandet enligt artikel 34 även på den överraskningseffekt som åsyftas vid detta förfarande, för att förhindra att gäldenären får tillfälle att undandra sina tillgångar från verkställighetsåtgärderna. Därvid handlar det dock om en uttunnad överraskningseffekt, eftersom denna förutsätter ett kontradiktoriskt förfarande i ursprungsstaten.

15 En närmare genomgång av den funktion som enligt konventionens hela uppbyggnad tilläggs artikel 24, som särskilt gäller interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, leder vidare till slutsatsen att det för detta slags åtgärder var avsikten att införa en särskild ordning. Visserligen finns det i alla konventionsstater förfaranden av det slag som nu är i fråga för beviljande av interimistiska åtgärder och säkerhetsåtgärder och man kan under vissa förutsättningar utgå från att dessa förfaranden inte strider mot rätten till försvar. Det skall dock understrykas att beviljandet av sådana åtgärder från domstolens sida kräver särskild omsorg och ingående kunskap om de konkreta förhållanden inom vars ram åtgärderna skall verka. Beroende på omständigheterna och särskilt med hänsyn till handelsbruk måste det vara möjligt att tidsbegränsa beviljandet eller att, beroende på arten av tillgångar eller varor som omfattas av de avsedda åtgärderna, kräva bankgarantier eller utse en syssloman, samt att allmänt göra förordnandet beroende av förutsättningar som säkerställer att åtgärden behåller sin interimistiska eller på säkerhet inriktade karaktär.

16 Det är med all säkerhet domstolen på den ort eller i varje fall i den konventionsstat där de tillgångar som är föremål för de begärda åtgärderna finns som också är bäst lämpad att uppskatta de förhållanden som kan leda till att de begärda åtgärderna beviljas eller vägras och att föreskriva bestämmelser och villkor som sökanden skall respektera för att garantera den interimistiska eller säkerhetsmässiga karaktären av åtgärderna som beviljas. Konventionen har beaktat dessa krav genom att i artikel 24 föreskriva att interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som kan vidtas enligt lagen i en konventionsstat, får begäras hos domstolarna i den staten, även om en domstol i en annan konventionsstat är behörig att pröva målet i sak enligt denna konvention.

17 Artikel 24 utesluter inte att interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som det - även om motparten uteblivit - förordnats om i ursprungsstaten efter ett förfarande av kontradiktorisk karaktär, kan erkännas eller verkställas enligt bestämmelserna i artikel 25-49 i konventionen. De villkor som avdelning III i konventionen uppställer för erkännandet och verkställigheten av domstolsavgöranden föreligger däremot inte i fråga om interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, som föreskrivits eller beviljats av en domstol utan att den part mot vilken de riktas har hörts och som är avsedda att verkställas utan att först delges den parten. Följden av detta blir att denna typ av domstolsavgöranden inte omfattas av det förenklade verkställighetsförfarande som föreskrivs i avdelning III i konventionen. Som Förenade kungariket med rätta framhållit tillhandahåller dock artikel 24 ett förenklat förfarande för de enskilda som i hög grad upphäver olägenheterna med detta undantag.

18 Svaret på de två första frågorna blir alltså att sådana domstolsavgöranden varigenom interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, beviljas och som meddelas utan att den part mot vilken de riktas har hörts samt är avsedda att verkställas utan att först ha delgivits, inte omfattas av det system för erkännande och verkställighet som föreskrivs i avdelning III i konventionen.

Frågorna 3 och 4

19 Med hänsyn till svaret på de två första frågorna finns det inte längre anledning att pröva frågorna 3 och 4, vilka blivit överflödiga.

20 De kostnader som har förorsakats Italiens regering, Förenade kungarikets regering och Europeiska gemenskapernas kommission, som har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

-angående de frågor som genom beslut av den 25 juli 1979, registrerat vid domstolen den 6 augusti 1979, förts vidare av Oberlandesgericht i Frankfurt am Main - följande dom:

Sådana domstolsavgöranden varigenom interimistiska åtgärder, däribland säkerhetsåtgärder, beviljas och som meddelas utan att den part mot vilken de riktas har hörts samt är avsedda att verkställas utan att först ha delgivits, omfattas inte av det system för erkännande och verkställighet som föreskrivs i avdelning III i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område.