–

Banco BPN/BIC Português SA, genom C. Amorim, M. Gorjão-Henriques, F. Marques de Azevedo och A. Saavedra, advogados,

–

Banco Português de Investimento SA (BPI), genom M. de Abreu Castelo Branco, A. Lucena e Vale och C. Pinto Correia, advogados,

–

Banco Santander Totta SA, genom T.-L. Faria, M. Lopes Martins, G. Neves Lima och N. Salazar Casanova, advogados,

–

Barclays Bank plc, genom S. Estima Martins och L. Seifert Guincho, advogados,

–

Caixa Económica Montepio Geral – Caixa Económica Bancária SA, genom D.N. Brito, P. Gouveia e Melo och J. Vieira Peres, advogados,

–

Caixa Geral de Depósitos SA, genom G. Banha Coelho, C. Homem Ferreira Morais, L.D. Silva Morais och L. Tomé Feteira, advogados,

–

Unión de Créditos Inmobiliários SA, Establecimiento Financiero de Crédito, Sucursal em Portugal, genom T.L. Faria, M. Lopes Martins och G. Neves Lima, advogados,

–

Caixa Central de Crédito Agrícola Mútuo CRL, genom C. Coutinho da Costa och N. Mimoso Ruiz, advogados,

–

Banco Comercial Português SA, genom R. Bordalo Junqueiro, N Carrolo dos Santos och B. de Melo Alves, advogados,

–

Autoridade da Concorrência, genom A. Cruz Nogueira och S. Parodi, advogadas,

–

Ministério Público, genom P. Vieira, procurador,

–

Portugals regering, genom P. Barros da Costa, C. Chambel Alves och S. Ramos Moura, samtliga i egenskap av ombud,

–

Greklands regering, genom K. Boskovits, i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G. Caselli, avvocato dello Stato,

–

Ungerns regering, genom M.Z. Fehér och R. Kissné Berta, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom S. Baches Opi, P. Caro de Sousa och M. Domecq, samtliga i egenskap av ombud,

–

Eftas övervakningsmyndighet, genom M.-M. Joséphidès, M. Sánchez Rydelski och C. Simpson, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 101.1 och 101.3 FEUF.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan flera kreditinstitut och Autoridade da Concorrência (Konkurrensmyndigheten, Portugal) (nedan kallad konkurrensmyndigheten). Målet rör konkurrensmyndighetens beslut att ålägga dessa kreditinstitut böter för en överträdelse av de nationella konkurrensreglerna och artikel 101 FEUF, som består i att de deltagit i ett samordnat förfarande med syfte att begränsa konkurrensen på marknaden för fastighetskrediter, konsumentkreditmarknaden och marknaden för företagskrediter, i form av utbyte av information om nuvarande och framtida villkor för transaktioner, däribland ränteskillnader och riskvariabler, samt om individuella produktionssiffror för deltagarna i utbytet.

3

I artikel 3 i rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [101] och [102 FEUF] (EGT L 1, 2003, s. 1) med rubriken ”Förhållandet mellan artiklarna [101] och [102 FEUF] och nationell konkurrensrätt” föreskrivs följande i punkt 1:

”Om medlemsstaternas konkurrensmyndigheter eller de nationella domstolarna tillämpar den nationella konkurrensrätten på sådana avtal, beslut av en företagssammanslutning eller samordnade förfaranden som avses i artikel [101].1 [FEUF] och som kan påverka handeln mellan medlemsstater enligt den bestämmelsen skall de också tillämpa artikel [101 FEUF] på sådana avtal, beslut eller samordnade förfaranden. …”

4

Banco de Portugals yttrande nr 8/2009 offentliggjordes den 12 oktober 2009 (Diário da República, andra serien, nr 197, del E).

5

I artikel 3.1 i yttrandet, med rubriken ”Prislista”, föreskrivs följande:

”Kreditinstituten ska ha en fullständig prislista över allmänna villkor med förmögenhetsrättsliga verkningar avseende genomförande av transaktioner och som avser finansiella varor och tjänster som saluförs till allmänheten.”

6

I artikel 4 i nämnda yttrande, med rubriken ”Skyldighet att lämna upplysningar om utlämnande av prislistan”, föreskrivs följande i punkterna 1 och 2:

”1   – De kreditinstitut som avses i denna akt ska, på en synlig och direkt åtkomlig plats, ställa sin prislista, organiserad i enlighet med föregående artikel, till förfogande i alla filialer och platser där de tillhandahåller tjänster till allmänheten, på ett sätt som möjliggör att den enkelt och direkt kan konsulteras, bland annat genom användning av elektroniska medel.

2   – Alla kreditinstitut som har en webbplats ska på sin webbplats göra en fullständig och uppdaterad prislista tillgänglig på en väl synlig plats med direkt och lätt identifierbar tillgång utan föregående registrering av berörda parter.”

7

I artikel 7 i yttrande nr 8/2009, med rubriken ”Broschyr över räntesatser”, anges följande i punkt 1:

”Informationen i broschyren om räntesatser ska uppdateras i enlighet med marknadsvillkoren och göra det möjligt för allmänheten att få kännedom om bland annat de representativa räntor som kreditinstituten tillämpar vid de transaktioner som de vanligtvis utför, på de villkor som ska fastställas av Instruction du Banco de Portugal.”

8

Den 9 september 2019 antog konkurrensmyndigheten ett beslut genom vilket den ålade vissa kreditinstitut (nedan kallade de deltagande kreditinstituten) böter för att ha deltagit i ett ”självständigt” informationsutbyte, det vill säga ett utbyte som inte påståtts vara accessoriskt till ett konkurrensbegränsande samordnat förfarande. Utbytet avsåg villkoren för deras kredittransaktioner, bland annat ränteskillnader och riskvariabler – nuvarande och framtida – samt individuella produktionssiffror för deltagarna i utbytet, i strid med artikel 101 FEUF och olika bestämmelser i nationell rätt.

9

Konkurrensmyndigheten drog denna slutsats efter att ha funnit att informationsutbytet i fråga utgjorde en konkurrensbegränsning genom syfte, vilket innebar att myndigheten inte behövde undersöka informationsutbytets eventuella inverkan på marknaden. Konkurrensmyndigheten påstod däremot inte att de berörda företagen hade deltagit i någon annan form av konkurrensbegränsande förfarande som informationsutbytet skulle ha kunnat kopplas till, exempelvis en prisöverenskommelse eller en uppdelning av marknaderna.

10

Flertalet av de deltagande kreditinstituten överklagade beslutet till Tribunal da Concorrência, Regulação e Supervisão (Domstolen för konkurrens-, reglerings- och tillsynsfrågor, Portugal), den hänskjutande domstolen, och anförde som grund att informationsutbytet i fråga inte i sig kunde betraktas som tillräckligt skadligt för konkurrensen. De menade att det således krävdes en prövning av följderna av utbytet. Konkurrensmyndigheten hade dessutom inte beaktat det ekonomiska, rättsliga och regleringsmässiga sammanhang som informationsutbytet genomfördes i, trots att det borde ha beaktats för att en konkurrensbegränsning genom syfte skulle kunna fastställas.

11

Den 28 april 2022 meddelade den hänskjutande domstolen en mellandom i vilken den angav vilka av de faktiska omständigheterna i konkurrensmyndighetens beslut som skulle anses vara fastställda.

12

Den hänskjutande domstolen har sammanfattat denna mellandom i begäran om förhandsavgörande och har delat upp beskrivningen av domen i fem underavdelningar som avser arten av den utbytta informationen, formen av samordning, det eftersträvade målet, det rättsliga och ekonomiska sammanhanget respektive den påstådda förekomsten av konkurrensfrämjande effekter.

13

Den utbytta informationen utgjordes för det första av information om bostadslånemarknaden, konsumentkreditmarknaden och företagslånemarknaden. Följande två typer av information utbyttes i fråga om dessa marknader:

14

I sammanfattningen av mellandomen anges även att informationsutbytet i fråga ägde rum regelbundet och organiserades på ett konfidentiellt sätt, vilket innebar att endast de deltagande kreditinstituten hade kännedom om detta. Informationsutbytet rörde dessutom strategisk information som inte var offentlig eller som var svår att få tillgång till eller systematisera. Den information som utbyttes skilde sig nämligen från den information som de deltagande kreditinstituten lämnade till konsumenterna, i enlighet med den informationsskyldighet som åligger dem i detta avseende. Dessutom utbyttes denna information i ett icke-aggregerat och individualiserat skick av dessa institut och avsåg nuvarande eller framtida beteenden. I informationen hänvisades bland annat till avsikterna att ändra det strategiska beteendet inom en nära framtid eller till gällande affärsvillkor.

15

Vad beträffar informationsutbytets varaktighet och form har den hänskjutande domstolen för det andra angett att det pågick från maj 2002 till mars 2013. Utbytet kom till uttryck i bilaterala eller multilaterala kontakter per telefon eller e‑post, vilka de deltagande kreditinstitutens ledning hade full kännedom om.

16

Den hänskjutande domstolen har för det tredje funnit att det mål som eftersträvades med informationsutbytet, i och med att det innebar att varje deltagande kreditinstitut kunde få detaljerade, systematiserade, aktuella och exakta uppgifter om erbjudanden från deras likaledes deltagande konkurrenter, var att minska osäkerheten kring varje enskild parts strategiska beteende i syfte att minska risken för ett kommersiellt tryck från dessa konkurrenter.

17

Vad för det fjärde gäller det rättsliga och ekonomiska sammanhang som utbytet ingår i, deltog samtliga sex största kreditinstitut i Portugal i informationsutbytet. År 2013 förvaltade dessa institut 83 procent av alla banktillgångar inom hela den portugisiska banksektorn.

18

Från och med andra halvan av år 2008 ökade finansinstitutens ränteskillnader för nya fastighetskrediter kraftigt, till skillnad från utvecklingen av Euribor, det vill säga det index som återspeglar räntesatserna mellan banker i euroområdet, vilket då hade sjunkit kraftigt. Detta resulterade i mindre räntesänkningar för slutkunderna. Åtminstone mellan år 2010 och år 2014 minskade däremot omfattningen av de fastighetskrediter som beviljats enskilda. Under åren 2010 och 2011 ökade räntesatsen för konsumentkrediter på nytt, tillsammans med den kraftiga och varaktiga ökningen av ränteskillnaderna, som i början av år 2012 översteg den högsta nivå som nåddes under år 2008. Under år 2012 började dessa räntor att sjunka, vilket återspeglade en stabilisering av ränteskillnaderna och en nedgång i Euribor. De ränteskillnader som de deltagande kreditinstituten tillämpade gick dock sedan tillbaka till högre nivåer än under perioderna före år 2012.

19

För det femte har de deltagande kreditinstituten, i fråga om förekomsten av följder med en potentiellt gynnsam eller åtminstone oklar effekt på konkurrensen, inte lyckats styrka att det gjorts några effektivitetsvinster till följd av informationsutbytet, att effektivitetsvinsterna har kommit konsumenterna till gagn eller att konkurrensbegränsningarna var ofrånkomliga. Detta utbyte kunde bland annat inte likställas med en konkurrensanalys (benchmarking) och innehållet i den information som faktiskt utbyttes var inte ägnat att förebygga eller lösa problemet med en asymmetrisk information i förhållandet mellan långivaren och låntagaren (problem med det negativa urvalet), eftersom det inte rörde kundernas individuella riskprofil, utan snarare var inriktade på ränteskillnader och på kreditproduktionsvolymer utan uppdelning med avseende på företag eller sammankoppling med avseende på den enskilda kunden.

20

Den hänskjutande domstolen anser, med beaktande av det ovanstående, att det aktuella informationsutbytet kan bidra till att minska det kommersiella trycket och osäkerheten kring konkurrenters strategiska beteende på marknaden, vilket skulle kunna utmynna i en informell konkurrensbegränsande samordning. Trots detta finner den att det är nödvändigt att inge en begäran om förhandsavgörande till domstolen avseende tillämpningsvillkoren för artikel 101 FEUF, eftersom självständiga och informella informationsutbyten inte har varit föremål för prövning tidigare.

21

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal da Concorrência, Regulação e Supervisão (Domstolen för konkurrens- reglerings- och tillsynsfrågor, Portugal) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

22

Den hänskjutande domstolen har ansökt om att EU-domstolen ska handlägga detta mål enligt förfarandet om skyndsam handläggning med tillämpning av artikel 105.1 i domstolens rättegångsregler.

23

Till stöd för sin begäran gjorde den hänskjutande domstolen för det första gällande att ”[e]nligt en preliminär bedömning av när preskriptionstiden löper ut preskriberas de faktiska omständigheterna i förevarande fall den 30 mars 2023, utan att detta påverkar grunderna för att preskriptionstiden tillfälligt upphör att löpa och avbryts, vilka ska bedömas i det konkreta fallet.” För det andra bidrar ”allmänpreventiva och särskilda skäl till behovet av en snabb lösning i detta ärende”, eftersom omständigheterna inträffade mellan åren 2002 och 2013.

24

Det framgår av artikel 105.1 i rättegångsreglerna att domstolens ordförande, på ansökan av den hänskjutande domstolen eller i undantagsfall på eget initiativ, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, får besluta att ett mål om förhandsavgörande ska handläggas skyndsamt med avvikelse från vad som föreskrivs i dessa rättegångsregler, när målet är av sådan beskaffenhet att det måste avgöras utan dröjsmål.

25

Domstolens ordförande beslutade den 14 juni 2022, efter att ha hört referenten och generaladvokaten, att avslå den hänskjutande domstolens begäran om skyndsam handläggning av målet.

26

Detta beslut motiverades av den omständigheten att, för det första, enligt den hänskjutande domstolens egna uppgifter, fastställandet av att preskriptionstiden skulle löpa ut den 30 mars 2023”inte [påverkar] de grunder under vilka preskriptionstiden tillfälligt upphör att löpa eller avbryts och som ska bedömas i det enskilda fallet”. Den hänskjutande domstolen har även angett att enligt tillämplig nationell lagstiftning ”utgör förevarande talan, som medför en vilandeförklaring, en orsak till att preskriptionstiden tillfälligt upphör att löpa”.

27

För det andra sätter den omständigheten att den hänskjutande domstolen, trots att det nationella målet anhängiggjordes vid den hänskjutande domstolen den 22 oktober 2019, valde att vända sig till EU-domstolen först den 4 maj 2022, den brådskande karaktären av det nationella målet i perspektiv (se, analogt, dom av den 11 november 2021, Energieversorgungscenter Dresden-Wilschdorf, C‑938/19, EU:C:2021:908, punkt 44).

28

Det framgår för övrigt av domstolens praxis att enbart den omständigheten att den hänskjutande domstolen är skyldig att se till att det mål som är anhängigt vid den handläggs snabbt, oavsett skälet till detta, inte i sig räcker för att motivera att målet handläggs skyndsamt med tillämpning av artikel 105.1 i rättegångsreglerna (beslut av domstolens ordförande av den 1 februari 2017, Air Serbia och Kondić, C‑476/16, EU:C:2017:170, punkt 8).

29

Inledningsvis ska det påpekas att klagandena i det nationella målet, det vill säga de deltagande kreditinstituten, har ägnat en stor del av sina skriftliga yttranden till att bestrida den hänskjutande domstolens beskrivning av de faktiska omständigheterna i det nationella målet och till och med anfört att EU-domstolen är skyldig att ändra den hänskjutande domstolens beskrivning av de faktiska omständigheterna för att kunna lämna ett ändamålsenligt svar till denna domstol.

30

Det ska erinras om att det framgår av domstolens fasta praxis att i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF, som grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen, ankommer det inte på EU-domstolen utan på den nationella domstolen att fastställa de faktiska omständigheter som har gett upphov till det nationella målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2021, Consorzio Italian Management och Catania Multiservizi, C‑561/19, EU:C:2021:799, punkt 35).

31

Av detta följer att EU-domstolen, i och med att den endast är behörig att tolka eller pröva giltigheten av en unionsrättsakt, inte kan kontrollera riktigheten av de uppgifter om de faktiska omständigheterna som har lämnats av den nationella domstolen och inte heller i sak pröva påståenden som förts fram av vissa parter i syfte att bestrida relevansen av de faktiska förutsättningar som den hänskjutande domstolen har beskrivit i begäran om förhandsavgörande.

32

Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 20 i sitt förslag till avgörande ger den tolkning som EU-domstolen ska göra av en unionsrättslig bestämmelse i det faktiska sammanhang som den hänskjutande domstolen har beskrivit således inte upphov till någon presumtion för att det verkligen är denna förutsättning som är i fråga i det nationella målet. Således ankommer det alltid ytterst på den hänskjutande domstolen att kontrollera att de uppgifter om de faktiska omständigheterna som den har överlämnat till EU-domstolen verkligen motsvarar den situation som är i fråga i det nationella målet och att uppgifterna om den nationella lagstiftningen är fullständiga och tillämpliga på den aktuella situationen.

33

Denna slutsats påverkas inte av den skyldighet som åligger de nationella domstolarna och som klagandena i det nationella målet har hänvisat till, att exakt beskriva de faktiska omständigheter som ligger till grund för tolkningsfrågorna, särskilt på konkurrensområdet, som kännetecknas av komplicerade faktiska och rättsliga förhållanden (dom av den 3 mars 2021, Poste Italiane och Agenzia delle entrate – Riscossione, C‑434/19 och C‑435/19, EU:C:2021:162, punkt 77).

34

Även om syftet med en sådan skyldighet är att domstolen ska kunna försäkra sig om att begäran om förhandsavgörande inte ska avvisas, är det nämligen ändå så, enligt fast rättspraxis, att en sådan begäran bara kan avvisas då den begärda tolkningen av unionskapsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 19 april 2007, Asemfo, C‑295/05, EU:C:2007:227, punkt 31), vilket inte är fallet i förevarande mål.

35

Eftersom prövningen av huruvida respektive begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning således är begränsad till frågan huruvida de krav som nämns i föregående punkt i förevarande dom uppenbart inte har iakttagits, går det inte att av den skyldighet som åligger de nationella domstolarna att exakt beskriva de faktiska omständigheter som ligger till grund för tolkningsfrågorna dra slutsatsen att EU-domstolen är skyldig att kontrollera att den förutsättning som den hänskjutande domstolen har beskrivit verkligen motsvarar situationen i det nationella målet. I förevarande fall framgår det inte heller på ett uppenbart sätt av handlingarna i målet att dessa krav inte har iakttagits.

36

Det saknas följaktligen anledning att uttala sig om den kritik som klagandena i det nationella målet har framfört beträffande relevansen av de faktiska omständigheter som den hänskjutande domstolen har hänvisat till i sina frågor, och inte heller deras begäran om omformulering av tolkningsfrågorna, med anledning av vilka de anmodade domstolen att ändra dessa faktiska omständigheter.

37

Det ska inledningsvis påpekas att det framgår av begäran om förhandsavgörande och av yttrandena från klagandena i det nationella målet att det nationella målet huvudsakligen avser den rättsliga kvalificeringen av konkurrensbegränsning ”genom syfte”.

38

Den hänskjutande domstolen ska således anses ha ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att ett omfattande utbyte av ömsesidig och månatlig information mellan konkurrerande kreditinstitut, som äger rum på marknader där det föreligger en hög koncentration, samt inträdeshinder och som avser de villkor som är tillämpliga på transaktioner som genomförs på dessa marknader, bland annat ränteskillnader och riskvariabler – nuvarande och framtida – samt de individuella produktionssiffrorna för deltagarna i utbytet ska anses utgöra en konkurrensbegränsning genom syfte.

39

Enligt artikel 101.1 FEUF är följande oförenligt med den inre marknaden och förbjudet: alla avtal mellan företag, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som kan påverka handeln mellan medlemsstater och som har till syfte eller resultat att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen inom den inre marknaden.

40

För att ett avtal, ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande i ett visst fall ska kunna anses omfattas av förbudet i artikel 101.1 FEUF, måste det, således, enligt bestämmelsens ordalydelse, visas antingen att beteendet har till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen eller att beteendet har ett sådant resultat (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, International Skating Union/kommissionen, C‑124/21 P, EU:C:2023:1012, punkt 98, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 158, och dom av den 21 december 2023, Royal Antwerp Football Club, C‑680/21, EU:C:2023:1010, punkt 85).

41

Även om förekomsten av ett prejudikat i samband med vilket ett informationsutbyte av samma slag och inom samma verksamhetsområde som det som är aktuellt i det nationella målet kvalificerades som en konkurrensbegränsning genom syfte underlättar bevisningen för att även detta informationsutbyte utgör en sådan begränsning, kan avsaknaden av ett sådant prejudikat, vilket enligt den hänskjutande domstolen är fallet i förevarande mål, inte utgöra hinder för att nämnda utbyte, i förekommande fall, kvalificeras på detta sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 mars 2021, Generics (UK)/kommissionen, C‑588/16 P, EU:C:2021:242, punkt 79).

42

Vid tillämpningen av artikel 101.1 FEUF ska domstolen först pröva syftet med avtalet mellan företag, beslutet av en företagssammanslutning eller det samordnade förfarandet i fråga. För det fall det efter en sådan prövning visar sig att det avtalet, det beslutet eller det samordnade förfarandet har ett konkurrensbegränsande syfte, är det inte nödvändigt att undersöka deras inverkan på konkurrensen. Det är således endast för det fall ett sådant avtal, beslut eller förfarande inte kan anses ha ett sådant konkurrensbegränsande syfte som det är nödvändigt att därefter undersöka deras inverkan på konkurrensen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, International Skating Union/kommissionen, C‑124/21 P, EU:C:2023:1012, punkt 99, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 159, och dom av den 21 december 2023, Royal Antwerp Football Club, C‑680/21, EU:C:2023:1010, punkt 86).

43

Domstolen har emellertid slagit fast att begreppet ”konkurrensbegränsning genom syfte”, som är det som den aktuella tolkningsfrågan uteslutande avser, ska tolkas restriktivt, så, att det endast avser vissa typer av samordning mellan företag som är så pass skadliga för konkurrensen att det är möjligt att anse att någon bedömning av deras inverkan inte behöver göras. Vissa former av samordning mellan företag kan nämligen redan till sin art anses vara skadliga för den normala konkurrensen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, International Skating Union/kommissionen, C‑124/21 P, EU:C:2023:1012, punkterna 101 och 102, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkterna 161 och 162, och dom av den 21 december 2023, Royal Antwerp Football Club, C‑680/21, EU:C:2023:1010, punkterna 88 och 89).

44

För att i ett visst fall avgöra huruvida ett avtal, ett beslut av en företagssammanslutning eller ett samordnat förfarande utgör en form av samordning som redan till sin art ska anses vara skadlig för den normala konkurrensen, är det nödvändigt att undersöka, för det första, innehållet i avtalet, beslutet eller förfarandet i fråga, för det andra, det ekonomiska och rättsliga sammanhang i vilket de ingår och, för det tredje, de mål som eftersträvas med dem (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, International Skating Union/kommissionen, C‑124/21 P, EU:C:2023:1012, punkt 105, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 165, och dom av den 21 december 2023, Royal Antwerp Football Club, C‑680/21, EU:C:2023:1010, punkt 92).

45

Prövningen av innehållet i avtalet, beslutet av en företagssammanslutning eller det samordnade förfarandet i fråga förutsätter en undersökning av de olika aspekterna av detta för att avgöra om samordningen i fråga har sådana särdrag att den kan knytas till en form av samordning mellan företag som redan till sin art anses vara skadlig för den normala konkurrensen, vilket bland annat är fallet om varje samordning som uppvisar sådana särdrag, just på grund av dessa, är ägnad att leda till konkurrensvillkor som inte motsvarar de normala villkoren på den relevanta marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2015, Dole Food och Dole Fresh Fruit Europe/kommissionen, C‑286/13 P, EU:C:2015:184, punkterna 115 och 120).

46

Vad därefter gäller det ekonomiska och rättsliga sammanhang som det aktuella avtalet, beslutet av en företagssammanslutning eller det samordnade förfarandet ingår i, med hänsyn till att begreppet konkurrensbegränsning genom syfte endast avser avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som ingår i en form av samordning som till sin art anses vara skadlig för den normala konkurrensen, innebär detta inte på något sätt att det är nödvändigt att undersöka, och än mindre styrka, inverkan av avtalet, beslutet eller förfarandet på konkurrensen, oavsett om inverkan är faktisk eller potentiell, negativ eller positiv (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, International Skating Union/kommissionen, C‑124/21 P, EU:C:2023:1012, punkt 106, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 166, och dom av den 21 december 2023, Royal Antwerp Football Club, C‑680/21, EU:C:2023:1010, punkt 93).

47

Detta utesluter däremot inte att det är nödvändigt att beakta de berörda varornas eller tjänsternas art och de faktiska förhållanden som kännetecknar strukturen och funktionen hos den eller de berörda sektorerna eller marknaderna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, International Skating Union/kommissionen, C‑124/21 P, EU:C:2023:1012, punkt 106, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 166, och dom av den 21 december 2023, Royal Antwerp Football Club, C‑680/21, EU:C:2023:1010, punkt 93).

48

Det är nämligen möjligt att det endast är när vissa särskilda villkor är uppfyllda som det kan antas att vissa former av samordning, och följaktligen de avtal, beslut av företagssammanslutningar och samordnade förfaranden som omfattas av denna, är skadliga för den normala konkurrensen. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 43 i sitt förslag till avgörande ska prövningen av det ekonomiska och rättsliga sammanhanget för dessa former av samordning, när en form av avtal, beslut av företagssammanslutningar eller samordnat förfarande till sin art är skadligt för konkurrensen endast under vissa omständigheter, bland annat vad gäller de aktuella varornas eller tjänsternas art, marknadens funktion och struktur, göra det möjligt att kontrollera att sådana omständigheter verkligen föreligger. Beaktandet av sammanhanget syftar således till att säkerställa att ingen särskild omständighet avseende avtalet, beslutet eller det samordnade förfarandet i fråga kan kullkasta presumtionen att den form av samordning som tillämpas är skadlig för konkurrensen.

49

Vad därefter gäller de mål som eftersträvas med avtalet, beslutet eller det samordnade förfarandet i fråga, ska det fastställas vilka objektiva mål detta avtal, beslut eller samordnade förfarande syftar till att uppnå i konkurrenshänseende. Den omständigheten att de inblandade företagen har agerat utan att ha någon subjektiv avsikt att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen och den omständigheten att de har eftersträvat att uppnå vissa legitima mål är däremot inte avgörande för tillämpningen av artikel 101.1 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, International Skating Union/kommissionen, C‑124/21 P, EU:C:2023:1012, punkt 107, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 167, och dom av den 21 december 2023, Royal Antwerp Football Club, C‑680/21, EU:C:2023:1010, punkt 94).

50

Av prövningen av samtliga omständigheter ska under alla förhållanden framgå av vilka exakta skäl avtalet, beslutet av en företagssammanslutning eller det samordnade förfarandet i fråga är så pass skadligt för konkurrensen att avtalet, beslutet av företagssammanslutningar eller det samordnade förfarandet kan anses ha till syfte att hindra, begränsa eller snedvrida konkurrensen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 december 2023, International Skating Union/kommissionen, C‑124/21 P, EU:C:2023:1012, punkt 108, dom av den 21 december 2023, European Superleague Company, C‑333/21, EU:C:2023:1011, punkt 168, och dom av den 21 december 2023, Royal Antwerp Football Club, C‑680/21, EU:C:2023:1010, punkt 98).

51

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 52 i sitt förslag till avgörande ska det understrykas att även om ett informationsutbyte mellan konkurrenter inte åtföljs av ett samarbetsavtal, kan det utgöra en konkurrensbegränsning, inbegripet genom syfte, i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF. Såsom framgår av punkterna 43–49 i förevarande dom är det nämligen nödvändigt att detta utbyte omfattas av en form av samordning som till sin art ska anses vara skadlig för den normala konkurrensen inom ramen för det aktuella informationsutbytet.

52

Detta innebär, när det först gäller dess innehåll, att informationsutbytet har vissa särdrag som anknyter till en form av samordning mellan företag som är ägnad att utmynna i konkurrensvillkor som inte motsvarar de normala villkoren på den relevanta marknaden.

53

Det ska emellertid erinras om att en förutsättning för att det ska kunna föreligga normal konkurrens på en marknad är att det råder viss insyn med avseende på den situation som för närvarande råder på denna marknad. Det är nämligen endast om detta villkor är uppfyllt som en marknad kan vara välfungerande. Domstolen har således redan slagit fast att insynen mellan de ekonomiska aktörerna, åtminstone på en icke oligopolistisk marknad, i princip kan bidra till att öka konkurrensen mellan leverantörerna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 oktober 2003, Thyssen Stahl/kommissionen, C‑194/99 P, EU:C:2003:527, punkt 84).

54

För att en marknad ska fungera under normala förhållanden måste däremot varje aktör vara skyldig att självständigt bestämma den politik som den avser att följa på den inre marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 mars 2015, Dole Food och Dole Fresh Fruit Europe/kommissionen, C‑286/13 P, EU:C:2015:184, punkt 119). Vidare ska det råda osäkerhet hos aktören vad gäller tidpunkten för, omfattningen av och omständigheterna kring konkurrenternas ändring av beteende på marknaden i framtiden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2009, T-Mobile Netherlands m.fl., C‑8/08, EU:C:2009:343, punkt 41, och dom av den 12 januari 2023, HSBC Holdings m.fl./kommissionen, C‑883/19 P, EU:C:2023:11, punkt 116).

55

Vad därefter gäller det sammanhang i vilket informationsutbytet i fråga sker är det nödvändigt att all samordning däri som uppvisar liknande särdrag som det ifrågavarande informationsutbytet endast kan utmynna i konkurrensvillkor som inte motsvarar de normala villkoren för den relevanta marknadens funktion, med beaktande av ifrågavarande varors eller tjänsters art, de faktiska villkoren på marknaden och marknadens struktur (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 maj 1998, Deere/kommissionen, C‑7/95 P, EU:C:1998:256, punkt 87, dom av den 4 juni 2009, T-Mobile Netherlands m.fl., C‑8/08, EU:C:2009:343, punkt 33, och dom av den 19 mars 2015, Dole Food och Dole Fresh Fruit Europe/kommissionen, C‑286/13 P, EU:C:2015:184, punkt 120).

56

Vad slutligen gäller de ”objektiva mål” som eftersträvas med utbytet i fråga ska det understrykas att detta begrepp i juridisk mening hänför sig till det främsta syftet med avtalet, beslutet av en företagssammanslutning eller det samordnade förfarandet, det vill säga de omedelbara och direkta mål som eftersträvas med samordningen i fråga och som föranlett de berörda företagen att delta. Ett informationsutbyte som, även om det inte formellt anges ha ett konkurrensbegränsande syfte, med hänsyn till dess form och det sammanhang i vilket det ägde rum inte kan förklaras på annat sätt än att det därigenom eftersträvas ett syfte som strider mot en av de grundläggande beståndsdelarna i principen om fri konkurrens, ska således anses utgöra en konkurrensbegränsning genom syfte.

57

Mot bakgrund av det ovan anförda och med hänsyn till att varje ekonomisk aktör är skyldig att självständigt bestämma den politik som den avser att följa på den inre marknaden, ska ett utbyte av information anses uppvisa de särdrag som kännetecknar ett utbyte av information som till sin art ska anses vara skadligt för den normala konkurrensen, när vad gäller utbytets innehåll detta avser information som, oavsett om den är känslig eller konfidentiell, i det sammanhang i vilket utbytet sker är sådan att den endast kan leda till att deltagarna i utbytet, som är rimligt aktiva och ekonomiskt rationella, underförstått intar samma förhållningssätt vad gäller en av de parametrar som ligger till grund för konkurrensen på den relevanta marknaden.

58

För att kunna göra en sådan bedömning krävs att hänsyn inte bara tas till den utbytta informationens art, utan även till det ekonomiska sammanhang i vilket utbytet sker. Även om man utgår från att de företag som deltar i ett utbyte och som fortsätter att vara aktiva på den relevanta marknaden tar hänsyn till de uppgifter som de har lämnat till varandra när de bestämmer sitt beteende på denna marknad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 1999, Hüls/kommissionen, C‑199/92 P, EU:C:1999:358, punkterna 161 och 162, dom av den 4 juni 2009, T-Mobile Netherlands m.fl., C‑8/08, EU:C:2009:343, punkterna 51 och 52, och dom av den 19 mars 2015, Dole Food och Dole Fresh Fruit Europe/kommissionen, C‑286/13 P, EU:C:2015:184, punkterna 126 och 127), kvarstår det faktum att rimligt aktiva och ekonomiskt rationella företag endast kommer att inta samma förhållningssätt om de, bland annat med hänsyn till det sammanhang i vilket avtalet ingås, härvid inte behöver hysa oro över de aktuella och potentiella konkurrenternas samt konsumenternas reaktioner. Så är i princip fallet om informationsutbytet sker mellan de två huvudsakliga aktörerna på en marknad som är oligopolistisk eller åtminstone har hög koncentration och det föreligger inträdeshinder på den marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 oktober 2003, Thyssen Stahl/kommissionen, C‑194/99 P, EU:C:2003:527, punkterna 86 och 87).

59

I ett sådant fall ska den omständigheten att marknaden, såsom den hänskjutande domstolen har påpekat i sin fråga, har en viss koncentration och inträdeshinder på marknaden anses vara relevant.

60

För att fastställa att ett informationsutbyte utgör en konkurrensbegränsning genom syfte är det emellertid inte alltid nödvändigt att visa att utbytet avser information som, i det sammanhang där utbytet sker, endast kan leda till att deltagarna i det utbytet, som är rimligt aktiva och ekonomiskt rationella, underförstått intar samma förhållningssätt vad gäller en av de parametrar som ligger till grund för konkurrensen på den relevanta marknaden, vilket således strider mot den skyldighet som åligger varje aktör att självständigt bestämma den politik som denne avser att följa på den inre marknaden.

61

För att en marknad ska fungera under normala förhållanden måste aktörerna på denna marknad, såsom framgår av punkt 54 i förevarande dom, inte bara självständigt bestämma den politik som den avser att följa på den inre marknaden, utan det måste även och generellt sett råda osäkerhet om de övriga deltagarnas framtida beteende på den marknaden.

62

Ett informationsutbyte kan följaktligen anses utgöra en form av samordning mellan företag som till sin art är skadlig för den normala konkurrensen, utan att det är nödvändigt att fastställa att den information som utbytts, inom ramen för detta sammanhang, endast kan leda till att deltagare som är rimligt aktiva och ekonomiskt rationella underförstått intar samma förhållningssätt i fråga om en av de parametrar som ligger till grund för konkurrensen på den relevanta marknaden, när detta utbyte gör det möjligt att undanröja en sådan osäkerhet. Det är i detta avseende tillräckligt att den information som utbytts dels är konfidentiell, dels är av strategisk betydelse.

63

Med sådan ”konfidentiell information” avses all information som inte redan är känd av alla ekonomiska aktörer som är verksamma på den relevanta marknaden, medan med ”strategisk information” ska förstås upplysningar om – i förekommande fall, efter att ha kombinerats med annan information som deltagarna i ett informationsutbyte redan känner till – den strategi som vissa av deltagarna avser att genomföra med avseende på vad som utgör en eller flera parametrar som ligger till grund för konkurrensen på den relevanta marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2023, HSBC Holdings m.fl./kommissionen, C‑883/19 P, EU:C:2023:11, punkt 117).

64

Även om, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 69 och 70 i sitt förslag till avgörande, varje informationsutbyte om framtida priser, eller vissa av de faktorer som är avgörande för dessa priser, i sig är konkurrensbegränsande, bland annat med hänsyn till risken för att konkurrensen skadas, är emellertid begreppet strategisk information vidare och omfattar alla uppgifter som de ekonomiska aktörerna inte redan känner till och som, i samband med ett sådant utbyte, kan minska osäkerheten hos deltagarna i informationsutbytet om de övriga deltagarnas framtida beteende i förhållande till det som, på grund av de ifrågavarande produkternas eller tjänsternas art, de faktiska villkoren på marknaden och marknadens struktur, utgör en eller flera parametrar som ligger till grund för konkurrensen på den relevanta marknaden.

65

När den information som utbytts inte avser avsikter att ändra utbytesdeltagarnas beteende på den relevanta marknaden, utan faktiska omständigheter som är aktuella eller har inträffat, ska denna information ändå betraktas som strategisk om en sådan deltagare, på grund av bland annat de aktuella varornas eller tjänsternas art, de faktiska villkoren för marknadens funktion, kostnadsstrukturen eller metoderna för produktion och ledning av deltagarna i utbytet, med tillräcklig precision kan dra slutsatser avseende de övriga deltagarnas framtida beteende eller deras reaktioner på en eventuell strategisk utveckling på marknaden.

66

Även om det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida det utbyte som är aktuellt i det nationella målet utgör en form av samordning mellan företag som till sin art ska anses vara skadlig för den normala konkurrensen och att göra de bedömningar av de faktiska omständigheterna som är nödvändiga i detta avseende, kan EU-domstolen, när den meddelar ett förhandsavgörande, icke desto mindre bidra med preciseringar för att vägleda den hänskjutande domstolen vid dess tolkning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 januari 2024, Lietuvos notarų rūmai m.fl., C‑128/21, EU:C:2024:49, punkterna 89 och 90).

67

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen i sin fråga hänvisat till ett omfattande ömsesidigt och månatligt informationsutbyte mellan konkurrerande kreditinstitut på marknader med hög koncentration och inträdeshinder på marknaden, och som avser de villkor som är tillämpliga på transaktioner som genomförs på dessa marknader, bland annat ränteskillnader och riskvariabler – nuvarande och framtida, samt individuella produktionssiffror.

68

Det framgår emellertid av den beskrivning som den hänskjutande domstolen har lämnat att informationen om ränteskillnader, som utbyttes konfidentiellt mellan de deltagande kreditinstituten, inte var offentlig i samma fullständiga och systematiserade version vid tidpunkten för utbytet och att denna information i huvudsak avsåg eventuella framtida åtgärder. Närmare bestämt framgår det av de handlingar som domstolen har tillgång till att informationen i fråga avsåg avsikterna att ändra de villkor som var tillämpliga på de transaktioner som genomfördes på den aktuella marknaden eller, i vart fall, de ändringar som antagits men ännu inte tillämpats.

69

Med hänsyn till att begreppet ”ränteskillnad” avser skillnaden mellan den räntesats som kreditinstitutet tillämpar på en låntagare och den räntesats som kreditinstitutet i princip använder vid återfinansieringen, varvid den sistnämnda räntesatsen i princip är känd, är en ränteskillnad ägnad att visa den räntesats som kreditinstituten erbjuder sina kunder före förhandling.

70

Eftersom ränteskillnaderna således avser en av de parametrar som ligger till grund för konkurrensen på de tre marknader som är i fråga i det nationella målet, ska all information om kreditinstitutens framtida avsikter att ändra dessa ränteskillnader anses utgöra strategisk information.

71

Mot bakgrund av vad som konstaterats i punkt 62 ovan utgör ett informationsutbyte som, såsom det som den hänskjutande domstolen har beskrivit i sin fråga, är organiserat på ett konfidentiellt sätt och som avser kreditinstitutens framtida avsikter i fråga om ränteskillnader, vilka används för att fastställa den räntesats som erbjuds deras kunder, en form av samordning mellan företag som till sin art ska anses vara skadlig för den normala konkurrensen och således utgöra en konkurrensbegränsning genom syfte i den mening som avses i artikel 101.1 FEUF.

72

Detsamma gäller information om framtida ändringar av de riskvariabler som tillämpas på de ränteskillnader som används beroende på kundernas individuella riskprofil, eftersom dessa, i kombination med information om kreditinstitutens framtida avsikter i fråga om ränteskillnader, gör det möjligt för deltagarna i utbytet att få en mer exakt bild av de prissättningsstrategier som de övriga deltagarna avser att genomföra.

73

När det gäller uppgifter om ”produktionsvolymer” ska det understrykas att denna typ av information visserligen – i synnerhet när den, såsom i det nationella målet, lämnas icke-aggregerad och individualiserad av deltagarna – i princip kan avslöja varje beteende av någon av deltagarna som skulle rubba den jämvikt som eventuellt råder på marknaden.

74

Följaktligen skulle förekomsten av ett informationsutbyte om sådan information under vissa omständigheter kunna tyda på att det finns en form av samordning som till sin art ska anses vara skadlig för den normala konkurrensen, i vilken form av samordning den utgör en del.

75

I det nationella målet framgår det emellertid av den hänskjutande domstolens uppgifter att konkurrensmyndigheten har klandrat klagandena för att ha deltagit i ett ”självständigt” informationsutbyte och inte i ett utbyte som är accessoriskt till ett konkurrensbegränsande samordnat förfarande.

76

Vad beträffar ett självständigt informationsutbyte, framstår det, när såsom i det nationella målet informationen i fråga avser tidigare försäljningsvolymer, som föga troligt att den informationen om försäljningsvolymer, betraktade var för sig och i avsaknad av särskilda omständigheter som den hänskjutande domstolen har framhållit, skulle kunna avslöja de berörda kreditinstitutens framtida avsikter eller utmynna i att deltagarna i utbytet, som skulle vara rimligt aktiva och ekonomiskt rationella, underförstått intar samma förhållningssätt vad gäller en av de parametrar som ligger till grund för konkurrensen på en av de relevanta marknaderna.

77

Hur skadlig en form av informationsutbyte är ska emellertid även bedömas med beaktande av möjligheten att samköra de olika kategorierna av information som utbytts.

78

Ett självständigt informationsutbyte, i den mån det bland annat avser produktionsvolymer, skulle således kunna omfattas av en form av samordning mellan företag som till sin art ska anses vara skadlig för den normala konkurrensen, om ett rimligt aktivt och ekonomiskt rationellt företag – bland annat om informationsutbytet kombineras med andra slags informationsutbyten och i förekommande fall med annan information som redan finns fritt tillgänglig – därav med hänsyn till arten av denna information, de verkliga förhållandena på marknaderna i fråga och deras struktur, kan få kännedom om de övriga deltagarnas framtida avsikter eller tillsammans med de senare, underförstått inta samma förhållningssätt med avseende på en av de parametrar som ligger till grund för konkurrensen på dessa marknader.

79

Ett sådant informationsutbyte som det som den hänskjutande domstolen har beskrivit i sin fråga ska under alla omständigheter anses utgöra en konkurrensbegränsning genom syfte, eftersom den information som utbytts bland annat avser avsikterna hos deltagarna i detta utbyte att i framtiden ändra ränteskillnaderna.

80

Denna slutsats kan bekräftas av prövningen av de mål som eftersträvas med ett utbyte av sådan information. Den prövningen är även relevant för bedömningen av huruvida det föreligger en konkurrensbegränsning genom syfte, såsom framgår av punkt 49 ovan. Med ett informationsutbyte om deltagarnas framtida avsikter avseende en av de parametrar mot bakgrund av vilka konkurrens uppstår på en marknad, såsom ränteskillnader, kan nämligen inte andra objektiva syften eftersträvas än att snedvrida konkurrensen på denna marknad.

81

I det nationella målet har klagandena i det målet emellertid försökt visa att det utbyte som är i fråga inte utgör en konkurrensbegränsning genom syfte, genom att anföra flera argument.

82

De har för det första gjort gällande att de enligt konsumentlagstiftningen var skyldiga att lämna insyn i prissättningen och – i enlighet med de redovisningsregler och finansiella regler som är tillämpliga på dem, eller till och med, på grund av deras ställning som bolag vars värdepapper är upptagna till handel på en reglerad marknad – att meddela sin försäljningsvolym, sina marknadsandelar och sina genomsnittliga ränteskillnader. På grund av dessa olika rättsliga skyldigheter kunde vilken aktör som helst på de aktuella marknaderna inhämta information om de deltagande kreditinstitutens affärsvillkor genom att bege sig till deras kontor eller genom att besöka deras webbplats.

83

Det ska i detta hänseende visserligen understrykas att ett informationsutbyte som för övrigt har gjorts obligatoriskt genom en nationell lagstiftning inte kan strida mot artikel 101 FEUF, eftersom ett sådant utbyte inte kan påverka marknaden mer än vad som redan har orsakats av att denna lagstiftning följs och för vilken påverkan de berörda företagen inte kan hållas ansvariga (se, analogt, dom av den 11 november 1997, kommissionen och Frankrike/Ladbroke Racing, C‑359/95 P och C‑379/95 P, EU:C:1997:531, punkt 33, och dom av den 9 september 2003, CIF, C‑198/01, EU:C:2003:430, punkterna 52 och 53).

84

Deltagarna i ett informationsutbyte kan emellertid inte åberopa en sådan situation om den information som utbytts går utöver den som ska offentliggöras av varje kreditinstitut som är verksamt på de tre relevanta marknaderna inom ramen för sina lagstadgade skyldigheter och om den utbytts innan deltagarna i informationsutbytet enligt de bestämmelserna var skyldiga att offentliggöra sådan information, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra.

85

För det andra har klagandena i det nationella målet påpekat att ett informationsutbyte som, såsom är fallet med det som är i fråga i det nationella målet, sker mycket sporadiskt, det vill säga en eller två gånger per år, inte kan utgöra en konkurrensbegränsning genom syfte. Det ska emellertid erinras om att en sådan frekvens vad gäller informationsutbytet inte i sig utesluter att det har ett konkurrensbegränsande syfte. En enda kontakt kan nämligen vara tillräcklig för att undanröja osäkerhet hos de berörda beträffande de andra berörda företagens framtida beteenden på den relevanta marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2009, T-Mobile Netherlands m.fl., C‑8/08, EU:C:2009:343, punkterna 59 och 62).

86

För det tredje har klagandena i det nationella målet bestritt att ett sådant informationsutbyte som det som den hänskjutande domstolen har beskrivit i sin fråga kan omfattas av en form av samordning som till sin art är skadlig för den normala konkurrensen, när detta utbyte kan underlätta deltagarnas konkurrensanalys (benchmarking), genom att göra det möjligt för dem att jämföra sina respektive anbud med varandra, samtidigt som de minskar kostnaderna för en sådan jämförelse. Samma utbyte kan således ha positiva effekter på konkurrensen.

87

Det ska visserligen påpekas att utbyte av information om de bästa förvaltnings- eller produktionsmetoder som ska användas kan vara ägnat att främja konkurrensen och kan således inte anses ha till syfte att begränsa konkurrensen. Så kan emellertid inte vara fallet när det gäller utbyte av konfidentiell information som just avser de framtida avsikterna hos deltagarna i dessa utbyten i fråga om en av de parametrar som ligger till grund för konkurrensen på den relevanta marknaden.

88

För det fjärde har klagandena i det nationella målet hävdat att ränteskillnaderna inte återspeglade det totala priset för de erbjudna kredittjänsterna, utan endast en av dess beståndsdelar, bland annat i avsaknad av uppgifter om storleken på provisionerna och andra avgifter. Dessutom, åtminstone på fastighetskreditmarknaden, motsvarade de krediträntor som erbjöds kunderna, vilka framgår av dessa skillnader, inte den slutliga räntesats som tillämpades, utan de vägledande räntesatser som användes som utgångspunkt för individuella förhandlingar med varje kund i förhållande till kundens särskilda riskprofil. Ett informationsutbyte, även om de deltagande kreditinstitutens framtida avsikter, avseende ränteskillnader, kan följaktligen inte anses utgöra en konkurrensbegränsning genom syfte.

89

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 74 och 75 i sitt förslag till avgörande är det, för att omfattas av begreppet konkurrensbegränsning genom syfte, emellertid inte nödvändigt att ett samordnat förfarande avser samtliga parametrar som ligger till grund för konkurrensen på marknaden eller, när det gäller prisinformation, att denna information avser samtliga delar av det tillämpade slutpriset. Ett informationsutbyte kan således anses utgöra en form av samordning mellan företag som på grund av sin art ska anses vara skadlig för den normala konkurrensen, även om utbytet endast avser en av dessa parametrar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2023, HSBC Holdings m.fl./kommissionen, C‑883/19 P, EU:C:2023:11, punkt 204).

90

Den ränta som används som utgångspunkt för de individuella förhandlingarna med varje kund i förhållande till dennes riskprofil återspeglar en av parametrarna för konkurrensen på de berörda marknaderna, eftersom potentiella kunder, på grundval av denna räntesats, gör ett första urval bland kreditinstitutens krediterbjudanden för att endast inleda förhandlingar med vissa.

91

För det femte har klagandena i det nationella målet bestritt att den information som lämnats om ränteskillnaderna, under de omständigheter som är aktuella i det nationella målet, avsåg ett framtida beteende som om det hade varit känt skulle ha kunnat ge deltagarna i informationsutbytet en fördel. Det ska först framhållas att dessa uppgifter, enligt klagandena, avsåg ändringar som var på väg att träda i kraft, antingen samma dag eller senast följande arbetsdag, när kommunikationen hade ägt rum på fredagen. Vidare angavs de räntesatser som föreslogs före förhandling på webbsidan och i det berörda kreditinstitutets kreditsimulatorer kort tid efter informationsutbytet angående ändrade ränteskillnader, eller till och med samtidigt. Slutligen hade ett kreditinstitut under alla omständigheter behövt flera veckor för att ändra sina egna ränteskillnader och deltagarna i utbytet kunde således inte reagera omedelbart på den information som de erhöll.

92

Det ska härvidlag erinras om att enbart den omständigheten att informationen om ränteskillnader utbyttes innan den började användas eller blev offentlig räcker emellertid för att fastställa att utbytet kunde minska osäkerheten hos deltagarna i informationsutbytet om de andra kreditinstitutens framtida beteenden, även om den osäkerhet som kunde påverka övriga konkurrenter skulle ha undanröjts kort tid därefter. Även om det skulle vara omöjligt för deltagarna i ett sådant utbyte att omedelbart ta hänsyn till denna information för att omedelbart ändra sitt beteende på marknaden, kvarstår det faktum att varje informationsutbyte om framtida avsikter som inte redan har avslöjats gör det möjligt för deltagarna att i vart fall reagera snabbare än vad som skulle ha varit fallet om den relevanta marknaden hade fungerat normalt.

93

För det sjätte har klagandena i det nationella målet gjort gällande att det inte framgår av handlingarna i målet att något av de deltagande kreditinstituten ändrade sin prislista efter att ha fått information om att de ränteskillnader som en annan deltagare tillämpade skulle ändras. En sådan omständighet kan emellertid inte anses vara relevant, eftersom det för att tillämpa begreppet konkurrensbegränsning genom syfte på ett informationsutbyte varken krävs att det visas att det aktuella informationsutbytet eventuellt har konkret inverkan på marknaden eller ens att deltagarna i utbytet faktiskt beaktar informationen.

94

För det sjunde har klagandena i det nationella målet gjort gällande att begreppet ”riskvariabel”, såsom det används av den hänskjutande domstolen, avser utvärderingstabeller i vilka en risknivå tillskrivs en kundkategori och fastställs utifrån faktorer såsom dess inkomster, finansiella tillskott eller kostnader för fast egendom, vilket leder till att en ränteskillnad ska tillämpas för att kompensera för denna risk. Dessa faktorer som ligger till grund för varje risknivå har emellertid inte i något fall omfattats av den information som lämnats ut vid informationsutbytet, vilket framgår av de vittnesmål som återges i mellandomen, vilket innebär att utbytet av dessa tabeller inte kan utgöra strategisk information.

95

Det ankommer i detta avseende på den hänskjutande domstolen att, med hänsyn till bland annat den information som deltagarna i utbytet hade tillgång till och den metod som i allmänhet används för att konstruera denna typ av tabell, avgöra huruvida informationen i tabellen var tillräckligt begriplig för att göra det möjligt för deltagarna att, när de väl kombinerat informationen med ränteskillnaderna som ligger till grund för ränteerbjudanden till kunderna före förhandling och de försäljningsvolymer som uppnåtts, minska osäkerheten beträffande det framtida beteendet hos de andra deltagarna i utbytet i förhållande till det som, på grund av de aktuella tjänsternas art, de faktiska villkoren för marknadens funktion och dess struktur, utgör en eller flera parametrar som ligger till grund för konkurrensen på de relevanta marknaderna.

96

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att ett omfattande utbyte av ömsesidig och månatlig information mellan konkurrerande kreditinstitut, som äger rum på marknader där det föreligger en hög koncentration samt inträdeshinder på marknaden och som avser de villkor som är tillämpliga på transaktioner som genomförs på dessa marknader, bland annat ränteskillnader och riskvariabler – nuvarande och framtida, samt de individuella produktionssiffrorna för deltagarna i utbytet, åtminstone i den mån som de ränteskillnader som är föremål för informationsutbytet är de som dessa kreditinstitut har för avsikt att tillämpa i framtiden, ska anses utgöra en konkurrensbegränsning genom syfte.

Den andra frågan

97

Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas anledning att besvara den andra frågan.

98

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

Artikel 101.1 FEUF ska tolkas så, att ett omfattande utbyte av ömsesidig och månatlig information mellan konkurrerande kreditinstitut, som äger rum på marknader där det föreligger en hög koncentration samt inträdeshinder på marknaden och som avser de villkor som är tillämpliga på transaktioner som genomförs på dessa marknader, bland annat ränteskillnader och riskvariabler – nuvarande och framtida – samt de individuella produktionssiffrorna för deltagarna i utbytet, åtminstone i den mån som de ränteskillnader som är föremål för informationsutbytet är de som dessa kreditinstitut har för avsikt att tillämpa i framtiden, ska anses utgöra en konkurrensbegränsning genom syfte.