Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom)

Det ursprungliga syftet med Euratomfördraget var att samordna medlemsstaternas forskningsprogram för en fredlig användning av kärnenergi. Nuförtiden bidrar fördraget till ett gemensamt utnyttjande av kunskap, infrastruktur och finansiering på kärnenergiområdet. Genom centraliserade kontroller garanterar fördraget en trygg kärnenergiförsörjning.

När Europeiska kol- och stålgemenskapen (EKSG) upprättades och inledde sin verksamhet i juli 1952 innebar detta den första stora ansatsen till europeisk överstatlighet. För första gången avstod sex medlemsstater i denna organisation en del av sin suveränitet till förmån för gemenskapen, dock inom ett begränsat område.

Denna första ansats till integration såg snart sina begränsningar när 1954 års Europeiska försvarsgemenskap misslyckades.

Samtidigt som man fruktade att det arbete som hade gjorts inom EKSG inte skulle leda vidare, försökte man vid Messinakonferensen i juni 1955 att återuppväcka tanken på en europeisk integration. Efter konferensen hölls en rad andra minister- och expertmöten. I början av 1956 tillsattes en förberedande kommitté med uppgift att utarbeta en rapport om upprättandet av en gemensam europeisk marknad. Kommittén sammanträdde i Bryssel under ledning av Belgiens dåvarande utrikesminister Paul-Henri Spaak. I april 1956 lämnade kommittén två utkast om de två möjligheter som staterna hade angett, dvs.

• upprättande av en allmän gemensam marknad.
• upprättande av en atomenergigemenskap.

Det var i Rom som de berömda Romfördragen undertecknades i mars 1957.

Genom det första fördraget upprättades en europeisk ekonomisk gemenskap (EEG) och genom det andra en europeisk atomenergigemenskap, mer känd under namnet Euratom.

Ratificeringen enligt de olika nationella rättsordningarna ställde inte till några problem och de två fördragen trädde i kraft den 1 januari 1958.

Detta faktablad gäller endast Euratomfördraget.

SYFTE

För att råda bot på den allmänna bristen på traditionell energi under 1950-talet sökte de sex grundarstaterna (Belgien, Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Tyskland) via kärnkraften ett sätt att bli oberoende på energiområdet. Eftersom investeringskostnaderna för kärnenergin inte kunde bäras av de enskilda medlemsstaterna var för sig, gick grundarländerna samman och upprättade Euratom.

Euratomfördraget ska rent allmänt bidra till upprättandet och tillväxten av den europeiska kärnindustrin, till att garantera att alla medlemsstater kan dra nytta av utvecklingen på kärnenergiområdet och till att trygga försörjningen. Fördraget garanterar samtidigt en hög säkerhet för befolkningen och förhindrar att kärnmaterial i huvudsak för civilt bruk används för militära ändamål. Viktigt är att notera att Euratom har befogenheter bara när det gäller civil och fredlig användning av kärnenergi.

I ingressen anger de fördragsslutande parterna att de

“- inser att kärnenergin utgör en oumbärlig källa för att säkerställa produktionens utveckling och förnyelse och för att möjliggöra framsteg i arbetet för freden, […]

- är beslutna att skapa förutsättningar för utvecklingen av en effektiv kärnindustri som väsentligt ökar energiproduktionen, moderniserar tekniken och inom talrika andra områden bidrar till välstånd för deras folk,

- är angelägna att skapa sådana förhållanden i säkerhetshänseende att farorna för befolkningens liv och hälsa avlägsnas,

- önskar att andra länder deltar i detta arbete och att samarbete kommer till stånd med internationella organisationer som är sysselsatta med atomenergins fredliga utveckling[…]”.

TILLÄMPNINGSOMRÅDE

Euratomfördraget syftar till att föra samman medlemsstaternas kärnindustrier. Fördraget omfattar bara vissa aktörer (medlemsstaterna, fysiska personer och företag eller offentliga eller privata institutioner) som bedriver all eller delar av sin verksamhet inom ett område som omfattas av fördraget, dvs. följande: speciella klyvbara material, råmaterial och malmer ur vilka råmaterial utvinns.

UPPBYGGNAD

Euratomfördraget består av 234 artiklar disponerade i sex avdelningar som föregås av en ingress. Antalet artiklar har minskat till 177 till följd av att man i december 2007 undertecknade Lissabonfördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.

• I första avdelningen anges de sju uppgifter som gemenskapen ges genom fördraget.
• Andra avdelningen innehåller bestämmelser om att främja framsteg på kärnenergiområdet (främjande av forskning, informationsspridning, hälsoskydd, investeringar, gemensamma företag, försörjning, säkerhetskontroll, egendomsordning, den gemensamma marknaden på kärnenergiområdet och yttre förbindelser).
• Tredje avdelningen behandlar gemenskapens institutioner och allmänna finansiella bestämmelser. Bestämmelserna har anpassats i enlighet med fördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, som undertecknades i december 2007.
• Fjärde avdelningen innehåller finansiella bestämmelser.
• Femte och sjätte avdelningen innehåller allmänna bestämmelser och bestämmelser om inledningsskedet (upprättande av institutionerna, bestämmelser om den inledande tillämpningen av fördraget och övergångsbestämmelser).

I fördraget ingår också fem bilagor med följande benämningar: områden för kärnenergiforskning enligt artikel 4 i fördraget, industrigrenar som avses i artikel 41 i fördraget, förmåner som kan beviljas gemensamma företag enligt artikel 48 i fördraget, listor över varor och produkter som omfattas av bestämmelserna i kapitel 9 om den gemensamma marknaden på kärnenergiområdet, inledande forsknings- och utbildningsprogram som avses i artikel 215 i fördraget.

Dessutom fogas två protokoll till fördraget, dvs. protokollet om tillämpningen av Fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen på de utomeuropeiska delarna av Konungariket Nederländerna och protokollet om stadgan för Europeiska atomenergigemenskapens domstol.

UPPGIFTER

Enligt fördraget är Euratoms särskilda uppgifter följande:

• Att främja forskning och sprida teknisk kunskapKommissionen ska uppmana medlemsstaterna samt personer och företag att meddela vilka kärnforskningsprogram de bedriver. Kommissionen ska regelbundet offentliggöra en förteckning över kärnforskningssektorer som den anser är otillräckligt utforskade och driva ett gemensamt centrum för kärnforskning. Det gemensamma forskningscentret (GFC) har blivit en central aktör inom såväl kärnforskningen i EU som forskning i fråga om miljö eller livsmedelssäkerhet.Medlemsstaterna samt personer och företag har, efter en begäran som lämnas in till kommissionen, rätt att utnyttja licenser utan ensamrätt på patent, handlingar för tillfälligt skydd, bruksmönster eller patentansökningar som ägs av gemenskapen.
• Att fastställa och säkerställa tillämpningen av enhetliga säkerhetsnormer för befolkningens och arbetstagarnas hälsoskydd Varje medlemsstat ska anta bestämmelser i lagar och andra författningar som garanterar att grundnormerna i fördraget följs, inklusive åtgärder som gäller information och utbildning. Den lagstiftning som antas ska även omfatta medicinska tillämpningar, forskning, högsta tillåtna värden för radioaktiv kontamination av livsmedel samt skyddsåtgärder som ska vidtas i nödsituationer som medför risk för strålning.Varje medlemsstat ska ge kommissionen allmänna uppgifter om alla projekt som rör deponering av radioaktivt avfall. Kommissionens samtycke krävs också när sådana planer kan påverka andra medlemsstaters territorier.
• Att underlätta investeringar och få till stånd sådana viktiga anläggningar som behövs för utvecklingen av kärnenergin inom EUKommissionen ska regelbundet offentliggöra vägledande kärnkraftsprogram (PINC), t.ex. om produktionsmål för kärnenergi och om de investeringar som krävs för att målen ska kunna uppnås. Personer och företag inom de näringsgrenar som anges i bilaga II till fördraget är skyldiga att informera kommissionen om sina investeringsprojekt.
• Att tillförsäkra samtliga förbrukare inom EU en regelbunden och rättvis försörjning med malmer och kärnbränslenFörsörjningen med malmer, råmaterial och speciella klyvbara material ska garanteras enligt principen om lika tillgång till resurser och tack vare en gemensam försörjningspolitik. Genom fördraget - förbjuds alla förfaranden som syftar till att tillförsäkra vissa förbrukare en privilegierad ställning,- inrättas en byrå som har optionsrätt på malmer, råmaterial och speciella klyvbara material som produceras inom medlemsstaternas territorier. Byrån har ensamrätt att ingå avtal om leverans av malmer, råmaterial eller speciella klyvbara material från länder inom eller utom gemenskapen.är en juridisk person och har en självständig ekonomisk ställning. Den står under kommissionens tillsyn. Kommissionen ger byrån sina direktiv, har vetorätt mot byråns beslutMedlemsstaterna ska en gång om året lämna in en rapport till kommissionen om utvecklingen i fråga om prospektering och produktion, sannolika reserver och investeringar i gruvor som gjorts eller planeras på deras territorium.
• Att garantera att civilt kärnmaterial inte används för andra ändamål än civila (t.ex. militära) Genom Euratomfördraget infördes ett mycket omfattande och strikt kontrollsystem för att se till att civilt kärnmaterial inte används för andra ändamål än de civila ändamål som medlemsstaterna har angett. EU har exklusiv behörighet på detta område, och denna utövas med hjälp av 300 inspektörer som ser till att Euratoms säkerhetskontroller tillämpas inom EU.Kommissionen ska, i fråga om medlemsstaternas territorium, förvissa sig om- att malmer, råmaterial och speciella klyvbara material inte används för andra ändamål än de användarna har angivit,- att bestämmelserna om försörjning efterlevs, liksom varje särskilt åtagande att garantera tillgång till bästa tekniska möjligheter via en gemensam marknad för material, utrustning etc.Kommissionen kan sända ut inspektörer till medlemsstaternas territorier. Inspektörerna ska alltid få tillträde till alla platser och tillgång till all information och alla personer som genom sitt yrke arbetar med material, utrustning och anläggningar som omfattas av kontrollen.Euratoms säkerhetskontroll kombineras med de garantier som utövas av Internationella atomenergiorganet – IAEA (EN) inom ramen för trepartsavtal som slutits mellan medlemsstaterna, gemenskapen och IAEA.Om personer eller företag åsidosätter sina förpliktelser, får kommissionen tillgripa sanktioner mot dem. Sanktionernas spännvidd går från en enkel varning till ett helt eller partiellt återtagande av råmaterial eller speciella klyvbara material. Däremellan kan också särskilda förmåner (t.ex. finansiellt eller tekniskt bistånd) dras in eller företaget ställas under förvaltning av en person eller en grupp av personer.
• Att utöva gemenskapens äganderätt med avseende på speciella klyvbara material
• Att främja utvecklingen i fråga om fredlig användning av kärnenergi genom samarbete med tredjeländer och internationella organisationer IAEA är en självständig organisation med säte i Wien (Österrike). Den samarbetar med FN. Organisationen syfte är dels att främja en fredlig användning av kärnenergi, dels att se till att det stöd den ger inte utnyttjas för militära ändamål.Kommissionen förhandlar fram och ingår avtal om samarbete på kärnenergiområdet med tredjeländer. Dessa avtal måste emellertid godkännas av rådet. Medlemsstaterna ska informera kommissionen om sina förslag till avtal eller konventioner med tredjeländer, med internationella organisationer eller med medborgare i tredjeländer. Det finns för närvarande ett stort antal Euratomavtal som reglerar kärnsamarbetet med länder som Förenta staterna, Australien och Kanada.
• Att bilda gemensamma företagDessa företag bildas för specifika projekt som är av grundläggande betydelse för den europeiska kärnindustrins utveckling. Som exempel kan nämnas Joint European Torus (JET) när det gäller kärnfusion (företaget upplöstes 2000, men verksamheten drivs vidare inom ramen för European fusion development agreement - EFD (EN)). Ett annat exempel är framtidsprojektet ITER, som t.o.m. sträcker sig utanför Europa.

INSTITUTIONERNA OCH MEDLEMSSTATERNA

Institutionsuppbyggnaden enligt Euratomfördraget är i stora drag densamma som i EEG-fördraget. Den grundas på samma institutionella triangel: rådet, kommissionen och Europaparlamentet. Atomenergigemenskapens uppgifter utförs inte bara av Europaparlamentet, kommissionen och rådet, utan även av EG-domstolen och revisionsrätten. Varje institution agerar inom ramen för sina befogenheter i enlighet med fördraget. Rådet och kommissionen biträds av en ekonomisk och social kommitté, som har en rådgivande funktion.

EU-institutionerna ansvarar för genomförandet av fördraget och för Euratoms två egna organ: Euratoms försörjningsbyrå och Euratoms kontor för kärnämneskontroll (som granskar räkenskaperna och gör fysiska kontroller vid alla kärnanläggningar inom EU).

Euratomfördraget ger visserligen inte EU någon strikt och exklusiv behörighet på vissa områden, men trots detta utgör fördraget ett reellt mervärde för medlemsstaterna. Det är på grundval av detta fördrag som kommissionen har antagit rekommendationer och fattat beslut som även om de inte är tvingande i alla fall innehåller normer på europeisk nivå. Dessutom är det viktigt att påpeka att EU:s politik på andra områden, t.ex. miljö- och forskningspolitiken, är av stor betydelse för kärnsektorn.

Euratoms och EU:s mervärde blir särskilt tydligt i samband med utvidgningen. Tack vare Euratom kan EU driva en harmoniserad politik i fråga om kärnenergi, och denna blir naturligtvis obligatorisk även för de nya medlemsstaterna. EU:s utvidgning österut ger kärnsektorn en central plats, särskilt de frågor som rör kärnsäkerhet. Kärnenergin är en mycket viktig energikälla för många länder i östra Europa (både kandidatländer och nya medlemsstater). Säkerhetsnivån, liksom skyddet för befolkningen och de anställda, är emellertid inte alltid tillfredsställande. Kommissionen försöker förbättra situationen via PHARE-programmet. Efter Sovjetunionens fall måste många nya oberoende stater lösa samma problem, och även i detta beviljar kommissionen stöd.

Under årens lopp har andra frågor i anslutning till kärnenergin blivit viktiga, bland annat den operativa säkerheten vid kärntekniska anläggningar, vid lagring av kärnavfall och icke-spridning av kärnvapen (kärnvapengarantier). Även om det i första hand är medlemsstaterna som har behörighet på dessa områden finns det ändå en viss enhetlighet på internationell nivå tack vare en rad fördrag, konventioner och initiativ som successivt har lett till ett internationellt system som reglerar viss nyckelverksamhet inom kärnsektorn (konventionen om kärnsäkerhet).

EURATOMFÖRDRAGETS FRAMTID

I motsats till EG-fördraget har Euratomfördraget aldrig ändrats i särskilt stor omfattning. Europeiska atomenergigemenskapen har inte uppgått i Europeiska unionen och är fortfarande en egen juridisk person, samtidigt som den delar institutioner med EU. Vissa bestämmelser i Euratomfördraget har ändrats genom protokoll nr 12 om ändring av fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen som fogats till fördraget om ändring av fördraget om Europeiska unionen och fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen, vilket undertecknades i december 2007. Dessa ändringar utgörs bara av anpassningar till de nya regler som införs genom konstitutionen, bl.a. när det gäller institutionella och finansiella bestämmelser.

I mars 2007 gjorde kommissionen en översyn och bedömde Euratomfördragets framtidsutsikter. Framtidsutsikterna är över lag goda, särskilt på områdena forskning, hälsoskydd, civil och fredlig användning av kärnmaterial och internationella förbindelser. Behovet av en tryggad energiförsörjning och de problem som uppstår till följd av klimatförändringarna innebär ett stärkt intresse för kärnenergin. Även i framtiden bör tillämpningen av Euratomfördraget inriktas på säkerhetsskydd och kärnsäkerhet. Europeiska atomenergigemenskapen bör även fortsättningsvis vara ledande i utvecklingen av kärnindustrin och de till att industrin uppfyller strikta krav på strålskydd, säkerhetsskydd och kärnsäkerhet.

See also

• Mer information finns på webbplatsen för GD Energi (EN)

Senast ändrat den 19.10.2007