Försäkringsansvar för motorfordon

Inom ramen för genomförandet av den inre marknaden har tillnärmningen av medlemsländernas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon bidragit till att förverkliga den fria rörligheten för personer och varor. Det första direktivet 72/166/EEG om ansvarsförsäkring för motorfordon lade fram de grundläggande principerna för att garantera fri rörlighet för fordon, dvs. avskaffandet av försäkringskontroller vid gränser och obligatorisk ansvarsförsäkring för alla fordon inom EU. Fyra andra direktiv om ansvarsförsäkring för motorfordon följde och kompletterade systemet för ett förbättrat skydd för trafikskadade.

RÄTTSAKTER

Rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet.

Rådets andra direktiv 84/5/EEG av den 30 december 1983 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om ansvarsförsäkring för motorfordon.

Rådets tredje direktiv 90/232/EEG av den 14 maj 1990 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om ansvarsförsäkring för motorfordon.

Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (fjärde direktivet om motorfordonsförsäkring).

Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/14/EG av den 11 maj 2005 om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG, 84/5/EEG, 88/357/EEG och 90/232/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG om ansvarsförsäkring för motorfordon (Text av betydelse för EES).

SAMMANFATTNING

Harmoniseringen av reglerna om obligatorisk försäkring när det gäller ansvarsförsäkring för motorfordon * är viktig för att förverkliga den inre marknaden. Den gör att den fria rörligheten för personer och varor kan genomföras fullt ut.

Från det första direktivet 72/166/EG till det femte direktivet 2005/14/EG har försäkringsområdet för motorfordon inneburit framför allt ett stärkt samarbete mellan medlemsländer i händelse av ersättning till personer som skadas i trafiken i ett annat EU-land än det som de är bosatta i.

Avskaffande av försäkringskontroller vid gränser

Avskaffandet av gränskontroller av försäkringsintyg är en viktig princip vars syfte är att göra rörligheten i EU lika smidig som om det bara vore ett enda land. Stickprovskontroller av försäkringsintygen får dock göras såvida de inte leder till diskriminering och om de sker som en del av kontroller som inte enbart rör försäkringsintyg.

För fordon som är normalt hemmahörande * i ett EU-land ska de nationella försäkringsbyråerna * i detta land garantera att skadereglering kan ske i ett annat EU-land.

Fordon som är hemmahörande i ett tredjeland är tillåtna i EU endast om de omfattas av en ansvarsförsäkring för ersättning av skador orsakade i ett EU-land.

Obligatorisk ansvarsförsäkring för motorfordon

Den obligatoriska försäkringen är en följd av gränskontrollernas avskaffande. Varje medlemsland bör vidta nödvändiga åtgärder för att se till att alla fordon som är hemmahörande i detta medlemsland täcks av en ansvarsförsäkring.

Försäkringen bör i synnerhet omfatta hela EU:s territorium. Enligt EU:s lagstiftning garanteras också att en person som använder sitt motorfordon utanför det EU-land där personen är bosatt snabbt ska kunna ersättas enligt förfarandena i detta land i händelse av en olycka i ett annat medlemsland.

Den obligatoriska ansvarsförsäkringen omfattar under avtalets löptid hela EU:s territorium och då i form av en engångspremie.

Det kan dessutom finnas undantag i en del medlemsländer gällande vissa fysiska eller juridiska personer och vissa typer av fordon med särskild registreringsskylt. De berörda medlemsländerna bör meddela dessa undantag till Europeiska kommissionen och vidta lämpliga åtgärder för att garantera ersättning för skador som orsakats av dessa personer eller fordon i andra medlemsländer. Medlemsländerna har även uppmanats att tillsätta ett skaderegleringsorgan som ska betala ut ersättning till skadelidande i dessa särskilda fall för att undvika att skadelidande går miste om skadestånd i händelse av en olycka.

Alla nationella försäkringsbyråer är skyldiga att samla in och ge varandra information rörande en olycka som skett i deras land och orsakats av ett fordon från ett annat EU-land (t.ex. om fordonets försäkring).

I den bestämmelse som fastställer i vilket land risken föreligger finns ett undantag för olyckor med fordon som importerats från ett medlemsland till ett annat. I detta fall blir medlemslandet dit fordonet importerats, från och med juni 2007, den som utbetalar skadeersättning under 30 dagar från det att importören mottagit leveransen, även om fordonet inte ännu är officiellt registrerat.

Skydd för skadelidande

Skyddet för skadelidande gäller för alla skador åsamkade i dennes bosättningsland. Det gäller även för alla skador som åsamkats i ett annat medlemsland men som orsakats av försäkrade fordon som är hemmahörande där. På vissa villkor finns det även särskilda åtgärder för att betala ut ersättning för skador som orsakats av oförsäkrade eller oidentifierade fordon.

Begreppet skada definieras också. Den obligatoriska ansvarsförsäkringen täcker i princip person- och sakskador. Den täcker även personskador på samtliga passagerare i fordonet. Från och med juni 2007 kommer även person- och sakskador på fotgängare, cyklister och andra vägtrafikanter utan motorfordon att omfattas av denna försäkring i samtliga medlemsländer.

Av denna anledning får följande personer inte förvägras ersättning från försäkring:

• Skadelidande personer som har släktskapsband med den person som är ansvarig för olyckan.
• Tredje person som lidit skada då ett fordon har framförts utan tillstånd eller körkort eller inte uppfyller säkerhetskraven och de tekniska kraven.

Minimibeloppen för den obligatoriska försäkringen har dessutom fastställts i den europeiska lagstiftningen. Dessa minimibelopp hindrar dock inte att medlemsländerna föreskriver högre garantibelopp. Minimibeloppen uppgår till:

• För personskador, ett minimibelopp på 350 000 euro per skadelidande eller 500 000 euro per skadehändelse oavsett antal skadelidande. Dessa belopp kommer att höjas till en miljon euro per skadelidande eller till fem miljoner euro per skadehändelse från och med juni 2007 eller från det sista datumet för det berörda medlemslandets övergångsperiod.
• För sakskador, 100 000 euro per försäkringsfall oavsett antal skadelidande (detta belopp kommer att höjas till en miljon euro från och med juni 2007 eller från det sista datumet för det berörda medlemslandets övergångsperiod). För sakskador kan dessutom en självrisk fastställas av medlemslandet om fordonet som är inblandat i olyckan har stulits eller erhållits med våld.

Dessa nya belopp kommer att revideras vart femte år enligt utvecklingen för det europeiska konsumentprisindexet.

Skadelidande personer har rätt till information. Därför har informationscentrum inrättats i samtliga medlemsländer enligt den europeiska lagstiftningen. Dessa informationscentrum är skyldiga att förse varje skadelidande med information som de kan använda när de kräver ersättning för skador, dvs. registreringsnummer och försäkringsuppgifter för det fordon som var inblandat i olyckan.

Skadelidande har även rätt att vidta direkta åtgärder mot försäkringsbolag som medlemsländerna utställt garantier för, även i det EU-land där de är bosatta.

Skaderegleringsrepresentanter

Skaderegleringsrepresentanterna ska samla all information som krävs i samband med ersättningskrav av detta slag och vidta lämpliga åtgärder för att reglera anspråken. De måste kunna behandla ärendet på det eller de språk som är officiella i det medlemsland där den skadelidande är bosatt.

Alla försäkringsbolag som tillhandahåller ansvarsförsäkring för motorfordon är skyldiga att utse en skaderegleringsrepresentant i varje medlemsland, utöver den där de fick sin officiella auktorisation.

Skaderegleringsrepresentanterna ska vara bosatta eller etablerade i det medlemsland där de är utsedda. Det faktum att en skaderegleringsrepresentant utses utgör inget hinder för den skadelidande eller den personens försäkringsbolag att väcka talan direkt mot den som har orsakat olyckan eller dennes försäkringsbolag.

Dessutom kan ekonomiska eller administrativa sanktioner genomföras om ersättningskraven från den skadelidande till det bolag som försäkrar den person som orsakat olyckan eller till skaderegleringsrepresentanten inte besvaras inom en period av mer än tre månader. Dessa sanktioner garanterar att den skadelidande inte blir utan skälig ersättning.

Garantifonder, informationscentrum, ersättning och centrala organ

För att förbättra skyddet för skadelidande föreskriver EU-direktiven att fyra organ i varje medlemsland ska inrättas, i detta fall en garantifond, ett skaderegleringsorgan, ett informationscentrum samt ett centralt organ. Medlemsländerna får utse en och samma institution eller flera institutioner för att sköta de uppgifter som tillfaller dessa organ. Dessa bör garantera att den skadelidande får ersättning inom rimlig tid, även i fall där det bolag som försäkrar den som är ansvarig för olyckan har vägrat att samarbeta.

Garantifonden har ansvar för att ersätta den skadelidande för person- eller sakskador som orsakats av ett oidentifierat eller oförsäkrat fordon.

Den skadelidande kan alltså vända sig direkt till garantifonden i det medlemsland där han eller hon är bosatt. Garantifonden är skyldig att lämna den skadelidande ett motiverat svar grundat på den information som den skadelidande har lämnat.

Medlemsländerna får dock förordna att ersättning från denna fond inte ska betalas ut till personer som frivilligt färdats i det fordon som orsakat skadorna, om fonden kan bevisa att dessa personer känt till att fordonet var oförsäkrat. Medlemsländerna får begränsa eller utesluta ersättning från fonden vad gäller sakskador orsakade av oidentifierade fordon. Slutligen kan en självrisk också tillämpas i vissa medlemsländer i fall av sakskador som orsakats av ett oförsäkrat fordon.

Skaderegleringsorganet har ansvar för att ersätta skadelidande personer om

• försäkringsgivaren för det fordon som vållat olyckan inte har tillsatt en skaderegleringsrepresentant, eller
• försäkringsgivaren eller dess representant inte har kommit med ett ersättningsbud eller lämnat ett motiverat svar inom tre månader från den dag då skadeersättningsansökan lämnades in.

Däremot ingriper organet inte om den skadelidande har väckt talan.

Skaderegleringsorganet har en period på två månader på sig att agera, från den dag då skadeersättningsansökan lämnades in av den skadelidande, om inte försäkringsbolaget eller dess representant under tiden har lämnat ett motiverat svar på ansökan.

Det ställföreträdande skaderegleringsorganet kan kräva återbetalning av det utbetalda ersättningsbeloppet av skaderegleringsorganet i medlemslandet där det bolag som försäkrar den som vållat skadan är etablerat.

Om fordonet eller försäkringsbolaget är oidentifierade, övertar skaderegleringsorganet den skadelidandes rättigheter och har därefter ett skadeersättningsanspråk

• i de fall då försäkringsbolaget inte kan identifieras, mot garantifonden i det medlemsland där fordonet är hemmahörande,
• i de fall då det rör sig om ett oidentifierat fordon, mot garantifonden i det medlemsland där olyckan inträffade, eller
• i de fall då det rör sig om ett fordon från ett tredjeland, mot garantifonden i det land där olyckan inträffade.

Informationscentrumens uppgift är att föra register över motorfordon som är registrerade inom dess territorium, över försäkringsbolag som tillhandahåller ansvarsförsäkring för dessa fordon och över de organ som har tillsatts i de berörda medlemsländerna.

Skadelidande kan, inom sju år efter olyckan, vända sig till informationscentrumet i det EU-land där de är bosatta, det medlemsland där fordonet är hemmahörande eller det medlemsland där olyckan inträffade. De kan på så vis få information om försäkringsgivarens namn och det inblandade fordonets försäkringsnummer samt namnet på skaderegleringsrepresentanten i det land där de skadelidande är bosatta.

Informationscentrumen ska samarbeta och gemensamt vända sig till försäkringsbolag och bilregister för att inhämta de upplysningar som krävs. Upplysningarna ska vidarebefordras till de skadelidande om de är av intresse för dessa. Informationscentrumets behandling av personuppgifter bör ske i enlighet med lagstiftningen om skydd av personuppgifter (direktiv 95/46/EG).

Dessutom ska de uppgifter som krävs för skaderegleringen, från och med juni 2007, i varje medlemsland fyllas på och förvaras hos det centrala organet, i förekommande fall i elektronisk form, så att de är lättillgängliga.

ANKNYTANDE RÄTTSAKTER

Rådets direktiv 72/430/EEG av den 19 december 1972 om ändring av rådets direktiv 72/166/EEG av den 24 april 1972 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar rörande ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande sådan ansvarighet.

2003/20/EG: Kommissionens beslut av den 27 december 2002 om tillämpning av artikel 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/26/EG av den 16 maj 2000 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar om ansvarsförsäkring för motorfordon samt om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG och 88/357/EEG (Text av betydelse för EES).

2003/564/EG: Kommissionens beslut av den 28 juli 2003 om tillämpningen av rådets direktiv 72/166/EEG om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs (Text av betydelse för EES) [delgivet med nr K(2003) 2626].

2004/332/EG: Kommissionens beslut av den 2 april 2004 om tillämpningen av rådets direktiv 72/166/EEG i fråga om kontroll av att försäkringsplikten fullgörs beträffande ansvarsförsäkring för motorfordon [Europeiska unionens officiella tidning L 105 av den 14 april 2004].

2005/849/EG: Kommissionens beslut av den 29 november 2005 om tillämpningen av rådets direktiv 72/166/EEG om ansvarsförsäkring för motorfordon och kontroll av att försäkringsplikten fullgörs [Europeiska unionens officiella tidning L 315 av den 1 december 2005].

Senast ändrat den 09.03.2006