1.

Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien) har ställt sex frågor till EU-domstolen angående tolkningen, mot bakgrund av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet. ( 2 )

2.

CH är en bulgarisk medborgare som inte behärskar det bulgariska skriftspråket. Han förekommer i belastningsregistret.

3.

Den 16 december 2022 greps CH på grund av misstanke om rån den 2 respektive den 14 december 2022. Efter att ha förts till polisstationen undertecknade han en förklaring om att han avstod från sin rätt att företrädas av en försvarare. Enligt bulgarisk rätt krävs underskrifter av en polistjänsteman och ett oberoende vittne som bevis för att en analfabet har avstått från den rätten. Det förefaller som om inget av de villkoren var uppfyllda. ( 3 ) Under det polisförhör som hölls i närvaro av en försvarare erkände CH att han hade begått det andra rånet och angav var de föremål som hade stulits vid det tillfället fanns. I samband med en direkt personidentifiering som därefter genomfördes samma dag pekade brottsoffret för det andra rånet ut CH som förövare.

4.

Den 17 december 2022 pekade brottsoffret för det första rånet ut CH som förövare under en andra direkt personidentifiering som genomfördes utan att en försvarare var närvarande. Sofiyska rayonna prokuratura (åklagarmyndigheten i Sofia, Bulgarien) åtalade därefter CH för rån den 2 och den 14 december 2022. Eftersom en person som anklagas för att ha begått ett brott enligt bulgarisk lag är skyldig att ha ett juridiskt ombud, utsågs en försvarare att företräda honom.

5.

Den 19 december 2022 inställde sig CH vid Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia), som beslutade att han skulle häktas i avvaktan på rättegången mot honom. Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) bekräftade beslutet den 29 december 2022.

6.

Den 13 juni 2023 avslog Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) CH:s begäran om en mildring av den frihetsberövande åtgärden. Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) bekräftade det beslutet den 22 juni 2023.

7.

Den 18 augusti 2023 beslutade Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) att CH skulle friges från häktet, på villkor att han regelbundet skulle anmäla sig hos polismyndigheten på den ort där han var bosatt. Rätten fattade detta beslut med motiveringen att det var omöjligt att veta huruvida CH, vid gripandet, frivilligt och medvetet hade avstått från sin rätt att företrädas av en försvarare eftersom han var analfabet och hans påstådda avstående inte hade undertecknats av ett vittne. Mot denna bakgrund fann Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) att den efterföljande polisutredningen var rättsstridig, vilket innebär att den bevisning som hade upptagits genom denna inte kunde användas för åtalet mot CH.

8.

Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) upphävde det beslutet den 7 september 2023 och beslutade att CH skulle förbli häktad. Rätten slog fast att CH visserligen inte hade företrätts av en försvarare mellan gripandet och åtalet, men att den bevisning som polisen hade inhämtat under utredningen inte föreföll ha upptagits på ett rättsstridigt sätt.

9.

Den 2 oktober 2023 beslutade Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) återigen att CH skulle friges, under förutsättning att han regelbundet skulle anmäla sig hos polismyndigheten på den ort där han var bosatt. Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) upphävde återigen det beslutet den 7 november 2023 och slog fast att CH skulle förbli häktad.

10.

Brottmålet mot CH är anhängigt vid Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia). Den domstolen hyser tvivel om huruvida polismyndigheten iakttog CH:s rätt till tillgång till försvarare under perioden efter gripandet och innan han åtalades för att begått de båda rånen. Rätten vill få klarhet i huruvida direktiv 2013/48 innebär att en nationell domstol, när den beslutar om tvångsåtgärder före rättegång, får bedöma huruvida bevisningen mot en tilltalad har upptagits i strid med vederbörandes rätt till tillgång till försvarare. Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) hyser tvivel om huruvida artikel 3.6 b i direktiv 2013/48, som föreskriver att medlemsstaterna får göra ett tillfälligt undantag från rätten till tillgång till försvarare i undantagsfall under förundersökningen men som inte har införlivats med bulgarisk rätt, har direkt effekt. Rätten vill även få klarhet i huruvida artikel 9.1 i direktiv 2013/48 iakttas i fall där en misstänkt, som är analfabet och som påstår sig inte ha haft kännedom om innehållet i den handling som denne undertecknade, skriftligen avstår från sin rätt till tillgång till försvarare. Slutligen vill Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) få klarhet i huruvida den omständigheten att en misstänkt, vid tidpunkten för dennes gripande, avstår från rätten till tillgång till försvarare innebär att polismyndigheten befrias från skyldigheten att informera vederbörande om rätten till tillgång till försvarare innan ytterligare utredningsåtgärder vidtas.

11.

Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) har därför beslutat att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till EU‑domstolen för förhandsavgörande:

12.

Eftersom CH har varit frihetsberövad sedan den 16 december 2022 och det i begäran om förhandsavgörande ställs frågor som rör ett område som avses i del III avdelning V i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, ansökte Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia) i sitt beslut om hänskjutande av den 11 januari 2024 även om att EU-domstolen skulle handlägga begäran om förhandsavgörande enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 107 i domstolens rättegångsregler.

13.

EU-domstolen biföll den ansökan genom beslut av den 25 januari 2024.

14.

I de skriftliga yttranden som har ingetts på CH:s vägnar anges att han inte hade något att tillägga till beslutet om hänskjutande. Europeiska kommissionen inkom med skriftliga yttranden, yttrade sig muntligen och besvarade EU-domstolens frågor vid förhandlingen den 11 mars 2024.

15.

Artikel 82.2 b FEUF utgör den rättsliga grunden för direktiv 2013/48. I den bestämmelsen ges Europeiska unionen befogenhet att anta direktiv som fastställer minimiregler för enskildas rättigheter i straffrättsliga förfaranden, utan hinder av skillnader mellan medlemsstaternas rättsliga traditioner och rättssystem. I artikel 1 i direktiv 2013/48 föreskrivs således minimiregler om rättigheterna för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden, bland annat rätten till tillgång till försvarare, utan att det påverkar subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna. ( 4 ) Medlemsstaterna får erbjuda en högre skyddsnivå. ( 5 )

16.

Genom sin första, andra och tredje fråga har den hänskjutande domstolen begärt en tolkning av direktiv 2013/48 mot bakgrund av artikel 47 i stadgan i ett sammanhang där CH är häktad i avvaktan på rättegång på beslut av Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia).

17.

I artikel 267 FEUF föreskrivs att ett förhandsavgörande ska vara ”nödvändigt” för att den hänskjutande domstolen ska kunna ”döma i saken” i det mål som är anhängigt vid den. ( 6 ) Det måste således föreligga ett sådant samband mellan målet vid en nationell domstol och den begärda tolkningen av unionsrätten att den sistnämnda tillgodoser ett objektivt behov för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra tvisten. ( 7 )

18.

Nationella domstolar beskriver den faktiska och rättsliga bakgrunden till de frågor som de hänskjuter till EU-domstolen angående tolkningen av unionsrätten. EU-domstolen prövar inte riktigheten av dessa konstateranden, utan tolkningsfrågorna presumeras vara relevanta. En begäran om förhandsavgörande kan bara avvisas då det är uppenbart att den tolkning av unionsrätten som den nationella domstolen begär inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU‑domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på den frågan. Den uppgift som EU-domstolen har anförtrotts inom ramen för mål om förhandsavgörande är nämligen att bidra till rättskipningen i medlemsstaterna och inte att avge rådgivande yttranden i allmänna eller hypotetiska frågor. ( 8 )

19.

Det framgår av handlingarna i målet att efter det beslut som Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) meddelade den 7 november 2023 om att CH skulle förbli häktad i avvaktan på rättegång, beslutade den hänskjutande domstolen, den 20 november 2023, ex officio att hänskjuta frågor till EU-domstolen för förhandsavgörande. ( 9 ) Det framgår av såväl protokollet från den förhandling vid den hänskjutande domstolen som hölls den dagen som beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen, vid tidpunkten för det beslutet, inte hade mottagit någon ansökan om ändring av den tvångsåtgärd som Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) hade vidtagit med avseende på CH. I artikel 270.1 i Nakazatelno-protsesualen kodeks ( 10 ) (straffprocesslagen) föreskrivs visserligen att frågan om ändring av en tvångsåtgärd kan väckas när som helst före rättegången, men den nationella domstolen är dock inte behörig att ändra en tvångsåtgärd på eget initiativ om någon ansökan inte har framställts på en tilltalads vägnar. ( 11 ) När en nationell domstol meddelar sitt slutliga avgörande i sakfrågan har den emellertid behörighet att fatta lämpliga beslut om de tvångsåtgärder som har vidtagits mot den tilltalade. ( 12 )

20.

Jag konstaterar dessutom att nya ansökningar om ändring av tvångsåtgärder enligt artikel 270.1 i straffprocesslagen endast får göras om den tilltalade kan visa att dennes omständigheter har förändrats. ( 13 ) I beslutet om hänskjutande ges ingen uppgift om att CH:s omständigheter skulle ha förändrats under de 13 dagar som gick mellan det att Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) meddelade sitt beslut och det att den hänskjutande domstolen beslutade att begära förevarande förhandsavgörande. Det förefaller således som om Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia), genom det beslutet om förhandsavgörande, vill att EU-domstolen ska pröva huruvida ett beslut av en appellationsdomstol är förenligt med unionsrätten i ett fall där den hänskjutande domstolen, enligt nationell rätt, inte är behörig att ändra eller ompröva det beslutet.

21.

Eftersom den hänskjutande domstolen inte har att pröva en ansökan om ändring, på grund av ändrade omständigheter, av den tvångsåtgärd som Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) antog, är den första, den andra och den tredje frågan uppenbart hypotetiska. Av detta skäl föreslår jag att EU-domstolen avvisar dessa frågor. Jag har icke desto mindre för avsikt att undersöka dem här i syfte att bistå EU-domstolen, för det fall den skulle besluta annorlunda.

22.

Genom den första, den andra och den tredje frågan vill den hänskjutande domstolen, i huvudsak, få klarhet i huruvida artikel 12.2 i direktiv 2013/48, jämförd med artikel 47 i stadgan, innebär att en nationell domstol som har att pröva en ansökan om ändring av en tvångsåtgärd under förundersökningen i ett brottmål har behörighet att bedöma huruvida bevisningen har upptagits i strid med rätten till tillgång till försvarare, trots motsatta instruktioner från en appellationsdomstol.

23.

Kommissionen har erinrat om att minimiregler fastställs i direktiv 2013/48. Enligt artikel 12.1 i det direktivet ska misstänkta eller tilltalade ha tillgång till effektiva rättsmedel enligt nationell rätt, om deras rättigheter enligt det direktivet har åsidosatts. Om detaljerade bestämmelser saknas på unionsnivå, ankommer det på varje medlemsstat att i den interna rättsordningen fastställa sådana bestämmelser, under förutsättning att likvärdighets- och effektivitetsprinciperna iakttas. Kommissionen anser således att det enligt direktiv 2013/48 inte är tillåtet för en domstol att automatiskt avvisa den omtvistade bevisningen som otillåtlig och har föreslagit att domstolen ska göra en avvägning.

24.

Det framgår av skälen 4 och 6 i direktiv 2013/48 att direktivet syftar till att genomföra principen om ömsesidigt erkännande av domar i brottmål, vilken grundar sig på det förtroende som medlemsstaterna har för varandras straffrättsliga system. Direktivet i fråga är ägnat att främja möjligheten att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas i enlighet med vad som anges i artikel 47 andra stycket i stadgan samt rätten till försvar som garanteras genom artikel 48.2 i stadgan. ( 14 ) I direktiv 2013/48 fastställs emellertid minimiregler för att förfäkta rätten för misstänkta och tilltalade att få tillgång till en försvarare i straffrättsliga förfaranden. ( 15 ) Detta är i linje med det faktum att straffrättsliga förfaranden, enligt nuvarande unionsrätt, huvudsakligen är en fråga som medlemsstaterna ska reglera. ( 16 )

25.

Enligt artikel 12.1 i direktiv 2013/48 ska medlemsstaterna tillhandahålla effektiva rättsmedel enligt nationell rätt, om de rättigheter som följer av det direktivet har åsidosatts. Med hänsyn till dess klara, ovillkorliga och precisa ordalydelse förefaller den bestämmelsen även utgöra hinder för varje nationell åtgärd som skulle hindra tillgången till ett effektivt rättsmedel, om de rättigheterna har åsidosatts. ( 17 ) I artikel 12.1 i direktiv 2013/48 föreskrivs emellertid att rätten att få eventuella åsidosättanden av de rättigheter som följer av direktivet fastställda ska beviljas i enlighet med förfarandena i nationell rätt. Den syftar således inte till att fastställa hur ett sådant åsidosättande ska kunna åberopas, hur det ska styrkas eller vid vilken tidpunkt sanningshalten i sådana påståenden ska fastställas. ( 18 )

26.

I artikel 12.2 i direktiv 2013/48 föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att rätten till försvar och till en rättvis rättegång respekteras vid bedömningen av bevisning som har upptagits i strid med rätten till en försvarare i straffrättsliga förfaranden. Den omständigheten att det i artikel 2.4 i direktiv 2013/48 anges att det direktivet ska tillämpas när en misstänkt eller tilltalad frihetsberövas, oavsett i vilket skede det straffrättsliga förfarandet befinner sig, innebär att den ger ett klart stöd för uppfattningen att artikel 12.2 i direktiv 2013/48 ska kunna åberopas under hela det straffrättsliga förfarandet.

27.

I skäl 50 i direktiv 2013/48 anges att skyldigheten att se till att rätten till försvar och rätten till en rättvis rättegång respekteras inte påverkar nationella bestämmelser eller system för bevistillåtlighet. Den skyldigheten hindrar inte medlemsstaterna från att bibehålla ett system genom vilket alla befintliga bevis kan åberopas i en domstol ”utan att dessa separat eller på förhand har bedömts med avseende på tillåtlighet”. ( 19 ) Det skälet bekräftar således unionslagstiftarens avsikt att ge medlemsstaterna ett utrymme för skönsmässig bedömning för att anta specifika förfaranden för det ändamålet.

28.

Härav följer att principen om medlemsstaternas processuella autonomi är tillämplig utan att det påverkar de gränser som fastställs i unionsrätten. ( 20 ) I avsaknad av unionsbestämmelser ankommer det på varje medlemsstat att i den interna rättsordningen avgränsa domstolarnas behörighet och att fastställa de utförliga processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten. Sådana utförliga processuella regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som reglerar liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir orimligt svårt eller omöjligt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen). ( 21 )

29.

När det gäller effektivitetsprincipen innebär inte unionsrätten att medlemsstaterna är skyldiga att införa andra rättsmedel än dem som finns i nationell rätt. Det förhåller sig emellertid annorlunda om det av den nationella rättsordningens systematik framgår att det inte finns något rättsmedel som ens prejudiciellt ger den berörda domstolen möjlighet att säkerställa skyddet för enskildas rättigheter enligt unionsrätten. ( 22 )

30.

Av detta följer att unionsrätten inte utgör hinder för att en medlemsstat begränsar domstolsprövningen av bevisning som har åberopats för att vidta tvångsåtgärder under förundersökningen, om den domstol som prövar brottmålet i sak sedan kan kontrollera att den tilltalades rättigheter enligt direktiv 2013/48, jämfört med artiklarna 47 och 48.2 i stadgan, har respekterats. ( 23 )

31.

Enligt beslutet om hänskjutande anser Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) att den hänskjutande domstolen, enligt bulgarisk rätt, inte var behörig, när den hade att pröva en ansökan om ändring av de tvångsåtgärder som vidtogs under förundersökningen enligt artikel 270.1 i straffprocesslagen, att utreda de omständigheter under vilka den bevisningen mot den tilltalade hade upptagits. Med hänsyn till den slutsats som jag har dragit i punkt 30 i förevarande förslag till avgörande utgör artikel 12 i direktiv 2013/48 inte hinder för bestämmelser och nationell rättspraxis med denna innebörd, under förutsättning att en domstol som prövar anklagelserna mot en tilltalad i sak kan bedöma huruvida de rättigheter som skyddas genom direktiv 2013/48 har åsidosatts och kan fastställa alla eventuella följder av ett sådant åsidosättande, i synnerhet huruvida den bevisning som erhållits under dessa omständigheter kan tillåtas eller vilket bevisvärde den har. ( 24 )

32.

Om det däremot antas att den hänskjutande domstolen enligt bulgarisk rätt, när den har att pröva en ansökan enligt artikel 270 i straffprocesslagen, är behörig att utreda de omständigheter under vilka bevisningen mot den tilltalade har upptagits, måste den utöva den behörigheten på ett sätt som är förenligt med artikel 12 i direktiv 2013/48 och därigenom säkerställa rätten till försvar.

33.

Beslutet om hänskjutande är dessvärre otydligt på den punkten i bulgarisk rätt. Den hänskjutande domstolen tycks hävda att det beslut som Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia City) meddelade den 7 september 2023 innebar att den hänskjutande domstolen inte var behörig att pröva frågan huruvida rätten till tillgång till försvarare hade åsidosatts. Det är intressant att notera att den hänskjutande domstolen inte har gjort samma påstående vad gäller det beslut som Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) meddelade den 7 november 2023, i vilket den sistnämnda domstolen förefaller ha bedömt huruvida ansökan om ändring av tvångsmedelsåtgärden var välgrundad och därmed underförstått har medgett att den hänskjutande domstolen var behörig att meddela sitt beslut.

34.

Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att EU-domstolen besvarar den första, den andra och den tredje frågan så, att artikel 12.2 i direktiv 2013/48, jämförd med artikel 47 i stadgan, inte innebär att en nationell domstol som har att pröva en ansökan om ändring av en tvångsåtgärd under förundersökningen i ett brottmål måste vara behörig att pröva huruvida bevisningen har upptagits i strid med rätten till tillgång till försvarare, under förutsättning att den domstol som prövar brottsanklagelsen i sak kan bedöma huruvida ett sådant åsidosättande har gjorts och fastställa alla eventuella följder av ett sådant åsidosättande, i synnerhet huruvida den bevisning som erhållits under dessa omständigheter kan tillåtas eller vilket bevisvärde den har. En nationell domstol ska iaktta artikel 12 i direktiv 2013/48 när den utövar sin behörighet att göra en sådan bedömning under förundersökningen i ett brottmål.

35.

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.6 b i direktiv 2013/48 har direkt effekt.

36.

Kommissionen anser att den frågan ska besvaras nekande.

37.

Enligt fast rättspraxis har enskilda, i alla de fall då bestämmelserna i ett direktiv med avseende på innehållet framstår som ovillkorliga och tillräckligt precisa, rätt att åberopa dem inför den nationella domstolen gentemot staten, dels då direktivet inte har införlivats med den nationella rätten inom tidsfristen, dels då det inte har införlivats på ett korrekt sätt. ( 25 ) Att åberopa en direktivbestämmelse som inte är tillräckligt klar, precis och ovillkorlig för att kunna ha direkt effekt kan således inte i sig, och enbart med stöd av unionsrätten, leda till att en domstol i en medlemsstat underlåter att tillämpa en nationell bestämmelse. ( 26 ) Det är även fastslaget i fast rättspraxis att ett direktiv inte i sig kan medföra skyldigheter för en enskild och inte som sådant kan åberopas gentemot denne vid en nationell domstol. ( 27 )

38.

I artikel 3.6 b i direktiv 2013/48 föreskrivs att i undantagsfall och endast under förundersökningen får medlemsstaterna göra ett tillfälligt undantag från rätten till tillgång till försvarare om omedelbara åtgärder från de utredande myndigheternas sida är avgörande för att förhindra att straffrättsliga förfaranden väsentligen äventyras, om och i den mån detta är motiverat med hänsyn till de särskilda omständigheterna i det enskilda fallet.

39.

Enligt skäl 38 i direktiv 2013/48 är medlemsstaterna skyldiga att i nationell rätt klart och tydligt ange skälen till och kriterierna för att de ska få tillämpa sådana tillfälliga undantag och vara återhållsamma med att utnyttja dem. I artikel 8 i direktiv 2013/48 anges de allmänna villkoren för att tillämpa sådana tillfälliga undantag som avses i artikel 3.6 i det direktivet. Sådana tillfälliga undantag måste vara proportionella och strikt tidsbegränsade. De får endast godkännas genom ett motiverat beslut, som efter en bedömning i det enskilda fallet fattats av en rättslig myndighet eller en annan behörig myndighet, under förutsättning att de sistnämnda besluten kan bli föremål för rättslig prövning.

40.

Härav följer att medlemsstaterna inte kan åberopa ett tillfälligt undantag från rätten till tillgång till försvarare till nackdel för en enskild när de inte har antagit utförliga bestämmelser för att utnyttja den möjlighet som ges i artikel 3.6 i direktiv 2013/48. ( 28 )

41.

Jag föreslår därför att EU-domstolen besvarar den fjärde frågan så, att artikel 3.6 b i direktiv 2013/48 inte har direkt effekt.

42.

Även om detta är en fråga som den hänskjutande domstolen har att bedöma, vill jag påpeka att enligt den hänskjutande domstolen har artikel 3.6 b i direktiv 2013/48 inte införlivats med bulgarisk rätt. Under sådana omständigheter kan nationella domstolar inte stödja sig på artikel 3.6 b i direktiv 2013/48 för att begränsa de rättigheter som enskilda har enligt det direktivet. Jag vill tillägga att det i vilket fall som helst inte finns något i handlingarna i målet som visar att det rörde sig om några undantagsfall som krävde omedelbara åtgärder från polismyndighetens sida.

43.

Genom sin femte fråga vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 9 i direktiv 2013/48 ska tolkas så, att en misstänkt som är analfabet kan avstå från sin rätt till tillgång till försvarare under förutsättning att vederbörande ges tydlig och tillräcklig information om innebörden av den rättigheten och om de eventuella konsekvenserna av att avstå från den på ett sätt som denne, med hänsyn till sina individuella omständigheter, kan förstå.

44.

Kommissionen har anfört att artikel 9 i direktiv 2013/48 innehåller ett antal garantier för att säkerställa att en misstänkt eller tilltalad, till följd av att denne avstår från rätten till tillgång till försvarare, inte oavsiktligt gör självbelastande uttalanden eller vittnar mot sig själv. Rätten till försvarare är av avgörande betydelse för att säkerställa parternas likställdhet i processen, särskilt vid gripandet av en misstänkt eller tilltalad då denne, på grund av straffrättsliga förfarandens komplexa karaktär, är särskilt utsatt. Att CH är analfabet gör honom till en utsatt person i den mening som avses i artikel 13 i direktiv 2013/48. ( 29 )

45.

Utan att det påverkar nationell rätt som kräver närvaro eller bistånd av en försvarare, avser artikel 9.1 i direktiv 2013/48 avstående från rätten till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden. Under sådana omständigheter ska medlemsstaterna se till att den misstänkte eller tilltalade, muntligen eller skriftligen, har fått tydlig och tillräcklig information avfattad på ett enkelt och begripligt språk om innebörden av den rättigheten och om konsekvenserna av ett sådant avstående. Varje avstående ska vara frivilligt och göras på ett otvetydigt sätt. I skäl 39 i direktiv 2013/48 erinras det om att när information ges om innebörden av rätten till tillgång till försvarare och om de eventuella konsekvenserna av ett avstående från den bör hänsyn tas till de misstänktas särskilda omständigheter, inbegripet deras ålder samt deras psykiska och fysiska tillstånd. Att en misstänkt är analfabet är således en relevant omständighet som de nationella myndigheterna ska beakta när de tillhandahåller sådan information som krävs enligt artikel 9.1 i det direktivet. Direktivets artikel 13 ger ett implicit stöd för denna tolkning, eftersom det föreskrivs att utsatta personers behov ( 30 ) ska beaktas utan att de hindras från att besluta att avstå från rätten till tillgång till försvarare. ( 31 )

46.

Även om misstänkta och tilltalade ska ha en konkret och faktisk möjlighet enligt nationell rätt att bistås av en advokat, utesluter detta inte att de, för det fall de avstår från denna möjlighet i enlighet med villkoren i artikel 9 i direktiv 2013/48, måste tåla de eventuella konsekvenserna av detta avstående. ( 32 )

47.

I artikel 9.1 i direktiv 2013/48 föreskrivs att för att ett avstående ska få verkan måste de eventuella konsekvenserna av detta förklaras för den misstänkte eller tilltalade på ett enkelt och begripligt språk. Härav följer att utan sådana förklaringar kan ett faktiskt avstående inte medges. I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att den hänskjutande domstolen anser att CH aldrig informerades om konsekvenserna av att avstå från sin rätt till tillgång till försvarare, men att Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia) är av motsatt uppfattning. Denna till synes omtvistade sakfråga är till syvende och sist en fråga som det ankommer på de nationella domstolarna att avgöra.

48.

I artikel 9.2 i direktiv 2013/48 föreskrivs att ett avstående kan göras skriftligen eller muntligen i enlighet med de förfaranden som föreskrivs i den berörda medlemsstatens rätt. Direktiv 2013/48 innehåller inte i sig några formella villkor för att ett avstående ska få göras, utan sådana villkor ska regleras i nationell rätt. Ett åsidosättande av ett formellt villkor som uppställs i nationell rätt för att ett avstående ska vara giltigt, exempelvis en bestämmelse om att ett vittne ska intyga eller underteckna ett avstående, och konsekvenserna av ett sådant åsidosättande är frågor som omfattas av nationell rätt och som ska avgöras av nationella domstolar.

49.

Jag föreslår därför att EU-domstolens svar på den femte frågan blir att artikel 9 i direktiv 2013/48 ska tolkas så, att en misstänkt eller tilltalad som är analfabet kan avstå från sin rätt till försvarare under förutsättning att vederbörande ges tydlig och tillräcklig information om innebörden av den rättigheten och om de eventuella konsekvenserna av att avstå från den på ett sätt som denne, med hänsyn till sina individuella omständigheter, kan förstå.

50.

Den hänskjutande domstolen har ställt sin sjätte fråga för att få klarhet i huruvida artikel 9.3 i direktiv 2013/48 innebär att medlemsstaterna ska informera en misstänkt eller tilltalad som avstår från rätten till tillgång till försvarare om att vederbörande kan återkalla detta avstående när som helst innan de behöriga myndigheterna vidtar någon utredningsåtgärd med dennes medverkan.

51.

Kommissionen anser att den frågan ska besvaras jakande.

52.

I artikel 9.3 i direktiv 2013/48 föreskrivs att medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade kan återkalla ett avstående när som helst under de straffrättsliga förfarandena och att de informeras om den möjligheten. Ett sådant återkallande har verkan från och med det ögonblick då det görs.

53.

Kravet på att misstänkta ska informeras om möjligheten att återkalla ett avstående när som helst under de straffrättsliga förfarandena skulle kunna uppfyllas genom att de informeras om detta vid den tidpunkt då de avstår från den rättigheten. Ett sådant synsätt förefaller innebära att så snart en misstänkt eller tilltalad har avstått från sin rättighet är det därefter upp till denne att avgöra huruvida han eller hon ska göra anspråk på rätten att återkalla den.

54.

Det följer av artikel 3.1 i direktiv 2013/48, jämförd med artikel 2.1 i detta, att rätten till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden syftar till att säkerställa att en misstänkt eller tilltalad i praktiken och på ett effektivt sätt kan utöva sin rätt till försvar fram till dess att det straffrättsliga förfarandet har avslutats. Med hänsyn tagen till den frivilliga karaktären hos ett avstående enligt artikel 9.1 b i direktiv 2013/48, jämförd med behovet av att skydda utsatta misstänkta eller tilltalade personers särskilda behov vid tillämpningen av det direktivet, såsom krävs enligt artikel 13 i detta, är det uppenbart att en sådan tolkning av artikel 9.3 i direktiv 2013/48 som anges i punkt 53 i förevarande förslag till avgörande strider mot syftet med och systematiken i direktivets bestämmelser. Mot denna bakgrund är en sådan tolkning av artikel 9.3 i direktiv 2013/48 att föredra som innebär att medlemsstaterna är skyldiga att se till att misstänkta och tilltalade, i synnerhet utsatta personer, regelbundet informeras om sin rätt att återkalla ett avstående som de frivilligt har gjort fram till dess att de straffrättsliga förfarandena har avslutats.

55.

Eftersom sådan information måste lämnas för att tilltalade eller misstänkta för brott ska kunna, i praktiken och på ett effektivt sätt, utöva sin rätt till försvar, ska det kravet vara uppfyllt i praktiken snarare än formellt sett. ( 33 ) Medlemsstaterna får inte begränsa sig till att informera en misstänkt eller tilltalad om möjligheten att återkalla ett avstående vid den tidpunkt då denne gjorde detta, i synnerhet inte när den misstänkte eller tilltalade är en utsatt person. Detta innebär inte nödvändigtvis att medlemsstaterna måste påminna en misstänkt eller tilltalad om möjligheten att återkalla ett avstående inför varje steg i utredningen av ett påstått brott där vederbörande medverkar. Behovet av att påminna en misstänkt eller tilltalad beror på den planerade utredningsåtgärdens art och objektiva betydelse, mot bakgrund av alla relevanta omständigheter. Jag föreslår därför att EU-domstolen vid tolkningen av artikel 9.3 i direktiv 2013/48 tillämpar följande kriterium: Vid varje tidpunkt då det finns objektiva skäl att anta att en misstänkt eller tilltalad, som har avstått från rätten till tillgång till försvarare, på ett betydande sätt kan hindras i sitt försvar till följd av det avståendet, måste medlemsstaterna vidta skäliga åtgärder för att se till att den misstänkte informeras om sin rätt att återkalla det avståendet.

56.

Jag föreslår därför att EU-domstolens svar på den sjätte frågan blir att artikel 9.3 i direktiv 2013/48 ska tolkas så, att i fall där en misstänkt eller tilltalad avstår från sin rätt till tillgång till försvarare ska medlemsstaterna vidta skäliga åtgärder för att se till att vederbörande informeras om rätten att återkalla det avståendet vid varje tidpunkt då det, till följd av avståendet, finns objektiva skäl att anta att den misstänkte eller tilltalade på ett betydande sätt kan hindras i sitt försvar.

57.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att EU-domstolen besvarar de frågor som Sofiyski rayonen sad (Distriktsdomstolen i Sofia, Bulgarien), genom beslut av den 11 januari 2024, har ställt för förhandsavgörande på följande sätt: