61978J0232

1. Förfarande - ansökan varigenom talan väcks - föremål för talan - fastställande - ändring under rättegången - förbud

(artikel 38 i rättegångsreglerna)

2. Nya medlemsstaters anslutning till gemenskaperna - anslutningsakten - jordbruk - bestämmelser om avskaffande av handelsrestriktioner inom gemenskapen - undantag från artikel 60.2 - tillämpning i tiden

(artikel 60.2 i anslutningsakten)

3. Jordbruk - nationell marknadsorganisation - övergångstid - utgång - bestämmelser om avskaffande av handelsrestriktioner inom gemenskapen - full verkan

4. Medlemsstater - skyldigheter - ensidigt handlande - förbud

1. Enligt artikel 38.1 i rättegångsreglerna är parterna skyldiga att ange föremålet för talan i den ansökan varigenom talan väcks. Härav följer att en part under rättegången inte kan ändra själva föremålet för talan, även om artikel 42 i rättegångsreglerna under vissa förhållanden tillåter att nya grunder åberopas.

2. Artikel 60.2 i akten om anslutningsvillkoren och anpassningarna av fördragen upphörde att gälla vid utgången av 1977.

3. Efter utgången av övergångstiden i EEG-fördraget och, för de nya medlemsstaterna, efter utgången av de frister som särskilt fastställs i anslutningsakten, kan förekomsten av en nationell marknadsorganisation inte längre hindra den fulla verkan av fördragsbestämmelserna om avskaffande av handelsrestriktioner inom gemenskapen. Att övergångsfristerna gått ut innebär således att ämnen och områden som uttryckligen tillskrivs gemenskapen omfattas av gemenskapens behörighet på sådant sätt att om det fortfarande är nödvändigt att tillgripa särskilda åtgärder, kan beslut om dessa inte längre fattas ensidigt av de berörda medlemsstaterna, utan måste antas inom ramen för gemenskapens system, vilket skall säkra att gemenskapens allmän-

intresse skyddas.

Att gemenskapen efter utgången av ovannämnda frister ännu inte vidtagit åtgärder för att reglera marknaden för en jordbruksprodukt är inte ett tillräckligt skäl för en medlemsstat att upprätthålla en nationell marknadsorganisation som innehåller drag som är oförenliga med fördragets krav på fri rörlighet för varor.

4. En medlemsstat kan inte på några villkor tillåta sig att ensidigt vidta korrigerande åtgärder eller skyddsåtgärder för att förhindra att en annan medlemsstat eventuellt åsidosätter fördragsbestämmelserna.

Mål 232/78

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av juridiska rådgivarna R. Béraud och P. Kalbe, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos Mario Cervino, bâtiment Jean Monnet, Kirchberg,

sökande,

mot

Frankrike, företrädd av N. Museux, i egenskap av ombud, med delgivningsadress Frankrikes ambassad i Luxemburg,

svarande.

Talan avser Frankrikes underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 12 och 30 i EEG-fördraget.

1 Genom en ansökan som inkom till domstolens kansli den 25 oktober 1978 har kommissionen, med stöd av artikel 169 i EEG-fördraget, vid domstolen väckt talan om fastställelse av att "Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 12 och artikel 30 i EEG-fördraget genom att efter den 1 januari 1978 fortsätta att tillämpa sitt restriktiva nationella system på import av fårkött från Förenade kungariket". Till sitt försvar har den franska regeringen huvudsakligen anfört att den enligt artikel 60.2 i anslutningsakten har rätt att upprätthålla de importrestriktioner som avses, så länge som fårkött inte omfattas av någon gemensam marknadsorganisation.

2 Kommissionen har vid den muntliga förhandlingen, med hänvisning till domstolens dom av den 29 mars 1979 (mål 231/78, Kommissionen mot Förenade kungariket), ändrat sina yrkanden och med hänsyn till den uppfattning som ligger till grund för den domen anmodat domstolen att fastställa att det nationella systemet för import av fårkött som upprätthålls av de franska myndigheterna var oförenligt med artiklarna 12 och 30 i EEG-fördraget, i vissa avseenden från och med den 1 juli 1977, i andra avseenden från och med den 1 januari 1975 och slutligen i ytterligare andra avseenden från och med anslutningsdagen. Enligt kommissionen framgår det av ovannämnda dom att endast de nya medlemsstaterna hade rätt att åberopa bestämmelserna i artikel 60.2 i anslutningsakten och att det därför är de datum som har fastställts i artiklarna 35, 36 och 42 i anslutningsakten som, för de ursprungliga medlemsstaternas del, skall ligga till grund för bedömningen av om importrestriktioner som tillämpas på produkter från en ny medlemsstat är förenliga med fördraget.

3 De nya yrkanden som framställts av kommissionen vid den muntliga förhandlingen kan inte prövas då de strider mot föreskrifterna i artikel 38 i rättegångsreglerna. Enligt denna bestämmelse är parterna skyldiga att ange föremålet för talan i den ansökan varigenom talan väcks. Även om artikel 42 i rättegångsreglerna under vissa förhållanden tillåter att nya grunder åberopas, kan en part under rättegången inte ändra själva föremålet för talan. Härav följer att en prövning av om talan är välgrundad endast kan ske med hänsyn till yrkandena i den ansökan varigenom talan väcks, dvs. de yrkanden som avser perioden efter den 1 januari 1978.

4 Det framgår av domskälen i ovannämnda dom av den 29 mars 1979 att artikel 60.2 i anslutningsakten upphörde att gälla vid utgången av 1977. Denna bestämmelse kan alltså inte tillämpas på den period för vilken kommissionen har yrkat fastställelse av att Frankrike underlåtit att uppfylla sina skyldigheter. Därför kan den inte beaktas vid avgörandet av föreliggande tvist. Denna skall avgöras endast på grundval av bestämmelserna i EEG-fördraget, nämligen artiklarna 12 och 30. De argument som den franska regeringen hämtat från anslutningsakten skall följaktligen inte beaktas vid prövningen av tvisten.

Saken

5 Det är ostridigt att import av fårkött till Frankrike omfattas av ett restriktivt importsystem som grundar sig på ett "tröskelpris", vilket skyddas av ett system med importförbud och "avgifter". Import av fårkött till Frankrike tillåts endast när en viss referensprisnotering i Frankrike når eller överstiger tröskelprisnivån. Dessutom tas det ut en "avgift", vars belopp skiftar alltefter den nationella referensprisnoteringen på fårkött på den franska marknaden, på import av levande slaktdjur och färska eller kylda slaktkroppar av fårkött.

6 Den franska regeringen har inte förnekat att detta system är oförenligt med fördragsbestämmelserna om avskaffande av hinder för fri rörlighet för varor inom gemenskapen. För att motivera ett upprätthållande av detta system och dess tillämpning på import av fårkött från Förenade kungariket har den franska regeringen dock i huvudsak anfört tre argument. För det första har den framhållit de allvarliga ekonomiska och sociala konsekvenserna som avskaffandet av en nationell marknadsorganisation innebär för ekonomin i vissa ekonomiskt eftersatta områden, för vilka fåruppfödning utgör en viktig inkomstkälla. För det andra har den hänvisat till det utvecklingsskede som arbetet med att upprätta en gemensam organisation av marknaden för fårkött befinner sig i och understrukit den ödesdigra verkan som ett inskjutande av en frihandelsfas mellan avskaffandet av den nationella organisationen och ersättandet av denna med en gemensam organisation skulle få. Slutligen har den framhållit de ojämlika konkurrensförhållanden som skulle uppstå genom att den skulle vara tvungen att avskaffa sin egen marknadsorganisation, medan det inom samma sektor i Storbritannien skulle finnas kvar en nationell organisation som grundar sig på systemet med "deficiency payments", som innebär ett stöd för export av fårkött till Frankrike.

7 Utan att underskatta de svårigheter som de franska myndigheterna står inför inom den berörda sektorn eller intresset av att det snarast möjligt upprättas en gemensam organisation av marknaden för fårkött, måste domstolen erinra om, vilket den redan understrukit i sin dom av den 2 december 1974 i målet 48/74 Charmasson (Rec. 1974, s.1383) och i ovannämnda dom av den 29 mars 1979, att efter utgången av övergångstiden i EEG-fördraget och, för de nya medlemsstaterna, efter utgången av de övergångsfrister som särskilt fastställs i anslutningsakten, kan förekomsten av en nationell marknadsorganisation inte längre hindra den fulla verkan av fördragsbestämmelserna om avskaffande av handelsrestriktioner inom gemenskapen, eftersom gemenskapsinstitutionerna i fortsättningen skall ta ansvar för de berörda marknadernas krav. Att övergångsfristerna gått ut innebär således att ämnen och områden som uttryckligen tillskrivs gemenskapen omfattas av gemenskapens behörighet på sådant sätt att om det fortfarande är nödvändigt att tillgripa särskilda åtgärder, kan beslut om dessa inte längre fattas ensidigt av de berörda medlemsstaterna, utan måste antas inom ramen för gemenskapens system, vilket skall säkra att gemenskapens allmänintresse skyddas.

8 Det ankommer följaktligen på de behöriga institutionerna och endast på dessa, att inom en lämplig tidsfrist vidta nödvändiga åtgärder för att inom gemenskapen finna en helhetslösning på problemet med marknaden för fårkött och på de särskilda svårigheter som i vissa regioner hör ihop med denna fråga. Att detta arbete ännu inte har lett till något resultat utgör dock inte ett tillräckligt skäl för en medlemsstat att upprätthålla en nationell marknadsorganisation som innehåller drag som är oförenliga med fördragets krav på fri rörlighet för varor, som t.ex. importrestriktioner och upptagande av avgifter på importerade varor, oavsett hur avgifterna benämns.

9 Frankrike kan inte motivera förekomsten av ett sådant system med att Förenade kungariket också har upprätthållit en nationell marknadsorganisation för samma sektor. Om Frankrike anser att detta system innehåller delar som är oförenliga med gemenskapsrätten, har Frankrike möjlighet att agera, antingen inom rådet eller genom kommissionen eller slutligen genom talan vid domstol för att få dessa oförenligheter undanröjda. En medlemsstat kan inte på några villkor tillåta sig att ensidigt vidta korrigerande åtgärder eller skyddsåtgärder för att förhindra att en annan medlemsstat eventuellt åsidosätter fördragsbestämmelserna.

10 Detta leder till slutsatsen att den nationella marknadsorganisationen för fårkött som upprätthålls av de franska myndigheterna är oförenlig med fördraget i så måtto att den innebär att ett tröskelpris fastställs, vilket skyddas av ett system med importförbud och upptagande av en avgift på import av fårkött från en annan medlemsstat. Det skall understrykas att detta konstaterande inte hindrar de franska myndigheterna från att för den berörda sektorn, fram till dess att en gemensam marknadsorganisation upprättas, vidta sådana stödåtgärder som är förenliga med fördragsbestämmelserna.

11 Härav följer att Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 12 och 30 i EEG-fördraget genom att efter den 1 januari 1978 fortsätta att tillämpa sitt restriktiva nationella system på import av fårkött från Förenade kungariket.

12 I enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Svaranden har tappat målet och skall därför ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

följande:

1) Frankrike har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 12 och 30 i EEG-fördraget genom att efter den 1 januari 1978 fortsätta att tillämpa sitt restriktiva nationella system på import av fårkött från Förenade kungariket.

2) Svaranden skall ersätta rättegångskostnaderna.