1

Genom sitt överklagande har DI yrkat att domstolen ska upphäva den dom som tribunalen meddelade den 9 juni 2021, DI/ECB (T‑514/19, EU:T:2021:332) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken tribunalen ogillade den talan som DI väckt med stöd av artikel 270 FEUF och artikel 50a i stadgan för Europeiska unionens domstol. DI hade i sin talan yrkat, för det första, att tribunalen skulle ogiltigförklara Europeiska centralbankens (ECB) beslut av den 7 maj 2019 att av disciplinära skäl avskeda honom (nedan kallat det omtvistade avskedandebeslutet) och ECB:s beslut av den 25 juni 2019 att inte återuppta förfarandet (detta beslut och det omtvistade avskedandebeslutet kallas nedan tillsammans de omtvistade besluten), för det andra, att tribunalen skulle förordna att han skulle återinsättas i sin tjänst med verkan från och med den 11 maj 2019 samt, för det tredje, att tribunalen skulle förplikta ECB att ersätta honom för den ideella skada som han påstått sig ha lidit på grund av dessa beslut och det disciplinära förfarandets längd.

2

I artikel 12.3 i protokoll (nr 4) om stadgan för Europeiska centralbankssystemet (ECBS) och ECB (EUT C 202, 2016, s. 230), fogat till EU-fördraget och EUF-fördraget (nedan kallad ECBS-stadgan), föreskrivs följande:

”ECB-rådet ska anta en arbetsordning som fastställer den interna organisationen för ECB och dess beslutande organ.”

3

I artikel 36.1 i ECBS-stadgan föreskrivs följande:

”ECB-rådet ska på förslag av direktionen fastställa anställningsvillkoren för ECB:s personal.”

4

Med stöd av artikel 12.3 i ECBS-stadgan antog ECB-rådet arbetsordningen för Europeiska centralbanken, ändrad den 22 april 1999 (EGT L 125, 1999, s. 34) (nedan kallad arbetsordningen). Artikel 21 i arbetsordningen har rubriken ”Anställningsvillkor”, och där föreskrivs följande:

”21.1.   Anställningsförhållandet mellan ECB och dess personal skall regleras av ECB:s anställningsvillkor och personalregler.

21.2.   Anställningsvillkoren skall godkännas och vid behov ändras av ECB-rådet på förslag av direktionen. ECB:s allmänna råd skall höras enligt det förfarande som föreskrivs i denna arbetsordning.

21.3.   Anställningsvillkoren skall tillämpas med stöd av personalreglerna, vilka skall antas och vid behov ändras av direktionen.

21.4.   Personalkommittén skall höras innan nya anställningsvillkor eller personalregler antas. Kommittén skall avge sitt yttrande, i förekommande fall, till ECB-rådet eller till direktionen.”

5

Med stöd av artikel 36.1 i stadgan för ECBS antog Europeiska centralbankens råd (ECB-rådet) den 9 juni 1998 beslut om antagandet av anställningsvillkoren för Europeiska centralbankens personal, ändrat den 31 mars 1999 (EGT L 125, 1999, s. 32) (nedan kallade anställningsvillkoren).

6

I artikel 9 a i anställningsvillkoren föreskrivs följande:

”Anställningsförhållandet mellan ECB och dess anställda ska regleras av anställningsavtal som ingåtts i enlighet med dessa anställningsvillkor. I de av direktionen antagna personalreglerna ska närmare anges hur anställningsvillkoren ska tillämpas.”

7

I artikel 44 i anställningsvillkoren föreskrivs följande:

”Följande disciplinpåföljder kan vid behov åläggas anställda eller tidigare anställda som omfattas av dessa anställningsvillkor och som uppsåtligen eller på grund av vårdslöshet har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter i tjänsten:

…”

8

ECB:s direktion har med stöd av artikel 21.3 i arbetsordningen och artikel 9 a i anställningsvillkoren antagit European Central Bank Staff Rules (nedan kallade personalreglerna). I artikel 8.3.2 i personalreglerna föreskrivs följande:

”På grundval av en rapport som innehåller fakta och omständigheter som visar att en anställd har underlåtit att fullgöra sina skyldigheter i tjänsten … får direktionen eller verksamhetschefen, på direktionens vägnar, alltefter omständigheterna, fatta beslut enligt följande:

…

9

I artikel 8.3.7 i personalreglerna föreskrivs att ”[d]isciplinkommitténs ledamöter ska utöva sitt uppdrag i egenskap av enskilda personer och helt självständigt”.

10

I artikel 8.3.17 i personalreglerna föreskrivs följande:

”Beslut om vilken disciplinpåföljd som är lämpligast ska beträffande anställda i lönegrad I eller lägre fattas av verksamhetschefen, på direktionens vägnar, och beträffande anställda placerade högre upp än i lönegrad I, av direktionen …”

11

Bakgrunden till tvisten redovisas i punkterna 1–26 i den överklagade domen på följande sätt:

12

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 18 juli 2019 väckte DI talan och yrkade att tribunalen skulle ogiltigförklara de omtvistade besluten, förordna om hans återinsättande i tjänst och förplikta ECB att ersätta den ideella skada som han påstod sig ha lidit på grund av dessa beslut och det disciplinära förfarandets längd.

13

Till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring åberopade DI formellt nio grunder, men tribunalen ansåg med hänsyn till innehållet i ansökan att det var fråga om tio grunder. Den första grunden avsåg att den som fattat de omtvistade besluten inte haft befogenhet att göra det. Den andra grunden avsåg åsidosättande av artikel 8.3.2 i personalreglerna och av rättssäkerhetsprincipen. Den tredje grunden avsåg åsidosättande av principen att ”frågan om ansvar för brott ska avgöras innan frågan om disciplinärt ansvar kan prövas”, av principen om god förvaltning och av omsorgsplikten. Den fjärde grunden avsåg åsidosättande av artikel 8.3.7 i personalreglerna och av principen om opartiskhet, såsom den kommer till uttryck i artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan). Den femte grunden avsåg åsidosättande av rätten till försvar. Den sjätte grunden avsåg att ECB gjort uppenbart oriktiga bedömningar. Den sjunde grunden avsåg åsidosättande av rätten till oskuldspresumtion och av artikel 48 i stadgan. Den åttonde grunden avsåg åsidosättande av kravet på en skälig handläggningstid och av omsorgsplikten. Den nionde grunden avsåg åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Den tionde grunden, som hade åberopats i andra hand, avsåg åsidosättande av proportionalitetsprincipen.

14

I den överklagade domen fann tribunalen att talan inte kunde vinna bifall på någon av de tio grunder som DI hade åberopat till stöd för sina yrkanden om ogiltigförklaring, återinsättande i tjänst och skadestånd. Den ogillade följaktligen DI:s talan i sin helhet.

15

DI har yrkat att domstolen ska

16

ECB har yrkat att domstolen ska

17

DI har åberopat fem grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning avseende frågan om den som fattat de omtvistade besluten haft befogenhet att göra det. Den andra grunden består av två delar, varav den första avser att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning avseende artikel 8.3.2 i personalreglerna och rättssäkerhetsprincipen. Den tredje grunden avser att tribunalen åsidosatte rätten till oskuldspresumtion och artikel 48 i stadgan. Den fjärde grunden avser att tribunalen åsidosatte artikel 8.3.7 i personalreglerna och principen om opartiskhet. Den femte grunden avser att tribunalen åsidosatte sin prövningsskyldighet.

18

Som första grund för överklagandet har DI åberopat att tribunalen gjorde fel när den i punkterna 45–53 i den överklagade domen fann att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg den till stöd för denna åberopade första grunden, nämligen att direktionen inte haft befogenhet att fatta de omtvistade besluten.

19

För det första har DI gjort gällande att beslutet av den 10 juli 2018, även om det kan anses utgöra ett individuellt beslut, utgjorde en ändring av en allmän bestämmelse, nämligen artikel 8.3.17 i personalreglerna, eftersom beslutet innebar att delegeringen till ECB:s verksamhetschef återkallades. På grund av den så kallade dubbla natur som ett sådant beslut har borde personalkommittén ha hörts.

20

För det andra har DI gjort gällande att den tolkning som tribunalen gjorde, det vill säga att direktionen i ett enskilt fall kan ändra den regel som fastställs i denna artikel genom att återkalla denna delegering, innebär att befogenhetsfördelningen inom ECB inte är tydligt definierad, vilket strider mot kraven i domen av den 9 juli 2008, Kuchta/ECB (F‑89/07, EU:F:2008:97, punkt 62). DI anser följaktligen att det har skett ett åsidosättande av rättssäkerhetsprincipen och av reglerna om god förvaltning samt att den omständigheten att han underrättades om beslutet av den 10 juli 2018 inte räcker för att avhjälpa denna situation.

21

För det tredje har DI gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att han inte hade fråntagits någon garanti, eftersom det förhållandet att ett beslut fattas av kollegialt organ, även om det utgör en garanti för opartiskhet, inte ger alla rättsliga garantier.

22

ECB har för sin del gjort gällande att överklagandet inte kan tas upp till prövning såvitt avser den första grunden och att denna grund i vart fall inte kan medföra bifall till överklagandet.

23

Enligt ECB har DI i detta avseende inte tillräckligt klart angett på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts. Den har vidare gjort gällande att DI endast har upprepat den ståndpunkt som han anförde i målet vid tribunalen och att hans avsikt är att bestrida tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna i målet, nämligen att beslutet av den 10 juli 2018 inte medförde någon ändring av personalreglerna.

24

I sak har ECB bestritt vad DI har anfört i denna del och bland annat gjort gällande att direktionen, i beslutet av den 10 juli 2018, inte ändrade artikel 8.3.17 i personalreglerna, utan endast tillämpade vad som följer av denna bestämmelse.

25

Det framgår av artikel 256.1 andra stycket FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, samt artiklarna 168.1 d och 169.2 i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges vilka punkter i den överklagade domen som ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för yrkandet om att den ska upphävas, vid äventyr av att överklagandet avvisas i sin helhet eller såvitt avser den aktuella grunden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 december 2022, Picard/kommissionen, C‑366/21 P, EU:C:2022:984, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

26

Vad gäller det nu aktuella fallet finner domstolen, i motsats till vad ECB har påstått, att DI i sitt överklagande klart har angett vilka punkter i den överklagade domen som ifrågasätts inom ramen för den första grunden samt skälen till att han anser att dessa punkter är felaktiga, vilket gör det möjligt för domstolen att pröva domens lagenlighet.

27

Vad vidare gäller ECB:s påstående om att DI endast har upprepat de argument som han anförde i målet vid tribunalen och att hans överklagande i denna del endast utgör en begäran om omprövning av dessa argument, finner domstolen att DI genom den första grunden har bestritt tribunalens tolkning och tillämpning av unionsrätten.

28

När en klagande bestrider tribunalens tolkning eller tillämpning av unionsrätten kan de rättsfrågor som prövades i målet vid tribunalen dock på nytt tas upp till diskussion i målet om överklagande. Om en klagande inte på detta sätt kunde utforma sitt överklagande med åberopande av grunder och argument som redan åberopats i målet vid tribunalen, skulle nämligen överklagandeinstitutet förlora en del av sin betydelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 juli 2021, DK/utrikestjänsten, C‑851/19 P, EU:C:2021:607, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

29

Slutligen instämmer domstolen i vad generaladvokaten har anfört i punkt 27 i sitt förslag till avgörande, nämligen att domstolens prövning i mål om överklagande – i motsats till vad ECB tycks anse – omfattar frågan om vilken rättslig karaktär som ska tillskrivas ett beslut som fattats av administrationen med stöd av tillämplig unionslagstiftning och frågan om vilka verkningar detta beslut, eftersom dessa frågor utgör rättsfrågor.

30

Härav följer att överklagandet kan tas upp till prövning såvitt avser den första grunden.

31

Domstolen övergår nu till att pröva huruvida överklagandet kan vinna bifall såvitt avser denna grund. I detta avseende kan det inledningsvis konstateras att DI:s argument att personalkommittén borde ha hörts innan beslutet av den 10 juli 2018 fattades bygger på antagandet att direktionen, enligt artikel 8.3.17 i personalreglerna, avsade sig sin befogenhet enligt artikel 44 ii) i anställningsvillkoren att själv ålägga anställda i lönegrad I eller lägre en disciplinpåföljd, såsom uppsägning eller avskedande. Det måste således prövas huruvida personalreglerna, som direktionen själv antagit och som enligt artikel 21.3 i arbetsordningen genomför anställningsvillkoren, gav direktionen befogenhet att ålägga disciplinpåföljden uppsägning eller avskedande.

32

Därvid framgår det klart av ordalydelsen i artikel 8.3.17 i personalreglerna, särskilt av uttrycket ”på direktionens vägnar”, att de beslut som ECB:s verksamhetschef fattar ger uttryck för direktionens beslut och att direktionen är fullt ansvarig för verksamhetschefens beslut, vilka rättsligt sett kan tillskrivas direktionen. Detta slog tribunalen helt riktigt fast i punkt 49 i den överklagade domen och DI har inte bestritt denna bedömning sitt överklagande. Detta innebär att de beslut som verksamhetschefen fattar med stöd av denna bestämmelse i personalreglerna ska anses utgöra beslut som ger uttryck för direktionens beslut.

33

I motsats till det antagande som ligger till grund för DI:s argument framgår det således av en bokstavstolkning av artikel 8.3.17 i personalreglerna att direktionens antagande av denna bestämmelse inte innebär att den har överfört en egen beslutsbefogenhet till verksamhetschefen som hindrar direktionen från att i ett enskilt fall själv fatta beslut om vilken som är den lämpligaste disciplinpåföljden att ålägga en anställd.

34

Vad vidare gäller den kontextuella och teleologiska tolkningen av artikel 8.3.17 i personalreglerna föreskrivs i artikel 8.3.2 i dessa regler att direktionen får fatta beslut om att inleda ett disciplinärt förfarande beträffande anställda placerade högre upp än i lönegrad L och att verksamhetschefen, ”på direktionens vägnar”, får fatta ett sådant beslut beträffande anställda i lönegrad L eller lägre. I fall där verksamhetschefen fattat beslut om att inleda ett disciplinärt förfarande ska direktionen enligt den sistnämnda bestämmelsen i personalreglerna omedelbart underrättas om detta.

35

Såsom generaladvokaten i allt väsentligt har påpekat i punkterna 60 och 62 i sitt förslag till avgörande framgår av detta att denna underrättelseskyldighet syftar till att direktionen, i förekommande fall, ska kunna ingripa i förfarandet och själv besluta vilken disciplinpåföljd som ska åläggas. Denna möjlighet för direktionen att ingripa i ett förfarande som inletts av verksamhetschefen ingår således i det bemyndigandesystem som införts genom artikel 8.3.17 i personalreglerna.

36

Enligt artikel 44 ii) i anställningsvillkoren är det nämligen endast direktionen i egenskap av kollegial myndighet som har rätt att ålägga de strängaste disciplinpåföljderna. Endast två mindre stränga disciplinpåföljder, nämligen skriftlig varning och skriftlig reprimand, får åläggas av en enda person, det vill säga generaldirektören för personalfrågor eller en direktionsledamot, beroende på vilken lönegrad som de berörda anställda har, vilket även framgår av artikel 8.3.2 i personalreglerna.

37

Det nu sagda innebär, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 58 i sitt förslag till avgörande, att direktionen genom antagandet av artikel 8.3.17 i personalreglerna inte kan anses ha avstått sin beslutanderätt i fråga om individuella beslut om disciplinpåföljder (se även, för ett liknande resonemang, dom av den 26 maj 2005, Tralli/ECB, C‑301/02 P, EU:C:2005:306, punkterna 60 och 61).

38

Domstolen vill, i likhet med vad tribunalen gjorde i punkt 49 i den överklagade domen, därvid erinra om att unionens institutioner och organ har ett stort handlingsutrymme internt att organisera verksamheten utifrån sina respektive uppgifter och behov. Behovet av att säkerställa att det beslutsfattande organet kan fungera ligger även i linje med en grundläggande princip för alla institutionella system (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 maj 2005, Tralli/ECB, C‑301/02 P, EU:C:2005:306, punkterna 58 och 59 och där angiven rättspraxis).

39

Av det nyss anförda följer att direktionen enligt personalreglerna har befogenhet att själv fatta beslut i disciplinärenden som rör anställda i lönegrad I eller lägre, såsom DI, precis som den gjorde i hans fall genom beslutet av den 10 juli 2018.

40

Detta innebär att nämnda beslut inte kan anses ha en så kallad dubbel natur och att det inte var nödvändigt att höra personalkommittén innan det fattades.

41

Vad därefter gäller frågan huruvida DI har fog för sitt påstående att en tolkning som den nyss angivna får till följd att befogenhetsfördelningen i disciplinärenden inom ECB inte kan anses vara klart definierad och därmed strider mot rättssäkerhetsprincipen och reglerna om god förvaltning, vill domstolen erinra om följande. Rättssäkerhetsprincipen kräver att de som berörs av en unionslagstiftning ska kunna få kännedom om den exakta omfattningen av de skyldigheter som de åläggs genom bestämmelsen. Enskilda måste nämligen på ett otvetydigt sätt kunna få kännedom om sina rättigheter och skyldigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 februari 2022, Stichting Rookpreventie Jeugd m.fl., C‑160/20, EU:C:2022:101, punkt 41).

42

Rättssäkerhetsprincipen och kravet på att förvaltningsbeslut ska vara transparenta medför i princip en skyldighet för institutionerna att offentliggöra den befogenhetsfördelning som gäller inom dem och de bemyndigandebeslut som de fattar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 september 1986, AKZO Chemie och AKZO Chemie UK/kommissionen, 5/85, EU:C:1986:328, punkt 39).

43

Domstolen konstaterar dock, i likhet med vad tribunalen anförde i punkt 50 i den överklagade domen, att artikel 8.3.17 i personalreglerna har offentliggjorts och att ECB valde att inte offentliggöra beslutet av den 10 juli 2018 av det skälet att detta låg i DI:s intresse. DI har i sitt överklagande inte ifrågasatt detta val.

44

Mot bakgrund av den ovan i punkterna 31–37 gjorda prövningen av ordalydelsen i artikel 8.3.17 i personalreglerna och det sammanhang som den ingår i finner domstolen även, i likhet med vad generaladvokaten har anfört i punkt 73 i sitt förslag till avgörande, att denna bestämmelse är så klar att de anställda kan förstå att disciplinpåföljder alltid åläggs på direktionens vägnar och att direktionen är ansvarig för påföljderna samt att direktionen, i förekommande fall, kan ingripa i ett disciplinärt förfarande för att ålägga en disciplinpåföljd.

45

Tribunalen gjorde följaktligen inte en felaktig rättstillämpning när den i punkterna 45 och 51 i den överklagade domen fann att personalreglerna inte medförde en skyldighet för direktionen att höra personalkommittén innan den fattade beslutet av den 10 juli 2018 och det omtvistade avskedandebeslutet, vilka inte utgjorde en ändring av personalreglerna.

46

Slutligen finner domstolen att DI:s argument att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den i punkt 52 i den överklagade domen fann att han inte hade fråntagits någon garanti på grund av att direktionen fattat de omtvistade besluten är verkningslöst. Tribunalens bedömning i denna punkt får nämligen anses vara överflödig för utgången i målet.

47

Av fast rättspraxis framgår att i ett mål om överklagande anses anmärkningar som riktas mot för utgången överflödiga domskäl i en dom från tribunalen inte kunna medföra bifall till ett yrkande om att domen ska upphävas och de ska således lämnas utan avseende som verkningslösa (dom av den 21 oktober 2021, parlamentet/UZ, C‑894/19 P, EU:C:2021:863, punkt 80 och där angiven rättspraxis).

48

Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

49

Genom den andra grundens första del har DI gjort gällande att tribunalen, i punkterna 93–96 i den överklagade domen, gjorde en felaktig rättslig kvalificering av de faktiska omständigheterna med avseende på begreppet ”upptäckten av de faktiska omständigheterna” i artikel 8.3.2 i personalreglerna. Detta ledde till att tribunalen felaktigt slog fast att DI:s talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg den till stöd för denna åberopade andra grunden, som rörde åsidosättande av nämnda bestämmelse och av rättssäkerhetsprincipen. Tribunalen gjorde enligt DI samma felaktiga rättstillämpning i punkterna 132 och 241 i den överklagade domen.

50

Till utveckling av detta har DI anfört följande. Hans personalakt innehöll varken ”betalningar” eller ”bevis på betalningar”. Vidare fanns de uppgifter som framgick av personalakten helt tillgängliga senast i oktober 2014, och ECB hade därmed vid denna tidpunkt möjlighet att göra den prima facie-bedömning som krävs enligt begreppet ”upptäckten av de faktiska omständigheterna”, vilket ECB dock avstod från att göra. I motsats till vad tribunalen slog fast i nämnda punkter i den överklagade domen var således de faktiska omständigheterna avseende fakturorna för stöd efter skolan preskriberade vid den tidpunkt då den del av det disciplinära förfarandet som avsåg dessa omständigheter inleddes, det vill säga den 19 september 2017. DI har dessutom ifrågasatt tribunalens bedömning att det i detta avseende hade betydelse att uppgifterna i hans personalakt var av känslig karaktär och har hävdat att det inte fanns något egentligt skäl för disciplinkommittén att göra en noggrann prövning av personalakten.

51

I sin replik har DI även anfört att tribunalens hänvisning till fakturorna för stöd efter skolan i samband med bedömningen av påståendet att han betalade B i kontanter, vid kvalificeringen av begreppet ”upptäckten av de faktiska omständigheterna” byggde på en felaktig tolkning av artikel 8.3.2 i personalreglerna och en missuppfattning av handlingarna i målet.

52

ECB har för sin del gjort gällande att överklagandet inte kan tas upp till prövning såvitt avser den andra grundens första del, alternativt att den inte kan medföra bifall till överklagandet.

53

Inledningsvis ska det erinras om att domstolen i ett mål om överklagande inte är behörig att fastställa de faktiska omständigheterna och i princip inte heller att pröva den bevisning som tribunalen har godtagit till stöd för dessa omständigheter. Om bevisupptagningen har skett på ett riktigt sätt och om de allmänna rättsprinciper och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det nämligen tribunalen ensam som ska bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas, med förbehåll för det fall att bevisningen har missuppfattats (dom av den 26 maj 2005, Tralli/ECB, C‑301/02 P, EU:C:2005:306, punkt 78, och dom av den 30 juni 2022, Camerin/kommissionen, C‑63/21 P, ej publicerad, EU:C:2022:516, punkt 32 och där angiven rättspraxis). När tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna är domstolen nämligen behörig att pröva den rättsliga kvalificeringen av dessa omständigheter och de rättsföljder som tribunalen har funnit att denna ska medföra (dom av den 18 juni 2020, kommissionen/RQ, C‑831/18 P, EU:C:2020:481, punkt 93 och där angiven rättspraxis).

54

Vad beträffar det nu aktuella fallet gör domstolen följande bedömning. DI har gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig kvalificering av de faktiska omständigheter som omfattas av begreppet ”upptäckten av de faktiska omständigheter” som medför att preskriptionstiden börjar löpa, men han har däremot inte ifrågasatt tribunalens tolkning av detta begrepp i punkt 64 i den överklagade domen. Där anförde tribunalen att ”[d]et ska … godtas … att upptäckten av de faktiska omständigheterna i den mening som avses i artikel 8.3.2 i personalföreskrifterna sker vid den tidpunkt då de kända faktiska omständigheterna är tillräckliga för att möjliggöra en prima facie-bedömning av huruvida det föreligger en underlåtenhet att fullgöra skyldigheter i tjänsten”.

55

DI vill med sin argumentation nämligen endast få fastställt att de faktiska omständigheter som var tillräckliga för att möjliggöra en sådan prima facie-bedömning var kända senast i oktober 2014, genom att påstå att fakturorna för stöd efter skolan fanns i hans personalakt och att denna akt inte innehöll några bevis på betalning.

56

Denna argumentation utgör således endast ett sätt att försöka få till stånd en omprövning av DI:s ansökan i målet vid tribunalen, vilket dock faller utanför domstolens behörighet (dom av den 15 juli 2021, DK/utrikestjänsten, C‑851/19 P, EU:C:2021:607, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

57

Härtill kommer att i den mån en sådan argumentation syftar till att ifrågasätta de faktiska omständigheterna, såsom de fastställts och bedömts av tribunalen, så innebär även detta att den faller utanför domstolens prövning i målet om överklagande enligt den rättspraxis som anges i punkt 53 ovan.

58

Slutligen finner domstolen att i den mån DI i sin replik har gjort gällande att tribunalen ”missuppfattade handlingarna i målet”, så räcker det att erinra om att det av artikel 127.1 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 190.1 i dessa regler, framgår att nya grunder inte får åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under rättegången. DI hade dock möjlighet att åberopa en sådan missuppfattning i sitt överklagande och därmed kan detta argument inte tas upp till prövning.

59

Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att överklagandet inte kan bifallas såvitt avser den andra grundens första del.

60

DI har genom den andra grundens andra del, som åberopats i andra hand, först gjort gällande följande. I punkterna 98–100 och 203 i den överklagade domen, i den del det i sistnämnda punkt hänvisas till punkt 99, lade tribunalen till omständigheter som inte fanns i det omtvistade avskedandebeslutet och överskred sin befogenhet när den fann att det förhållandet att den första och andra delen av ärendet rörande DI var preskriberade inte räckte för att medföra bifall till DI:s talan om ogiltigförklaring av avskedandebeslutet såvitt avsåg den till stöd för denna åberopade andra grunden i dess helhet. DI har nämligen hävdat att ECB i avskedandebeslutet, särskilt vad gäller proportionalitetsprincipen, inte angav några skäl till varför var och en av de tre grupperna av omständigheter oåterkalleligen skulle ha skadat förtroendeförhållandet mellan ECB och DI och utgjort tillräcklig grund för att avskeda honom.

61

Vidare anser DI att tribunalen underlät att bemöta de anmärkningar som han hade anfört i punkt 158 i sin ansökan, inom ramen för den till stöd för talan åberopade tionde grunden. Dessa anmärkningar gick ut på att ECB inte hade förklarat varför var och en av de tre grupperna av omständigheter oåterkalleligen hade skadat nämnda förtroendeförhållande mot bakgrund av proportionalitetsprincipen.

62

DI har i sin replik närmare angett att det är ECB:s underlåtenhet att beakta proportionalitetsprincipen i beslutsprocessen som han ifrågasätter och att tribunalen dömde utöver vad som yrkats av parterna (ultra petita) genom att lägga till en motivering som inte fanns i det omtvistade avskedandebeslutet samt genom att i punkterna 212–241 i den överklagade domen anse att ECB:s förlorade förtroende för DI utgjorde en försvårande omständighet.

63

BCE har för sin del gjort gällande att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del.

64

Domstolen finner först att det saknas fog för DI:s påstående att tribunalen underlät att bemöta de anmärkningar som han anfört i punkt 158 i sin ansökan, inom ramen för den till stöd för talan åberopade tionde grunden. I punkterna 208–214 i den överklagade domen bemötte tribunalen nämligen anmärkningen om att den i avskedandebeslutet angivna försvårande omständigheten i form av ECB:s förlorade förtroende för DI inte kunde anses vara skild från de omständigheter som i sig lagts honom till last och var uppenbart oriktig. I punkterna 98 och 99 i den överklagade domen prövade tribunalen dessutom anmärkningen om att ECB inte hade förklarat på vilket sätt de tre grupperna av omständigheter, betraktade var och en för sig, ”oåterkalleligen hade skadat förtroendeförhållandet [mellan ECB och DI]”. Detta har DI själv har medgett i punkt 38 i sitt överklagande. Härtill kommer att tribunalen, i den del av domen som avsåg den till stöd för talan åberopade tionde grunden, gjorde en prövning av det omtvistade avskedandebeslutets proportionalitet mot bakgrund av det som lagts DI till last med anledning av fakturorna för stöd efter skolan, varefter den i punkt 244 i den överklagade domen slog fast att det saknades fog för det som DI anfört till utveckling av nämnda grund. Därutöver gjorde tribunalen en prövning av huruvida motiveringen i avskedandebeslutet kunde anses vara tillräcklig. De i sistnämnt avseende aktuella punkterna i den överklagade domen (182–193) har inte ifrågasatts av DI i målet om överklagande.

65

Domstolen konstaterar därefter att DI:s anmärkning avseende punkt 99 i den överklagade domen bygger på en läsning av denna punkt som är tagen ur sitt sammanhang. I punkt 98 i den överklagade domen redogjorde tribunalen nämligen för de skäl som ECB hade angett i det omtvistade avskedandebeslutet för att förklara varför var och en av de tre delarna av disciplinärendet på ett oåterkalleligt sätt skulle anses ha påverkat det förtroende som ligger till grund för ECB:s relation med sin personal.

66

Vad i övrigt gäller det som DI gjort gällande angående att tribunalen lade till omständigheter som inte fanns i det omtvistade avskedandebeslutet, att den överskred sin behörighet och att den dömde utöver vad som yrkats av parterna (ultra petita), finner domstolen att detta inte kan tas upp till prövning i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 25 ovan. DI har nämligen inte med den precision som krävs enligt denna rättspraxis angett vilka omständigheter som han påstår att tribunalen skulle ha lagt till i detta beslut eller varför den skulle ha överskridit sin behörighet eller dömt utöver vad som yrkats av parterna (ultra petita).

67

Härav följer att talan inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del och därmed inte såvitt avser någon del av den grunden.

68

DI har som tredje grund åberopat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den i punkterna 119–121, 124, 125 och 132 i den överklagade domen fann att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg den till stöd för denna åberopade sjunde grunden, som rörde åsidosättande av rätten till oskuldspresumtion och av artikel 48 i stadgan. Enligt DI påverkar denna felaktiga rättstillämpning på samma sätt punkterna 163 och 164 i domen. Till utveckling av denna grund har DI inledningsvis anfört följande. Visserligen höll ECB i det omtvistade avskedandebeslutet honom inte formellt ansvarig för att fakturorna för stöd efter skolan inte var äkta och sanningsenliga. ECB angav emellertid i avskedandebeslutet att dessa fakturor fick anses vara oriktiga, och enligt DI står det klart att ECB lade den omständigheten till grund för de omtvistade besluten, trots att de förundersökningar som inletts mot honom för samma gärningar hade lagts ned på grund av det inte fanns några brottsmisstankar.

69

DI anser således att det är uppenbart att tribunalen missuppfattade handlingarna i målet och de omtvistade besluten och att det var på grund av denna missuppfattning som den inte fann att de nämnda fakturornas oriktighet utgjorde en grundläggande förutsättning för att avskeda honom och betecknade fakturorna som ”olämpliga”. Det var även på grund av detta som den underlät att beakta den omständigheten att ECB hade underrättats om att det saknades skäl att misstänka bedrägeri, vilket innebar att fakturorna inte kunde anses vara oriktiga. Tribunalen gjorde enligt DI en felaktig bedömning när den fann att ECB inte hade åsidosatt DI:s rätt till oskuldspresumtion genom att fatta de omtvistade besluten.

70

DI har i sin replik därutöver anfört att den omständigheten att åklagarmyndighetens beslutade att lägga ned utredningen måste anses innebära att den ansåg att fakturorna för stöd efter skolan inte kunde anses vara förfalskade. Han har även anfört att ECB:s påstående att åklagarmyndigheten hade bekräftat att det inte fanns någon officiell registrering av hjälpläraren C och att det skatteregistreringsnummer som angavs på hennes fakturor inte hade tilldelats någon är felaktigt.

71

ECB har för sin del gjort gällande att talan inte kan bifallas på den tredje grunden.

72

Domstolen konstaterar inledningsvis att det som DI anfört till utveckling av den tredje grunden i själva verket syftar till att vid domstolen få till stånd en ny prövning av de faktiska omständigheterna och bevisningen, bland annat av de omtvistade besluten och vad åklagarmyndigheten kommit fram till. Såsom framgår av den rättspraxis som anges punkt 53 ovan omfattas detta inte av domstolens behörighet i mål om överklagande, med förbehåll det fall att tribunalen har missuppfattat de faktiska omständigheterna och bevisningen.

73

Vad därefter gäller en sådan missuppfattning som gjorts gällande av DI, framgår av rättspraxis att han är skyldig att klart ange vilka omständigheter som han menar att tribunalen har missuppfattat och att visa de bedömningsfel som enligt honom har föranlett denna missuppfattning. Det ska dessutom utifrån handlingarna i målet vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav (dom av den 1 augusti 2022, Kerstens/kommissionen, C‑447/21 P, ej publicerad, EU:C:2022:612, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

74

Av fast rättspraxis framgår även att domstolens prövning av en grund som avser att tribunalen missuppfattade viss bevisning är begränsad till en kontroll av att tribunalen, genom att lägga den delen av bevisningen till grund för sitt resonemang, inte uppenbart överskred gränserna för en skälig bedömning av den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 28 november 2019, LS Cable CustSystem/kommissionen, C‑596/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:1025, punkt 25, och dom av den 23 mars 2023, PV/kommissionen, C‑640/20 P, EU:C:2023:232, punkt 134 och där angiven rättspraxis).

75

Vad gäller det nu aktuella fallet kan det konstateras att DI i allt väsentligt har gjort gällande att tribunalen missuppfattade handlingarna i målet och de omtvistade besluten när den i punkt 120 i den överklagade domen kvalificerade fakturorna för stöd efter skolan som ”olämpliga”. Enligt DI borde tribunalen ha konstaterat att den omständigheten att fakturorna var oäkta utgjorde en grundläggande förutsättning för att avskeda honom och att ECB, sedan förundersökningen mot honom beträffande bedrägeri lagts ned och mot bakgrund av vad åklagarmyndigheten kommit fram till, inte längre kunde betrakta dessa fakturor som oäkta.

76

I punkterna 119 och 120 i den överklagade domen anförde tribunalen följande:

77

Domstolen finner att dessa två punkter i den överklagade domen innehåller en korrekt sammanfattning av innehållet i punkterna 29–32 i det omtvistade avskedandebeslutet och det inte framgår av dessa punkter i domen att tribunalen hade missuppfattat nämnda beslut.

78

Av detta följer vidare att – i motsats till vad DI har hävdat – den omständigheten att fakturorna för stöd efter skolan var oäkta inte utgjorde en grundläggande förutsättning för att avskeda honom. Såsom tribunalen påpekade i nämnda punkt 120 grundade ECB nämligen inte avskedandebeslutet på denna omständighet, utan på en försumlighet från DI:s sida som ansågs vara särskilt allvarlig.

79

Därtill kan följande konstateras. I punkt 124 i den överklagade domen fann tribunalen visserligen att direktionens beslut att inte återuppta förfarandet, efter att den fått kännedom om nedläggningen av förundersökningen angående fakturorna för stöd efter skolan i synnerhet, i synnerhet grundade sig på den omständigheten att åklagarmyndigheten hade bekräftat att det inte fanns någon officiell registrering av hjälpläraren C och att det skatteregistreringsnummer som angavs på hennes fakturor inte var riktigt. Av detta konstaterande från tribunalens sida, vilket, såsom framgår av punkt 24 i domen, grundades på åklagarmyndighetens skrivelse till ECB av den 30 april 2019, vilken registrerades den 15 maj 2019, kan det dock inte på ett uppenbart sätt anses framgå att tribunalen hade missuppfattat handlingarna i målet eller gjort en felaktig tolkning av denna skrivelse.

80

Slutligen påpekar domstolen att det framgår av fast rättspraxis att oskuldspresumtionen utgör en allmän princip i unionsrätten, som anges i artikel 48.1 i stadgan. Det är fråga om en kränkning av denna princip om ett rättsligt avgörande eller ett offentligt uttalande rörande en tilltalad innehåller ett klart uttalande – trots att det inte finns någon fällande dom som vunnit laga kraft – om att vederbörande har begått det aktuella brottet. Såsom tribunalen riktigt påpekade i punkt 118 i den överklagade domen ska det i detta sammanhang fästas uppmärksamhet på betydelsen av myndigheternas ordval och de särskilda omständigheter under vilka uttalandet gjorts samt det aktuella förfarandets art och det sammanhang som det ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 mars 2021, Pometon/kommissionen, C‑440/19 P, EU:C:2021:214, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

81

Såsom tribunalen också påpekade i punkt 123 i den överklagade domen har oskuldspresumtionen bland annat till syfte att förhindra att offentliga myndigheter behandlar personer med avseende på vilka förundersökningen eller åtalet har lagts ned som om de befunnits skyldiga till det brott som lagts dem till last (Europadomstolen, 28 juni 2018, G.I.E.M. S.R.L. m.fl. mot Italien, CE:ECHR:2018:0628JUD000182806, punkt 314).

82

Det framgår för övrigt av Europadomstolens praxis att det inte per automatik är fråga om ett åsidosättande av oskuldspresumtionen i fall där en person har befunnits skyldig till en disciplinförseelse på grund av gärningar som är identiska med dem som personen inom ramen för en tidigare brottsutredning varit misstänkt för men inte blivit dömd för. Under förutsättning att den berörda personen inte hålls straffrättsligt ansvarig har de disciplinära organen nämligen befogenhet och förmåga att självständigt fastställa de faktiska omständigheterna i de ärenden som de har att pröva (Europadomstolen, 13 april 2021, Istrate mot Rumänien, CE:ECHR:2021:0413JUD004454613, § 59).

83

Såsom tribunalen anförde i punkterna 120 och 125 i den överklagade domen innehåller de omtvistade besluten dock inte något fastställande av DI:s skuld med avseende på det bedrägeribrott som förundersökningen avsåg. Detta innebär att tribunalen inte gjorde en felaktig rättstillämpning när den i punkterna 121 och 125 i den överklagade domen fann att ECB inte hade åsidosatt DI:s rätt till oskuldspresumtion genom att fatta de omtvistade besluten.

84

Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

85

Genom den fjärde grunden, som avser punkterna 139–146 i den överklagade domen, har DI gjort gällande att tribunalen gjorde fel när den fann att hans talan inte kunde vinna bifall på den till stöd för denna åberopade fjärde grunden, som rörde åsidosättande av artikel 8.3.7 i personalreglerna och av principen om opartiskhet. Till utveckling av denna grund för överklagandet har DI inledningsvis anfört följande. Tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att disciplinkommittén varken hade agerat på ett orimligt sätt eller gjort en partisk utredning genom att kontrollera DI:s påstående att han brukade betala sina fakturor kontant, trots att den rättsfråga som tribunalen skulle pröva var huruvida det föreskrivna förfarandet gav disciplinkommittén befogenhet att göra dessa kontroller. Tribunalen borde emellertid ha konstaterat att så inte var fallet, eftersom disciplinkommitténs mandat endast avsåg fakturorna för fysioterapi och apotekskvittona.

86

Vidare DI har anfört att disciplinkommittén var partisk, att kommittén inte hade kunnat finna några uppgifter i hans personalakt och att den rättspraxis som tribunalen hänvisade till inte ger stöd för dess resonemang. Slutligen har DI anfört att tribunalen missuppfattade handlingarna i målet i den mån den av tribunalen i punkt 141 i den överklagade domen påtalade omständigheten att DI:s tidigare ombud hade betvivlat att varje betalning till B motsvarades av ett uttag inte förekom i de omtvistade besluten samt att tribunalen satte sig i disciplinkommitténs ställe genom att ange skäl som inte var de som legat till grund för kommitténs överväganden. Enligt DI innebär detta att fakturorna för stöd efter skolan inhämtades i strid med väsentliga formföreskrifter och utgjorde otillåten bevisning.

87

ECB har för sin del gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

88

Som fjärde grund för överklagandet har DI i allt väsentligt åberopat att det förfarande som disciplinkommittén följde för att inhämta fakturorna för stöd efter skolan som bevisning var rättsstridigt och att disciplinkommittén inte skaffade sig tillgång till dessa fakturor på rätt sätt. Detta utgör omständigheter som får åberopas i ett mål om överklagande, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 53 ovan.

89

Domstolen finner dock att DI inte kan vinna framgång med sin argumentation i den del han har gjort gällande att tribunalen gjorde fel när den inte prövade vare sig denna rättsfråga eller den fjärde grund som han åberopat till stöd för sin talan.

90

Det framgår nämligen otvetydigt av punkt 145 i den överklagade domen att tribunalen inte kunde finna annat än att disciplinkommittén hade rätt att ta del av DI:s personalakt och göra utredningar i denna och att det förfarande som kommittén hade följt för att inhämta fakturorna för stöd efter skolan var rättsenligt.

91

I detta avseende konstaterar domstolen för det första att det framgår av rättspraxis att tribunalens motivering kan vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om varför tribunalen inte har godtagit deras argument och att domstolen får ett tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning, vilket är fallet i förevarande mål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 mars 2017, Ellinikos Chrysos/kommissionen, C‑100/16 P, EU:C:2017:194, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

92

För det andra finner domstolen, i motsats till vad DI har hävdat, att tribunalens motivering i punkt 145 i den överklagade domen inte utgör felaktig rättstillämpning.

93

Även om disciplinkommitténs mandat visserligen avsåg fakturorna för fysioterapi och apotekskvittona, såsom DI hade gjort gällande i målet, gjorde tribunalen nämligen en riktig bedömning när den – bland annat i punkterna 136 och 145 i den överklagade domen – fann att disciplinkommittén enligt personalreglerna har till uppgift att utreda och fastställa de faktiska omständigheterna så noggrant som möjligt, att avge ett yttrande om huruvida de faktiska omständigheterna är fastställda, att bedöma allvaret i dem och att föreslå en eventuell disciplinpåföljd. För att fullgöra detta uppdrag kan kommittén behöva få tillgång till berörda personens personalakt.

94

Det förhållandet att tribunalen gjorde dessa konstateranden kan inte heller anses innebära att den satte sig i disciplinkommitténs ställe, i motsats till vad DI har påstått.

95

I övrigt står det klart att DI endast har upprepat vad han anfört i målet vid tribunalen utan att närmare förklara på vilket sätt tribunalen skulle ha gjort en felaktig rättstillämpning genom att underkänna hans argumentation och att han därmed vill få till stånd en ny prövning i domstolen av de faktiska omständigheterna och bevisningen. Såsom framgår av den rättspraxis som anges i punkt 53 ovan omfattas detta inte av domstolens behörighet i mål om överklagande, med förbehåll för det fall att de faktiska omständigheterna och bevisningen har missuppfattats.

96

Slutligen kan det, i den mån som DI har åberopat att det skett en sådan missuppfattning, konstateras att han inte klart angett vilka omständigheter eller vilken bevisning tribunalen skulle ha missuppfattat och än mindre styrkt eventuella bedömningsfel från tribunalens sida, såsom krävs enligt den rättspraxis som anges i punkt 73 ovan.

97

Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden.

98

Som femte grund för överklagandet har DI åberopat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att hans talan inte kunde vinna bifall på den till stöd för denna åberopade sjätte grunden, som avsåg uppenbart oriktiga bedömningar. Till utveckling av denna grund för överklagandet har DI inledningsvis anfört följande. Förutom att punkterna 163 och 164 i den överklagade domen är felaktiga av de skäl som åberopats till stöd för den tredje grunden, gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning i punkterna 165, 166 och 173 i den överklagade domen, eftersom DI hade visat att ECB hade underlåtit att beakta ett stort antal bevis, bland annat uttalandena från hans maka och hans döttrar. Vidare har DI anfört att tribunalen, i motsats till vad som anges i punkt 160 i den överklagade domen, inte säkerställde det effektiva domstolsskydd som garanteras i artikel 47 i stadgan, eftersom den inte gjorde en fullständig prövning av de faktiska omständigheterna och bevisningens bevisvärde eller kontrollerade huruvida bevisningen var materiell riktig, tillförlitlig och samstämmig. Den gjorde inte heller en noggrann prövning av bevisningen.

99

ECB har för sin del gjort gällande att överklagandet inte kan tas upp till prövning såvitt avser den femte grunden och att denna grund i vart fall inte kan leda till bifall till överklagandet.

100

Såsom framgår av punkterna 158–162 i den överklagade domen, vilka inte har ifrågasatts av DI i förevarande mål, fann tribunalen att den till stöd för talan åberopade sjätte grunden inte skulle anses avse att ECB hade gjort uppenbart oriktiga bedömningar i skälen till det omtvistade avskedandebeslutet, utan i stället att ECB hade gjort en ofullständig prövning av omständigheterna i ärendet och bedömt bevisningen felaktigt samt gjort en felaktig rättstillämpning. Tribunalen fann nämligen att en sådan omkvalificering av den sjätte grunden var nödvändig med hänvisning till att – såsom framgår av punkt 160 i den överklagade domen – den, i enlighet med kravet på ett effektivt domstolsskydd enligt artikel 47 i stadgan, bland annat hade att göra en fullständig prövning av de faktiska omständigheterna och att pröva huruvida den åberopade bevisningen var materiellt riktig, tillförlitlig och samstämmig samt att göra en fullständig kontroll av bedömningen av en handlings bevisvärde och en noggrann prövning av bevisningen.

101

I samband med prövningen av denna grund fann tribunalen, i punkterna 163 och 164 i den överklagade domen, att det saknades skäl att pröva DI:s anmärkning om att ECB inte hade beaktat att förundersökningen beträffande fakturorna för stöd efter skolan hade lagts ned, eftersom denna anmärkning sammanföll med de till stöd för talan åberopade tredje och sjunde grunderna, vilka tribunalen ansett inte kunna leda till bifall till talan. I punkterna 165 och 166 i den överklagade domen anförde tribunalen att DI hade påstått att ECB hade bortsett från hans och hans familjs uttalanden genom att anse att fakturorna från hjälpläraren C inte var äkta och sanningsenliga, men att han endast hade upprepat sina egna och sin makas uttalanden under det administrativa förfarandet, utan att förklara varför ECB hade gjort en oriktig bedömning genom att anse att de inte var övertygande och genom att slå fast att han inte hade ingett några bevis till stöd för dessa uttalanden. I punkt 173 i den överklagade domen fann tribunalen vidare att det saknades fog för DI:s påstående att ECB hade bortsett från den omständigheten att tillståndet hos ett av hans barn inte krävde kännedom om C:s kontaktuppgifter för att organisera undervisningen.

102

I detta avseende ska det först konstateras att i den mån DI i sitt överklagande har hänvisat till sin argumentation till stöd för den tredje grunden för överklagandet i syfte att ifrågasätta punkterna 163 och 164 i den överklagade domen, så kan denna argumentation inte tas upp till prövning av liknande skäl som dem som angetts i punkterna 72–84 ovan.

103

I den mån DI har ifrågasatt punkterna 165, 166 och 173 i den överklagade domen av det skälet att ECB underlät att beakta ett stort antal bevis, såsom hans uttalanden och hans familjs uttalanden, ska det därefter påpekas att DI, förutom dessa uttalanden som han rent allmänt har hänvisat till, inte har preciserat vilken bevisning som han påstår sig ha ingett till ECB eller till tribunalen och som han påstår att tribunalen inte beaktade. Det står dessutom klart att DI genom denna argumentation endast har upprepat vad han hade anfört i målet vid tribunalen och i själva verket försöker få till stånd att domstolen ska göra en ny prövning av de faktiska omständigheterna och bevisningen samt av det värde som tribunalen tillmätt dem. Såsom framgår av den rättspraxis som anges i punkt 53 ovan omfattas detta inte av domstolens behörighet i mål om överklagande, med förbehåll för det fall att de faktiska omständigheterna och bevisningen har missuppfattats. Inom ramen för den femte grunden har DI emellertid inte åberopat att det varit fråga om en sådan missuppfattning.

104

Slutligen konstaterar domstolen att DI har gjort gällande att tribunalen inte gjorde den fullständiga prövning som det ankom på den att göra i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 160 i den överklagade domen, men att han i sitt överklagande endast har gjort ett allmänt påstående, utan att närmare ange vilka punkter i domen som avses eller anföra några rättsliga argument i detta avseende. Av den rättspraxis som anges i punkt 25 ovan framgår dock att det i ett överklagande klart ska anges vilka punkter i den överklagade domen som ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för yrkandet om att den ska upphävas, vid äventyr av att överklagandet avvisas såvitt avser den aktuella grunden Härav följer att ett sådant allmänt påstående inte kan tas upp till prövning.

105

Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

106

Eftersom överklagandet befunnits inte kunna vinna bifall på någon av de till stöd för detta åberopade grunderna ska det ogillas i sin helhet.

107

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet avvisas eller ogillas. Enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska artikel 138 i dessa regler tillämpas i mål om överklagande. Enligt artikel 138.1 ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

108

ECB har yrkat att DI ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom DI har tappat målet ska han bära sina rättegångskostnader och ersätta ECB:s rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: