Strategi för klimatförändringen: grunderna för strategin

På grundval av en analys av klimatförändringens effekter liksom kostnader och fördelar med en satsning på detta område lägger kommissionen grunden för en framtida gemenskapsstrategi för klimatförändringen. Denna strategi skulle bland annat grunda sig på genomförandet av redan befintlig politik, på planering av nya åtgärder som samordnas med andra europeiska politikområden, på en förstärkning av forskningen, en förstärkning av det internationella samarbetet och på information till medborgarna.

RÄTTSAKT

Meddelande från kommissionen av den 9 februari 2005 - "Seger i kampen mot den globala klimatförändringen" [KOM(2005) 35 slutlig - Europeiska unionens officiella tidning C 125 av den 24 maj 2005].

SAMMANFATTNING

Klimatet håller på att förändras. Forskarna är på bred front eniga om att detta beror på utsläpp av gaser som skapar en växthuseffekt, och att dessa utsläpp är resultatet av mänskliga verksamheter. Utsläppen och deras ständiga ökning har orsakat en ökning av temperaturen som sannolikt kommer att fortsätta under kommande decennier och fram till år 2100 nå en nivå mellan + 1,4° C och + 5,8° C på hela jordklotet i jämförelse med 1990, detta enligt Förenta nationernas internationella vetenskapliga klimatpanel.

På grundval av en analys av vilka effekter klimatförändringen får, och kostnader och fördelar med en satsning på detta område, anser kommissionen att ett antal element bör ingå i Europeiska unionens framtida strategi.

Element i en strategi för klimatförändringen

En strategi för att bekämpa klimatförändringen står inför fyra viktiga utmaningar: riskerna med klimatförändringen och den politiska viljan att göra något åt dem, det internationella engagemanget för att bekämpa klimatförändringen, de innovationer som krävs för att förändra tillverkningsindustrin och utnyttjandet av energin, och slutligen ländernas anpassning till de oundvikliga effekterna av klimatförändringen.

Därför bör en strategi omfatta följande:

• En utvidgning av kampen mot klimatförändringen så att samtliga utsläppsländer deltar (med gemensamt men differentierat ansvar) liksom även de sektorer som är inblandade (samtliga transportmedel, avskogning etc.).
• En förstärkning av resurserna för innovation, vilket inkluderar genomförande och utplacering av befintlig teknik, och utveckling av ny teknik (bland annat med hjälp av aktiv politik till stöd för denna som dessutom bör utnyttja fördelarna med det normala materielutbytet).
• Användning och förstärkning av instrument som har införts av EU (exempelvis systemet med handel med utsläppsrätter).
• Insatser för att få till stånd en anpassning till klimatförändringen i form av förebyggande och avhjälpande åtgärder beroende på vilka regioner och ekonomiska sektorer som berörs mest.

Dessa element bör kunna konkretiseras genom följande insatser:

• Man bör omedelbart och med kraft genomföra de beslut som man enats om för att uppnå målet med en åttaprocentig minskning av växthusgaserna i förhållande till 1990 i enlighet med Kyotoprotokollet. De berörda åtgärderna är bland annat de som behandlas i grönboken om en tryggad energiförsörjning och i vitboken om transportpolitiken, liksom åtgärder för att främja miljövänlig teknik, exempelvis ekoteknik.
• Satsningarna på information till medborgarna bör förstärkas så att dessa förändrar sitt beteende, bland annat genom lansering av en kampanj på EU-nivå.
• Forskningen bör utökas och bli mer målinriktad, både för att öka kunskaperna om klimatförändringen och dess effekter på global och lokal nivå och för att utveckla strategier för att på ett kostnadseffektivt sätt lindra effekterna av klimatförändringen (bland annat inom sektorerna för energi, transporter, jordbruk och industri) och strategier för anpassning till klimatförändringen.
• Samarbetet med tredjeländer bör stärkas, å ena sidan på vetenskaplig nivå och när det gäller överföring av klimatvänliga tekniker, å andra sidan när det gäller utvecklingsländer genom att utarbetandet av en utvecklingspolitik som är förenlig med en miljövänlig klimatpolitik och stärker de mest sårbara ländernas anpassningskapacitet. Europeiska unionen bör bevara sin roll som drivkraft för de internationella förhandlingarna på detta område.
• En ny fas i det europeiska klimatförändringsprogrammet (es de en fr) bör inledas under 2005 för att fastställa de nya åtgärder som ska genomföras i samverkan med Lissabonstrategin, bland annat när det gäller energibesparingar, förnybara energikällor, transporter och utvinning och lagring av kol.

Strategins vinster och kostnader

Vinsterna med en minskning av utsläppen av växthusgaser utgörs huvudsakligen av att de skador som blir följden av klimatförändringen kan förebyggas, exempelvis en höjning av havsytans nivå och översvämningar, minskade dricksvattenresurser, hälsorisker, förändringar av biotoperna, skador på de ekonomier som grundas på jordbruk eller turism, den ökade risken för stora bränder och extrema väderförhållanden (oväder, värmeböljor), den påföljande ökningen av kostnader och utgifter för försäkringar etc. Det är likväl svårt att beräkna de exakta ekonomiska vinsterna av en sådan insats. Dessutom kommer EU:s olika regioner och de ekonomiska sektorerna att påverkas på skilda sätt.

Kostnaderna för insatsen är också svåra att beräkna. De kommer mestadels att bero på omstruktureringen av transportsystemet och produktionen och användningen av energi. Dessa kostnader kommer att öka avsevärt om andra länder som är storproducenter av växthusgaser förblir passiva. Kommissionen anser att en mindre ambitiös politik mot klimatförändringen inte är något bra alternativ, eftersom den inte skulle göra det möjligt att uppnå de fastställda målen och därigenom skulle leda till ytterligare kostnader till följd av klimatförändringen.

Koncentrationen av växthusgaser i atmosfären

År 2005 bekräftade Europeiska rådet det som man hade deklarerat redan 1996, nämligen att det var nödvändigt att begränsa temperaturökningen på jorden till 2° C jämfört med den förindustriella nivån. Tvågradersmålet presenteras ofta i form av atmosfärisk koncentration av växthusgaser och uttrycks i miljondelar (ppm).

Den senaste forskningen tyder på att en nivå på 550 ppm (koldioxidekvivalenter) som mest innebär en chans på sex att respektera målet på 2ºC, och om koncentrationen stiger till 650 ppm finns det en chans på sexton att nå målet. Följaktligen är det mycket troligt att man för att begränsa temperaturhöjningen till 2ºC måste stabilisera halterna av växthusgaser på mycket lägre nivåer. Den exakta minskningen är emellertid helt beroende av resultatet av de internationella överläggningarna om nivån och typen av deltagande från de andra storproducenterna av växthusgaser. Följaktligen rekommenderar kommissionen inte att det antas något specifikt gemenskapsmål i det här skedet.

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Europaparlamentets och rådets beslut nr 280/2004/EG av den 11 februari 2004 om en mekanism för övervakning av utsläpp av växthusgaser inom gemenskapen och för genomförande av Kyotoprotokollet [Europeiska unionens officiella tidning L 49 av den 19 februari 2004].

Kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet av den 3 juni 1998, "Klimatförändringar - En strategi efter Kyoto"[KOM(98) 353 (es de en fr) - ej offentliggjort i Europeiska gemenskapernas officiella tidning].

Rådets beslut 2002/358/EG av den 25 april 2002 om godkännande, på Europeiska gemenskapens vägnar, av Kyotoprotokollet till Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar, och gemensamt fullgörande av åtaganden inom ramen för detta [Europeiska gemenskapernas officiella tidning L 130 av den 15 maj 2002].

Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen och om ändring av rådets direktiv 96/61/EG [Europeiska unionens officiella tidning L 275 av den 25 oktober 2003].

Senast ändrat den 08.06.2005