–

GR, genom J. Grlić, odvjetnik, och B. Wiesinger, Rechtsanwalt,

–

HS, genom V. Drenški-Lasan, odvjetnica,

–

Županijsko državno odvjetništvo u Puli-Pola, genom E. Putigna, odvjetnik,

–

Kroatiens regering, genom G. Vidović Mesarek, i egenskap av ombud,

–

Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll och F. Zeder, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom H. Dockry, M. Mataija och M. Wasmeier, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 19), som undertecknades i Schengen den 19 juni 1990 och trädde i kraft den 26 mars 1995 (nedan kallad tillämpningskonventionen), och av artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett brottmål mot GR, HS och IT, där dessa tre personer står åtalade för att i Kroatien ha gjort sig skyldiga till gärningar som bestått i att de missbrukat sin förtroendeställning i samband med affärstransaktioner, vilket i kroatisk rätt är straffbelagt som trolöshet mot huvudman. Åtalet avser dels fullbordat brott, dels anstiftan av respektive medhjälp till brott.

3

Tillämpningskonventionen ingicks för att säkerställa tillämpningen av avtalet mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om det gradvisa avskaffandet av kontroller vid de gemensamma gränserna, undertecknat i Schengen den 14 juni 1985 (EGT L 239, 2000, s. 13).

4

Artikel 54 i tillämpningskonventionen ingår i kapitel 3, som har rubriken ”Principen ’non bis in idem’ (icke två gånger i samma sak)”. I nämnda artikel föreskrivs följande:

”En person beträffande vilken fråga om ansvar prövats genom lagakraftägande dom hos en avtalsslutande part, får inte åtalas för samma gärning av en annan part, under förutsättning att, vid fällande dom, straffet avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagarna hos den part hos vilken avkunnandet ägt rum.”

5

I artikel 57.1 och 57.2 i tillämpningskonventionen föreskrivs följande:

”1.   Om en avtalsslutande part åtalar en person för ett brott och de behöriga myndigheterna hos denna part har skäl att anta att åtalet avser samma gärning som personen redan dömts för av en annan part, skall myndigheterna i fråga, om skäl föreligger, göra en framställning om upplysningar av betydelse för ärendet till de behöriga myndigheterna hos den part på vars territorium den misstänkte redan dömts.

2.   Den begärda informationen skall överlämnas snarast möjligt och skall beaktas när det gäller vilka fortsatta åtgärder som skall vidtas i den pågående rättegången.”

6

Artikel 31.2 i Ustav Republike Hrvatske (Republiken Kroatiens konstitution) har följande lydelse:

”Ingen får straffas eller lagföras på nytt för en gärning som denne redan blivit frikänd från eller dömd för genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande som har meddelats i enlighet med lag.”

7

Enligt artikel 246.1 och 246.2 i Kazneni zakon (strafflagen), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad den kroatiska strafflagen), är missbruk av förtroendeställning i samband med affärstransaktioner straffbart som trolöshet mot huvudman, som räknas som ett ekonomiskt brott.

8

I artikel 12.1 i Zakon o kaznenom postupku (straffprocesslagen) föreskrivs följande:

”Ingen får lagföras på nytt för en gärning som denne redan blivit dömd för genom ett lagakraftvunnet domstolsavgörande.”

9

I 190 § Strafprozessordnung (straffprocesslagen) (nedan kallad den österrikiska straffprocesslagen) föreskrivs följande:

”Åklagarmyndigheten ska avstå från att väcka åtal för ett brott och lägga ned förundersökningen

1.   om den gärning som förundersökningen avser inte är straffbar eller om det i övrigt föreligger rättsliga hinder för fortsatt lagföring av den misstänkte, eller

2.   om det inte finns några faktiska omständigheter som utgör grund för fortsatt lagföring av den misstänkte.”

10

I 193 § andra stycket i den österrikiska straffprocesslagen föreskrivs följande:

”Åklagarmyndigheten får besluta att en förundersökning som lagts ned enligt §§ 190 eller 191 ska återupptas, under förutsättning att åtalspreskription för det aktuella brottet inte har inträtt samt

1.   att den misstänkte inte har hörts om gärningen (164 och 165 §§) och något tvång inte har utövats mot denne, eller

2.   att det framkommit nya omständigheter eller ny bevisning som, var för sig eller i kombination med övriga utredningsresultat, framstår som ägnade att ligga till grund för att fälla den misstänkte till ansvar eller för att besluta om tillämpning av avsnitt 11.”

11

Vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet var GR styrelseledamot i bolaget Skiper Hoteli d.o.o. och i bolaget Interco Umag d.o.o., Umag (nedan kallat Interco), sedermera INTER Consulting. GR var även delägare i bolaget Rezidencija Skiper d.o.o. (nedan kallat Rezidencija Skiper) och ägde aktier i bolaget Alterius d.o.o. (nedan kallat Alterius). HS var för sin del styrelseordförande i Interco och ägde också aktier i Alterius, medan IT utförde fastighetsvärderingar.

12

Den 28 september 2015 väckte Županijsko državno odvjetništvo u Puli (åklagarmyndigheten i Pula, Kroatien) (nedan kallad åklagarmyndigheten i Pula) genom stämningsansökan åtal mot GR, HS och IT samt mot Interco (nedan kallad den kroatiska åklagarens stämningsansökan eller stämningsansökan i det kroatiska brottmålet). I stämningsansökan gjorde åklagaren gällande dels att GR och Interco hade gjort sig skyldiga till trolöshet mot huvudman enligt artikel 246.1 och 246.2 i den kroatiska strafflagen, i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, dels att HS och IT hade gjort sig skyldiga till anstiftan av respektive medhjälp till detta brott.

13

Av den kroatiska åklagarens stämningsansökan, såsom den återges i begäran om förhandsavgörande, framgår att GR och HS mellan december 2004 och juni 2006 agerade i syfte att Interco skulle förvärva fastigheter på ett antal till varandra angränsande tomter i kommunen Savudrija (Kroatien), där Skiper Hoteli planerade att genomföra ett fastighetsprojekt i form av turistbostäder. GR och HS hade därefter agerat på så sätt att Skiper Hoteli köpte tillbaka dessa fastigheter av Interco till ett pris som klart översteg marknadspriset, så att Interco fick en otillbörlig fördel på Skiper Hotelis bekostnad.

14

Av stämningsansökan framgår vidare att GR och HS mellan november 2004 och november 2005 även agerade i syfte att GR och andra bolag som företräddes av henne skulle genomföra en försäljning av GR:s och nämnda bolags aktieinnehav i Alterius till Skiper Hoteli, och detta till ett pris som var betydligt högre än aktiernas reella värde, eftersom de tillgångar som ursprungligen tillförts Alterius bestod av fastigheterna som uppförts på till varandra angränsande tomter i kommunen Savudrija. GR och HS lät i detta syfte, genom Rezidencia Skiper och med IT:s medverkan, göra en värdering av de aktuella fastigheterna som utvisade ett för högt värde.

15

Åtalet i det kroatiska brottmålet bifölls genom ett avgörande meddelat den 5 maj 2016 av första brottmålsavdelningen vid den hänskjutande domstolen, Županijski sud u Puli-Pola (Distriktsdomstolen i Pula, Kroatien).

16

Av begäran om förhandsavgörande framgår att en brottmålsprocess även hade inletts i Österrike rörande samma gärningar, och den hänskjutande domstolen har i det avseendet lämnat följande upplysningar. En österrikisk åklagarmyndighet, Staatsanwaltschaft Klagenfurt (åklagarmyndigheten i Klagenfurt, Österrike), hade inlett en förundersökning mot två personer som tidigare ingått i ledningen för den i Österrike belägna banken Hypo Alpe-Adria-Bank International AG (nedan kallad Hypo Alpe-Adria-Bank) samt mot GR och HS i egenskap av medhjälpare till dessa två tidigare ledningspersoner. Åklagarmyndigheten i Klagenfurt väckte den 9 januari 2015 genom stämningsansökan åtal vid Landesgericht Klagenfurt (Regionala domstolen i Klagenfurt, Österrike). I stämningsansökan (nedan kallad stämningsansökan i det österrikiska brottmålet eller den österrikiska åklagarens stämningsansökan) gjorde åklagaren gällande att de tidigare ledningspersonerna hade gjort sig skyldiga till trolöshet mot huvudman (Untreue), i den mening som avses i Strafgesetzbuch (strafflagen) (nedan kallad den österrikiska strafflagen), genom att mellan september 2002 och juli 2005 ha beviljat krediter till Rezidencia Skiper och Skiper Hoteli på sammanlagt minst 105 miljoner euro utan att iaktta kraven i fråga om täckning med eget kapital och bedömning av kreditens användning. Inte heller hade de tilltalade, i samband med att de beviljade krediterna, tagit hänsyn till att det i kreditärendet helt saknades dokumentation i fråga om de aktuella projektens konkreta genomförande och att det därmed inte fanns tillräckligt underlag för att bedöma kreditrisken. De hade därvid även bortsett både från att de säkerheter som ställts av de kredittagande bolagen var otillräckliga och från att bolagen hade en bristande återbetalningsförmåga. Åtalet mot GR och HS avsåg att de, genom att ansöka om dessa krediter, hade anstiftat de tidigare ledningspersonerna att begå det åtalade brottet eller främjat detta.

17

HS vände sig därefter till åklagarmyndigheten i Klagenfurt med en begäran om klargörande, vilken besvarades genom skrivelse till HS:s advokater av den 16 juli 2015. Myndigheten angav där beträffande åtalet mot GR och HS att stämningsansökan även omfattade överprisförsäljningen av fastigheter till Skiper Hoteli via Alterius och tvivelaktiga betalningar av projektledningskostnader.

18

I dom av den 3 november 2016 (nedan kallad den lagakraftvunna domen i det österrikiska brottmålet) biföll Landesgericht Klagenfurt (Regionala domstolen i Klagenfurt) delvis åtalet mot de två tidigare ledningspersonerna i Hypo Alpe-Adria Bank och fann att de hade gjort sig skyldiga till trolöshet mot huvudman genom att ha godkänt en av de krediter som beviljats Skiper Hoteli, som uppgick till ett belopp av över 70 miljoner euro (nedan kallad den aktuella krediten). Däremot ogillade den åtalet mot GR och HS avseende anstiftan av eller medhjälp till de brottsliga gärningar som de tidigare ledningspersonerna i Hypo Alpe-Adria Bank åtalats för. Domen vann laga kraft efter att Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike), den 4 mars 2019, lämnat överklagandet utan bifall.

19

Den hänskjutande domstolen har vidare angett att åklagarmyndigheten i Pula, som även bedrev förundersökningar beträffande andra brott med anknytning till Hypo Alpe-Adria Bank, vid flera tillfällen under år 2014 begärde att åklagarmyndigheten i Klagenfurt skulle upplysa om huruvida den bedrev en förundersökning i Österrike som var parallell med den som inletts i Kroatien. Mot bakgrund av de upplysningar som åklagarmyndigheten i Klagenfurt lämnat – vilka i allt väsentligt var identiska med dem som senare kom att anges i gärningsbeskrivningen i den österrikiska åklagarens stämningsansökan – ansåg åklagarmyndigheten i Pula att de gärningar som utretts av åklagarmyndigheten i Klagenfurt och prövats av Landesgericht Klagenfurt (Regiondomstolen i Klagenfurt) saknade rättslig betydelse för rubriceringen av det brott som är föremål för åtal i det nu aktuella brottmålet och att de saknade samband med de i den kroatiska åklagarens stämningsansökan angivna gärningarna. Åklagarmyndigheten i Pula fann därmed att dessa gärningar inte kunde anses vara redan avdömda.

20

Den hänskjutande domstolen har förklarat att det av kroatisk domstolspraxis följer att rättskraften med avseende på brottsliga gärningar endast omfattar gärningar som är omnämnda i vissa specifika delar av domstolsavgöranden och andra beslut eller inlagor i en brottmålsprocess (såsom beslut om att inleda förundersökning och beslut om att åtal inte ska väckas eller avskrivningsbeslut till följd av åtalsnedläggelse samt stämningsansökningar och domar i brottmål), närmare bestämt i domslutet eller motsvarande delar av beslut eller inlagor där själva utgången – eller det avgörande ställningstagandet – i ärendet eller målet anges. Vid tillämpning av principen ne bis in idem görs följaktligen endast en jämförelse mellan gärningar som är omnämnda i domslut eller motsvarande delar av beslut eller inlagor i en brottmålsprocess.

21

I detta avseende anser den hänskjutande domstolen att det i fråga om GR och HS skulle kunna finnas ett ”oupplösligt sakligt, rumsligt och tidsmässigt samband” mellan å ena sidan de gärningar som anges i gärningsbeskrivningen i den kroatiska åklagarens stämningsansökan och å andra sidan de gärningar som anges i gärningsbeskrivningen i den österrikiska åklagarens stämningsansökan, de gärningar som anges i domslutet och domskälen i den lagakraftvunna domen i det österrikiska brottmålet samt de gärningar som omfattades av den av åklagarmyndigheten i Klagenfurt bedrivna förundersökningen mot bland annat GR och HS men som sedermera kom att utelämnas i stämningsansökan i det österrikiska brottmålet.

22

Vad inledningsvis gäller frågan om gärningsidentitet har den hänskjutande domstolen anfört följande. I den lagakraftvunna domen i det österrikiska brottmålet frikändes HS från ansvar för den gärning han åtalats för, det vill säga att han under perioden från början av år 2002 till början av juli 2005, genom att vid upprepade tillfällen ge in kreditansökningar och tillhörande dokumentation, hade förmått de två tidigare ledningspersonerna i Hypo Alpe-Adria Bank att begå vissa brott, bland annat det som bestod i att de hade beviljat den aktuella krediten trots att det i kreditärendet inte fanns tillräcklig projektdokumentation och utan att det gjorts någon prognos av kredittagarens återbetalningsförmåga. I samma dom frikändes GR från ansvar för den gärning hon i sin tur hade åtalats för, det vill säga att hon under perioden från den 9 augusti 2003 till början av juli 2005 hade medverkat till de åtalade ledningspersonernas brottslighet på så sätt att hon i egenskap av företagsledare i Rezidencija Skiper och Skiper Hoteli ansökte om krediter, inbegripet den aktuella krediten, genom att föra förhandlingar i detta syfte samt inge kreditansökan och underteckna kreditavtalet, vilket hade gett upphov till den skada som Hypo Alpe-Adria Bank lidit. Det framgår i detta avseende av domskälen i den lagakraftvunna domen i det österrikiska brottmålet att Skiper Hoteli använde den aktuella krediten för att förvärva tillgångar och bolagsandelar till betydligt högre priser än marknadspriserna.

23

Den hänskjutande domstolen anser att nyss nämnda omständigheter, vilka återges i domslutet och i domskälen i den lagakraftvunna domen i det österrikiska brottmålet, måste kopplas till den förundersökning som åklagarmyndigheten i Klagenfurt hade bedrivit mot GR och HS och som avsåg andra gärningar än dem som var föremål för åtal i det österrikiska brottmålet, för vilka de frikändes från ansvar i domen i det målet. Eftersom dessa gärningar var identiska med dem som angetts i den kroatiska åklagarens stämningsansökan undersökte nämligen åklagarmyndigheten i Klagenfurt huruvida de aktuella fastigheterna och bolagsandelarna, vilka förvärvats med hjälp av den aktuella krediten, hade förvärvats till för högt pris vid genomförandet av det av Skiper Hoteli planerade fastighetsprojektet.

24

Åklagarmyndigheten i Klagenfurt inledde därför en förundersökning angående dessa omständigheter, men beslutade att lägga ned den i den del som avsåg GR och HS. I samband med detta skickade åklagarmyndigheten i Klagenfurt endast en underrättelse till GR och HS där det angavs att de inte längre omfattades av förundersökningen angående det så kallade Skiper-ärendet, då åklagaren med stöd av 190 § punkt 2 i den österrikiska straffprocesslagen hade beslutat att lägga ned förundersökningen mot dem beträffande brottet trolöshet mot huvudman i 153 § punkterna 1 och 2 i den österrikiska strafflagen, vilket innebar att åtalet mot dem inte omfattade detta brott och således inte fanns med bland åtalspunkterna i den österrikiske åklagarens stämningsansökan. Som skäl för beslutet angavs bristande bevisning, särskilt om att GR och HS handlat i syfte att tillfoga huvudmannen skada, eller brist på tillräckliga konkreta bevis för att de begått en straffbelagd gärning. Åklagarmyndigheten i Klagenfurt lade således ned förundersökningen på grundval av gärningar som inte anges i domslutet i den lagakraftvunna domen i det österrikiska brottmålet.

25

Vad därefter gäller frågan huruvida det finns ett tidsmässigt samband mellan de ovan i punkt 22 angivna gärningarna, anser den hänskjutande domstolen att tidpunkten för beviljandet av den aktuella krediten delvis sammanfaller med tidpunkten för de i Kroatien begångna gärningarna. Det framgår nämligen av domslutet i den lagakraftvunna domen i det österrikiska brottmålet att det brott för vilket GR och HS frikändes från ansvar påstods ha begåtts under perioden mellan år 2002 och juli 2005, medan de gärningar som omfattas av den kroatiska åklagarens stämningsansökan avser åren 2004–2006. Denna överlappning i tiden förklaras av att beviljandet av den aktuella krediten med nödvändighet föregick de i Kroatien begångna gärningarna. Utan denna kredit skulle nämligen Skiper Hotelis förvärv i Kroatien av fastigheter och bolagsandelar inte ha varit möjligt.

26

Vad slutligen beträffar det rumsliga sambandet mellan nämnda gärningar anser den hänskjutande domstolen att detta samband framgår av att det i den lagakraftvunna domen i det österrikiska brottmålet anges att den aktuella krediten var avsedd att användas för att i Kroatien förvärva fastigheter och bolagsandelar i syfte att genomföra – även det i Kroatien – det av Skiper Hoteli planerade fastighetsprojektet.

27

Det är mot denna bakgrund som Županijski sud u Puli-Pola (Distriktsdomstolen i Pula) har beslutat att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”Kan vid bedömningen av om principen ne bis in idem har åsidosatts endast de gärningar som anges i gärningsbeskrivningen i [den kroatiska åklagarens] stämningsansökan jämföras med de för bedömningen relevanta gärningar som anges i gärningsbeskrivningen i [den österrikiska åklagarens] stämningsansökan och i domslutet i [den lagakraftvunna] domen [i det österrikiska brottmålet],

eller kan de gärningar som anges i gärningsbeskrivningen i [den kroatiska åklagarens] stämningsansökan även jämföras med de gärningar som är omnämnda i domskälen i [den lagakraftvunna] domen [i det österrikiska brottmålet] och med de gärningar som omfattades av den av åklagarmyndigheten i Klagenfurt bedrivna förundersökningen mot flera personer, bland annat mot GR och HS, men som sedermera kom att utelämnas i stämningsansökan i [det österrikiska brottmålet] (och således inte angavs under någon av åtalspunkterna i stämningsansökan)?”

28

Den österrikiska regeringen har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning, eftersom den fråga som ställts saknar betydelse för utgången i det nationella målet och är hypotetisk.

29

Den österrikiska regeringen har hävdat att brottmålsprocessen i Österrike och brottmålet vid den hänskjutande domstolen inte grundar sig på ”samma gärning”, i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen, och detta oavsett huruvida en jämförelse ska göras enbart utifrån gärningsbeskrivningen i den österrikiska åklagarens stämningsansökan respektive domslutet i den lagakraftvunna domen i det österrikiska brottmålet eller huruvida det ska göras en mer fullständig prövning med beaktande även av domskälen i nämnda dom och eventuellt innehållet i den förundersökning som ledde fram till domen.

30

Enligt den österrikiska regeringen framgår det nämligen av en jämförelse mellan å ena sidan gärningsbeskrivningen i den österrikiska åklagarens stämningsansökan och å andra sidan gärningsbeskrivningen i den kroatiska åklagarens stämningsansökan att den brottmålsprocess som förts inom åklagarväsendet och vid domstol i Österrike inte avser samma gärningar och inte berör samma brottsoffer som den i Kroatien pågående brottmålsprocessen. Enligt den österrikiska regeringen vinner detta konstaterande även stöd av en jämförelse mellan den kroatiska åklagarens stämningsansökan och domskälen i den lagakraftvunna domen i det österrikiska brottmålet samt de förundersökningar som inletts av åklagarmyndigheten i Klagenfurt i andra brottmålsprocesser.

31

Den österrikiska regeringen anser närmare bestämt att syftet med brottmålsprocessen i Österrike var att klarlägga huruvida GR och HS hade gjort sig skyldiga till straffbelagda gärningar i samband med den ekonomiska skada som tillfogats Hypo Alpe-Adria Bank genom vårdslös kreditgivning, medan syftet med brottmålsprocessen i Kroatien är att klarlägga huruvida GR och HS gjort sig skyldiga till straffbelagda gärningar i samband med den ekonomiska skada som ska ha tillfogats Skiper Hoteli genom förvärv av fastigheter och bolagsandelar i fastighetsbolag till ett påstått alltför högt pris. Den österrikiska regeringen har vidare anfört att brottmålsprocessen i Österrike inte hade kunnat avse GR:s eventuella agerande gentemot Skiper Hoteli på grund av att de österrikiska myndigheterna saknade behörighet i detta avseende, eftersom GR är kroatisk medborgare och bosatt i Kroatien och Skiper Hoteli är ett i Kroatien registrerat bolag.

32

EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Av fast rättspraxis framgår att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen den och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är således i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 4 juni 2020, Kancelaria Medius, C‑495/19, EU:C:2020:431, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

33

Härav följer att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 4 juni 2020, Kancelaria Medius, C‑495/19, EU:C:2020:431, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

34

Det ankommer på domstolen, i enlighet med fördelningen av behörighet mellan unionsdomstolen och de nationella domstolarna, att beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna, såsom den angetts i beslutet om hänskjutande. Trots den kritik som den österrikiska regeringen har riktat mot den hänskjutande domstolens bedömning av de faktiska omständigheterna, ska förevarande begäran om förhandsavgörande följaktligen prövas på grundval av dessa omständigheter (se, analogt, dom av den 7 april 2022, Caixabank, C‑385/20, EU:C:2022:278, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

35

Vad beträffar det nu aktuella fallet kan följande konstateras. Den hänskjutande domstolen utgår från premissen att de faktiska omständigheterna är sådana att det inte är uteslutet att det, vad gäller GR och HS, kan finnas ett oupplösligt sakligt, rumsligt och tidsmässigt samband mellan å ena sidan de gärningar som anges i gärningsbeskrivningen i den kroatiska åklagarens stämningsansökan och å andra sidan de gärningar som anges i gärningsbeskrivningen i den österrikiska åklagarens stämningsansökan, de gärningar som anges i domslutet och domskälen i den lagakraftvunna domen i det österrikiska brottmålet samt de gärningar som omfattades av den av åklagarmyndigheten i Klagenfurt bedrivna förundersökningen mot bland annat GR och HS men som sedermera kom att utelämnas i åklagarens stämningsansökan i det österrikiska brottmålet.

36

Den hänskjutande domstolen anser dessutom att frågan huruvida det ska tas hänsyn till de gärningar som anges i domskälen i den lagakraftvunna domen i det österrikiska brottmålet och till dem som låg till grund för den av åklagarmyndigheten i Klagenfurt bedrivna förundersökningen mot bland annat GR och HS, vilka sedermera kom att utelämnas i åklagarens stämningsansökan i det österrikiska brottmålet, är avgörande för prövningen av huruvida det föreligger ett ”oupplösligt sakligt, rumsligt och tidsmässigt samband” vid tillämpningen av artikel 54 i tillämpningskonventionen. Begäran om förhandsavgörande kan således inte anses vara hypotetisk.

37

Av det ovan anförda följer att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

38

Det ska inledningsvis erinras om att principen ne bis in idem utgör en grundläggande princip i unionsrätten som numera har stadfästs i artikel 50 i stadgan (dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem), C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

39

Denna princip, som även kommer till uttryck i artikel 54 i tillämpningskonventionen, följer dessutom av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Artikel 54 i tillämpningskonventionen ska således tolkas mot bakgrund av artikel 50 i stadgan, vars väsentliga innehåll den säkerställer (dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem), C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 65 och där angiven rättspraxis).

40

Den hänskjutande domstolen får således anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 54 i tillämpningskonventionen, jämförd med artikel 50 i stadgan, ska tolkas så på så sätt att det vid bedömningen av huruvida principen ne bis in idem har iakttagits endast ska tas hänsyn till gärningar angivna i gärningsbeskrivningen i en av behörig myndighet upprättad stämningsansökan i ett brottmål i en annan medlemsstat och gärningar angivna i domslutet i den lagakraftvunna domen i nämnda brottmål, eller om hänsyn även ska tas till samtliga gärningar som anges i domskälen i denna dom, inbegripet gärningar som omfattades av förundersökningen men sedermera kom att utelämnas i stämningsansökan i brottmålet.

41

Med hänsyn till de tvivel som den hänskjutande domstolen har gett uttryck för (se punkterna 20–26 ovan), ska EU-domstolen först tolka villkoren i artikel 54 i tillämpningskonventionen, för att därefter ge den hänskjutande domstolen vägledning för bedömningen av dessa villkor i det nationella målet.

42

Begäran om förhandsavgörande är motiverad av att det enligt den hänskjutande domstolen följer av kroatisk domstolspraxis att domstolar i Kroatien vid bedömningen av huruvida principen ne bis in idem är tillämplig endast får ta hänsyn till gärningar som är omnämnda i vissa specifika delar av domstolsavgöranden och andra beslut eller inlagor i en brottmålsprocess (såsom beslut om att inleda förundersökning och beslut om att åtal inte ska väckas eller avskrivningsbeslut till följd av åtalsnedläggelse samt stämningsansökningar och domar i brottmål), närmare bestämt i domslutet eller motsvarande delar av beslut eller inlagor där själva utgången – eller det avgörande ställningstagandet – i ärendet eller målet anges. Den hänskjutande domstolen har emellertid anfört att den skulle kunna komma att anse att det i det nationella målet är fråga om ”samma gärning” i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen, om den vid prövningen beaktade gärningar som är omnämnda i domskäl eller motsvarande delar av beslut eller inlagor i en brottmålsprocess i en annan medlemsstat, i förevarande fall Republiken Österrike, inbegripet gärningar som där omfattades av förundersökningen men sedermera kom att utelämnas i stämningsansökan i brottmålet.

43

EU-domstolen gör i denna del följande bedömning. Enligt fast rättspraxis är det inte bara lydelsen som ska beaktas vid tolkningen av en unionsbestämmelse, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem), C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 67).

44

Såsom framgår av lydelsen av artikel 54 i tillämpningskonventionen utgör den artikeln hinder för att en medlemsstat åtalar en person för samma gärning som den som redan har prövats genom en lagakraftvunnen dom i en annan medlemsstat, under förutsättning att straffet, vid fällande dom, har avtjänats, är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagarna i denna sistnämnda stat.

45

Två villkor måste således vara uppfyllda för att principen ne bis in idem ska kunna tillämpas. Det ena villkoret är att det finns en tidigare lagakraftvunnen dom eller motsvarande (bis-villkoret). Det andra villkoret är att samma gärning legat till grund för den tidigare domen eller motsvarande och för senare lagföring eller dom eller motsvarande (idem-villkoret) (dom av den 22 mars 2022, Bpost, C‑117/20, EU:C:2022:202, punkt 28).

46

I detta avseende ska det inledningsvis påpekas att det inte av lydelsen av artikel 54 i tillämpningskonventionen går att utläsa något krav i fråga om vilka omständigheter som ska beaktas vid prövningen av frågan huruvida ett pågående brottmål vid en domstol i en medlemsstat avser samma gärning som legat till grund för en tidigare – genom lagakraftvunnen dom eller motsvarande – avslutad brottmålsprocess i en annan medlemsstat.

47

Det går således inte att av ordalydelsen i denna bestämmelse sluta sig till att det vid bedömningen av idem-villkoret endast ska tas hänsyn till gärningar som anges i vissa specifika delar av domar och andra beslut eller inlagor i en nationell brottmålsprocess, närmare bestämt i domslutet eller motsvarande delar av beslut eller inlagor, och att gärningar som är omnämnda i domskäl eller motsvarande delar av beslut eller inlagor i en brottmålsprocess i en annan medlemsstat inte skulle få beaktas vid denna bedömning.

48

Det nu sagda vinner även stöd av det sammanhang som artikel 54 i tillämpningskonventionen ingår i.

49

I artikel 50 i stadgan, som ska ligga till grund för tolkningen av artikel 54 i tillämpningskonventionen, föreskrivs nämligen att ingen får lagföras eller straffas på nytt för en lagöverträdelse för vilken han eller hon redan har blivit frikänd eller dömd i unionen genom en lagakraftvunnen brottmålsdom i enlighet med lagen. Inte heller artikel 50 i stadgan innehåller således några särskilda uppgifter om vilka omständigheter som ska beaktas vid prövningen av idem-villkoret, vilket innebär att det inte utan vidare kan anses att gärningar som är omnämnda i domskäl eller motsvarande delar av beslut eller inlagor i en brottmålsprocess i en annan medlemsstat ska lämnas utanför en sådan prövning.

50

Vidare framgår av artikel 57.1 i tillämpningskonventionen att om en person är anklagad för brott i en medlemsstat och de behöriga myndigheterna i denna stat har skäl att anta att anklagelsen avser samma gärning som legat till grund för en lagakraftvunnen dom eller motsvarande i en annan medlemsstat, kan dessa myndigheter, om de anser det nödvändigt, göra en framställning om upplysningar av betydelse för ärendet till de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där nämnda dom eller motsvarande meddelats. Av artikel 57.2 i tillämpningskonventionen framgår att den begärda informationen ska överlämnas snarast möjligt och att informationen ska beaktas när det gäller vilka fortsatta åtgärder som ska vidtas i den pågående brottmålsprocessen.

51

Därvid har det genom artikel 57 i tillämpningskonventionen inrättats en samarbetsmekanism som innebär att de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten kan begära relevant juridisk information från myndigheterna i den första medlemsstaten, om de behöver få klarhet i, till exempel, exakt vilken typ av avgörande eller beslut som har meddelats i den första medlemsstaten eller exakt vilka gärningar som legat till grund för detta avgörande eller beslut (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2008, Turanský, C‑491/07, EU:C:2008:768, punkt 37).

52

Det ska konstateras att det enligt artikel 57 i tillämpningskonventionen krävs att sådan information beaktas vid bedömningen av om av principen ne bis in idem eventuellt har åsidosatts. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 42 i sitt förslag till avgörande kan en nationell domstolspraxis som den nu aktuella inte anses säkerställa den ändamålsenliga verkan av nämnda artikel. Denna praxis innebär nämligen att den nationella domstolen endast får beakta upplysningar som förekommer i vissa specifika delar av domstolsavgöranden och andra beslut eller inlagor i en brottmålsprocess, närmare bestämt i domslutet eller motsvarande delar av beslut eller inlagor där själva utgången – eller det avgörande ställningstagandet – i ärendet eller målet anges, och att denna domstol inte får beakta andra upplysningar som den skulle kunna erhålla från myndigheterna i den medlemsstat till vilken en begäran om relevant information har framställts.

53

Detta innebär att det inte får uppställas ett krav som det som tycks gälla enligt kroatisk domstolspraxis, det vill säga att en nationell domstol, såsom den hänskjutande domstolen i förevarande mål, vid prövningen av principen ne bis in idem i artikel 54 i tillämpningskonventionen endast ska beakta gärningar som är omnämnda i domslut eller motsvarande del av andra beslut eller inlagor i en brottmålsprocess i en annan medlemsstat.

54

Slutligen finner EU-domstolen att artikel 54 i tillämpningskonventionen ska tolkas på så sätt att den nationella domstolen i den andra medlemsstaten även ska beakta gärningar som är omnämnda i domskäl eller motsvarande del av andra beslut eller inlagor samt all relevant information om gärningar som legat till grund för en tidigare – genom lagakraftvunnen dom eller motsvarande – avslutad brottmålsprocess i den första medlemsstaten. Detta är nämligen den enda tolkning av artikel 54 som innebär att dess innehåll och syfte ges företräde framför hänsyn till processuella eller rent formella aspekter – vilka hänsyn för övrigt varierar från medlemsstat till medlemsstat – och som säkerställer en ändamålsenlig tillämpning av denna artikel (se, analogt, dom av den 10 mars 2005, Miraglia, C‑469/03, EU:C:2005:156, punkt 31).

55

Artikel 54 i tillämpningskonventionen syftar nämligen till att förhindra att det inom området med frihet, säkerhet och rättvisa uppstår situationer där en person vars ansvar redan har prövats genom lagakraftvunnen dom eller motsvarande blir lagförd för samma gärning i flera medlemsstater på grund av att han eller hon har utövat sin rätt till fri rörlighet, vilket i sin tur syftar till att garantera rättssäkerheten genom principen att domstolars, myndigheters eller andra offentliga organs lagakraftvunna beslut ska följas i avsaknad av harmonisering eller tillnärmning av medlemsstaternas strafflagstiftning (dom av den 29 juni 2016, Kossowski, C‑486/14, EU:C:2016:483, punkt 44).

56

Artikel 54 i tillämpningskonventionen innebär med nödvändighet att medlemsstaterna har förtroende för varandras system för straffrättskipning och att var och en av dem godtar att gällande straffrätt i övriga medlemsstater tillämpas, även om en tillämpning av den egna nationella rätten skulle leda till ett annat resultat. Detta ömsesidiga förtroende kräver att de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten går med på att beakta relevant juridisk information som de kan komma att få från den första medlemsstaten (se, analogt, dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem), C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 93).

57

En förutsättning för att det ömsesidiga förtroendet ska fungera väl är dock att den andra medlemsstaten har möjlighet att med stöd av de handlingar som överlämnats av den första medlemsstaten förvissa sig om dels att det aktuella beslutet eller avgörandet från behörig myndighet eller domstol i den första staten faktiskt har vunnit laga kraft, dels att den gärning som legat till grund för detta beslut eller avgörande kan anses utgöra ”samma gärning”, i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen (se, analogt, dom av den 29 juni 2016, Kossowski, C‑486/14, EU:C:2016:483, punkt 52).

58

Det nu sagda innebär följande. Vid bedömningen av huruvida principen ne bis in idem i artikel 54 i tillämpningskonventionen har iakttagits är den nationella domstolen i den andra medlemsstaten, såsom den hänskjutande domstolen i förevarande mål, skyldig att beakta inte bara gärningar angivna i domslut eller motsvarande del av andra beslut och inlagor som överlämnats av den första medlemsstaten, utan även gärningar angivna i domskäl eller motsvarande del av andra beslut eller inlagor samt all relevant information om gärningar som legat till grund för en tidigare – genom lagakraftvunnen dom eller motsvarande – avslutad brottmålsprocess i den första medlemsstaten.

59

På grundval av handlingarna i målet och med förbehåll för de kontroller som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra ska EU-domstolen nu, i syfte att lämna ett så användbart svar som möjligt, göra en bedömning av huruvida villkoren för tillämpning av principen ne bis in idem kan anses vara uppfyllda i förevarande fall. Såsom framgår av den rättspraxis som anges i punkt 45 ovan är dessa villkor dels att det finns en tidigare lagakraftvunnen dom eller motsvarande (bis-villkoret), dels att samma gärning legat till grund för den tidigare domen eller motsvarande och för senare lagföring eller dom eller motsvarande (idem-villkoret).

60

Vad beträffar bis-villkoret gäller, för det första, att det krävs att det föreligger ett slutligt åtalshinder för att det ska kunna anses att en persons ansvar för de gärningar som han eller hon anklagas för har ”prövats genom lagakraftägande dom”, i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen (dom av den 29 juni 2016, Kossowski, C‑486/14, EU:C:2016:483, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

61

Bedömningen av bis-villkoret ska göras på grundval av lagstiftningen i den medlemsstat där den aktuella brottmålsdomen – eller motsvarande beslut där ansvarsfrågan prövats – har meddelats. Dom eller motsvarande beslut som, enligt nationell rätt i den medlemsstat som inlett en brottmålsprocess mot en person, inte medför att slutligt åtalshinder föreligger i den staten kan nämligen i princip inte utgöra hinder mot att eventuellt inleda eller återuppta en brottmålsprocess avseende samma gärning mot denna person i en annan medlemsstat (dom av den 29 juni 2016, Kossowski, C‑486/14, EU:C:2016:483, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

62

Vad gäller det nu aktuella fallet kan följande konstateras. Den hänskjutande domstolen har anfört att den lagakraftvunna domen i det österrikiska brottmålet har rättskraft enligt österrikisk rätt och utgör hinder mot ny lagföring för samma gärning. Denna uppgift har den österrikiska regeringen inte bestritt vare sig i sitt skriftliga yttrande eller vid förhandlingen vid EU-domstolen. Enligt den hänskjutande domstolen innebär detta att denna dom utgör slutligt hinder mot att det väcks ett nytt åtal mot GR och HS i Österrike, eftersom de frikänts från ansvar för de åtalade gärningarna, det vill säga anstiftan av eller medhjälp till de brott som tidigare ledningspersonerna i Hypo Alpe-Adria Bank stod åtalade för.

63

EU-domstolen finner emellertid att det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida den lagakraftvunna domen i det österrikiska brottmålet verkligen har de nyss angivna verkningarna, vid behov genom att använda sig av samarbetsmekanismen i artikel 57 i tillämpningskonventionen.

64

Vad beträffar det beslut som åklagarmyndigheten i Klagenfurt fattade med stöd av 190 § punkt 2 i den österrikiska straffprocesslagen om att lägga ned förundersökningen mot bland annat GR och HS angående trolöshet mot huvudman på grund av bristande bevisning, kan inledningsvis konstateras att det av begäran om förhandsavgörande inte framgår närmare vad som rättsligt kännetecknar detta beslut.

65

Vidare ska i detta avseende erinras om att artikel 54 i tillämpningskonventionen, som har till syfte att säkerställa att en person inte kan lagföras för samma gärning i flera medlemsstater på grund av att han eller hon har utövat sin rätt till fri rörlighet, endast kan bidra på ett ändamålsenligt sätt till att detta mål helt uppnås om den även är tillämplig på beslut som innebär att ett brottmålsförfarande i en medlemsstat är helt avslutat, oavsett om dessa beslut har fattats utan medverkan av någon domstol och inte har formen av en dom (dom av den 11 februari 2003, Gözütok och Brügge, C‑187/01 och C‑385/01, EU:C:2003:87, punkt 38).

66

Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida ett beslut av det slag som fattades av åklagarmyndigheten i Klagenfurt med stöd av 190 § punkt 2 i den österrikiska straffprocesslagen utgör slutligt hinder för åtal i Österrike, vid behov genom att använda sig av samarbetsmekanismen i artikel 57 i tillämpningskonventionen.

67

Vid prövningen av huruvida ett beslut av åklagare om att lägga ned delar av förundersökningen på grund av bristande bevisning, som det nu aktuella, kan anses utgöra en lagakraftvunnen dom eller motsvarande varigenom en persons ansvar har prövats, i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen, måste det, för det andra, fastställas huruvida detta beslut fattades efter en bedömning i sak av ärendet (se, analogt, dom av den 29 juni 2016, Kossowski, C‑486/14, EU:C:2016:483, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

68

EU-domstolen har i detta syfte slagit fast att ett beslut av domstol, åklagare eller motsvarande myndighet i en medlemsstat, varigenom en misstänkt eller tilltalad helt frikänts från ansvar på grund av bristande bevisning, ska anses grunda sig på en bedömning i sak (dom av den 5 juni 2014, M, C‑398/12, EU:C:2014:1057, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

69

Vad beträffar det nu aktuella fallet framgår det av begäran om förhandsavgörande att GR och HS i Österrike var föremål för en förundersökning avseende andra gärningar än de som slutligen kom att anges i stämningsansökan i det österrikiska brottmålet. Såsom anförts i punkt 24 ovan gäller i detta avseende att åklagarmyndigheten i Klagenfurt endast skickade en underrättelse till GR och HS där det angavs att de inte längre omfattades av förundersökningen angående ”Skiper-ärendet”, eftersom åklagaren med stöd av 190 § punkt 2 i den österrikiska straffprocesslagen hade beslutat att lägga ned förundersökningen mot dem beträffande brottet trolöshet mot huvudman i 153 § punkterna 1 och 2 i den österrikiska strafflagen, vilket innebar att åtalet mot dem inte omfattade detta brott och således inte fanns med bland åtalspunkterna i åklagarens stämningsansökan i brottmålet. Som skäl för beslutet angavs bristande bevisning, särskilt om att GR och HS handlat i syfte att tillfoga huvudmannen skada, eller brist på tillräckliga konkreta bevis för att de begått en straffbelagd gärning. Åklagarmyndigheten i Klagenfurt lade således ned förundersökningen på grundval av gärningar som inte angavs i domslutet i den lagakraftvunna domen i det österrikiska brottmålet.

70

För att en åklagarmyndighets beslut om att lägga ned delar av förundersökningen på grund av bristande bevisning, vilket fattats efter en utredning under vilken olika typer av bevisning har insamlats och undersökts, ska anses utgöra ett beslut som grundar sig på en bedömning i sak krävs att beslutet slutligt fastslår att bevisningen är otillräcklig och att det utgör hinder mot att ärendet återupptas på grundval av samma bevisunderlag (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2014, M., C‑398/12, EU:C:2014:1057, punkt 30). Det ankommer i det nu aktuella fallet på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida så är fallet under omständigheterna i det nationella målet, mot bakgrund av EU-domstolens bristande tillgång till information i detta avseende.

71

När det gäller idem-villkoret, som ska prövas mot bakgrund av den rättspraxis som anges i punkterna 38 och 39 ovan, följer det av själva ordalydelsen i artikel 50 i stadgan att denna artikel förbjuder att samma person lagförs eller straffas flera gånger för samma brott (dom av den 23 mars 2023, Generalstaatsanwaltschaft Bamberg (Undantag från principen ne bis in idem), C‑365/21, EU:C:2023:236, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

72

I detta avseende framgår av EU-domstolens fasta praxis att det kriterium som är av betydelse vid bedömningen av huruvida det är fråga om samma brott, i den mening som avses i artikel 50 i stadgan, är gärningsidentitet. Med gärningsidentitet avses att det är fråga om samma uppsättning konkreta och med varandra oupplösligt förbundna omständigheter som legat till grund för en lagakraftvunnen dom eller motsvarande varigenom den berörda personen har frikänts eller dömts. Artikel 50 i stadgan innebär således ett förbud mot att det för samma gärning åläggs flera påföljder av straffrättslig karaktär i olika förfaranden med sådant syfte (dom av den 23 mars 2023, Generalstaatsanwaltschaft Bamberg (Undantag från principen ne bis in idem), C‑365/21, EU:C:2023:236, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

73

Det framgår dessutom av EU-domstolens praxis att frågan hur gärningen och det skyddsvärda intresset bestäms i nationell rätt saknar betydelse för bedömningen av huruvida det är fråga samma brott, eftersom omfattningen av det skydd som ges i artikel 50 i stadgan inte kan variera från en medlemsstat till en annan (dom av den 23 mars 2023, Generalstaatsanwaltschaft Bamberg (Undantag från principen ne bis in idem), C‑365/21, EU:C:2023:236, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

74

Det ska här framhållas att idem-villkoret innebär att det ska vara fråga om samma gärning. Principen ne bis in idem är följaktligen inte tillämplig om det i båda fallen inte är fråga om samma gärning, utan endast liknande gärningar (dom av den 23 mars 2023, Generalstaatsanwaltschaft Bamberg (Undantag från principen ne bis in idem), C‑365/21, EU:C:2023:236, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

75

Bedömningen av gärningsidentiteten ska nämligen utgå från vad som bildar en uppsättning konkreta omständigheter som avser i allt väsentligt samma händelseförlopp, eftersom de involverar samma gärningsman och är oupplösligt förbundna med varandra i tid och rum (dom av den 23 mars 2023, Generalstaatsanwaltschaft Bamberg (Undantag från principen ne bis in idem), C‑365/21, EU:C:2023:236, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

76

Om gärningarna däremot inte bildar en helhet av sådant nyss nämnt slag gäller enligt EU-domstolens praxis att enbart den omständigheten att den domstol vid vilken det andra förfarandet inletts konstaterar att den förmodade gärningsmannen har handlat med samma uppsåt inte anses tillräcklig för att säkerställa att det är fråga om en uppsättning konkreta och med varandra oupplösligt förbundna omständigheter som omfattas av begreppet ”samma gärning” i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen (dom av den 18 juli 2007, Kraaijenbrink, C‑367/05, EU:C:2007:444, punkt 29).

77

Vad beträffar det nu aktuella fallet framgår det av begäran om förhandsavgörande att stämningsansökan i det kroatiska brottmålet avser brott som GR och HS påstås ha begått mellan åren 2004 och 2006. Vidare har den hänskjutande domstolen påpekat att den förundersökning som GR och HS var föremål för i Österrike, som lades ned av åklagarmyndigheten i Klagenfurt, avsåg gärningar hänförliga till perioden mellan år 2002 och juli 2005 vilka är identiska med de gärningar som stämningsansökan i det kroatiska brottmålet avser. Den hänskjutande domstolen har således angett att denna förundersökning delvis avsåg gärningar som omfattas av stämningsansökan i det kroatiska brottmålet, vilket förklaras av att beviljandet av den aktuella krediten i Österrike i tiden låg före de i Kroatien begångna gärningarna. Om denna kredit inte hade erhållits, skulle det nämligen inte ha varit möjligt att genomföra det i det nationella målet aktuella förvärvet i Kroatien av fastigheter och bolagsandelar.

78

EU-domstolen konstaterar dock att tolkningsfrågan bygger på förutsättningen att stämningsansökan i det kroatiska brottmålet avser samma gärningar som legat till grund för den lagakraftvunna domen i det österrikiska brottmålet, i den mån det även ska tas hänsyn till domskälen i denna dom och motsvarande delar av andra beslut eller inlagor i den brottmålsprocess som ägt rum i Österrike.

79

I detta avseende ankommer det på den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig i detta avseende, att fastställa huruvida de gärningar som stämningsansökan i det kroatiska brottmålet avser är samma gärningar som de som prövats genom lagakraftvunnen dom i Österrike. EU-domstolen kan emellertid tillhandahålla den hänskjutande domstolen uppgifter om unionsrättens tolkning som kan användas vid bedömningen av frågan om gärningsidentitet (dom av den 23 mars 2023, Generalstaatsanwaltschaft Bamberg (Undantag från principen ne bis in idem), C‑365/21, EU:C:2023:236, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

80

Här kan för det första konstateras att det framgår av punkt 58 ovan att den hänskjutande domstolen vid prövningen av idem-villkoret är skyldig att beakta inte bara gärningar angivna i domslut eller motsvarande del av andra beslut och inlagor som överlämnats av den första medlemsstaten, utan även gärningar angivna i domskäl eller motsvarande del av andra beslut eller inlagor samt all relevant information om gärningar som legat till grund för en tidigare – genom lagakraftvunnen dom eller motsvarande – avslutad brottmålsprocess i den första medlemsstaten.

81

För det andra gäller att principen ne bis in idem inte kan anses omfatta eventuella brott som, trots att de begåtts under samma period som brott som prövats genom lagakraftvunnen dom eller motsvarande i en annan medlemsstat, avser andra gärningar än de som var föremål för prövning i nämnda dom eller motsvarande (se, analogt, dom av den 28 oktober 2022, Generalstaatsanwaltschaft München (Utlämning och ne bis in idem), C‑435/22 PPU, EU:C:2022:852, punkt 135 och där angiven rättspraxis).

82

I detta avseende ankommer det på den hänskjutande domstolen att, på grundval av en bedömning av samtliga relevanta omständigheter, pröva huruvida den lagakraftvunna domen i det österrikiska brottmålet och det eventuellt lagakraftvunna beslutet från åklagarmyndigheten i Klagenfurt att lägga ned förundersökningen angående ”Skiper-ärendet” avsåg gärningar som bestått i att GR och HS ska ha tillfogat Skiper Hoteli ekonomisk skada på grund av förvärvet av tomter till för högt pris och även huruvida nämnda dom och beslut avsåg samma brottsperiod som den som omfattas av stämningsansökan i det kroatiska brottmålet.

83

Om den hänskjutande domstolen efter denna prövning kommer fram till att så inte är fallet, måste den slå fast att det brottmål som den har att pröva inte avser samma gärningar som de som legat till grund för den lagakraftvunna domen i det österrikiska brottmålet och det eventuellt lagakraftvunna beslutet från åklagarmyndigheten i Klagenfurt samt därmed att principen ne bis in idem, i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen, jämförd med artikel 50 i stadgan, inte utgör hinder för ny lagföring.

84

Om den hänskjutande domstolen efter nämnda prövning däremot kommer fram till att GR och HS genom nämnda dom och beslut har befunnits vara skyldiga till och ådömts påföljd för – eller frikänts från ansvar för – samma gärningar som de som är föremål för den kroatiska brottmålsprocessen, måste den slå fast att det brottmål som den har att pröva avser samma gärningar som de som legat till grund för denna lagakraftvunna dom och detta eventuellt lagakraftvunna beslut. I annat fall skulle det nämligen bli fråga om dubbel lagföring och, i förekommande fall, dubbla straff i strid med principen ne bis in idem, i den mening som avses i artikel 54 i tillämpningskonventionen, jämförd med artikel 50 i stadgan.

85

Av det ovan anförda följer att tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Artikel 54 i tillämpningskonventionen, jämförd med artikel 50 i stadgan, ska tolkas så på så sätt att det vid bedömningen av huruvida principen ne bis in idem har iakttagits ska tas hänsyn till inte bara gärningar angivna i gärningsbeskrivningen i en av behörig myndighet upprättad stämningsansökan i ett brottmål i en annan medlemsstat och gärningar angivna i domslutet i den lagakraftvunna domen i nämnda brottmål, utan även till gärningar angivna i domskälen i denna dom och gärningar som omfattats av förundersökningen men sedermera kommit att utelämnas i stämningsansökan i brottmålet samt all relevant information om gärningar som legat till grund för en tidigare – genom lagakraftvunnen dom eller motsvarande – avslutad brottmålsprocess i den första medlemsstaten.

86

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna, som undertecknades i Schengen den 19 juni 1990 och trädde i kraft den 26 mars 1995, jämförd med artikel 50 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

ska tolkas på följande sätt:

Vid bedömningen av huruvida principen ne bis in idem har iakttagits ska hänsyn tas inte bara till gärningar angivna i gärningsbeskrivningen i en av behörig myndighet upprättad stämningsansökan i ett brottmål i en annan medlemsstat och gärningar angivna i domslutet i den lagakraftvunna domen i nämnda brottmål, utan även till gärningar angivna i domskälen i denna dom och gärningar som omfattats av förundersökningen men sedermera kommit att utelämnas i stämningsansökan i brottmålet samt all relevant information om gärningar som legat till grund för en tidigare – genom lagakraftvunnen dom eller motsvarande – avslutad brottmålsprocess i den första medlemsstaten.