–

Juan, genom M. Díaz Perales, abogada, och R. Rodríguez Nogueira, procurador,

–

Spaniens regering, genom A. Gavela Llopis, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom J. Baquero Cruz och M. Wasmeier, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 45, artikel 49.3 och artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, som undertecknades i Schengen (Luxemburg) den 19 juni 1990 och trädde i kraft den 26 mars 1995 (EGT L 239, 2000, s. 19) (nedan kallad tillämpningskonventionen), artikel 4 led 6 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584), rådets rambeslut 2008/675/RIF av den 24 juli 2008 om beaktande av fällande domar avkunnade i Europeiska unionens medlemsstater vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat (EUT L 220, 2008, s. 32), och artikel 8.1 och 8.2 i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande av brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen (EUT L 327, 2008, s. 27).

2

Begäran har framställts i ett mål som rör verkställighet, i Spanien, av en europeisk arresteringsorder som har utfärdats av Tribunal Judicial da Comarca de Lisboa, Juízo Central Criminal de Lisboa, Juiz 16 (Distriktsdomstolen i Lissabon, centrala brottmålsavdelningen i Lissabon, avdelning 16, Portugal). Arresteringsordern har utfärdats i syfte att kunna verkställa det fängelsestraff för grovt bedrägeri som Juan dömts till.

3

Artikel 54 återfinns i tillämpningskonventionens avdelning III, i dess kapitel 3 med rubriken ”Principen ’non bis in idem’ (icke två gånger för samma sak)”. I denna artikel föreskrivs följande:

”En person beträffande vilken fråga om ansvar prövats genom lagakraftägande dom hos en avtalsslutande part, får inte åtalas för samma gärning av en annan part, under förutsättning att, vid fällande dom, straffet avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagarna hos den part hos vilken avkunnandet ägt rum.”

4

I artikel 3 i rambeslut 2002/584, med rubriken ”Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska vägras”, föreskrivs följande:

”Den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten (nedan kallad den verkställande rättsliga myndigheten) skall vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i följande fall:

…

…”

5

Artikel 4 i detta rambeslut har rubriken ”Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras”. Där föreskrivs följande:

”Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder

…

…”

6

I artikel 14.2 i ley orgánica 7/2014, sobre intercambio de información de antecedentes penales y consideración de resoluciones judiciales penales en la Unión Europea (lag 7/2014 om medlemsstaternas utbyte av information om kriminalregister och beaktande av brottmålsdomar i Europeiska unionen) av den 12 november 2014 (BOE nr 275 av den 13 november 2014, s. 93204), föreskrivs följande:

”... En lagakraftvunnen fällande dom som avkunnats av andra medlemsstater ska inte påverka följande avgöranden och får inte leda till att de upphävs eller omprövas:

7

I artikel 988 tredje stycket i straffprocesslagen föreskrivs i huvudsak att när en person som gjort sig skyldig till flera brott har dömts i olika förfaranden för gärningar som skulle ha kunnat omfattas av ett enda förfarande, ska de gränser som fastställs i artikel 76 i Código Penal (strafflagen) tillämpas. Enligt sistnämnda artikel får den strafftid som ska avtjänas vid fällande dom inte överstiga tre gånger maximistraffet och får som princip inte överstiga 20 år.

8

Den eftersökta personen, som är spansk medborgare, frihetsberövades i Spanien och avtjänar där ett fängelsestraff på elva år och tio månader. Han dömdes till ansvar för grovt bedrägeri och penningtvätt genom dom av Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen, Spanien) den 13 juli 2018, vilken delvis upphävdes genom dom av Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) den 4 mars 2020 (nedan kallad den spanska domen).

9

Den 20 januari 2020 dömdes han även till fängelse i sex år och sex månader för grovt bedrägeri genom dom av Tribunal Judicial da Comarca de Lisboa, Juízo Central Criminal de Lisboa, Juiz 16 (Distriktsdomstolen i Lissabon, centrala brottmålsavdelningen i Lissabon, avdelning 16) (nedan kallad den portugisiska domen). En europeisk arresteringsorder utfärdades mot honom för verkställighet av detta straff och översändes till de behöriga spanska myndigheterna (nedan kallad den aktuella europeiska arresteringsordern).

10

Det framgår av den aktuella europeiska arresteringsordern att den eftersökta personen, sedan den 30 maj 2001, varit styrelseordförande i ett bolag etablerat i Portugal (nedan kallat det portugisiska bolaget), vilket helt kontrollerades av ett bolag etablerat i Spanien (nedan kallat det spanska bolaget), i vilket han varit styrelseordförande sedan den 29 januari 2001.

11

Den huvudsakliga verksamhet som det portugisiska bolaget bedrev i Portugal var densamma som den som bedrevs av det spanska bolaget i Spanien, nämligen försäljning av investeringsprodukter till vilka det knutits en garanti om att de vid utgången av den avtalade perioden skulle återköpas till ett värde som motsvarade det investerade kapitalet och därutöver ge en högre avkastning än den som vanligen erbjöds av finansinstituten. Denna verksamhet utgjorde emellertid i själva verket bedräglig pyramidförsäljning

12

Det massiva intresset från enskilda för dessa investeringsprodukter gjorde det möjligt för det portugisiska bolaget att växa och expandera på ett exceptionellt sätt. Efter att det spanska bolaget blivit föremål för en utredning av spanska rättsliga myndigheter i slutet av april 2006 upphörde det, i maj samma år, med sin verksamhet i Spanien.

13

När det på grund av portugisiska rättsliga myndigheters ingripanden även sattes stopp för det portugisiska bolagets anskaffning av penningmedel, slutade detta bolag fullgöra sina återköpsåtaganden gentemot investerarna, vilka samtliga i slutändan led betydande ekonomiska förluster.

14

Genom beslut av den 20 december 2021 vägrade Juzgado Central de Instrucción no 1 de la Audiencia Nacional (Centrala förundersökningsdomstolen nr 1, som är underställd Centrala specialdomstolen, Spanien) att verkställa den aktuella europeiska arresteringsordern med motiveringen att den eftersökta personen var spansk medborgare, men slog fast att det straff som utdömts i Portugal skulle verkställas i Spanien.

15

Den eftersökta personen överklagade detta beslut till Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen) som är hänskjutande domstol i förevarande mål. Han gjorde därvid gällande att de omständigheter som låg till grund för den spanska domen var desamma som de som låg till grund för den portugisiska domen och att principen ne bis in idem därför hade åsidosatts. Han anser således att varken den aktuella europeiska arresteringsordern eller den portugisiska domen kan verkställas.

16

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende klargjort att det framgår av såväl redogörelsen för de faktiska omständigheterna som av skälen i den spanska domen att denna dom väsentligen avser bedrägeri som det spanska bolaget gjort sig skyldig till i Spanien. Vidare omfattar den portugisiska domen i huvudsak det portugisiska bolagets verksamhet, som uteslutande bedrevs i Portugal. Därtill kommer att det inte är samma skadelidande personer som berörs i de båda domarna och att det endast delvis är samma personer som är ansvariga för gärningarna. Mot bakgrund av spansk rättspraxis avseende principen ne bis in idem lutar den hänskjutande domstolen således åt uppfattningen att idem-villkoret inte tycks vara uppfyllt i förevarande fall.

17

Den hänskjutande domstolen har emellertid framhållit att det, även om det antas att det inte rör sig om en situation där principen ne bis in idem är tillämplig, likväl kan anses att det i förevarande fall föreligger en kombination av brottsliga gärningar som kan anses utgöra ”ett fortlöpande brott”, i den mening som avses i spansk straffrätt. Detta fortlöpande brott omfattar då samtliga dessa gärningar, inklusive dem som begåtts i Portugal, och ett enda straff bör utdömas för dem.

18

Den hänskjutande domstolen har dock påpekat att i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, där de gärningar som utgör ett fortlöpande brott har lagförts i två olika förfaranden och utmynnat i två skilda avgöranden från olika domstolar i olika medlemsstater, föreskriver vare sig spansk lag eller unionsrätten något förfarande för att fastställa den övre straffgränsen.

19

Enligt den hänskjutande domstolen kan den i förevarande fall inte heller tillämpa den spanska processuella mekanismen för gemensam påföljd som artikel 988 tredje stycket i straffprocesslagen föreskriver i syfte att beakta proportionalitetsprincipen.

20

Utöver att denna situation, enligt den hänskjutande domstolen, innebär ett åsidosättande av det i stadgans artikel 49.3 föreskrivna kravet på att brott ska beivras med iakttagande av principen om att straff ska vara proportionerliga, undergräver den även den princip om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden som föreskrivs i rambeslut 2008/909 och strider mot det i rambeslut 2008/675 föreskrivna kravet på beaktande av fällande domar avkunnade i europeiska unionens medlemsstater, samt äventyrar därtill effektiviteten av bestämmelserna i rambeslut 2002/584, särskilt artikel 4 led 6, genom att påverka den fria rörligheten för unionsmedborgare.

21

Mot denna bakgrund beslutade Audiencia Nacional (Centrala specialdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

22

I samband med ingivandet av begäran om förhandsavgörande ansökte den hänskjutande domstolen, i enlighet med artikel 107 i domstolens rättegångsregler, om att målet skulle handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande. Till stöd för sin begäran angav den hänskjutande domstolen att det nationella målet avser ”ett straffrättsligt förfarande där den berörda personen sitter fängslad och avtjänar ett tidsbegränsat straff utan att veta säkert hur långt det fängelsestraff han faktiskt ska avtjäna blir, vilket även påverkar hans kriminalvårdsordning, hans möjligheter till permission, hans möjlighet att gradvis åtnjuta mildare restriktioner och beräkningen av den tid som ska ha gått innan han kan beviljas villkorlig frigivning i det sista skedet av verkställigheten av straffet”.

23

Den 16 mars 2022 beslutade domstolen, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att avslå ansökan, eftersom villkoren för skyndsamhet i artikel 107 i rättegångsreglerna inte var uppfyllda.

24

Det följer av EU-domstolens fasta praxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat sin tolkningsfråga med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten, utgör inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. EU-domstolen ska härvid, utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 22 juni 2022, Volvo och DAF Trucks, C‑267/20, EU:C:2022:494, punkt 28).

25

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att Juzgado Central de Instrucción no 1 de la Audiencia Nacional (Centrala förundersökningsdomstolen nr 1, underställd Centrala specialdomstolen), genom beslut av den 20 december 2021 vägrade verkställa den aktuella europeiska arresteringsordern med motiveringen att den eftersökta personen var spansk medborgare, men beslutade att det straff som utdömts i Portugal skulle verkställas i Spanien. Den eftersökta personen har med åberopande av bland annat artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584 ifrågasatt detta beslut vid den hänskjutande domstolen och gjort gällande att verkställighet av den aktuella europeiska arresteringsordern ska vägras på grund av att hans ansvar för samma gärning har prövats genom lagakraftvunnen dom i en medlemsstat.

26

Under dessa omständigheter konstaterar EU-domstolen, utan att det är nödvändigt för den att uttala sig om artikel 50 i stadgan eller artikel 54 i tillämpningskonventionen, att den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en i en medlemsstat utfärdad europeisk arresteringsorder verkställs, när det brott för vilket den eftersökta personen har dömts genom lagakraftägande dom i den verkställande medlemsstaten och det brott för vilket denna person lagförs i den utfärdande medlemsstaten, enligt lagstiftningen i den verkställande medlemsstaten ska kvalificeras som ett fortlöpande brott.

27

Som framgår av lydelsen av artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584, fastställs i denna bestämmelse en tvingande grund enligt vilken den verkställande rättsliga myndigheten måste vägra verkställandet av en europeisk arresteringsorder för det fall den får kännedom om att den eftersöktes ansvar för samma gärning prövats genom lagakraftägande dom i en medlemsstat, under förutsättning att straffet, vid fällande dom, avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagstiftningen i den medlemsstat i vilken avkunnandet ägt rum.

28

Denna bestämmelse syftar till att undvika att en person på nytt åtalas eller döms för samma gärning, och återspeglar principen ne bis in idem, som slås fast i artikel 50 i stadgan, enligt vilken ingen får lagföras eller straffas två gånger för samma brott (dom av den 25 juli 2018, AY (Europeisk arresteringsorder – Vittne), C‑268/17, EU:C:2018:602, punkt 39 och där angiven rättspraxis)

29

Ett av villkoren i artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584 för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder är således att den eftersöktes ansvar för ”samma gärning” har prövats genom lagakraftägande dom.

30

Vad gäller begreppet samma gärning har domstolen slagit fast att eftersom det i artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584 inte hänvisas till medlemsstaternas rättsordningar vad gäller detta begrepp, ska begreppet ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen (dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem), C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

31

Nämnda begrepp ska dessutom tolkas så, att det endast avser de sakförhållanden som gärningarna utgör och att det omfattar en samling konkreta omständigheter som är oupplösligt förbundna med varandra, oberoende av gärningarnas rättsliga kvalificering eller det rättsliga intresse som skyddas (dom av den 29 april 2021, X (Europeisk arresteringsorder – Ne bis in idem), C‑665/20 PPU, EU:C:2021:339, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

32

Domstolen har mer specifikt uttalat att med identiska faktiska omständigheter avses en samling konkreta omständigheter till följd av händelser som i allt väsentligt är desamma, eftersom de involverar samma gärningsman och är oupplösligt förbundna med varandra i tid och rum (dom av den 23 mars 2023, Generalstaatsanwaltschaft Bamberg (Undantag från principen ne bis in idem), C‑365/21, EU:C:2023:236, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

33

Principen ne bis in idem är däremot inte tillämplig när omständigheterna i fråga inte är identiska utan endast liknar varandra (dom av den 23 mars 2023, Generalstaatsanwaltschaft Bamberg (Undantag från principen ne bis in idem), C‑365/21, EU:C:2023:236, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

34

För att kunna sluta sig till att det är fråga om identiska faktiska omständigheter räcker det inte heller att det i ett givet domstolsavgörande hänvisas till en sakomständighet som hänför sig till en annan medlemsstats territorium. Det ska också kontrolleras huruvida den domstol som meddelat detta avgörande, vid såväl fastställandet av lagöverträdelsen som den lagförda personens ansvar härför samt, i förekommande fall, vid utdömandet av påföljden, faktiskt har uttalat sig om denna sakomständighet, med följden att denna lagöverträdelse ska anses ha begåtts även på den andra medlemsstatens territorium (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 mars 2022, Nordzucker m.fl., C‑151/20, EU:C:2022:203, punkt 44).

35

Det ankommer på den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig att pröva de faktiska omständigheterna, att avgöra huruvida de omständigheter som ligger till grund för den portugisiska domen är identiska, i den mening som avses i punkterna 30–34 ovan, med dem som prövats genom lagakraftägande dom meddelad av spansk domstol. EU-domstolen kan emellertid tillhandahålla den hänskjutande domstolen uppgifter om unionsrättens tolkning som kan användas vid bedömningen av huruvida det rör sig om identiska faktiska omständigheter (dom av den 23 mars 2023, Generalstaatsanwaltschaft München (Undantag från principen ne bis in idem), C‑365/21, EU:C:2023:236, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

36

Det framgår av handlingarna i målet att den eftersökta personen i Portugal upprepade den bedrägliga verksamhet som han bedrev i Spanien. Även om det således rör sig om verksamhet där tillvägagångssättet är detsamma, har den likväl genomförts med hjälp av skilda juridiska personer, där den ena användes för bedrägerierna i Spanien och den andra för bedrägerierna i Portugal. Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att överlappningen mellan de gärningar som begicks i Portugal respektive Spanien endast var tillfällig, eftersom den bedrägliga verksamheten fortsatte i Portugal efter det att en utredning hade inletts och verksamheten upphört i Spanien. Inte heller är de skadelidande personerna desamma. Det framstår således som om de bedrägliga handlingar som utfördes i Spanien och i Portugal inte var oupplösligt förbundna med varandra. Den hänskjutande domstolen har dessutom preciserat att den spanska domen avser bedräglig verksamhet som bedrivits i Spanien till skada för personer som är bosatta i denna medlemsstat, medan den portugisiska domen avser den verksamhet som bedrivits i Portugal till skada för personer som är bosatta där.

37

Under dessa omständigheter, och med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning, förefaller de omständigheter som avses i de spanska och portugisiska domarna inte vara identiska. Den omständigheten som den hänskjutande domstolen har lyft fram, nämligen att de brott som begåtts i Spanien och de brott som begåtts i Portugal ska kvalificeras som ett fortlöpande brott enligt spansk rätt, påverkar inte denna slutsats, eftersom artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584 kräver att det görs en bedömning av sakförhållandena på grundval av objektiva omständigheter och att denna bedömning, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 31 ovan, inte är avhängig av hur dessa sakförhållanden kvalificeras i rättsligt hänseende i den nationella rätten.

38

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 3 led 2 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att den utgör hinder för verkställighet av en i en medlemsstat utfärdad europeisk arresteringsorder i ett fall där den eftersökta personens ansvar redan har prövats genom lagakraftvunnen dom i en annan medlemsstat och vederbörande avtjänar ett fängelsestraff där för det brott som han eller hon fällts till ansvar för i den domen, under förutsättning att lagföringen av den eftersökta personen i den utfärdande medlemsstaten avser samma gärning, varvid det inte, vid fastställandet av huruvida det är fråga om ”samma gärning”, ska tas hänsyn till den rättsliga kvalificeringen av brotten i fråga enligt rätten i den verkställande medlemsstaten.

39

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida det – om det antas att verkställighet inte kan vägras på grundval av artikel 3.2 i rambeslut 2002/584 men skulle kunna vägras på grundval av artikel 4 led 6 i detta rambeslut – ska anses att bestämmelserna i artikel 45 och artikel 49.3 i stadgan, vilka stadfäster principen om fri rörlighet respektive principen om att straff ska vara proportionerliga, jämförda med rambeslut 2002/584 och med rambeslut 2008/675 om beaktande av fällande domar avkunnade i medlemsstaterna vid ett nytt brottmålsförfarande i en medlemsstat, samt med rambeslut 2008/909 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande av brottmålsdomar, utgör hinder för en nationell lagstiftning som inte medger att ett enda straff utdöms för flera gärningar som kan anses utgöra ”ett fortlöpande brott”, begånget i såväl Spanien som en annan medlemsstat, och inte heller medger att den nationella mekanismen för gemensam påföljd tillämpas vad gäller det straff som utdömts av domstolen i den andra medlemsstaten och som ska verkställas i Spanien.

40

Den spanska regeringen har gjort gällande att den andra frågan inte kan tas upp till sakprövning. Den har därvid, för det första, anfört att det den nationella domstolen nu har att pröva är överklagandet avseende verkställigheten av den aktuella europeiska arresteringsordern. För det fall verkställighet av denna arresteringsorder vägras och en utfästelse görs om att i Spanien verkställa det straff som utdömts i Portugal, ska verkningarna av erkännandet av den portugisiska domen, i förekommande fall, i stället behandlas vid ett nytt förfarande. Den spanska regeringen anser för det andra att den begärda tolkningen är förhastad, eftersom den spanska verkställande rättsliga myndigheten ännu inte har meddelat något slutligt beslut om erkännande och verkställighet i Spanien av den portugisiska domen. Det är emellertid först när detta beslut har fattats som man kan ta ställning till frågan huruvida det eventuellt ska ske en anpassning av de påföljder som utdömts i Spanien respektive Portugal.

41

Det framgår av fast rättspraxis att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva. Således är EU-domstolens uppgift rörande en begäran om förhandsavgörande att bidra till den faktiska lösningen av en tvist och inte att uttala sig om allmänna eller hypotetiska frågor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 juni 2022, Valstybės sienos apsaugos tarnyba m.fl, C‑72/22 PPU, EU:C:2022:505, punkterna 47 och 48 och där angiven rättspraxis).

42

EU-domstolen kan inte pröva en tolkningsfråga då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska (dom av den 19 januari 2023, Unilever Italia Mkt.Operations, C‑680/20, EU:C:2023:33, punkt 19 och där angiven rättspraxis).

43

I förevarande fall skickades en begäran om upplysningar till den hänskjutande domstolen, med en anmodan om att den skulle klargöra dels det samband som den anser föreligga mellan den andra frågan och det mål den har att pröva, dels skälet till att ett svar på denna fråga är nödvändigt för att den ska kunna avgöra det målet.

44

Som svar på denna begäran har den hänskjutande domstolen angett att de eventuella konsekvenserna av den fällande domen mot den eftersökta personen i Spanien för verkställigheten, i Spanien, av den portugisiska domen inte kommer att behandlas inom ramen för det nu aktuella förfarandet, och att ett annat rättsligt förfarande för verkställighet i Spanien av det straff som utdömts genom den portugisiska domen kommer att inledas när beslutet att inte överlämna den eftersökta personen har vunnit laga kraft.

45

Under dessa omständigheter finner domstolen att frågan vilka konsekvenser den fällande domen mot den eftersökta personen i Spanien ska få för verkställigheten, i Spanien, av den portugisiska domen inte uppkommer förrän ett beslut om erkännande av sistnämnda dom har fattats, vilket innebär att denna fråga inte är aktuell i det nationella målet, vilket avser verkställighet eller vägran att verkställa den aktuella europeiska arresteringsordern.

46

Domstolen konstaterar således att ett svar på den andra frågan inte är nödvändigt för att den hänskjutande domstolen ska kunna avgöra det mål som är anhängigt vid den och att denna fråga följaktligen inte kan tas upp till sakprövning.

47

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 3 led 2 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009,

ska tolkas så,

att den utgör hinder för verkställighet av en i en medlemsstat utfärdad europeisk arresteringsorder i ett fall där den eftersökta personens ansvar redan har prövats genom lagakraftvunnen dom i en annan medlemsstat och vederbörande avtjänar ett fängelsestraff där för det brott som han eller hon fällts till ansvar för i den domen, under förutsättning att lagföringen av den eftersökta personen i den utfärdande medlemsstaten avser samma gärning, varvid det inte, vid fastställandet av huruvida det är fråga om ”samma gärning”, ska tas hänsyn till den rättsliga kvalificeringen av brotten i fråga enligt rätten i den verkställande medlemsstaten.