61969J0002

1. Tullar - avveckling - syfte

(artiklarna 9 och 12 i EEG-fördraget)

2. Tullar - avveckling - avgifter med motsvarande verkan - begrepp

(artiklarna 9 och 12 i EEG-fördraget)

3. Tullar och avgifter med motsvarande verkan - avveckling - införande av nya förbjudna tullar och avgifter - detta förbuds strikta karaktär - interna skatter och avgifter med motsvarande verkan - åtskillnad

(artiklarna 9, 12 och 95 i EEG-fördraget)

4. Tullar - avveckling - därtill knutna bestämmelsers omedelbara effekt

(artiklarna 9, 12, 17 och 95 i EEG-fördraget)

5. Gemensam tulltaxa - avgifter som medlemsstaterna tar ut på import från tredje land före inrättandet av denna taxa - tillåtlighet

1. Tullar skall vara förbjudna oberoende av alla överväganden om syftet med deras införande eller ändamålet för den avkastning som de ger.

2. En avgift, om än minimal, som införs ensidigt, oavsett dess benämning eller utformning, och som läggs på inhemska eller utländska varor som passerar gränsen, utgör, om den inte är en tull i egentlig mening, en avgift med motsvarande verkan enligt artiklarna 9 och 12 i fördraget, även om den inte uppbärs för statens räkning, inte har någon diskriminerande eller skyddande effekt och den avgiftsbelagda varan inte konkurrerar med inhemsk produktion.

3. a) Det förbud mot nya tullar eller avgifter med motsvarande verkan som är knutet till principen om den fria rörligheten för varor utgör en grundläggande regel som, om inte annat föreskrivs i andra bestämmelser i fördraget, inte innehåller några undantag.

b) Enligt artikel 95 och följande omfattar inte begreppet avgift med motsvarande verkan avgifter som på samma sätt inom en stat läggs på importerade varor och liknande inhemska varor eller som, i avsaknad av jämförbara inhemska varor, ingår i en avgift av sådant slag inom de gränser som anges i fördraget.

Fullgörandet av en viss tjänst kan i vissa särskilda fall motivera en avgift som står i proportion till den utförda tjänsten.

4. De bestämmelser i fördraget som fastställer förbud mot tullar och avgifter med motsvarande verkan ålägger medlemsstaterna exakta och väldefinierade skyldigheter som för sin tillämpning inte kräver något ytterligare ingripande från gemenskapens myndigheter eller nationella myndigheter.

5. Utan att det påverkar de begränsningar som kan komma att införas i syfte att uppnå målen med den gemensamma tulltaxan betraktas i fördraget andra avgifter än tullar i egentlig mening som medlemsstaten före inrättandet av denna tulltaxa tillämpar vid import av varor direkt från tredje land inte som oförenliga med kraven i samband med den gradvisa anpassningen av inhemska tullar till gemenskapens yttre tulltaxor.

I förenade målen 2 och 3/69

har Vrederechter i Antwerpen (andra kantonen) till domstolen gett in en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 177 i EEG-fördraget i de mål som pågår vid den nationella domstolen mellan

Sociaal Fonds voor de Diamantarbeiders, Antwerpen,

och

S.A. Ch. Brachfeld & Sons, Antwerpen,

(mål 2/69),

Sociaal Fonds voor de Diamantarbeiders, Antwerpen,

och

Chougol Diamond Co., Antwerpen,

(mål 3/69).

Begäran avser tolkningen av artiklarna 9, 12, 13, 18, 37 och 95 i fördraget.

1 Genom dom av den 24 december 1968 som inkom till domstolens kansli den 16 januari 1969 har Vrederechter i Antwerpens andra kanton enligt artikel 177 i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska gemenskapen ställt flera frågor avseende tolkningen av artiklarna 9, 12, 13, 18 och 95 i EEG-fördraget.

2 Med undantag av fråga 5 c syftar frågorna huvudsakligen till en precisering av begreppet avgift med motsvarande verkan som tull som avses i artiklarna 9 och 12 i EEG-fördraget samt räckvidden av förbudet i dessa.

3 De hänvisningar som görs i artiklarna 18, 37 och 95 för jämförelse med och åtskillnad i förhållande till artiklarna 9 och 12 har samma syfte.

4 Frågorna bör bedömas i ett sammanhang.

5 Enligt artikel 9 i EEG-fördraget skall gemenskapen grunda sig på en tullunion som baseras på ett förbud mot tullar och "alla avgifter med motsvarande verkan" mellan medlemsstaterna liksom införandet av en gemensam tulltaxa i förbindelserna med tredje land.

6 Enligt artikel 12 är det förbjudet att införa "nya tullar på import ... eller avgifter med motsvarande verkan".

7 Dessa artiklars placering i inledningen till den del i fördraget som avser gemenskapens grundvalar, varvid artikel 9 i själva inledningen till avdelningen om "den fria rörligheten för varor" och artikel 12 början av avsnittet om "avvecklingen av tullar", räcker för att markera de utfärdade förbudens viktiga roll.

8 Den tvingande effekten av dessa förbud är sådan att fördraget, i syfte att undvika att förbuden kringgås genom olika tull- eller skatteförfaranden, har velat förhindra alla eventuella bristfälligheter vid genomförandet.

9 I artikel 17 preciseras att förbuden i artikel 9 skall tillämpas även om tullarna är av skattekaraktär.

10 Artikel 95 som återfinns i den del av fördraget som avser "gemenskapens politik" och samtidigt i det kapitel som avser bestämmelser om skatter och avgifter syftar, genom förbudet mot att lägga högre interna skatter eller avgifter på importerade varor än som läggs på mot inhemsk produktion, till att täppa till de luckor som en skatteåtgärd skulle kunna orsaka i de fastställda förbuden.

11 Vid fastställandet av förbudet mot tullar skiljer man i fördraget inte mellan olika varor beroende på om dessa konkurrerar eller inte konkurrerar med importlandets varor.

12 Avskaffandet av tullmurar syftar således inte enbart till att avlägsna deras skyddande karaktär utan fördraget avser tvärtom att ge regeln om avveckling av tullar och avgifter med motsvarande verkan en sådan räckvidd och allmän effekt att den fria rörligheten för varor säkerställs.

13 Detta system i sin helhet liksom den allmänna och absoluta karaktären av förbudet mot alla tullar på varor som omsätts mellan medlemsstaterna innebär att tullar är förbjudna, oberoende av alla överväganden om syftet med deras införande liksom ändamålet med den avkastning som de ger.

14 Motivet för detta förbud är att avgifter - om än minimala - som tillämpas vid gränsövergång utgör ett hinder för varors rörlighet.

15 Utvidgningen av förbudet mot tullar till avgifter med motsvarande verkan har till syfte att komplettera förbudet genom att göra det effektivt mot de hinder för handelsutbytet som blir resultatet av dessa tullar.

16 Användningen av dessa båda kompletterande begrepp syftar således till att i handeln mellan medlemsstaterna undvika införandet av avgifter vilka baseras på att varor vid omsättning inom gemenskapen passerar en medlemsstats gräns.

17 För att tillskriva en avgift motsvarande verkan som tull bör denna effekt bedömas mot bakgrund av fördragets mål i de delar, den avdelning och det kapitel där artiklarna 9 och 12 finns, särskilt vad gäller den fria rörligheten för varor.

18 En avgift, om än minimal, som införs ensidigt, oavsett dess benämning eller utformning, och som läggs på inhemska eller utländska varor på grund av att dessa passerar gränsen, utgör, om den inte är en tull i egentlig mening, en avgift med motsvarande verkan enligt artiklarna 9 och 12 i fördraget, även om den inte uppbärs för statens räkning, inte har någon diskriminerande eller skyddande effekt och den avgiftsbelagda varan inte konkurrerar med inhemsk produktion.

19 Av ovan angivna lagtexter och deras förhållande till övriga bestämmelser i fördraget följer att det förbud mot nya tullar eller avgifter med motsvarande verkan som är knutet till principen om fri rörlighet för varor är en grundläggande regel som, om inte annat föreskrivs i andra bestämmelser i fördraget, inte omfattar några undantag.

20 I detta avseende innebär artikel 95 och följande att begreppet avgift med motsvarande verkan inte omfattar de skatter eller avgifter som på samma sätt inom en stat läggs på liknande eller jämförbara inhemska varor eller som, i avsaknad av sådana varor, ingår i en allmän intern skatt eller som, inom de gränser som anges i fördraget, syftar till att ersätta sådana interna skatter.

21 Om det inte är uteslutet att en viss utförd tjänst i vissa fall kan omfattas av en eventuell ersättning i proportion till den tjänsten, får detta endast avse sådana fall som inte leder till ett kringgående av bestämmelserna i artiklarna 9 och 12 i fördraget.

22 De bestämmelser i fördraget som fastställer dessa förbud ålägger medlemsstaterna exakta och väl definierade skyldigheter som för sin tillämpning inte kräver ytterligare ingripande från gemenskapens myndigheter eller nationella myndigheter.

23 Följaktligen skapar dessa bestämmelser direkt rättigheter för medborgarna.

24 Genom att förbjuda att nya avgifter tillämpas då varor som omsätts inom gemenskapen passerar en gräns gör fördraget ingen åtskillnad mellan medborgare i de olika medlemsstaterna.

25 Fördraget förbjuder alla avgifter vid import och export mellan medlemsstaterna, oberoende av de ekonomiska aktörers nationalitet vilka skulle missgynnas av sådana åtgärder.

26 Vid tillämpningen av dessa bestämmelser är det därför inte motiverat att göra någon åtskillnad enligt de fastställda åtgärder som missgynnar vissa medlemsstater och deras medborgare, samtliga medborgare inom gemenskapen eller endast medborgarna i den medlemsstat som införde dessa åtgärder.

27 Genom fråga 5 c önskar Vrederechter i Antwerpens andra kanton få klarlagt huruvida en ny avgift som riktas mot import från främmande land alltid är förbjuden såsom oförenlig med fördraget på grund av att den utgör ett hinder vid införandet av den gemensamma tulltaxan.

28 I fråga om handelsutbytet med tredje land innehåller fördraget inga uttryckliga bestämmelser motsvarande dem som i fråga om handelsutbytet mellan medlemsstaterna förbjuder avgifter med motsvarande verkan som tull.

29 Förekomsten av andra avgifter än tullar i egentlig mening som före inrättandet av den gemensamma tulltaxan tillämpades av medlemsstaterna vid import till deras territorium av varor direkt från tredje land är inte av den arten att de hindrar respektive medlemsstats anpassning till den gemensamma tulltaxans tariffer.

30 Det stämmer att de mål som eftersträvas genom att samtliga medlemsstater enhetligt tillämpar den gemensamma tulltaxan i förbindelserna med tredje land kan hindras om en medlemsstat ensidigt antar eller bibehåller ovan angivna åtgärder, särskilt som principen om fri rörlighet för varor som övergår till fri omsättning inom en medlemsstat inte räcker för att korrigera effekterna av sådana nationella åtgärder.

31 I dessa fall kan frågan ställas om sådana begränsningar skulle kunna följa av fördraget vad gäller medlemsstaternas frihet att anta eller bibehålla åtgärder som kan ha till effekt att ändra den gemensamma tulltaxans funktion.

32 Denna fråga kan dock ställas endast i fråga om tiden efter inrättandet av den gemensamma tulltaxan.

33 De kostnader som har förorsakats Europeiska gemenskapernas kommission och Belgiens regering, som har inkommit med yttrande till domstolen, är inte ersättningsgilla.

34 Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målen vid Vrederechter i Antwerpen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Mot den bakgrunden och på ovan angivna grunder beslutar

DOMSTOLEN

-angående de frågor som genom dom av den 24 december 1968 förts vidare av Vrederechter i Antwerpens andra kanton - följande dom:

1) Begreppet avgift med motsvarande verkan som avses i artiklarna 9 och 12 i EEG-fördraget omfattar alla andra avgifter än tullar i egentlig mening som på grund av att varor som omsätts inom gemenskapen passerar en gräns läggs på dessa, om inte en sådan avgift är tillåten enligt särskilda bestämmelser i fördraget.

2) Utan att det påverkar de begränsningar som kan komma att införas i syfte att uppnå målen med den gemensamma tulltaxan betraktas inte i fördraget andra avgifter än tullar i egentlig mening som medlemsstaten före inrättandet av denna tulltaxa tillämpar vid import av varor direkt från tredje land som oförenliga med kraven i samband med den gradvisa anpassningen av inhemska tullar till gemenskapens yttre tulltaxor.