16.5.2009   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 113/26

1.

upphäva den dom som Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt meddelade den 16 december 2008 i de förenade målen T-225/06, T-255/06, T-257/06 och T-309/06 med undantag för punkt 1 i domslutet,

2.

slutgiltigt avgöra målet genom att ogilla talan i första instans, eller i andra hand, återförvisa målet till förstainstansrätten,

3.

förplikta sökanden i första instans att ersätta rättegångskostnaderna.

1.

Förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning när den ansåg att harmoniseringsbyrån saknade behörighet att avgöra att Budvar inte hade kunnat bevisa förekomsten av en rättighet enligt artikel 8.4 (1) då det förelåg allvarliga tvivel beträffande giltigheten av dessa rättigheter (påstådd ursprungsbeteckning BUD),

2.

Förstainstansrätten gjorde en felaktig tolkning av de kvalitativa och kvantitativa villkor som uppställs i gemenskapsrätten avseende begreppet ”används i näringsverksamhet” såsom det anges i artikel 8.4. Förstainstansrätten fann att detta villkor ska tolkas så att det innefattar all kommersiell användning utanför den rent privata sfären och framhöll särskilt att det inte innefattar något krav på verklig användning av den påstådda rättigheten, till skillnad från när rättigheten utgörs av ett varumärke. Således fann förstainstansrätten att leveranser ”free of charge” skulle bedömas som ”användning i näringsverksamhet”, liksom användning i en annan funktion (varumärke snarare än användning som ursprungsbeteckning). Dessutom beaktade förstainstansrätten felaktigt användning som förekommit efter tidpunkten för ansökan om registrering av det motstående varumärket och därmed bortsåg den från att en äldre rättighet kan utgöra grund för en invändning enligt artikel 8 endast om alla förutsättningar för denna invändning är för handen vid tidpunkten för ingivandet av ansökan. Vidare gjorde förstainstansrätten en felaktig tolkning av artikel 8.4 genom att, med avvikelse från territorialprincipen, slå fast att användning som förekommit i andra länder än dem där de påstådda rättigheterna enligt artikel 8.4 existerar ska beaktas.

3.

Förstainstansrätten misstolkade även villkoret ”i mer än bara lokal omfattning”. Den fann i huvudsak att detta villkor var uppfyllt i och med att den påstådda rättigheten enligt artikel 8.4 hade sitt ursprung i ett tredje land och hade utvidgats till två av Europeiska Unionens medlemsstater. Förstainstansrätten prövade inte frågan huruvida rättigheten i fråga hade mer än enbart lokal betydelse i de två medlemsstater inom vilka rättigheten faktiskt har gjorts gällande. I och med det öppnade förstainstansrätten dörren för rättigheter enligt artikel 8.4 med ursprung utanför Europeiska unionen.

4.

Sökanden gör även gällande att förstainstansrätten åsidosatte artikel 8.4 b jämförd med artikel 74.1. Enligt artikel 8.4 b krävs det att den nationella rättigheten gav Budvar rätt att förbjuda användningen av det motstående varumärket. Överklagandenämnden slog fast, på grundval av de bevis som hade lagts fram av parterna och med tillämpning av den vedertagna principen att bevisbördan vid invändningsförfaranden vid harmoniseringsbyrån ligger på den invändande parten, att Budvar inte hade kunnat visa att bolaget hade rätt, enligt gällande lagstiftning i vare sig Frankrike eller Österrike, att förbjuda användningen av varumärket BUD. Förstainstansrätten fann emellertid, i strid med artikel 74.1 och artikel 8.4 b, att harmoniseringsbyrån på eget initiativ skulle undersöka lagstiftningen och den rättsliga utvecklingen, bortom det som lagts fram av parterna i detta avseende, istället för att avslå invändningen gå grund av brist på bevis för Budvars påstådda rättigheter.

5.

Av ovannämnda skäl sammantagna framgår att förstainstansrätten i den överklagade domen har tolkat artikel 8.4 på ett sätt som svårligen kan anses vara förenligt med ordalydelsen i denna bestämmelse, och som omöjligt kan anses vara förenligt med syftet med förordning nr 40/94 som är att skapa en väl fungerande enhetlig varumärkesrätt inom gemenskapen för att främja handeln inom gemenskapen.

6.

Var och en av dessa åsidosättanden av gemenskapsrätten som förstainstansrätten gjorde sig skyldig till ledde till att besluten som fattats av andra överklagandenämnden ogiltigförklarades varför de — var och en för sig — utgör skäl för att upphäva den överklagade domen.