61996J0015

1 Fri rörlighet för personer - Arbetstagare - Likabehandling - Befordran efter tjänsteår - I ett kollektivavtal för offentliganställda beaktas endast anställningsperioder som har fullgjorts inom den inhemska offentliga sektorn och inte anställningsperioder som har fullgjorts inom ett jämförbart verksamhetsområde inom den offentliga sektorn i en annan medlemsstat - Diskriminering på grund av nationalitet - Motivering - Föreligger inte

(EG-fördraget, artikel 48; rådets förordning nr 1612/68, artikel 7.1 och 7.4)

2 Fri rörlighet för personer - Arbetstagare - Likabehandling - Klausul i ett kollektivavtal som strider mot icke-diskrimineringsprincipen - Nullitet - Den nationella domstolens skyldigheter

(EG-fördraget, artikel 48; rådets förordning nr 1612/68, artikel 7.1 och 7.4)

3 Artikel 48 i fördraget och artikel 7.1 och 7.4 i förordning nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen innebär att ett kollektivavtal för den offentliga sektorn i en medlemsstat inte får innehålla en klausul enligt vilken anställda inom den offentliga sektorn befordras efter att ha fullgjort åtta tjänsteår i en löneklass som fastställs i avtalet, utan hänsyn till anställningsperioder inom ett jämförbart verksamhetsområde som tidigare har fullgjorts inom den offentliga sektorn i en annan medlemsstat. En sådan klausul kan nämligen medföra ett åsidosättande av den icke-diskrimineringsprincip som följer av dessa bestämmelser, eftersom det är uppenbart att villkoren för befordran efter tjänsteår är till nackdel för migrerande arbetstagare som har fullgjort en del av sin karriär inom den offentliga sektorn i en annan medlemsstat. Vad beträffar verksamheter som inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 48.4 i fördraget kan varken argument avseende särdragen hos en anställning inom den offentliga sektorn eller, med hänsyn till mångfalden av juridiskt åtskilda arbetsgivare, en önskan att belöna anställdas lojalitet motivera klausulen.

4 En klausul i ett kollektivavtal som medför en diskriminering som strider mot artikel 48 i fördraget och artikel 7.1 och 7.4 i förordning nr 1612/68 är en nullitet enligt artikel 7.4 i förordningen. Den nationella domstolen skall följaktligen, utan att begära eller invänta att klausulen först upphävs efter kollektiva förhandlingar eller efter något annat förfarande, tillämpa samma bestämmelser på dem som tillhör den grupp som missgynnas av denna diskriminering som gäller för andra arbetstagare.

I mål C-15/96,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Arbeitsgericht Hamburg (Tyskland), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Kalliope Schöning-Kougebetopoulou

och

Freie und Hansestadt Hamburg,

angående tolkningen av artikel 48 i EG-fördraget och artikel 7.1 och 7.4 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33),

meddelar

DOMSTOLEN

sammansatt av ordföranden för tredje och femte avdelningen C. Gulmann, tillförordnad ordförande, avdelningsordförandena H. Ragnemalm, M. Wathelet och R. Schintgen samt domarna G.F. Mancini, J.C. Moitinho de Almeida, P.J.G. Kapteyn, J.L. Murray, D.A.O. Edward (referent), J.-P. Puissochet, G. Hirsch, P. Jann och L. Sevón,

generaladvokat: F.G. Jacobs,

justitiesekreterare: L. Hewlett, byrådirektör,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Kalliope Schöning-Kougebetopoulou, genom advokaten Klaus Bertelsmann, Hamburg,

- Tysklands regering, genom Ernst Röder, Ministerialrat, förbundsekonomiministeriet, och Sabine Maass, Regierungsrätin zur Anstellung, samma ministerium, båda i egenskap av ombud,

- Frankrikes regering, genom Claude Chavance, attaché principal d'administration centrale vid utrikesministeriets rättsavdelning, och Catherine de Salins, sous-directeur vid samma avdelning, båda i egenskap av ombud,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiske rådgivaren Peter Hillenkamp och Pieter van Nuffel, rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,$

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 13 maj 1997 av: Kalliope Schöning-Kougebetopoulou, företrädd av Klaus Bertelsmann, den tyska regeringen, företrädd av Ernst Röder, den spanska regeringen, företrädd av Santiago Ortiz Vaamonde, abogado del Estado, i egenskap av ombud, den franska regeringen, företrädd av Claude Chavance, och kommissionen, företrädd av juridiske rådgivaren Bernhard Jansen, i egenskap av ombud,

och efter att den 17 juli 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Arbeitsgericht Hamburg har genom beslut av den 1 december 1995, vilket inkom till domstolen den 19 januari 1996, med stöd av artikel 177 i EG-fördraget begärt förhandsavgörande av två frågor angående tolkningen av artikel 48 i EG-fördraget och artikel 7.1 och 7.4 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen (EGT L 257, s. 2; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 33).

2 Frågorna har uppkommit i en tvist mellan grekiska medborgaren Kalliope Schöning-Kougebetopoulou och Freie und Hansestadt Hamburg (den fria hansestaden Hamburg) angående huruvida Kalliope Schöning-Kougebetopoulou skall placeras i en högre löneklass enligt Bundes-Angestelltentarifvertrag (federalt kollektivavtal för anställda inom den offentliga sektorn, nedan kallat BAT).

3 I bilaga 1a till BAT fastställs löneklasser. Således skall "[s]pecialistläkare som efter åtta års tjänsteutövning som läkare i löneklass Ib innehar en motsvarande anställning" placeras i löneklass Ia, grupp 4.

4 Sedan den 1 augusti 1993 är Kalliope Schöning-Kougebetopoulou kontraktsanställd som specialistläkare inom den offentliga sektorn i Freie und Hansestadt Hamburg i Tyskland. Enligt hennes anställningsavtal, som har upprättats i enlighet med BAT, är hon placerad i löneklass Ib, grupp 7, i egenskap av "[s]pecialistläkare som utövar en motsvarande verksamhet".

5 Under perioden mellan den 1 oktober 1986 och den 31 augusti 1992 arbetade Kalliope Schöning-Kougebetopoulou som specialistläkare inom den offentliga sektorn i Grekland och omfattades då av de föreskrifter som gäller för offentliganställda i den staten.

6 Då denna tidsperiod inte beaktades vid beräkningen av hennes tjänsteår, framställde hon den 22 juni 1995 en begäran vid Arbeitsgericht Hamburg om att placeras i en högre löneklass enligt BAT. Till stöd för denna begäran gjorde hon gällande att hon utsattes för indirekt diskriminering som stred mot artikel 48 i fördraget och artikel 7.1 och 7.4 i förordning nr 1612/68.

7 I artikel 7.1 och 7.4 i förordningen föreskrivs följande:

"1. En arbetstagare som är medborgare i en medlemsstat får inom en annan medlemsstats territorium inte på grund av sin nationalitet behandlas annorlunda än landets egna arbetstagare i fråga om anställnings- och arbetsvillkor, speciellt vad avser lön, avskedande och, om han eller hon skulle bli arbetslös, återinsättande i arbete eller återanställning.

...

4. Alla klausuler i ett kollektivt eller individuellt avtal eller någon annan kollektiv bestämmelse om rätt att söka anställning, anställning, lön och andra villkor för arbete eller avskedande skall vara ogiltiga, såvitt de föreskriver eller bemyndigar diskriminerande villkor för arbetstagare som är medborgare i de andra medlemsstaterna."

8 Arbeitsgericht Hamburg beslutade att vilandeförklara målet och att hänskjuta följande tolkningsfrågor till domstolen:

"1) Föreligger en överträdelse av artikel 48 i EG-fördraget och artikel 7.1 och 7.4 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen om det i ett kollektivavtal inom den offentliga sektorn föreskrivs att befordran efter åtta tjänsteår endast kan komma i fråga för en viss löneklass i det kollektivavtal för samtliga anställda inom den offentliga sektorn (BAT) som gäller i hela Förbundsrepubliken Tyskland och jämförbar verksamhet inom den offentliga sektorn i en annan medlemsstat följaktligen är utan betydelse?

2) För det fall den första frågan besvaras jakande:

Följer det av artikel 48 jämförd med rådets förordning (EEG) nr 1612/68 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen att läkare som har utövat sitt yrke inom den offentliga sektorn i en annan medlemsstat även får tillgodoräkna sig denna tid för befordran efter tjänsteår enligt BAT eller förhåller det sig så att domstolen, med hänsyn till parternas självbestämmanderätt vid regleringen av kollektivavtal, inte får avgöra detta, utan i stället skall överlåta det åt dessa parter?"

Den första frågan

9 Enligt fast rättspraxis är domstolen vid tillämpningen av artikel 177 i fördraget inte behörig att avgöra om en nationell bestämmelse är förenlig med gemenskapsrätten. Mot bakgrund av de uppgifter som den nationella domstolen har lämnat kan domstolen dock från lydelsen av den nationella domstolens frågor avskilja de omständigheter som hör samman med tolkningen av gemenskapsrätten för att ge den nationella domstolen möjlighet att lösa det juridiska problem som är aktuellt i målet vid denna (se i synnerhet dom av den 3 mars 1994 i de förenade målen C-332/92, C-333/92 och C-335/92, Eurico Italia m.fl., REG 1994, s. I-711, punkt 19).

10 I detta avseende skall det för det första konstateras att sökanden i målet vid den nationella domstolen enbart begär att de perioder under vilka hon har utövat verksamhet som specialistläkare inom den offentliga sektorn i en annan medlemsstat skall beaktas.

11 För det andra framgår det av själva ordalydelsen av den första frågan att den verksamhet som specialistläkare som sökanden i målet vid den nationella domstolen har utövat inom den offentliga sektorn i den medlemsstat som hon har lämnat och den som hon utövat i den medlemsstat som hon har flyttat till skall anses vara jämförbara. Det skall i detta avseende påpekas att det rör sig om ett yrke som regleras i gemenskapsrätten.

12 För det tredje innehåller artikel 48 i fördraget den grundläggande principen om fri rörlighet för arbetstagare. Artikel 7.4 i förordning nr 1612/68, som endast förtydligar och genomför vissa rättigheter som redan följer av artikel 48 i fördraget (dom av den 23 februari 1994 i mål C-419/92, Scholz, REG 1994, s. I-505, punkt 6), säkerställer likabehandling av arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater såvitt avser klausuler i ett kollektivt eller individuellt avtal eller andra kollektiva bestämmelser som bland annat gäller lön.

13 För det fjärde rör undantaget i artikel 48.4 i fördraget, enligt vilket bestämmelserna om fri rörlighet för arbetstagare inte skall tillämpas på "anställning i offentlig tjänst", endast möjligheten för medborgare i andra medlemsstater att få tillträde till vissa offentlig tjänster (se dom av den 13 november 1997 i mål C-248/96, Grahame och Hollanders, ännu inte publicerad i rättsfallssamlingen, punkt 32). Undantaget omfattar inte verksamhet som specialistläkare, som inte innebär ett direkt eller indirekt deltagande i myndighetsutövning och i arbetsuppgifter som har till syfte att skydda statens eller andra offentliga inrättningars allmänna intressen (se i detta avseende dom av den 17 december 1980 i mål 149/79, kommissionen mot Belgien, REG 1980, s. 3881, punkt 10; svensk specialutgåva, häfte 5, s. 0000).

14 Under dessa omständigheter skall den första frågan som Arbeitsgericht Hamburg har ställt förstås på så sätt att den nationella domstolen vill veta om artikel 48 i fördraget och artikel 7.1 och 7.4 i förordning nr 1612/68 innebär att ett kollektivavtal för den offentliga sektorn i en medlemsstat inte får innehålla en sådan klausul som den som är aktuell i detta fall, enligt vilken anställda inom den offentliga sektorn befordras efter att ha fullgjort åtta tjänsteår i en löneklass som fastställs i avtalet, utan hänsyn till anställningsperioder inom ett jämförbart verksamhetsområde som tidigare har fullgjorts inom den offentliga sektorn i en annan medlemsstat.

15 Den tyska regeringen har gjort gällande att den omtvistade klausulen i BAT varken har till syfte eller får till verkan att uteslutande eller huvudsakligen missgynna medborgare i andra medlemsstater i förhållande till tyska medborgare. Den omtvistade klausulen innebär att det varken tas hänsyn till anställningsperioder som har fullgjorts utomlands, till perioder som har fullgjorts i Tyskland utanför BAT eller till perioder som har fullgjorts i en annan löneklass än Ib.

16 Enligt den spanska regeringen kan den omtvistade klausulen inte anses vara diskriminerande. Tjänsteår som har förvärvats i den tyska respektive den grekiska offentliga förvaltningen grundas nämligen på olika normer och är därför inte jämförbara. Det kan inte anses att klausuler som behandlar sådana situationer på olika sätt strider mot icke-diskrimineringsprincipen.

17 I alla händelser anser den tyska, den spanska och den franska regeringen att den omtvistade klausulen bygger på faktorer som är objektivt motiverade och helt saknar samband med diskriminering. De har till stöd för detta utvecklat två argument.

18 För det första har den spanska och den franska regeringen gjort gällande att villkoren om tjänsteår i BAT kan motiveras av särdragen hos en anställning inom den offentliga sektorn. Om de nationella bestämmelserna för den offentliga sektorns organisation och funktion inte är harmoniserade eller ens samordnade, skulle erkännandet av anställningstid som fullgjorts inom den offentliga sektorn i en medlemsstat rubba tillämpningen av olika bestämmelser som är tillämpliga på offentliganställda i andra medlemsstater, i synnerhet vad beträffar sättet att beakta tjänsteår vid intern befordran och karriärutveckling.

19 För det andra har den tyska regeringen hävdat att även om tolkningsfrågorna vilar på premissen att BAT är ett avtal inom den offentliga sektorn som avser att knyta kvalificerad personal till hela denna sektor, syftar den befordran efter tjänsteår som anges i avtalet, på samma sätt som kollektivavtal inom den privata sektorn, till att belöna en anställds lojalitet gentemot en bestämd grupp av arbetsgivare och till att motivera denne med utsikten att förbättra sin ekonomiska situation. Gemenskapsrätten hindrar inte att en arbetstagares lojalitet gentemot en privat arbetsgivare belönas på detta sätt.

20 Den spanska och den franska regeringen har även åberopat svårigheterna med att jämföra tillämpliga bestämmelser om befordran efter tjänsteår inom den offentliga sektorn och inom den privata sektorn.

21 Det skall i tur och ordning undersökas om en sådan klausul i ett kollektivavtal för den offentliga sektorn i en medlemsstat som är aktuell i detta mål innebär en överträdelse av icke-diskrimineringsprincipen i artikel 48 i fördraget och artikel 7.1 och 7.4 i förordning nr 1612/68 och i förekommande fall om bestämmelserna grundas på objektiva hänsyn, som är oberoende av de berörda arbetstagarnas medborgarskap, och som står i proportion till det syfte som eftersträvas med de nationella bestämmelserna (se i synnerhet dom av den 23 maj 1996 i mål C-237/94, O'Flynn, REG 1996, s. I-2617).

Icke-diskrimineringsprincipen

22 Det är ostridigt att BAT utesluter varje möjlighet att beakta anställningsperioder som har fullgjorts inom den offentliga sektorn i en annan medlemsstat.

23 Som framgår av punkt 12-14 i generaladvokatens förslag till avgörande är det uppenbart att villkoren för befordran efter tjänsteår i BAT är till nackdel för migrerande arbetstagare som har fullgjort en del av sin karriär inom den offentliga sektorn i en annan medlemsstat. På grund av detta kan de innebära en överträdelse av icke-diskrimineringsprincipen i artikel 48 i fördraget och artikel 7.1 och 7.4 i förordning nr 1612/68.

24 Under föreliggande omständigheter vederläggs detta konstaterande varken av det förhållandet att vissa anställda inom den tyska offentliga sektorn kan hamna i samma situation som migrerande arbetstagare eller av det förhållandet att medlemsstaterna har olika bestämmelser för den offentliga sektorns organisation och funktion.

Motiveringen

25 Vad beträffar argumentet avseende särdragen hos en anställning inom den offentliga sektorn, är det tillräckligt att hänvisa till punkt 13 i denna dom, där det framgår att tvisten i målet vid den nationella domstolen endast rör verksamhet som specialistläkare, vilken inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 48.4 i fördraget.

26 Vad beträffar motiveringen att avsikten med BAT är att belöna en anställds lojalitet gentemot sin arbetsgivare och att motivera denne med utsikten att förbättra sin ekonomiska situation, förklarade den tyska regeringen vid sammanträdet att BAT inte bara omfattar de flesta tyska offentliga institutioner utan också företag som utför allmännyttiga uppgifter.

27 Det kan dock konstateras att om så är fallet kan beaktandet av anställningsperioder, som har fullgjorts vid någon av dessa institutioner eller vid något av dessa företag, vid fastställandet av tjänsteår för att besluta om befordran, med hänsyn till mångfalden av arbetsgivare, inte motiveras av en önskan att belöna anställdas lojalitet. Tvärtom ger detta system anställda som tillhör BAT en väsentlig rörlighet mellan ett stort antal juridiskt åtskilda arbetsgivare.

28 Den första frågan skall därför besvaras på så sätt att artikel 48 i fördraget och artikel 7.1 och 7.4 i förordning nr 1612/68 innebär att ett kollektivavtal för den offentliga sektorn i en medlemsstat inte får innehålla en klausul enligt vilken anställda inom den offentliga sektorn befordras efter att ha fullgjort åtta tjänsteår i en löneklass som fastställs i avtalet, utan hänsyn till anställningsperioder inom ett jämförbart verksamhetsområde som tidigare har fullgjorts inom den offentliga sektorn i en annan medlemsstat.

Den andra frågan

29 Den andra frågan avser följderna av om den nationella domstolen skulle konstatera att en sådan klausul i ett kollektivavtal som är aktuell i målet är oförenlig med artikel 48 i fördraget och artikel 7.1 och 7.4 i förordning nr 1612/68, i synnerhet med hänsyn till den självbestämmanderätt som parterna i ett sådant avtal har.

30 Enligt artikel 7.4 i förordning nr 1612/68 är en klausul i ett kollektivavtal för den offentliga sektorn i en medlemsstat, enligt vilken anställda inom den offentliga sektorn befordras efter att ha fullgjort åtta tjänsteår i en löneklass som fastställs i avtalet, utan hänsyn till anställningsperioder inom ett jämförbart verksamhetsområde som tidigare har fullgjorts inom den offentliga sektorn i en annan medlemsstat, ogiltig, såvitt den föreskriver eller bemyndigar diskriminerande villkor för arbetstagare som är medborgare i andra medlemsstater.

31 Med hänsyn till svaret på den första frågan skall det under dessa omständigheter fastställas vilka konsekvenser som artikel 7.4 i förordning nr 1612/68 får så länge som parterna i kollektivavtalet inte vidtar de ändringar som erfordras för att undanröja denna diskriminering.

32 I detta avseende skall, som Kalliope Schöning-Kougebetopoulou och kommissionen har gjort gällande, domstolens rättspraxis beträffande principen om lika lön för kvinnliga och manliga arbetstagare tillämpas på målet.

33 Denna rättspraxis innebär att då det finns en bestämmelse som medför diskriminering av kvinnor skall de som tillhör den missgynnade gruppen behandlas på samma sätt och erhålla tillämpning av samma bestämmelser som andra arbetstagare. När artikel 119 i fördraget inte korrekt har genomförts i nationell rätt är dessa bestämmelser de enda giltiga referenserna (se i detta avseende dom av den 1 juli 1993 i mål C-154/92, Van Cant, REG 1993, s. I-3811, punkt 20, av den 7 februari 1991 i mål C-184/89, Nimz, REG 1991, s. I-297, punkt 18, av den 27 juni 1990 i mål C-33/89, Kowalska, REG 1990, s. I-2591, punkt 20, och av den 24 mars 1987 i mål 286/85, McDermott och Cotter, REG 1987, s. 1453, punkt 19).

34 Det skall påpekas att, såsom framgår av punkt 11 i denna dom, den verksamhet som specialistläkare som sökanden i målet vid den nationella domstolen har utövat inom den offentliga sektorn i den medlemsstat som hon har lämnat och den som hon utövat i den medlemsstat som hon har flyttat till skall anses vara jämförbara.

35 Under dessa omständigheter räcker det att besvara den andra frågan på så sätt att en klausul i ett kollektivavtal som medför en diskriminering som strider mot artikel 48 i fördraget och mot artikel 7.1 och 7.4 i förordning nr 1612/68 är ogiltig enligt artikel 7.4 i förordningen. Den nationella domstolen skall följaktligen, utan att begära eller invänta att klausulen först upphävs efter kollektiva förhandlingar eller efter något annat förfarande, tillämpa samma bestämmelser på dem som tillhör den grupp som missgynnas av denna diskriminering som gäller för andra arbetstagare.

Rättegångskostnader

36 De kostnader som har förorsakats den tyska, den spanska och den franska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

- angående de frågor som genom beslut av den 1 december 1995 har ställts av Arbeitsgericht Hamburg - följande dom:

1) Artikel 48 i EG-fördraget och artikel 7.1 och 7.4 i rådets förordning (EEG) nr 1612/68 av den 15 oktober 1968 om arbetskraftens fria rörlighet inom gemenskapen innebär att ett kollektivavtal för den offentliga sektorn i en medlemsstat inte får innehålla en klausul enligt vilken anställda inom den offentliga sektorn befordras efter att ha fullgjort åtta tjänsteår i en löneklass som fastställs i avtalet, utan hänsyn till anställningsperioder inom ett jämförbart verksamhetsområde som tidigare har fullgjorts inom den offentliga sektorn i en annan medlemsstat.

2) En klausul i ett kollektivavtal som medför en diskriminering som strider mot artikel 48 i fördraget och mot artikel 7.1 och 7.4 i förordning nr 1612/68 är ogiltig enligt artikel 7.4 i förordningen. Den nationella domstolen skall följaktligen, utan att begära eller invänta att klausulen först upphävs efter kollektiva förhandlingar eller efter något annat förfarande, tillämpa samma bestämmelser på dem som tillhör den grupp som missgynnas av denna diskriminering som gäller för andra arbetstagare.