Utveckling av EU:s folkhälsopolitik

1) SYFTE

Att stimulera en bred debatt om den framtida inriktningen för EU-politiken på folkhälsoområdet i syfte att kunna lämna konkreta förslag när Amsterdamfördraget väl ratificerats.

2) GEMENSKAPSÅTGÄRD

Kommissionens meddelande av den 15 april 1989 om utvecklingen av folkhälsopolitiken i Europeiska gemenskapen

3) INNEHÅLL

Hälsovårdsstrategin för EU måste förändras i grunden för att klara en rad stora förändringar, så som de nya hälsoriskerna, den ökade pressen på hälso- och sjukvårdssystemen, utvidgningen och de nya bestämmelserna i Amsterdamfördraget.

Därför är det nödvändigt att inleda en diskussion om vilken inriktning EU:s folkhälsopolitik ska ges.

Under de senaste decennierna har hälsan hos EU:s befolkning förbättrats enormt. Ett bevis på detta är att den förväntade livslängden vid födseln har ökat med fem år sedan 1970. Det finns all anledning att glädja sig åt det här resultatet, men man får inte glömma att många allvarliga hälsoproblem kvarstår inom EU, exempelvis följande:

• Var femte medborgare dör fortfarande i förtid (före 65 års ålder) av sjukdomar som hade kunnat undvikas, framför allt så kallade livsstilssjukdomar, eller till följd av olyckor.
• Nya hälsorisker uppstår, särskilt i form av smittsamma sjukdomar.
• Stora olikheter i hälsotillstånd kvarstår mellan olika socioekonomiska grupper.
• Befolkningens åldrande medför en kraftig ökning av sjukdomar knutna till åldrandet, till exempel Alzheimers sjukdom.

Medlemsstaternas hälso- och sjukvårdssystem utsätts för motstridiga krav.

Å ena sidan har den del av BNP som används till hälso- och sjukvårdskostnader fördubblats på 30 år och ökar ständigt. Detta beror huvudsakligen på demografiska faktorer, på kostnaden för ny medicinteknik och på allmänhetens ökade förväntningar.

Å andra sidan gör de allmänna begränsningarna av de offentliga utgifterna att hälso- och sjukvårdssystemen måste reformeras för att kostnaderna ska kunna hållas under kontroll samtidigt som lönsamheten inom sektorn optimeras under ökad konkurrens.

Medlemsstaterna måste hantera det här dilemmat utan att glömma hur viktig folkhälsan är för befolkningens välbefinnande och vilken roll hälso- och sjukvårdssystemen spelar i ekonomin.

EU:s folkhälsopolitik måste ta hänsyn både till utvidgningen och till det internationella sammanhanget.

Hälso- och sjukvårdssystemen i länderna i Central- och Östeuropa når betydligt sämre resultat än i de nuvarande medlemsländerna, huvudsakligen på grund av otillräckliga resurser. Därför står de inför andra typer av problem. Det kommer att bli nödvändigt att hjälpa de här länderna att effektivisera sina hälso- och sjukvårdssystem, men också att undersöka utvidgningens tänkbara effekter på folkhälsan i de nuvarande medlemsstaterna.

För övrigt är det nödvändigt att samarbeta med internationella organisationer, exempelvis Världshälsoorganisationen (WHO), för att bemöta hoten mot hälsan på global nivå.

Folkhälsofrågor har visserligen funnits med i fördragen sedan det europeiska bygget inleddes, men det var inte förrän i och med att Maastrichtfördraget ratificerades som gemenskapen kunde genomföra en verklig folkhälsostrategi. Fem särskilda åtgärdsprogram har antagits (cancer, aids, narkotikamissbruk, främjande av folkhälsan och hälsoövervakning) och tre andra har föreslagits (sällsynta sjukdomar, personskador och miljörelaterade sjukdomar) parallellt med andra initiativ (rapporter om hälsotillståndet i EU, rekommendationer om säkerhet för blodprodukter m.m.). Dessutom finns andra gemenskapsåtgärder som påverkar folkhälsan.

Kommissionen har dragit följande lärdomar av de erfarenheter som gjorts vid genomförandet av åtgärdsramen från 1993:

• Metoden med särskilda åtgärdsprogram har gjort det möjligt att kringgå de olikheter i prioriteringsordning som finns mellan medlemsstaterna.
• Å andra sidan har den i praktiken lett till en betydande administrativ börda, bristande flexibilitet, splittrade ekonomiska resurser och svårigheter med att samordna programmen.

Under de senaste två åren har flera händelser, bl.a. galna ko-sjukan, bidragit till en ökad medvetenhet om vikten av en folkhälsopolitik på EU-nivå. Den vidgade rättsliga grund som EU:s verksamhet på folkhälsoområdet har fått genom Amsterdamfördraget avspeglar det här ökande intresset.

Kommissionen bedömer att den framtida EU-politiken måste omfatta följande tre områden för att det här behovet ska kunna uppfyllas:

• Förbättrad information för förbättring av folkhälsanUtifrån verksamheten inom och resultaten av programmet för övervakning av folkhälsan bör man inrätta ett strukturerat och fullständigt EU-system för insamling, analys och spridning av uppgifter, dels om den allmänna utvecklingen för befolkningens hälsotillstånd och de faktorer som är avgörande för hälsan, dels om förändringar av hälso- och sjukvårdssystemen.
• Snabba åtgärder vid hälsoriskerDet skulle handla om att skapa EU-mekanismer för att övervaka, tidigt upptäcka och snabba åtgärder vid hälsorisker som kan uppstå när som helst (förslaget om att skapa ett EU-nät för övervakning och kontroll av smittsamma sjukdomar bidrar redan till det syftet).
• Arbete med de faktorer som är avgörande för folkhälsan genom hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande åtgärderDet tredje området skulle dels omfatta åtgärder inriktade på att stärka människors förmåga att förbättra sin hälsa, däribland sociala, ekonomiska och ekologiska villkor, dels den omfattande förebyggande verksamheten (vaccination, allmänna hälsokontroller m.m.).

Genomförandet av dessa tre områden skulle göra det lättare att följa EG-fördragets bestämmelser om att integrera hälsoskyddskraven i EU-politiken som helhet.

Det är nödvändigt att föra en debatt med alla berörda institutioner och parter, såväl om ovannämnda politik som om hur den ska genomföras. I ljuset av den debatten ska formella förslag sedan utarbetas så snart som möjligt efter det att det nya fördraget trätt i kraft.