–

X, genom J.W.F. Noot, advocaat,

–

Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och C.S. Schillemans, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom P.J.O. Van Nuffel, C. Cattabriga och A. Katsimerou, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 1, 4, 7 och 19.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) och tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/115/EG av den 16 december 2008 om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna (EUT L 348, 2008, s. 98).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan X och Staatssecretaris van Veiligheid en Justitie (statssekreterare med ministerlika befogenheter vid ministeriet för säkerhet och rättskipning, Nederländerna) (nedan kallad Staatssecretaris). Målet rör frågan huruvida det återvändandeförfarande som Staatssecretaris inlett mot X är lagligt.

3

Artikel 33 i konventionen angående flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951 [United Nations Treaty Series, vol. 189, s. 150, nr 2545 (1954)], i dess lydelse enligt protokollet om flyktingars rättsliga ställning, antaget i New York den 31 januari 1967, har rubriken ”Förbud mot utvisning och avvisning”. Artikel 33.1 lyder enligt följande:

”Fördragsslutande stat må icke, på vilket sätt det vara må, utvisa eller avvisa flykting till gränsen mot område varest hans liv eller frihet skulle hotas på grund av hans ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss samhällsgrupp eller politiska åskådning.”

4

I skälen 2 och 4 i direktiv 2008/115 anges följande:

…

5

I artikel 2.2 i direktivet stadgas följande:

”Medlemsstaterna får besluta att inte tillämpa detta direktiv på tredjelandsmedborgare som

6

I artikel 3 i direktivet stadgas följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

…”

7

I artikel 4.3 i samma direktiv stadgas följande:

”Detta direktiv ska inte påverka medlemsstaternas rätt att anta eller behålla bestämmelser som är förmånligare för de personer som det är tillämpligt på, förutsatt att dessa förmånligare bestämmelser är förenliga med detta direktiv.”

8

I artikel 5 i direktiv 2008/115 föreskrivs följande:

”När medlemsstaterna genomför detta direktiv ska de ta vederbörlig hänsyn till

och respektera principen om 'non-refoulement'.”

9

Artikel 6.1 och 6.4 i direktivet har följande lydelse:

”1.   Utan att det påverkar tillämpningen av de undantag som avses i punkterna 2–5 ska medlemsstaterna utfärda beslut om att tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium ska återvända.

…

4.   Medlemsstaterna får när som helst, av ömmande skäl eller av humanitära eller andra skäl, bevilja ett självständigt uppehållstillstånd eller någon annan form av tillstånd som ger rätt att stanna i landet till en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium. I sådana fall ska inget beslut om återvändande utfärdas. Om ett sådant beslut redan har utfärdats ska det återkallas eller tillfälligt skjutas upp under giltighetstiden för uppehållstillståndet eller någon annan beviljad rätt att stanna.”

10

I artikel 8 i direktivet, med rubriken ”Avlägsnande”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Medlemsstaterna ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att verkställa beslutet om återvändande om inte någon tidsfrist för frivillig avresa har beviljats i enlighet med artikel 7.4, eller om åläggandet att återvända inte har hörsammats inom den tid för frivilligt återvändande som beviljats i enlighet med artikel 7.”

11

Artikel 9 i direktivet har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna ska skjuta upp verkställigheten av avlägsnandet

2.   Medlemsstaterna får skjuta upp verkställigheten av avlägsnandet under en lämplig tidsperiod, med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. Medlemsstaterna ska särskilt beakta

…”

12

I artikel 64 i Wet tot algehele herziening van de Vreemdelingenwet (Vreemdelingenwet 2000) (lag om fullständig översyn av 2000 års utlänningslag) av den 23 november 2000 (Stb. 2000, nr 495), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad utlänningslagen), stadgas följande:

”Avlägsnandet skjuts upp så länge utlänningens eller en familjemedlems hälsotillstånd inte tillåter en resa.”

13

I Vreemdelingencirculaire 2000 (2000 års utlänningscirkulär), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallat utlänningscirkuläret), föreskrivs följande:

”…

7. Inget avlägsnande på grund av hälsoskäl

7.1 Allmänt

[Immigratie- en naturalisatiedienst (IND) (Myndigheten för immigrations- och medborgarskapsfrågor, Nederländerna)] kan bevilja uppskov med avresan i enlighet med artikel 64 i utlänningslagen om

7.1.1 Utlänningen är inte i stånd att resa

Utlänningen beviljas uppskov i enlighet med artikel 64 i utlänningslagen om [Bureau Medische Advisering (BMA) (byrån för medicinska råd, vid säkerhets- och justitieministeriet, Nederländerna)] anger att utlänningens eller en familjemedlems hälsotillstånd ur medicinsk synvinkel inte tillåter en resa.

…

7.1.3 Verklig risk för åsidosättande av artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av medicinska skäl.

Utlänningen beviljas uppskov med avresan i enlighet med artikel 64 i utlänningslagen, om det föreligger en verklig risk för åsidosättande av artikel 3 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna av medicinska skäl.

Det föreligger en verklig risk för åsidosättande av artikel 3 i Europakonventionen endast om

Medicinsk nödsituation

Med medicinsk nödsituation avser IND en situation där utlänningen lider av en sjukdom med avseende på vilken det på grundval av aktuella medicinska och vetenskapliga rön har slagits fast att utebliven behandling kommer att leda till döden, invaliditet eller någon annan form av allvarlig psykisk eller fysisk skada inom tre månader.

…”

14

X är en rysk medborgare född 1988, som vid 16 års ålder drabbades av en sällsynt form av blodcancer, för vilken han för närvarande vårdas i Nederländerna. Hans medicinska behandling består bland annat av flebotomi och behandling med medicinsk cannabis för smärtlindring. Denna behandling med medicinsk cannabis är inte tillåten i Ryssland.

15

Den 31 oktober 2013 ingav X en första ansökan om asyl i Nederländerna. Staatssecretaris ansåg emellertid att det var Konungariket Sverige som var ansvarigt för att pröva hans asylansökan.

16

Den 13 december 2013 ansökte X i enlighet med artikel 64 i utlänningslagen om uppskov med avresan på grund av sitt hälsotillstånd. Genom beslut av den 24 december 2013 avslog Staatssecretaris denna ansökan.

17

Den 19 maj 2016 lämnade X in en ny ansökan om asyl i Nederländerna, eftersom den tidsfrist inom vilken han kunde överföras till Sverige då hade löpt ut. Till stöd för denna nya ansökan gjorde X gällande att den medicinska behandling som han hade fått i Ryssland för att lindra den smärta han led av till följd av sin sjukdom hade gett honom biverkningar och att han hade upptäckt att medicinsk cannabis passade honom bättre med hänsyn till hans hälsotillstånd. Då det i hans ursprungsland inte är tillåtet med användning av medicinsk cannabis hade han själv odlat cannabisplantor för medicinska ändamål, vilket hade gett honom sådana problem i det landet att han ansökte om internationellt skydd. I samband med denna asylansökan ansökte X även ännu en gång om uppskov med avlägsnandet i enlighet med artikel 64 i utlänningslagen.

18

Genom beslut av den 29 mars 2018 avslog Staatssecretaris, efter att ha inhämtat yttrande från BMA, X asylansökan med motiveringen att uppgifterna om de problem som han påstod sig ha haft i Ryssland på grund av sin cannabisodling för personligt bruk inte var tillförlitliga. Staatssecretaris beslutade även att X inte kunde erhålla någon annan typ av uppehållstillstånd och avslog hans ansökan om uppskov med verkställigheten av skyldigheten att återvända enligt artikel 64 i utlänningslagen.

19

Genom dom av den 20 december 2018 upphävde Rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag, Nederländerna) delvis detta beslut. Även om den bekräftade att X inte kunde göra anspråk på flyktingstatus eller status som alternativt skyddsbehövande, förelade den emellertid Staatssecretaris att på nytt pröva X argument avseende hans rätt att erhålla uppehållstillstånd på grundval av artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen), samt hans ansökan med stöd av artikel 64 i utlänningslagen. Domen fastställdes genom en dom från Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Nederländerna) av den 28 mars 2019.

20

Den 19 februari 2020 beslutade Staatssecretaris ännu en gång att X inte skulle beviljas något tidsbegränsat uppehållstillstånd på grundval av artikel 8 i Europakonventionen eller uppskov med avlägsnandet. Dessutom antog Staatssecretaris ett beslut om återvändande i vilket X ålades att lämna Nederländerna inom fyra veckor.

21

X överklagade beslutet om återvändande till den hänskjutande domstolen. Han anser att han bör beviljas uppehållstillstånd på grundval av artikel 8 i Europakonventionen eller åtminstone uppskov med avlägsnandet i enlighet med artikel 64 i utlänningslagen. Han har i detta avseende hävdat att den smärtbehandling med medicinsk cannabis som han får i Nederländerna är så viktig för honom att han inte skulle kunna leva ett människovärdigt liv om behandlingen avbröts. Han har i synnerhet anfört att om behandlingen avbröts skulle smärtan bli så stor att han inte längre skulle kunna sova eller äta, vilket skulle få, inte bara fysiska, utan även psykiska konsekvenser, eftersom det skulle göra honom deprimerad och självmordsbenägen.

22

Enligt den hänskjutande domstolen framgår det av domen av den 18 december 2014, M'Bodj (C‑542/13, EU:C:2014:2452), att en tredjelandsmedborgares hälsotillstånd inte kan motivera att vederbörande beviljas alternativt skydd. Det är dessutom utrett att X inte längre ansöker om flyktingstatus.

23

Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att enligt nederländsk lagstiftning kan avlägsnandet skjutas upp om utlänningen ur medicinsk synvinkel inte är i stånd att resa eller om det finns en verklig risk för åsidosättande av artikel 3 i Europakonventionen av medicinska skäl.

24

Sistnämnda situation förutsätter att det av BMA:s utlåtande framgår dels att ett avbrytande av den medicinska behandlingen med all sannolikhet skulle leda till en ”medicinsk nödsituation” i den mening som avses i punkt 7.1.3 i utlänningscirkuläret, dels att den lämpliga medicinska behandlingen inte tillhandahålls i destinationslandet eller att utlänningen inte skulle få tillgång till den.

25

I det utlåtande som BMA utfärdade på begäran av Staatssecretaris anges bland annat att även om X vid avbruten behandling med flebotomi kan förväntas hamna i en medicinsk nödsituation på kort sikt, så tillhandahålls denna behandling även i Ryssland. Däremot ansåg BMA det inte vara möjligt att uttala sig om vilka konsekvenser det skulle få för X om han tvingades avbryta smärtbehandlingen med medicinsk cannabis, eftersom den medicinska effekten av cannabis inte är bevisad. BMA påpekade även att det inte hade gjorts gällande några smärtrelaterade problem som gör att man kan frukta att X kommer att avlida eller försättas i någon form av beroendeställning vid uträttandet av vardagliga sysslor. BMA ansåg därför att det inte kunde hävdas att användningen av medicinsk cannabis gör det möjligt att på kort sikt förhindra uppkomsten av en sådan ”medicinsk nödsituation”. BMA angav slutligen att det finns tillräckligt med andra smärtstillande medel på marknaden som X kan behandlas med.

26

Enligt den hänskjutande domstolen framgår det emellertid av de uppgifter som lämnats av X att de behandlande läkarna anser att medicinsk cannabis är den enda adekvata behandlingen mot smärtan för X. Den hänskjutande domstolen anser dessutom att X har styrkt att behandling med medicinsk cannabis förskrivs och används endast när övriga lösningar mot smärtan har visat sig vara inte bara ineffektiva, utan även kontraindicerade.

27

Den hänskjutande domstolen har vidare konstaterat att det inte tillhandahålls någon lämplig smärtbehandling i Ryssland. Om avlägsnandet av X inte skjuts upp, betyder detta att X smärtbehandling avbryts och att smärtan ökar i intensitet. Däremot anser nämnda domstol att det inte är möjligt att avgöra om en ökning av X:s smärta på grund av ett avbrott i behandlingen skulle leda till att hans sjukdom förvärrades, även om de uppgifter som den förfogar över tyder på att detta troligtvis inte kommer att vara fallet. Innan den hänskjutande domstolen inhämtar ett medicinskt sakkunnigutlåtande avseende den förhöjda smärta som X riskerar att drabbas av om behandlingen med medicinsk cannabis avbryts, anser den att det är nödvändigt att, genom en tolkning av unionsrätten, fastställa på vilket sätt en sådan parameter ska beaktas.

28

Den hänskjutande domstolen har för det andra gjort gällande att enligt praxis från Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen), som tar fasta på det kriterium avseende den berörda personens försämrade hälsotillstånd som avses i Europadomstolens dom av den 13 december 2016, Paposhvili mot Belgien (CE:ECHR:2016:1213JUD004173810) (nedan kallad Paposhvili-domen), ska endast medicinska konsekvenser som uppkommer inom tre månader från det att den medicinska behandlingen avbrutits beaktas för att avgöra huruvida ett avbrytande av behandlingen leder till en medicinsk nödsituation i den mening som avses i punkt 7.1.3 i utlänningscirkuläret.

29

Enligt den hänskjutande domstolen har Europadomstolen i nämnda dom emellertid inte uppställt någon uttrycklig tidsfrist. Den anser därför att det är nödvändigt att fastställa huruvida det förhåller sig så, att konsekvenserna av att en allvarligt sjuk tredjelandsmedborgares medicinska behandling avbryts i fall av ett återvändande till ursprungslandet, endast kan omfattas av artikel 4 i stadgan om de uppkommer inom tre månader, oberoende av sjukdomens art och oberoende av vad som kan bli de medicinska konsekvenserna efter det att behandlingen upphör.

30

Den hänskjutande domstolen har för det tredje påpekat att Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen) har slagit fast att det, i enlighet med EU-domstolens dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl. (C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127), enligt artikel 64 i utlänningslagen krävs, att det även prövas huruvida avlägsnandet som sådant av en tredjelandsmedborgare som har en särskilt allvarlig psykisk eller fysisk sjukdom kan leda till en verklig risk för åsidosättande av artikel 3 i Europakonventionen. Denna bedömning ska emellertid endast göras inom ramen för prövningen av de villkor under vilka utlänningen i fråga kan resa. Av detta följer dels att BMA aldrig ombes att bedöma huruvida avlägsnandeförfarandet i sig av tredjelandsmedborgaren riskerar att få medicinska konsekvenser som visar sig efter det att han eller hon har avlägsnats till destinationslandet, dels att dessa konsekvenser inte beaktas vid bedömningen av huruvida en ”medicinsk nödsituation”, i den mening som avses i punkt 7.1.3 i utlänningscirkuläret, utgör hinder för ett sådant avlägsnande.

31

En sådan prövning skulle därför svårligen kunna utgöra hinder för att avlägsnandet av den berörda personen skjuts upp, även när en försämring av vederbörandes mentala hälsa, till exempel att självmordsbenägenhet uppstått till följd av själva avlägsnandet, skulle kunna fruktas.

32

Den hänskjutande domstolen undrar emellertid om den kan nöja sig med att bedöma huruvida de medicinska konsekvenserna av att den berörda personen avlägsnas, tack vare vissa anpassningar, förblir begränsade till själva avlägsnandet. Domstolen har vidare påpekat att i X fall kan behandling med medicinsk cannabis inte ges under tiden för det egentliga avlägsnandet och att X har gjort gällande att den förhöjda smärtan kommer att göra honom deprimerad och självmordsbenägen.

33

Den hänskjutande domstolen anser för det fjärde att det måste avgöras huruvida en tredjelandsmedborgares kritiska hälsotillstånd och den omständigheten att vederbörande får medicinsk behandling i den medlemsstat där han vistas olagligt kan utgöra sådana delar av privatlivet som, enligt artikel 7 i stadgan och artikel 8 Europakonventionen, ska respekteras.

34

Närmare bestämt vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida de behöriga myndigheterna i en medlemsstat måste pröva om en sådan tredjelandsmedborgare ska beviljas uppehållsrätt med stöd av rätten till respekt för privatlivet och huruvida respekten för personens privatliv är en faktor som ska beaktas vid prövningen av en ansökan om uppskov med avlägsnandet av honom eller henne.

35

Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Den Haag (Domstolen i Haag) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till domstolen:

36

För det första har den nederländska regeringen bestritt att tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning, med motiveringen att de har ställts för tidigt. Den hänskjutande domstolen borde nämligen, innan den ställde frågor till EU-domstolen, ha avslagit X ansökan om att beviljas uppehållsrätt i Nederländerna, eftersom direktiv 2008/115 endast är tillämpligt på tredjelandsmedborgaren X om denne uppehåller sig olagligt i landet.

37

EU-domstolen konstaterar dock att en nationell domstol får hänskjuta frågor till EU-domstolen när helst den finner det lämpligt under förfarandet, även i ett tidigt skede (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 oktober 2010, Elchinov, C‑173/09, EU:C:2010:581, punkt 26, och dom av den 14 november 2018, Memoria och Dall'Antonia, C‑342/17, EU:C:2018:906, punkt 33).

38

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att X har fått avslag på sin asylansökan av Staatssecretaris, vilket innebär att X i princip vistas olagligt i Nederländerna och följaktligen omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/115, såvida han inte har rätt att beviljas uppehållsrätt i landet med stöd av bland annat unionsrätten, vilket är föremålet för den fjärde tolkningsfrågan.

39

Härav följer att den nederländska regeringens argument att tolkningsfrågorna har ställts för tidigt inte kan godtas.

40

För det andra anser den nederländska regeringen att den andra tolkningsfrågan saknar relevans för utgången i målet vid den nationella domstolen, eftersom den i huvudsak syftar till att fastställa huruvida en medlemsstat kan kräva att den försämring av tredjelandsmedborgarens hälsotillstånd som kan befaras vid ett återvändande, visar sig inom en bestämd tid efter att återvändandet har skett. En sådan tidsfrist är emellertid inte en avgörande omständighet i det nationella målet, eftersom beslutet att inte skjuta upp avlägsnandet av X huvudsakligen motiverades av att det inte på kort sikt kunde befaras att någon ”medicinsk nödsituation”, i den mening som avses i punkt 7.1.3 i utlänningscirkuläret, skulle uppkomma, då X smärtproblem inte var knutna till yttringarna av hans sjukdom och då det fanns alternativa behandlingar i hans ursprungsland.

41

EU-domstolen konstaterar i detta avseende att det följer av domstolens fasta praxis att det uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och som har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när den fråga som ställts avser tolkningen eller giltigheten av en unionsbestämmelse. Av detta följer att en fråga om tolkningen eller giltigheten av unionsrätten presumeras vara relevant. En sådan fråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 7 september 2022, Cilevičs m.fl., C‑391/20, EU:C:2022:638, punkterna 41 och 42).

42

I motsats till vad den nederländska regeringen har hävdat finner domstolen att den tolkning av unionsrätten som begärts i den andra tolkningsfrågan inte uppenbart saknar samband med saken i det nationella målet.

43

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 35 i sitt förslag till avgörande framgår det nämligen att beslutet om X återvändande bland annat grundades på den omständigheten att ingen ”medicinsk nödsituation”, i den mening som avses i punkt 7.1.3 i utlänningscirkuläret, skulle uppstå på kort sikt om X återvände till sitt ursprungsland, och det framgår klart av beslutet om hänskjutande att förekomsten av en sådan ”medicinsk nödsituation” enligt den nederländska lagstiftningen ska bedömas utifrån den frist på tre månader som anges i utlänningscirkuläret. Den andra tolkningsfrågan handlar om denna tidsfrist.

44

Det framgår dessutom av de faktiska omständigheter som den hänskjutande domstolen har redogjort för, att X smärtor ska anses vara orsakade av den sjukdom som denne lider av och att det inte finns någon alternativ behandling i ursprungslandet för att lindra denna smärta. Nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. Oavsett vilken kritik som den nederländska regeringen har riktat mot den hänskjutande domstolens bedömning av de faktiska omständigheterna, ska följaktligen den andra tolkningsfrågan prövas på grundval av dessa omständigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 april 2022, Caixabank, C‑385/20, EU:C:2022:278, punkterna 34 och 38 och där angiven rättspraxis).

45

Följaktligen kan den andra tolkningsfrågan tas upp till prövning.

46

För det tredje, vad gäller den fjärde tolkningsfrågan, ska det påpekas att denna fråga, i motsats till vad den nederländska regeringen har hävdat inte avser tolkningen av artikel 8 i Europakonventionen, utan tolkningen av artikel 7 i stadgan jämförd med andra bestämmelser i stadgan samt tolkningen av direktiv 2008/115.

47

Av detta följer att EU-domstolen är behörig att besvara frågan.

48

Samma regering har vidare gjort gällande att denna fråga inte kan tas upp till sakprövning eftersom den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida artikel 7 i stadgan ska tolkas så, att X ska tillerkännas uppehållsrätt i Nederländerna, trots att det inte finns någon materiell bestämmelse i unionsrätten som gör det möjligt för honom att komma i åtnjutande av en sådan uppehållsrätt.

49

Det räcker i detta hänseende att påpeka att frågan huruvida tolkningen av direktiv 2008/115, jämförd med artikel 7 i stadgan, kan leda till att en tredjelandsmedborgare, i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, tillerkänns uppehållsrätt i en medlemsstat, under alla omständigheter ingår i prövningen av denna fråga i sak.

50

Den fjärde tolkningsfrågan kan således tas upp till sakprövning.

51

Den hänskjutande domstolen har ställt den första och den andra frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida direktiv 2008/115, jämfört med artiklarna 1, 4 och 19.2 i stadgan, ska tolkas så, att det utgör hinder för att ett beslut om återvändande eller en avlägsnandeåtgärd antas respektive vidtas mot en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat och som lider av en allvarlig sjukdom om vederbörande i det tredjeland som han eller hon avlägsnas till skulle riskera att utsättas för en avsevärd ökning av den smärta sjukdomen orsakar, på grund av att den enda effektiva smärtbehandling som existerar är förbjuden i det landet. Den hänskjutande domstolen undrar även om en medlemsstat får föreskriva en strikt tidsfrist för när en sådan smärtökning ska ha uppträtt för att ökningen ska kunna utgöra hinder för beslutet om återvändande eller avlägsnandeåtgärden.

52

För det första understryker EU-domstolen att direktiv 2008/115, med förbehåll för de undantag som föreskrivs i artikel 2.2, är tillämpligt på alla tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat. Vidare kan det konstateras att en tredjelandsmedborgare, när denne omfattas av tillämpningsområdet för detta direktiv, i princip ska omfattas av de gemensamma normer och förfaranden som föreskrivs i direktivet med avseende på avlägsnande av honom eller henne, så länge hans eller hennes vistelse inte, i förekommande fall, har blivit laglig (dom av den 24 februari 2021, M m.fl. (Överföring till en medlemsstat)C‑673/19, EU:C:2021:127, punkterna 29 och 31 och där angiven rättspraxis).

53

I detta hänseende kan det konstateras att det framgår av artikel 6.1 i direktiv 2008/115 att varje tredjelandsmedborgare – utan att det påverkar tillämpningen av de undantag som föreskrivs i punkterna 2–5 i samma artikel och med strikt iakttagande av kraven i artikel 5 i direktivet – ska bli föremål för ett beslut om återvändande när det väl har konstaterats att hans eller hennes vistelse är olaglig och att det i detta beslut ska anges till vilket av de länder som avses i artikel 3 led 3 i direktiv 2008/115 tredjelandsmedborgaren ska avlägsnas (dom av den 24 februari 2021, M m.fl. (Överföring till en medlemsstat), C‑673/19, EU:C:2021:127, punkterna 32 och 39 och där angiven rättspraxis).

54

Samtidigt får en medlemsstat inte avlägsna en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat i enlighet med artikel 8 i direktiv 2008/115, utan att ett beslut om återvändande avseende tredjelandsmedborgaren dessförinnan har antagits med iakttagande av de materiella och processuella garantier som införts genom direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd), C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkt 253).

55

För det andra innebär artikel 5 i direktiv 2008/115, som utgör en allmän regel som ska iakttas av medlemsstaterna när de genomför detta direktiv, att den behöriga nationella myndigheten är skyldig att i varje skede av återvändandeförfarandet iaktta principen om non-refoulement, vilken i egenskap av grundläggande rättighet garanteras i artikel 18 i stadgan, jämförd med artikel 33 i konventionen om flyktingars rättsliga ställning, undertecknad i Genève den 28 juli 1951, i dess lydelse enligt protokollet om flyktingars rättsliga ställning, och i artikel 19.2 i stadgan. Såsom det erinrats om ovan i punkt 53 gäller detta bland annat när myndigheten, efter att ha hört den berörda personen, överväger att anta ett beslut om återvändande avseende honom eller henne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 2020, kommissionen/Ungern (Mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd), C‑808/18, EU:C:2020:1029, punkt 250 och där angiven rättspraxis).

56

Det betyder att artikel 5 i direktiv 2008/115 utgör hinder för att en tredjelandsmedborgare blir föremål för ett beslut om återvändande när det destinationsland som anges i beslutet är ett land där det finns grundad anledning att förmoda att vederbörande, för det fall beslutet verkställs, löper en verklig risk att utsättas för behandling som strider mot artikel 18 eller artikel 19.2 i stadgan.

57

I artikel 19.2 anges inte bara att ingen får avlägsnas till en stat där han eller hon löper en allvarlig risk att utsättas för dödsstraff, utan förbudet gäller även vid allvarlig risk för tortyr eller omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan. Förbudet mot omänsklig eller förnedrande bestraffning och behandling, som föreskrivs i artikel 4 i stadgan, är ett absolut förbud, eftersom det är nära förknippat med respekten för människans värdighet, vilken avses i artikel 1 i stadgan (dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru, C‑404/15 och C‑659/15 PPU, EU:C:2016:198, punkt 85).

58

Av detta följer att om det finns grundad anledning att förmoda att en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat, vid återvändande till ett tredjeland, löper en verklig risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 4 i stadgan, jämförd med artikel 1 och artikel 19.2 i stadgan, får tredjelandsmedborgaren inte bli föremål för ett beslut om återvändande till det landet så länge en sådan risk kvarstår.

59

Nämnda medborgare kan inte heller bli föremål för en avlägsnandeåtgärd under denna period, vilket för övrigt uttryckligen föreskrivs i artikel 9.1 i direktiv 2008/115.

60

För det tredje följer det av artikel 52.3 i stadgan att eftersom de rättigheter som garanteras i artikel 4 i stadgan motsvarar dem som garanteras i artikel 3 i Europakonventionen, ska dessa rättigheter ha samma innebörd och räckvidd som de i artikel 3 i Europakonventionen (dom av den 24 april 2018, MP (Alternativt skydd för den som tidigare varit offer för tortyr)C‑353/16, EU:C:2018:276, punkt 37).

61

Det framgår av Europadomstolens praxis angående artikel 3 i Europakonventionen att smärta på grund av en naturligt uppkommen sjukdom, oavsett om den är fysisk eller psykisk, kan omfattas av denna artikel om den förvärras eller riskerar att förvärras av en behandling – oavsett om det är ett resultat av villkoren för frihetsberövande, utvisning eller andra åtgärder – som myndigheterna kan hållas ansvariga för, och under förutsättning att den uppkomna smärtan når upp till den lägsta allvarlighetsgrad som krävs enligt nämnda artikel 3 (se, för ett liknande resonemang, Paposhvili-domen, §§ 174 och 175, och dom av den 24 april 2018, MP (Alternativt skydd för den som tidigare varit offer för tortyr), C‑353/16, EU:C:2018:276, punkt 38).

62

Det ska nämligen erinras om att en behandling för att omfattas av artikel 3 i Europakonventionen måste uppnå en viss lägsta allvarlighetsnivå och att bedömningen av om så är fallet är relativ och beroende av samtliga uppgifter i ärendet (Europadomstolen, 20 oktober 2016, Muršić mot Kroatien, ECLI:CE:ECHR:2016:1020JUD000733413, § 97, Europadomstolen, 7 december 2021, Savran mot Danmark, CE:ECHR:2021:1207JUD005746715, § 122 och där angiven rättspraxis).

63

I detta avseende följer det av Europadomstolens praxis att artikel 3 i Europakonventionen utgör hinder för att utvisa en allvarligt sjuk person när det föreligger en risk att vederbörande mycket snart kommer att avlida eller när det finns grundad anledning att anta att det när det gäller den berörda personen, även om hon eller han inte riskerar att avlida mycket snart, kommer att uppstå en verklig risk, på grund av att det saknas adekvat vård i destinationslandet eller att vederbörande inte skulle få tillgång till den vården, för att hans eller hennes hälsotillstånd allvarligt, snabbt och irreversibelt förvärras med intensiva smärtor och en kraftigt minskad förväntad livslängd som följd (se, för ett liknande resonemang, Paposhvili-domen, §§ 178 och 183, och dom av den 24 april 2018, MP (Alternativt skydd för den som tidigare varit offer för tortyr), C‑353/16, EU:C:2018:276, punkt 40).

64

Det framgår dessutom av praxis från Europadomstolen att det i Paposhvili-domen uppställs en standard som tar vederbörlig hänsyn till samtliga relevanta överväganden vid tillämpningen av artikel 3 i Europakonventionen, genom att den upprätthåller medlemsstaternas allmänna rätt att kontrollera inresa, vistelse och avlägsnande av personer som inte är medborgare i landet samtidigt som den erkänner den absoluta karaktären hos nämnda artikel (Europadomstolen, 7 december 2021, Savran mot Danmark, CE:ECHR:2021:1207JUD005746715 § 133).

65

Det framgår av EU-domstolens fasta praxis att den lägsta allvarlighetsgrad som krävs för tillämpningen av artikel 4 i stadgan motsvarar den lägsta allvarlighetsgraden som under samma omständigheter krävs enligt artikel 3 i Europakonventionen (dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl., C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 67 och dom av den 24 april 2018, MP (Alternativt skydd för den som tidigare varit offer för tortyr), C‑353/16, EU:C:2018:276, punkt 37).

66

Det följer av punkterna 52–65 ovan att artikel 5 i direktiv 2008/115, jämförd med artiklarna 1, 4 och artikel 19.2 i stadgan, utgör hinder för att en medlemsstat antar ett beslut om återvändande eller avlägsnar en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i den medlemsstaten och lider av en allvarlig sjukdom, när det finns grundad anledning att förmoda att tredjelandsmedborgaren vid ett återvändande, på grund av att det saknas tillgång till adekvat vård i destinationslandet, kommer att utsättas för en verklig risk för att hans eller hennes förväntade livslängd minskas avsevärt eller att hans eller hennes hälsotillstånd snabbt, avsevärt och irreversibelt förvärras med intensiv smärta som följd.

67

Det ska, med avseende på det nationella målet, för det andra prövas huruvida en medlemsstat är skyldig att avhålla sig från att anta ett beslut om återvändande eller vidta en avlägsnandeåtgärd avseende en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i den medlemsstaten och lider av en allvarlig sjukdom, när det finns grundad anledning att förmoda att denna tredjelandsmedborgare, vid ett återvändande, skulle löpa en verklig risk för att hans eller hennes smärta ökade på grund av det förbud som råder i destinationslandet mot den enda effektiva smärtbehandlingen som existerar, utan att vederbörande för den skull vid ett återvändande skulle löpa risk för att sjukdomen förvärrades.

68

Om myndigheterna i en medlemsstat fattar ett beslut om återvändande eller vidtar en avlägsnandeåtgärd som riskerar att förvärra den smärta som en tredjelandsmedborgare åsamkas av en naturligt uppkommen sjukdom i så måtto att smärtan når upp till den lägsta allvarlighetsgrad som krävs enligt dessa punkter, kan det innebära, såsom har påpekats ovan i punkterna 61, 63 och 65, att medlemsstaten åsidosätter förbudet mot omänsklig och förnedrande behandling enligt artikel 4 i stadgan.

69

Den omständigheten att det endast gäller själva smärtan, som är kopplad till en allvarlig sjukdom hos en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium, som riskerar att förvärras om tredjelandsmedborgaren återvänder, räcker således inte för att utesluta att ett sådant återvändande kan strida mot artikel 4 i stadgan. Det ska i detta avseende framhållas att en ökning av den smärta som är kopplad till en sjukdom i sig kan leda till en försämring av den berörda personens fysiska eller psykiska hälsotillstånd i strikt mening.

70

Därmed sagt är det inte vilken risk som helst för ökad smärta till följd av en tredjelandsmedborgares återvändande som utsätter vederbörande för en behandling som strider mot artikel 4 i stadgan. I analogi med vad som anges ovan i punkt 66 måste det nämligen finnas grundad anledning att förmoda att det föreligger en verklig risk för att tredjelandsmedborgarens smärta, vid ett återvändande, skulle öka snabbt, avsevärt och irreversibelt.

71

Det ska i detta avseende preciseras att det finns grundad anledning att förmoda att en tredjelandsmedborgare vid ett återvändande riskerar att utsättas för en avsevärd och irreversibel ökning av den smärta som orsakas av hans eller hennes sjukdom bland annat när det har fastställts att den enda effektiva smärtbehandling som existerar är olaglig i destinationslandet och att vederbörande utan en sådan behandling skulle utsättas för smärta som är av en sådan intensitet att den skulle strida mot människans värdighet eftersom den skulle kunna orsaka honom eller henne allvarliga och irreversibla psykiska besvär, och till och med skulle kunna driva honom eller henne till självmord. Huruvida så är fallet ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma mot bakgrund av samtliga relevanta fakta, bland annat medicinska uppgifter. I synnerhet ska frågan om huruvida ökningen av smärtan är irreversibel göras med beaktande av en mängd faktorer, däribland de direkta effekterna och de mer indirekta följderna av en sådan smärtökning (se, analogt, Europadomstolen, Savran mot Danmark, CE:ECHR:2021:1207JUD005746715, § 138).

72

Vidare ska det understrykas att vad gäller kriteriet om att ett återvändande för den berörda tredjelandsmedborgaren riskerar att leda till en snabb smärtökning, kan detta kriterium inte tolkas så strikt att det utgör hinder för en svårt sjuk tredjelandsmedborgares återvändande endast i de extrema fall där den berörda personens smärta ökar påtagligt och irreversibelt direkt vid ankomsten till destinationslandet eller i omedelbar anslutning till ankomsten. Det ska tvärtom beaktas att ökningen av den smärta hos den berörda personen som beror på återvändandet till ett land där lämplig behandling saknas kan ske gradvis och att det kan ta en viss tid innan ökningen blir avsevärd och irreversibel.

73

Dessutom utgör det faktum att det är nödvändigt att beakta samtliga relevanta omständigheter vid bedömningen av huruvida den lägsta allvarlighetsgrad som krävs på området enligt artikel 4 i stadgan har uppnåtts, liksom den spekulativa aspekten av en sådan framåtblickande prövning, hinder för att kräva att den ökning av en tredjelandsmedborgares smärta som uppstår vid ett återvändande, för att betraktas som snabb måste kunna uppstå inom en tidsfrist som i förväg har uppställts i den berörda medlemsstatens lagstiftning på ett absolut sätt.

74

Den behöriga nationella myndigheten måste nämligen kunna göra en avvägning, beroende på vilken sjukdom som tredjelandsmedborgaren lider av, mellan å ena sidan hur snabbt smärtökningen kan förväntas uppstå vid ett återvändande, och å andra sidan hur pass intensiv den smärtökning är som kan befaras i ett sådant fall.

75

Om medlemsstaterna fastställer en tidsfrist, ska den endast vara vägledande och den kan inte befria den behöriga nationella myndigheten från skyldigheten från att göra en konkret prövning av den berörda tredjelandsmedborgarens situation mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter, bland annat dem som nämns i föregående punkt, med hänsyn till den sjukdom som tredjelandsmedborgaren lider av.

76

Det följer av det ovan anförda att artikel 5 i direktiv 2008/115, jämförd med artiklarna 1, 4 och 19.2 i stadgan, ska tolkas så, att den utgör hinder för att ett beslut om återvändande eller en avlägsnandeåtgärd antas respektive vidtas mot en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i en medlemsstat och som lider av en allvarlig sjukdom om det finns grundad anledning att förmoda att vederbörande, vid ett återvändande, i det tredjeland som han eller hon avlägsnas till skulle löpa en verklig risk att utsättas för en avsevärd, irreversibel och snabb smärtökning, på grund av att den enda effektiva smärtbehandling som existerar är förbjuden i det landet. En medlemsstat får inte föreskriva en strikt tidsfrist för när en sådan smärtökning ska kunna ha uppträtt för att kunna utgöra hinder för ett beslut om återvändande eller en avlägsnandeåtgärd.

77

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2008/115, jämfört med artiklarna 1, 4 och 19 i stadgan, ska tolkas så, att det utgör hinder för att den behöriga nationella myndigheten beaktar följderna av avlägsnandeåtgärden i strikt mening för tredjelandsmedborgarens hälsotillstånd endast vid bedömningen av huruvida tredjelandsmedborgaren är i stånd att resa.

78

Det framgår av begäran om förhandsavgörande att den hänskjutande domstolen utgår från premissen att den berörda nederländska lagstiftningen skiljer mellan, å ena sidan, bedömningen av risken för att avbrottet i behandlingen av en tredjelandsmedborgare till följd av återvändandet på kort sikt leder till en ”medicinsk nödsituation”, i den mening som avses i punkt 7.1.3 i utlänningscirkuläret, och, å andra sidan, bedömningen av följderna av avlägsnandeåtgärden i strikt mening, vilken måste ingå som en del av undersökningen av tredjelandsmedborgarens förmåga att resa och som således innebär att man endast ska ta hänsyn till de medicinska konsekvenser som kan uppstå under den tid avlägsnandet pågår, och inte till de medicinska konsekvenser som kan uppstå i destinationslandet efter det att avlägsnandet har fullbordats.

79

Den nederländska regeringen har bestritt att den berörda behöriga nationella myndighetens praxis är sådan. I enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 44 ovan ska den tredje frågan emellertid besvaras utifrån den premiss som den hänskjutande domstolen har redogjort för.

80

Efter denna inledande precisering konstaterar EU-domstolen att det framgår av skälen till svaret på de två första frågorna att det enligt artiklarna 5 och 9.1 a i direktiv 2008/115 krävs att medlemsstaterna, innan de antar ett beslut om återvändande eller avlägsnar av en tredjelandsmedborgare som lider av en allvarlig sjukdom, kan skingra alla allvarliga tvivel beträffande risken för att tredjelandsmedborgarens återvändande orsakar en snabb, avsevärd och irreversibel försämring av sjukdomen eller den smärta som denna förorsakar. Om tvivlen inte kan skingras får den behöriga nationella myndigheten varken utfärda ett beslut om återvändande eller avlägsna den berörda tredjelandsmedborgaren.

81

Även om förbudet gäller även så länge som den berörda medlemsstaten saknar kapacitet att genomföra avlägsnandet i strikt mening av den berörda tredjelandsmedborgaren på ett sådant sätt att det bland annat kan garanteras att tredjelandsmedborgaren inte kommer att löpa risk för ett avsevärt och irreversibelt förvärrande av sjukdomen eller smärtan under den tid avlägsnandet pågår, kan man därav inte dra slutsatsen att det räcker med att medlemsstaten säkerställer att nämnda tredjelandsmedborgare får lämplig vård under avlägsnandet för att den ska kunna fatta ett beslut om återvändande eller avlägsna vederbörande. Den berörda medlemsstaten måste nämligen försäkra sig om att den berörda personen, när hans eller hennes hälsotillstånd kräver det, inte bara erhåller vård under själva avlägsnandet, utan även i destinationslandet, när avlägsnandet är fullbordat (se, analogt, dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl., C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkterna 76–82).

82

Det framgår av det ovan anförda att artiklarna 5 och 9.1 a i direktiv 2008/115, jämförda med artiklarna 1, 4 och 19.2 i stadgan, ska tolkas så, att de utgör hinder för att den behöriga nationella myndigheten beaktar följderna av avlägsnandeåtgärden i strikt mening för en tredjelandsmedborgares hälsotillstånd endast vid bedömningen av huruvida tredjelandsmedborgaren är i stånd att resa.

83

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2008/115, jämförd med artiklarna 7, 1 och 4 i stadgan, innebär att hälsotillståndet för en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på en medlemsstats territorium och den behandling som han eller hon erhåller där, på grund av den allvarliga sjukdom vederbörande lider av, ska beaktas av denna medlemsstat när den bedömer huruvida det med stöd av rätten till respekt för privatlivet är lämpligt att bevilja den berörda personen uppehållsrätt i medlemsstaten eller skjuta upp datumet för hans eller hennes avlägsnande.

84

Domstolen erinrar för det första om att de gemensamma normer och förfaranden som införts genom direktiv 2008/115 endast avser antagande av beslut om återvändande och verkställighet av sådana beslut, och att direktivet inte syftar till att fullständigt harmonisera medlemsstaternas bestämmelser om utlänningars vistelse. Direktivet reglerar således varken det sätt på vilket tredjelandsmedborgare ska beviljas uppehållsrätt eller följderna av att tredjelandsmedborgare vistas olagligt i en medlemsstat när det rör sig om tredjelandsmedborgare mot vilka inget beslut om återvändande till ett tredjeland kan antas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 maj 2018, K.A. m.fl. (Familjeåterförening i Belgien), C‑82/16, EU:C:2018:308, punkterna 44 och 45 och dom av den 24 februari 2021, M m.fl. (Överföring till en medlemsstat), C‑673/19, EU:C:2021:127, punkterna 43 och 44).

85

Av detta följer att det inte finns någon bestämmelse i direktiv 2008/115 som kan tolkas så, att en medlemsstat för en tredjelandsmedborgare som inte kan bli föremål för ett beslut om återvändande eller en avlägsnandeåtgärd och som vistas olagligt på dess territorium, är skyldig att bevilja ett uppehållstillstånd på grund av att det finns grundad anledning att förmoda att han eller hon i destinationslandet löper en verklig risk för att drabbas av en snabb, avsevärd och irreversibel ökning av den smärta som sjukdomen orsakar.

86

Vad särskilt gäller artikel 6.4 i direktiv 2008/115 innebär denna bestämmelse endast att medlemsstaterna ges möjlighet att av ömmande eller humanitära skäl bevilja tredjelandsmedborgare som vistas olagligt på deras territorium uppehållsrätt med stöd av deras nationella rätt och inte med stöd av unionsrätten.

87

Enligt artikel 51.2 i stadgan utvidgar stadgans bestämmelser inte unionsrättens tillämpningsområde. En medlemsstat kan således inte med stöd av artikel 7 i stadgan anses vara skyldig att bevilja uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare som omfattas av direktivets tillämpningsområde.

88

För det andra ska det erinras om att det huvudsakliga ändamålet med direktiv 2008/115, vilket framgår av skälen 2 och 4 i direktivet, är att upprätta en effektiv politik för avlägsnande och återsändande, med fullständig respekt för de berörda personernas mänskliga rättigheter och värdighet (dom av den 19 juni 2018, Gnandi, C‑181/16, EU:C:2018:465, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

89

Härav följer att medlemsstaterna, när de genomför direktiv 2008/115, inklusive när de avser att anta ett beslut om återvändande eller anta en åtgärd för avlägsnande av en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i någon av medlemsstaterna, är skyldiga att iaktta de grundläggande rättigheter som tredjelandsmedborgaren tillerkänns i stadgan (dom av den 11 juni 2015, Zh. och O., C‑554/13, EU:C:2015:377, punkt 69).

90

Det rör sig bland annat om den rätt till respekt för tredjelandsmedborgarens privat- och familjeliv som garanteras i artikel 7 i stadgan. Denna rätt, som den hänskjutande domstolen särskilt har hänvisat till i sin fjärde fråga, motsvarar den rättighet som stadfästs i artikel 8 i Europakonventionen och den ska följaktligen ges samma innebörd och räckvidd som denna (dom av den 18 juni 2020, kommissionen/Ungern (Insyn i föreningar), C‑78/18, EU:C:2020:476, punkt 122 och där angiven rättspraxis).

91

EU-domstolen har i detta avseende slagit fast att artikel 5 första stycket b i direktiv 2008/115 utgör hinder för att en medlemsstat antar ett beslut om återvändande utan att beakta relevanta omständigheter som rör den berörda tredjelandsmedborgarens familjeliv (dom av den 8 maj 2018, K. A. m.fl. (Familjeåterförening i Belgien), C‑82/16, EU:C:2018:308, punkt 104).

92

Även om det privatliv som tillkommer en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna inte nämns i artikel 5 bland de omständigheter som medlemsstaterna ska beakta vid genomförandet av direktiv 2008/115, följer det inte desto mindre av punkterna 88–90 ovan att ett beslut om återvändande eller en avlägsnandeåtgärd inte får antas respektive vidtas om detta åsidosätter den berörda tredjelandsmedborgarens rätt till respekt för privatlivet.

93

Det ska i detta hänseende påpekas att medicinsk behandling som en tredjelandsmedborgare erhåller i en medlemsstat utgör en del av hans eller hennes privatliv i den mening som avses i artikel 7 i stadgan, även om tredjelandsmedborgarens vistelse där är olaglig.

94

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 114 i sitt förslag till avgörande bidrar nämligen en persons fysiska och psykiska integritet till personens personliga utveckling och följaktligen till det faktiska åtnjutandet av rätten till respekt för privatlivet, vilken även i viss utsträckning omfattar rätten för individen att etablera och utveckla relationer med andra människor (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, dom av den 8 april 2021, Vavricka m.fl. mot Tjeckien, CE:ECHR:2021:0408JUD004762113, § 261).

95

Såsom bekräftas i artikel 5 första stycket c och artikel 9.2 a i direktiv 2008/115 får den behöriga nationella myndigheten följaktligen endast anta ett beslut om återvändande eller avlägsna en tredjelandsmedborgare efter att först ha beaktat dennes hälsotillstånd.

96

Det ska emellertid erinras om att rätten till respekt för privatlivet, som slås fast i artikel 7 i stadgan, inte utgör någon absolut rättighet, utan ska förstås utifrån sin funktion i samhället. Såsom framgår av artikel 52.1 i stadgan är det nämligen enligt stadgan tillåtet att begränsa utövandet av denna rättighet, under förutsättning att begränsningarna föreskrivs i lag, att de är förenliga med det väsentliga innehållet i denna rättighet och att de, med beaktande av proportionalitetsprincipen, är nödvändiga och faktiskt svarar mot mål av allmänt samhällsintresse som erkänns av unionen eller mot behovet av skydd för andra människors rättigheter och friheter (dom av den 5 april 2022, Commissioner of An Garda Síochána m.fl., C‑140/20, EU:C:2022:258, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

97

Det ska i detta hänseende påpekas att införandet av en effektiv politik för avlägsnande och återsändande, som eftersträvas med direktiv 2008/115, såsom understryks i skäl 2 i direktivet, utgör ett mål av allmänintresse som erkänns i unionsrätten.

98

Emellertid innebär artikel 52.1 i stadgan att det, bland annat, måste prövas om inte antagandet av ett beslut om återvändande eller vidtagandet av en avlägsnandeåtgärd avseende en tredjelandsmedborgare som lider av en allvarlig sjukdom och som i den berörda medlemsstaten erhåller en smärtbehandling som inte tillhandahålls i destinationslandet, påverkar det väsentliga innehållet i tredjelandsmedborgarens rätt till privatliv och är förenligt med proportionalitetsprincipen.

99

En sådan prövning förutsätter ett beaktande av samtliga sociala band som denna medborgare har skapat i den medlemsstat där han eller hon vistas olagligt, med vederbörlig hänsyn tagen till den sårbarhet och det särskilda beroendeförhållande som har orsakats av hans eller hennes hälsotillstånd. Dock är det endast exceptionella skäl som kan utgöra hinder för ett återvändandeförfarande när den berörda personen har utvecklat sitt privatliv i denna medlemsstat utan att inneha något uppehållstillstånd där, vilket generaladvokaten har påpekat i punkt 112 i sitt förslag till avgörande (se, analogt, Europadomstolen, dom av den 28 juli 2020, Pormes mot Nederländerna, CE:ECHR:2020:0728JUD002540214, §§ 53 och 58).

100

Dessutom finner domstolen att den omständigheten att tredjelandsmedborgaren, vid ett återvändande, inte längre skulle ha tillgång till samma behandling som den som han eller hon erhåller i den medlemsstat där vederbörande vistas olagligt, och därför skulle kunna drabbas av en försämring av sina sociala relationer i destinationslandet, inte ensam kan utgöra hinder, med stöd av artikel 7 i stadgan, för antagandet av ett beslut om återvändande eller vidtagandet av en avlägsnandeåtgärd avseende honom eller henne.

101

Såsom det har erinrats om ovan i punkterna 60 och 64 är det nämligen endast under strikta villkor som artikel 4 i stadgan utgör hinder för antagandet av ett beslut om återvändande avseende en tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i landet och som lider av en allvarlig sjukdom.

102

Av detta följer att artikel 7 i stadgan inte kan medföra att en medlemsstat är skyldig att avstå från att anta ett beslut om återvändande eller vidta en avlägsnandeåtgärd avseende denna medborgare enbart på grund av en risk för att hans eller hennes hälsotillstånd kan komma att försämras i destinationslandet när dessa villkor inte är uppfyllda, eftersom villkoren annars skulle berövas sin verkan.

103

Av det ovan anförda följer att direktiv 2008/115, jämfört med artiklarna 7, 1 och 4 i stadgan, ska tolkas på följande sätt:

104

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: