This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 62023CC0187
Opinion of Advocate General Campos Sánchez-Bordona delivered on 11 April 2024.###
Förslag till avgörande av generaladvokat M. Campos Sánchez-Bordona föredraget den 11 april 2024.
Förslag till avgörande av generaladvokat M. Campos Sánchez-Bordona föredraget den 11 april 2024.
ECLI identifier: ECLI:EU:C:2024:309
- Date of document:
- 11/04/2024
- Form:
- Generaladvokatens förslag till avgörande
- Advocate General:
- Campos Sánchez-Bordona
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
MANUEL CAMPOS SÁNCHEZ-BORDONA
föredraget den 11 april 2024 (1)
Mål C‑187/23 [Albausy] (i)
E.V.G.-T.
ytterligare deltagare i rättegången:
P.T.,
F.T.,
G.T.
(begäran om förhandsavgörande från Amtsgericht Lörrach (Distriktsdomstolen i Lörrach, Tyskland))
”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EU) nr 650/2012 – Utfärdande av ett europeiskt arvsintyg – Invändning som framförts inom ramen för förfarandet för utfärdande”
1. Syftet med förordning (EU) nr 650/2012(2) är att undanröja hindren för fri rörlighet för de personer som för närvarande har svårt att hävda sina rättigheter vid arv med gränsöverskridande verkan.
2. I detta syfte inrättas genom förordning nr 650/2012 ett europeiskt arvsintyg för den inre marknaden(3) och där ges detaljerade föreskrifter om hur sådana arvsintyg ska utfärdas och om deras rättsverkningar. Med hjälp av det intyget ska arvingar, testamentstagare, testamentsexekutorer eller boutredningsmän lätt kunna bevisa sin ställning eller sina rättigheter eller befogenheter i alla medlemsstater.
3. Detta mål om förhandsavgörande har föranletts av att den avlidnes hustru, som anses vara ensam förmånstagare till ett testamentariskt förordnande, ansökt om utfärdande av ett europeiskt arvsintyg hos den behöriga nationella myndigheten. Vid samma myndighet, och i samma förfarande, har den avlidnes barn och barnbarn bestridit det ingivna testamentets giltighet. Det råder oenighet om hur detta bestridande påverkar utfärdandet av intyget.
4. EU-domstolen har tidigare besvarat andra tolkningsfrågor rörande den här typen av intyg,(4) men ingen av dessa handlade om de frågeställningar som aktualiseras här, vilka domstolen bara ska pröva om den anser att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning.
I. Tillämpliga bestämmelser. Unionsrätt
A. Förordning nr 650/2012
5. I artikel 62 (”Inrättande av ett europeiskt arvsintyg”) föreskrivs följande i punkt 1:
”1. Genom denna förordning inrättas ett europeiskt arvsintyg (nedan kallat arvsintyget) som ska utfärdas för användning i en annan medlemsstat och ha de verkningar som förtecknas i artikel 69.”
6. I artikel 63 (”Arvsintygets syfte”) föreskrivs följande:
”1. Arvsintyget ska användas av arvingar, testamentstagare som har direkta rättigheter i arvet och testamentsexekutorer eller boutredningsmän som i en annan medlemsstat behöver åberopa sin ställning eller utöva sina rättigheter som arvingar eller testamentstagare och/eller sina befogenheter som testamentsexekutorer eller boutredningsmän.
2. Arvsintyget får i synnerhet användas för att visa en eller flera av följande omständigheter:
a) Ställningen och/eller rättigheterna för varje arvinge eller i förekommande fall varje testamentstagare som anges i arvsintyget liksom deras respektive arvslott.
b) Tilldelning av en specifik tillgång eller specifika tillgångar som ingår i kvarlåtenskapen till arvinge eller i förekommande fall testamentstagare som anges i arvsintyget.
c) Befogenheter för den person som i arvsintyget anges som testamentsexekutor eller boutredningsman.”
7. Artikel 64 (”Behörighet att utfärda europeiskt arvsintyg”) har följande lydelse:
”Arvsintyget ska utfärdas i den medlemsstat vars domstolar är behöriga enligt artikel 4, 7, 10 eller 11. Utfärdande myndighet ska vara
a) en domstol enligt definitionen i artikel 3.2 eller
b) en annan myndighet som enligt nationell rätt är behörig att handlägga arvsärenden.”
8. I artikel 65 (”Ansökan om arvsintyg”) har punkt 3 l följande lydelse:
”Ansökan ska innehålla den information som förtecknas nedan, såvitt denna information är känd för sökanden och behövs för att den utfärdande myndigheten ska kunna intyga de omständigheter som sökanden vill ha bestyrkta, och ska åtföljas av alla relevanta handlingar antingen i original eller i form av kopior som uppfyller de villkor som krävs för att deras äkthet ska kunna fastställas, utan att det påverkar tillämpningen av artikel 66.2:
…
l) En förklaring om att de uppgifter som ska styrkas, såvitt sökanden känner till, inte är föremål för någon tvist.”
9. I artikel 66 (”Prövning av ansökan”) föreskrivs följande:
”1. Vid mottagandet av ansökan ska den utfärdande myndigheten kontrollera den information och de förklaringar och handlingar samt annan bevisning som sökanden tillhandahåller. Den ska självmant göra de utredningar som krävs för att kontrollera de uppgifter som lämnats om detta föreskrivs eller är tillåtet i den lag som gäller för myndigheten eller uppmana sökanden att lämna ytterligare bevisning som myndigheten anser vara nödvändig.
…
4. Den utfärdande myndigheten ska vidta alla nödvändiga åtgärder för att informera förmånstagarna om ansökan om ett arvsintyg. Den ska, om detta är nödvändigt för fastställandet av de omständigheter som ska styrkas, höra berörda personer eller testamentsexekutorer eller boutredningsmän och göra offentliga tillkännagivanden som syftar till att ge andra eventuella förmånstagare möjligheten att åberopa sina rättigheter.
…”
10. Artikel 67 (”Utfärdande av arvsintyg”) har följande lydelse:
”1. Den utfärdande myndigheten ska utan dröjsmål utfärda arvsintyget i enlighet med förfarandet i detta kapitel när de uppgifter som ska styrkas har fastställts enligt den lag som är tillämplig på arvet eller enligt annan lag som är tillämplig på vissa delar av det. Den ska använda det formulär som utarbetats i enlighet med det rådgivande förfarande som avses i artikel 81.2.
Den utfärdande myndigheten ska i synnerhet inte utfärda arvsintyget
a) om ett klagomål har riktats mot de uppgifter som ska styrkas eller
b) om intyget inte skulle vara förenligt med ett beslut som omfattar samma uppgifter.
…”
11. I artikel 69 (”Arvsintygets rättsverkningar”) föreskrivs följande:
”1. Arvsintyget ska ha rättsverkningar i alla medlemsstater utan att det krävs något särskilt förfarande.
2. Det ska antas att arvsintyget på ett korrekt sätt visar omständigheter som har fastställts enligt den lag som är tillämplig på arvet eller enligt annan lag som är tillämplig på vissa delar av det. Den person som i arvsintyget anges som arvinge, testamentstagare, testamentsexekutor eller boutredningsman ska antas ha den ställning som anges i arvsintyget och/eller vara innehavare av de rättigheter eller befogenheter som anges i arvsintyget utan några andra villkor för och/eller inskränkningar i dessa rättigheter eller befogenheter än de som anges i arvsintyget.
3. Varje person som utifrån den information som ges i arvsintyget gör betalningar eller överlåter egendom till en person som i arvsintyget anges som bemyndigad att ta emot betalning eller egendom ska anses ha gjort transaktioner med en person som är bemyndigad att ta emot betalning eller egendom, såvida inte personen insåg att innehållet i arvsintyget var felaktigt eller inte har kännedom om sådana felaktigheter på grund av grov oaktsamhet.
4. Om en person som i arvsintyget anges som bemyndigad att förfoga över arvsegendom förfogar över sådan egendom till förmån för en annan person, ska denna andra person, om denne agerar utifrån den information som ges i arvsintyget, anses ha gjort transaktioner med en person som är bemyndigad att förfoga över den berörda egendomen, såvida inte personen insåg att innehållet i arvsintyget var felaktigt eller inte har kännedom om sådana felaktigheter på grund av grov oaktsamhet.
5. Arvsintyget ska utgöra en giltig handling för registrering av arvsegendomen, i det relevanta registret i en medlemsstat utan att det påverkar tillämpningen av artikel 1.2 k och 1.2 l.”
B. Genomförandeförordning nr 1329/2014(5)
12. I artikel 1.5 föreskrivs följande:
”Det formulär som ska användas för att utfärda ett europeiskt arvsintyg i enlighet med artikel 67.1 i förordning (EU) nr 650/2012 ska utformas på det sätt som anges i bilaga 5, formulär V.”
13. I den sista delen av formulär V i bilaga 5 anges det att myndigheten ska intyga ”att inga av de i intyget nämnda omständigheterna hade bestridits av förmånstagarna när intyget upprättades”
II. Bakgrund, målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
14. P.T., som senast bodde i Tyskland och var fransk medborgare, avled den 15 september 2021.
15. Den 23 november 2021, vände sig E.V.G.-T., som var gift med P.T. vid tidpunkten för hans död, till Amtsgericht Lörrach (Distriktsdomstolen i Lörrach, Tyskland) och ansökte om ett europeiskt arvsintyg där hon angavs som enda arvinge.(6)
16. Fört detta ändamål uppvisade hon ett testamente, undertecknat av båda makarna, med följande innehåll:
”Gemensamt testamente
Vi, makarna E.G.-T., född den … och P.T., född den …, båda bosatta på …, förklarar följande:
1) Vi är inte bundna av tidigare arvsrättsliga förordnanden om kvarlåtenskap och vi har inte gjort några arvsrättsliga förordnanden om kvarlåtenskap. Som en försiktighetsåtgärd återkallar vi alla förordnanden om kvarlåtenskap som vi tidigare har gjort ensidigt eller gemensamt.
2) Vi utser varandra till våra enda arvingar. Detta arvsrättsliga förordnande om kvarlåtenskap görs ömsesidigt och med bindande verkan. Den arvtagare som avlider sist begränsas för övrigt inte av denna bestämmelse. Det står honom eller henne fritt att själv förordna om arvet efter honom eller henne, även innan den först avlidne har dött, men endast i det fall då han eller hon kommer att vara den sist avlidne.
3) Vi är båda bosatta i Tyskland och vill att den tyska arvsrätten ska tillämpas, vilken vi bestämmer som tillämplig rätt inom ramen för lagvalet, i den mån det är möjligt. Detta gäller ömsesidigt.
R. den 23 juli 2020. E.G.-T. Detta är även min vilja. P.T.”
17. Dessutom fanns det ett tidigare testamente, handskrivet och undertecknat av testatorn, med följande innehåll:
”Jag, P.M.J.T., född den … i A., bosatt i …, Spanien, återkallar alla tidigare förordnanden om kvarlåtenskap. Jag testamenterar den disponibla delen av mitt arv till mina två barnbarn, sönerna till P., N.A.J.T., född den … och J.N.J.T., … De ska dela denna i lika stora delar. Jag utser min son P. och endast honom att organisera min begravningsgudstjänst med en gregoriansk mässa och min begravning i … Spanien. A. den 31 maj 2001 Detta är mitt testamente. P.T.”
18. E.V.G.-T. betraktar sig som enda arvinge till P.T. på grund av testamentet av den 23 juli 2020. P.T:s barn och barnbarn anser däremot att testamentet är ogiltigt, på grund av att den avlidne vid upprättandet av testamentet inte längre hade kapacitet att upprätta det och att underskriften inte var hans egen.
19. Enligt den hänskjutande domstolen hade testatorn fortfarande kapacitet att upprätta testamentet(7) och på det testamente som har getts in finns hans underskrift.(8)
20. Amtsgericht Lörrach (Distriktsdomstolen i Lörrach) anser i detta sammanhang att utfärdandet av intyget är beroende av tolkningen av förordning nr 650/2012 och har därför vilandeförklarat målet(9) och hänskjutit följande frågor till EU‑domstolen för ett förhandsavgörande:
”1) Ska artikel 67.1 andra stycket a i förordning nr 650/2012 tolkas så, att därmed även invändningar avses som framförts inom ramen för själva förfarandet för utfärdande av det europeiska arvsintyget och att domstolen inte kan pröva dessa och att därmed inte enbart invändningar avses som gjorts gällande i ett annat förfarande?
2) Om [fråga 1] besvaras jakande, ska artikel 67.1 andra stycket a i förordning nr 650/2012 tolkas så, att ett europeiskt arvsintyg inte får utfärdas, även för det fall att det i förfarandet för utfärdande av det europeiska arvsintyget har framförts invändningar, och dessa emellertid redan har prövats i arvsintygsförfarandet enligt tysk rätt?
3) Om [fråga 1] besvaras jakande, ska artikel 67.1 andra stycket a i arvsförordningen tolkas så, att därmed varje invändning avses, även om den inte har styrkts i tillräcklig mån och det inte krävs att formella åtgärder för bevisupptagning vidtas avseende denna omständighet?
4) Om [fråga 1] besvaras nekande, i vilken form ska domstolen ange skälen till att den avvisat invändningarna och utfärdat det europeiska arvsintyget?”
III. Förfarandet vid EU-domstolen
21. Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolen den 23 mars 2023.
22. Skriftliga yttranden har inkommit från den tyska och den spanska regeringen samt Europeiska kommissionen. Samtliga dessa, och E.V.G.-T., var närvarande vid förhandlingen den 31 januari 2024.
IV. Bedömning
23. Den hänskjutande domstolen hyser tvivel om vilken roll den myndighet som utfärdar det europeiska arvsintyget har och om omfattningen av denna myndighets befogenheter, inom ramen för artikel 67 i förordning nr 650/2012.
A. Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning
24. Den spanska regeringen anser att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning, eftersom utfärdandet av ett europeiskt arvsintyg inte innebär utövande av dömande verksamhet i den mening som avses i artikel 267 FEUF.(10)
25. Svaret på frågan huruvida en begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning är beroende av om den kommer från en ”domstol” i den mening som avses i artikel 267 FEUF, som handlar just inom ramen för utövandet av sin dömande verksamhet.(11)
26. För att fastställa huruvida ett organ uppfyller dessa två villkor ska EU-domstolen bland annat pröva ”den specifika beskaffenheten av de uppgifter som organet utövar i det särskilda normativa sammanhang i vilket organet framställer sin begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen”.(12)
27. Om dessa krav inte är uppfyllda kan det hänskjutande organet inte anses utöva en dömande verksamhet, även om det uppfyller de övriga krav som fastställts i EU-domstolens praxis.(13)
28. Invändningen om rättegångshinder kan motiveras mot bakgrund av de uppgifter som förordning nr 650/2012 innehåller om det europeiska arvsintyget och den verksamhet som dess utfärdande medför. Av dessa uppgifter följer, av de skäl som jag kommer att redogöra för nedan, att den myndighet som utfärdar ett intyg med tillämpning av artikel 67 i förordning nr 650/2012 inte, även om den är en domstol, fattar ett beslut i slutet av ett förfarande som leder till ett domstolsavgörande.
1. Det europeiska arvsintygets syfte och rättsverkningar
29. Genom förordning nr 650/2012 inrättas ett europeiskt arvsintyg som omfattas av ett enhetligt och självständigt regelverk i förhållande till liknande nationella intyg. Detta regelverk skiljer sig även från det som föreskrivs i samma förordning för erkännande av domar och officiella handlingar.(14)
30. Det europeiska arvsintyget är avsett för dem som i egenskap av arvingar, testamentstagare, testamentsexekutorer eller boutredningsmän i en annan medlemsstat behöver åberopa sin ställning eller utöva de rättigheter eller befogenheter som följer av den.(15) Det är emellertid inte obligatoriskt att använda ett arvsintyg.(16)
31. För att tillgodose detta behov har arvsintyget följande verkningar som är identiska i hela unionen:(17)
– Det kan användas för att bevisa(18) de omständigheter som det innehåller.(19) Genom att uppvisa arvsintyget kan innehavaren åberopa sina rättigheter eller befogenheter i vilken medlemsstat som helst utan att ytterligare bevis krävs av honom eller henne. Det förutsätts att den ställning som anges i arvsintyget, och de rättigheter eller befogenheter som uttrycks däri, innehas på det sätt som anges där.(20)
– Det skyddar tredje man som gör transaktioner med de personer som anges i intyget och som, på grundval av informationen i det, gör betalningar, överlåter egendom, förvärvar eller tar emot kvarlåtenskap, ”såvida inte personen insåg att innehållet i arvsintyget var felaktigt eller inte har kännedom om sådana felaktigheter på grund av grov oaktsamhet”.(21)
– Det utgör en giltig handling för registrering av arvsegendomen, med de begränsningar som anges i själva förordning nr 650/2012 och som EU-domstolen har tolkat.(22)
32. Intyget i sig har inga andra konsekvenser, i synnerhet har det inte den bindande rättsverkan som ett domstolsavgörande har.(23) I skäl 71 i förordning nr 650/2012 klargörs det även att det inte är en exekutionstitel.
33. Avsaknaden av bindande rättsverkan återspeglas också i systemet för cirkulation av intyget i andra medlemsstater än den utfärdande medlemsstaten. Kapitel VI i förordning nr 650/2012 föreskriver inte att det får eller ska ”erkännas”.(24) Enligt artikel 69.1 ska det ”ha rättsverkningar” utan att det krävs något särskilt förfarande.(25) Det finns bokstavligen ingen grund för att motsätta sig en sådan cirkulation.(26)
2. Verksamhet vid den myndighet som utfärdar intyget inom ramen för artikel 67 i förordning 650/2012.
34. Enligt artikel 67.1 första stycket i förordning nr 650/2012 ska myndigheten utan dröjsmål utfärda arvsintyget ”när de omständigheter som ska styrkas har fastställts …”. Utfärdandet ska ske efter den prövning (av ansökan) som föreskrivs i artikel 66 i förordningen.
35. Enligt den sistnämnda bestämmelsen ska den utfärdande myndigheten vid mottagandet av ansökan kontrollera den information och de förklaringar och handlingar samt annan bevisning som sökanden tillhandahåller.(27)
36. Artikel 66: i) hänvisar till befogenheter som myndigheten har enligt sin egen lagstiftning,(28) ii) ger den andra befogenheter(29) och iii) ålägger den direkt att vidta åtgärder för att offentliggöra ansökan om ett arvsintyg (begränsad till vissa mottagare).(30)
37. I anslutning till den skyldigheten ska myndigheten ”höra berörda personer eller testamentsexekutorer eller boutredningsmän och göra offentliga tillkännagivanden som syftar till att ge andra eventuella förmånstagare möjligheten att åberopa sina rättigheter”, om den anser att det är nödvändigt för fastställandet av de omständigheter som ska styrkas.(31)
38. Om myndigheten efter att ha undersökt alla dessa omständigheter anser att de uppgifter som ska stå i arvsintyget har styrkts, ska den utan dröjsmål utfärda det i enlighet med artikel 67.1 i förordning nr 650/2012.
39. Om den utfärdande myndigheten däremot hyser tvivel om dessa uppgifter, ska den inte utfärda arvsintyget. Dess innehåll har då inte styrkts och det kan därför inte få de rättsverkningar som anges i artikel 69 i förordningen. Arvsintyget ska heller inte utfärdas om ett klagomål har riktats mot de uppgifter som ska styrkas, enligt artikel 67.1 första stycket a.(32)
40. Den utfärdande myndighetens roll är inte enbart passiv: den består inte i att ta emot förklaringar om sakförhållanden eller viljeyttringar och mekaniskt överföra dem till ett för ändamålet avsett formulär. Den är skyldig att bekräfta riktigheten av sökandens påståenden, mot bakgrund av den bevisning som sökanden har lagt fram och, i förekommande fall, annan information som myndigheten själv har samlat in eller som har lämnats till den av andra personer som är berörda av arvet.(33)
41. Det ankommer däremot inte på den myndighet från vilken intyget begärs att avgöra eller fastställa rättigheter och anspråk för personer som har anspråk på, eller berörs av, arvet, eller att avgöra eventuella tvister mellan dem i sakfrågor.
42. Detta beror på att bestämmelserna i kapitel IV (”Europeiskt arvsintyg”) inte ger de nationella myndigheter som utfärdar arvsintyget denna behörighet.(34) Det kan inte heller förstås så, att de nationella rättsordningarna inom ramen för artikel 67 i förordningen, som komplettering till förordningen har getts möjlighet att tilldela dessa myndigheter en tvistlösande funktion. En sådan tilldelning, som inte åtföljs av förfaranderegler, skulle vara oförenlig med avsikten att skapa ett självständigt och enhetligt system för utfärdande av arvsintyget.(35)
43. Om den utfärdande myndigheten hade haft en sådan (tvistlösnings‑)behörighet skulle dess verksamhet ge upphov till en ”dom” i den mening som avses i artikel 3.1 g och kapitel IV i förordning nr 650/2012. På grund av unionslagstiftarens avsikter saknar arvsintyget dock en sådan bindande rättsverkan som är utmärkande för en dom.
3. Jämförelse med intyg som föreskrivs i andra instrument för rättsligt samarbete
44. Det europeiska arvsintyget är inte jämförbart med de intyg som föreskrivs i andra instrument för civilrättsligt samarbete, i fråga om vilka andra begäranden om förhandsavgörande har framställts och avgjorts av domstolen, sedan tvivlen på att de kan tas upp till sakprövning har undanröjts.
45. När det gäller den europeiska exekutionstiteln(36) har domstolen slagit fast att ”förfarandet för intygande om att en dom är en europeisk exekutionstitel [således inte framstår] som ett förfarande som är skilt från det föregående domstolsförfarandet, utan som den sista delen av det förfarandet och som nödvändigt för att säkerställa att detta ges full verkan genom att borgenären får möjlighet att driva in sin fordran”.(37)
46. Intygandet av att en dom är en europeisk exekutionstitel utgör således en rättskipningsåtgärd och den nationella domstolen är i samband med antagandet av en sådan åtgärd ”behörig att hänskjuta en tolkningsfråga till EU-domstolen”.(38)
47. Detsamma gäller det intyg som föreskrivs i artikel 53 i förordning (EU) nr 1215/2012,(39) som säkerställer att en dom som meddelats i en medlemsstat får cirkulera i andra medlemsstater. Den utfärdande domstolens uppgift ”har samband med det tidigare rättsliga förfarandet genom att garantera att förfarandet får full effekt, eftersom ett beslut utan detta intyg inte kan cirkulera fritt inom det europeiska rättsområdet”.(40)
48. Förfarandet för att utfärda ett intyg enligt artikel 53 i förordning nr 1215/2012 har rättsskipningskaraktär, varför den nationella domstol vid vilken ett sådant förfarande har anhängiggjorts är behörig att hänskjuta en fråga till EU-domstolen.(41)
49. Som jag har förklarat innebär däremot inte utfärdandet av ett europeiskt arvsintyg att någon rättskipning utövas och det leder inte till ett avgörande av sådan (rättskipnings)karaktär med bindande rättsverkan.
50. Situationen är inte annorlunda när punkterna i intyget återger ett (tidigare) domstolsavgörande i sak om arvsfrågan. Inte heller i ett sådant fall är intyget ett ytterligare led i det rättsliga förfarande i vilket avgörandet i sak har meddelats.
51. Slutligen är det europeiska arvsintyget inte den handling i vilken avgörandet från domstolarna i en medlemsstat översänds, som ett pass för cirkulation i andra medlemsstater, för erkännande och, i förekommande fall, verkställighet. För detta ändamål har unionslagstiftaren redan föreskrivit intyget i artikel 46.3 b i förordning nr 650/2012, med ett för ändamålet avsett formulär (formulär I, som föreskrivs i bilaga 1 till genomförandeförordning nr 1329/2014).(42)
52. Kort sagt får intyget verkan i andra medlemsstater än den utfärdande medlemsstaten utan något förfarande och utan någon möjlighet till invändning eller prövning. Om det skulle innehålla den dom som meddelats i en tvist, skulle denna dom genom intyget omfattas av ett system för erkännande som inte bara skiljer sig från det som föreskrivs i kapitel IV, utan också är förmånligt, vars parallella existens varken tillkännages någonstans eller motiveras.(43)
4. Betydelsen av det europeiska arvsintygets egenskaper för frågan huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning
53. Den myndighet som i enlighet med artikel 67 i förordning nr 650/2012 utfärdar ett intyg noterar vissa uppgifter om arvet, efter det att den granskning som krävs enligt artikel 66 i samma förordning har utförts.
54. Den myndighet som utfärdar intyget måste förvissa sig om att de uppgifter som sökanden lämnat är riktiga och att de överensstämmer med den lagstiftning som är tillämplig på arvet. Som jag redan har förklarat har myndigheten i detta sammanhang emellertid inte befogenhet att avgöra arvstvister i sak.(44)
55. Om den myndighet som utfärdar arvsintyget inte kan tilldela rättigheter eller befogenheter i ett förfarande som är avsett att leda till ett avgörande med bindande rättsverkan, utövar den i detta avseende inte någon dömande verksamhet.(45)
56. Detta påverkar inte det faktum att, såsom framgår av artikel 64 i förordning nr 650/2012, det organ som utfärdar intyget kan vara en ”domstol” i den mening som avses i artikel 3.2 och även en annan myndighet som enligt sin nationella lagstiftning är behörig att handlägga arvsärenden.(46)
57. Det faktum att den myndighet som utfärdar det europeiska arvsintyget kan vara en domstol innebär inte att den utövar dömande verksamhet när den utfärdar arvsintyget. En domstol i en medlemsstat får, utöver sin rent dömande verksamhet, även utföra andra uppgifter. I det senare fallet har den inte rätt att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.(47)
58. Hänvisningen till denna ”andra” myndighet tyder enligt min mening på att utfärdandet av det europeiska arvsintyget (i enlighet med artikel 67 i förordning nr 650/2012) inte innebär utövande av dömande makt. En separat hänvisning till en sådan myndighet skulle i så fall vara överflödig, eftersom artikel 3.2 i förordningen redan kvalificerar myndigheter som formellt står utanför domstolsväsendet som domstolar när de utför domstolsväsendets uppgifter.(48)
59. Man ska inte låta sig vilseledas av att artikel 64 (”Behörighet att utfärda europeiskt arvsintyg”) i förordning nr 650/2012 hänvisar till artiklarna 4, 7, 10 och 11 i samma förordning. Hänvisningen till behörigheten avgör inte vilken typ av ingripande (rättsligt eller inte) som den utfärdande myndigheten gör:(49) den klargör bara var och från vem intyget ska begäras.(50)
60. Avslutningsvis stärks jag i denna uppfattning av domen av den 16 november 2023,(51) i vilken domstolen tillbakavisade argumentet att spanska notarier bedriver myndighetsutövning i sin egenskap av domstolar eftersom de utfärdar europeiska arvsintyg.(52)
61. Mot bakgrund av det anförda anser jag att begäran om förhandsavgörande ska avvisas. För det fall domstolen inte delar denna uppfattning ska jag emellertid föreslå ett svar på de frågor som ställts till den.
B. Den första tolkningsfrågan
62. Den hänskjutande domstolen efterfrågar en tolkning av artikel 67.1 andra stycket a i förordning nr 650/2012 för att i korthet få klarhet i huruvida den avser invändningar som har gjorts i ett annat förfarande än det som avser utfärdandet av intyget, eller om den även omfattar invändningar som har gjorts av personer som berörs av arvet i samband med ansökan om själva intyget. I det senare fallet vill den veta om det är den utfärdande myndighetens ansvar att pröva dessa invändningar.
63. Tolkningsfrågan ställs i ett mål där, som redan nämnts, testatorns son och barn invänder mot en viktig del av arvet (giltigheten av själva testamentet). Enligt min mening innebär denna invändning att artikel 67.1 andra stycket a i förordning nr 650/2012 ska tillämpas och att det inte är möjligt att utfärda intyget.
64. Detta bekräftas av det faktum att den utfärdande myndigheten i det formulär som ska användas för det europeiska arvsintyget, i enlighet med genomförandeförordning nr 1329/2014, måste ange att ingen av dess delar har bestridits.
65. Den första frågan kan visserligen inte besvaras entydigt enbart på grundval av textens ordalydelse, eftersom det inte anges vilket organ som ska pröva invändningarna mot de aspekter som ska styrkas(53) och eftersom språkversionerna ger utrymme för olika uppfattningar:
– Vissa tyder på att invändningen (ifrågasättandet) pågår vid den tidpunkt då ansökan om intyget görs, vilket indikerar att det sker i ett annat förfarande.(54)
– Andra ger intryck av att invändningen görs som en följd av ansökan om intyget och vid samma organ.(55)
66. En systematisk tolkning kastar lite mer ljus över saken. Artikel 67.1 andra stycket a jämförd med artikel 65.3 l i förordning nr 650/2012 visar att den förstnämnda bestämmelsen redan från början omfattar de tvister som avses i artikel 65, det vill säga tvister som är anhängiga vid en annan domstol.(56)
67. Artikel 67.1 andra stycket b, i vilken det anges att beslut kan fattas utanför det förfarande som leder till utfärdandet av intyget, pekar i samma riktning. Det är rimligt att uppfatta det så att dessa beslut kan inbegripa sådana som påverkar omständigheterna i det efterföljande arvsintyget.
68. Mot bakgrund av artikel 67.1 första stycket i förordning nr 650/2012 är jag benägen att anse att led a i andra stycket i denna bestämmelse även ska omfatta de invändningar som framställts till den utfärdande myndigheten, eftersom den annars skulle kunna utfärda ett intyg som innehåller uppgifter ”som inte har fastställts”, i strid med kraven i denna bestämmelse.(57)
69. En jämförelse mellan ordalydelsen i artikel 65.3 l i förordning nr 650/2012 (som handlar om att ”de uppgifter som ska styrkas … inte är föremål för någon tvist”) och ordalydelsen i artikel 67.1 andra stycket a, som i allmänhet innehåller en vidare formulering, utgör enligt min mening ett ytterligare argument i samma riktning.(58)
70. Även syftet med förordning nr 650/2012 i allmänhet och syftet med det europeiska arvsintyget i synnerhet talar för en tolkning av artikel 67.1 andra stycket a som omfattar invändningar som framförts under det förfarande som leder till utfärdandet av arvsintyget.
71. Arvsintyget har inrättats för att främja ett ”snabbt, smidigt och effektivt avgörande vid ett arvsärende med gränsöverskridande verkan”.(59) Det bidrar därigenom till att undanröja ”hindren för fri rörlighet för de personer som för närvarande har svårt att hävda sina rättigheter vid arv med gränsöverskridande verkan”.(60)
72. För att uppnå dessa mål ger unionslagstiftaren arvsintyget de rättsverkningar som beskrivs ovan, vilka kan användas i andra medlemsstater än den utfärdande medlemsstaten utan att omfattas av något förfarande eller någon prövning.
73. Enligt min mening utgör betydelsen av dessa verkningar, som inte endast är knutna till underlättandet för de direkt berörda att vidta åtgärder i samband med arv med gränsöverskridande verkan, utan även till skyddet för tredje man och säkerheten på det rättsliga området inom unionen, hinder för en tolkning av artikel 67.1 andra stycket a i förordning nr 650/2012 som begränsar den till tvister som pågår utanför det förfarande som inletts för utfärdande av arvsintyget.
74. Mot denna bakgrund är frågan inte längre huruvida den myndighet som ska tillämpa artikel 67 i förordning nr 650/2012 kan pröva invändningar från andra potentiella arvingar,(61) utan snarare vad som ska göras när dessa invändningar är av sådan art att de i själva verket ifrågasätter väsentliga delar av arvet (såsom i förevarande fall, där andra potentiella arvingar ifrågasätter giltigheten av det holografiska testamente som ansökan om arvsintyg grundar sig på).
75. Jag har redan nämnt att den nationella myndigheten i ett sådant fall helt enkelt inte kan utfärda intyget.(62) Jag vidhåller att samma slutsats kan dras på grundval av innehållet i formulär V som föreskrivs i bilaga 5 till genomförandeförordning nr 1329/2014, i vilket den utfärdande myndigheten ska försäkra att ingen av uppgifterna i intyget har ifrågasatts.
76. I artikel 66 i förordning nr 650/2012 föreskrivs att den myndighet som ansvarar för utfärdandet av intyget, som en del av de kontroller som föregår utfärdandet av intyget, ska informera vissa personer om ansökan och höra dem, om den anser att detta är nödvändigt för att intyga det som den ombeds intyga.
77. Om möjligheten att höra dessa berörda personer leder till att de (som i detta fall) bestrider giltigheten av en viktig del av intyget, kommer den utfärdande myndigheten inte att kunna utfärda det. Logiskt sett, och jag kommer att förklara detta i min bedömning av den tredje tolkningsfrågan, måste ett sådant bestridande ha en viss grund för att ge upphov till den blockerande verkan som avses i artikel 67.1 andra stycket a i förordning nr 650/2012.(63)
C. Den andra tolkningsfrågan
78. Den hänskjutande domstolen vill veta om den utfärdande myndigheten får utfärda ett europeiskt arvsintyg ”även för det fall att det i förfarandet för utfärdande av det europeiska arvsintyget har framförts invändningar, och dessa emellertid redan har prövats i arvsintygsförfarandet enligt tysk rätt”.
79. Enligt min mening följer svaret av artikel 67.1 andra stycket b i förordning nr 650/2012, enligt vilken ett arvsintyg inte får utfärdas om det ”inte skulle vara förenligt med ett beslut som omfattar samma uppgifter [de som ska styrkas]”.
80. Enligt denna bestämmelse ska den behöriga myndigheten avslå ansökan om arvsintyg om det skulle innehålla uppgifter som är oförenliga med vad som har beslutats eller slagits fast genom ett tidigare beslut. Om det däremot inte föreligger någon sådan oförenlighet, ska det tidigare beslutet inte utgöra hinder för ett utfärdande av arvsintyget.(64)
81. Med hänsyn till bestämmelsens tydliga ordalydelse och dess systematiska placering utgör det ”beslut” som avses i artikel 67.1 b andra stycket i förordning nr 650/2012 en rättsakt vars innehåll med nödvändighet åläggs denna myndighet.(65) Med andra ord kan den utfärdande myndigheten inte gå emot de uppgifter som rör innehållet i intyget och som redan har avgjorts i ett tidigare beslut som omfattar samma uppgifter.
82. Det beslut som avses i denna bestämmelse har därför företräde framför den utfärdande myndighetens bedömning av vilka aspekter som skall ingå i intyget.
83. Den tyska regeringen och kommissionen har i sina skriftliga yttranden till domstolen framhållit att det beslut som avses i artikel 67.1 andra stycket b i förordning nr 650/2012 måste ha vunnit laga kraft enligt nationell rätt.(66)
84. Kravet på att beslutet ska ha vunnit laga kraft nämns inte uttryckligen i denna bestämmelse. Jag anser emellertid att det kan härledas från andra uppgifter:
– Från led a i samma artikel, enligt vilken intyg inte får utfärdas rörande uppgifter mot vilka klagomål har riktats, och
– från kravet enligt artikel 65.3 l att vid ansökan om intyg förklara att de uppgifter som ska styrkas inte är föremål för någon tvist.
85. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida förfarandet för utfärdande av det nationella arvsintyget i förevarande fall kan leda till ett ”beslut” i den mening som avses i artikel 67.1 andra stycket b i förordning nr 650/2012.(67)
D. Den tredje tolkningsfrågan
86. Om fråga 1 besvaras jakande, undrar den hänskjutande domstolen om varje invändning, även om den inte har styrkts i tillräcklig mån, ska medföra att arvsintyget inte ska utfärdas enligt artikel 67.1 andra stycket a i förordning nr 650/2012.
87. I den sistnämnda bestämmelsen nämns inget om invändningarnas karaktär. Av detta följer att den utfärdande myndigheten i princip skulle behöva bedöma alla invändningar mot omständigheter i intyget från berörda parter eller arvingar.
88. Om invändningen inte bygger på någon trovärdig grund och därför inte är övertygande enligt tillämplig lag, kommer den emellertid knappast att hindra den utfärdande myndigheten från att betrakta de uppgifter som ska styrkas som fastställda, i den mening som avses i artikel 67.1 i förordning nr 650/2012.
89. En vägran att utfärda intyget på grund av att en väsentlig del av det bestrids utan ett minimum av argumentation skulle kunna hindra förfarandet utan verklig anledning och på ett otillbörligt sätt beröva arvingar, testamentstagare, exekutorer eller boutredningsmän ett effektivt verktyg i hanteringen av arvsärenden med gränsöverskridande verkan.
90. Å andra sidan kan invändningen leda till att myndigheten anser att ytterligare utredningar bör göras, i enlighet med artikel 66.1 i förordningen, för att bekräfta sökandens uppgifter och förklaringar. Huruvida det förhåller sig så kan bara avgöras mot bakgrund av omständigheterna i varje enskilt fall.
E. Den fjärde tolkningsfrågan
91. Den hänskjutande domstolen ställer sin fjärde fråga om fråga 1 besvaras nekande. Om domstolen, i linje med vad jag föreslår, skulle ge ett jakande svar på den första frågan, behöver den inte uttala sig om den fjärde. Jag ska under alla förhållanden bedöma den fjärde frågan.
92. Den hänskjutande domstolen vill veta i vilken form domstolen ska ange skälen till att den avvisat invändningarna och utfärdat det europeiska arvsintyget?
93. Jag vill erinra om att den utfärdande myndigheten är skyldig att använda formulär V i bilaga 5 till genomförandeförordning nr 1329/2014.(68) Genom att använda detta formulär kan ett europeiskt arvsintyg som utfärdats i en medlemsstat omedelbart identifieras som ett sådant i alla andra medlemsstater.
94. I artikel 68 i förordning 650/2012 föreskrivs information som, överförd till de relevanta avsnitten i formuläret, måste finnas i själva intyget. Dess innehåll kan emellertid variera från fall till fall beroende på för vilka ändamål det har utfärdats.(69)
95. I formulär V finns inget krav på att den utfärdande myndigheten ska motivera varför den anser att det som intygas har fastställts. Unionslagstiftaren har inte ansett det nödvändigt att intyget, för att uppfylla sitt syfte, ska innehålla en redogörelse för denna motivering.(70)
96. Den arvinge, legatarie, boutredningsman eller testamentsexekutor som använder intyget bör inte (och kan inte)(71) bifoga några andra handlingar till formuläret.(72)
97. Denna ordning är förenlig med den verksamhet som föregår arvsintyget och med de verkningar som det har i samband med handläggningen av ett arvsärende med gränsöverskridande verkan. I enlighet med artiklarna 66 och 67 i förordning nr 650/2012 ska den utfärdande myndigheten inte pröva arvsfrågan i sak genom att fatta ett motiverat beslut som den införlivar i det europeiska arvsintyget för erkännande i andra medlemsstater.(73)
V. Förslag till avgörande
98. Mot bakgrund av ovanstående föreslår jag att domstolen ska avvisa begäran om förhandsavgörande från Amtsgericht Lörrach (Distriktsdomstolen i Lörrach, Tyskland).
Alternativt föreslår jag att domstolen svarar den hänskjutande domstolen på följande sätt:
Artikel 67.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg
ska tolkas på följande sätt:
Den myndighet som ska utfärda ett europeiskt arvsintyg måste bedöma de invändningar som de personer som berörs av arvet har gjort under utfärdandeförfarandet för att fastställa de uppgifter som ska styrkas.
Ett europeiskt arvsintyg får inte utfärdas om det innehåller uppgifter som är oförenliga med ett tidigare lagakraftvunnet beslut.
Ett europeiskt arvsintyg får inte utfärdas om en viktig del av arvet, såsom giltigheten av ett testamente, har bestridits i utfärdandeförfarandet, om bestridandet enligt tillämplig lag är det minsta välgrundat enligt tillämplig lag.
Den utfärdande myndigheten är inte skyldig att i det europeiska arvsintyget ange skälen till att det utfärdats.
1 Originalspråk: spanska.
i Målet har ett fiktivt namn. Det motsvarar inte det verkliga namnet på någon av parterna i förfarandet.
2 Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 av den 4 juli 2012 om behörighet, tillämplig lag, erkännande och verkställighet av domar samt godkännande och verkställighet av officiella handlingar i samband med arv och om inrättandet av ett europeiskt arvsintyg (EUT L 201, 2012, s. 107). Förordning nr 650/2012 gäller inte i Irland och Danmark. Hänvisningen till ”medlemsstaterna” i detta förslag till avgörande ska inte anses innefatta dessa två länder.
3 Jag kommer nedan även att kalla det ”arvsintyget”, när det inte finns något behov av att särskilja det från andra handlingar som används för att styrka uppgifter.
4 Dom av den 1 mars 2018, Mahnkopf (C‑558/16, EU:C:2018:138), dom av den 21 juni 2018, Oberle (C‑20/17, EU:C:2018:485), dom av den 17 januari 2019, Brisch (C‑102/18, EU:C:2019:34), dom av den 1 juli 2021, Vorarlberger Landes- und Hypothekenbank (C‑301/20, EU:C:2021:528), och dom av den 9 mars 2023, Registrų centras (C‑354/21, EU:C:2023:184) (nedan kallad domen Registrų centras).
5 Kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1329/2014 av den 9 december 2014 om införande av de formulär som avses i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 650/2012 (EUT L 359, 2014, s. 30).
6 Vid förhandlingen förklarade E.V.G.-T:s ombud att i kvarlåtenskapen ingår fastigheter och bankkonton i Tyskland och i andra medlemsstater.
7 Enligt den hänskjutande domstolen gjorde P.T:s barn och barnbarn gällande att testatorn då och då var förvirrad. Detta är emellertid inte tillräckligt för att det ska anses vara omöjligt att upprätta ett testamente eller undersöka denna invändning närmare genom andra efterforskningar. För att detta skulle vara fallet måste det konkret anges vad som hade kunnat föranleda sådana brister som hade kunnat påverka viljan så till den grad att testatorn inte längre förstod innebörden och konsekvenserna av ett testamente
8 Flera underskrifter från testatorn har ingetts till domstolen. Den enda underskriften som skiljer sig åt är den från 1956. Alla efterföljande underskrifter motsvarar underskriften på testamentet.
9 Ombudet för E.V.G.-T. hade meddelat att han skulle lämna in en ansökan om nationellt arvsintyg om förfarandet vilandeförklarades. I det fallet måste invändningarna från de övriga eventuella förmånstagarna prövas enligt nationell rätt. Detta är förklaringen till den andra tolkningsfrågan, som när den gavs in till domstolen fortfarande var hypotetisk. Vid förhandlingen bekräftades det att en sådan ansökan hade lämnats in, att ingen hade framställt invändningar i förfarandet och att det nationella arvsintyget utfärdades den 24 juli 2023.
10 Punkt 10 och följande punkter i dess skriftliga yttrande. Vid förhandlingen anförde den tyska regeringen att frågan kan tas upp till sakprövning och underströk att domstolen har haft en tendens att göra en vid tolkning av artikel 267 FEUF. Som stöd för sin ståndpunkt hänvisade den tyska regeringen även till dom av den 9 september 2021, RK (Avvisning av talan på grund av bristande behörighet) (C‑422/20, EU:C:2021:718). Kommissionen har å sin sida påpekat att svaret beror på vilka befogenheter de nationella rättsordningarna har gett de myndigheter som ansvarar för utfärdandet av det europeiska arvsintyget. Jag redogör för min syn på dessa ståndpunkter i följande punkter; se, bland annat, fotnoterna 17, 23 och 49.
11 Se punkt 57 och fotnot 47 i detta förslag till avgörande. Vad beträffar arv, se särskilt beslut av den 1 september 2021, OKR (Begäran om förhandsavgörande från en biträdande notarie) (C‑387/20, EU:C:2021:751, punkt 21).
12 Beslut av den 1 september 2021, OKR (Begäran om förhandsavgörande från en biträdande notarie) (C‑387/20, EU:C:2021:751, punkt 23).
13 Se föregående fotnot, punkt 24, med ytterligare referenser.
14 Dom av den 21 juni 2018, Oberle (C‑20/17, EU:C:2018:485, punkt 46) och domen Registrų centras, punkt 40. Det europeiska arvsintyget kan inte heller likställas med de intyg som, i andra förordningar om samarbete på privaträttens område, åtföljer domar från en medlemsstat i syfte att de ska erkännas och verkställas i en annan medlemsstat: se punkt 44 och följande punkter nedan.
15 Artikel 63.1 i förordning nr 650/2012.
16 Artikel 62.2 i förordning nr 650/2012.
17 Såväl karaktären av denna verkan som den omständigheten att den är identisk i alla medlemsstater innebär att det inte går att godta den tolkning som kommissionen gjorde vid förhandlingen när det gällde upptagande till sakprövning av den fråga som hänskjutits för förhandsavgörande och som jag har återgett ovan, fotnot 10. Om den skulle godtas skulle det innebära att det europeiska arvsintyget får olika verkningar beroende på i vilken medlemsstat det har utfärdats, och att dessa eventuellt skulle vara desamma som verkningarna av en dom. Inget av detta har stöd i förordning nr 650/2012; tvärtom strider det mot unionslagstiftarens avsikt att skapa ett enhetligt system för intyget.
18 Artiklarna 63 och 69.2 i förordning nr 650/2012. I skäl 71 i förordningen betecknas detta bevis som ”korrekt”; i andra språkversioner återfinns det adjektivet även i artikel 69.2. Förordningen innehåller regler om rättelse, ändring eller återkallelse av arvsintyget och för att angripa beslutet att utfärda det (eller, i förekommande fall, att inte utfärda det). Det anges emellertid inte vilka medel som är ägnade att motbevisa den presumtion om riktighet som är förknippad med handlingen. Se fotnot 20 nedan.
19 Med den materiella räckvidd som anges i skäl 71.
20 Artikel 69.1 i förordning nr 650/2012. Det är möjligt att angripa ett arvsintyg som innehåller väsentliga fel, eller som styrker omtvistade förhållanden, genom att göra detta i den stat där dokumentet har sitt ursprung, i de instanser som anges i artiklarna 71 och 72 i själva förordningen. Denna centralisering säkerställer att alla europeiska arvsintyg behandlas på ett enhetligt sätt. Jag vill erinra om att själva arvsintyget inte cirkulerar. Det förvaras av den utfärdande myndigheten, som utfärdar bestyrkta kopior och i förekommande fall ansvarar för att informera de personer till vilka kopiorna har överlämnats om eventuella avvikelser från originalet (artiklarna 70.1 och 71.3 i förordning nr 650/2012).
21 Artikel 69.3 och 69.4 i förordning nr 650/2012.
22 Artikel 69.5 och domen Registrų centras.
23 Avsaknaden av denna egenskap borde vara ett tillräckligt argument för att motbevisa den ståndpunkt som den tyska regeringen intog vid förhandlingen, där den själv medgav att det, i den mening som avses i artikel 267 FEUF, krävs att det hänskjutande organets åtgärd resulterar i ett avgörande av rättskipningskaraktär.
24 Se kapitel IV, som handlar om ”domar” i den mening som avses i artikel 3.1 g i förordning nr 650/2012. I de europeiska instrumenten för rättsligt samarbete är termen ”erkännande” förbehållen de bindande rättsverkningar som är knutna till avgöranden av rättskipningskaraktär (och, i samband med äktenskapskriser, till vissa officiella handlingar och avtal: se kapitel IV i rådets förordning (EU) 2019/1111 av den 25 juni 2019 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål, mål om föräldraansvar och mål om internationella bortföranden av barn (omarbetning) (EUT L 178, 2019, s. 1); dom av den 15 november 2022, Senatsverwaltung für Inneres und Sport, C‑646/20, EU:C:2022:879).
25 Det ”godkänns” inte heller, vilket enligt artikel 59 i förordning nr 650/2012 är fallet med officiella handlingar från en medlemsstat vars bevisvärde åberopas i en annan medlemsstat. Det europeiska arvsintygets enhetliga regelverk och verkningar gör ett sådant ”godkännande”, som gäller för andra instrument, onödigt.
26 Inte ens att det är uppenbart att det strider mot grunderna för rättsordningen i den medlemsstat där intyget visas upp.
27 Artikel 66.1 i förordning nr 650/2012. Enligt artiklarna 65 och 68 i den förordningen avser kontrollen delvis enkla uppgifter eller fakta om den avlidne, sökanden eller andra förmånstagare: se artikel 68 e, f, g och h i samma förordning. Andra uppgifter i intyget kräver en slutledning, till exempel för att bevisa att den rätt eller befogenhet som sökanden åberopar verkligen är den konsekvens som föreskrivs i tillämplig lag.
28 Artikel 66.1 och 66.3 i förordning nr 650/2012.
29 Artikel 66.2 i förordning nr 650/2012.
30 Artikel 66.4 i förordning nr 650/2012.
31 Se föregående fotnot. Anledningen till och syftet med ett sådant ”hörande” är uppenbart begränsade.
32 Vad gäller innebörden av ordet ”klagomål” i artikel 67.1 andra stycket a i förordning nr 650/2012, som skiljer sig åt i de olika språkversionerna, se punkt 62 och följande punkter i detta förslag till avgörande.
33 Beträffande vad denna verksamhet innebär, se fotnot 27 i detta förslag till avgörande.
34 Inte heller den processuella apparat som krävs. Jämför ”förfarandereglerna” och de ”processuella” garantierna för utfärdandet av arvsintyget (särskilt artikel 66.4 i förordning nr 650/2012) med dem i andra förordningar, såsom Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 861/2007 av den 11 juli 2007 om inrättande av ett europeiskt småmålsförfarande (EUT L 199, 2007, s. 1) eller Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1896/2006 av den 12 december 2006 om införande av ett europeiskt betalningsföreläggande (EUT L 399, 2006, s. 1).
35 Vilket är det som motiverar dess snabba system för cirkulation mellan medlemsstaterna.
36 Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 805/2004 av den 21 april 2004 om införande av en europeisk exekutionstitel för obestridda fordringar (EUT L 143, 2004, s. 15).
37 Dom av den 16 juni 2016, Pebros Servizi (C‑511/14, EU:C:2016:448, punkt 29).
38 Se domen i föregående fotnot, punkt 30.
39 Europaparlamentets och rådet förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).
40 Dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana (C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 39), och dom av den 4 september 2019, Salvoni (C‑347/18, EU:C:2019:661, punkt 30).
41 Dom av den 28 februari 2019, Gradbeništvo Korana (C‑579/17, EU:C:2019:162, punkt 41), och dom av den 4 september 2019, Salvoni (C‑347/18, EU:C:2019:661, punkt 31).
42 Enligt artikel 47.1 i förordning nr 650/2012 måste den utländska domen inte bifogas intyget enligt artikel 46.3: den myndighet hos vilken verkställighet av den domen begärs får godta andra handlingar eller till och med befria sökanden från att ge in det. Med tanke på den information som ett europeiskt arvsintyg innehåller i enlighet med det obligatoriska formuläret, är det osannolikt att det kan ersätta det andra intyget.
43 Förordningar som föreskriver ett system för erkännande och verkställighet av domar utan mellanliggande förfaranden, och utan någon möjlighet att invända mot cirkulationen av domen, säkerställer rätten till försvar genom att de i sig fastställer processuella minimigarantier, vilka inte finns i förordning nr 650/2012 om utfärdande av ett europeiskt arvsintyg: se till exempel de förordningar som nämns i fotnot 34 i detta förslag till avgörande.
44 Det vill säga med avseende på de omständigheter som ska styrkas eller andra närliggande omständigheter, såsom i förevarande fall testamentets påstådda ogiltighet på grund av testatorns bristande kapacitet eller förfalskningen av hans namnteckning.
45 Se dom av den 23 maj 2019, WB (C‑658/17, EU:C:2019:444, punkt 55): ”… För att en myndighet, med hänsyn till den särskilda karaktären hos den verksamhet som den bedriver, ska anses utöva dömande verksamhet, ska den ha befogenhet att avgöra en tvist …”.
46 Medlemsstaterna får anförtro utfärdandet av europeiska arvsintyg till rättsliga organ, generellt och i enlighet med artikel 72.2 andra stycket i förordning nr 650/2012, det vill säga efter ett bestridande av den utfärdande myndighetens vägran att utfärda ett intyg i enlighet med artikel 67, när det konstateras att denna vägran var omotiverad. Det intyg som utfärdas av en rättslig myndighet efter det att klagomål har prövats får inte förväxlas med det avgörandet.
47 Detta har bekräftats av EU-domstolen när det gällde hänskjutanden från österrikiska domstolar som prövade en ansökan om registrering i fastighetsregistret av ett avtal om försäljning av fast egendom (dom av den 14 juni 2001, Salzmann, C‑178/99, EU:C:2001:331) eller som uttalade sig om skyldigheten att offentliggöra årsbokslut och förvaltningsberättelse (dom av den 15 januari 2002, Lutz m.fl., C‑182/00, EU:C:2002:19). Detsamma gäller de italienska domstolarnas verksamhet avseende kvalificeringen av ett bolags bolagsordning (dom av den 19 oktober 1995, Job Centre, C‑111/94, EU:C:1995:340) eller ansökan om att en fordran ska tas upp i konkursboet (dom av den 19 april 2012, Grillo Star Fallimento, C‑443/09, EU:C:2012:213). De tyska domstolarna utövar inte heller någon dömande verksamhet när de beslutar om att utse ytterligare en likvidator för egendomen (beslut av den 12 januari 2010, Amiraike Berlin, C‑497/08, EU:C:2010:5) eller när de beslutar om att i handelsregistret registrera flyttningen av säte (beslut av den 10 juli 2001, HSB-Wohnbau, C‑86/00, EU:C:2001:394).
48 Se skäl 20 i förordning nr 650/2012 och dom av den 29 maj 2019, WB (C‑658/17, EU:C:2019:444, punkt 53).
49 I dom av den 9 september 2021, RK (Inhibition) (C‑422/20, EU:C:2021:718), tolkade EU-domstolen artiklarna 6 och 7 i förordning nr 650/2012 i ett mål där bakgrunden var tyska domstolars (avsaknad av) behörighet att utfärda ett arvsintyg och eventuellt även ett europeiskt arvsintyg. Vid förhandlingen hänvisade den tyska regeringen till punkt 37 i denna dom då den gjorde gällande att den tyska myndighet som utfärdar ett europeiskt arvsintyg är en domstol i den mening som avses i artikel 267 FEUF. Enligt min mening klargör domen endast tillämpningen av en regel som föreskrivs för att pröva arvsmålet, vilken artikel 64 i förordning nr 650/2012 utsträcker till att omfatta utfärdandet av det europeiska arvsintyget av de skäl som jag förklarar i följande fotnot. Jag finner inget stöd i den domen för några andra slutsatser.
50 Användningen av samma geografiska kriterier för utfärdandet av intyget som för internationell behörighet säkerställer att den utfärdande myndigheten i de flesta fall endast behöver se till sin egen lagstiftning när den prövar om de uppgifter som den ska styrka är (rättsligt) korrekta. Bestämmelsen syftar också till att säkerställa att det som huvudregel endast ska finnas en utfärdande myndighet och därmed endast ett europeiskt arvsintyg; om det finns flera som tjänar olika syften och innehåller olika bilagor, syftar den till att säkerställa enhetlighet mellan dem. Det gör det också möjligt att behörigheten att pröva sakfrågor rörande arvet och att, mot bakgrund av de avgöranden som meddelas i detta avseende, bestrida beslutet om att utfärda eller inte utfärda ett europeiskt arvsintyg kan tillkomma samma medlemsstat.
51 Målet NC (Överlåtelse av en spansk notariebyrå) (C‑583/21–C‑586/21, EU:C:2023:872).
52 I punkt 50 i den domen slog domstolen fast att ”de spanska notariernas behörighet att med stöd av artikel 64 i förordning nr 650/2012 utfärda europeiska arvsintyg är inte heller att jämställa med utövandet av sådana befogenheter. Det framgår dels av … artikel 67.1 led a i nämnda förordning att dessa intyg inte kan utfärdas om ett klagomål har riktats mot de uppgifter som ska styrkas.”
53 Det anges inte heller i det formulär som måste användas och som offentliggjorts som bilaga 5 till genomförandeförordning nr 1329/2014 på unionens 24 officiella språk.
54 De spanska, engelska och tyska versionerna har följande lydelse: ”son objeto de un recurso”, ”anhängig sind” respektive ”are being challenged”.
55 I den franska versionen, ”si les éléments à certifier sont contestés”; i den portugisiska, ”forem objeto de contestação”; i den italienska, ”sono oggetto di contestazione”.
56 Vid den tidpunkt då ansökan om arvsintyget görs. På motsvarande sätt ska artikel 67.1 andra stycket a i förordning nr 650/2012 även omfatta tvister som har inletts under handläggningen av intyget.
57 Ett intyg som utfärdas på detta sätt skulle vara osäkert redan från början, eftersom det enligt artikel 71.2 i förordning nr 650/2012 ska ändras eller upphävas, även ex officio om detta är möjligt enligt nationell rätt, ”om det har fastställts att arvsintyget är felaktigt eller att enskilda uppgifter i det är felaktiga”.
58 I artikel 65.3 l står det ”no dispute is pending”, ”aucun litige … n’est pendant”, ”kein Rechtsstreit in Bezug auf den zu bescheinigenden Sachverhalt anhängig ist”, ”non vi sono controversie pendenti”, ”nu există cauze pendinte referitoare la elementele care urmează să fie atestate”; i artikel 67.1 andra stycket a, ”the elements to be certified are being challenged”, ”si les éléments à certifier sont contestés”, ”wenn Einwände gegen den zu bescheinigenden Sachverhalt anhängig sind”, ”gli elementi da certificare sono oggetto di contestazione”, ”elementele care trebuie certificate fac obiectul unei contestații”.
59 Skäl 67 i förordning nr 650/2012.
60 Skäl 7 i förordning nr 650/2012 och domen Registrų centras, punkterna 41 och 42.
61 Med det begränsade syftet att bilda sig en uppfattning om sanningshalten i det som myndigheten är i färd med att intyga.
62 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2023, NC (Överlåtelse av en spansk notariebyrå) (C‑583/21-C‑586/21, EU:C:2023:872), i vilken jag återger punkt 50 i fotnot 52 i detta förslag till avgörande.
63 Se punkt 86 och följande punkter nedan.
64 Jag upprepar att utfärdandet av ett europeiskt arvsintyg som återspeglar innehållet i ett tidigare rättsligt avgörande i sakfrågan inte får ge upphov till tvivel om vilken typ av handling det rör sig om: se punkterna 50–52 ovan.
65 Det finns ingen definition av begreppet beslut i artikel 67. Jag drar därför slutsatsen att samma definition gäller som i artikel 3.1 g i förordning nr 650/2012.
66 Punkterna 20 och 22 i kommissionens skriftliga yttrande (”endgültige”, ”bestandsbeziehungsweise rechtskräftige[n]”) och punkt 33 i den tyska regeringens skriftliga yttrande (”gegen die kein ordentlicher Rechtsbehelf (Artikel 42 EuErbVO) mehr eingelegt werden kann”). Vid förhandlingen stödde den spanska regeringen denna uppfattning.
67 E.V.G.-T:s ombud uppgav vid förhandlingen att ett nationellt intyg som det som utfärdades i Tyskland den 24 juli 2023 inte är ett lagakraftvunnet beslut.
68 Artikel 67.1 i förordning nr 650/2012 och domen Registrų centras, punkt 46, i vilken det hänvisas till dom av den 17 januari 2019, Brisch (C‑102/18, EU:C:2019:34, punkt 30).
69 Domen Registrų centras, punkt 45. Formuläret består av ett försättsblad och bilagor, som är obligatoriska eller inte beroende på omständigheterna i det enskilda fallet och det syfte för vilket intyget begärs. Ytterligare blad får användas när dubbla eller flera uppgifter ska lämnas grund av att det finns mer än en sökande till intyget, mer än en företrädare för den sökande, mer än ett förordnande om kvarlåtenskap, mer än en förmögenhetsordning mellan makarna eller motsvarande för den avlidne, eller mer än en arvinge, legatarie, testamentsexekutor eller boutredningsman.
70 Jag utesluter inte att kännedom om den utfärdande myndighetens överväganden om den bevisning som sökanden har tillhandahållit och andra personers invändningar kan vara av intresse för ett överklagande enligt artikel 72.1 i förordning nr 650/2012: genom att ifrågasätta den utfärdande myndighetens beslut (att utfärda eller inte utfärda intyget) ifrågasätts indirekt dess bedömning av huruvida dess innehåll har fastställts.
71 Varje tillägg till intyget bryter dess enhetliga utseende, vilket är just vad som underlättar dess cirkulation i olika medlemsstater.
72 Jämför med artikel 46.3 i förordning nr 650/2012. En person som vill att ett rättsligt avgörande från en medlemsstat ska erkännas i en annan medlemsstat måste nödvändigtvis ge in en bestyrkt kopia av avgörandet. Endast på detta sätt är det möjligt att genomföra den (begränsade) granskning som skulle motivera en vägran att erkänna avgörandet artikel 40.
73 Hur domar ska styrkas föreskrivs som nämnts i artikel 46.3 i förordning nr 650/2012. Bilaga I till genomförandeförordning nr 1329/2014 innehåller det formulär som ska användas.
