(1)

Genom en skrivelse av den 26 oktober 2016 (2), ingav Síminn hf. (klaganden) ett klagomål om påstått statligt stöd från Orkuveita Reykjavíkur (OR) till dess dotterbolag Gagnaveita Reykjavíkur (GR) (3).

(2)

Övervakningsmyndigheten inledde det formella granskningsförfarandet genom beslut nr 86/19/KOL (beslutet att inleda förfarandet). (4). Det förfarande som föregick antagandet av beslutet att inleda förfarandet beskrivs i avsnitt 2.

(3)

Övervakningsmyndigheten inledde det formella granskningsförfarandet avseende följande fyra åtgärder (nedan gemensamt kallade åtgärderna) (5):

Åtgärd 1: Betalar ej marknadsränta till OR på den förmån GR fått genom ett tillfälligt uppskov av räntebetalningar.

Åtgärd 2: Indirekt finansiering från OR till GR för installationen av ett fiberoptiskt kabelnät i Ölfus kommun.

Åtgärd 3: Kortfristig utlåning från OR till GR.

Åtgärd 4: Införandet av ett villkor i GR:s låneavtal med privata långivare om OR:s fortsatta majoritetsägande i GR.

(4)

I beslutet att inleda förfarandet ansåg övervakningsmyndigheten preliminärt att åtgärderna utgjorde statligt stöd och uttryckte tvivel om åtgärdernas förenlighet med EES-avtalets funktion. Åtgärderna förklaras närmare i avsnitt 2.4.

(5)

I punkt 113 i beslutet att inleda förfarandet uppmanade övervakningsmyndigheten de isländska myndigheterna att senast den 6 januari 2020 inkomma med sina synpunkter. Övervakningsmyndigheten offentliggjorde också en meningsfull sammanfattning och uppmanade berörda parter att inkomma med synpunkter inom en månad efter offentliggörandet (6).

(6)

Genom en skrivelse av den 5 mars 2020 (7) lämnade de isländska myndigheterna synpunkter på beslutet att inleda förfarandet i form av en skrivelse av den 4 mars 2020 tillsammans med bilagor från GR och OR (8). Ingen annan berörd part lämnade synpunkter till övervakningsmyndigheten.

(7)

Genom en skrivelse av den 4 november 2021 skickade övervakningsmyndigheten en formell begäran om upplysningar till de isländska myndigheterna (9). Genom en skrivelse av den 14 januari 2023 (10) skickade de isländska myndigheterna ett svar på denna begäran och lämnade ytterligare upplysningar i en skrivelse av den 21 januari 2022 (11).

(8)

Genom en skrivelse av den 14 mars 2023 begärde övervakningsmyndigheten ytterligare upplysningar från de isländska myndigheterna (12). De isländska myndigheterna skickade ett svar på denna begäran genom en skrivelse av den 25 april 2023 (13). Genom en skrivelse av den 9 juni 2023 lämnade de isländska myndigheterna ytterligare förtydliganden (14).

(9)

GR är ett telekommunikationsbolag som grundades 2007 och ägs helt av OR (15). OR är ett offentligt företag som är etablerat enligt lag nr 139/2001 (16) och ägs av kommunerna Reykjavík, Akranes och Borgarbyggð (17). GR inrättades som en oberoende juridisk person för att uppfylla kraven från post- och telemyndigheten i Island (post- och telemyndigheten) (18) om åtskillnad mellan OR:s konkurrensmässiga och icke-konkurrensmässiga verksamhet (19).

(10)

Genom sina olika dotterbolag är OR verksamt inom el, geotermiskt vatten för uppvärmning, kallvatten och avloppstjänster (20). Dess dotterbolag GR (21) driver ett nätverk för telekommunikation och dataöverföring på Island. Det ger grossisttillträde till sitt fiberoptiska nät för leverantörer av detaljisttjänster som erbjuder olika fasta bredbands- och dataöverföringstjänster.

(11)

Den klagande är ett företag som tillhandahåller telekommunikationslösningar på Island. Detta omfattar mobila och fasta bredbandstjänster till hushåll och företagskunder. När klagomålet lämnades in till övervakningsmyndigheten var den klagande parten moderbolaget till Míla (22), ett företag som äger och driver ett telekommunikationsnät som täcker hela landet.

(12)

Fram till den 1 juli 2021 fastställdes post- och telemyndighetens behörighet på telekommunikationsområdet (23) i lagen om post- och telekomförvaltning nr 69/2003 om genomförande av EU:s regelverk för elektronisk kommunikation (24). Post- och telemyndigheten säkerställer bland annat, i enlighet med artikel 36 i lagen om elektronisk kommunikation nr 81/2003 (25), att intäkter från icke-konkurrenskraftiga sektorer inte subventionerar verksamheter inom den konkurrensutsatta telekommunikationssektorn.

(13)

Som en del av sina skyldigheter att verkställa artikel 36 i lagen om elektronisk kommunikation har post- och telemyndigheten i uppdrag att granska OR:s investeringar på telekommunikationsmarknaden och affärsförbindelserna mellan GR och OR. Sådana undersökningar kan inledas på post- och telemyndighetens eget initiativ eller genom klagomål från berörda parter. GR är också skyldig att anmäla vissa åtgärder, t.ex. ökning av aktiekapital (26), till post- och telemyndigheten för att erhålla förhandsgodkännande och berörda parter kan vara parter i sådana ärenden om de visar att de har ett berättigat intresse av resultatet av ärendet (27).

(14)

OR och GR undertecknade ett ramavtal den 8 mars 2007 (ramavtalet) (28). Ramavtalet innehåller flera tillägg, inklusive tillägg nr 4, låneavtal som anges i utländsk valuta (tillägget), som reglerar lån från OR till GR (29). Övervakningsmyndigheten kommer att hänvisa till de nämnda dokumenten som ramavtalet och tillägget.

(15)

Enligt ramavtalet och tillägget skulle lånet betalas av GR till OR under en återbetalningsperiod på tolv år och med 24 förfallodagar, den 1 maj och den 1 november varje år. För de första 14 förfallodagarna skulle endast ränta betalas. Den första förfallodagen för räntebetalningen var den 1 november 2007. Återbetalningen av kapitalbeloppet bör inledas först den 1 november 2014 och därefter ske den 1 maj och den 1 november varje år. Den sista förfallodagen för både räntesatsen och förskottsbetalningen av kapitalbeloppet planerades till den 1 maj 2019.

(16)

I sitt beslut nr 32/2008 av den 30 december 2008 (30) konstaterade post- och telemyndigheten att utlåningsperioden i ramavtalet och tillägget bör förkortas från tolv till fem år. Ränteförfallodagarna bör vara ungefär desamma som i det ursprungliga tillägget och avräkningen av kapitalbeloppet bör ske den 1 maj 2012.

(17)

Den 1 oktober 2009 undertecknade GR och OR en bilaga som ändrade löptiden för ramavtalet och tillägget från 12 år till 5 år. Detta var i linje med beslut nr 32/2008 från post- och telemyndigheten. I bilagan fastställs maj 2012 som slutdatum, där det preciseras att låntagaren ska återbetala hela skulden och upplupen ränta senast den 1 maj 2012.

(18)

Den 25 november 2009 ingick GR i egenskap av låntagare ett låneavtal i form av en kreditlina (kreditlineavtalet) (31), med NBI Ltd (tidigare Landsbankinn) som långivare. Låneavtalet uppgick till 1 400 miljoner isländska kronor och hade slutdatumet den 15 juli 2011 (32).

(19)

En klausul i artikel 12 k i kreditlineavtalet förbjöd låntagaren att återbetala avbetalningar och/eller låneräntor under avtalets löptid. Detta innebar att räntesatserna enligt ramavtalet och tillägget inte kunde betalas, enligt bestämmelserna i kreditlineavtalet, så länge kreditlineavtalet fortfarande var i kraft.

(20)

Därför avbröts betalningarna från GR till OR enligt ramavtalet och tillägget under kreditlineavtalets löptid, närmare bestämt till och med den 15 juli 2011. Efter detta datum skulle begränsningarna inte längre gälla, eftersom kreditlineavtalet inte längre var i kraft.

(21)

Som långivare till GR enligt ramavtalet och tillägget var OR:s samtycke nödvändigt för att eventuella ändringar skulle kunna göras.

(22)

Uppskovet av räntebetalningar enligt ramavtalet och tillägget innebar därför en ändring av det ursprungliga avtalet mellan OR och GR. OR:s samtycke – som långivare enligt avtalet – var nödvändigt för sådana ändringar. Den 14 oktober 2009 skickade GR en skrivelse till OR (33) med en begäran om att den senare skulle godkänna uppskovet av räntebetalningar enligt ramavtalet och tillägget (34). I skrivelsen anges också att slutdatumet för kreditlineavtalet är den 15 juli 2011.

(23)

Den 16 oktober 2009 godkände OR:s styrelse villkoren i kreditlineavtalet (35). Den 19 oktober 2009 skickade OR en skrivelse (36) till GR om godkännande av uppskovet av räntebetalningar. I praktiken innebar detta att OR hade beviljat uppskov av räntebetalningarna den 1 november 2009, den 1 maj 2010, den 1 november 2010 och den 1 maj 2011 enligt ramavtalet och tillägget.

(24)

Datumen och beloppen för de uppskjutna räntebetalningarna var följande: 1 november 2009/81 240 732 isländska kronor, 1 maj 2010/61 415 704 isländska kronor, 1 november 2010/55 994 167 isländska kronor och 1 maj 2011/62 994 280 isländska kronor.

(25)

Post- och telemyndigheten drog i beslut nr 25/2010 av den 7 september 2010 (37) slutsatsen att artikel 12 k i kreditlineavtalet stred mot artikel 36 i lagen om elektronisk kommunikation samt mot post- och telemyndighetens tidigare beslut av den 13 november 2006 nr 10/2006 och den 30 december 2008 nr 32/2008. Genom sitt beslut nr 25/2010 ålade post- och telemyndigheten GR att göra räntebetalningar till OR i enlighet med ramavtalet och tillägget.

(26)

Vid tidpunkten för antagandet av post- och telemyndighetens beslut nr 25/2010 uppfyllde GR redan de skyldigheter som infördes genom det beslutet eftersom GR redan hade gjort de två räntebetalningarna i fråga till OR. Räntebetalningen den 1 november 2009 gjordes den 16 december 2009 (44 dagar efter betalningsinställelsen), och räntebetalningen den 3 maj 2010 gjordes den 30 augusti 2010 (120 dagar efter uppskovet av betalningen) (38). Som de isländska myndigheterna förklarat gjorde GR dessa räntebetalningar före antagandet av post- och telemyndighetens beslut nr 25/2010 på grundval av sin korrespondens med post- och telemyndigheten om tillämpningen av artikel 36 i lagen om elektronisk kommunikation (39).

(27)

De andra två räntebetalningarna, som skulle ske den 1 november 2010 och den 1 maj 2011, sköts aldrig upp, eftersom post- och telemyndighetens beslut antogs före förfallodagen för dessa räntebetalningar.

(28)

Post- och telemyndigheten beordrade inte i något av sina beslut att GR skulle beräkna och betala upplupen ränta under den period då räntebetalningarna i fråga avbröts, och det gjordes inte heller av GR i praktiken.

(29)

I beslutet att inleda förfarandet, punkt 97, ansåg övervakningsmyndigheten preliminärt att GR hade fått en förmån i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet genom att inte betala marknadsränta på den förmån som bolaget fick genom det tillfälliga uppskovet av räntebetalningar.

(30)

Den 28 april 2006 undertecknade OR och Ölfus kommun (Ölfus) ett avtal (ORF-avtalet) (40) om inrättande av Ölfus fond för förnyelse av vegetationen (återväxtfonden).

(31)

Enligt ORF-avtalet åtog sig OR att göra årliga utbetalningar till återväxtfonden på 12,5 miljoner isländska kronor under sex år. Syftet med återväxtfonden, som anges i ORF-avtalet, var att förnya vegetationen i kommunen, som stördes av kraftverken, samt att förbättra marken i kommunen i allmänhet. I ORF-avtalet åtog sig OR vidare att stödja uppförandet av ett fiberoptiskt nät i Ölfus.

(32)

Den 25 oktober 2007 godkände Ölfus inrättandet av återväxtfonden som en fond med separat förvaltning, och angav i beslutet om godkännande att Ölfus var ensam ägare till återväxtfonden. Återväxtfonden hade en styrelse bestående av tre styrelseledamöter. Två av dem nominerades av Ölfus och en av OR. Beslut i återväxtfondens styrelse fattades enligt majoritetsomröstningsregeln, vilket också är den allmänna principen för omröstning enligt isländsk lagstiftning (41).

(33)

Den 31 januari 2014 undertecknade OR och Ölfus ett avtal om slutförande av projekt inom ramen för ORF-avtalet. Enligt avtalet har OR tilldelat och avstått från alla rättigheter, skyldigheten att förvalta och ansvaret för återväxtfonden till Ölfus (42).

(34)

Den 31 januari 2014 ingick GR och Ölfus ett avtal om utbyggnaden av ett fiberoptiskt bredbandsnät och driften av det i Ölfus (2014 års avtal om fiberoptiskt bredbandsnät). Enligt artikel 8 i avtalet måste Ölfus betala för uppförande, drift, administration och tillhandahållande av tjänster på detta bredbandsnät. Ölfus måste framför allt betala 80 miljoner isländska kronor i tre delbetalningar från den 1 juni till den 1 augusti 2014 (43). Övriga kostnader för uppförande och drift av nätet måste bäras av GR.

(35)

I ett pressmeddelande av den 5 februari 2014 tillkännagav Ölfus att återväxtfonden skulle upplösas och att dess medel skulle ges nya användningsområden (44).

(36)

Den 23 maj 2014 antog Ölfus en resolution om upplösning av återväxtfonden. Enligt resolutionen hade Ölfus ovillkorlig rätt att fördela kapital från de tidigare återväxtfondmedlen till andra projekt inom kommunen (45).

(37)

Den 2 juni 2015 antog post- och telemyndigheten beslut nr 11/2015 (46), där man bedömde huruvida de tidigare återväxtfondmedlen som ursprungligen kom från OR hade tilldelats GR genom ett avtal mellan Ölfus och GR. Post- och telemyndigheten bedömde också huruvida Ölfus hade överfört äganderätten för bredbandsnätet till GR i strid med artikel 36 i lagen om elektronisk kommunikation.

(38)

Post- och telemyndigheten beslutade att GR måste återbetala Ölfus de betalningar som gjorts inom ramen för 2014 års avtal om fiberoptiska bredbandsnät. Post- och telemyndigheten föreslog antingen kontantersättning eller att Ölfus skulle få ett ägarintresse i bredbandsnätet. I det senare fallet skulle värdet på ägarandelen uppgå till Ölfus kapitaltillskott enligt avtalet, där den erforderliga avkastningen skulle ske på marknadsvillkor (47).

(39)

Den 3 december 2015, efter diskussioner med post- och telemyndigheten om efterlevnaden av beslut nr 11/2015, lämnade GR in ett utkast till avtal om ägande, drift och uthyrning av bredbandsnätet till post- och telemyndigheten. Efter flera ytterligare utbyten mellan post- och telemyndigheten och GR (48), drog post- och telemyndigheten i en skrivelse av den 26 maj 2016 (49) slutsatsen att utkastet till avtal var förenligt med artikel 36 i lagen om elektronisk kommunikation. Post- och telemyndigheten ansåg också att medlen i fråga beviljades GR av Ölfus snarare än OR (50).

(40)

Den 25 november 2016 undertecknade Ölfus och GR ett avtal om ägarskap, drift och leasing av bredbandsnät (51). Innehållet i avtalet motsvarar det utkast som bedömts av post- och telemyndigheten. I artikel 2 i det avtalet föreskrivs återbetalning av kapitaltillskottet i form av ägarintresse i nätet på grundval av den andel av bidraget som Ölfus lämnat till utbyggnaden (52).

(41)

I beslutet att inleda förfarandet ansåg övervakningsmyndigheten preliminärt att GR hade fått en förmån genom att ta emot medel indirekt från OR för installationen av ett fiberoptiskt kabelnät i Ölfus. Medlen i fråga är de medel som beskrivs i avsnitt 2.4.2.

(42)

Genom skrivelser av den 20 april 2015 (53) och den 7 juli 2015 (54) efterfrågade GR och post- och telemyndigheten bekräftade att det förstnämnda företagets deltagande i en OR-driven kontantpool skulle vara förenligt med artikel 36 i lagen om elektronisk kommunikation.

(43)

Den 1 december 2016 undertecknade GR och OR ett avtal som gav GR tillträde till kontantpoolen (55).

(44)

Den 20 mars 2019 konstaterade post- och telemyndigheten i sitt beslut nr 3/2019 (56) att den kortfristiga utlåningen till GR från OR:s kontantpool inte var förenlig med artikel 36 i lagen om elektronisk kommunikation. Post- och telemyndigheten ansåg att kontantpoollånet genom att inte återspegla marknadsvillkoren överträdde post- och telemyndighetens beslut av den 13 november 2006 nr 10/2006 (57) och därmed artikel 36 i lagen om elektronisk kommunikation.

(45)

I beslutet att inleda förfarandet ansåg övervakningsmyndigheten preliminärt att GR hade fått en förmån genom mottagandet av kortfristig utlåning från OR via den gemensamma kontantpoolen.

(46)

Åtgärd 4 avser ersättning av OR-lån till GR-lån genom lån från privata långivare. De berörda lånen från de privata långivarna omfattade ett villkor som innebar att minskningen av OR-ägandet i GR under 50 % gav långivaren rätt att kräva återbetalning, avsluta låneavtalet eller deklarera det förfallna lånet (ändringen av kontrollklausulen). Enligt klaganden hade de räntesatser som tillämpades av den privata långivaren kontinuerligt satts under marknadsnivån på grund av klausulen.

(47)

I sitt beslut nr 3/2019 ansåg post- och telemyndigheten att privata långivare genom klausulen kopplade äganderätten för OR till låneavtalen för att minimera sannolikheten för betalningsförsummelse (58). Post- och telemyndigheten ansåg därför att klausulen kunde leda till mer fördelaktiga lånevillkor (59).

(48)

I slutändan beslutade post- och telemyndigheten att GR:s låneavtal med privata långivare inte kunde innehålla den ändrade kontrollklausulen. I punkt 97 i beslutet att inleda förfarandet ansåg övervakningsmyndigheten preliminärt att GR kunde ha fått en förmån genom att införa en ändring av kontrollklausulen med privata långivare.

(49)

I sina synpunkter påpekar de isländska myndigheterna att endast de två räntebetalningarna faktiskt ställdes in, med förfallodatum den 2 november 2009 och den 3 maj 2010. Dessa räntebetalningar gjordes slutligen 44 respektive 120 dagar efter förfallodagen. Inga betalningar från OR har sedan dess hållits inne eller avvikit från villkoren i låneavtalen.

(50)

Åtgärden i fråga avser att inte betala marknadsränta på den förmån som OR erhöll genom ett tillfälligt uppskov av räntebetalningarna. De isländska myndigheterna medger att den befriar låntagaren från en ekonomisk börda och frigör kapital som annars skulle ha använts för betalningarna och i princip skulle kunna utgöra en förmån.

(51)

Enligt de beräkningar som lämnats av de isländska myndigheterna avseende de två faktiskt uppskjutna räntebetalningarna fram till betalningsdagen, uppgår den ränta som beräknats med hjälp av den räntesats som anges i övervakningsmyndighetens riktlinjer för referens- och diskonteringsräntor (60) till belopp 13 212 965 isländska kronor/94 588 euro. De isländska myndigheterna ansåg att detta belopp utgjorde stöd av mindre betydelse (61). De isländska myndigheterna har också bekräftat att inget annat stöd av mindre betydelse beviljades stödmottagaren.

(52)

De isländska myndigheterna hävdar också att den tioåriga preskriptionstid som anges i artikel 15 i del II i protokoll 3 har överskridits. Eftersom de uppskjutna räntebetalningarna betalades den 16 december 2009 och den 30 augusti 2010 anser de isländska myndigheterna att preskriptionstiden hade löpt ut när det gäller åtgärd 4. De anser att kommunikationen med övervakningsmyndigheten efter klagandens skrivelse av den 26 oktober 2016 inte kan anses utgöra en åtgärd vidtagen av övervakningsmyndigheten, som avbryter preskriptionstiden.

(53)

I sina synpunkter hävdar de isländska myndigheterna att åtgärden inte kan tillskrivas OR. OR hade inte någon direkt eller indirekt roll (t.ex. genom återväxtfondens styrelse) i upplösningen och avyttringen av återväxtfonden. Det var Ölfus snarare än OR som beslutade om betalningen av 80 miljoner isländska kronor till GR.

(54)

De isländska myndigheterna anser att övervakningsmyndigheten hade fel när den uppgav att OR hade gemensam kontroll över återväxtfonden, tillsammans med företrädarna för kommunen (62) eftersom återväxtfondens styrelsebeslut fattades med majoritet utan att OR:s företrädare hade vetorätt. Övervakningsmyndigheten hade också fel när den konstaterade att återväxtfonden 2014 beslutade att använda sina medel för att finansiera GR:s utbyggnad av ett fiberoptiskt nät (63). I egenskap av återväxtfondens enda ägare hade Ölfus kommun fattat beslut om att upplösa återväxtfonden och avyttra dess medel. De isländska myndigheterna noterar att även post- och telemyndigheten ansåg att kommunen bidrog med medel (64).

(55)

Dessutom anser de isländska myndigheterna att åtgärden i fråga under alla omständigheter har återbetalats och att det statliga stödet därför redan har återkrävts. Återbetalningen gjordes i enlighet med post- och telemyndighetens beslut nr 11/2015 och utfördes i sin helhet av GR till Ölfus kommun. Detta omfattar både kapitalbeloppet för varje betalning och avkastningen på marknadsvillkoren. De isländska myndigheterna uppger att detta återspeglas i nätverkets ägarandel, som utgör 78 % för Ölfus kommun.

(56)

Om övervakningsmyndigheten anser att åtgärden inte var helt återtagen hävdar de isländska myndigheterna att åtgärden är förenlig med EES-avtalets funktion, antingen enligt artikel 59.2 eller artikel 61.3 c. De isländska myndigheterna uppger i samband med båda dessa artiklar att det förelåg ett marknadsmisslyckande i Ölfus landsbygdsområden, eftersom inga parter hade angett planer för eller var villiga att självständigt bygga ut och driva bredbandsnät i området inom en treårsperiod.

(57)

I sina synpunkter hävdar de isländska myndigheterna att post- och telemyndigheten inte beaktade de kumulativa villkoren för statligt stöd i artikel 61.1 i EES-avtalet. Även om post- och telemyndigheten fokuserade på formella krav på låneavtal mellan närstående enheter som OR och GR, bedömde den inte om lånet gav GR en förmån som inte var tillgänglig på marknaden.

(58)

De isländska myndigheterna hävdar att vid fastställandet av lånevillkoren för kontantpoolen matchade OR och GR räntor och betalningsvillkor till marknaden, i enlighet med post- och telemyndighetens skrivelse av den 7 juli 2015.

(59)

Närmare bestämt baserade OR och GR räntorna på lån i kontantpoolen på villkoren i […], GR:s affärsbank. I december 2016, […] fastställd ränta för liknande lån till […] (65), som är lika med räntan på […] (66) för GR:s kontantpoollån. Dessutom hade […] i december 2016 lämnat ett erbjudande (67) om finansiering av lån med […] som ledde till att ett faktiskt låneavtal ingicks den 28 december 2016 (68).

(60)

Enligt de isländska myndigheterna var lånevillkoren och låneräntorna därför marknadsmässiga och GR:s tillgång till och användning av kontantpoolen gav inte GR någon förmån.

(61)

Enligt de isländska myndigheterna är ändringen av kontrollklausulen en standardklausul i låneavtalen och den utarbetades inte särskilt med OR och GR i åtanke. De isländska myndigheterna lämnade också ett rättsligt yttrande där man ansåg att klausulen var gemensam i låneavtalen på Island och i Europa.

(62)

De isländska myndigheterna anser att post- och telemyndighetens antagande om att ändringen av kontrollklausulen underlättar för långivarna är ogrundat. Alla åtgärder som står till OR:s förfogande för att hjälpa GR att återbetala lån i nöd (69) är föremål för noggrann granskning och förhandsgodkännande av post- och telemyndigheten enligt artikel 36 i lagen om elektronisk kommunikation. Ägarskap ger därför ingen garanti för att moderbolaget i tid och på ett effektivt sätt ska ingripa mot en långivare. Avsaknaden av panträtter eller garantier i GR:s låneavtal är ytterligare en indikation på att långivare betraktar GR som en oberoende gäldenär på grundval av företagets ekonomiska ställning, verksamhet och framtidsutsikter.

(63)

De isländska myndigheterna anser därför att bevis måste läggas fram som visar att det finns ett faktiskt och konkret orsakssamband mellan ägandet och lägre eller onormala räntesatser, premier och/eller betalningsvillkor.

(64)

Enligt de isländska myndigheterna genomförde post- och telemyndigheten ingen jämförande analys. GR hade å andra sidan lämnat in en detaljerad studie till post- och telemyndigheten om de kreditvillkor som erbjöds GR och jämfört dem med kreditvillkor som erbjöds liknande företag på kreditmarknaderna.

(65)

Enligt denna jämförande analys ledde ändringen av kontrollklausulen inte till någon förmån för GR. Ändringen av kontrollen hade inte den påstådda effekten att man säkrade en räntespridning för GR som företaget skulle ha åtnjutit utan att äga OR. I analysen angavs tvärtom att låneavtalet var marknadsmässigt. De isländska myndigheterna påpekar också att post- och telemyndigheten hade dragit slutsatsen att spreaden (70) för GR var lika med den som erbjöds telekommunikationsföretag enligt post- och telemyndighetens jämförande analys.

(66)

De isländska myndigheterna påpekar också att post- och telemyndigheten i sitt beslut nr 3/2019 förbjöd införandet av ändrade kontrollklausuler i GR:s nya låneavtal. Efter antagandet av post- och telemyndighetens beslut nr 3/2019 ingick GR en ny låneöverenskommelse den 21 juni 2019 med en privat långivare, där räntan inte påverkades av att ändringen av kontrollklausulen togs bort. De isländska myndigheterna hävdar därför att klausulen inte hade den effekt som post- och telemyndigheten hävdade och att låneavtalen var marknadsmässiga.

(67)

I artikel 61.1 i EES-avtalet fastställs följande: ”Om inget annat anges i detta avtal ska allt stöd som beviljas av EG:s medlemsstater, Eftastater eller genom statliga resurser i någon som helst form, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att främja vissa företag eller produktion av vissa varor, i den mån det påverkar handeln mellan de avtalsslutande parterna anses vara oförenligt med detta avtals funktion.”

(68)

För att en åtgärd ska klassificeras som stöd i den mening som avses i denna bestämmelse måste därför följande kumulativa villkor vara uppfyllda: Åtgärden måste i) beviljas av staten eller genom statliga medel, ii) den måste ge ett företag en fördel, iii) främja vissa företag (selektivitet), och iv) hota att snedvrida konkurrensen och påverka handeln (71).

(69)

Före bedömningen av åtgärden noterar övervakningsmyndigheten att i motsats till de isländska myndigheternas synpunkter som sammanfattas i punkt 52, har preskriptionstiden inte löpt ut när det gäller åtgärd 1.

(70)

Enligt artikel 15.1 i del II i protokoll 3 gäller en preskriptionstid på tio år för övervakningsmyndighetens befogenhet att återkräva stöd. Enligt artikel 15.2 i del II i protokoll 3 ska preskriptionstiden börja den dag då det olagliga stödet beviljas stödmottagaren som individuellt stöd. Alla enskilda åtgärder som vidtas av övervakningsmyndigheten när det gäller det olagliga stödet ska avbryta preskriptionstiden. Övervakningsmyndigheten anser att åtgärd 1 beviljades den 16 oktober 2009 (se avsnitt 4.3.1 nedan). Genom en skrivelse av den 28 november 2016 (72) vidarebefordrade övervakningsmyndigheten klagomålet och den ytterligare information som mottagits till de isländska myndigheterna för synpunkter. Övervakningsmyndigheten anser därför att preskriptionstiden för åtgärd 1 inte har löpt ut vid den tidpunkt då detta beslut antas.

(71)

På grundval av de fakta och argument som lagts fram i ärendet anser övervakningsmyndigheten vidare att det är lämpligt att inleda bedömningen av åtgärden genom att analysera huruvida den uppfyller villkoren för stöd av mindre betydelse och därför inte utgör statligt stöd, eftersom åtgärden inte anses uppfylla alla kumulativa kriterier i artikel 61.1 i EES-avtalet.

(72)

Övervakningsmyndigheten har beslutat att mindre stödbelopp på vissa villkor inte anses uppfylla samtliga kriterier i artikel 61.1 i EES-avtalet och därför inte omfattas av anmälningsförfarandet. Sådant stöd av mindre betydelse kan inte anses påverka handeln mellan EES-staterna och inte snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen.

(73)

Av de skäl som anges i punkterna 76–79 nedan anser övervakningsmyndigheten att villkoren för att bedöma om åtgärd 1 utgör stöd av mindre betydelse fastställs i kommissionens förordning (EU) nr 1407/2013 (2013 års förordning om stöd av mindre betydelse), i dess lydelse enligt EES-avtalet (73).

(74)

Åtgärd 1 avser de räntebetalningar som skulle ha förfallit den 1 november 2009, den 1 maj 2010, den 1 november 2010 och maj 2011 som sköts upp av styrelsen i OR, som gick med på GR undertecknade kreditlineavtalet den 16 oktober 2009 (se punkt 23).

(75)

Övervakningsmyndigheten noterar att post- och telemyndigheten i beslut nr 25/2010 ansåg att räntebetalningarna inte fick skjutas upp (se punkt 25). Följaktligen avbröts faktiskt endast de två första räntebetalningarna, som föregick post- och telemyndighetens beslut. Dessa uppskjutna räntebetalningar gjordes i slutändan den 16 december 2009 (44 dagar efter inställandet av betalningen) respektive den 30 augusti 2010 (120 dagar efter inställandet av betalningen). När dessa betalningar gjordes hade ränta redan ackumulerats på de inställda beloppen och återkrävdes inte.

(76)

Enligt artikel 8 i 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse träder förordningen i kraft den 1 januari 2014. 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse införlivades i EES-avtalet genom gemensamma EES-kommitténs beslut av den 16 maj 2014 och trädde i kraft i EES den 17 maj 2014 (74). Förordningen trädde därför i kraft efter det att åtgärden hade beviljats.

(77)

Artikel 7.1 i 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse föreskriver att förordningen ska tillämpas på stöd som beviljats innan den trädde i kraft om stödet uppfyller alla villkor i förordningen. Stöd som inte uppfyller dessa villkor kommer att bedömas av kommissionen i enlighet med relevanta ramar, riktlinjer, meddelanden och tillkännagivanden.

(78)

Dessutom är 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse tillämplig på stöd som beviljas företag inom alla sektorer med de undantag som anges i artikel 1 a–e i förordningen. Eftersom dessa undantag inte är tillämpliga i detta fall anser övervakningsmyndigheten att åtgärd 1 omfattas av 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse.

(79)

Mot denna bakgrund kommer övervakningsmyndigheten att bedöma om åtgärd 1 utgör stöd av mindre betydelse enligt 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse, i enlighet med artiklarna 1.1 och 7.1 i förordningen.

(80)

OR:s styrelse godtog att räntebetalningarna avbröts den 16 oktober 2009 enligt ramavtalet och tillägget (se punkt 23).

(81)

Det följer av artikel 3.2 i 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse att stöd ska anses ha beviljats ”vid den tidpunkt då den lagliga rätten till stödet överfördes till företaget enligt tillämplig nationell lagstiftning oavsett dagen för utbetalning av stödet till företaget”.

(82)

Enligt isländsk lagstiftning betalas allmänna räntor endast på penningfordringar som följer av avtal, sedvänjor eller lag (75). Om så inte är fallet anses det inte finnas någon skyldighet att betala allmän ränta (76). När parterna beslutade att skjuta upp räntebetalningarna var de inte överens om att ränta skulle ackumuleras på dessa innehållanden. Med andra ord hade GR ingen avtalsenlig skyldighet att betala ränta på de uppskjutna räntebetalningarna, och detta följde inte heller av sedvanerätt eller lag. Enligt övervakningsmyndigheten beviljades stödet därför vid den tidpunkt då OR:s styrelse beslutade om uppskov av räntebetalningarna.

(83)

Övervakningsmyndigheten anser därför att åtgärd 1 beviljades den 16 oktober 2009.

(84)

Enligt artikel 2.2 i 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse får ”[d]et totala stödet av mindre betydelse per medlemsstat till ett enda företag får inte överstiga 200 000 euro under en period av tre beskattningsår”.

(85)

I artikel 4.1 i 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse fastställs att förordningen endast ska tillämpas på stöd för vilket det är möjligt att i förväg beräkna den exakta bruttobidragsekvivalenten utan att göra en riskbedömning (genomsynligt stöd).

(86)

Åtgärd 1 motsvarar heller inte de stödinstrument som anges i artikel 4.2–4.6 i 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse (77). Enligt artikel 4.7 i förordningen ska stöd som ingår i andra instrument betraktas som genomsynligt stöd av mindre betydelse om instrumentet föreskriver ett tak som säkerställer att det relevanta taket inte överskrids.

(87)

Övervakningsmyndigheten upprepar att den 16 oktober 2009, dvs. dagen för beviljandet av åtgärd 1, ställde OR in fyra räntebetalningar. Övervakningsmyndigheten noterar att OR vid den tidpunkten inte visste att post- och telemyndigheten skulle ingripa med sitt beslut nr 25/2010 av den 7 september 2010 och inte tillåta uppskovet av räntebetalningar (se punkt 23). Den 16 oktober 2009 omfattade därför beslutet om uppskov alla fyra räntebetalningarna (se punkt 24). Övervakningsmyndigheten anser därför att för att bedöma om åtgärd 1 är förenlig med reglerna om det totala beloppet för stöd av mindre betydelse och om den är transparent (artiklarna 3.2, 4.1 och 4.7 i 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse) måste ränta beräknas på alla fyra uppskjutna räntebetalningar.

(88)

När det gäller löptiden för de fyra räntebetalningarna grundades uppskovet av dessa betalningar på bestämmelserna i kreditlineavtalet. De uppskjutna räntebetalningarna skulle därför betalas senast på kreditlineavtalets förfallodagar.

(89)

Av ovanstående följer att det vid tidpunkten för beviljandet av stödet (den 16 oktober 2009) var möjligt att beräkna det exakta räntebelopp som skulle ackumuleras på de uppskjutna räntebetalningarna – från dagen för beviljandet av stödet till slutet av kreditlineavtalet. Övervakningsmyndigheten anser därför att åtgärd 1 utgör genomsynligt stöd enligt artikel 4.1 i 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse. Eftersom varaktigheten för uppskovet av räntebetalningarna fastställdes för en bestämd period uppfyller åtgärd 1 också artikel 4.7 i 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse.

(90)

När det gäller förordningens krav på att bedöma förenligheten med taket för stöd av mindre betydelse på enskild företagsnivå (78), bekräftade de isländska myndigheterna att inga andra företag som kontrolleras av staden Reykjavik eller deras dotterbolag har beviljats stöd av mindre betydelse under en period på tre beskattningsår, i detta fall 2007–2011. Det är därför endast det räntebelopp som beräknas för de fyra räntebetalningarna i fråga (79) som är relevanta för bedömningen av efterlevnaden av det tak för stöd av mindre betydelse som fastställs i artikel 3.2 i 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse.

(91)

Övervakningsmyndigheten beräknar beloppet för stöd av mindre betydelse på grundval av följande faktorer: Summan av de uppskjutna räntebetalningarna, det antal dagar som räntebetalningarna uppskjutits och de räntesatser som tillämpades om GR skulle ha lånat de uppskjutna beloppen under uppskovsperioderna på marknaden.

(92)

Enligt de uppgifter som lämnats av de isländska myndigheterna är den marknadsränta som ska tillämpas i detta fall 11,45 %, vilken också används i kreditlineavtalet mellan GR och en privat långivare. Denna räntesats baseras på den föredragna basräntesatsen K-1 på 10,45 %, till vilken 100 räntepunkter lades (80). Övervakningsmyndigheten anser att denna räntesats är lämplig vid beräkningen av stöd av mindre betydelse. I synnerhet erbjöds denna ränta till GR av en privat långivare för ett liknande lån vid den aktuella tidpunkten. Övervakningsmyndigheten noterar också att den referensränta som användes som måttstock för marknadsräntan i alla händelser var lägre i oktober 2009 (dvs. 7,67 %).

(93)

Räntan på de uppskjutna betalningarna för att bedöma stöd av mindre betydelse beräknas följaktligen enligt följande:

Ränta på uppskjutna räntebetalningar som ska betalas den 1 november 2009

Ränta på uppskjutna räntebetalningar som ska betalas den 1 maj 2010

Ränta på uppskjutna räntebetalningar som ska betalas den 1 november 2010

Ränta på uppskjutna räntebetalningar som ska betalas den 1 maj 2011

(94)

Mot bakgrund av ovanstående uppgår det totala stödet av mindre betydelse inom ramen för åtgärd 1 till 184 924 euro.

(95)

Enligt artikel 2.6 i 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse och med avseende på taken i punkt 2 ska stödet uttryckas som ett kontantbidrag. Alla siffror ska avse bruttobelopp, dvs. belopp före eventuellt avdrag för skatt eller annan avgift. Om stöd tilldelas i annan form än som bidrag ska stödbeloppet vara lika med stödets bruttobidragsekvivalent. Följaktligen ska också stöd som betalas ut i flera omgångar diskonteras till sitt värde vid den tidpunkt då det beviljas. Den ränta som ska användas för beräkningar av diskonterat värde och för att beräkna bruttobidragsekvivalenten ska vara den referensränta som gällde vid den tidpunkt då stödet beviljades.

(96)

I detta fall beviljades stödet genom att framtida räntebetalningar ställdes in den 16 oktober 2009. Beloppet på 184 924 euro bör därför också diskonteras tillbaka till sitt värde när stödet beviljas. Även om övervakningsmyndigheten inte har genomfört diskonteringen noterar övervakningsmyndigheten att diskontering skulle leda till ett ännu lägre stödbelopp, vilket stöder slutsatsen att taket för stöd av mindre betydelse respekteras i detta fall.

(97)

Övervakningsmyndigheten anser därför att stöd inom ramen för åtgärd 1 inte överskrider det tak som anges i artikel 3.2 i 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse.

(98)

Enligt artikel 6.1 första meningen i 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse ska en medlemsstat, om den avser att bevilja ett företag stöd av mindre betydelse, skriftligen underrätta företaget om det planerade stödbeloppet (uttryckt som bruttobidragsekvivalent) och om dess karaktär av stöd av mindre betydelse genom att uttryckligen hänvisa till denna förordning med angivande av förordningens titel och en hänvisning till offentliggörandet av den i Europeiska unionens officiella tidning.

(99)

Enligt artikel 6.2 i 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse ska, om en medlemsstat som har upprättat ett centralt register över stöd av mindre betydelse som innehåller fullständiga uppgifter om samtliga stöd av mindre betydelse som beviljats av myndigheter i medlemsstaten, punkt 1 första stycket upphöra att gälla från den tidpunkt då registret omfattar en period av tre år.

(100)

Som de isländska myndigheterna förklarat hade det centrala registret över stöd av mindre betydelse ännu inte upprättats den 16 oktober 2010. Därför gäller artikel 6.1 första stycket för åtgärd 1. När de isländska myndigheterna hade för avsikt att bevilja stöd av mindre betydelse till GR skulle de därför skriftligen informera GR om det planerade stödbeloppet (uttryckt som bruttobidragsekvivalent) och om stödets karaktär av stöd av mindre betydelse, och uttryckligen hänvisa till denna förordning och ange dess titel och offentliggörande i Europeiska unionens officiella tidning.

(101)

De isländska myndigheterna har bekräftat att GR inte informerades om avsikten att bevilja stöd av mindre betydelse i enlighet med artikel 6.1 i 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse. Övervakningsmyndigheten anser dock att detta utelämnande inte hindrar tillämpningen av 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse på åtgärd 1, i linje med kommissionens tolkning av förordningen, vilket också återspeglas i det senare tillkännagivandet om återkrav av olagligt och oförenligt statligt stöd (82) (2019 års tillkännagivande om återkrav).

(102)

Även om övervakningsmyndigheten ännu inte har antagit riktlinjer som motsvarar kommissionens tillkännagivande om återkrav från 2019 (83), anser övervakningsmyndigheten att punkterna 100 och 101 om stöd av mindre betydelse återspeglar allmänna principer som övervakningsmyndigheten tillämpar i tillämpliga delar.

(103)

Enligt punkt 101 i 2019 års tillkännagivande om återkrav kan kommissionen godta retroaktiv tillämpning av regeln om stöd av mindre betydelse på en stödmottagare på följande tre villkor:

(104)

Ovanstående analys visar att åtgärd 1, med undantag för artikel 6.1 första meningen, uppfyllde alla de krav på stöd av mindre betydelse som anges i 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse. Dessutom kan kraven i artikel 6.1 första meningen inte tillämpas retroaktivt. Övervakningsmyndigheten anser därför att åtgärd 1 är förenlig med alla tre villkor som anges i punkt 101 i 2019 års tillkännagivande om återkrav och att åtgärd 1 följaktligen omfattas av 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse.

(105)

Mot bakgrund av ovanstående drar övervakningsmyndigheten slutsatsen att åtgärd 1 är förenlig med 2013 års förordning om stöd av mindre betydelse och att den därför inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet.

(106)

I beslutet att inleda förfarandet ansåg övervakningsmyndigheten preliminärt att åtgärd 2, dvs. erhållande av medel indirekt från OR för installationen av ett fiberoptiskt kabelnät i Ölfus kommun, uppfyllde alla kriterier i artikel 61.1 i EES-avtalet och därför utgjorde statligt stöd (86).

(107)

När övervakningsmyndigheten bedömde klagomålets tillämpningsområde och därmed fastställde beslutets tillämpningsområde ansåg den att klagomålet avsåg påstått statligt stöd som beviljats enbart av OR till GR på olika sätt (87). Både i det ursprungliga klagomålet och i följande inlagor har klaganden konsekvent uttryckt oro över att OR vidtar olika åtgärder till förmån för GR (88). Detta gäller även åtgärd 2.

(108)

Begränsningen av tillämpningsområdet för beslutet att inleda förfarandet till åtgärder som endast vidtagits av OR framgår också av avsnitt 6 i beslutet. I punkt 57 i beslutet att inleda förfarandet ansåg övervakningsmyndigheten därför att enbart det faktum att en åtgärd vidtas av ett offentligt företag i sig inte är tillräckligt för att anse att den kan tillskrivas staten. På samma sätt uppgav övervakningsmyndigheten i punkt 58 i beslutet att inleda förfarandet att övervakningsmyndigheten mot bakgrund av de ovannämnda indikatorerna måste bedöma om OR i sina kontakter med GR agerade som en självständig enhet, utan något inflytande från sina ägare, eller om dess åtgärder kan tillskrivas de isländska myndigheterna, dvs. staden Reykjavík och kommunerna Akranes och Borgarbyggð.

(109)

I punkt 63 i beslutet att inleda förfarandet ansåg övervakningsmyndigheten vidare att, mot bakgrund av OR:s rättsliga status, styrelsens sammansättning och de allmänna omständigheter som beskrivs ovan, övervakningsmyndigheten inte kan utesluta att åtgärderna kan tillskrivas staten och att de innebär överföring av statliga medel, om och i den mån de ger GR förmåner. I punkt 64 i beslutet att inleda förfarandet uppmanade övervakningsmyndigheten de isländska myndigheterna att lämna synpunkter på frågan om ansvarsskyldighet. Övervakningsmyndigheten begränsade därför bedömningen avseende ansvarsskyldighet till OR och dess koppling till staden Reykjavik och kommunerna Akranes och Borgarbyggð i stället för till någon annan enhet som Ölfus eller återväxtfonden.

(110)

Mot bakgrund av ovanstående anser övervakningsmyndigheten att tillämpningsområdet för beslutet att inleda förfarandet är begränsat till åtgärder, inklusive åtgärd 2, vidtagna enbart av OR.

(111)

Enligt väletablerad rättspraxis från Europeiska unionens domstol (domstolen) om den formella granskningsfasen av förfarandet för statligt stöd, ska ”enligt artikel 108.2 FEUF […] kommissionen ge berörda parter tillfälle att yttra sig under det formella granskningsförfarandet […]. Denna regel utgör en väsentlig formföreskrift. […]” (89). Övervakningsmyndigheten noterar att artikel 108.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt motsvarar artikel 1.2 i del I i protokoll 3.

(112)

Domstolen har vidare slagit fast att ”i enlighet med artikel 6.1 i förordning nr 659/1999, en sammanfattning av de relevanta sak- och rättsfrågorna, kommissionens preliminära bedömning och en redogörelse för de skäl som ger upphov till tvivel beträffande åtgärdens förenlighet med den inre marknaden. Inom ramen för det formella granskningsförfarandet finns det möjlighet att fördjupa och belysa de frågor som tagits upp i beslutet att inleda ett förfarande […]. Det är däremot nödvändigt att kommissionen, utan att vara skyldig att göra en fullständig bedömning av det berörda stödet, tillräckligt noga har angett ramarna för granskningen för att inte de berörda parternas rätt att yttra sig ska förlora sin betydelse […]. För detta ändamål är det tillräckligt att berörda parter får kännedom om det resonemang som har föranlett kommissionen att preliminärt bedöma den ifrågavarande åtgärden som nytt stöd som är oförenligt med den inre marknaden […].” (90). Artikel 6.1 i förordning (EG) nr 659/1999 (91) motsvarar artikel 1.2 i del I i protokoll 3.

(113)

Enligt tribunalen följer det vidare ”[…] att artikel 4 i förordning 2015/1589 – som är tillämplig i förevarande fall enligt artikel 15.1 i samma förordning beträffande kommissionens beslut i fråga om olagligt stöd – således innehåller en uttömmande förteckning över de beslut som kommissionen kan anta efter den preliminära granskningen av den aktuella nationella åtgärden. Bland dessa beslut återfinns inte någon möjlighet att anta ett beslut om att en nationell åtgärd är förenlig med den inre marknaden utan att kommissionen dessförinnan har uttalat sig om huruvida åtgärden ska kvalificeras som statligt stöd. I artikel 4.3 i förordning 2015/1589 föreskrivs särskilt att kommissionen får förklara en åtgärd förenlig med den inre marknaden ”i den mån den omfattas av artikel 107.1 i EUF-fördraget” (92). Artiklarna 4 och 15 i förordning 2015/1589 (93) motsvarar artiklarna 4 och 13 i del II i protokoll 3.

(114)

Övervakningsmyndighetens bedömning av åtgärd 2 bygger på tillämpningsområdet för beslutet att inleda förfarandet och de ovan beskrivna principerna i väletablerad rättspraxis när det gäller rätten till försvar. Övervakningsmyndigheten noterar också tribunalens dom när det gäller skyldigheten att dra slutsatser om förekomsten av stöd före bedömningen av en stödåtgärds förenlighet.

(115)

Så som förklaras i föregående underavsnitt begränsades tillämpningsområdet för beslutet att inleda förfarandet till påstått statligt stöd som endast beviljats av OR på olika sätt till GR (94).

(116)

I sina synpunkter på beslutet att inleda förfarandet förklarade de isländska myndigheterna att Ölfus var skyldig att utföra och gjorde betalningar till GR enligt ett avtal som ingicks mellan de två parterna den 31 januari 2014 (se punkt 34) (95). Det var också Ölfus som hade behörighet att upplösa återväxtfonden (se punkterna 35 och 36).

(117)

Övervakningsmyndigheten noterar att post- och telemyndighetens uttalanden i beslut nr 11/2015 (se punkt 37) tyder på att åtgärd 2 inte enbart vidtogs av OR. Post- och telemyndighetens synpunkt i detta avseende framgår tydligt av dess slutsats i beslut nr 11/2015 att OR och Ölfus gemensamt tilldelade det fiberoptiska nätet fondens kapital (96). Post- och telemyndighetens åsikt att åtgärd 2 inte vidtogs av OR underförstås också av post- och telemyndighetens förslag på lämpliga åtgärder för återbetalning av medel som GR erhållit från återväxtfonden. Framför allt föreslog post- och telemyndigheten att GR antingen skulle kunna återbetala medlen till Ölfus eller att Ölfus skulle kunna få en lämplig andel i projektet i proportion till sin investering. Övervakningsmyndigheten upprepar att denna syn på post- och telemyndigheten också är en indikation på att åtgärden vidtogs av Ölfus snarare än av OR, och åtminstone inte enbart av OR.

(118)

Övervakningsmyndigheten drar – i motsats till sin preliminära uppfattning i beslutet att inleda förfarandet – slutsatsen att åtgärd 2 inte enbart vidtogs av OR. Övervakningsmyndigheten anser därför att åtgärd 2 inte utgör en åtgärd som vidtagits av OR till förmån för GR.

(119)

Övervakningsmyndigheten anser att beslutet att inleda ett förfarande endast omfattar åtgärder som vidtas av OR gentemot GR (97). Övervakningsmyndigheten drar därför inte i detta beslut någon slutsats om huruvida åtgärd 2 utgör statligt stöd i den mån åtgärden vidtogs av en annan person än (eller tillsammans med) OR.

(120)

Enligt tribunalens dom i mål T-469/20 måste övervakningsmyndigheten dessutom bedöma förekomsten av stöd innan en åtgärds förenlighet bedöms (se punkt 113). I detta beslut drog övervakningsmyndigheten slutsatsen att åtgärd 2 inte utgjorde statligt stöd som beviljats GR av OR. Övervakningsmyndigheten bedömer därför inte de isländska myndigheternas argument om åtgärdens förenlighet med EES-avtalet.

(121)

Slutligen noterar övervakningsmyndigheten att en potentiell förmån från åtgärd 2 på grundval av de isländska myndigheternas argument förefaller ha återbetalats av GR till Ölfus (punkt 55). Av de skäl som anges i föregående punkt drar övervakningsmyndigheten emellertid inte i detta beslut någon slutsats om huruvida en potentiell förmån från åtgärden har återkrävts av GR.

(122)

Övervakningsmyndigheten drar slutsatsen att åtgärd 2 inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet beviljat av OR till GR.

(123)

EES rättsordning är neutral vad gäller egendomsordningen och fråntar på inget sätt EES-staterna deras rätt att agera som ekonomiska aktörer (98). Som övervakningsmyndigheten anger i sina riktlinjer om begreppet statligt stöd, omfattas emellertid offentliga myndigheter av EES-reglerna om statligt stöd när de direkt eller indirekt utför någon form av ekonomiska transaktioner (99).

(124)

Ekonomiska transaktioner som genomförs av offentliga organ (även offentliga företag) ger inte deras motparter någon fördel och utgör därför inte stöd, om de genomförs enligt normala marknadsvillkor (100). För att göra denna bedömning har EES-domstolarna utvecklat ett begrepp som kallas ”principen om en marknadsekonomisk aktör”. Det avgörande inslaget i testet om en marknadsekonomisk aktör är att se huruvida de offentliga organen agerade som en marknadsekonomisk aktör skulle ha gjort i en liknande situation. Huruvida ett statligt ingripande sker på marknadsvillkor måste undersökas på förhand med beaktande av den information som var tillgänglig vid den tidpunkt då beslutet om ingripandet fattades (101). Om så inte är fallet har det stödmottagande företaget fått en ekonomisk förmån som det inte skulle ha fått under normala marknadsvillkor, vilket har gett det en mer gynnsam ställning än konkurrenternas (102).

(125)

Huruvida en transaktion genomförs på marknadsmässiga villkor måste fastställas utifrån en övergripande bedömning av transaktionens effekter på det berörda företaget utan hänsyn till om de specifika metoder som använts för att genomföra transaktionen skulle vara tillgängliga för marknadsekonomiska aktörer (103).

(126)

I detta sammanhang ankommer det på övervakningsmyndigheten att göra en övergripande bedömning, med beaktande av all relevant bevisning i det fall som gör det möjligt för den att avgöra om det är uppenbart att GR inte skulle ha erhållit motsvarande betalningslättnader från en jämförbar privat aktör (104).

(127)

På samma sätt som alla andra transaktioner kan lån som beviljats av offentliga organ (inklusive offentliga företag) innebära statligt stöd om de inte beviljats på marknadsmässiga villkor (105). Om det saknas specifik marknadsinformation om ett visst lån kan frågan huruvida lånet har erbjudits på marknadsmässiga villkor avgöras utifrån en jämförelse med jämförbara marknadstransaktioner (det vill säga genom jämförande analys) (106). Ofta fastställer man inte ett enda exakt referensvärde i en jämförande analys utan snarare flera möjliga värden genom en bedömning av en uppsättning jämförbara transaktioner. Om syftet med bedömningen är att undersöka huruvida det statliga ingripandet skett på marknadsmässiga villkor är det i regel lämpligt att beakta centraltendensen, såsom genomsnittet eller medianen för en uppsättning jämförbara transaktioner (107).

(128)

Övervakningsmyndighetens preliminära uppfattning i beslutet att inleda förfarandet var att det test som post- och telemyndigheten tillämpade enligt artikel 36 i lagen om elektronisk kommunikation i allmänhet säkerställer att alla transaktioner mellan GR och OR, eller andra närstående företag, sker på marknadsvillkor. Detta innebär dock inte nödvändigtvis att alla åtgärder som strider mot artikel 36 också utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet.

(129)

Post- och telemyndigheten hade konstaterat att för att säkerställa att effektiviteten i artikel 36 i lagen om elektronisk kommunikation garanteras bör begreppet ”subvention” tolkas i vid bemärkelse, så att det omfattar alla åtgärder från OR, både direkta och indirekta, som potentiellt ger GR en förmån som dess konkurrenter på marknaden inte åtnjuter (108). Detta skiljer post- och telemyndighetens tolkning av artikel 36 från begreppet statligt stöd i artikel 61.1 i EES-avtalet. För att det senare ska vara tillämpligt räcker det inte med en enbart potentiell förmån för det berörda företaget.

(130)

EES-domstolarna har bekräftat att övervakningsmyndigheten inte kan anta att ett företag har gynnats av en förmån som utgör statligt stöd enbart utifrån en negativ presumtion, baserad på avsaknaden av information som gör det möjligt att visa motsatsen, om det inte finns någon annan bevisning som på ett positivt sätt kan fastställa att en sådan förmån faktiskt föreligger (109).

(131)

Den kortfristiga utlåning som baseras på kontantpoolavtalet mellan OR och GR verkar inte vara i linje med det normala syftet med ett koncerninternt kontantpoolavtal. Ett arrangemang med en kontantpool syftar normalt till att förvalta kortfristig likviditet inom koncernen på ett effektivt sätt genom att låta de deltagande koncernföretagen kombinera sina kortfristiga kredit- och debetpositioner på olika konton till ett konto. Syftet med GR:s arrangemang för kortfristig utlåning från OR var snarare att finansiera investeringar i uppbyggnad av fiberoptisk kabelinfrastruktur i Reykjavik och närliggande kommuner. Övervakningsmyndigheten anser därför att det är lämpligare att jämföra den kortfristiga utlåningen baserat på kontantpoolavtalet med en regelbunden lånetransaktion vid bedömningen av relevanta referenstransaktioner.

(132)

Post- och telemyndighetens beslut nr 3/2019 fokuserar på det faktum att avsaknaden av formalisering av det kortfristiga lånearrangemanget mellan OR och GR ger upphov till tvivel om den effektiva finansiella åtskillnaden mellan de två företagen, vilket skulle säkerställa att intäkter från icke-konkurrenskraftiga sektorer inte subventionerar GR:s verksamhet inom den konkurrensutsatta telekommunikationssektorn. Det faktum att kontantpoolavtalet saknar villkor som normalt förekommer i låneavtal mellan oberoende parter och den potentiella risken för att konkurrensen snedvrids på den grunden verkar vara tillräckligt för att post- och telemyndigheten ska kunna fastställa en överträdelse av artikel 36 i lagen om elektronisk kommunikation. För att artikel 61.1 i EES-avtalet ska vara tillämplig måste dock låntagaren, dvs. GR, få en faktisk förmån.

(133)

Övervakningsmyndigheten konstaterar att det inte är ovanligt att kortfristiga låneavtal inom en koncern formaliseras i mindre utsträckning än låneavtal mellan oberoende företag, givet den gemensamma kontrollen över låntagare och långivare som bland annat minskar de transaktionsrisker som annars föreligger mellan oberoende parter (110). Denna egenskap hos koncerninterna transaktioner är inte specifik för offentligägda företag. Även om kontantpoolavtalet inte reglerar frågor som löptid och villkor, som normalt skulle ha inkluderats i ett låneavtal mellan oberoende parter, anser övervakningsmyndigheten inte att denna brist på formalisering i sig skulle kunna positivt fastställa den faktiska förekomsten av en förmån.

(134)

Dessutom hävdar klaganden (111) att räntorna på GR-lån inte är marknadsmässiga och återspeglar den kreditrisk som är inneboende i ett företag som GR, med en mycket hög skuld/EBITDA (112). Liksom i post- och telemyndighetens beslut anser övervakningsmyndigheten att denna information är en indikation på en potentiell förmån, men inte ett faktum att den i sig kan fastställa den faktiska förekomsten av en förmån för GR. Skulden/EBITDA är bara en av flera relevanta faktorer som beaktas när långivare på den privata marknaden bedömer vilka räntevillkor som ska erbjudas en låntagare och när kreditvärderingsinstituten fastställer sina kreditbetyg (113).

(135)

Övervakningsmyndigheten har också bedömt huruvida ytterligare relevant bevisning, tillsammans med den information som finns tillgänglig i post- och telemyndighetens beslut, och klaganden på ett positivt sätt kan fastställa den faktiska förekomsten av en förmån för GR.

(136)

På grundval av den aktuella informationen är det inte möjligt att direkt fastställa att marknadsvillkoren uppfylls genom transaktionsspecifika marknadsdata. Lånetransaktionens förenlighet med marknadsvillkoren måste därför bedömas på grundval av andra tillgängliga metoder (114). En tillgänglig metod är att bedöma en transaktions förenlighet med marknadsvillkoren mot bakgrund av de villkor enligt vilka jämförbara transaktioner som genomförts av jämförbara privata aktörer har ägt rum i jämförbara situationer (jämförande analys) (115).

(137)

För att välja en lämplig referenstransaktion är det viktigt att ta hänsyn till vilket slags aktör det rör sig om, typen av transaktion och den eller de berörda marknaderna. Tidpunkten för transaktionerna är också relevant, särskilt när betydande ekonomisk utveckling har ägt rum mellan slutförandet av de transaktioner som bedöms (116).

(138)

En tydlig indikation på att lånetransaktionen uppfyller marknadsvillkoren finns om GR vid den tidpunkt då den kortfristiga utlåningen på grundval av kontantpoolavtalet inleddes hade jämförbara alternativa lånetransaktioner med liknande räntevillkor. Detsamma gäller om rimligen korrekta justeringar kan göras för eventuella ekonomiskt betydande skillnader mellan referenstransaktionerna och den kortfristiga utlåningen på grundval av kontantpoolavtalet. Att använda sådana transaktioner som riktmärken har fördelen att det inte krävs någon ytterligare bedömning av den berörda typen av operatör och marknad, eftersom GR själv skulle delta i referenstransaktionerna.

(139)

Enligt de isländska myndigheterna erbjöds två lån från privata kommersiella långivare till GR den 21 respektive 22 december 2016. Detta skedde efter det att kontantpoolavtalet undertecknades den 1 december 2016, men innan den faktiska kortfristiga utlåningen från OR till GR inleddes i januari 2017. Som de isländska myndigheterna förklarade diskuterades villkoren med den privata långivaren innan kontantpoolavtalet undertecknades och OR beaktade tidigare låneerbjudanden från privata långivare vid fastställandet av spreaden (117).

(140)

För det första påpekar övervakningsmyndigheten, när det gäller låneerbjudandet av den 21 december 2016 från […] (118), att detta var ett bindande erbjudande (119). En jämförelse mellan de ekonomiskt mest betydande villkoren i låneerbjudandet och villkoren i kontantpoolavtalet finns i tabellen nedan.

Tabell 1.1

Låneerbjudande från […] mot kontantpoolavtal med OR

(141)

Övervakningsmyndigheten noterar att både […] erbjudandet och kontantpoolavtalet har rörliga räntor som bygger på marknadsräntor. Avtalet om den Reibor-baserade kontantpoolen resulterade i en ränta nära den icke-indexerade bästa räntan på […] erbjudandet. Det är åtminstone ett tecken på att man har enats om en räntesats i kontantpoolavtalet på en nivå som är godtagbar för marknaden.

(142)

Kontantpoolavtalet hade inga tillhörande villkor, vilket är ganska vanligt vid koncerninterna lånetransaktioner (se punkt 133). Genom att hålla sig till lånevillkoren från […] skulle dock samma skydd för borgenärer som uppnåddes genom att begränsa minimikvoten för eget kapital i stor utsträckning också gynna OR.

(143)

Övervakningsmyndigheten noterar att kontantpoolavtalet inte omfattar avtals- och åtagandeavgifter. Övervakningsmyndigheten anser dock att avsaknaden av dessa avgifter i ett koncerninternt kontantpoolavtal inte har någon väsentlig inverkan på bedömningen av räntenivån för den senare.

(144)

När det gäller arrangemangsavgiften handlar det om asymmetri i information och därmed sammanhängande ytterligare risk- och administrationskostnader som inte förekommer i en koncernintern transaktion. När det gäller åtagandeavgiften avser den en tredjepartslångivare som åtar sig att göra en viss finansieringsnivå tillgänglig under kreditlinesavtalets löptid. En koncernintern kontantpool har dock inte sådana egenskaper, eftersom den inte ska användas för utlåning från tredje part och kan avslutas av moderbolaget vid varje given tidpunkt.

(145)

Även om sådana avgifter skulle vara relevanta för bedömningen av ett koncerninternt kontantpoolavtal (vilket inte är fallet) innebär inte nivån på dessa avgifter i erbjudandet av den 21 december 2016 (se tabell 1.1) att kontantpoolavtalets räntenivå skulle ligga utanför intervallet för marknadsräntan. Övervakningsmyndigheten upprepar att kontantpoolsarrangemanget upprättas mellan närstående parter, inte är avsett för utlåning till tredje parter och när som helst kan avslutas av moderbolaget. De relevanta avgifterna skulle därför förmodligen fastställas i ett kontantpoolavtal till en nivå som är ännu lägre än i […] erbjudandet av den 21 december 2016.

(146)

Efter att ha beaktat de ekonomiskt mest betydande villkoren i låneerbjudandet från […] finner övervakningsmyndigheten att den faktiska räntesats som erbjöds GR verkar ekonomiskt jämförbar med den som gäller för kontantpoolavtalet.

(147)

Även om låneerbjudanden inte ska utjämnas fullt ut med faktiska transaktioner som riktmärken, eftersom de inte har lett till bindande transaktioner, är ett bindande erbjudande ändå en bra indikator på GR:s alternativa utlåningsmöjligheter. Information om en låntagares realistiskt tillgängliga alternativa transaktioner skulle vara en av de informationskällor som en privat långivare normalt skulle beakta vid förhandlingar om villkoren i ett låneavtal.

(148)

För det andra mottog GR ett annat låneerbjudande den 22 december 2016 från […] som ledde till att ett låneavtal ingicks den 28 december 2016 (se punkt 59). En jämförelse mellan de ekonomiskt mest betydande villkoren i detta avtal och villkoren i kontantpoolavtalet finns i tabellen nedan.

Tabell 1.2

Låneavtal med […] jämfört med kontantpoolavtal med OR

(149)

Som framgår av tabell 1.2 har lånet från […] en annan basränta än utlåningen i kontantpoolen. Det finns dock också en skillnad i spreaden som leder till samma totala räntenivå.

(150)

Kontantpoolavtalet hade inga tillhörande villkor, vilket är vanligt vid koncerninterna lånetransaktioner (se även punkt 133). Genom att efterleva villkoren i låneavtalet med […] skulle dock samma borgenärsskydd, t.ex. begränsningar av minimiandelen eget kapital, […], […] och […] i stor utsträckning också gynna OR.

(151)

När det gäller avsaknaden av avtalsavgift i kontantpoolavtalet anser övervakningsmyndigheten att en sådan avgift inte är relevant i ett koncerninternt avtal av de skäl som anges i punkt 144 ovan. Dessutom är den avtalsavgift som avtalats mellan icke-närstående parter, uttryckt i procent av avgiften (i […] miljoner isländska kronor) i förhållande till lånebeloppet (miljoner isländska kronor) endast […] %. Som en engångsavgift skulle det under alla omständigheter inte leda till någon väsentlig skillnad mellan räntenivåerna i […] låneavtalet och kontantpoolavtalet (se även punkt 145).

(152)

Dessutom är låneavtalet med […] ett exempel på en kommersiell långivare som godtar […] räntan i GR så länge den är […] enligt ovan.

(153)

Efter att ha beaktat de ekonomiskt mest betydande villkoren i låneerbjudandet från […] finner övervakningsmyndigheten att den ränta som erbjöds till GR verkar ekonomiskt relativt jämförbar med den som gäller för kontantpoolavtalet, eller åtminstone inom en rad räntesatser som sannolikt skulle ha kunnat erhållas av GR på marknaden.

(154)

På grundval av ovanstående överväganden anser övervakningsmyndigheten att låneerbjudandet från den […] av den 21 december 2016 och låneavtalet med […] av den 28 december 2016 utgör ett rättvist och lägligt uttryck för marknadsräntevillkoren för lån som är jämförbara med kontantpoollånet från OR till GR.

(155)

Övervakningsmyndigheten anser att ovannämnda låneerbjudande och låneavtal är mer representativa för realistiskt tillgängliga finansieringskostnader för GR än de som skulle gälla enligt övervakningsmyndighetens riktlinjer för referens- och diskonteringsräntor. Räntesatserna enligt dessa riktlinjer är endast proxyvariabler som kan användas i situationer där jämförbara marknadstransaktioner inte är lätta att identifiera (125). Osäkerheten i fråga om tillförlitligheten hos denna proxyränta ökar ytterligare genom det faktum att det råder stor osäkerhet när det gäller att fastställa de korrekta indatavärden som krävs för att få fram proxyräntan, dvs. fastställa korrekt värderingsklass och grad av säkerhet/förlust vid betalningsförsummelse av GR.

(156)

På grundval av detta anser övervakningsmyndigheten att låneerbjudandet från den […] av den 21 december 2016 och låneavtalet med […] till GR av den 28 december 2016 utgör bästa tillgängliga proxyvariabler för marknadsräntan. Övervakningsmyndigheten anser därför att GR inte verkar ha fått någon ekonomisk förmån som det inte skulle ha fått under normala marknadsvillkor.

(157)

Övervakningsmyndigheten drar slutsatsen att den tillgängliga informationen inte visar att den kortfristiga utlåningen på grundval av kontantpoolavtalet med OR under perioden januari 2017, med alla lån som betalats ut i sin helhet i slutet av 2017, gav GR en förmån. Den information som övervakningsmyndigheten hade tillgång till tyder snarare på att räntevillkoren återspeglar normala marknadsvillkor för ett jämförbart lån. Eftersom inte alla villkor i artikel 61.1 i EES-avtalet är uppfyllda utgör åtgärd 3 inte statligt stöd i den mening som avses i artikeln.

(158)

I artikel 61.1 i EES-avtalet anges som ett av de kumulativa villkoren för att en åtgärd ska betraktas som statligt stöd att åtgärden måste beviljas av staten eller med hjälp av statliga medel (se även avsnitt 4).

(159)

GR är ett privat aktiebolag som är helägt av OR. Medel från offentliga företag kan utgöra statliga medel i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet eftersom staten kan styra användningen av dessa medel (126).

(160)

När det gäller åtgärder som vidtas av offentliga företag är det emellertid också nödvändigt att avgöra om de offentliga myndigheterna kan anses ha deltagit i antagandet av åtgärden på ett eller annat sätt. Det enkla faktum att en åtgärd vidtas av ett offentligt företag är inte i sig tillräckligt för att anse att åtgärden kan tillskrivas staten (127).

(161)

När det gäller åtgärd 4 är OR den enda relevanta enhet som kan ha ingripit på statens vägnar till förmån för GR. ESA upprepar att beslutet att inleda förfarandet omfattar åtgärder som endast vidtagits av OR (se punkt 110).

(162)

I beslutet att inleda förfarandet ansåg övervakningsmyndigheten att den behövde bedöma om OR, i sina kontakter med GR, agerade som en självständig enhet utan inflytande från sina ägare, eller om dess åtgärder kunde tillskrivas de isländska myndigheterna, dvs. staden Reykjavík och kommunerna Akranes och Borgarbyggð (punkt 58 i beslutet att inleda förfarandet). Övervakningsmyndigheten kunde inte avgöra om åtgärderna kunde tillskrivas staten och innebar överföring av statliga resurser (punkt 63 i beslutet att inleda förfarandet).

(163)

Efter antagandet av beslutet att inleda förfarandet lämnade de isländska myndigheterna synpunkter som visade att OR inte var part i något av de relevanta låneavtal som ingåtts mellan GR och de två privata långivarna (128). Det finns inte heller några bevis för att staten (inklusive kommunerna) är inblandad i förhandlingar om eller godkännande av låneavtal eller ändring av kontrollklausulen. Övervakningsmyndigheten noterar att ingen annan berörd part inkom med synpunkter på beslutet att inleda förfarandet.

(164)

Övervakningsmyndigheten anser därför att OR inte är part i eller har deltagit i förhandlingarna om ändringen av kontrollklausulen och att det inte finns några bevis för att staten deltar i åtgärd 4.

(165)

De isländska myndigheterna hävdade och lade fram bevis för att ändringen av kontrollklausulen infördes på långivarnas begäran (129). De lämnade också ett yttrande från en juridisk expert om ändringar av kontrollklausuler som ofta används av finansinstitut både på Island och mer allmänt i Europa (130). Det faktum att denna klausul används allmänt på Island erkänns också av post- och telemyndigheten. I sitt beslut nr 3/2019 ifrågasatte post- och telemyndigheten inte GR:s påstående om att ändringen av kontrollklausulen är jämförbar med standardiserade internationella avtal. Tvärtom erkände post- och telemyndigheten att kontrollklausuler är normal marknadspraxis för långivare (131).

(166)

De isländska myndigheterna lade också fram bevis för att avskaffandet av ändringen av kontrollklausulen inte påverkade tillgången till och räntenivån hos en privat långivare (se punkt 66). Det framgår tydligt av utbytena mellan långivaren och GR att den förstnämnda inte fäste någon betydelse vid avskaffandet av ändringen av kontrollklausulen (132). Diskussionerna gällde uppenbarligen finansiella aspekter hos GR som inte hade något samband med ägandet.

(167)

Enligt väletablerad rättspraxis åligger det övervakningsmyndigheten att styrka förekomsten av statligt stöd i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet (133).

(168)

Som förklarats ovan var OR inte part i de låneavtal som var relevanta för åtgärd 4 och det finns inga uppgifter om att staten var inblandad i vidtagandet av åtgärd 4. Det förefaller snarare som om åtgärden infördes på långivarnas begäran, enligt normal marknadspraxis.

(169)

Dessutom visar de bevis som övervakningsmyndigheten förfogar över att ändringen av kontrollklausulen inte ledde till mer fördelaktiga lånevillkor eller tillgång till lånekapital för GR, i motsats till övervakningsmyndighetens preliminära uppfattning i beslutet att inleda förfarandet.

(170)

Övervakningsmyndigheten noterar också att inga synpunkter lämnades efter antagandet av beslutet att inleda förfarandet som skulle strida mot övervakningsmyndighetens bedömning av åtgärdens tillskrivbarhet och förmån.

(171)

Övervakningsmyndigheten drar slutsatsen att åtgärd 4 inte innebär något statligt ingripande eller ingripande med hjälp av statliga medel som kan tillskrivas staten. Övervakningsmyndigheten anser också att åtgärden inte gav GR någon förmån. Eftersom inte alla villkor i artikel 61.1 i EES-avtalet är uppfyllda utgör åtgärd 4 inte statligt stöd i den mening som avses i artikeln.

(172)

På grundval av ovanstående bedömning drar övervakningsmyndigheten slutsatsen att åtgärderna 1–4 inte utgör statligt stöd beviljat av OR till GR i den mening som avses i artikel 61.1 i EES-avtalet.