–

ansökan, som inkom till tribunalens kansli den 6 december 2021,

–

kommissionens begäran som inkom till tribunalens kansli den 1 mars 2022 om att tribunalen ska fastställa att det saknas anledning att döma i saken,

–

inlagan om justering av talan som inkom till tribunalens kansli den 6 april 2022,

–

kommissionens yttrande över inlagan om justering av talan som inkom till tribunalens kansli den 29 april 2022,

–

tribunalens beslut av den 7 juli 2022 att yrkandet om fastställelse av att det saknas anledning att döma i saken ska prövas i samband med att målet avgörs i sak,

–

repliken och dupliken som inkom till tribunalens kansli den 8 oktober respektive den 5 december 2022,

–

beslutet av den 2 mars 2023, genom vilket tribunalen, som en åtgärd för bevisupptagning, ålade kommissionen att inkomma med vissa handlingar,

1

Sökandena, vilka består av Fabien Courtois och de andra fysiska personer vars namn anges i bilagan, har med stöd av artikel 263 FEUF yrkat ogiltigförklaring av Europeiska kommissionens beslut C(2022) 1359 final av den 28 februari 2022, antaget med tillämpning av artikel 4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 av den 30 maj 2001 om allmänhetens tillgång till Europaparlamentets, rådets och kommissionens handlingar (EGT L 145, 2001, s. 43), om att bevilja dem delvis tillgång till vissa handlingar rörande kommissionens upphandling av vacciner i samband med covid-19-pandemin, samt den franska versionen av nämnda beslut, som delgavs dem den 31 mars 2022.

2

Den 14 april 2020 antog Europeiska unionens råd förordning (EU) 2020/521 om aktivering av krisstöd enligt förordning (EU) 2016/369 och om ändring av dess bestämmelser med hänsyn till covid-19-utbrottet (EUT L 117, 2020, s. 3). Genom denna förordning aktiverade rådet det krisstöd som hade inrättats genom rådets förordning (EU) 2016/369 av den 15 mars 2016 om tillhandahållande av krisstöd inom unionen (EUT L 70, 2016, s. 1), i egenskap av en av de åtgärder som ska göra det möjligt för Europeiska unionen som helhet ska kunna hantera krisen i en anda av solidaritet inom ramen för de begränsningar som orsakas av den snabba spridningen av viruset, och eftersom omfattningen och den gränsöverskridande karaktären hos denna spridning och dess effekter kräver en övergripande insats.

3

Den 17 juni 2020 offentliggjorde kommissionen ett meddelande med rubriken ”EU:s strategi för vacciner mot covid-19” (COM(2020) 245 final). Denna strategi var tänkt att påskynda utvecklingen, tillverkningen och användningen av covid-19-vacciner och vilade på två pelare. Den första pelaren var att säkerställa tillräcklig produktion av vacciner i unionen och därmed tillräckliga leveranser till medlemsstaterna genom förhandsbeställningar hos vaccinproducenter inom ramen för krisstödsinstrumentet, såsom det aktiverades genom förordning 2020/521. Den andra pelaren var att anpassa unionens regelverk till det då rådande nödläget och utnyttja den då tillgängliga flexibiliteten i reglerna för att påskynda utveckling, godkännande och tillgång till vaccin samtidigt som strikta normer för kvalitet, säkerhet och verkan upprätthålls.

4

Mot denna bakgrund preciserade kommissionen att medlemsstaterna skulle delta i förfarandet redan från början och att samtliga deltagande medlemsstater skulle vara företrädda i en styrkommitté (nedan kallad styrkommittén), som skulle bistå kommissionen i alla aspekter av förhandsbeställningar innan de undertecknades. Kommissionen preciserade även att en gemensam förhandlingsgrupp, bestående av kommissionen och ett mindre antal sakkunniga från medlemsstaterna, skulle ha till uppgift att förhandla fram förhandsbeställningar (nedan kallad den gemensamma förhandlingsgruppen), vilka skulle ingås i samtliga deltagande medlemsstaters namn. Kommissionen hävdade även att den skulle ansvara för upphandlingsprocessen på medlemsstaternas vägnar och ingåendet av förhandsbeställningar.

5

Enligt kommissionen skulle den föreslagna ramen betraktas som en ”försäkring” som överför en del av risken från läkemedelsindustrin till myndigheterna. I gengäld garanteras medlemsstaterna rättvis och ekonomiskt överkomlig tillgång till vaccin, när ett sådant finns tillgängligt.

6

Genom en skrivelse av den 24 maj 2021 till kommissionens ordförande och genom ett e‑postmeddelande av samma dag till kommissionens generalsekretariat, vilket registrerades den 15 juni 2021 under referensnummer GESTDEM 2021/3395, begärde två advokater, ”i de första 86000 undertecknarnas namn och för deras räkning” (nedan kallad framställningen), vilka de företrädde och bland vilka sökandena ingick, att med stöd av förordning nr 1049/2001 få tillgång till ett antal handlingar rörande kommissionens upphandling, för unionsmedlemsstaternas räkning, av vacciner i samband med covid-19-pandemin (nedan kallad den ursprungliga ansökan). Skrivelsen innehöll även en begäran om upplysningar.

7

Den ursprungliga ansökan avsåg särskilt de inköpsavtal som kommissionen hade undertecknat med vaccintillverkarna, identiteten på de företrädare för unionen som hade deltagit i förhandlingarna med dessa tillverkare och förklaringarna om direkta eller indirekta intressen mellan dessa företrädare och nämnda tillverkare och hade följande lydelse:

”1. Alla avtal som undertecknats av Europeiska kommissionen i enlighet med [förordning 2020/521], särskilt avtal med

Pfizer-BioNTech,

Moderna,

Johnson & Johnson och

AstraZeneca.

Med följande precisering:

2. Förteckningen, besluten om utnämning och den fullständiga identiteten på företrädare för Europeiska unionen i samband med avtalsförhandlingar (förnamn, EFTERNAMN, yrkesmässig eller institutionell roll).

3. Förklaringar om direkta eller indirekta intressen mellan de företrädare för Europeiska unionen som avses i punkt 2 ovan och tillverkare, investerare, finansiella intressen för vacciner och andra läkemedel.”

8

Genom skrivelse av den 30 juli 2021 besvarade generaldirektören för kommissionens generaldirektorat (GD) för hälsa och livsmedelssäkerhet (nedan kallat GD Hälsa) den ursprungliga ansökan och angav att hon hade identifierat 46 handlingar som motsvarade den ursprungliga ansökan, nämligen fyra förhandsbeställningar och tre inköpsavtal som kommissionen hade ingått med AstraZeneca, Pfizer-BioNTech, Janssen och Moderna, 17 handlingar kallade ”avtalsutkast” (draft term sheet) och 22 förklaringar om att det inte förelåg någon intressekonflikt. Generaldirektören angav att delvis tillgång hade beviljats till de ovannämnda förhandsbeställningarna och till de ovannämnda inköpsavtalen, vars delvis redigerade versioner hade offentliggjorts på en av generaldirektoratets webbsidor. Delar av handlingarna hade maskerats med stöd av undantagen avseende skyddet för den enskildes privatliv och integritet, skyddet för företags affärsintressen och skyddet för institutionernas beslutsförfarande, i enlighet med artikel 4.1 b, 4.2 första strecksatsen och 4.3 i förordning nr 1049/2001. Dessa avsnitt innehåller känslig affärsinformation om bland annat företag, deras underleverantörer och anknutna företag, inklusive vetenskaplig information om vaccinerna, pris, tidsplaner för leverans av vaccinerna, produktionskapacitet, sakkunskap och medverkan av experter och partner, affärsstrategier och annan information med kommersiellt värde. Delvis tillgång hade även beviljats till förklaringarna om att det inte förelåg någon intressekonflikt, av vilka endast ett exemplar hade översänts till sökandena. Dessa handlingar skilde sig endast åt i fråga om undertecknarens namn, underskrift och datum för undertecknande. Uppgifterna hade maskerats med stöd av undantaget avseende skyddet för den enskildes privatliv och integritet i artikel 4.1 b i förordning nr 1049/2001. Kommissionen angav däremot att ansökan om tillgång till de 17 ”avtalsutkast” skulle avslås helt med stöd av undantagen avseende skyddet för företagens affärsintressen och skyddet för institutionernas beslutsförfarande i artikel 4.2 första strecksatsen och artikel 4.3 i förordning nr 1049/2001 och, vad gäller sex av dessa ”avtalsutkast”, även med stöd av undantaget avseende skyddet för rättsliga förfaranden i artikel 4.2 andra strecksatsen i nämnda förordning.

9

Den 13 augusti 2021 ingav sökandena, med stöd av artikel 7.2 i förordning nr 1049/2001, en bekräftande ansökan med begäran om att kommissionen skulle ompröva sin ståndpunkt beträffande samtliga handlingar till vilka tillgång hade nekats, antingen delvis eller helt (nedan kallad den bekräftande ansökan).

10

Den 24 september 2021 meddelade kommissionen sökandena att den fortfarande inte kunde besvara den bekräftande ansökan. Vid denna tidpunkt gav avsaknaden av svar på den bekräftande ansökan upphov till ett tyst avslag på nämnda ansökan (nedan kallat det tysta avslagsbeslutet), i enlighet med artikel 8.3 i förordning nr 1049/2001.

11

Efter samråd med de berörda läkemedelsföretagen i enlighet med artikel 4.4 i förordning nr 1049/2001 (nedan kallade de berörda företagen) antog kommissionen den 28 februari 2022 beslut C(2022) 1359 final med tillämpning av artikel 4 i förordning nr 1049/2001 (nedan kallat det uttryckliga beslutet), vilket delgavs sökandena på engelska den 1 mars 2022. Kommissionen angav att det uttryckliga beslutet hade delgetts på engelska för snabbhetens skull och att en fransk översättning av detta beslut snart skulle delges sökandena.

12

I det uttryckliga beslutet påpekade kommissionen att generalsekretariatet, vid bedömningen av den bekräftande ansökan, hade gjort en ny prövning av det svar som GD Hälsa hade lämnat på den ursprungliga ansökan, att förteckningen över de handlingar som motsvarade ansökan om tillgång till handlingar hade ändrats till följd av denna nya prövning och att antalet handlingar som hade identifierats var 66.

13

Rent konkret innebar denna ändring att samtliga 17 handlingar som GD Hälsa tidigare hade identifierat som ”avtalsutkast”, till vilka tillgång helt hade vägrats som svar på den ursprungliga ansökan, hade strukits (se punkt 8 ovan), varvid man hade lagt till nya handlingar till vilka delvis tillgång beviljades, inklusive förhandsbeställningar, inköpsavtal och 31 skrivelser som hör till skriftväxlingen mellan kommissionen och medlemsstaterna. Dessutom beviljades ett mer omfattande partiellt tillträde till fyra förhandsbeställningar och till de tre inköpsavtal som redan hade varit föremål för partiellt tillgång till följd av den ursprungliga ansökan.

14

Genom det uttryckliga beslutet beviljades således delvis tillträde till följande förhandsbeställningar och till följande inköpsavtal (nedan kallade de aktuella avtalen):

15

Dessutom beviljades delvis tillgång till följande handlingar:

16

I det uttryckliga beslutet angav kommissionen att undantaget avseende skyddet för den enskildes privatliv och integritet var tillämpligt på samtliga aktuella avtal och de övriga handlingar som anges i punkterna 14 och 15 ovan och att undantaget avseende skyddet för företagens affärsintressen även var tillämpligt på de aktuella avtalen.

17

Den 31 mars 2022 delgavs sökandena den franska versionen av det uttryckliga beslutet.

18

Sökandena har yrkat att tribunalen ska

19

Kommissionen har yrkat att tribunalen ska

20

Kommissionen har i sina yttranden över inlagan om justering av talan och i dupliken uttryckt vissa förbehåll vad gäller samtliga sökandes talerätt. I detta avseende gjorde kommissionen gällande att det var svårt att med säkerhet avgöra huruvida samtliga sökande verkligen fanns med bland de 86000 första undertecknarna av framställningen, i vars namn och för vars räkning den ursprungliga ansökan hade ingetts.

21

Genom en åtgärd för processledning som delgavs den 7 juli 2022 anmodade tribunalen sökandena att inkomma med bevisning för att åtminstone en av dem ingick i gruppen av 86000 undertecknare, i vars namn och för vars räkning den ursprungliga ansökan hade ingetts, och att samtliga sökande verkligen hade talerätt.

22

Som svar på denna åtgärd för processledning ingav sökandena ett utdrag med undertecknarnas elektroniska underskrifter, i vilket det för var och en av dem angavs vilket datum bekräftelsen av underskriften av framställningen hade gjorts.

23

I förevarande fall bekräftade åtminstone en av sökandena, nämligen Fabien Courtois, i vederbörlig ordning underskriften av framställningen vid en tidpunkt före ingivandet av den ursprungliga ansökan, vilken bekräftelse skedde den 24 februari 2021. Fabien Courtois har således talerätt inom ramen för förevarande talan.

24

Enligt fast rättspraxis, som grundas på processekonomiska överväganden, är det, när det rör sig om en och samma talan, inte nödvändigt att pröva övriga sökandes talerätt när en av sökandena har talerätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 september 2015, ClientEarth och International Chemical Secretariat/Echa, T‑245/11, EU:T:2015:675, punkt 97 och där angiven rättspraxis).

25

Av detta följer att det inte finns anledning att undersöka huruvida var och en av de övriga sökandena, vilkas namn anges i utdraget med undertecknarnas underskrifter, har talerätt.

26

Det tysta avslagsbeslut som ursprungligen avsågs med yrkandet om ogiltigförklaring i sökandenas talan ersattes av det uttryckliga beslutet efter det att talan hade väckts. Detta ledde till att sökandena justerade sina ursprungliga yrkanden och grunder till stöd för dessa yrkanden, i enlighet med artikel 86 i tribunalens rättegångsregler.

27

Efter att ha justerat sina yrkanden yrkade sökandena att den franska versionen av det uttryckliga beslut som de delgavs den 31 mars 2022 skulle ogiltigförklaras.

28

Kommissionen har inte motsatt sig justeringen av sökandenas yrkanden och grunder, men har hävdat att den franska versionen av det uttryckliga beslutet endast bekräftar den rättsakt mot vilken talan kan väckas, eftersom den sistnämnda är det uttryckliga beslut som antogs den 28 februari 2022 på engelska och som delgavs den 1 mars 2022.

29

Vid förhandlingen preciserade kommissionen att en senare delgivning av den franska versionen av det uttryckliga beslutet, såsom krävs enligt artikel 41.4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, artikel 24 fjärde stycket FEUF och artikel 2 i rådets förordning nr 1 av den 6 oktober 1958 om vilka språk som ska användas i Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT 17, 1958, s. 385; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 15), i dess lydelse enligt rådets förordning (EU) nr 517/2013 av den 13 maj 2013 (EUT L 158, 2013, s. 1), hade kunnat medföra att fristen för att väcka talan mot rättsakten började löpa på nytt. Sökandena har för sin del i huvudsak hävdat att de har yrkat att det uttryckliga beslutet ska ogiltigförklaras i dess två språkversioner för att undvika att hamna i en ”processrättslig fälla”. De underströk att de ville få till stånd ett avgörande från tribunalen avseende deras talan i sak, och inte frågan om språket i det uttryckliga beslutet, och att de inte hade försökt få fristen för att inge inlagan om justering av talan att börja löpa på nytt.

30

Det ska i detta sammanhang påpekas att när ett tyst beslut att inte bevilja delvis tillgång till handlingar har återkallats till följd av verkningarna av ett beslut som antagits senare, saknas det anledning att pröva talan i den del den riktas mot det nämnda tysta beslutet (dom av den 2 juli 2015, Typke/kommissionen, T‑214/13, EU:T:2015:448, punkt 36, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 2 oktober 2014, Strack/kommissionen, C‑127/13 P, EU:C:2014:2250, punkterna 88 och 89). Det saknas följaktligen anledning att döma i saken såvitt avser yrkandet i ansökan och repliken om ogiltigförklaring av det tysta avslagsbeslutet.

31

Parterna har för övrigt inte åberopat någon skillnad mellan den franska och den engelska versionen av det uttryckliga beslutet. Tribunalen kan inte heller konstatera att det föreligger någon sådan skillnad, med undantag för den tredje inledande punkten i var och en av dessa språkversioner, i vilken den franska översättningen förklaras. Det finns således endast ett uttryckligt beslut, i två språkversioner.

32

Under dessa omständigheter finner tribunalen att sökandenas andra och tredje yrkande i själva verket har samma syfte, nämligen ogiltigförklaring av det uttryckliga beslutet (nedan kallat det angripna beslutet). Dessa yrkanden kommer därför att prövas tillsammans.

33

För att kunna pröva de grunder som sökandena hade åberopat ålade tribunalen, genom beslut av den 2 mars 2023, kommissionen att i sin helhet förete dels de aktuella avtalen, till vilka den genom det ifrågasatta beslutet delvis nekade tillgång, dels de 17 handlingar som GD Hälsa hade identifierat som ”avtalsutkast” till vilka tillgång helt hade vägrats som svar på den ursprungliga ansökan och som i det angripna beslutet hade strukits från förteckningen över de handlingar som hade identifierats som svar på ansökan om tillgång till handlingar, samtidigt som den preciserade att dessa handlingar, i enlighet med artikel 104 i rättegångsreglerna, inte skulle lämnas ut till sökandena. Kommissionen efterkom i samtliga fall respektive begäran inom den utsatta fristen. Genom att dessa handlingar har lagts fram kan tribunalen pröva grunderna för talan med full kännedom om de faktiska omständigheterna.

34

Till stöd för sin talan, såsom den justerats, har sökandena i huvudsak åberopat fyra grunder. Som första grund har det gjorts gällande att förteckningen över de handlingar som ansetts omfattas av ansökan om tillgång till handlingar var ofullständig. Den andra grunden avser att de två undantag som kommissionen åberopat för att motivera beslutet att delvis avslå ansökan om tillgång till de begärda handlingarna inte var tillämpliga. Som tredje grund har det gjorts gällande att det förelåg ett övervägande allmänintresse av att ge fullständig tillgång till de begärda handlingarna. Den fjärde grunden avser åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

35

Sökandenas argumentation inom ramen för den första grunden består av två delar.

36

Genom den första delgrunden har sökandena kritiserat kommissionen för att i det ifrågasatta beslutet ha avlägsnat de 17 handlingar som identifierats som ”avtalsutkast”, och som nämnts av GD Hälsa som svar på den ursprungliga ansökan, från förteckningen över de handlingar som identifierats som svar på ansökan om tillgång till handlingar.

37

Genom den andra delgrunden har sökandena gjort gällande att kommissionen, genom att endast lämna ut mallar för rättsakter eller maskerade versioner av väsentliga uppgifter i de begärda handlingarna, har åsidosatt principen om allmänhetens tillgång till handlingar, gjort en felaktig tolkning av de undantag som kan göras gällande mot en ansökan om tillgång till handlingar och inte förklarat på vilket sätt tillgång till dessa handlingar skulle kunna skada de intressen som påstås skyddas.

38

Kommissionen har bestritt dessa argument.

39

Vad gäller den första grundens första del framgår det, såsom angetts i punkterna 8, 12 och 13 ovan, av handlingarna i målet att GD Hälsa, som svar på den ursprungliga ansökan, hade identifierat 46 handlingar som motsvarade nämnda ansökan, varav 17 handlingar hade identifierats som ”avtalsutkast” till vilka tillgång nekades. Till följd av den bekräftande ansökan utvidgades förteckningen över handlingar som motsvarade den ursprungliga ansökan till 66 handlingar, men de 17 ovannämnda handlingarna drogs tillbaka, eftersom kommissionen ansåg att de av misstag hade tagits med i förteckningen. Enligt kommissionen omfattades de inte av den ursprungliga ansökan, eftersom de i huvudsak skulle betraktas som förberedande handlingar.

40

I förevarande fall räcker det att konstatera att sökandena endast har begärt att få tillgång till de ”avtal som undertecknats” av kommissionen (se punkt 7 ovan), vilket innebär att deras ansökan om tillgång inte kan förstås så, att den även hänvisar till förberedande handlingar inför undertecknandet av nämnda avtal, vilka i det angripna beslutet hade identifierats under rubriken ”Avtalsutkast”, i vilka det endast hänvisas till utkast eller provisoriska handlingar som syftar till utarbetande av avtalsbestämmelser som parterna senare ska komma överens om.

41

Denna bedömning påverkas inte av preciseringen i punkt 1 a i ansökan om tillgång till handlingar, i vilken det anges att ”med avtal avses varje avsiktsförklaring, enkel beställningssedel, memorandum of understanding, avtal, överenskommelse, tillägg, ensidigt eller ömsesidigt förpliktande löfte”. Samtliga dessa begrepp avser nämligen handlingar som varit föremål för en rättsligt bindande viljeyttring och som med nödvändighet utgör ett bindande och oåterkalleligt åtagande. Det ena eller det andra av dessa begrepp kan inte på något sätt likställas med en förberedande handling, såsom enbart ett utkast eller provisoriska handlingar som syftar till att utarbeta avtalsbestämmelser som senare ska bli föremål för förhandlingar och en slutlig överenskommelse mellan parterna.

42

Kommissionens tolkning i det angripna beslutet av omfattningen av ansökan om tillgång till handlingar bygger således inte på en oriktig bedömning.

43

Enligt artiklarna 7 och 8 i förordning nr 1049/2001 sker förfarandet för tillgång till institutionernas handlingar i två steg. Svaret på en ursprunglig ansökan, i den mening som avses i artikel 7.1 i förordning nr 1049/2001, utgör således endast ett första ställningstagande som kan omprövas efter det att en bekräftande ansökan ingetts i enlighet med artikel 7.2 i nämnda förordning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 oktober 2014, Strack/kommissionen, C‑127/13 P, EU:C:2014:2250, punkt 36 och där angiven rättspraxis, och dom av den 11 december 2018, Arca Capital Bohemia/kommissionen, T‑440/17, EU:T:2018:898, punkterna 17–19).

44

Härav följer att kommissionen, i samband med att den antog det angripna beslutet, hade fog för att ta bort de 17 aktuella handlingarna från förteckningen över de handlingar som identifierats som svar på ansökan om tillgång till handlingar. Ingen av dessa handlingar kan nämligen anses motsvara beskrivningen ett ”avtal som undertecknats” av kommissionen.

45

Av det ovanstående följer att talan inte kan vinna bifall på den första grundens första del.

46

I den mån sökandena genom de allmänna och abstrakta påståendena i den andra delen av den första grunden har bestritt det delvisa eller fullständiga beslutet att helt eller delvis neka tillgång till vissa handlingar eller delar av handlingar, däribland förklaringar om att det inte föreligger någon intressekonflikt och de aktuella avtalen, sammanfaller dessa påståenden med den andra och den tredje grunden för talan. Det hänvisas därför till punkterna 47–214 nedan.

47

Till stöd för den andra grunden, som består av två delar, har sökandena gjort gällande att de två undantag som kommissionen åberopat för att motivera avslaget på ansökan om tillgång till de begärda handlingarna, det vill säga undantaget avseende skyddet för den enskildes privatliv och integritet och undantaget avseende skyddet för företagens affärsintressen, inte är tillämpliga i förevarande fall.

48

Inom ramen för den andra grundens första del, som avser den delvisa vägran att ge tillgång till förklaringarna om att det inte föreligger någon intressekonflikt, har sökandena gjort gällande att kommissionen inte har visat på vilket sätt utlämnandet av identiteten på medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen konkret skulle kunna skada dessa medlemmars privatliv eller integritet. Sökandena har i detta avseende hävdat att kommissionen, genom att endast utgå från en presumtion, utan att göra en avvägning mellan de föreliggande intressena, har kastat om bevisbördan.

49

Sökandena har gjort gällande att nödvändigheten av att översända de begärda uppgifterna, vilka återfinns i förklaringarna om att det inte föreligger någon intressekonflikt, till vilka delvis tillgång har beviljats, är knuten till behovet av att kontrollera att det inte föreligger någon intressekonflikt hos de personer som förhandlat fram avtalen och medborgarnas rätt till och ökade behov av information och insyn, särskilt vad gäller medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen, vilka hade ett offentligt mandat eller åtminstone ett uppdrag i allmänhetens tjänst.

50

Kommissionen har bestritt dessa argument.

51

Kommissionen har hävdat att de överväganden som sökandena anförde i den bekräftande ansökan inte räcker för att visa att det var nödvändigt att lämna ut de aktuella personuppgifterna i förevarande fall. Kommissionen har tillagt att sökandena, efter det att de anonymiserade versionerna av förklaringarna om att det inte förelåg någon intressekonflikt hade lämnats ut, hade möjlighet att kontrollera att de berörda offentliga tjänstemännen faktiskt uppfyllde de skyldigheter som är knutna till varje förfarande som är tillämpligt på unionens offentliga upphandlingar. Kommissionen har även hävdat att bevisbördan inte har kastats om, men eftersom det, såsom i förevarande fall, finns skäl att anta att ett utlämnande skulle kunna skada de berörda personernas legitima intressen, finns det ingen anledning att lämna ut sådana uppgifter som de som begärts utlämnade, särskilt inte när det gäller offentliga tjänstemän som inte har någon beslutsbefogenhet inom sin institution eller har en hög hierarkisk funktion. Kommissionen har dessutom påpekat att sökandena åberopade nya argument i samband med inlagan om justering av talan i syfte att visa att det var nödvändigt att överföra de personuppgifter som kommissionen inte hade möjlighet att pröva vid tidpunkten för antagandet av det angripna beslutet.

52

Tribunalen erinrar om att enligt artikel 15.3 FEUF har varje unionsmedborgare och varje fysisk eller juridisk person som är bosatt eller har sitt stadgeenliga säte i en medlemsstat rätt till tillgång till unionens institutioners, organs och byråers handlingar enligt de principer och villkor som har bestämts i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet. Förordning nr 1049/2001 avser, såsom anges i skäl 4 och artikel 1, att ge allmänheten största möjliga tillgång till institutionernas handlingar (dom av den 28 juni 2012, kommissionen/Éditions Odile Jacob, C‑404/10 P, EU:C:2012:393, punkt 111, och dom av den 28 juni 2012, kommissionen/Agrofert Holding, C‑477/10 P, EU:C:2012:394, punkt 53, se även, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2013, LPN och Finland/kommissionen, C‑514/11 P och C‑605/11 P, EU:C:2013:738, punkt 40).

53

Principen att allmänheten ska ges största möjliga tillgång till handlingar är emellertid föremål för vissa begränsningar som grundar sig på hänsyn till allmänna eller privata intressen. I förordning nr 1049/2001 föreskrivs, bland annat i skäl 11 och artikel 4, undantagsbestämmelser enligt vilka institutionerna inte ska lämna ut handlingar om nämnda utlämnande skulle skada något av dessa intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2012, kommissionen/Éditions Odile Jacob, C‑404/10 P, EU:C:2012:393, punkt 111, dom av den 28 juni 2012, kommissionen/Agrofert Holding, C‑477/10 P, EU:C:2012:394, punkt 53, och dom av den 14 november 2013, LPN och Finland/kommissionen, C‑514/11 P och C‑605/11 P, EU:C:2013:738, punkt 40).

54

Eftersom de undantag som föreskrivs i artikel 4 i förordning nr 1049/2001 utgör en avvikelse från principen att allmänheten ska ha största möjliga tillgång till handlingar, ska de tolkas och tillämpas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juli 2011, Sverige/MyTravel och kommissionen, C‑506/08 P, EU:C:2011:496, punkt 75, och dom av den 3 juli 2014, rådet/in’t Veld, C‑350/12 P, EU:C:2014:2039, punkt 48).

55

Enligt artikel 4.1 b i förordning nr 1049/2001 ska unionens institutioner vägra att ge tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva skyddet för den enskildes privatliv och integritet, särskilt i enlighet med unionslagstiftningen om skydd av personuppgifter.

56

Av rättspraxis följer att när en begäran avser tillgång till personuppgifter, i den mening som avses i artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut nr 1247/2002/EG (EUT L 295, 2018, s. 39), blir bestämmelserna i den förordningen fullt ut tillämpliga (se, analogt, dom av den 16 juli 2015, ClientEarth och PAN Europe/Efsa, C‑615/13 P, EU:C:2015:489, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

57

Personuppgifter får således överföras till tredje man med stöd av förordning nr 1049/2001 endast om denna överföring uppfyller villkoren i artikel 9.1 a eller b i förordning 2018/1725 och utgör en rättsenlig behandling i enlighet med kraven i artikel 5 i samma förordning (se, analogt, dom av den 2 oktober 2014, Strack/kommissionen, C‑127/13 P, EU:C:2014:2250, punkt 104).

58

Enligt artikel 9.1 b i förordning 2018/1725 får personuppgifter endast överföras till mottagare som är etablerade i unionen och som inte är unionsinstitutioner och unionsorgan om mottagaren visar att det är nödvändigt att uppgifterna överförs för ett specifikt ändamål av allmänt intresse och – i de fall då det finns skäl att anta att den registrerades legitima intressen skulle kunna skadas – den personuppgiftsansvarige visar att överföringen av personuppgifterna är proportionell i förhållande till det specifika ändamålet, efter en påvisbar avvägning mellan de olika konkurrerande intressena.

59

Det framgår således av själva ordalydelsen i artikel 9.1 b i förordning 2018/1725 att det enligt denna bestämmelse krävs att flera kumulativa villkor är uppfyllda för att personuppgifter ska få överföras.

60

Det ankommer först och främst på den som ansöker om tillgång att visa att överföringen av personuppgifter är nödvändig för ett specifikt ändamål av allmänt intresse. För att detta villkor ska anses vara uppfyllt måste det visas att överföringen av personuppgifter är den lämpligaste av de åtgärder som är tänkbara för att uppnå det mål som eftersträvas av den som lämnat in ansökan och att åtgärden står i proportion till nämnda mål, vilket medför ett krav på att den som lämnat in ansökan anför en uttrycklig och legitim motivering i detta avseende (se dom av den 19 september 2018, Chambre de commerce et d’industrie métropolitaine Bretagne-Ouest (port de Brest)/kommissionen, T‑39/17, ej publicerad, EU:T:2018:560, punkt 42 och där angiven rättspraxis). Av detta följer att tillämpningen av villkoret att visa att det är nödvändigt att personuppgifterna lämnas ut för ett specifikt ändamål av allmänt intresse leder till ett erkännande av att det föreligger ett undantag från regeln i artikel 6.1 i förordning nr 1049/2001, enligt vilken sökanden är inte skyldig att ange några skäl för sin ansökan (dom av den 15 juli 2015, Dennekamp/parlamentet, T‑115/13, EU:T:2015:497, punkt 55).

61

Det är endast om detta har visats som det ankommer på den berörda institutionen att pröva om det föreligger någon anledning att anta att den aktuella överföringen skulle kunna skada den berörda personens legitima intressen och, om så är fallet, på ett påvisbart sätt väga de olika konkurrerande intressena mot varandra för att bedöma om den begärda överföringen av personuppgifter är proportionell (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, ClientEarth och PAN Europe/Efsa, C‑615/13 P, EU:C:2015:489, punkt 47).

62

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som förevarande delgrund ska prövas.

63

I förevarande fall ansåg kommissionen att sökandena inte hade visat att det förelåg något behov av ett särskilt allmänintresse som motiverade att personuppgifterna lämnades ut, bland annat ”med hänsyn till utlämnandet av den anonyma versionen av förklaringarna om att det inte föreligger någon intressekonflikt”. Kommissionen tillade att det fanns skäl att anta att ett utlämnande av personuppgifter skulle skada de berörda personernas legitima intressen, eftersom det fanns en verklig och inte hypotetisk risk för att ett utlämnande skulle kunna skada deras privatliv och utsätta dem för oönskade externa kontakter, med hänsyn till ämnets känsliga karaktär.

64

Kommissionen drog således slutsatsen att tillgång till personuppgifterna inte kunde beviljas i enlighet med artikel 4.1 b i förordning nr 1049/2001.

65

Det ska således först prövas huruvida sökandena har visat att det var nödvändigt att överföra personuppgifterna avseende medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen.

66

Det ska i detta hänseende medges att det i den bekräftande ansökan om tillgång endast nämndes att ”personal, tjänstemän, ombud eller andra” i unionen som förhandlat fram de aktuella avtalen hade ”anförtrotts en uppgift av allmänt intresse” som de inte kunde vara omedvetna om med hänsyn till ämnets mediebevakning och att önskan om öppenhet grundas på en strävan att skydda allmänintresset med hänsyn till att genomförandet av förfarandet för brådskande ärenden och ingåendet av de aktuella avtalen är av exceptionell karaktär. Denna ansökan hade således kunnat innehåll formuleringar som mer tydligt visade att sökandena eftersträvade målet att kontrollera opartiskheten hos medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen.

67

I den bekräftande ansökan om tillgång återgavs emellertid innehållet i den ursprungliga ansökan. I den ursprungliga ansökan ställde sökandena dessutom frågor till kommissionen för att få klarhet i ”vilka personer som kommissionen gett i uppdrag att förhandla med vaccinproducenterna” och frågor som rörde ”[d]e direkta eller indirekta intressena mellan vaccinproducenterna, investerarna eller de finansiella intressen som är knutna till parterna”.

68

När sökandena begärde att få information om dessa medlemmars identitet och deras eventuella band till vaccintillverkarna, kunde kommissionen följaktligen förstå att de som ansökte om tillgång eftersträvade att uppnå det syfte som anges i punkt 66 ovan, nämligen att kontrollera opartiskheten hos medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen.

69

Tribunalen konstaterar följaktligen att sökandena faktiskt hade framfört argument som syftade till att visa att det är nödvändigt att överföra personuppgifterna. Kommissionens argument att sökandena inte åberopade ett sådant särskilt allmänintresse förrän vid tribunalen kan således inte godtas.

70

Det följer av skäl 2 i förordning nr 1049/2001 att öppenhet gör att unionens institutioner åtnjuter större legitimitet och är effektivare och har ett större ansvar gentemot medborgarna i ett demokratiskt system (se dom av den 22 januari 2020, PTC Therapeutics International/EMA, C‑175/18 P, EU:C:2020:23, punkt 53 och där angiven rättspraxis). Dessutom anges i skäl 28 i förordning 2018/1725 att ett specifikt mål av allmänt intresse, i den mening som avses i artikel 9.1 b i förordningen, kan vara kopplat till öppenheten inom unionsinstitutioner och unionsorgan.

71

I detta sammanhang skulle nämligen insyn i den process som kommissionen följde vid förhandlingarna med tillverkarna av covid-19-vacciner och ingåendet av de aktuella avtalen på medlemsstaternas vägnar kunna anses utgöra ett särskilt mål av allmänintresse, i den mening som avses i artikel 9.1 b i förordning 2018/1725, eftersom den kan bidra till att öka unionsmedborgarnas förtroende för den vaccinationsstrategi som kommissionen propagerade och följaktligen till att bland annat motverka spridning av felaktig information om villkoren för förhandling och ingående av sådana avtal (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2022, Saure/kommissionen, T‑448/21, ej publicerad, EU:T:2022:525, punkt 45, och dom av den 7 september 2022, Saure/kommissionen, T‑651/21, ej publicerad, EU:T:2022:526, punkt 46). bland annat genom att göra det möjligt för unionsmedborgarna att försäkra sig om att det inte föreligger någon intressekonflikt mellan medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen och nämnda vaccintillverkare.

72

Den omständigheten att motiveringen för överföringen av personuppgifter är formulerad i allmänna ordalag har dessutom ingen betydelse för huruvida överföringen ska anses nödvändig för att uppnå det syfte som sökanden eftersträvar (dom av den 15 juli 2015, Dennekamp/parlamentet, T‑115/13, EU:T:2015:497, punkt 61).

73

Mot bakgrund av dessa omständigheter finner tribunalen att sökandena i tillräcklig utsträckning har angett det specifika mål av allmänt intresse som de eftersträvar och nödvändigheten av att lämna ut de aktuella personuppgifterna. Det är nämligen först när sökandena får tillgång till namnen, förnamnen och den yrkesmässiga eller institutionella rollen för medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen som de kan kontrollera att nämnda medlemmar inte befann sig i en intressekonflikt.

74

Vad därefter gäller risken för att de berörda personernas privatliv skadas, ska det påpekas att kommissionen har hävdat att ett utlämnande av identiteten på medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen skulle kunna skada de berörda personernas privatliv, genom att utsätta dem för oönskade externa kontakter, bland annat med hänsyn till det behandlade ämnets känsliga karaktär.

75

Det ska i detta hänseende påpekas att det finns en motsägelse i de argument som sökandena har anfört för att ifrågasätta denna bedömning. De har nämligen hävdat att ett utlämnande av namnen på medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen, på grund av deras uppdrag av allmänintresse, inte medför någon risk för oönskade externa kontakter. Vidare har de hävdat att ledamöterna, på grund av själva arten av deras uppdrag, kan antas utsättas för oönskade externa kontakter.

76

Det kan under alla omständigheter konstateras att kommissionen inte grundade sig på arten av det uppdrag som medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen utförde för att anse att de kan antas komma att utsättas för oönskade externa kontakter, utan på deras involvering i det behandlade ämnet, det vill säga ingående av avtal för produktion och inköp av vaccin mot covid-19.

77

Sökandena har emellertid inte bestritt det särskilda sammanhang i vilket medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen var tvungna att arbeta, det vill säga under en tid som kännetecknades av en stark efterfrågan på covid-19-vacciner, på samma gång som en del av unionsmedborgarna misstrodde den vaccinationsstrategi som kommissionen förespråkade. Under dessa omständigheter var det inte bara hypotetiskt att medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen skulle kunna komma att utsättas för oönskade externa kontakter efter det att deras identitet hade röjts.

78

Den av sökandena anförda omständigheten att de inte begärde att uppgifter om adressen till medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen eller uppgifter som omfattas av artikel 10 i förordning 2018/1725 skulle lämnas ut påverkar inte denna slutsats, eftersom ett utlämnande av en persons identitet gör det möjligt att göra efterforskningar på denna person och således att hitta sådana uppgifter.

79

Eftersom sökandena hade visat att det var nödvändigt att överföra personuppgifterna och kommissionen med rätta ansåg att det förelåg en risk för att de berörda personernas privatliv skulle skadas, ankom det på kommissionen att göra en avvägning mellan de föreliggande intressena.

80

Det framgår av det angripna beslutet att kommissionen beaktade den tekniska roll som medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen hade i upphandlingsförfarandet, den omständigheten att sökandena hade fått tillgång till information tack vare det delvisa utlämnandet av det ämne som diskuterades i avtalshandlingarna och utlämnandet av den anonyma versionen av förklaringarna om att det inte förelåg någon intressekonflikt och vikten av att sekretess iakttas.

81

Kommissionen har emellertid inte förklarat på vilket sätt den omständigheten att medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen endast hade en teknisk roll borde anses väga tyngre än det mål som sökandena hade fastställt, nämligen att kontrollera att det inte förelåg någon intressekonflikt hos dessa ledamöter.

82

I detta avseende framgår det inte uttryckligen av det angripna beslutet vilka ytterligare överväganden som åberopats inom ramen för förevarande talan och som i huvudsak avser avvägningen mellan olika konkurrerande intressen och, bland annat, den eventuella ställningen för medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen i en hierarki (se punkt 51 ovan).

83

Sökandena har visserligen fått kännedom om bland annat innehållet i den förklaring om att det inte föreligger någon intressekonflikt som undertecknats av medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen.

84

Det särskilda mål av allmänintresse som sökandena eftersträvar, nämligen att göra det möjligt för unionsmedborgarna att försäkra sig om att det inte föreligger någon intressekonflikt mellan medlemmarna i denna grupp och vaccintillverkarna, kan emellertid inte uppnås om identiteten på medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen inte röjs. Enbart den omständigheten att samtliga medlemmar i den gemensamma förhandlingsgruppen har undertecknat en förklaring om att det inte föreligger någon intressekonflikt gör det nämligen inte möjligt för medborgaren att själv försäkra sig om att dessa medlemmar har utfört sitt uppdrag helt självständigt.

85

Av det ovan anförda följer att sökandena, i motsats till vad kommissionen fann i det angripna beslutet, har visat att det är nödvändigt att få tillgång till den gemensamma förhandlingsgruppens medlemmars för- och efternamn för att uppnå ett specifikt mål av allmänt intresse och att det första av de villkor som uppställs i artikel 9.1 b i förordning 2018/1725 för att tillåta att dessa uppgifter lämnas ut är uppfyllt i förevarande fall. Kommissionen har inte heller i tillräcklig utsträckning beaktat de olika omständigheterna i förevarande fall för att göra en korrekt avvägning mellan de föreliggande intressena.

86

Det framstår däremot inte som nödvändigt att lämna ut den dag då dessa förklaringar om att det inte föreligger någon intressekonflikt undertecknades och av den gemensamma gruppens medlemmars egenhändiga underskrift för att kontrollera deras opartiskhet.

87

Kommissionens argument föranleder inte någon annan bedömning.

88

För det första hade sökanden i det mål som avgjordes genom domen av den 6 april 2022, Saure/kommissionen (T‑506/21, ej publicerad, EU:T:2022:225), till skillnad från vad som är fallet i förevarande mål, inte motiverat sin ansökan med att det var nödvändigt att försäkra sig om att det inte förelåg någon intressekonflikt mellan medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen, varav vissa ingick i styrkommittén, och vaccintillverkarna. De argument som kommissionen har anfört med stöd av denna dom kan således inte godtas.

89

För det andra kan kommissionen inte på ett meningsfullt sätt kritisera sökandena för att de inte har visat på någon faktisk grund för att betvivla oberoendet hos medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen.

90

Kommissionen har visserligen med rätta påpekat att domstolens beslut, i domen av den 16 juli 2015, ClientEarth och PAN Europe/Efsa (C‑615/13 P, EU:C:2015:489), att ogiltigförklara Efsas beslut att neka tillgång till namnen på de experter som inkommit med individuella yttranden i samband med utarbetandet av ett utkast till vägledning bygger på konstateranden att sökandenas påståenden stöddes av konkreta uppgifter som visade att ett visst antal experter som valts ut av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) hade kopplingar till industrin, vilka band som låg till grund för anklagelserna mot myndigheten och dess experter om partiskhet.

91

I det mål som gav upphov till den domen hade sökandena emellertid informerats om namnen på de berörda experterna och de hade fått tillgång till deras intresseförklaringar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2015, ClientEarth och PAN Europe/Efsa, C‑615/13 P, EU:C:2015:489, punkt 58). I förevarande fall kände sökandena emellertid inte till identiteten på de experter som hade utsetts av de medlemsstater som var företrädda i den gemensamma förhandlingsgruppen, och de kunde därför inte lägga fram bevisning för att ifrågasätta deras opartiskhet.

92

Av det ovan anförda följer att talan ska bifallas såvitt avser den andra grundens första del.

93

Genom den andra grundens andra del, som avser de aktuella avtalen, har sökandena gjort gällande att undantaget avseende skyddet för ett företags affärsintressen inte utgör hinder för utlämnande av viss information som maskerats med stöd av detta undantag, särskilt när det gäller rättsliga och vetenskapliga uppgifter som består av bestämmelser om vaccinens egenskaper, bestämmelser om formerna för kvalitetskontroll av produkter, bestämmelser om ansvar och ersättning samt bestämmelser om underleverantörer.

94

Sökandena har således kritiserat kommissionen för att i det angripna beslutet felaktigt ha åberopat olika argument, nämligen informationens känsliga karaktär, rädsla för negativa effekter till följd av utlämnandet av uppgifterna, rädsla för rättsliga åtgärder, risken för att vissa vaccintillverkare ges en konkurrensfördel eller skadan på anseendet för de vaccintillverkare som ingått de aktuella avtalen med kommissionen hos konsumenter och handelspartner, för att motsätta sig att de bestämmelser som nämns i punkt 93 ovan, och särskilt bestämmelserna om ersättning, lämnas ut.

95

Kommissionen anser att dessa påståenden inte påverkar motiveringen i det angripna beslutet.

96

Enligt artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001 ska unionens institutioner vägra att ge tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva skyddet för en fysisk eller juridisk persons affärsintressen, inbegripet immateriella rättigheter, om det inte föreligger ett övervägande allmänintresse av utlämnandet.

97

Det ska i detta sammanhang erinras om att det framgår av själva ordalydelsen i artikel 4.2 i förordning nr 1049/2001 att varje undergrävande av de intressen som anges i bestämmelsen i förekommande fall kan motivera en tillämpning av något av de undantag som uppräknas där, utan att denna påverkan behöver uppnå en viss grad av allvar (dom av den 22 januari 2020, PTC Therapeutics International/EMA, C‑175/18 P, EU:C:2020:23, punkt 90).

98

Det framgår av rättspraxis, utöver den rättspraxis som tribunalen redan har erinrat om i punkterna 52–54 ovan, att det system med undantag som föreskrivs i artikel 4 i förordning nr 1049/2001, bland annat i artikel 4.2, grundar sig på en avvägning mellan de intressen som står mot varandra i en viss situation, det vill säga å ena sidan de intressen som gynnas av ett utlämnande av de berörda handlingarna och å andra sidan de intressen som hotas av utlämnandet. Vilket beslut som fattas med anledning av en begäran om tillgång till handlingar beror på vilket intresse som anses väga tyngst i det enskilda fallet (dom av den 14 november 2013, LPN och Finland/kommissionen, C‑514/11 P och C‑605/11 P, EU:C:2013:738, punkt 42, och dom av den 23 september 2015, ClientEarth och International Chemical Secretariat/Echa, T‑245/11, EU:T:2015:675, punkt 168).

99

Vad gäller begreppet affärsintressen ska det påpekas att detta begrepp inte definieras i förordning nr 1049/2001, förutom i den del det anges att dessa intressen kan innefatta en fysisk eller juridisk persons immateriella rättigheter. Det ska dessutom erinras om att det, för att motivera ett avslag på en ansökan om tillgång till en handling, i princip inte räcker att handlingen ingår i en kommersiell verksamhet, utan det ankommer på den berörda institutionen att förklara hur tillgången till handlingen konkret och faktiskt skulle kunna skada affärsintressena och att visa att denna risk rimligen kan förutses och inte endast är hypotetisk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 juli 2014, rådet/in’t Veld, C‑350/12 P, EU:C:2014:2039, punkt 52 och där angiven rättspraxis, och dom av den 27 februari 2018, CEE Bankwatch Network/kommissionen, T‑307/16, EU:T:2018:97, punkterna 103–105 och där angiven rättspraxis).

100

I detta sammanhang ska det dessutom noteras att alla upplysningar om ett företag och dess affärsförbindelser inte kan omfattas av skyddet för affärsintressen enligt artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001. Om så vore fallet skulle den allmänna principen om att allmänheten ska ges största möjliga tillgång till handlingar hos institutionerna inte kunna tillämpas (se dom av den 9 september 2014, MasterCard/kommissionen, T‑516/11, ej publicerad, EU:T:2014:759, punkt 81 och där angiven rättspraxis). Skyddet kan dock omfatta känsliga affärsuppgifter, såsom information om företagens affärsstrategier, försäljningsintäkter, marknadsandelar eller affärsrelationer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2012, kommissionen/Agrofert Holding, C‑477/10 P, EU:C:2012:394, punkterna 54–56, och dom av den 9 september 2014, MasterCard m.fl./kommissionen, T‑516/11, ej publicerad, EU:T:2014:759, punkterna 82 och 83).

101

I samband med tillämpningen av bestämmelserna i förordning nr 1049/2001 har det således slagits fast att skyldigheten för en institution att motivera sitt beslut att inte lämna ut en handling har till syfte att ge den som berörs av ett sådant beslut tillräckliga upplysningar för att kunna bedöma om beslutet är välgrundat, eller om det eventuellt är behäftat med ett fel som gör att dess giltighet kan ifrågasättas, och att göra det möjligt för unionsdomstolen att pröva beslutets lagenlighet. Omfattningen av denna skyldighet beror på den aktuella rättsaktens beskaffenhet och det sammanhang i vilket den antagits (se dom av den 6 februari 2020, Compañía de Tranvías de la Coruña/kommissionen, T‑485/18, EU:T:2020:35, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

102

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som förevarande delgrund ska prövas.

103

I den mån sökandena har gjort gällande att undantaget avseende skyddet för affärsintressen inte kunde tillämpas på grund av det sammanhang i vilket de aktuella avtalen hade ingåtts, påpekar tribunalen att de berörda företagen, som alla är privata läkemedelsbolag, bedriver affärsverksamhet inom ramen för vilken de är utsatta för konkurrens på den inre marknaden och på de internationella marknaderna, vilket medför att de måste tillvarata sina intressen på nämnda marknader

104

Det framgår emellertid av rättspraxis att ett offentligägt företag kan ha kommersiella intressen som bör skyddas på samma sätt som ett privat företags intressen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2018, CEE Bankwatch Network/kommissionen, T‑307/16, EU:T:2018:97, punkt 108), men detta gäller i än högre grad ett privat företag, och detta även om det bidrar till utförandet av uppgifter av allmänt intresse (dom av den 5 december 2018, Falcon Technologies International/kommissionen, T‑875/16, ej publicerad, EU:T:2018:877, punkt 49).

105

Enbart den omständigheten att de berörda företagen, genom att ta emot handpenningar eller förskottsbetalningar från offentliga medel, har deltagit i utförandet av uppgifter av allmänintresse, bland annat utveckling av vacciner mot covid-19, kan således inte i sig anses innebära att deras affärsintressen inte bör skyddas.

106

Tribunalen påpekar vidare att de aktuella avtalen är avtal av en viss omfattning som kan innehålla känsliga konfidentiella uppgifter om de berörda företagen och deras affärsförbindelser, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 100 ovan.

107

Av detta följer att det sammanhang i vilket de aktuella avtalen ingicks inte utgör hinder för att tillämpa undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001.

108

Genom en första invändning har sökandena bestritt att motiveringen av det angripna beslutet är tillräcklig och att den är välgrundad för att motivera beslutet att delvis vägra att ge tillgång till bestämmelserna om vacciners egenskaper och kvalitetskontroll med stöd av undantaget avseende skydd för affärsintressen i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001.

109

Sökandena har i detta sammanhang framhållit att handling 13 har utelämnats från bilaga V vad gäller vaccinernas egenskaper och att handlingarna 4 och 6 har avlägsnats från bestämmelse I.6.13, med rubriken ”Kvalitetskontroller och tester” (quality tests and checks), vad gäller kvalitetskontrollen.

110

Sökandena har hävdat att bestämmelserna om vaccinernas egenskaper och formerna för kvalitetskontroll har maskerats utan att något kommersiellt intresse kan motivera detta. Kommissionen har för övrigt inte visat på vilket sätt ett utlämnande av metoderna för kvalitetskontroll av vaccinerna skulle skada de berörda företagens industriella kapacitet. Ett offentliggörande av dessa bestämmelser skulle göra det möjligt att tillhandahålla de nödvändiga åtagandena vad avser vaccinernas kvalitet och att uppnå unionens mål. Enligt sökandena kan skyddet för dessa företags kommersiella eller konkurrensmässiga intressen inte väga tyngre än rätten till liv.

111

Kommissionen har bestritt dessa argument.

112

I punkt 2.2.2 i det omtvistade beslutet, som behandlar riskerna i samband med de berörda företagens organisation och industriella kapacitet, har kommissionen angett att vissa av de maskerade avsnitten innehåller information som inte är offentlig och som är direkt kopplad till know-how inom vaccinproduktion. Om detaljerna om den produkt och teknik som utvecklats av de berörda företagen lämnades ut, så skulle de kunna användas av deras konkurrenter och i synnerhet av dem som använder samma teknik för att utforma sina egna produkter, vilket skulle omintetgöra deras industriella ansträngningar, skada deras ställning på marknaden och äventyra själva fullgörandet av de aktuella avtalen.

113

Som konkreta exempel på bestämmelser som återfinns i denna kategori har kommissionen hänvisat till vissa delar av definitionen av ”produkten” (product) i dokument 7 och definitionen av ”vaccin” (vaccine) eller ”anpassat vaccin” (adapted vaccine) i dokument 5. Kommissionen framhöll även informationen i bilagorna till de aktuella avtalen om ”villkor för framställning av vacciner” (specification of the product), däribland bilaga IV till dokument 7. Slutligen angav kommissionen vilka bestämmelser som hade samband med leveransprocessen på ett sätt som gör det möjligt att extrapolera tekniska detaljer om produktionsprocessen. I detta sammanhang nämnde kommissionen som exempel en bestämmelse om lagring, transport och mottagande av produkten i handling 4 och en bifogad handling som avsåg leveransspecifikationer och kylkedjan, samt hela den andra delen av handling 6.

114

Kommissionen preciserade dessutom att den, vid bedömningen av huruvida undantaget avseende skyddet för affärsintressen var tillämpligt på de maskerade uppgifterna, hade beaktat en rad olika faktorer, däribland varje berört företags särskilda situation, dess särdrag, dess relationer med andra kommersiella aktörer och dess marknads- och affärsstrategier samt hur konkurrenterna skulle kunna använda den utlämnade informationen.

115

Det framgår av dessa överväganden att kommissionen har lämnat förklaringar, åtföljda av konkreta exempel, utan att röja innehållet i de maskerade uppgifterna, så att undantaget avseende skyddet för affärsintressen fråntas sitt huvudsakliga syfte, vad gäller arten av de dolda bestämmelserna avseende de berörda företagens know-how och villkoren för vaccintillverkning. Dessa förklaringar omfattar bestämmelserna om vaccinernas ”egenskaper” och ”kvalitetskontrollen”, eftersom den sistnämnda omfattar de villkor för framställning av vaccinerna som sökandena har hänvisat till.

116

Kommissionen lämnade även utförliga förklaringar till hur ett utlämnande av dessa handlingar konkret och faktiskt skulle kunna skada nämnda företags affärsintressen.

117

Tribunalen vill dessutom understryka att även om kommissionen är skyldig att ange de skäl som motiverar en tillämpning i förevarande fall av ett av de undantag från rätten till tillgång till handlingar som föreskrivs i förordning nr 1049/2001, är den emellertid inte skyldig att lämna upplysningar som går utöver vad som är nödvändigt för att den som ansöker om tillgång ska förstå skälen till beslutet och för att tribunalen ska kunna utföra sin prövning av beslutets lagenlighet (dom av den 30 januari 2008, Terezakis/kommissionen, T‑380/04, ej publicerad, EU:T:2008:19, punkt 119).

118

Tribunalen påpekar att det var först i samband med inlagan om justering av talan som sökandena tog upp bestämmelserna om vaccinernas egenskaper, bland annat i handling 13, och bestämmelsen med rubriken ”Kvalitetskontroller och tester” i handlingarna 4 och 6.

119

Av detta följer att skälen i det angripna beslutet gör det möjligt för sökandena att förstå skälen till att kommissionen i de aktuella avtalen maskerade de bestämmelser som avser kommersiellt känsliga uppgifter som inte är allmänt tillgängliga, med anknytning till de berörda företagens know-how och villkoren för vaccintillverkning, däribland vaccinernas egenskaper, och för unionsdomstolen att pröva lagenligheten av dessa maskeringar, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 101 och 117 ovan.

120

Invändningen att motiveringen i det angripna beslutet är otillräcklig i detta avseende kan således inte godtas.

121

När det gäller frågan huruvida skälen i det angripna beslutet för att motivera att de omtvistade uppgifterna delvis maskerades är välgrundade, ska det prövas huruvida kommissionen har lämnat rimliga förklaringar till hur tillgången till de maskerade uppgifterna konkret och faktiskt skulle kunna undergräva skyddet för de berörda företagens affärsintressen och huruvida den påstådda skadan kan anses rimligen förutsebar och inte endast hypotetisk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 november 2020, Bronckers/kommissionen, T‑166/19, EU:T:2020:557, punkt 58).

122

Enligt den rättspraxis som anges i punkterna 97 och 99 ovan är kommissionen inte skyldig att styrka att det föreligger en uttalad risk för att skyddet för de berörda företagens affärsintressen undergrävs.

123

Det är tillräckligt att det angripna beslutet innehåller konkreta uppgifter som gör det möjligt att fastslå att risken för att de berörda företagens affärsintressen skulle skadas rimligen kunde förutses och inte var rent hypotetisk vid den tidpunkt då beslutet antogs. Dessa uppgifter måste även påvisa att det, vid denna tidpunkt, förelåg objektiva skäl som gjorde att man rimligen kunde förutse att sådan skada skulle uppstå om de av sökandena begärda uppgifterna lämnades ut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juni 2011, Toland/parlamentet, T‑471/08, EU:T:2011:252, punkterna 78 och 79).

124

I förevarande fall framgår det, såsom anges i punkt 112 ovan, av det angripna beslutet att kommissionen nekade fullständig tillgång till bestämmelser som rör de berörda företagens know-how, för att inte riskera att avslöja kommersiellt känsliga uppgifter som konkurrenterna skulle kunna använda, vid en tidpunkt som kännetecknades av en stark efterfrågan på covid-19-vacciner och i en situation med stark konkurrens.

125

Efter att ha tagit del av den fullständiga versionen av handling 13 konstaterar tribunalen att bilaga V till denna handling har rubriken ”Målproduktprofil” (target product profile) och anger huvuddragen i egenskaperna hos ett vaccin som fortfarande håller på att utvecklas. Det framgår dessutom av offentliga uppgifter att det vaccin som utvecklats av detta företag fick sitt godkännande för försäljning först efter det att det angripna beslutet hade antagits. Vidare framgår det av svaret på en skriftlig fråga från tribunalen till kommissionen att leveranserna enligt samma förhandsbeställning inte påbörjades förrän det tredje kvartalet år 2022, det vill säga efter den dag då det angripna beslutet antogs.

126

Tribunalen konstaterar vidare, såsom kommissionen har påpekat, att bestämmelse I.6.13, med rubriken ”Kvalitetskontroller och tester”, som maskerats i handlingarna 4, 5 och 6, inte avser unionens lagstadgade skyldigheter i fråga om kvalitetskontroll av ett läkemedel, utan ett avtalsrättsligt åtagande om tillverkarens interna organisation i samband med villkoren för vaccinets tillverkning. Under alla omständigheter framgår det av bestämmelse I.6.5 i samma handlingar, till vilken kommissionen har beviljat tillgång, att det berörda företaget är skyldigt att iaktta samtliga villkor som föreskrivs i godkännandena för utsläppande av dess produkter på marknaden.

127

Av detta följer att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den i det angripna beslutet fann att ett fullständigt utlämnande av bestämmelser som rör de berörda företagens know-how skulle kunna ge nämnda företags konkurrenter tillgång till kommersiellt känsliga uppgifter om deras produkter och tekniker (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 oktober 2022, Saure/kommissionen, T‑524/21, EU:T:2022:632, punkterna 99–102).

128

Tribunalen anser därför att kommissionen hade stöd för sina förklaringar i det angripna beslutet avseende förekomsten av en risk som rimligen kunde förutses och inte var hypotetisk för att skyddet för de berörda företagens affärsintressen skulle kunna undergrävas om bestämmelser som rör nämnda företags know-how, särskilt bilaga V till handling 13 och klausul I.6.13 i handlingarna 4, 5 och 6, skulle utlämnas.

129

Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den första invändningen i den andra grundens andra del.

130

Genom en andra invändning har sökandena bestritt att motiveringen av det angripna beslutet är tillräcklig och att den är välgrundad för att motivera beslutet att delvis vägra att ge tillgång till bestämmelserna om ansvar och ersättning med stöd av undantaget avseende skydd för affärsintressen i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001.

131

Sökandena har för det första bestritt de överväganden som åberopats i det angripna beslutet, enligt vilka ett fullständigt utlämnande av bestämmelserna om ansvar och ersättning skulle kunna leda till att talan väcks i flera fall på ett otillbörligt och omotiverat sätt. Dessa överväganden är hypotetiska och spekulativa, och detta framgår av användningen av konditionalis i det angripna beslutet.

132

Sökandena har för det andra gjort gällande att hypotesen att ett fullständigt utlämnande av de aktuella bestämmelserna skulle kunna avslöja för det berörda företagets konkurrenter vad det finns för ”svagheter” i ansvarstäckningen, och därmed ge konkurrenterna en konkurrensfördel, inte har styrkts och inte kan ges företräde framför rätten till liv och rätten till ersättning för skador som orsakats av eventuellt defekta vacciner.

133

Sökandena har för det tredje bestritt att ett fullständigt utlämnande av de aktuella bestämmelserna skulle påverka de berörda företagens allmänna anseende. De uppgifter som kommissionen har anfört är hypotetiska. De berörda företagens anseende skadas genom att produkter med säkerhetsbrister orsakar skador samtidigt som dessa ”anses vara icke ersättningsgilla” och genom att nämnda bestämmelser inte utelämnas. De begärda handlingarna rör dessutom rättsliga och vetenskapliga uppgifter snarare än uppgifter av kommersiellt intresse.

134

Kommissionen har bestritt dessa argument.

135

Kommissionen har hävdat att de aktuella bestämmelserna har samma ekonomiska och finansiella relevans som alla andra kostnadskomponenter för det berörda företaget och att de har varit föremål för individuella förhandlingar.

136

För det första anser kommissionen att ett fullständigt utlämnande av de aktuella bestämmelserna skulle öka antalet fall där det väcks skadeståndstalan mot det berörda företaget, eftersom det skulle kunna leda till att skadeståndstalan väcks och ge sökanden fler argument som syftar till att visa att vaccinet är defekt. Kommissionen har understrukit att det skyddade kommersiella intresset, i motsats till vad sökandena har gjort gällande, inte består i att befria de berörda företagen från deras ansvar.

137

För det andra har kommissionen hävdat att det i det angripna beslutet i tillräcklig utsträckning förklaras varför ett fullständigt utlämnande av de aktuella bestämmelserna skulle få negativa kommersiella effekter för de berörda företagen, bland annat genom att konkurrenterna ges en konkurrensfördel och genom att omfattningen av den ekonomiska risk som dessa har godtagit inom ramen för de aktuella avtalen avslöjas.

138

För det tredje har kommissionen bestritt sökandenas argument att de rättsliga eller vetenskapliga uppgifterna inte är av kommersiellt intresse. Sökanden har i detta sammanhang understrukit att villkoren för de finansiella åtaganden som föreskrivs i de aktuella avtalen eller de vetenskapliga uppgifterna kan vara kommersiellt känsliga.

139

I förevarande fall angav kommissionen, i punkt 2.2.1 i det angripna beslutet, att de uppgifter som hade maskerats med stöd av undantaget avseende skyddet för affärsintressen i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001 innehöll kommersiellt känsliga uppgifter om bland annat ansvar och ersättning. Kommissionen angav att ett fullständigt utlämnande av sådana uppgifter skulle kunna avslöja för det berörda företagets konkurrenter exakt vilken fördel som det uppnått i förhandlingarna.

140

I punkt 2.2.4 tog kommissionen därefter upp de berörda företagens utomobligatoriska ansvar gentemot tredje man, bland annat för oönskade effekter till följd av användningen av vaccinet, och bestämmelserna om eventuell ersättning, det vill säga medlemsstaternas betalningar till de berörda företagen, för det fall dessa skulle förpliktas att betala skadestånd till tredje man på grund av deras utomobligatoriska skadeståndsansvar. Vidare behandlade kommissionen olika aspekter av de berörda företagens avtalsrättsliga ansvar.

141

Kommissionen preciserade således att ett fullständigt utlämnande av de aktuella bestämmelserna riskerade att skada nämnda företags affärsintressen i tre avseenden.

142

För det första skulle en exakt kännedom om gränserna för det berörda företagets ansvar göra det möjligt att agera strategiskt mot företaget, eftersom företaget skulle kunna konfronteras med de ekonomiska konsekvenserna av ett stort antal rättsliga förfaranden som inletts på ett otillbörligt och omotiverat sätt, enbart i syfte att erhålla skadestånd för händelser som inträffat vid användningen av vaccinet. För det andra skulle medlemsstaternas fullständiga utlämnande av bestämmelserna om ersättning till de berörda företagen, i synnerhet de som fastställer de exakta villkoren för att medlemsstaten inte ska kunna utge ersättning, oundvikligen avslöja för det berörda företagets konkurrenter, inbegripet de som inte producerar vacciner, vad det finns för ”svagheter” i ansvarstäckningen och ge dem en konkurrensfördel som de skulle kunna utnyttja. För det tredje skulle en exakt kännedom om gränserna för det berörda företagets ansvar även påverka dess allmänna anseende hos konsumenter och potentiella handelspartner. Enligt kommissionen förklarar dessa skäl varför vissa avsnitt avseende undantaget från bestämmelsen om ersättning, det vill säga villkoren för att ett visst företag inte ska ersättas, inte kan lämnas ut. I detta sammanhang hänvisade kommissionen, som exempel, till maskeringarna i bestämmelse I.12 i handling 4.

143

Vidare angav kommissionen att vissa bestämmelser om avtalsrättsligt ansvar hade en affärsmässig dimension som bedömdes och förhandlades fram med det berörda företaget. Kommissionen påpekade även att ett utlämnande av dessa bestämmelser skulle ge företagets konkurrenter uppgifter om dess interna kapacitet och strategi, särskilt i den mån dessa uppgifter skulle göra det möjligt att med precision få kännedom om de kostnader som ett avtalsbrott skulle kunna medföra för detta företag. Kommissionen har illustrerat sina uttalanden med exempel på precisa bestämmelser.

144

Kommissionen har preciserat att de maskerade uppgifterna var kommersiellt känsliga. För det första skulle ett utlämnande av dessa uppgifter göra det möjligt att få exakt kännedom om de kostnader som ett avtalsbrott skulle kunna medföra för de berörda företagen. För det andra skulle ett utlämnande av dessa uppgifter kunna visa sig vara till skada för de berörda företagen, eftersom de skulle ge företagets konkurrenter en mycket realistisk uppfattning om de faktiska vinster som erhållits genom det aktuella avtalet, medan samma företag, vid tidpunkten för antagandet av det angripna beslutet, förhandlade fram avtal om leverans av covid-19-vacciner med köpare i tredjeländer, varvid konkurrensen i detta avseende var på en global marknad. Kommissionen har vidare preciserat att denna potentiella konflikt med de berörda företagens affärsintressen skulle vara desto mer skadlig med tanke på att genomförandet av vissa avtal var på väg att starta, vilket var fallet vid tidpunkten för antagandet av det angripna beslutet, bland annat vad avser handlingarna 5 och 6.

145

Slutligen underströk kommissionen att den globala marknad på vilken de berörda företagen bedrev sin verksamhet i detta sammanhang borde beaktas vid bedömningen av verkningarna av att de aktuella bestämmelserna offentliggjordes enligt förordning nr 1049/2001. Kommissionen angav att den, vid bedömningen av huruvida undantaget avseende skyddet för affärsintressen var tillämpligt, hade beaktat ett antal olika faktorer, bland annat varje vaccintillverkares särskilda situation på marknaden, dess särdrag, relationerna med andra marknadsaktörer, marknads- och affärsstrategier och hur konkurrenterna skulle kunna använda sig av de uppgifter som hade lämnats ut. Kommissionen drog härav slutsatsen att ett fullständigt utlämnande av de avtal som hade ingåtts med de berörda företagen skulle skada dessa företags affärsintressen, huvudsakligen genom att deras konkurrenskraft på världsmarknaden äventyrades.

146

Det framgår av dessa överväganden att kommissionen har förklarat att uppgifterna i bestämmelserna om ansvar och skadestånd är kommersiellt känsliga. På samma sätt har kommissionen i tillräcklig utsträckning förklarat hur den anser att ett fullständigt utlämnande av dessa bestämmelser konkret och faktiskt skulle kunna skada de berörda företagens affärsintressen, oavsett om det är mellan dem eller mellan dem och tredje parter med vilka de konkurrerar.

147

Av detta följer att skälen i det angripna beslutet gör det möjligt för sökandena att förstå de specifika skäl som föranledde kommissionen att i de aktuella avtalen delvis maskera bestämmelserna om de berörda företagens ansvar, såväl avtalsrättsligt som utomobligatoriskt, samt bestämmelserna om medlemsstaternas eventuella ersättning för eventuella skyldigheter som de berörda företagen har ådragit sig, för det fall att deras utomobligatoriska skadeståndsansvar skulle göras gällande, och de gör det möjligt för unionsdomstolen att pröva lagenligheten av dessa maskeringar, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 101 och 117 ovan.

148

Invändningen att motiveringen i det angripna beslutet är otillräcklig i detta avseende kan således inte godtas.

149

När det gäller frågan huruvida de skäl som kommissionen anfört för att motivera den delvisa maskeringen av bestämmelserna om ansvar och ersättning är välgrundade, ska det fastställas huruvida kommissionen, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 97, 99, 121 och 123 ovan, har lämnat rimliga förklaringar till hur tillgång till de maskerade uppgifterna konkret och faktiskt skulle kunna undergräva skyddet för de berörda företagens affärsintressen samt i frågan huruvida den påstådda skadan kan anses rimligen förutsebar och inte endast hypotetisk.

150

I förevarande fall framgår det, såsom anges i punkterna 143–145 ovan, av det angripna beslutet att kommissionen nekade fullständig tillgång till bestämmelserna om de berörda företagens avtalsrättsliga ansvar för att inte riskera att avslöja påstått kommersiellt känsliga uppgifter om de identifierade riskerna avseende genomförandet av de aktuella avtalen och de finansiella trösklar som dessa företag hade godtagit med avseende på dessa risker, vid en tidpunkt som kännetecknades av en stark efterfrågan på covid-19-vacciner och under vilken förhandlingar med köpare från tredjeländer pågick eller åtminstone kunde förutses.

151

Efter att ha tagit del av de fullständiga versionerna av de aktuella avtalen konstaterar tribunalen att det förekommer skillnader i bestämmelserna om de berörda företagens ansvar vid åsidosättande, hävning eller suspension av nämnda avtal, i synnerhet i samband med leveransförseningar eller uteblivna leveranser. Sökandena har inte heller bestritt vare sig den starka efterfrågan på covid-19-vacciner eller den omständigheten att förhandlingar med köpare från tredjeländer pågick eller åtminstone kunde förutses.

152

Av detta följer att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den i det angripna beslutet fann att ett fullständigt utlämnande av dessa bestämmelser skulle kunna ge de berörda företagens konkurrenter samt utomstående köpare kommersiellt känslig information om dessa företags kostnader, kapacitet och interna strategier samt godkända finansiella trösklar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 oktober 2022, Saure/kommissionen, T‑524/21, EU:T:2022:632, punkterna 99–102).

153

Tribunalen anser därför att kommissionen hade stöd för sina förklaringar i det angripna beslutet avseende förekomsten av en risk som rimligen kunde förutses och inte var rent hypotetisk för att skyddet för de berörda företagens affärsintressen skulle undergrävas om bestämmelserna om dessa företags avtalsrättsliga ansvar utlämnades i sin helhet.

154

Tribunalen påpekar inledningsvis att enligt artiklarna 1 och 12 i rådets direktiv 85/374/EEG av den 25 juli 1985 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om skadeståndsansvar för produkter med säkerhetsbrister (EGT L 210, 1985, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 6, s. 239) är tillverkaren ansvarig för skador som orsakas av en defekt i dennes produkt, och dennes ansvar gentemot den skadelidande får inte begränsas eller uteslutas genom en bestämmelse som begränsar dennes ansvar eller undantar denne från ansvar. Såsom kommissionen medgav vid förhandlingen hade således varken kommissionen eller medlemsstaterna rätt att göra undantag från bestämmelserna i direktiv 85/374, eftersom direktivet inte hade ändrats.

155

Det finns inte heller någon bestämmelse i direktiv 85/374 som förbjuder tredje man, i förevarande fall en medlemsstat, att återbetala det skadestånd som en tillverkare har betalat på grund av att dennes produkt är defekt.

156

Tribunalen påpekar dessutom att artikel 6 tredje stycket i avtalet av den 16 juni 2020 om inköp av covid-19-vacciner mellan kommissionen och medlemsstaterna offentliggjordes på kommissionens webbplats den 7 september 2020 och i sin helhet offentliggjordes som bilaga till de aktuella avtalen, med undantag för handling 1. I denna bestämmelse föreskrivs en mekanism för hur medlemsstaterna ska ersätta de berörda företagen för de ekonomiska kostnader, det vill säga eventuellt skadestånd, som normalt skulle åvila nämnda företag på grund av deras ansvar för sina vacciner. På samma sätt anges i meddelande COM(2020) 245 final, som nämns i punkt 3 ovan, att denna mekanism ska betraktas som en ”försäkring” som överför en del av den ekonomiska risken från läkemedelsindustrin till myndigheterna. I gengäld garanteras medlemsstaterna rättvis och ekonomiskt överkomlig tillgång till vaccin, när ett sådant finns tillgängligt.

157

Av det ovan anförda följer dels att medlemsstaternas system för ersättning till de berörda företagen inte på något sätt påverkar regleringen av dessa företags rättsliga ansvar enligt direktiv 85/374, dels att denna information redan var offentlig när den ursprungliga ansökan om tillgång till handlingar ingavs och det angripna beslutet antogs.

158

Efter att ha tagit del av de fullständiga versionerna av de aktuella avtalen konstaterar tribunalen att även om samtliga förhandsbeställningar och inköpsavtal innehåller en bestämmelse om ersättning, i likhet med vad som föreskrevs i artikel 6 i avtalet av den 16 juni 2020 mellan kommissionen och medlemsstaterna om upphandling av covid-19-vacciner, är det detaljerade innehållet i dessa bestämmelser inte identiskt. Tribunalen påpekar i detta sammanhang att det finns skillnader vad gäller, för det första, de exakta situationer i vilka det avtalades att ersättningen från medlemsstaten inte skulle vara tillämplig (de flesta av dessa situationer är dock i stort sett är desamma i de aktuella avtalen), för det andra, det tidsmässiga eller materiella tillämpningsområdet för den eventuella ersättningen och, för det tredje, formerna för hur försvaret av eventuella skadeståndsanspråk och genomförandet av en eventuell ersättning ska hanteras.

159

Efter dessa preciseringar återstår det att fastställa huruvida kommissionen gjorde en riktig bedömning när den beslutade att inte lämna ut bestämmelserna om ersättning i större utsträckning, eller till och med fullt ut.

160

I detta avseende kan det första skälet i det angripna beslutet inte godtas, nämligen att en exakt kännedom om gränserna för det berörda företagets ansvar gör det möjligt för andra företag att agera strategiskt mot detta företag, detta eftersom företaget riskerar att behöva hantera de ekonomiska konsekvenserna av ett stort antal rättsliga förfaranden inleds mot företaget på ett otillbörligt och omotiverat sätt, enbart i syfte att erhålla skadestånd för händelser som inträffat vid användningen av vaccinet.

161

Även om den omständigheten att ett bolag kan bli föremål för skadeståndstalan otvivelaktigt kan medföra höga kostnader, oavsett om det rör sig om ekonomiska resurser, tid eller personal, även för det fall en sådan talan senare ogillas såsom ogrundad, grundar sig nämligen rätten för tredje man som eventuellt lidit skada av ett defekt vaccin att väcka skadeståndstalan mot de berörda företagen på den nationella lagstiftning som införlivar direktiv 85/374. Denna rätt att väcka talan är oberoende av förekomsten av och innehållet i bestämmelserna om ersättning.

162

Dessutom kan de berörda företagens intresse av att undvika en sådan skadeståndstalan, för det fall de faktiskt har tillverkat och satt i omlopp ett vaccin med säkerhetsbrister, inte betecknas som ett kommersiellt intresse och utgör i vart fall inte ett skyddsvärt intresse, särskilt med hänsyn till den rätt som var och en har att begära ersättning för skada som en produkt med säkerhetsbrister har orsakat honom eller henne (se, analogt, dom av den 15 december 2011, CDC Hydrogene Peroxide/kommissionen, T‑437/08, EU:T:2011:752, punkt 49 och där angiven rättspraxis). På samma sätt utgör en önskan att undvika att drabbas av högre kostnader i samband med ett rättsligt förfarande inte ett intresse som skyddas enligt artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001 (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 juni 2019, Intercept Pharma och Intercept Pharmaceuticals/EMA, T‑377/18, ej publicerad, EU:T:2019:456, punkterna 55 och 56).

163

Det angripna beslutet innehåller inte heller någon uppgift som gör det möjligt att dra slutsatsen att en mer omfattande spridning av uppgifter om systemet för ersättning till de berörda företagen skulle kunna ligga till grund för en talan mot dessa företag. En sådan talan syftar nämligen alltid till att vaccintillverkaren ska förpliktas att ersätta den lidna skadan, oavsett vilken enhet som i slutändan ska betala skadestånd.

164

Under dessa omständigheter anser tribunalen att det första skälet som åberopats i det angripna beslutet för att neka en mer omfattande spridning av innehållet i bestämmelsen om ersättning inte visar, såsom krävs enligt den rättspraxis som anges i punkt 99 ovan, att det föreligger en förutsebar och inte rent hypotetisk risk för de berörda företagens affärsintressen.

165

Det andra skäl som åberopades i det angripna beslutet för att inte lämna ut bestämmelserna om ersättning i deras helhet, i synnerhet de som anger de exakta villkoren för att medlemsstaten inte ska betala ersättning, är att ett sådant utlämnande oundvikligen skulle avslöja för det berörda företagets konkurrenter, inbegripet de konkurrenter som inte producerar vacciner, ”svagheterna” i ansvarstäckningen och ge dem en konkurrensfördel som de skulle kunna utnyttja till exempel i reklaminslag och jämförande reklam.

166

Det ska i detta hänseende erinras om att skälet till att bestämmelserna om ersättning integrerades i de aktuella avtalen, det vill säga att kompensera för de risker som de berörda företagen löpte i samband med att fristen för att utveckla vaccinerna förkortades, var allmänt känt innan det angripna beslutet antogs.

167

Alla de aktuella avtalen innehåller dessutom en bestämmelse om ersättning som på ett allmänt likartat sätt räknar upp de särskilda huvudsakliga situationer i vilka medlemsstaten inte ska betala ersättning till det berörda företaget.

168

Eftersom samtliga berörda företag, av ett identifierat och legitimt skäl, omfattades av en bestämmelse om skadestånd, innehåller det angripna beslutet inte någon omständighet som gör det möjligt att dra slutsatsen att det fanns en risk att, för det fall bestämmelsen om ersättning lämnades ut i större utsträckning, de berörda företagens affärsintressen skulle kunna komma att undergrävas, bland annat genom att andra företag ges en konkurrensfördel gentemot dem, och att denna risk, vid tidpunkten för beslutets antagande, rimligen kunde förutses och inte var rent hypotetisk.

169

Under dessa omständigheter anser tribunalen att det andra skäl som åberopats i det angripna beslutet för att neka en mer omfattande spridning av bestämmelsen om ersättning inte visar, såsom krävs enligt den rättspraxis som anges i punkt 99 ovan, att det föreligger en förutsebar och inte rent hypotetisk risk för de berörda företagens affärsintressen.

170

Vad gäller det tredje skälet som åberopats i det angripna beslutet för att vägra att lämna ut bestämmelsen om ersättning i dess helhet, bland annat villkoren för att en medlemsstat inte ska kunna utge ersättning, det vill säga att en exakt kännedom om gränserna för de berörda företagens ansvar skulle få återverkningar på deras uppfattning gentemot konsumenterna och deras eventuella handelspartner, påpekar tribunalen, i motsats till vad sökandena har gjort gällande, att en kränkning av ett företags anseende med säkerhet utgör en kränkning av företagets affärsintressen, eftersom varje aktörs anseende på en marknad är väsentligt för att företagets ekonomiska verksamhet ska kunna bedrivas på marknaden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2018, Falcon Technologies International/kommissionen, T‑875/16, ej publicerad, EU:T:2018:877, punkterna 51 och 53).

171

Av samma skäl som de som angetts i punkterna 166–168 ovan innehåller det angripna beslutet inte någon omständighet som rimligen gör det möjligt att dra slutsatsen att det, vid den tidpunkt då beslutet antogs, förelåg en risk som rimligen kunde förutses och som inte var rent hypotetisk att de berörda företagens affärsintressen, särskilt deras rykte, skulle skadas om bestämmelsen om ersättning lämnades ut i större utsträckning.

172

Under dessa omständigheter anser tribunalen att det tredje skäl som åberopats i det angripna beslutet för att neka en mer omfattande spridning av bestämmelsen om ersättning inte visar, såsom krävs enligt den rättspraxis som anges i punkt 99 ovan, att det föreligger en förutsebar och inte rent hypotetisk risk för de berörda företagens affärsintressen.

173

Mot bakgrund av det ovan anförda ska talan bifallas såvitt avser den andra grundens andra del vad gäller bestämmelserna om ersättning i de aktuella avtalen.

174

Härav följer att talan delvis ska bifallas såvitt avser den andra grundens andra del vad gäller bestämmelserna om ersättning, medan samma delgrund delvis underkänns såvitt avser bestämmelserna om de berörda företagens avtalsrättsliga ansvar.

175

Genom en tredje invändning har sökandena bestritt att motiveringen av det angripna beslutet är tillräcklig och att den är välgrundad för att motivera avslaget på ansökan om tillgång till information om förteckningen över de berörda företagens produktionspartner och underleverantörer, med stöd av undantaget avseende skydd för affärsintressen i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001.

176

Kommissionen har bestritt dessa argument.

177

Det ska i detta hänseende påpekas att kommissionen i det angripna beslutet angav att valet att ha en produktionsanläggning på en viss plats eller att anlita en viss underleverantör för en viss uppgift är en följd av de berörda företagens interna affärsstrategi och är resultatet av ett bestämt ekonomiskt val. Anläggningsorternas identitet och deras ekonomiska eller industriella band till det berörda företaget är inte offentligt kända. Kommissionen drog slutsatsen att ett utlämnande av bilagorna till alla de aktuella avtalen avseende underleverantörerna skulle avslöja viktig information för företagens konkurrenter om deras industriella kapacitet och skada deras industriella kapacitet att tillverka vaccinet, eller till och med, av ekonomiska skäl, hindra ett fullständigt genomförande av de ingångna avtalen.

178

Kommissionen har därigenom, i motsats till vad sökandena har hävdat, lämnat tillräckliga förklaringar till varför den ansåg att uppgifterna om förteckningen över de berörda företagens samarbetspartner och underleverantörer är kommersiellt känsliga. Sökandena kan således inte vinna framgång med sin invändning om att motiveringen i det angripna beslutet är otillräcklig i detta avseende.

179

Efter att ha tagit del av de fullständiga versionerna av de aktuella avtalen konstaterar tribunalen att det i avtalen, med varierande detaljnivå, redogörs för identiteten och lokaliseringen av de olika underleverantörerna eller samarbetspartnerna till de berörda företagen samt, i förekommande fall, vilka arbetsuppgifter som tilldelats de uppräknade enheterna. I vissa fall gjordes dessutom ändringar, såsom tillägg eller byten av anläggningar eller samarbetspartner, i samband med inköpsavtalet jämfört med vad som hade bestämts i förhandsbeställningen.

180

Kommissionen gjorde således en riktig bedömning när den, i det angripna beslutet, fann att de uppgifter om förteckningen över de berörda företagens produktionspartner och underleverantörer, vilka hade maskerats i de aktuella avtalen, omfattades av deras affärsrelationer och, i slutändan, av deras kapacitet och industriella och kommersiella strategi.

181

Såsom det har erinrats om i punkt 100 ovan kan skyddet för affärsintressen enligt artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001 omfatta sådana uppgifter.

182

Såsom kommissionen har påpekat kan det inte heller uteslutas att de affärsförbindelser som de berörda företagen har knutit med sina samarbetspartner och underleverantörer har skapat synergieffekter med ett kommersiellt värde och att ett utlämnande av namnuppgifter knutna till dessa relationer kan skada de berördas affärsintressen eller skada den lojala konkurrensen (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 17 november 2022, Antea Polska m.fl., C‑54/21, EU:C:2022:888, punkt 79).

183

Dessutom kan informationen i de aktuella avtalen inte anses vara inaktuell (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 juli 2015, Axa Versicherung/kommissionen, T‑677/13, EU:T:2015:473, punkt 154 och där angiven rättspraxis, och beslut av den 12 juli 2018, RATP/kommissionen, T‑250/18 R, ej publicerat, EU:T:2018:458, punkterna 55 och 57). Dessa uppgifter var nämligen mindre än två år gamla. Vidare gällde de flesta av de aktuella avtalen, såsom framgår av kommissionens svar på en fråga som ställdes som en åtgärd för processledning, fortfarande vid den tidpunkt då det angripna beslutet antogs.

184

Slutligen har sökandena varken bestritt det mycket konkurrensmässiga sammanhang i vilket de berörda företagen är verksamma eller den starka efterfrågan på covid-19-vacciner.

185

Av detta följer att kommissionen gjorde en riktig bedömning när den i det angripna beslutet fann att ett utlämnande av hela förteckningen över produktionspartner och underleverantörer skulle kunna ge de berörda företagens konkurrenter kommersiellt känslig information om deras industriella kapacitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2022, Saure/kommissionen, T‑651/21, ej publicerad, EU:T:2022:526, punkterna 108 och 109, och dom av den 12 oktober 2022, Saure/kommissionen, T‑524/21, EU:T:2022:632, punkterna 99–102).

186

Tribunalen anser därför att kommissionen hade stöd för sina förklaringar i det angripna beslutet avseende förekomsten av en risk som rimligen kunde förutses och inte var hypotetisk för att skyddet för de berörda företagens affärsintressen skulle kunna undergrävas om förteckningen över de berörda företagens produktionspartner och underleverantörer skulle lämnas ut i sin helhet.

187

Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den tredje invändningen i den andra grundens andra del.

188

Av de skäl som anges i punkterna 65–92 och 154–174 ovan ska talan bifallas såvitt avser den andra grundens första del och den andra invändningen i den andra grundens andra del. Det angripna beslutet ska ogiltigförklaras såvitt avser det delvisa avslaget på ansökan om tillgång till förklaringarna om att det inte föreligger någon intressekonflikt och till bestämmelserna om skadestånd. Talan kan inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden i övrigt.

189

Till stöd för den tredje grunden har sökandena gjort gällande att deras ansökan om tillgång till handlingar motiveras av ett övervägande allmänintresse som specifikt kan motivera utlämnandet av de känsliga uppgifter som maskerats. Sökandena har särskilt åberopat principen om god förvaltning i unionen och principen om öppenhet, vilken är av särskild vikt, eftersom de begärda handlingarna innehåller åtgärder som innebär att deras grundläggande rättigheter har kränkts. De har även åberopat de grundläggande principer som styr offentlig upphandling inom unionen och rätten till en rättvis rättegång, god förvaltning och personlig integritet. De har begärt att ges möjlighet att utvärdera och kontrollera praxis hos de institutionella aktörer som har till uppgift att förhandla fram och tilldela de aktuella avtalen, kontrollera avtalens laglighet, säkerställa att de offentliga medel som kommissionen har anslagit används på ett korrekt sätt och på ett fritt och informerat sätt lämna sitt samtycke till vaccinering. De har åberopat att många medborgare är ovilliga att vaccinera sig, att de har tvingats att låta sig vaccineras på grund av de inskränkningar i den fria rörligheten av folkhälsoskäl som medlemsstaterna har föreskrivit och att de önskar få tillgång till avtalen i fråga för att de ska få god information och kunna ge ett informerat samtycke till en medicinsk handling.

190

Kommissionen har bestritt dessa argument.

191

Tribunalen påpekar inledningsvis att prövningen av den tredje grunden endast avser de aktuella avtalen, det vill säga de handlingar med avseende på vilka kommissionen har dragit slutsatsen att de omfattas av undantaget i artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001.

192

I artikel 4.1 b i förordning nr 1049/2001 föreskrivs nämligen inte att det ska göras en avvägning mellan det allmänna intresset av den enskildes privatliv och integritet och ett övervägande allmänintresse (dom av den 15 juli 2015, Dennekamp/parlamentet, T‑115/13, EU:T:2015:497, punkt 62). Den tredje grunden avser således inte de förklaringar om att det inte föreligger någon intressekonflikt som behandlats inom ramen för den andra grundens första del.

193

Tribunalen erinrar vidare om att talan delvis ska bifallas såvitt avser den andra invändningen i den andra grundens andra del, eftersom skälen för att neka ett mer omfattande utlämnande av bestämmelserna om skadestånd inte visar att det föreligger en förutsebar och inte rent hypotetisk risk för att de berörda företagens affärsintressen undergrävs, vilket strider mot artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001. Härav följer att prövningen av den tredje grunden inte kan omfatta nämnda aspekt av det angripna beslutet.

194

Enligt artikel 4.2 in fine i förordning nr 1049/2001 ska institutionerna vägra att ge tillgång till en handling om ett utlämnande skulle undergräva bland annat skyddet för en fysisk eller juridisk persons affärsintressen, ”om det inte föreligger ett övervägande allmänintresse av utlämnandet”. Härav följer att unionsinstitutionerna inte kan vägra att ge tillgång till en handling när ett utlämnande är motiverat av ett övervägande allmänintresse, även om det skulle kunna undergräva skyddet för en fysisk eller juridisk persons affärsintressen.

195

I det sammanhanget ska det göras en avvägning mellan, å ena sidan, det särskilda intresse som skyddas genom att den ifrågavarande handlingen inte lämnas ut och, å andra sidan, allmänintresset av att handlingen görs tillgänglig, med hänsyn till de fördelar som, i enlighet med vad som anges i skäl 2 i förordning nr 1049/2001, följer av en ökad öppenhet, nämligen att medborgarna ges bättre möjligheter att delta i beslutsfattandet samt att förvaltningen kan åtnjuta större legitimitet, blir effektivare och får ett större ansvar gentemot medborgarna i ett demokratiskt system (se dom av den 21 oktober 2010, Agapiou Joséphidès/kommissionen och EACEA, T‑439/08, ej publicerad, EU:T:2010:442, punkt 136 och där angiven rättspraxis, och dom av den 5 februari 2018, PTC Therapeutics International/EMA, T‑718/15, EU:T:2018:66, punkt 107).

196

Det ankommer på den som ansöker om tillgång att på ett konkret sätt åberopa de omständigheter som innebär att det finns ett övervägande allmänintresse för att de aktuella handlingarna ska lämnas ut (se dom av den 14 november 2013, LPN och Finland/kommissionen, C‑514/11 P och C‑605/11 P, EU:C:2013:738, punkt 94 och där angiven rättspraxis, och dom av den16 juli 2015, ClientEarth/kommissionen, C‑612/13 P, EU:C:2015:486, punkt 90 och där angiven rättspraxis). Det är nämligen den som gör gällande att det finns ett övervägande allmänintresse, i den mening som avses i artikel 4.2 in fine i förordning nr 1049/2001, som ska styrka det intresset (dom av den 25 september 2014, Spirlea/kommissionen, T‑306/12, EU:T:2014:816, punkt 97).

197

I detta sammanhang måste den person som avser att invända mot ett skäl för att avslå en ansökan om utlämnande dels göra gällande att det finns ett allmänintresse som har företräde framför detta skäl, dels visa just att ett utlämnande av de berörda handlingarna i det enskilda fallet konkret skulle bidra till att säkerställa skyddet för detta allmänintresse i en sådan utsträckning att principen om öppenhet har företräde framför skyddet för de intressen som motiverat beslutet att inte lämna ut handlingarna (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 21 maj 2019, Pint/kommissionen, C‑770/18 P, ej publicerat, EU:C:2019:436, punkt 18), det vill säga i förevarande fall skyddet för de berörda företagens affärsintressen.

198

Ett övervägande allmänintresse som kan motivera utlämnandet av en handling behöver inte nödvändigtvis skilja sig från de principer som ligger till grund för förordning nr 1049/2001. Allmänna överväganden kan dock inte motivera att tillgång ges till de begärda handlingarna. För att så ska ske måste principen om öppenhet, i en viss situation, vara av särskild betydelse och väga tyngre än skälen för att vägra lämna ut de aktuella handlingarna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2013, LPN och Finland/kommissionen, C‑514/11 P och C‑605/11 P, EU:C:2013:738, punkterna 92 och 93 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 16 juli 2015, ClientEarth/kommissionen, C‑612/13 P, EU:C:2015:486, punkterna 92 och 93).

199

I den bekräftande ansökan åberopade sökandena ett övervägande allmänintresse som motiverade att de begärda handlingarna skulle lämnas ut, vilket i huvudsak grundades på den öppenhet som följer av den princip om ”god förvaltning som styr unionens verksamhet enligt artikel 15 FEUF”. Detta allmänintresse har företräde framför de berörda företagens affärsintressen med hänsyn till den akuta hälsokrisen.

200

I det angripna beslutet, genom vilket kommissionen beviljade en mer omfattande tillgång till handlingarna 1, 3–6, 8 och 9, vilka tidigare hade lämnats ut, samt delvis tillgång till handlingarna 2, 7 och 10–13, vilka fram till dess inte hade offentliggjorts i redigerad form, angav kommissionen att den var medveten om att det rådde en akut hälsokris som en följd av covid-19-pandemin, vikten av allmänhetens förtroende för kommissionens åtgärder i fråga om upphandling av vacciner och den höga grad av öppenhet som krävdes för att vinna förtroende. Kommissionen ansåg emellertid att sökandena inte hade visat att det var nödvändigt att lämna ut de kommersiellt känsliga uppgifter som maskerats med stöd av artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001. Argumenten avseende god förvaltning och insyn är nämligen av allmän karaktär. Kommissionen erinrade om att den regelbundet hade lämnat information om hur förhandlingarna med de berörda företagen fortskred och om de olika åtgärder som hade vidtagits, bland annat vid Europaparlamentet, för att säkerställa öppenhet. Kommissionen angav att den hade samrått med de berörda företagen för att ge största möjliga tillgång till de aktuella avtalen. Kommissionen underströk emellertid att rätten att få tillgång till handlingar inte är en allmän och absolut rättighet. Kommissionen erinrade därefter om att allmänna överväganden, inklusive skyddet för folkhälsan, inte är tillräckliga för att motivera ett övervägande allmänintresse, om det inte preciseras vilka konkreta skäl som talar för att ett utlämnande skulle tjäna detta allmänintresse. Kommissionen preciserade att den inte lyckats identifiera något allmänintresse som skulle kunna väga tyngre än det allmänna och privata intresse som skyddas genom artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001. Slutligen ansåg kommissionen att den omständigheten att de aktuella avtalen hänförde sig till ett administrativt förfarande och inte till lagstiftningsakter bekräftade slutsatsen att det inte fanns något övervägande allmänintresse av att lämna ut de maskerade avsnitten.

201

Kommissionen har i förevarande fall inte gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning med avseende på artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001.

202

Tribunalen vill särskilt påpeka att sökandena i sin bekräftande ansökan endast hänvisade till allmänna överväganden om öppenhet och god förvaltning. Sådana överväganden kan emellertid inte anses styrka att intresset av insyn i förevarande fall var av särskild vikt och kunde ha företräde framför skälen till att de maskerade delarna av de aktuella avtalen inte lämnades ut.

203

Kommissionen har hursomhelst inte förnekat att allmänheten har ett intresse av att få information om inköpet av vacciner och de aktuella avtalen, utan den ansåg i det angripna beslutet att detta intresse tillgodosågs genom de olika åtgärder som vidtagits för att säkerställa insyn, däribland offentliggörandet av aktuell information om hur förhandlingarna fortskred samt tillhandahållandet av muntlig och skriftlig information till parlamentet. Det kan även konstateras att den maskerade informationen inte innehåller några vetenskapliga uppgifter om vaccinernas effektivitet och säkerhet som skulle kunna påverka allmänhetens eventuella oro när det gäller användningen av vacciner.

204

Denna slutsats påverkas inte av de argument som sökandena har anfört i sin inlaga om justering av talan.

205

För det första framgår det, i motsats till vad sökandena har hävdat, av det angripna beslutet att kommissionen prövade frågan huruvida det förelåg ett övervägande allmänintresse, eftersom punkt 3 i beslutet ägnades åt denna fråga.

206

För det andra ålåg det sökandena, i den mån de i den bekräftande ansökan gjorde gällande att det förelåg ett övervägande allmänintresse som motiverade ett fullständigt utlämnande av de aktuella avtalen, att på ett konkret sätt åberopa de omständigheter som motiverade ett sådant utlämnande. Sökandenas argument att det ankom på kommissionen att ex officio pröva huruvida ett sådant intresse förelåg, även om de inte hade hänvisat till detta, påverkar inte detta konstaterande.

207

I artikel 6.1 i förordning nr 1049/2001, som behandlar de praktiska formerna för ansökningar om tillgång till handlingar enligt denna förordning, föreskrivs visserligen att ”[s]ökanden [inte är] skyldig att ange några skäl för sin ansökan”. När en institution som tar emot en ansökan om tillgång till handlingar konstaterar att ett utlämnande skulle kunna undergräva skyddet för något av de intressen som räknas upp i artikel 4.2 i förordningen, såsom kommissionen gjorde i sitt svar på den ursprungliga ansökan, ankommer det emellertid på den som begär att institutionen i fråga ska ompröva sin ståndpunkt och göra gällande att det föreligger ett övervägande allmänintresse att anföra argument i detta avseende, såsom konstaterats i punkterna 196 och 197 ovan.

208

För det tredje, när det gäller de allmänna påståendena om sökandenas önskan att kunna kontrollera praxis hos de institutionella aktörer som ansvarar för tilldelningen av de aktuella avtalen och lagligheten av nämnda avtal och att se till att de offentliga medel som kommissionen har anslagit används på ett korrekt sätt, har sökandena inte styrkt de konkreta skäl som i förevarande fall motiverar att de aktuella avtalen lämnas ut i större utsträckning. Det ska i detta sammanhang påpekas att det inte ankommer på sökandena att visa i vilken utsträckning unionsrätten på området för offentlig upphandling och belgisk rätt, som reglerar de aktuella avtalen, har iakttagits. Det ankommer inte heller på dem att säkerställa skyddet av unionens ekonomiska intressen. Europaparlamentets och rådets förordning (EU, Euratom) 2018/1046 av den 18 juli 2018 om finansiella regler för unionens allmänna budget, om ändring av förordningarna (EU) nr 1296/2013, (EU) nr 1301/2013, (EU) nr 1303/2013, (EU) nr 1304/2013, (EU) nr 1309/2013, (EU) nr 1316/2013, (EU) nr 223/2014, (EU) nr 283/2014 och beslut 541/2014/EU samt om upphävande av förordning (EU, Euratom) nr 966/2012 (EUT L 193, 2018, s. 1) och förordning 2016/369, i dess lydelse enligt förordning 2020/521, och de aktuella avtalen innehåller nämligen bestämmelser som ger kommissionen, Europeiska revisionsrätten och Europeiska åklagarmyndigheten befogenheter att utföra sådan revision och genomföra sådana utredningar inom ramen för sina respektive behörigheter. Sökandena har inte heller förklarat på vilket sätt ett utlämnande av de kommersiellt känsliga uppgifter som maskerats skulle göra det möjligt för dem att bilda sig en väl underbyggd uppfattning om den gemensamma upphandlingen av covid-19-vacciner eller om användningen av offentliga medel, trots att samma uppgifter skulle kunna användas mot de berörda företagen eller till och med mot kommissionen och medlemsstaterna inom ramen för senare inköpsavtal. Av detta följer att sökandena inte har visat exakt hur ett utlämnande av de maskerade uppgifterna på ett konkret sätt skulle bidra till att skydda de intressen som de åberopar.

209

För det fjärde, i den mån sökandena har hävdat att ett mer omfattande utlämnande av de aktuella avtalen är nödvändigt för att de ska få god information och för att på ett informerat sätt kunna samtycka till vaccination mot covid-19, grundar sig dessa påståenden, förutom att de är av allmän karaktär, på antagandet att de maskerade avsnitten i de aktuella avtalen innehåller vetenskapliga uppgifter som skulle kunna påverka allmänhetens eventuella oro när det gäller användningen av vaccinerna. Såsom har påpekats i punkt 202 ovan är detta emellertid inte fallet, och såsom har påpekats i punkt 126 ovan är de berörda företagen skyldiga att iaktta samtliga villkor som föreskrivs i godkännandena för försäljning. Sökandena kan således inte anses ha visat att ett utlämnande av de maskerade uppgifterna på ett konkret sätt skulle bidra till att säkerställa skyddet för det allmänintresse som de åberopar.

210

För det femte kan tribunalen inte godta sökandenas argument att öppenhet är av särskild vikt, eftersom de begärda handlingarna innehåller åtgärder som innebär att deras grundläggande rättigheter har kränkts. I dessa avtal föreskrivs nämligen varken en skyldighet att vaccinera sig mot covid-19 eller en skyldighet att uppvisa bevis på vaccination som ett villkor för att upphäva de inskränkningar i den fria rörligheten som medlemsstaterna har infört av folkhälsoskäl. Skyldigheterna i detta avseende härrör uteslutande från medlemsstaternas nationella rätt (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 29 april 2022, Abenante m.fl./parlamentet och rådet, T‑527/21, ej publicerat, EU:T:2022:278, punkterna 22 och 23).

211

I den del sökandena har åberopat viljan att utöva en demokratisk kontroll av kommissionens agerande, påpekar tribunalen att, såsom kommissionen angav i det angripna beslutet, kommissionens förvaltningsverksamhet inte ställer krav på samma omfattande rätt till tillgång till handlingar som en unionsinstitutions lagstiftningsverksamhet (se, analogt, dom av den 29 juni 2010, kommissionen/Technische Glaswerke Ilmenau, C‑139/07 P, EU:C:2010:376, punkt 60, och dom av den 27 februari 2014, kommissionen/EnBW, C‑365/12 P, EU:C:2014:112, punkt 91).

212

I förevarande fall ingår de aktuella avtalen emellertid inom ramen för en administrativ verksamhet.

213

Under dessa omständigheter gjorde sig kommissionen inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den, vid tidpunkten för antagandet av det angripna beslutet, åberopade undantaget avseende skyddet för de berörda företagens affärsintressen. Såsom framgår av artikel 4.7 i förordning nr 1049/2001 är detta undantag emellertid inte tillämpligt under obegränsad tid, utan endast så länge som skyddet är motiverat med hänsyn till innehållet i den aktuella handlingen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 januari 2010, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen, C‑362/08 P, EU:C:2010:40, punkterna 56 och 57).

214

Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den tredje grunden, såsom den har avgränsats i punkterna 191–193 ovan.

215

Till stöd för den fjärde grunden har sökandena gjort gällande att kommissionens åtgärder strider mot proportionalitetsprincipen.

216

Kommissionen anser att sökandena inte kan vinna framgång med dessa påståenden.

217

I förevarande fall avser prövningen av den fjärde grunden, av de skäl som anges i punkterna 85–92 och 193 ovan, inte den delvisa vägran att ge tillgång vare sig till förklaringarna om att det inte föreligger någon intressekonflikt eller till bestämmelserna om ersättning i de aktuella avtalen.

218

Vad beträffar kritiken att kommissionen inte har prövat huruvida utlämnandet stod i proportion till den skada som sökandenas intressen orsakats, ska det påpekas att det i artikel 4.6 i förordning nr 1049/2001 föreskrivs att om endast en del av den begärda handlingen omfattas av ett eller flera undantag, ska övriga delar av handlingen lämnas ut och att prövningen av en partiell tillgång till denna kommissionshandling ska göras mot bakgrund av proportionalitetsprincipen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2001, rådet/Hautala, C‑353/99 P, EU:C:2001:661, punkterna 27 och 28).

219

Av rättspraxis framgår nämligen att det följer av ordalydelsen i artikel 4.6 i förordning nr 1049/2001 att det föreskrivs en skyldighet för en institution eller ett organ att pröva om det är möjligt att ge tillgång till delar av de handlingar som en ansökan om tillgång avser, genom att begränsa ett eventuellt avslag på ansökan till att endast avse sådana uppgifter som omfattas av de aktuella undantagen. Institutionen eller organet ska lämna ut delar av handlingarna om institutionens eller organets syfte, när den vägrar att ge tillgång till handlingen, kan uppnås om institutionen begränsar sig till att dölja de avsnitt som kan skada det skyddade allmänna samhällsintresset (dom av den 12 september 2013, Besselink/rådet, T‑331/11, ej publicerad, EU:T:2013:419, punkt 84, se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2001, rådet/Hautala, C‑353/99 P, EU:C:2001:661, punkt 29).

220

Av den detaljerade analysen av de olika handlingarna i det angripna beslutet framgår att kommissionen prövade ansökan om tillgång till handlingarna med strikt iakttagande av proportionalitetsprincipen, vars tillämpning på området för tillgång till handlingar har beskrivits i den rättspraxis som angetts i punkterna 218 och 219 ovan.

221

Mot bakgrund av det ovan anförda kan talan inte vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden, såsom den har avgränsats i punkt 217 ovan.

222

Mot bakgrund av det ovan anförda ska det angripna beslutet ogiltigförklaras i den del det, i strid med artikel 4.1 b i förordning nr 1049/2001, innebär avslag på en mer omfattande tillgång till de förklaringar om att det inte föreligger någon intressekonflikt som undertecknats av medlemmarna i den gemensamma förhandlingsgruppen och i den del beslutet, i strid med artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001, innebär att en mer omfattande tillgång till bestämmelserna om ersättning nekas. Talan ska ogillas i övriga delar.

223

I detta sammanhang ska det erinras om att det inte ankommer på tribunalen att sätta sig i kommissionens ställe och att ange vilka delar av handlingar som helt eller delvis borde ha beviljats tillgång till, eftersom institutionen är skyldig att, vid verkställandet av förevarande dom och i enlighet med artikel 266 FEUF, beakta de skäl som i detta hänseende anges i domen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 juli 2006, Franchet och Byk/kommissionen, T‑391/03 och T‑70/04, EU:T:2006:190, punkt 133).

224

Enligt artikel 134.1 i rättegångsreglerna ska tappande rättegångsdeltagare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 137 i rättegångsreglerna ska dessutom tribunalen i mål där det saknas anledning att döma i saken besluta om rättegångskostnaderna enligt vad den finner skäligt. Sökandena har yrkat att kommissionen ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom kommissionen i allt väsentligt har tappat målet ska sökandenas yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar

TRIBUNALEN (femte avdelningen)

följande:

I. Bakgrund

II. Parternas yrkanden

III. Rättslig bedömning

A. Huruvida sökandena har talerätt

B. Saken i målet

C. Prövning i sak

1. Den första grunden: Förteckningen över de handlingar som ansetts omfattas av ansökan om tillgång till handlingar var ofullständig

2. Den andra grunden: De två undantag som kommissionen åberopat för att motivera beslutet att avslå ansökan om tillgång till de begärda handlingarna är inte tillämpliga

a) Den andra grundens första del: Undantaget avseende skyddet för den enskildes privatliv och integritet (artikel 4.1 b i förordning nr 1049/2001) är inte tillämpligt

b) Den andra grundens andra del: Undantaget avseende skydd för affärsintressen (artikel 4.2 första strecksatsen i förordning nr 1049/2001) är inte tillämpligt

1) Beslutet att delvis vägra att ge tillgång till bestämmelserna om vaccinernas egenskaper och om kvalitetskontroll

i) Motiveringen i det angripna beslutet

ii) Huruvida motiveringen i det angripna beslutet är välgrundad

2) Beslutet att delvis vägra att ge tillgång till bestämmelserna om ersättning

i) Motiveringen i det angripna beslutet

ii) Huruvida motiveringen i det angripna beslutet är välgrundad

– Bestämmelserna om avtalsrättsligt ansvar

– Bestämmelserna om ersättning

3) Vägran att ge tillgång till förteckningen över de berörda företagens produktionspartner och underleverantörer

c) Slutsats beträffande den andra grunden

3. Den tredje grunden: Det förelåg ett övervägande allmänintresse av att ge fullständig tillgång till de begärda handlingarna.

4. Den fjärde grunden: Åsidosättande av proportionalitetsprincipen

IV. Rättegångskostnader