92003E1524

SKRIFTLIG FRÅGA E-1524/03

från Erik Meijer (GUE/NGL) till kommissionen

(6 maj 2003)

Ämne: Obligatorisk premiebetalning till hälsovårdssystem i en annan medlemsstat än där man bor och utnyttjar tjänsterna

1. Känner kommissionen till att fri rörlighet för personer och etableringsfriheten har lett till att många personer som inte längre är beroende av en boendeort i sitt ursprungsland, bland annat många pensionärer, slår sig ned i soliga och ur fritidssynpunkt attraktiva områden som till exempel de spanska kusterna?

2. Leder denna tillströmning av personer till ett relativt överutnyttjande av den spanska Seguridad Social, som med ett litet antal läkare och små resurser måste tillgodose de behov som lokala invånarna med låga inkomster har, så att väntelistorna växer?

3. Kan kommissionen bekräfta att förordning (EEG) nr 1408/71(1) föreskriver att personer med en pension eller sociala förmåner från hemlandet måste betala premier i denna medlemsstat för att få utnyttja hälsovårdstjänster i en annan medlemsstat där de valt att bosätta sig? Betyder detta att folk måste betala för en mycket större eller mycket mindre tjänsteutbud än det som finns tillgängligt i den medlemsstat där de uppehåller sig, så att det inte finns någon proportion mellan storleken på premien och storleken på de förmåner de åtnjuter? I vilken mån är detta förenligt med

principen om att personer inom EU inte skall behöva vidkännas några nackdelar mot bakgrund av den fria rörligheten för personer och etableringsfriheten?

4. Vilka blir följderna om en del tjänster som hittills omfattas av AWBZ (den allmänna lagen för särskilda sjukkostnader) i Nederländerna överförs till den allmänna sjukkassan, vilket skulle innebära att de resterande AWBZ-premierna uteslutande eller huvudsakligen skulle gå till tjänster som inte erbjuds i Spanien? Är det inte bättre att de betalar för sådana kompletterande tjänster i Spanien snarare än i Nederländerna?

5. Vad gör kommissionen för att se till att trycket från utländska invånare inte blir för stort på spanska Seguridad Social och att det inte uppstår en stor grupp av försäkrade som konstant klagar på höga premier och begränsade tjänster?

(1) EGT L 149, 5.7.1971, s. 2.

Svar från Anna Diamantopoulou på kommissionens vägnar

(6 juni 2003)

Kommissionen vill meddela parlamentsledamoten att eftersom det saknas ett harmoniserat socialt trygghetssystem inom gemenskapen, har det genom förordning (EEG) nr 1408/71(1) skapats regler för samordning av de nationella systemen för social trygghet. På detta sätt kan de som flyttar inom unionen åtnjuta ett socialt skydd på bästa villkor.

I förordning (EEG) nr 1408/71 föreskrivs det bl.a. att de som bor i en annan stat än där de är försäkrade ska få sjukvård där.

Rent allmänt föreskrivs det i förordning (EEG) nr 1408/71 att sjukvård ska ges enligt lagstiftningen i den medlemsstat där personen bor och vård ges på samma sätt som om denne vore försäkrad i den staten. Ett sådant system garanterar lika behandling av dem som bor i en medlemsstat. En pensionstagare som bor i en annan stat än den som betalar ut pensionen kommer således att få sjukvård i bosättningsstaten enligt lagstiftningen i denna medlemsstat, som om han vore försäkrad där. För att få sjukvård i bosättningsstaten ska pensionstagaren anmäla sig hos försäkringsinstitutionenen på bosättningsorten med hjälp av en blankett där det intygas att denne har rätt till sjukvård. Så snart anmälan har gjorts kan myndigheterna i bosättningsstaten ta med honom i beräkningarna av de nödvändiga sjukvårdsresurserna.

Förordning (EEG) nr 1408/71 innehåller också bestämmelser om vilket organ som svarar för en pensionstagares vårdkostnader. Om pensionstagaren erhåller pension från en enda medlemsstat som inte är bosättningsstaten, är det institutionen i den stat som betalar ut pensionen som svarar för kostnaderna för sjukvården. I förordningen regleras också hur avräkningen ska ske mellan försäkringsinstitutionerna: institutionen i bosättningsstaten får av den stat som betalar ut pensionen ett schablonbelopp (för närvarande 80 % av de genomsnittliga kostnaderna per år för en pensionstagares sjukvård i bosättningsstaten) som täcker pensionstagarens samtliga vårdkostnader.

I gengäld föreskrivs det också att den institution som svarar för vårdkostnaderna får ta ut de avgifter som eventuellt fastställs i lagstiftningen av den pension som det utbetalar

Detta kan medföra att en pensionstagare i vissa situationer får betala relativt höga sociala avgifter jämfört med de förmåner han kan göra anspråk i bosättningsstaten, men motsatt situation kan också förekomma.

Kommissionen kan meddela parlamentsledamoten att en partiell lösning på problemet har nåtts inom ramen för förhandlingarna om förslaget till förenkling och modernisering av förordning (EEG) nr 1408/71(2). Vid sitt möte den 3 december 2002 nådde rådet en uppgörelse om den allmänna inriktningen på kapitlet om förmåner vid sjukdom och moderskap.

Av denna framgår det att pensionstagaren också kan få sjukvård i den medlemsstat där den institution befinner sig som svarar för kostnaderna för pensionstagarens sjukvård (och till vilken han eventuellt betalar sociala avgifter), under förutsättning att denna medlemsstat har valt den lösningen och förekommer i den relevanta bilagan till förordningen.

(1) Rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, senast uppdaterad genom rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, EGT L 28, 30.1.1997.

(2) Förslag till rådets förordning (EG) om samordning av de sociala trygghetssystemen, EGT C 38, 12.2.1999.