91997E3647

SKRIFTLIG FRÅGA E-3647/97 från Kirsi Piha (PPE) till kommissionen (19 november 1997)

Ämne: Samarbete mellan myndigheter inom EU

I Finland har man under den senaste tiden genomlevt en tragedi då två polismän i tjänst dog under våldsamma förhållanden. Händelseförloppet var det att en dansk brottsling på permission från fängelset rånade ett hotell och därefter brutalt tog livet av två poliser. Tragedin har väckt många frågor i Finland och säkert också i Danmark. Därför vill jag fråga kommissionen följande:

Vad kan man göra för att detta inte skall upprepas? Hur kan man underlätta och effektivisera utbyte av information mellan myndigheter inom EU? Hur kan man effektivisera gränsövervakningen och samarbetet särskilt i fråga om upplysningar om hur brottslingar förflyttar sig och de permissioner de beviljats?

Händelsen ger inte precis någon bra reklam för den nytta EU-medborgarna har av Schengenavtalet. Det är uppenbart att den fria rörligheten också för med sig dåliga sidor och därför måste alla tänkbara åtgärder vidtas för att stävja dess skuggsidor.

Gemensamt svar på de skriftliga frågorna E-3590/97 och E-3647/97 ingivna av Anita Gradin för kommissionen (16 januari 1998)

I den mån som parlamentsledamöternas frågor gäller samarbete inom Europeiska unionen, skall det påpekas att polisiärt samarbete i allmänhet och via Europols narkotikaenhet och det framtida Europol i synnerhet, är begränsat till bekämpning av allvarliga former av internationell brottslighet. Man måste hålla isär detta från problemet med förrymda fångar och brottslingar på permission, problem som vanligtvis behandlas bilateralt eller via Interpol. Eftersom Amsterdamfördraget kommer att utöka det polisiära samarbetet till att omfatta förebyggande, uppdagande och utredning av brott i allmänhet, kan frågan huruvida det spörsmål parlamentsledamöterna tar upp omfattas av detta samarbete besvaras först när Amsterdamfördraget trätt i kraft. När det gäller samarbete i rättsliga frågor och utlämning, finns det överenskommelser mellan medlemsstaterna för att hantera förrymda fångar och andra som ställts inför rätta för allvarliga brott, bl.a. häktning i väntan på en formell begäran om utlämning. Dessa frågor regleras genom ett antal internationella konventioner, främst 1957 års Europeiska utlämningskonvention. Konventionerna har kompletterats och deras tillämpning underlättats genom 1996 års konvention om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater, som befinner sig på ratificeringsstadiet.

Enligt det gällande Fördraget om Europeiska unionen saknar kommissionen initiativrätt när det gäller polisiärt och straffrättsligt samarbete. Genom Amsterdamfördraget kommer kommissionen att ges en sådan rätt.

Genom ett protokoll till Amsterdamfördraget införlivas Schengenregelverket inom Europeiska unionen. Detta kommer att ske när fördraget träder i kraft, men innebär inte att Schengenavtalen blir automatiskt tillämpliga. När Amsterdamfördraget träder i kraft tillämpas inte Schengenavtalen ännu i medlemsstaterna. För de medlemsstater som under tiden har tillträtt Schengenavtalen, men som inte börjat tillämpa dem före ikraftträdandet, är det rådets sak att bestämma när Schengenavtalen skall börja tillämpas. När det gäller de länder som inte har tillträtt Schengenavtalen, Förenade kungariket och Irland, föreskriver protokollet om införlivande av Schengenregelverket att de kan begära att få tillämpa hela eller delar av regelverket. Rådets beslut i anledning av en sådan begäran fattas med enhällighet bland Schengenavtalens medlemsstater och den medlemsstat som framställt begäran.