Preliminär utgåva

DOMSTOLENS DOM (stora avdelningen)

den 21 december 2023 (*)

”Begäran om förhandsavgörande – Straffrättsligt samarbete – Europeiska åklagarmyndigheten – Förordning (EU) 2017/1939 – Artikel 31 – Gränsöverskridande utredningar – Domstolsgodkännande – Prövningens omfattning – Artikel 32 – Verkställande av anvisade åtgärder”

I mål C‑281/22,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike) genom beslut av den 8 april 2022, som inkom till domstolen den 25 april 2022, i brottmålet mot

G.K.,

B. O. D. GmbH,

S.L.

ytterligare deltagare i rättegången:

Österreichischer Delegierter Europäischer Staatsanwalt,

meddelar

DOMSTOLEN (stora avdelningen)

sammansatt av ordföranden K. Lenaerts, vice ordföranden L. Bay Larsen (referent), avdelningsordförandena A. Arabadjiev, A. Prechal, K. Jürimäe, T. von Danwitz, F. Biltgen och O. Spineanu-Matei samt domarna M. Ilešič, J.-C. Bonichot, M. Safjan, S. Rodin, D. Gratsias, M.L. Arastey Sahún och M. Gavalec,

generaladvokat: T. Ćapeta,

justitiesekreterare: handläggaren M. Krausenböck,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 27 februari 2023,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        G.K., B. O. D. GmbH och S.L., genom W. Gappmayer, Rechtsanwalt,

–        Österreichischer Delegierter Europäischer Staatsanwalt, genom L. De Matteis, T. Gut, I. Maschl-Clausen och F.-R. Radu, samtliga i egenskap av ombud,

–        Österrikes regering, genom J. Schmoll, J. Herrnfeld och C. Leeb, samtliga i egenskap av ombud,

–        Tysklands regering, genom J. Möller, P. Busche och M. Hellmann, samtliga i egenskap av ombud,

–        Frankrikes regering, av R. Bénard och A. Daniel, båda i egenskap av ombud,

–        Nederländernas regering, genom K. Bulterman, A. Hanje och J.M. Hoogveld, samtliga i egenskap av ombud,

–        Rumäniens regering, genom M. Chicu, E. Gane och A. Wellman, samtliga i egenskap av ombud,

–        Europeiska kommissionen, genom J. Baquero Cruz och S. Grünheid, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 22 juni 2023 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 31.3 första stycket och artikel 32 i rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (EUT L 283, 2017, s. 1).

2        Begäran har framställts i ett brottmål mot G.K., B. O. D. GmbH och S.L., vilka åtalats för att ha importerat biodiesel till Europeiska unionen genom att lämna felaktiga deklarationer, i strid med tullagstiftningen.

 Tillämpliga bestämmelser

 Unionsrätt

 Rambeslut 2002/584/RIF

3        I artikel 1.2 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1) föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.”

4        I artikel 6.1 och 6.2 i rambeslutet föreskrivs följande:

”1.      Den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.

2.      Den verkställande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den verkställande medlemsstaten som är behörig att verkställa den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning.”

 Direktiv 2014/41/EU

5        I artikel 1.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/41/EU av den 3 april 2014 om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (EUT L 130, 2014, s. 1) föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska verkställa en utredningsorder på grundval av principen om ömsesidigt erkännande och i enlighet med detta direktiv.”

6        Artikel 6 i direktivet har följande lydelse:

”1.      Den utfärdande myndigheten får endast utfärda en utredningsorder om den har konstaterat att följande villkor är uppfyllda:

a)      Utfärdandet av utredningsordern är nödvändigt och proportionellt med avseende på de förfaranden som avses i artikel 4 och med beaktande av den misstänkta eller tilltalade personens rättigheter, och

b)      den eller de utredningsåtgärder som anges i utredningsordern kunde ha begärts under samma förutsättningar i ett liknande inhemskt ärende.

2.      Den utfärdande myndigheten ska i varje enskilt ärende göra en bedömning av huruvida de villkor som avses i punkt 1 är uppfyllda.

3.      Om en verkställande myndighet har skäl att tro att de villkor som avses i punkt 1 inte har uppfyllts, får den samråda med den utfärdande myndigheten om vikten av att verkställa utredningsordern. Efter samrådet får den utfärdande myndigheten besluta att återkalla utredningsordern.”

7        I artikel 9.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Den verkställande myndigheten ska utan krav på vidare formaliteter erkänna en utredningsorder som översänds i enlighet med detta direktiv och se till att den verkställs på samma sätt och på samma villkor som om den berörda utredningsåtgärden hade begärts av en myndighet i den verkställande staten, såvida inte denna myndighet beslutar att åberopa något av skälen för icke-erkännande eller icke-verkställighet eller något av skälen för att skjuta upp verkställigheten enligt detta direktiv.”

 Förordning 2017/1939

8        I skälen 12, 14, 20, 30, 32, 60, 72, 73, 80, 83 och 85 i förordning 2017/1939 anges följande:

”(12)      I enlighet med subsidiaritetsprincipen kan bekämpandet av brott som skadar unionens ekonomiska intressen bättre uppnås på unionsnivå, på grund av dess omfattning och verkningar. Den rådande situationen, där lagföring av brott som skadar unionens ekonomiska intressen hör till den exklusiva behörigheten för myndigheterna i medlemsstaterna i [unionen], innebär att detta mål inte alltid uppnås i tillräcklig utsträckning. Eftersom målen för denna förordning, nämligen att intensifiera kampen mot brott som skadar unionens ekonomiska intressen genom att inrätta Europeiska åklagarmyndigheten, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna i [unionen], med tanke på att lagföringsåtgärderna på nationell nivå avseende brott som skadar unionens ekonomiska intressen är splittrade, utan snarare, på grund av att Europeiska åklagarmyndigheten kommer att ha behörighet att lagföra sådana brott, kan uppnås bättre på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i EU-fördraget. …

…

(14)      Med hänsyn till principen om lojalt samarbete bör såväl Europeiska åklagarmyndigheten som de behöriga nationella myndigheterna stödja och informera varandra i syfte att effektivt bekämpa de brott som omfattas av Europeiska åklagarmyndighetens behörighet.

…

(20)      Europeiska åklagarmyndighetens organisatoriska struktur bör möjliggöra en snabb och effektiv beslutsprocess i samband med genomförande av utredningar och lagföring av brott, oavsett om de omfattar en eller flera medlemsstater. …

…

(30)      Europeiska åklagarmyndighetens utredningar bör i regel genomföras av europeiska delegerade åklagare i medlemsstaterna. Detta bör ske i enlighet med denna förordning och, när det gäller frågor som inte omfattas av denna förordning, i enlighet med nationell rätt. …

…

(32)      De europeiska delegerade åklagarna bör utgöra en integrerad del av Europeiska åklagarmyndigheten och bör som sådana, när de utreder och lagför brott som omfattas av Europeiska åklagarmyndighetens behörighet, agera uteslutande på Europeiska åklagarmyndighetens vägnar och i Europeiska åklagarmyndighetens namn på sin respektive medlemsstats territorium. …

…

(60)      Om Europeiska åklagarmyndigheten inte kan utöva sin behörighet i ett visst ärende på grund av att det finns anledning att anta att de skador som unionens ekonomiska intressen åsamkats eller sannolikt kommer att åsamkas inte är större än de skador som något annat brottsoffer åsamkats eller sannolikt kommer att åsamkas, bör Europeiska åklagarmyndigheten ändå kunna utöva sin behörighet, under förutsättning att den skulle vara bättre skickad än myndigheterna i respektive medlemsstat(er) att utreda eller lagföra brottet. Europeiska åklagarmyndigheten kan förefalla vara bättre skickad bland annat om det skulle vara mer verkningsfullt att låta Europeiska åklagarmyndigheten utreda och lagföra brottet i fråga på grund av brottets gränsöverskridande art och omfattning, om en kriminell organisation är inblandad i detta brott eller om en särskild typ av brott kan utgöra ett allvarligt hot mot unionens ekonomiska intressen eller unionsinstitutionernas anseende och unionsmedborgarnas förtroende. …

…

(72)      I gränsöverskridande ärenden bör den handläggande europeiska delegerade åklagaren kunna förlita sig på biträdande europeiska delegerade åklagare när åtgärder behöver vidtas i andra medlemsstater. Om ett rättsligt tillstånd krävs för en sådan åtgärd, bör det tydligt fastställas i vilken medlemsstat tillståndet ska inhämtas, men i varje ärende bör det endast finnas ett tillstånd. Om en utredningsåtgärd slutligt avslås av de rättsliga myndigheterna, dvs. efter att alla rättsmedel har uttömts, bör den handläggande europeiska delegerade åklagaren dra tillbaka begäran eller ordern.

(73)      Möjligheten enligt denna förordning att använda sig av rättsliga instrument om ömsesidigt erkännande eller gränsöverskridande samarbete bör inte ersätta de särskilda reglerna om gränsöverskridande utredningar i enlighet med denna förordning. Möjligheten bör snarare komplettera dessa regler, så att det säkerställs att en åtgärd som är nödvändig i en gränsöverskridande utredning men som inte är tillgänglig i nationell rätt i en renodlat inhemsk situation kan användas i enlighet med den nationella lagstiftning som genomför det relevanta instrumentet, när utredningen eller lagföringen genomförs.

…

(80)      Den bevisning som Europeiska åklagarmyndigheten lägger fram i domstol bör inte avvisas enbart på grund av att bevisningen har inhämtats i en annan medlemsstat eller i enlighet med lagstiftningen i en annan medlemsstat, under förutsättning att den behöriga domstolen anser att tillåtandet av bevisningen uppfyller villkoren för rättvisa förfaranden och misstänktas eller tilltalades rätt till försvar i enlighet med [Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan)]. Denna förordning är förenlig med de grundläggande rättigheter och de principer som erkänns i artikel 6 [FEU] och i stadgan, särskilt avdelning VI, i internationell rätt och internationella avtal i vilka unionen eller samtliga medlemsstater är part, inbegripet den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna [som undertecknats i Rom den 4 november 1950], samt i medlemsstaternas konstitutioner inom respektive tillämpningsområde. …

…

(83)      I denna förordning krävs det att Europeiska åklagarmyndigheten särskilt respekterar rätten till en rättvis rättegång, rätten till försvar och oskuldspresumtion i enlighet med artiklarna 47 och 48 i stadgan. Genom artikel 50 i stadgan, där rätten att inte lagföras eller straffas två gånger för samma brott fastställs, säkerställs att principen om ne bis in idem följs när Europeiska åklagarmyndigheten lagför brott. Europeiska åklagarmyndigheten bör följaktligen utöva sin verksamhet i fullständig överensstämmelse med dessa rättigheter och denna förordning bör tillämpas och tolkas i enlighet med detta.

…

(85)      Den rätt till försvar som fastställs i den berörda unionsrätten, till exempel [Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/64/EU av den 20 oktober 2010 om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 280, s. 1), Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, s. 1), Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, s. 1), Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, s. 1) och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1919 av den 26 oktober 2016 om rättshjälp för misstänkta och tilltalade i straffrättsliga förfaranden och för eftersökta personer i förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder (EUT L 297, s. 1)], såsom de genomförs genom nationell lagstiftning, bör vara tillämpliga på Europeiska åklagarmyndighetens verksamhet. Alla misstänkta eller tilltalade om vilka Europeiska åklagarmyndigheten inleder en utredning bör omfattas av dessa rättigheter samt av de i nationell lagstiftning fastställda rättigheterna att begära att experter utses eller att vittnen hörs eller att Europeiska åklagarmyndigheten på annat sätt lägger fram bevisning på försvarets vägnar.”

9        Artikel 1 i förordningen har följande lydelse:

”Genom denna förordning inrättas Europeiska åklagarmyndigheten och fastställs bestämmelser avseende dess sätt att fungera.”

10      Artikel 2 leden 5 och 6 i förordningen har följande lydelse:

”I denna förordning avses med

…

5)       handläggande europeisk delegerad åklagare: europeisk delegerad åklagare med ansvar för utredningar och lagföring som han eller hon har tagit initiativ till, som har tilldelats honom eller henne eller som han eller hon har tagit över genom att använda sig av rätten att överta förfaranden i enlighet med artikel 27,

6)       biträdande europeisk delegerad åklagare: europeisk delegerad åklagare som är placerad i en annan medlemsstat än den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, där en utredning eller annan åtgärd som han eller hon anvisas ska utföras.”

11      I artikel 4 i förordningen föreskrivs följande:

”Europeiska åklagarmyndigheten ska vara ansvarig för att utreda, lagföra och väcka talan mot förövare av och medhjälpare till sådana brott som skadar unionens ekonomiska intressen … I detta avseende ska Europeiska åklagarmyndigheten genomföra utredningar samt driva åtal och utöva åklagares uppgifter i medlemsstaternas behöriga domstolar till dess att ärendet har avslutats.”

12      I artikel 5.1 i förordning 2017/1939 anges följande:

”Europeiska åklagarmyndigheten ska säkerställa att dess verksamhet är förenlig med de rättigheter som erkänns i stadgan.”

13      I artikel 8.1–8.4 i förordningen föreskrivs följande:

”1.      Europeiska åklagarmyndigheten ska vara ett odelbart unionsorgan, som ska verka som en enda myndighet med en decentraliserad struktur.

2.      Europeiska åklagarmyndigheten ska verka på central nivå och på decentraliserad nivå.

3.      Den centrala nivån ska bestå av ett centralt åklagarkontor förlagt till Europeiska åklagarmyndighetens säte. Det centrala åklagarkontoret ska bestå av kollegiet, de permanenta avdelningarna, den europeiska chefsåklagaren, de biträdande europeiska chefsåklagarna, de europeiska åklagarna och den administrativa direktören.

4.      Den decentraliserade nivån ska bestå av europeiska delegerade åklagare, som ska vara placerade i medlemsstaterna.”

14      I artikel 13.1 i förordningen föreskrivs följande:

”De europeiska delegerade åklagarna ska agera på Europeiska åklagarmyndighetens vägnar i sina respektive medlemsstater och ha samma befogenheter som nationella åklagare när det gäller utredningar, lagföring och väckande av talan, utöver och med förbehåll för de särskilda befogenheter och den särskilda ställning som tillkommer dem och på de villkor som anges i denna förordning.

De europeiska delegerade åklagarna ska ansvara för de utredningar och lagföringar som de har inlett, tilldelats eller övertagit genom sin rätt att överta förfaranden. De europeiska delegerade åklagarna ska följa den ledning och de instruktioner som ges av den permanenta avdelning som handlägger ärendet samt instruktioner från den övervakande europeiska åklagaren.

…”

15      I artikel 28.1 i förordningen anges följande:

”Den europeiska delegerade åklagare som handlägger ett ärende får, i enlighet med denna förordning och nationell lagstiftning, antingen vidta utredningsåtgärder och andra åtgärder på egen hand eller instruera behöriga myndigheter i sin medlemsstat. …”

16      I artikel 30.1 i förordning 2017/1939 föreskrivs följande:

”Åtminstone i de fall där det brott som utreds är belagt med en maximal påföljd på minst fyra års fängelse ska medlemsstaterna säkerställa att de europeiska delegerade åklagarna har rätt att begära eller beordra följande utredningsåtgärder:

a)      Genomsökning av lokaler, tomter, transportmedel, privata bostäder, kläder och annan personlig egendom eller datasystem samt vidtagande av de åtgärder som krävs för att bevara deras integritet eller undvika att bevismaterial förstörs eller förorenas.

…

d)      Frysning av hjälpmedel eller vinning av brott, inbegripet tillgångar, som förväntas bli föremål för förverkande av den behöriga domstolen och där det finns anledning att tro att den som äger, innehar eller är ansvarig för de hjälpmedlen eller den vinningen kommer att försöka hindra en dom om förverkande.

…”

17      Artikel 31 i förordningen, med rubriken ”Gränsöverskridande utredningar”, har följande lydelse:

”1.      De europeiska delegerade åklagarna ska verka i nära samarbete med varandra genom att biträda och regelbundet rådgöra med varandra i gränsöverskridande fall. När en åtgärd behöver vidtas i en annan medlemsstat än den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat ska denne besluta om antagandet av den nödvändiga åtgärden och anvisa den till en europeisk delegerad åklagare som finns i den medlemsstat där åtgärden behöver vidtas.

2.      Den handläggande europeiska delegerade åklagaren får anvisa alla åtgärder som är tillgängliga för honom eller henne i enlighet med artikel 30. Motiveringen och antagandet av sådana åtgärder ska styras av lagstiftningen i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat. Om den handläggande europeiska delegerade åklagaren anvisar en utredningsåtgärd till en eller flera europeiska delegerade åklagare från en annan medlemsstat ska han eller hon samtidigt informera sin övervakande europeiska åklagare.

3.      Om domstolsgodkännande krävs för åtgärden enligt lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat ska den biträdande europeiska delegerade åklagaren inhämta det godkännandet i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstaten.

Om det vägras ett domstolsgodkännande för den anvisade åtgärden ska den handläggande europeiska delegerade åklagaren dra tillbaka anvisningen.

Om lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat inte kräver ett sådant domstolsgodkännande medan lagstiftningen i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat kräver det, ska godkännandet emellertid inhämtas av den senare europeiska delegerade åklagaren och lämnas in tillsammans med anvisningen.

4.      Den biträdande europeiska delegerade åklagaren ska vidta den anvisade åtgärden eller instruera den behöriga nationella myndigheten att göra det.

5.      När den biträdande europeiska delegerade åklagaren anser att

…

c)      en alternativ men mindre ingripande åtgärd skulle kunna åstadkomma samma resultat som den anvisade åtgärden, …

…

ska han eller hon informera sin övervakande europeiska åklagare och rådgöra med den handläggande europeiska delegerade åklagaren i syfte att lösa frågan bilateralt.

6.      Om den anvisade åtgärden inte finns i en renodlat inhemsk situation, men skulle vara tillgänglig i en gränsöverskridande situation som omfattas av rättsliga instrument om ömsesidigt erkännande eller gränsöverskridande samarbete, får de berörda europeiska delegerade åklagarna, med de berörda övervakande europeiska åklagarnas samtycke, använda sig av sådana instrument.

7.      Om de europeiska delegerade åklagarna inte kan lösa frågan inom sju arbetsdagar och anvisningen kvarstår ska ärendet hänskjutas till behörig permanent avdelning. Detsamma gäller om den anvisade åtgärden inte vidtas inom den tidsfrist som angetts i anvisningen eller inom rimlig tid.

…”

18      I artikel 32 i förordningen, med rubriken ”Verkställande av anvisade åtgärder”, föreskrivs följande:

”De anvisade åtgärderna ska verkställas i enlighet med denna förordning och lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat. Formaliteter och förfaranden som den handläggande europeiska delegerade åklagaren uttryckligen har angett ska följas såvida inte sådana formaliteter och förfaranden strider mot de grundläggande rättsprinciperna i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat.”

19      I artikel 41.1 och 41.2 i förordningen föreskrivs följande:

”1.      Europeiska åklagarmyndigheten ska bedriva sin verksamhet i fullständig överensstämmelse med de rättigheter som fastställs för misstänkta och tilltalade i stadgan, inbegripet rätten till en opartisk domstol och rätten till försvar.

2.      Misstänkta eller tilltalade vid Europeiska åklagarmyndighetens straffrättsliga förfaranden ska åtminstone åtnjuta de processuella rättigheter som fastställs i unionslagstiftningen, inklusive direktiv om misstänktas och tilltalades rättigheter vid straffrättsliga förfaranden, så som de införlivats genom nationell lagstiftning, såsom

a)      rätt till tolkning och översättning, i enlighet med direktiv [2010/64],

b)      rätt till information och tillgång till material rörande ärendet, i enlighet med direktiv [2012/13],

c)      rätt till tillgång till försvarare och rätt att kontakta tredje parter och få en tredje part underrättad vid frihetsberövande, i enlighet med direktiv [2013/48],

d)      rätt att tiga och rätt till oskuldspresumtion, i enlighet med direktiv [2016/343],

e)      rätt till rättshjälp, i enlighet med direktiv [2016/1919].”

 Österrikisk rätt

20      Det föreskrivs i 11 § punkt 2 Bundesgesetz zur Durchführung der Europäischen Staatsanwaltschaft (federal lag om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten) att i Europeiska åklagarmyndighetens gränsöverskridande utredningar ska, vid genomförande av en utredningsåtgärd i Österrike, det domstolsgodkännande som avses i artikel 31.3 första stycket i förordning 2017/1939 lämnas av den Landesgericht (regional domstol, Österrike) där den behöriga åklagarmyndigheten har sitt säte.

21      I 119 § punkt 1 Strafprozessordnung (straffprocesslagen) fastställs villkoren för att genomföra husrannsakan.

22      Det föreskrivs i 120 § punkt 1 straffprocesslagen att en husrannsakan ska beslutas av åklagarmyndigheten på grundval av ett domstolsgodkännande och att kriminalpolisen som en provisorisk åtgärd får genomföra husrannsakan, utan beslut eller godkännande, endast vid överhängande fara.

 Tysk rätt

23      102 § Strafprozessordnung (straffprocesslagen) (nedan kallad den tyska straffprocesslagen) har följande lydelse:

”Den som misstänks för brott eller för medverkan till brott eller för undanhållande av uppgifter, medhjälp, hindrande av åtal eller häleri kan bli föremål för husrannsakan i sin bostad och andra lokaler samt kroppsvisitation och genomsökning av föremål som tillhör vederbörande, både i syfte att gripa honom eller henne och om det finns anledning att anta att husrannsakan kommer att leda till att bevis upptäcks.”

24      105 § punkt 1 i den tyska straffprocesslagen har följande lydelse:

”Husrannsakan får endast beslutas av domaren samt, vid överhängande fara, även av åklagarmyndigheten och dess utredare [152 § Gerichtsverfassungsgesetz (lagen om domstolsväsendet)]. …”

25      I 3 § punkt 2 Gesetz zur Ausführung der EU-Verordnung zur Errichtung der Europäischen Staatsanwaltschaft (lag om genomförande av Europeiska unionens förordning om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten) föreskrivs följande:

”Om det i straffprocesslagen föreskrivs att en domare ska besluta om eller bekräfta en utredningsskyldighet, ska beslutet eller bekräftelsen – med avseende på gränsöverskridande åtgärder som ska verkställas i en annan medlemsstat som deltar i inrättandet av Europeiska åklagarmyndigheten, i enlighet med artikel 31.3 i [förordning 2017/1939] – erhållas från en tysk domstol endast om ett sådant beslut eller en sådan bekräftelse av en domstol inte krävs enligt lagstiftningen i den andra medlemsstaten.”

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

26      En tysk europeisk delegerad åklagare inledde på Europeiska åklagarmyndighetens vägnar en utredning avseende omfattande skatteundandragande och tillhörighet till en kriminell organisation som bildats i syfte att begå skattebrott.

27      Inom ramen för denna utredning åtalades B. O. D. samt dess företagsledare G.K. och S.L. för att ha importerat biodiesel med amerikanskt ursprung till unionen genom att lämna felaktiga deklarationer, i strid med tullagstiftningen, och för att därigenom ha orsakat en skada som uppgick till 1 295 000 euro.

28      Den 9 november 2021 ansåg en österrikisk biträdande europeisk delegerad åklagare, inom ramen för det bistånd som lämnas till utredningen enligt artikel 31 i förordning 2017/1939, att det fanns anledning att dels besluta om husrannsakan och beslag i såväl B. O. D:s och dess moderbolags affärslokaler som G.K:s och S.L:s bostäder, samtliga belägna i Österrike, dels ansöka om de behöriga österrikiska domstolarnas godkännande för dessa åtgärder.

29      Efter att ha erhållit de sökta godkännandena beslutade den österrikiska biträdande europeiska delegerade åklagaren att den behöriga finansmyndigheten skulle vidta nämnda åtgärder, vilket denna myndighet efterkom.

30      Den 1 december 2021 överklagade G.K., B. O. D. och S.L. de österrikiska domstolarnas beslut att godkänna de aktuella åtgärderna till Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike), som är den hänskjutande domstolen.

31      G.K., B. O. D. och S.L. har vid den hänskjutande domstolen bland annat gjort gällande att det inte har begåtts något brott i Österrike, att misstankarna mot dem är otillräckliga, att de österrikiska domstolarnas avgöranden inte är tillräckligt motiverade, att de beslutade husrannsakningarna varken var nödvändiga eller proportionerliga och att klagandenas rätt till ett förtroendeförhållande med deras advokat har kränkts.

32      Den berörda österrikiska biträdande europeiska delegerade åklagaren har vid nämnda domstol anfört att enligt den rättsliga ram som inrättats genom förordning 2017/1939 för Europeiska åklagarmyndighetens gränsöverskridande utredningar regleras de anvisade utredningsåtgärdernas motivering av lagstiftningen i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat och kan, i analogi med det system som inrättats genom direktiv 2014/41, endast prövas av myndigheterna i den medlemsstaten. De aktuella brotten har emellertid redan prövats av den behöriga undersökningsdomaren vid Amtsgericht München (Distriktsdomstolen i München, Tyskland). De behöriga myndigheterna i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat kan, å sin sida, endast granska formaliteterna för genomförandet av de anvisade utredningsåtgärderna.

33      Den hänskjutande domstolen har, å ena sidan, påpekat att det, på grundval av lydelsen av artikel 31.3 och artikel 32 i förordning 2017/1939, är möjligt att tolka dessa bestämmelser så, att när en anvisad utredningsåtgärd kräver att ett domstolsgodkännande erhålls i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, ska denna åtgärd prövas av en domstol i den medlemsstaten mot bakgrund av samtliga formella och materiella bestämmelser som föreskrivs i nämnda medlemsstat.

34      Den hänskjutande domstolen har emellertid understrukit att denna tolkning skulle få till följd att en sådan åtgärd, i förekommande fall, blev föremål för en fullständig prövning i två medlemsstater och i enlighet med deras respektive nationella lagstiftning, vilket skulle innebära att alla handlingar som är nödvändiga för att utföra en sådan prövning måste ställas till förfogande för den behöriga domstolen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat och, i förekommande fall, översättas. Ett sådant system skulle emellertid utgöra en tillbakagång i förhållande till det system som inrättats genom direktiv 2014/41, inom ramen för vilket den verkställande medlemsstaten endast kan kontrollera vissa formella aspekter.

35      Den hänskjutande domstolen anser, å andra sidan, att en tolkning av förordning 2017/1939 mot bakgrund av syftet att säkerställa en verkningsfull lagföring, i vart fall i en situation där en domstolsprövning redan har utförts i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, skulle kunna innebära att den prövning som utförs inom ramen för det domstolsgodkännande som krävs i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat endast avser vissa formella aspekter.

36      Mot denna bakgrund beslutade Oberlandesgericht Wien (Regionala överdomstolen i Wien, Österrike) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

”1)      Ska unionsrätten, i synnerhet artikel 31.3 första stycket och artikel 32 i [förordning 2017/1939], tolkas så, att det är nödvändigt att pröva samtliga materiella omständigheter, såsom att gärningen är straffbar, att misstanke om brott föreligger, samt att åtgärden är nödvändig och proportionerlig, om det i en gränsöverskridande utredning krävs ett domstolsgodkännande för en åtgärd som ska vidtas i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat?

2)      Är det vid prövningen nödvändigt att beakta huruvida åtgärdens laglighet redan har prövats av en domstol i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstaten?

3)      För det fall den första frågan besvaras nekande eller den andra frågan besvaras jakande: I vilken omfattning ska det ske en domstolsprövning i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat?”

37      Genom skrivelse av den 10 januari 2023 skickade EU-domstolens kansli en begäran om förtydligande till den hänskjutande domstolen. Som svar på denna begäran angav den hänskjutande domstolen att G.K., B. O. D. och S.L. avses med beslutet av Amtsgericht München (Distriktsdomstolen i München) av den 2 september 2021 om godkännande av husrannsakan i Tyskland, men att motiveringen av den husrannsakan som eventuellt ägt rum i B. O. D:s affärslokaler samt i G.K:s och S.L:s bostäder i Österrike inte hade prövats.

 Prövning av tolkningsfrågorna

38      Den hänskjutande domstolen har ställt sina tre frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artiklarna 31 och 32 i förordning 2017/1939 ska tolkas så, att den prövning som utförs i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, när en anvisad utredningsåtgärd kräver ett domstolsgodkännande enligt lagstiftningen i den medlemsstaten, får avse såväl omständigheter som rör motiveringen och antagandet av denna åtgärd som omständigheter som avser dess verkställande. Den hänskjutande domstolen vill i detta sammanhang få klarhet i vilken mån den tidigare utförda domstolsprövningen av nämnda åtgärd i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat inverkar på frågan hur omfattande prövningen av samma åtgärd, inom ramen för detta domstolsgodkännande, ska vara i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat.

39      Det ska inledningsvis påpekas att syftet med förordning 2017/1939, enligt dess artikel 1, är att inrätta Europeiska åklagarmyndigheten och fastställa bestämmelser avseende dess sätt att fungera.

40      I artikel 4 i förordningen anges att Europeiska åklagarmyndigheten ska vara ansvarig för att utreda, lagföra och väcka talan mot förövare av och medhjälpare till sådana brott som skadar unionens ekonomiska intressen. I detta avseende ska Europeiska åklagarmyndigheten genomföra utredningar samt driva åtal och utöva åklagares uppgifter i medlemsstaternas behöriga domstolar till dess att ärendet har avslutats.

41      Det föreskrivs i artikel 8.1 i förordningen att Europeiska åklagarmyndigheten ska vara ett odelbart unionsorgan, som ska verka som en enda myndighet med en decentraliserad struktur. I punkterna 2–4 i denna artikel anges att Europeiska åklagarmyndigheten ska verka såväl på en central nivå, bestående av det centrala åklagarkontoret, förlagt till myndighetens säte, som på en decentraliserad nivå, bestående av de europeiska delegerade åklagare som är placerade i medlemsstaterna.

42      Enligt artikel 13.1 i förordningen, jämförd med skälen 30 och 32 samma förordning, ska Europeiska åklagarmyndighetens utredningar i princip genomföras av de europeiska delegerade åklagarna, som agerar på Europeiska åklagarmyndighetens vägnar i sina respektive medlemsstater.

43      Det framgår av artikel 13.1, jämförd med artikel 28.1 i förordning 2017/1939, att den handläggande europeiska delegerade åklagaren, det vill säga den europeiska delegerade åklagare som ansvarar för utredningar och lagföring som han eller hon har tagit initiativ till, som har tilldelats honom eller henne eller som han eller hon har tagit över genom att använda sig av rätten att överta förfaranden, i enlighet med denna förordning och lagstiftningen i den egna medlemsstaten kan antingen vidta utredningsåtgärder och andra åtgärder på eget initiativ eller instruera behöriga myndigheter i sin medlemsstat.

44      Inom ramen för utredningar som den handläggande europeiska delegerade åklagaren genomför i sin medlemsstat, när denna åklagare beslutar att vidta en utredningsåtgärd som kräver ett domstolsgodkännande enligt den medlemsstatens lagstiftning, ankommer det på domstolarna i denna medlemsstat att kontrollera att samtliga villkor för detta är uppfyllda. När en utredningsåtgärd i gränsöverskridande fall ska verkställas i en annan medlemsstat än den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, måste den sistnämnda åklagaren däremot, såsom framgår av artikel 2 led 6 i förordningen, jämförd med skäl 72 i samma förordning, kunna stödja sig på en biträdande europeisk delegerad åklagare som finns i den medlemsstat där en sådan åtgärd behöver vidtas.

45      De bestämmelser som är tillämpliga på antagande och verkställande av en sådan åtgärd inom ramen för en gränsöverskridande utredning definieras i artiklarna 31 och 32 i samma förordning, vilka den hänskjutande domstolen har begärt tolkning av. Det ska således hänvisas till dessa bestämmelser för att fastställa omfattningen av den domstolsprövning som får utföras i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, när en sådan åtgärd kräver ett domstolsgodkännande enligt lagstiftningen i den medlemsstaten.

46      Det framgår härvidlag av fast rättspraxis att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem), C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

47      För det första, vad gäller lydelsen av artiklarna 31 och 32 i förordning 2017/1939, framgår det av artikel 31.1 i denna förordning att Europeiska åklagarmyndighetens gränsöverskridande utredningar bygger på ett nära samarbete mellan de europeiska delegerade åklagarna. När en åtgärd, inom ramen för detta samarbete, behöver vidtas i en annan medlemsstat än den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat ska den sistnämnda åklagaren besluta om antagandet av den nödvändiga åtgärden och anvisa den till en europeisk delegerad åklagare som finns i den medlemsstat där åtgärden behöver vidtas.

48      Det preciseras, i detta hänseende, i artikel 31.2 i förordningen att motiveringen och antagandet av en sådan åtgärd regleras i lagstiftningen i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat.

49      Det framgår av artikel 31.3 första stycket i förordningen att om domstolsgodkännande krävs för den anvisade åtgärden enligt lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat ska den biträdande europeiska delegerade åklagaren inhämta det godkännandet i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstaten.

50      Om lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat inte kräver ett sådant domstolsgodkännande medan lagstiftningen i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat kräver det, ska godkännandet, enligt artikel 31.3 tredje stycket i förordning 2017/1939, emellertid inhämtas av den sistnämnda åklagaren och lämnas in tillsammans med anvisningen.

51      Det föreskrivs i artikel 31.4 i förordningen att den biträdande europeiska delegerade åklagaren ska vidta den anvisade åtgärden eller instruera den behöriga nationella myndigheten att göra det.

52      I artikel 32 i förordningen preciseras att en sådan åtgärd ska verkställas i enlighet med den förordningen samt lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat.

53      Mot denna bakgrund kan det konstateras att även om det i artikel 31.3 första stycket i förordning 2017/1939 föreskrivs att ett domstolsgodkännande ska erhållas enligt lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, när en anvisad utredningsåtgärd kräver ett sådant godkännande enligt lagstiftningen i den medlemsstaten, preciseras det emellertid inte i artiklarna 31 och 32 i förordningen hur omfattande den prövning ska vara som de behöriga myndigheterna i nämnda medlemsstat får utföra inom ramen för detta domstolsgodkännande.

54      Det framgår emellertid av lydelsen av artikel 31.1 och 31.2 samt artikel 32 i nämnda förordning att den handläggande europeiska delegerade åklagaren ska uttala sig om antagandet av en anvisad utredningsåtgärd och att detta antagande, liksom motiveringen av denna åtgärd, regleras av lagstiftningen i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, medan verkställandet av en sådan åtgärd regleras av lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat.

55      För det andra, såvitt avser det sammanhang i vilket artiklarna 31 och 32 i förordningen ingår, ska det påpekas att den åtskillnad som görs i dessa artiklar mellan, å ena sidan, motiveringen och antagandet av en anvisad utredningsåtgärd och, å andra sidan, dess verkställande återspeglar logiken bakom systemet för straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaterna, vilket grundar sig på principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande.

56      Domstolen erinrar i detta hänseende om att såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som principen om ömsesidigt erkännande, som i sig grundar sig på det ömsesidiga förtroendet mellan medlemsstaterna, har en grundläggande betydelse inom unionsrätten, eftersom det tack vare dessa principer är möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser (dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem), C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 92 och där angiven rättspraxis).

57      Principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden bygger på principen om ömsesidigt erkännande, vilken innebär att det finns ett ömsesidigt förtroende för att var och en av medlemsstaterna erkänner en tillämpning av den straffrättsliga lagstiftning som gäller i de andra medlemsstaterna, även då tillämpningen av de egna nationella bestämmelserna skulle leda till en annan lösning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2018, Piotrowski, C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 52, och dom av den 10 januari 2019, ET, C‑97/18, EU:C:2019:7, punkt 33).

58      Denna princip genomförs genom olika instrument för straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaterna.

59      Nämnda princip kommer till uttryck i artikel 1.2 i rambeslut 2002/584, genom vilket det instiftas en regel om att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder på grundval av samma princip och i enlighet med bestämmelserna i detta rambeslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som upprättats enligt lagen i den utfärdande medlemsstaten), C‑562/21 PPU och C‑563/21 PPU, EU:C:2022:100, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

60      Inom ramen för det system för överlämnande som inrättats genom nämnda rambeslut utövar de rättsliga myndigheter som avses i artikel 6.1 respektive 6.2 i rambeslutet olika funktioner som i det ena fallet rör utfärdandet av en europeisk arresteringsorder och i det andra fallet verkställandet av en sådan order (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2020, Openbaar Ministerie (Falsk urkund), C‑510/19, EU:C:2020:953, punkt 47).

61      Det ankommer följaktligen på den utfärdande rättsliga myndigheten att kontrollera huruvida de nödvändiga villkoren är uppfyllda vid utfärdandet av en europeisk arresteringsorder, utan att denna bedömning, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande, därefter kan prövas av den verkställande rättsliga myndigheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2018, Piotrowski, C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 52, och dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl., C‑158/21, EU:C:2023:57, punkterna 87 och 88).

62      Principen om ömsesidigt erkännande kommer även till uttryck i artikel 1.2 i direktiv 2014/41, där det föreskrivs att medlemsstaterna ska verkställa en utredningsorder på grundval av denna princip och i enlighet med detta direktiv.

63      Det framgår av artikel 6, jämförd med artikel 9, i nämnda direktiv att det system för rättsligt samarbete som föreskrivs i direktivet, i likhet med det system som inrättats genom rambeslut 2002/584, grundar sig på en behörighetsfördelning mellan den utfärdande rättsliga myndigheten och den verkställande rättsliga myndigheten, inom ramen för vilken det ankommer på den utfärdande rättsliga myndigheten att kontrollera att de nödvändiga materiella villkoren för att utfärda en europeisk utredningsorder är uppfyllda, utan att denna bedömning, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande, därefter kan kontrolleras av den verkställande rättsliga myndigheten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 december 2021, Spetsializirana prokuratura (Trafik- och lokaliseringsuppgifter), C‑724/19, EU:C:2021:1020, punkt 53).

64      Av dessa överväganden följer att det, inom ramen för det straffrättsliga samarbete mellan medlemsstaterna som grundar sig på principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande, inte är avsett att den verkställande myndigheten ska kontrollera att den utfärdande myndigheten har iakttagit villkoren för att utfärda det rättsliga avgörande som den verkställande myndigheten ska verkställa.

65      För det tredje framgår det av skälen 12, 14, 20 och 60 i förordning 2017/1939 att denna förordning, genom inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet, syftar till att effektivare bekämpa brott som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen.

66      I detta avseende framgår det av artikel 31.6 i förordning 2017/1939, jämförd med skäl 73 i samma förordning, att de särskilda regler som föreskrivs i förordningen för gränsöverskridande utredningar bör kunna kompletteras med en möjlighet att använda rättsliga instrument om bland annat ömsesidigt erkännande, såsom det som inrättats genom direktiv 2014/41, för att säkerställa att, när en åtgärd är nödvändig i en sådan utredning men inte är tillgänglig i nationell rätt för en renodlat inhemsk situation, denna möjlighet kan användas i enlighet med den nationella lagstiftning som genomför det relevanta instrumentet.

67      Av detta följer att unionslagstiftaren, genom att definiera de förfaranden som föreskrivs i förordning 2017/1939, har haft för avsikt att inrätta en mekanism som säkerställer att de gränsöverskridande utredningar som genomförs av Europeiska åklagarmyndigheten är minst lika effektiva som den som följer av tillämpningen av de förfaranden som föreskrivs inom ramen för systemet för straffrättsligt samarbete mellan medlemsstaterna på grundval av principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande.

68      En tolkning av artiklarna 31 och 32 i förordningen som innebär att beviljandet av det domstolsgodkännande som avses i artikel 31.3 första stycket i förordningen kan villkoras av att den behöriga myndigheten i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat prövar omständigheter som rör motiveringen och antagandet av den aktuella utredningsåtgärd som anvisats, skulle i praktiken leda till ett mindre effektivt system än det som inrättats genom sådana rättsliga instrument och skulle således motverka det mål som eftersträvas med förordningen.

69      För att kunna göra en sådan prövning skulle nämligen, för det första, den behöriga myndigheten i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat bland annat göra en ingående granskning av samtliga handlingar i ärendet, vilka ska översändas till den av myndigheterna i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat och, i förekommande fall, översättas.

70      Eftersom motiveringen och antagandet av en anvisad utredningsåtgärd, på grund av unionslagstiftarens val, omfattas av lagstiftningen i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, skulle, för det andra, den behöriga myndigheten i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat tillämpa lagstiftningen i den förstnämnda medlemsstaten vid prövningen av huruvida dessa två omständigheter har iakttagits. Denna myndighet kan emellertid inte anses vara bättre lämpad än den behöriga myndigheten i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat att göra en sådan prövning enligt lagstiftningen i den sistnämnda medlemsstaten.

71      Av det ovan anförda följer att det i förordning 2017/1939, med avseende på samarbetet mellan de europeiska delegerade åklagarna vid Europeiska åklagarmyndighetens gränsöverskridande utredningar, görs en åtskillnad mellan det ansvar som är förenat med motiveringen och antagandet av den anvisade åtgärden, vilket ankommer på den handläggande europeiska delegerade åklagaren, och det ansvar som avser verkställandet av denna åtgärd, vilket ankommer på den biträdande europeiska delegerade åklagaren.

72      I enlighet med denna ansvarsfördelning får kontrollen inom ramen för det domstolsgodkännande som krävs enligt lagstiftningen i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat endast omfatta omständigheter som rör verkställandet.

73      I detta hänseende ska det emellertid understrykas att det enligt artikel 31.2 i förordning 2017/1939 ankommer på den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat att föreskriva ett föregående domstolsgodkännande med avseende på omständigheter som rör motiveringen och antagandet av en anvisad utredningsåtgärd, med beaktande av de krav som följer av stadgan, vilken medlemsstaterna enligt artikel 51.1 i stadgan ska iaktta vid genomförandet av denna förordning.

74      Den ansvarsfördelning som beskrivs i punkterna 71 och 72 ovan ska således förstås med förbehåll för de krav som avser iakttagandet av de grundläggande rättigheterna vid antagandet av anvisade utredningsåtgärder som, i likhet med de utredningsåtgärder som är aktuella i det nationella målet, utgör ingrepp i var och ens rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer, vilken garanteras i artikel 7 i stadgan, samt i rätten till egendom, vilken stadfästs i artikel 17 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 2021, Gavanozov II, C‑852/19, EU:C:2021:902, punkt 31).

75      När det gäller utredningsåtgärder som innebär långtgående ingrepp i dessa grundläggande rättigheter, såsom husrannsakan av privata bostäder, åtgärder för bevarande avseende personlig egendom och frysning av tillgångar, vilka avses i artikel 30.1 a och d i förordning 2017/1939, ankommer det på den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat att i nationell rätt föreskriva lämpliga och tillräckliga garantier, såsom en föregående domstolsprövning, för att säkerställa att sådana åtgärder är lagliga och nödvändiga.

76      Utöver de garantier för skydd av de grundläggande rättigheterna som är knutna till unionens rättsliga instrument som de europeiska delegerade åklagarna kan använda sig av enligt artikel 31.6 i förordning 2017/1939 vid gränsöverskridande utredningar, ska det påpekas att enligt såväl skälen 80 och 83 som artikel 5.1 i denna förordning ska Europeiska åklagarmyndigheten säkerställa att dess verksamhet är förenlig med de grundläggande rättigheterna. Detta allmänna krav konkretiseras i artikel 41.1 och 41.2 i förordningen, av vilken det framgår att Europeiska åklagarmyndigheten bland annat ska respektera rätten till en opartisk domstol och rätten till försvar för misstänkta och tilltalade, vilka åtminstone ska åtnjuta de processuella rättigheter som föreskrivs i unionslagstiftningen, bland annat i de unionsrättsliga instrument som anges i sistnämnda bestämmelse och i skäl 85 i förordningen.

77      Även om myndigheterna, däribland de rättsliga myndigheterna, i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat inte har befogenhet att pröva motiveringen och antagandet av en delegerad utredningsåtgärd, ska det emellertid understrykas att det av artikel 31.5 c i förordning 2017/1939 framgår att när den biträdande europeiska delegerade åklagaren anser att en alternativ men mindre ingripande åtgärd skulle kunna åstadkomma samma resultat som den anvisade åtgärden, ska han eller hon informera sin övervakande europeiska åklagare och rådgöra med den handläggande europeiska delegerade åklagaren i syfte att lösa frågan bilateralt. Enligt artikel 31.7 i förordningen ska ärendet hänskjutas till behörig permanent avdelning, om de berörda europeiska delegerade åklagarna inte kan lösa frågan inom sju arbetsdagar och om anvisningen kvarstår.

78      De tre frågorna ska följaktligen besvaras enligt följande. Artiklarna 31 och 32 i förordning 2017/1939 ska tolkas så, att den prövning som utförs i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, när en anvisad utredningsåtgärd kräver ett domstolsgodkännande enligt lagstiftningen i den medlemsstaten, endast får avse omständigheter som rör verkställandet av denna åtgärd, med uteslutande av omständigheter som rör motiveringen och antagandet av nämnda åtgärd. Sistnämnda omständigheter ska omfattas av en föregående domstolsprövning i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat i händelse av ett långtgående ingrepp i den berörda personens rättigheter som garanteras i stadgan.

 Rättegångskostnader

79      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande:

Artiklarna 31 och 32 i rådets förordning (EU) 2017/1939 av den 12 oktober 2017 om genomförande av fördjupat samarbete om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten

ska tolkas så,

att den prövning som utförs i den biträdande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat, när en anvisad utredningsåtgärd kräver ett domstolsgodkännande enligt lagstiftningen i den medlemsstaten, endast får avse omständigheter som rör verkställandet av denna åtgärd, med uteslutande av omständigheter som rör motiveringen och antagandet av nämnda åtgärd. Sistnämnda omständigheter ska omfattas av en föregående domstolsprövning i den handläggande europeiska delegerade åklagarens medlemsstat i händelse av ett långtgående ingrepp i den berörda personens rättigheter som garanteras i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

Underskrifter

---

*      Rättegångsspråk: tyska.