This document is an excerpt from the EUR-Lex website
Document 62022CC0305
Opinion of Advocate General Richard de la Tour delivered on 13 June 2024.###
Förslag till avgörande av generaladvokat J. Richard de la Tour föredraget den 13 juni 2024.
Förslag till avgörande av generaladvokat J. Richard de la Tour föredraget den 13 juni 2024.
ECLI identifier: ECLI:EU:C:2024:508
- Date of document:
- 13/06/2024
- Form:
- Generaladvokatens förslag till avgörande
- Advocate General:
- Richard de la Tour
Preliminär utgåva
FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT
JEAN RICHARD DE LA TOUR
föredraget den 13 juni 2024(1)
Mål C‑305/22
C.J.
Brottmål
(begäran om förhandsavgörande från Curtea de Apel Bucureşti (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien)
”Begäran om förhandsavgörande – Område med frihet, säkerhet och rättvisa – Straffrättsligt samarbete – Rambeslut 2002/584/RIF – Europeisk arresteringsorder – Skäl till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras – Åtagande från den verkställande medlemsstaten att verkställa det fängelsestraff som den eftersökta personen har dömts till – Rambeslut 2008/909/RIF – Ömsesidigt erkännande av brottmålsdomar i syfte att verkställa dessa domar i en annan medlemsstat – Avsaknad av samtycke från den utfärdande medlemsstaten – Den utfärdande medlemsstatens rätt att själv verkställa straffet – Skyldighet för den verkställande rättsliga myndigheten att verkställa den europeiska arresteringsordern”
I. Inledning
1. Denna begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artikel 4.5 och 4.6 samt artikel 8.1 c i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna,(2) samt av artikel 4.2, artikel 22.1 och artikel 25 i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen.(3)
2. Begäran har framställts i samband med ett nationellt mål i vilket Curtea de Apel Bucureşti (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien) ska uttala sig om giltigheten av ett nationellt beslut om verkställighet av ett nationellt fängelsestraff som utdömts avseende C.J., som är bosatt i Italien, och av en europeisk arresteringsorder som har utfärdats avseende denna person. De italienska rättsliga myndigheterna har vägrat att verkställa denna europeiska arresteringsorder på grundval av det skäl till att en sådan arresteringsorder får vägras som föreskrivs i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584.(4) Dessa myndigheter har samtidigt meddelat ett beslut om ömsesidigt erkännande av domen och verkställighet av den straffrättsliga domen mot C.J., trots att de rumänska rättsliga myndigheterna har invänt mot att denna dom verkställs i Italien.
3. Detta mål illustrerar ett problem avseende sambandet mellan detta rambeslut och rambeslut 2008/909, vilka utgör två grundläggande instrument för straffrättsligt samarbete.
4. I detta förslag till avgörande, vilket i enlighet med domstolens begäran fokuserar på den första, den andra och den tredje tolkningsfrågan, kommer jag att argumentera för att en rättslig myndighet inte får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställande av ett fängelsestraff med hänvisning till det skäl till att verkställighet får vägras som anges i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, när erkännande av brottmålsdomen och verkställighet av påföljden har skett genom åsidosättande av de förfaranden och villkor som föreskrivs i rambeslut 2008/909. I denna situation bibehåller den utfärdande medlemsstaten(5) rätten att verkställa detta straff och det ankommer således på den verkställande rättsliga myndigheten att verkställa den europeiska arresteringsordern genom att överlämna den eftersökta personen till denna medlemsstat.
II. Bakgrund till målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna
5. Genom dom som meddelades den 27 juni 2017 av Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien), vilken ändrades och slutgiltigt fastställdes genom en dom som meddelades den 10 november 2020 av Înalta Curte de Casație și Justiție (Högsta domstolen, Rumänien), dömdes C.J. slutgiltigt för flera brott till fängelse i fyra år och två månader samt ett förbud att under tre år utöva vissa rättigheter (nedan kallad den fällande domen).
6. Den 20 november 2020 utfärdade Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien) ett beslut om verkställande av det fängelsestraff som C.J. dömts till. Den 25 november 2020 utfärdade denna domstol en europeisk arresteringsorder avseende C.J.
7. Den 31 december 2020 underrättade Ministero della Giustizia (Justitieministeriet, Italien) Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien) om att den tilltalade hade gripits och begärde att få den europeiska arresteringsordern översatt till italienska. Den europeiska arresteringsordern översändes till detta ministerium.
8. På de italienska rättsliga myndigheternas begäran översände Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien) den 14 januari 2021 den fällande domen till dem. Samtidigt meddelade denna domstol att den inte samtyckte till de italienska rättsliga myndigheternas eventuella erkännande av domen och deras övertagande av verkställigheten av den i Italien.
9. På förfrågan av de italienska rättsliga myndigheterna, preciserade Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien) den 20 januari 2021 att den, vid en vägran av verkställighet av den europeiska arresteringsordern i enlighet med artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, inte skulle samtycka till ett prejudiciellt erkännande och till ett övertagande av verkställigheten av påföljden från Republiken Italiens sida och att den senare skulle begära ett sådant erkännande och ett sådant övertagande på grundval av rambeslut 2008/909.
10. Därefter riktade de rumänska myndigheterna, med stöd av artikel 22 i rambeslut 2002/584, till de italienska myndigheterna en begäran om information om huruvida ett beslut hade fattats om att verkställa den europeiska arresteringsordern.
11. Genom dom av den 6 maj 2021 vägrade Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom, Italien) att överlämna C.J., erkände den fällande domen och beslutade att påföljden skulle verkställas i Italien. Denna domstol ansåg att det, i och med att C.J hade sin lagliga och faktiska hemvist i Italien, inte fanns skäl att kräva verkställighet av påföljden i Rumänien, eftersom det efter erkännandet av den utländska domen var lämpligare att påföljden verkställdes i Italien för att uppnå målet avseende hans sociala återanpassning. Denna domstol ansåg att det återstående straff som skulle avtjänas, efter att avräkning från den tid som redan avtjänats, var tre år, sex månader och 21 dagar.
12. Den 20 maj 2021 översändes denna dom av Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom, Italien) till Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien). Därefter mottog de rumänska myndigheterna ett intyg utfärdat den 11 juni 2021 av avdelningen för straffverkställighet vid åklagarmyndigheten i Rom, av vilket det framgår att C.J:s rättsliga status är husarrest, i enlighet med italiensk lag. Av detta intyg följer även, beträffande verkställigheten, att det rör sig om ett beslut med tillfälligt uppskov med verkställigheten, i form av husarrest, och att det återstående straff som ska avtjänas är tre år och elva månaders fängelse, att påföljden ska inledas den 29 december 2020 och upphöra den 28 november 2024.(6)
13. Genom en skrivelse avsänd den 28 juni 2021, upprepade de rumänska myndigheterna sin ståndpunkt, vilken anges i punkt 9 i detta förslag till avgörande, och preciserade att de ansåg att de, så länge det inte hade meddelats att verkställigheten av fängelsestraffet för C.J. hade påbörjats, fortfarande hade fullständig rätt att verkställa den fällande domen av den 27 juni 2017, i enlighet med artikel 22.1 i rambeslut 2008/909. Dessa myndigheter tillade att det nationella beslutet om verkställighet av fängelsestraffet och den europeiska arresteringsordern inte hade ogiltigförklarats och fortfarande var giltiga.
14. Den 15 oktober 2021 framställde avdelningen för verkställighet av straff – andra brottmålsavdelningen vid Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien) vid den hänskjutande domstolen en invändning mot verkställighet av den fällande domen.
15. Den hänskjutande domstolen har preciserat att den har att uttala sig om giltigheten av det nationella beslutet om verkställighet av fängelsestraffet och av den europeiska arresteringsordern, mot bakgrund av att det föreligger en skillnad mellan de rumänska respektive italienska rättsliga myndigheternas tolkning, särskilt beträffande sambandet mellan rambeslut 2002/584 och rambeslut 2008/909. Detta innebär att den hänskjutande domstolen ska fastställa huruvida detta nationella beslut om verkställighet, som den rumänska myndigheten har utfärdat, ska ogiltigförklaras med beaktande av att den fällande domen har erkänts av de italienska myndigheterna och är under verkställighet.
16. Således uppkommer frågorna huruvida ett erkännande av en dom, inom ramen för ett förfarande för verkställighet av en europeisk arresteringsorder som har medfört en vägran från den verkställande rättsliga myndighetens sida i enlighet med artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, kräver samtycke från den utfärdande medlemsstaten enligt artikel 4.2 och artikel 25 i rambeslut 2008/909 samt huruvida ett översändande av den fällande domen från den utfärdande medlemsstaten till den verkställande medlemsstaten kan anses utgöra samtycke. Vidare uppkommer även frågan huruvida ett sådant förfarande, som då skulle genomföras i strid med artikel 4.2 och artikel 25 i detta rambeslut, kan medföra en rättslig verkan avseende påföljden vad gäller dess verkställighet inom Rumäniens territorium. Det ska även fastställas huruvida den utfärdande medlemsstaten, så länge det inte har meddelats att verkställigheten av fängelsestraffet för den dömda personen har påbörjats, fortfarande har fullständig rätt att verkställa domar som meddelats inom dess territorium, i enlighet med artikel 22.1 i detta rambeslut.
17. Mot denna bakgrund har Curtea de Apel Bucureşti (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien) beslutat att förklara målet vilande och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:
”1) Ska artikel 25 i rambeslut 2008/909 tolkas så, att den domstol som ska verkställa en europeisk [arresterings]order, om den avser att tillämpa artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 för erkännande av den fällande domen, är skyldig att begära översändande av den meddelade domen och det utfärdade intyget enligt rambeslut 2008/909 samt erhålla den dömande statens samtycke enligt 4.2 i rambeslut 2008/909?
2) Ska artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, jämförd med artiklarna 25 och 4.2 i rambeslut 2008/909, tolkas så, att en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff och ett erkännande av den fällande domen, utan faktisk verkställighet genom frihetsberövande av den dömda personen till följd av nåd eller uppskov med verkställighet av straffet, i enlighet med lagen i den verkställande staten, och utan att erhålla den dömande statens samtycke inom ramen för förfarandet för erkännande, [innebär] att den dömande staten förlorar sin rätt att fortsätta verkställigheten av påföljden i enlighet med artikel 22.1 i rambeslut 2008/909?
3) Ska artikel 8.1 c i rambeslut 2002/584 tolkas så, att en fällande dom för ett fängelsestraff på grundval av vilken det har utfärdats en europeisk arresteringsorder vars verkställighet har vägrats med stöd av artikel 4.6 [i det rambeslutet], med erkännande av domen men utan faktisk verkställighet genom frihetsberövande av den dömda personen till följd av nåd eller uppskov med verkställighet av straffet, i enlighet med lagen i den verkställande staten, och utan att erhålla den dömande statens samtycke inom ramen för förfarandet för erkännande, inte längre kan verkställas?
4) Ska artikel 4.5 i rambeslut 2002/584 tolkas så, att en dom om vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff och erkännande av den fällande domen enligt artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, men utan faktisk verkställighet genom frihetsberövande av den dömda personen till följd av nåd eller uppskov med verkställighet av straffet, i enlighet med lagen i den verkställande staten (EU-medlemsstaten), och utan att erhålla den dömande statens samtycke inom ramen för förfarandet för erkännande, utgör en ’lagakraftägande dom i ett tredjeland för samma gärningar’?
5) Om fråga 4 besvaras jakande: Ska artikel 4.5 i rambeslut 2002/584 tolkas så, att en dom om vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff och erkännande av den fällande domen enligt artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, med uppskov med verkställighet av straffet i enlighet med lagen i den verkställande staten, utgör en ’dom’ som ’är under verkställighet’, om övervakningen av den dömda personen ännu inte har inletts?”
18. C.J., den rumänska, den tjeckiska och den nederländska regeringen samt Europeiska kommissionen har ingett skriftliga yttranden. Dessa parter, med undantag för C.J. var, liksom den franska regeringen, närvarande vid förhandlingen den 13 mars 2024, vid vilken de bland annat svarade på muntliga frågor från domstolen.
III. Rättslig bedömning
A. Inledande anmärkningar
19. C.J. har i sitt skriftliga yttrande angett att Tribunale di sorveglianza di Roma (Övervakningsdomstolen i Rom, Italien) den 7 februari 2023 beslutat om verkställighet av det resterande fängelsestraffet i form av husarrest. Domstolen riktade således en begäran om information till den hänskjutande domstolen och bad den att ange huruvida denna upplysning hade någon inverkan på tolkningsfrågorna.
20. Den hänskjutande domstolen svarade, den 22 november 2023, att den inte kunde bekräfta nämnda upplysning, eftersom de italienska rättsliga myndigheterna inte hade översänt någon handling avseende C.J. sedan år 2021. Vidare preciserade denna domstol att om upplysningen beträffande utvecklingen av det italienska förfarandet bekräftades skulle den första, den andra, den tredje och den fjärde tolkningsfrågan fortfarande vara relevanta. På sin höjd skulle den femte tolkningsfrågan kunna anses ha förlorat sin relevans.
21. Mot denna bakgrund anser jag att det i mina förklaringar nedan är lämpligt att jag utgår från de faktiska omständigheterna såsom de har beskrivits i beslutet om hänskjutande,(7) det vill säga att situationen avseende verkställighet i Italien av det fängelsestraff som C.J. dömts till utgörs av ett nationellt beslut om verkställighet av detta straff i form av villkorligt straff – husarrest, i väntan på ett beslut av de italienska rättsliga myndigheterna avseende en åtgärd som alternativ till fängelse.
B. Den första, den andra och den tredje tolkningsfrågan
22. Genom den första, den andra och den tredje tolkningsfrågan, vilka jag föreslår ska prövas tillsammans, har den hänskjutande domstolen i huvudsak bett domstolen att ange huruvida artiklarna 4.6 och 8.1 c i rambeslut 2002/584 samt artiklarna 4.2, 4.5, 8.1, 22.1 och 25 i rambeslut 2008/909 ska tolkas så, att en domstol får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff och därvid göra gällande det skäl till att verkställighet får vägras som anges i den första av dessa bestämmelser, när erkännandet av den fällande domen och verkställigheten av påföljden har skett med åsidosättande av det förfarande och de villkor som föreskrivs i rambeslut 2008/909. Vidare önskar denna domstol få klarhet i huruvida den utfärdande medlemsstaten, i denna situation, bibehåller rätten att verkställa detta straff och huruvida det ankommer på den verkställande domstolen att verkställa den europeiska arresteringsordern och överlämna den eftersökta personen till denna medlemsstat.
23. För att besvara dessa frågor har två radikalt skilda resonemang anförts. Medan den nederländska regeringen anser att ett åberopande av det skäl till att verkställighet får vägras som anges i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 får ske utanför den ram som fastställts i rambeslut 2008/909, försvarar de övriga deltagarna i detta förfarande den motsatta ståndpunkten. Jag delar den sistnämnda uppfattningen.
24. Det ska erinras om att genom rambeslut 2002/584 inrättas ett förenklat och effektivare system för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott. Syftet med detta är att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet, vilket i sin tur syftar till att uppnå målet för Europeiska unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna.(8)
25. Principen om ömsesidigt erkännande utgör enligt skäl 6 i rambeslut 2002/584 en ”hörnsten” i det straffrättsliga samarbetet. Inom det område som regleras av rambeslutet kommer denna princip till uttryck i dess artikel 1.2, varigenom det instiftas en regel om att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder på grundval av denna princip och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet.(9)
26. Det nu sagda innebär följande. För det första får de verkställande rättsliga myndigheterna endast vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder av de skäl som följer av rambeslut 2002/584, såsom detta har tolkats av EU-domstolen. För det andra är huvudregeln att en europeisk arresteringsorder ska verkställas, medan möjligheten att vägra verkställighet är utformad som ett undantag som ska tolkas restriktivt.(10)
27. I artikel 3 i detta rambeslut anges uttryckligen de skäl som medför att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras (obligatoriska vägransgrunder) och i artiklarna 4 och 4a anges de skäl som medför att sådan verkställighet får vägras (fakultativa vägransgrunder).(11)
28. Således är rambeslut 2002/584 visserligen uppbyggt kring principen om ömsesidigt erkännande, men ett sådant erkännande innebär likväl inte någon absolut skyldighet att verkställa en utfärdad europeisk arresteringsorder.(12) Enligt detta rambeslut får nämligen medlemsstaternas behöriga rättsliga myndigheter, i särskilda situationer, besluta att ett utdömt straff ska verkställas i den verkställande medlemsstaten.(13)
29. Vad gäller de fakultativa vägransgrunderna i artikel 4 i rambeslut 2002/584, framgår det av domstolens praxis att medlemsstaterna har ett handlingsutrymme vid införlivandet av rambeslutet. Det står således medlemsstaterna fritt att välja om de ska införliva dessa skäl med sin nationella rätt eller inte. Medlemsstaterna får även välja att begränsa de fall då den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, vilket underlättar överlämnandet av eftersökta personer, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande i artikel 1.2 i rambeslutet.(14)
30. Det ska erinras om att artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, bland de fakultativa vägransgrunderna avseende verkställighet av en europeisk arresteringsorder, anger att den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om den har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd och den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten och denna stat åtar sig att själv verkställa detta straff eller denna åtgärd enligt denna medlemsstats lagstiftning.
31. Således måste två förutsättningar vara uppfyllda för att den fakultativa vägransgrunden i denna bestämmelse ska kunna tillämpas, nämligen dels att den eftersökta personen uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten, dels att denna stat åtar sig att i enlighet med sin nationella lagstiftning verkställa den påföljd som den europeiska arresteringsordern har utfärdats för.(15)
32. Vad gäller den första förutsättningen framgår av domstolens praxis att en eftersökt person ska anses vara ”bosatt” i den verkställande medlemsstaten om denne har sin verkliga bosättning där och ska anses ”uppehålla sig” i den verkställande medlemsstaten om denne, efter en stadigvarande vistelse av viss varaktighet, har fått anknytning till denna medlemsstat i sådan grad att den kan jämställas med bosättningsanknytning.(16)
33. Vad gäller den andra förutsättningen i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 framgår det av bestämmelsens ordalydelse att en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder förutsätter att den verkställande medlemsstaten faktiskt åtar sig att verkställa det fängelsestraff som den eftersökta personen dömts till.(17) Således kan inte blott den omständigheten att denna stat har förklarat sig vara ”beredd” att låta verkställa straffet anses motivera en sådan vägran. Härav följer att varje vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder ska föregås av en kontroll, av den verkställande rättsliga myndigheten, av möjligheten att verkligen verkställa straffet i enlighet med den nationella lagstiftningen.(18)
34. Det ska säkerställas att den verkställande rättsliga myndighetens möjlighet att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder endast används under förutsättning att det garanteras effektiv verkställighet i den verkställande medlemsstaten av det fängelsestraff som den eftersökta personen har dömts till, och således uppnås ett resultat som överensstämmer med det ändamål som eftersträvas med rambeslut 2002/584.(19)
35. Om den verkställande rättsliga myndigheten konstaterar att de två förutsättningar som anges ovan är uppfyllda, ska den även bedöma huruvida det finns ett berättigat intresse av att det straff som utdömts i den utfärdande medlemsstaten verkställs i den verkställande medlemsstaten. Denna bedömning gör det möjligt för myndigheten att beakta det mål som eftersträvas med artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, vilket enligt fast rättspraxis är att underlätta den eftersökta personens återanpassning till samhället efter det att denne avtjänat sitt straff.(20) Den verkställande rättsliga myndigheten ska således ha det handlingsutrymme som den behöver för att kunna avgöra huruvida det finns skäl att vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern mot bakgrund av det eftersträvade målet om återanpassning till samhället.(21)
36. Den verkställande rättsliga myndighetens prövning av huruvida det finns ett berättigat intresse av att straffverkställigheten sker i den verkställande medlemsstaten ska således göras genom en samlad bedömning av samtliga konkreta omständigheter i den eftersökta personens fall som kan ge vägledning i frågan huruvida personens anknytning till den verkställande medlemsstaten är av sådant slag att den visar att han eller hon är tillräckligt integrerad i den staten och att det i denna artikel 4.6 eftersträvade målet om återanpassning till samhället därmed främjas om straffverkställigheten sker i den verkställande medlemsstaten.(22)
37. I detta sammanhang ska enligt rättspraxis rambeslut 2008/909 beaktas. I synnerhet innehåller skäl 9 i detta rambeslut en förteckning över exempel på omständigheter som kan göra det möjligt för en rättslig myndighet att förvissa sig om att målet att underlätta den dömdes återanpassning till samhället främjas om straffverkställigheten sker i den verkställande medlemsstaten. Bland dessa omständigheter kan nämnas personens anknytning till den verkställande medlemsstaten samt den omständigheten att personens familjeliv och intressen är centrerade till denna medlemsstat, bland annat med hänsyn till hans eller hennes familjeband samt språkliga, kulturella, sociala och ekonomiska band till denna stat.(23)
38. Det finns således ett samband mellan rambeslut 2002/584 och rambeslut 2008/909. Domstolen har påtalat detta samband och preciserat att det mål som eftersträvas med artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 är identiskt med det som anges i skäl 9 i rambeslut 2008/909 och som eftersträvas med artikel 25 i det rambeslutet, där det hänvisas till den fakultativa vägransgrunden i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584. Detta innebär enligt domstolen att de i nämnda skäl angivna omständigheterna även är relevanta vid den samlade bedömning som den verkställande rättsliga myndigheten ska göra när den tillämpar denna vägransgrund.(24)
39. Sambandet mellan rambeslut 2002/584 och rambeslut 2008/909 är emellertid inte begränsat till bedömningen av huruvida det finns ett berättigat intresse av att det straff som utdömts i den utfärdande medlemsstaten verkställs i den verkställande medlemsstaten. Artikel 25 i rambeslut 2008/909 föreskriver nämligen mycket mer allmänt att detta beslut är tillämpligt vid verkställighet av påföljder i de fall där en medlemsstat beslutar att använda sig av den fakultativa vägransgrunden i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584.
40. I artikel 25 i rambeslut 2008/909 föreskrivs således att ”[u]tan att det påverkar bestämmelserna i rambeslut [2002/584] ska bestämmelserna i det här rambeslutet i tillämpliga delar, i den utsträckning de är förenliga med bestämmelserna i det rambeslutet, gälla vid verkställighet av påföljder i de fall där en medlemsstat åtar sig att verkställa påföljden enligt artikel 4.6 i det rambeslutet eller där den i enlighet med artikel 5.3 i det rambeslutet har ställt som villkor att personen, i syfte att undvika straffrihet, ska återsändas för att avtjäna påföljden i den berörda medlemsstaten”.
41. Jag anser att det av artikel 25 i rambeslut 2008/909 följer att när den verkställande rättsliga myndigheten beslutar att göra gällande den fakultativa vägransgrunden i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, förutsätter detta att det förfarande och de villkor som fastställs i rambeslut 2008/909 för erkännande och verkställighet av en brottmålsdom i en annan medlemsstat än den där den fällande domen meddelats iakttas.(25) Flera omständigheter talar för detta.
42. För det första vill jag hänvisa till skäl 12 i rambeslut 2008/909, i vilket det anges att detta beslut ”också i tillämpliga delar [bör] gälla vid verkställighet av påföljder i de fall som omfattas av artiklarna 4.6 och 5.3 i [rambeslut 2002/584]. Utan att det påverkar det rambeslutet innebär detta bland annat att den verkställande staten för att överväga huruvida personen bör överlämnas eller domen verkställas i de fall som avses i artikel 4.6 i rambeslut [2002/584] kan kontrollera förekomsten av ett skäl för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd i enlighet med artikel 9 i det här rambeslutet, bland annat genom att kontrollera dubbel straffbarhet i den utsträckning den verkställande staten avger en förklaring enligt artikel 7.4 i det här rambeslutet”. Även om unionslagstiftaren har lagt tyngdpunkten på exempelvis den verkställande medlemsstatens kontroll av huruvida det finns skäl för att inte erkänna en dom och verkställa en påföljd i enlighet med artikel 9 i rambeslut 2008/909, anser jag inte att detta på något sätt innebär att den inte ska kontrollera de övriga villkoren.
43. Sambandet mellan de förfaranden som föreskrivs i rambeslut 2002/584 och i rambeslut 2008/909, beträffande det krav på en fakultativ vägransgrund som anges i artikel 4.6 i det förstnämnda av dessa rambeslut, bekräftas även av del f i det standardformulär för intyg som återges i bilaga I i rambeslut 2008/909. Detta intyg ska översändas tillsammans med domen, för erkännande och verkställighet av denna, och ska ange detta skäl om det har åberopats. Av detta följer att en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder av detta skäl kräver att den medlemsstat där den fällande domen har meddelats översänder domen och intyget, i enlighet med de bestämmelser som föreskrivs i detta rambeslut.
44. För det andra anser jag att villkoret att en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder, med stöd av ett sådant skäl som avses i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, ska föregås av en kontroll av den verkställande rättsliga myndigheten av huruvida det enligt den nationella rätten är faktiskt möjligt att verkställa fängelsestraffet, omfattar de bestämmelser i den verkställande medlemsstatens lagstiftning som införlivar rambeslut 2008/909 med denna.(26) Följaktligen ska den verkställande rättsliga myndigheten, i överensstämmelse med vad som föreskrivs i artikel 25 i detta rambeslut och i syfte att kunna säkerställa en faktisk verkställighet av ett sådant straff, iaktta det förfarande och de villkor som har fastställts i detta rambeslut för erkännande och verkställighet av en dom som meddelats i den dömande medlemsstaten.
45. För det tredje finns det, som den rumänska regeringen med fog påpekade vid förhandlingen, ingenting som tyder på att unionslagstiftaren har haft för avsikt att föreskriva två olika rättssystem avseende erkännande av brottmålsdomar och verkställighet av påföljder, beroende på huruvida en europeisk arresteringsorder har utfärdats eller inte.
46. För det fjärde framgår det av domen av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten),(27) att när en verkställande rättslig myndighet i enlighet med en europeisk arresteringsorder avser översända en person för lagföring och, i enlighet med artikel 5.3 i sistnämnda rambeslut, har ställt som villkor för detta översändande att personen ska återsändas till den medlemsstaten för att där avtjäna det fängelsestraffet eller den frihetsberövande åtgärd som dömts ut i den utfärdande medlemsstaten, regleras verkställandet av detta straff i den verkställande medlemsstaten av rambeslut 2008/909.(28) Jag anser att detsamma ska gälla analogt beträffande den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584.
47. Av dessa omständigheter följer att det, för att åberopa den fakultativa grund för att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder som föreskrivs i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, krävs att erkännandet av en dom och verkställandet av den påföljd som den eftersökta personen har dömts till sker enligt det förfarande och de villkor som föreskrivs i rambeslut 2008/909.
48. Därmed anser jag att någon faktisk verkställighet i den verkställande medlemsstaten av det straff som den eftersökta personen har dömts till inte kan anses ske när detta förfarande och dessa villkor inte iakttas av denna medlemsstat. För att kunna åta sig att verkställa det fängelsestraff som den eftersökta personen har dömts till måste den verkställande domstolen således, efter att ha kontrollerat att den har möjlighet att verkligen verkställa straffet i enlighet med den nationella lagstiftningen,(29) och för att undvika risken för att vederbörande undgår lagföring, såsom krävs enligt artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, ha behörighet att överta verkställigheten av detta straff med iakttagande av bestämmelserna i rambeslut 2008/909.
49. Jag kommer nedan att ange vilka dessa bestämmelser är.
50. Det ska i detta hänseende erinras om att i likhet med rambeslut 2002/584 ger rambeslut 2008/909, på det straffrättsliga området, uttryck för principerna om ömsesidigt förtroende och ömsesidigt erkännande. Detta rambeslut förstärker det rättsliga samarbetet om erkännande och verkställighet av domar i brottmål när unionsmedborgare har dömts till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i en annan medlemsstat, för att underlätta den dömda personens sociala återanpassning.(30)
51. Enligt artikel 3.1 i detta rambeslut har det till syfte att fastställa regler enligt vilka medlemsstaterna, för att underlätta en social återanpassning av den dömda personen, ska erkänna en dom som meddelats i en annan medlemsstat och verkställa påföljden.
52. I detta syfte föreskrivs i artikel 8 i rambeslut 2008/909 att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten i princip är skyldig att bifalla en begäran om erkännande av en dom och om verkställighet av ett straff eller annan frihetsberövande åtgärd som utdömts i en annan medlemsstat, och som har översänts till den i enlighet med artiklarna 4 och 5 i rambeslutet. Den kan i princip endast vägra att bifalla en sådan begäran av de skäl för att vägra erkännande och verkställighet som uttömmande räknas upp i artikel 9 i rambeslutet.(31)
53. I artikel 8.2–8.4 i rambeslut 2008/909 föreskrivs vidare strikta krav för den anpassning som utförs av den verkställande statens behöriga myndighet av den utdömda påföljden i den utfärdande staten. Dessa krav utgör de enda undantagen från nämnda myndighets principiella skyldighet, enligt artikel 8.1 i detta rambeslut, att erkänna den dom som har översänts till den och att utan dröjsmål vidta alla de åtgärder som krävs för att verkställa påföljden, som i fråga om längd och art ska motsvara den som anges i den utfärdande statens dom.(32)
54. I artikel 4.1 i rambeslut 2008/909 föreskrivs en möjlighet för den dömande medlemsstaten, vilken vanligtvis inleder förfarandet för erkännande och verkställighet i en annan medlemsstat av en brottmålsdom som har meddelats inom dess territorium, att till denna andra medlemsstat översända en sådan dom tillsammans med ett intyg, för vilket ett standardformulär återges i bilaga I i detta rambeslut.
55. I artikel 4.2 i detta rambeslut anges att ”[ö]versändandet av domen och intyget får ske när den behöriga myndigheten i den utfärdande staten efter samråd, i lämpliga fall, mellan de behöriga myndigheterna i den utfärdande och den verkställande staten, är förvissad om att verkställighet av påföljden i den verkställande staten skulle tjäna syftet att underlätta den dömda personens sociala återanpassning”.
56. Vidare föreskrivs i artikel 4.5 i rambeslut 2008/909 att ”[d]en verkställande staten får på eget initiativ begära att den utfärdande staten översänder domen tillsammans med intyget… Framställningar som görs enligt denna punkt ska inte medföra någon skyldighet för den utfärdande staten att översända domen tillsammans med intyget”.
57. I artikel 5 i detta rambeslut föreskrivs förfarandet för översändande av domen och intyget.
58. Jag drar av dessa bestämmelser för det första slutsatsen att den dömande medlemsstatens översändande av domen och det intyg som föreskrivs i rambeslut 2008/909 är nödvändigt för att denna dom ska erkännas och påföljden verkställas, eftersom detta översändande utgör ett slags uttryck för samtycke till den verkställande medlemsstatens verkställande av påföljden. Erkännandet av domen och verkställigheten av påföljden ska således ske på grundval av den information som finns i intyget. Detta intyg kan vidare återkallas av den dömande medlemsstaten, på de villkor som föreskrivs i artikel 13 i detta rambeslut,(33) bland annat om den inte instämmer med den planerade anpassningen av straffet.
59. För det andra har den dömande medlemsstaten ingen skyldighet att översända domen(34). Om den gör detta så innebär det att den samtycker till att den aktuella påföljden verkställs i den verkställande medlemsstaten. Av detta följer att den verkställande medlemsstaten, om ett sådant översändande av domen tillsammans med det intyg som föreskrivs i detta rambeslut inte sker, inte är behörig att inom sitt territorium verkställa en påföljd som har utdömts i den dömande medlemsstaten, eftersom denna sistnämnda stat inte har gett sitt samtycke till detta. Något annat kan inte anses gälla vid ett åberopande av den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584.
60. Således får den verkställande medlemsstatens verkställande av påföljden endast ske enligt de bestämmelser som föreskrivs i rambeslut 2008/909, vilka kräver ett nära och aktivt samarbete med den dömande medlemsstaten(35) och, i synnerhet, denna medlemsstats godkännande av att påföljden verkställs i den verkställande medlemsstaten. Den dömande medlemsstatens översändande av domen till den verkställande medlemsstaten, inom ramen för förfarandet för verkställighet av den europeiska arresteringsordern, uppfyller inte detta villkor när domen, som i detta mål, inte åtföljs av det intyg som föreskrivs i detta rambeslut och den förstnämnda medlemsstaten, dessutom, entydigt invänder mot att det utdömda straffet verkställs i den sistnämnda medlemsstaten.
61. Genomförandet av det förfarande som föreskrivs i rambeslut 2008/909 bekräftar således det ömsesidiga förtroendet mellan de behöriga myndigheterna i den utfärdande medlemsstaten och i den verkställande medlemsstaten, genom föregående samråd, vilka är ett uttryck för principen om lojalt samarbete. Om den dömande medlemsstaten vägrar att överföra verkställigheten av påföljden, får den verkställande medlemsstaten inte ensidigt tillskriva sig behörigheten att verkställa denna påföljd och inte göra gällande den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584.
62. I motsats till vad den nederländska regeringen har anfört i detta mål, anser jag inte att kravet på att inhämta den dömande medlemsstatens samtycke inskränker den ändamålsenliga verkan av den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584. Den vägran av verkställighet som föreskrivs i denna bestämmelse är nämligen, genom detta krav, endast villkorad och ska inte betraktas som icke-tillämplig. Det kan inte i detta skede presumeras att den dömande medlemsstaten kommer att vägra att översända domen tillsammans med intyget. Denna medlemsstat kan nämligen, liksom den verkställande medlemsstaten, vara övertygad om att verkställigheten av påföljden inom den sistnämnda statens territorium kommer att bidra till att målet avseende underlättande av den dömda personens sociala återanpassning uppnås.
63. Vidare har domstolen visserligen av artikel 25 i rambeslut 2008/909 dragit slutsatsen att det inte finns någon bestämmelse i detta rambeslut som kan påverka vare sig räckvidden eller formerna för tillämpningen av den fakultativa vägransgrund som anges i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584.(36) Detta kan emellertid inte innebära att villkoren avseende erkännande och verkställighet av brottmålsdomar inte är tillämpliga när denna vägransgrund tillämpas, utan i stället att dessa bestämmelser endast är tillämpliga i den mån de är förenliga med bestämmelserna i detta rambeslut.(37) Unionslagstiftaren har således vittnat om sin vilja att inte försvaga syftet med detta rambeslut, det vill säga överlämnande av personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder.
64. Jag kan emellertid inte se varför det skulle vara oförenligt med bestämmelserna i rambeslut 2002/584 att ställa krav på att den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4.6 i detta ska villkoras av den dömande medlemsstatens samtycke. Tvärtom bidrar ett sådant villkor, i den mån det utgör en begränsning av de fall då den verkställande rättsliga myndigheten kan vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, till en förstärkning av det system för överlämnande som införts genom detta rambeslut till förmån för ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.(38) I synnerhet ska det vid en tillämpning av denna vägransgrund säkerställas att det i denna medlemsstat ges utrymme för att faktiskt verkställa det frihetsberövande straff som den eftersökta personen har dömts till.(39)
65. Dessutom har domstolen visserligen slagit fast att den samordning som unionslagstiftaren har föreskrivit mellan rambeslut 2002/584 och rambeslut 2008/909 bör bidra till att uppnå målet att underlätta den berörda personens sociala återanpassning och att en sådan återanpassning dessutom är förenlig inte enbart med den dömda personens intressen, utan även med Europeiska unionens allmänna intressen.(40) Domstolen har emellertid även slagit fast att den fakultativa vägransgrund som föreskrivs i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 visserligen särskilt har till syfte att möjliggöra för den verkställande rättsliga myndigheten att lägga särskild vikt vid möjligheterna att underlätta den eftersökta personens sociala återanpassning när denne avtjänat sitt straff. Ett sådant syfte kan emellertid inte, hur viktigt det än är, hindra att medlemsstaterna vid genomförandet av rambeslutet, i linje med den huvudregel som anges i artikel 1.2 i rambeslutet, begränsar de fall där det är möjligt att vägra att överlämna en person som omfattas av tillämpningsområdet för nämnda artikel 4.6.(41)
66. Av det ovan anförda följder att syftet att öka den eftersökta personens möjligheter till social återanpassning när denna har avtjänat sin påföljd inte är av absolut karaktär och inte kan anses ha företräde framför syftet att införa ett effektivt system för överlämnande mellan medlemsstaterna.
67. Vidare måste, som den franska regeringen med fog påpekade vid förhandlingen, de behöriga myndigheterna i såväl den utfärdande medlemsstaten som den verkställande medlemsstaten, enligt artikel 4 i rambeslut 2008/909, vara övertygade om att förfarandet för ömsesidigt förtroende, i den aktuella situationen, motsvarar syftet att främja den dömda personens sociala återanpassning. Detta krav på konsensus står således i direkt kontrast till tanken att artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 skulle tillåta den verkställande medlemsstaten att ensam fastställa huruvida verkställighet av påföljden inom dess territorium är berättigad. Även den utfärdande medlemsstaten måste anse att en verkställighet inom den verkställande medlemsstatens territorium skulle främja den dömda personens sociala återanpassning och att detta mål är viktigare än målet att detta straff ska verkställas i den utfärdande medlemsstaten. En annan bedömning skulle, i strid med vad som föreskrivs i artikel 25 i rambeslut 2008/909, skapa ett dubbelt system för ömsesidigt erkännande av fällande brottmålsdomar. Medan båda medlemsstaterna, när det inte rör sig om en europeisk arresteringsorder, bör vara övertygade om att målet att främja en social återanpassning har uppnåtts, kan, när det gäller en europeisk arresteringsorder, endast den verkställande medlemsstaten göra en sådan bedömning. Som jag har angett ovan, tror jag emellertid inte att unionslagstiftaren avsåg skapa ett sådant dubbelt system.
68. Jag anser även att målet att främja möjligheterna till en social återanpassning för den dömda personen inte kan omintetgöra de legitima intressen som den medlemsstat i vilken en påföljd har utdömts kan ha av att denna verkställs inom dess territorium. Mot bakgrund av de olika funktioner som påföljden har i samhället, kan straffpolitiska överväganden som är specifika för varje medlemsstat nämligen leda till att den dömande medlemsstaten vill att den utdömda påföljden ska verkställas i denna stat, trots att överväganden knutna till den eftersökta personens sociala återanpassning kan utgöra hinder för detta.(42) Som exempel kan i detta hänseende nämnas fällande domar på området terrorism.
69. Jag anser att när en medlemsstat väljer att utfärda en europeisk arresteringsorder för verkställande av ett fängelsestraff så beror det på att den önskar att den eftersökta personen ska överlämnas till den så att vederbörande kan avtjäna straffet inom dess territorium. Om denna medlemsstat i första hand hade för avsikt att detta straff skulle kunna avtjänas i en annan medlemsstat, så hade den utnyttjat den mekanism för erkännande och verkställighet av brottmålsdomar som föreskrivs i rambeslut 2008/909.
70. I en sådan situation med en ansökan om erkännande av en dom och verkställighet av en fällande dom som avkunnats i den utfärdande medlemsstaten, är själva syftet med detta förfarande att den berörda personen, långt ifrån att behöva överlämnas till myndigheterna i den verkställande medlemsstaten, uppehåller sig i den verkställande medlemsstaten för att där avtjäna sitt straff.(43)
71. För det fall den dömande medlemsstaten privilegierar ett utfärdande av en europeisk arresteringsorder i stället för att utnyttja den mekanism för överlämnande som föreskrivs i rambeslut 2008/909, medför principen om ömsesidigt erkännande emellertid verkningar av ett helt annat slag. Denna princip innebär nämligen då att den verkställande rättsliga myndigheten har en skyldighet att verkställa den europeiska arresteringsorder som den har mottagit.
72. Inhämtandet av den dömande medlemsstatens samtycke tillåter att det fria val som denna ska ha mellan de båda instrumenten för rättsligt samarbete på straffrättens område iakttas. Som jag redan har förklarat, föreligger det ingen skyldighet för denna medlemsstat att utfärda det intyg som föreskrivs i rambeslut 2008/909. När denna medlemsstat suveränt har valt att privilegiera en europeisk arresteringsorder, ska detta val respekteras. Det kan således inte presumeras att samma medlemsstat skulle vara beredd att, vid en vägran att verkställa denna order, avstå från att få påföljden verkställd inom sitt territorium. Tvärtom visar utfärdandet av en europeisk arresteringsorder att medlemsstaten vill att påföljden ska verkställas inom dess territorium.
73. Den nederländska regeringens ståndpunkt, enligt vilken en tillämpning av artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 skulle motsvara ett erkännande av den fällande domen, vilket skulle göra det onödigt att uppnå den dömande medlemsstatens samtycke, leder till följande paradox: Denna ståndpunkt skulle leda till att när en rättslig myndighet utfärdar en europeisk arresteringsorder för verkställighet av en påföljd innebär detta att den godtar att påföljden, i förekommande fall, får verkställas i en annan medlemsstat, varvid den utfärdande medlemsstaten avstår från sin egna behörighet att verkställa denna påföljd. En europeisk arresteringsorder har emellertid främst till syfte att den eftersökta personen ska överlämnas till den rättsliga myndighet som utfärdar en sådan order. Med andra ord har utfärdandet av en europeisk arresteringsorder inte till syfte att överföra behörigheten att verkställa en påföljd till en annan medlemsstat.
74. Att den utfärdande medlemsstaten önskar behålla sin verkställighetsbehörighet innebär inte att den åsidosätter principen om ömsesidigt förtroende. Den verkställande medlemsstaten är nämligen, i princip, skyldig att bevilja den begäran om samarbete som utfärdandet av en europeisk arresteringsorder innebär. Som den franska regeringen anförde vid förhandlingen, får denna princip, i en sådan situation, inte utgöra grund för erkännande och verkställighet av ett rättsligt avgörande från en annan medlemsstat, när detta varken har begärts eller önskats.
75. En motsatt tolkning skulle innebära att den verkställande myndigheten tillåts erhålla behörigheten att verkställa påföljden, samtidigt som den medlemsstat i vilken denna har utdömts inte har avstått från att utöva en sådan behörighet, såsom den omständigheten att en europeisk arresteringsorder har utfärdats för verkställigheten av påföljden vittnar om. Detta skulle strida mot principen om ömsesidigt förtroende vilken, i denna typ av situation, främst innebär att den verkställande medlemsstaten verkställer den europeiska arresteringsordern. Som kommissionen angav vid förhandlingen, inför artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, som ett undantag från principen om överlämnande och mot bakgrund av den fakultativa karaktären av det skäl för att vägra att verkställa påföljden som den föreskriver, inte en rätt till överlämnande för den dömda personen, utan endast en möjlighet. Denna möjlighet får endast tillämpas med iakttagande av vissa villkor.
76. Det är således inte möjligt att frångå den ram som fastställts i rambeslut 2008/909 eftersom det, oavsett under vilka omständigheter erkännandet av en fällande brottmålsdom avses ske, endast är genom iakttagande av de bestämmelser som föreskrivs i detta rambeslut som det går att nå en rättvis balans som upprätthåller den dömande medlemsstatens rättigheter.
77. Det är i förevarande mål ostridigt att det förfarande och de villkor som föreskrivs i rambeslut 2008/909 för erkännande och verkställighet av den dom som har avkunnats mot C.J. inte har iakttagits. De italienska rättsliga myndigheterna har nämligen vägrat att verkställa den europeiska arresteringsorder som utfärdats avseende C.J., men samtidigt erkänt den fällande domen och förordnat om dess verkställighet i Italien, trots att de rumänska rättsliga myndigheterna hade invänt mot ett sådant erkännande och en sådan verkställighet utanför Rumänien.
78. De italienska rättsliga myndigheterna har således inte handlat i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande, såsom den konkretiserats i rambeslut 2008/909, och kan således inte åberopa denna princip mot den utfärdande medlemsstaten. Denna sistnämnda medlemsstat behåller således rätten att verkställa den aktuella domen inom sitt territorium. Det föreskrivs visserligen i artikel 22.1 i rambeslut 2008/909 att denna medlemsstat inte får fortsätta verkställigheten av påföljden, när verkställigheten har påbörjats i den verkställande staten. Denna verkställighet måste dock ha skett i enlighet med de bestämmelser som föreskrivs i detta rambeslut. Detta är inte fallet när en brottmålsdom har erkänts genom åsidosättande av det förfarande och de villkor som föreskrivs i detta rambeslut och, i synnerhet, utan att domen tillsammans med det intyg som föreskrivs i samma rambeslut har översänts av den utfärdande medlemsstaten. Att godta att en påbörjad verkställighet av påföljden i den verkställande medlemsstaten kan frånta den verkställande medlemsstaten dess behörighet för att verkställa denna påföljd skulle öppna upp för ett kringgående av de bestämmelser som föreskrivs i rambeslut 2008/909.
79. Det ska tilläggas att även om ett översändande av domen tillsammans med det intyg som föreskrivs i detta rambeslut skulle ske, kan det ifrågasättas huruvida ett parallellt nationellt beslut om verkställighet av ett villkorligt straff, i form av husarrest, i väntan på ett beslut av de italienska rättsliga myndigheterna om en alternativ åtgärd i stället för fängelse, kan betraktas som en påbörjad verkställighet av denna påföljd, i den mening som avses i artikel 22.1 i detta rambeslut. Det förefaller emellertid inte nödvändigt att behandla denna aspekt inom ramen för förevarande mål, eftersom det förfarande och de villkor som föreskrivs i detta rambeslut under alla omständigheter inte har iakttagits.(44)
80. Vidare får den utfärdande rättsliga myndigheten, i den mån den verkställande rättsliga myndighetens beslut att vägra att verkställa den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot C.J. inte är förenligt med unionsrätten, fullfölja förfarandet för överlämnande av denna person och bibehålla denna arresteringsorder eller utfärda en ny, i syfte att främja uppnåendet av det syfte att motverka straffrihet som eftersträvas med rambeslut 2002/584.(45) Med andra ord kan det inte anses att den aktuella europeiska arresteringsordern inte längre har något syfte och har uttömt sina verkningar. Vidare bibehåller den dom som har avkunnats i den utfärdande medlemsstaten, på vilken denna arresteringsorder grundar sig, och som artikel 8.1 c i rambeslut 2002/584 hänför till, sin verkställbarhet. Såsom den rumänska regeringen påpekade vid förhandlingen ankommer det på den utfärdande medlemsstaten, när väl överlämnandet skett, att i förekommande fall beakta artikel 26.1 i detta rambeslut. Genom att nämnda bestämmelse kräver att hela den period då den dömda personen har hållits frihetsberövad i den verkställande medlemsstaten ska beaktas, säkerställs nämligen såsom domstolen redan slagit fast att personen i fråga inte faktiskt hålls frihetsberövad – varken i den verkställande medlemsstaten eller i den utfärdande medlemsstaten – under en period som totalt sett överstiger det fängelsestraff som utdömts i den utfärdande medlemsstaten.(46)
IV. Förslag till avgörande
81. Mot bakgrund av det ovan anförda, föreslår jag att domstolen ska besvara den första, den andra och den tredje av de tolkningsfrågor som Curtea de Apel Bucureşti (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien) har ställt på följande sätt:
Artikel 4.6 och artikel 8.1 c i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna samt artiklarna 4.2, 4.5, 8.1, 22.1 och 25 i rådets rambeslut 2008/909/RIF av den 27 november 2008 om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på brottmålsdomar avseende fängelse eller andra frihetsberövande åtgärder i syfte att verkställa dessa inom Europeiska unionen,
ska tolkas på så sätt att
en rättslig myndighet inte får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder som har utfärdats för verkställighet av en frihetsberövande påföljd med hänvisning till den fakultativa vägransgrund som anges i den förstnämnda av dessa bestämmelser, när erkännande av domen och verkställighet av påföljden sker genom åsidosättande av det förfarande och de villkor som föreskrivs i rambeslut 2008/909. I denna situation bibehåller den utfärdande medlemsstaten rätten att verkställa denna påföljd och det ankommer på den verkställande rättsliga myndigheten att verkställa den europeiska arresteringsordern genom att överlämna den eftersökta personen till denna medlemsstat.
1 Originalspråk: Franska.
2 EGT L 190, 2002, s. 1.
3 EUT L 327, 2008, s. 27.
4 Denna bestämmelse föreskriver att den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder ”om den europeiska arresteringsordern har utfärdats för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd och den eftersökte uppehåller sig i, är medborgare eller bosatt i den verkställande medlemsstaten och denna stat åtar sig att själv verkställa detta straff eller denna åtgärd enligt denna medlemsstats lagstiftning”.
5 I detta förslag till avgörande kommer den utfärdande medlemsstaten även att benämnas den dömande medlemsstaten.
6 Detta intyg kompletterades med ett annat, som översändes till de rumänska rättsliga myndigheterna den 14 juli 2021, vilket omfattar följande formulering: ”Vad gäller husarrest, väntar vi på att övervakningsdomstolen ska uttala sig om en alternativ åtgärd”.
7 Enligt fast rättspraxis ansvarar den nationella domstolen för att vid en begäran om förhandsavgörande lämna en beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning. Se, bland annat, dom av den 30 november 2023, Ministero dell’Istruzione och INPS (C‑270/22, EU:C:2023:933, punkt 34 och där angiven rättspraxis).
8 Se, bland annat, dom av den 6 juni 2023, O.G. (Europeisk arresteringsorder utfärdad mot en tredjelandsmedborgare) (C‑700/21, nedan kallad domen O. G., EU:C:2023:444, punkt 31 och där angiven rättspraxis).
9 Se, bland annat, domen O.G. (punkt 32 och där angiven rättspraxis).
10 Se, bland annat, domen O.G. (punkt 33 och där angiven rättspraxis).
11 Se, bland annat, domen O.G. (punkt 34 och där angiven rättspraxis).
12 Se, bland annat, dom av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten) (C‑314/18, EU:C:2020:191, punkt 40 och där angiven rättspraxis).
13 Se, bland annat, dom av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten) (C‑314/18, EU:C:2020:191, punkt 41 och där angiven rättspraxis).
14 Se, bland annat, domen O.G. (punkt 35 och där angiven rättspraxis).
15 Se, bland annat, domen O.G. (punkt 46 och där angiven rättspraxis).
16 Se, bland annat, domen O.G. (punkt 47 och där angiven rättspraxis).
17 Se, bland annat, domen O.G. (punkt 48 och där angiven rättspraxis).
18 Se, bland annat, dom av den 24 juni 2019, Popławski (C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 88 och där angiven rättspraxis).
19 Se, bland annat, dom av den 24 juni 2019, Popławski (C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 92 och där angiven rättspraxis). Som generaladvokaten Bot påpekade i sitt förslag till avgörande i målet Popławski (C‑579/15, EU:C:2017:116), ”innebär kravet på genomförande av principen om ömsesidigt erkännande och undanröjande av varje risk för straffrihet att en europeisk arresteringsorder måste verkställas om den verkställande medlemsstaten inte kan överta verkställigheten av straffet” (punkt 57).
20 Se, bland annat, domen O.G. (punkt 49 och där angiven rättspraxis).
21 Se domen O.G. (punkt 53).
22 Se, bland annat, domen O.G. (punkterna 60 och 61 och där angiven rättspraxis).
23 Se, bland annat, domen O.G. (punkt 62 och där angiven rättspraxis).
24 Se domen O.G. (punkt 63).
25 Se även, i detta hänseende, kommissionens tillkännagivande – Handbok för utfärdande och verkställighet av en europeisk arresteringsorder (EUT C/2023/1270), punkterna 2.5.2 och 5.5.2, av vilka följer att i den hypotetiska situation som avses i artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 måste rambeslut 2008/909 tillämpas för att överföra straffet till den medlemsstat där det ska verkställas.
26 Se, för ett liknande resonemang, kommissionens tillkännagivande — Handbok om överförande av dömda personer och översändande av fängelsedomar i Europeiska unionen (EUT C 403, 2019, s. 2), i vilket, i dess punkt 11.1, anges att ”[i] artikel 25 och skäl 12 i rambeslutet anges det att den nationella genomförandelagstiftningen för rambeslut [2008/909] ska gälla vid verkställighet av påföljder i de fall där artiklarna 4.6 och 5.3 i rambeslut 2002/584 tillämpas, i tillämpliga delar och i den utsträckning detta är förenligt med rambeslut 2002/584”. I samma punkt anges vidare att ”[den koppling som rambeslut 2008/909 har] till rambeslut 2002/584 anges i artikel 25 och i skäl 12 i [rambeslut 2008/909]” och att ”varje vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder enligt artikel 4.6 i rambeslut 2002/584 får göras först efter att den verkställande rättsliga myndigheten har undersökt den faktiska möjligheten att verkställa straffet i enlighet med den nationella genomförandelagstiftningen för [rambeslut 2008/909]” (min kursivering).
27 C‑314/18, EU:C:2020:191.
28 Se dom av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten) (C‑314/18, EU:C:2020:191, punkt 49 och följande punkter).
29 Se, bland annat, dom av den 24 juni 2019, Popławski (C‑573/17, EU:C:2019:530, punkt 88 och där angiven rättspraxis).
30 Se dom av den 9 november 2023, Staatsanwaltschaft Aachen (C‑819/21, EU:C:2023:841, punkt 19).
31 Se dom av den 9 november 2023, Staatsanwaltschaft Aachen (C‑819/21, EU:C:2023:841, punkt 20).
32 Se, bland annat, dom av den 15 april 2021, AV (Dom med gemensam påföljd) (C‑221/19, EU:C:2021:278, punkt 35 och där angiven rättspraxis).
33 I denna bestämmelse föreskrivs att ”[d]en utfärdande staten får, så länge verkställigheten av påföljden i den verkställande staten inte har påbörjats, återkalla intyget från den staten och ska då uppge skälen till detta. Den verkställande staten ska efter det att intyget återkallats inte längre verkställa påföljden”.
34 Se, i detta hänseende, den handbok som nämns i fotnot 26 i detta förslag till avgörande, i vilken det i punkt 1.1 anges att ”[d]en utfärdande staten måste … inte översända en dom för erkännande och verkställighet i en annan medlemsstat” och att ”[d]en utfärdande staten har sista ordet i fråga om överföringen, om den är tillfredsställd med anpassningen av påföljden och formerna för dess verkställighet”. Det preciseras dessutom, i punkt 3.1 i denna handbok, att i de båda scenarier som avses i artikel 4.5 i rambeslut 2008/909, ”har dock den utfärdande staten inte någon skyldighet att översända domen. Logiken bakom detta är att den utfärdande staten är den enda aktör som till följd av en straffbar gärning har avkunnat en dom, vilket den staten hade suverän behörighet att göra. Den utfärdande staten bibehåller oinskränkt utrymme att bedöma begäran från den verkställande staten och/eller den dömda personen”.
35 I synnerhet har den verkställande medlemsstaten en skyldighet att lämna ett antal upplysningar till den dömande medlemsstaten, såsom dem som nämns i artiklarna 12 och 21 i rambeslut 2008/909.
36 Se dom av den 13 december 2018, Sut (C‑514/17, EU:C:2018:1016, punkt 48).
37 Se dom av den 13 december 2018, Sut (C‑514/17, EU:C:2018:1016, punkt 48).
38 Se, bland annat, dom av den 13 december 2018, Sut (C‑514/17, EU:C:2018:1016, punkterna 43 och 44 samt där angiven rättspraxis).
39 Se, bland annat, dom av den 13 december 2018, Sut (C‑514/17, EU:C:2018:1016, punkt 49).
40 Se dom av den 11 mars 2020, SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten) (C‑314/18, EU:C:2020:191, punkt 51 och där angiven rättspraxis).
41 Se, bland annat, dom av den 13 december 2018, Sut (C‑514/17, EU:C:2018:1016, punkt 46 och där angiven rättspraxis). Som generaladvokaten Pikamäe påpekade beträffande artikel 5.3 i rambeslut 2002/584 i sitt förslag till avgörande i målet SF (Europeisk arresteringsorder – Garanti för återsändande till den verkställande staten) (C‑314/18, EU:C:2020:191), ”[är m]ålet att underlätta den dömda personens återanpassning till samhället … således inte absolut och kan vägas mot andra krav.” (punkt 61).
42 Se, i detta hänseende, den handbok som nämns i fotnot 26 i detta förslag till avgörande, i vilken det i punkt 3.1 anges att ”[d]et kan till exempel vara så att den utfärdande staten inte vill överföra den dömda personen om ett kortare fängelsestraff planeras i den verkställande staten, med hänsyn tagen till bestämmelserna om förtida och villkorlig frigivning i denna stat. Brottsoffrens intressen kan också beaktas vid beslut om var förövaren bör avtjäna sitt straff. En medlemsstat kan också vara motvillig till att överföra en person om överförandet skulle innebära att personen återigen hamnar i den kriminella miljön i hemstaten i stället för att återanpassas till samhället”. I samma punkt preciseras att ”[d]en utfärdande statens fullständiga beslutsrätt framgår även av artikel 13 i [rambeslut 2008/909]. Här anges det att den utfärdande staten får återkalla intyget och ange skälen till detta, så länge som domen inte har börjat verkställas i den verkställande staten. Se även artikel 17.3 i detta avseende”. Det påpekas även att ”[d]et finns en allt större medvetenhet runt om i medlemsstaterna om att brottsoffrens åsikter bör beaktas vid verkställighet av domar för dömda personer, inbegripet internationella överföranden mellan fängelser. Brottsoffren kan finnas både i den verkställande och i den utfärdande staten. Många medlemsstater har antagit ett förfarande där brottsoffren kan rådfrågas om överföranden och där deras åsikter beaktas. Detta innebär dock inte att brottsoffren har rätt att invända mot ett överförande”.
43 Se dom av den 9 november 2023, Staatsanwaltschaft Aachen (C‑819/21, EU:C:2023:841, punkt 39).
44 Det ska i detta hänseende påpekas att målet Fira (C‑215/24) bland annat berör frågan om huruvida den verkställande medlemsstaten, efter att ha vägrat att verkställa en europeisk arresteringsorder i syfte att verkställa ett frihetsberövande straff, enligt artikel 4.6 i rambeslut 2002/584, får skjuta upp verkställigheten av detta straff.
45 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 31 januari 2023, Puig Gordi m.fl. (C‑158/21, EU:C:2023:57, punkt 141).
46 Se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juli 2016, JZ (C‑294/16 PPU, EU:C:2016:610, punkt 43).
