–

Union fédérale des consommateurs – Que choisir (UFC – Que choisir) och Consommation, logement et cadre de vie (CLCV), genom R. Froger och A. Londoño López, avocats,

–

Frankrikes regering, genom A. Daniel och A. Ferrand, båda i egenskap av ombud,

–

Belgiens regering, genom S. Baeyens, P. Cottin och T. Willaert, samtliga i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom S. Šindelková, M. Smolek och J. Vláčil, samtliga i egenskap av ombud,

–

Danmarks regering, genom V. Pasternak Jørgensen och M. Søndahl Wolff, båda i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av F. Severi och M. Cherubini, avvocati dello Stato,

–

Slovakiens regering, genom E.V. Drugda, S. Ondrášiková och B. Ricziová, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann, I. Rubene och C. Valero, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 12 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/2302 av den 25 november 2015 om paketresor och sammanlänkade researrangemang, om ändring av förordning (EG) nr 2006/2004 och Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU samt om upphävande av rådets direktiv 90/314/EEG (EUT L 326, 2015, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Union fédérale des consommateurs – Que choisir (UFC – Que choisir) och Consommation, logement et cadre de vie (CLCV) och å andra sidan Premier ministre (premiärministern) och ministre de l’Économie, des Finances et de la Relance (ekonomi- och finansministern med ansvar för återhämtning). Målet rör ett yrkande om ogiltigförklaring av Ordonnance no 2020‑315 du 25 mars 2020 relative aux conditions financières de résolution de certains contrats de voyages touristiques et de séjours en cas de circonstances exceptionnelles et inévitables ou de force majeure (förordning nr 2020‑315 av den 25 mars 2020 om de ekonomiska villkoren för uppsägning av vissa paketreseavtal i händelse av exceptionella och oundvikliga händelser eller force majeure, JORF av den 26 mars 2020, text nr 35) (nedan kallad förordning nr 2020–315) på grund av maktmissbruk.

3

Skälen 5, 31 och 46 i direktiv 2015/2302 har följande lydelse:

…

…

4

I artikel 1 i direktivet föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att bidra till en väl fungerande inre marknad och till uppnåendet av en hög och så enhetlig konsumentskyddsnivå som möjligt genom att tillnärma vissa aspekter av medlemsstaternas lagar, regler och administrativa bestämmelser vad gäller avtal mellan resenärer och näringsidkare med avseende på paketresor och sammanlänkade researrangemang.”

5

I artikel 3 i direktivet anges följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

…

…

…”

6

Artikel 4 i samma direktiv har rubriken ”Harmoniseringsnivå”. Där föreskrivs följande:

”Om inte annat föreskrivs i detta direktiv får medlemsstaterna inte i sin nationella lagstiftning behålla eller införa bestämmelser som avviker från bestämmelserna i detta direktiv, inklusive strängare eller mindre stränga bestämmelser som skulle ge en annan skyddsnivå för resenärer.”

7

Artikel 12 i direktiv 2015/2302 har rubriken ”Uppsägning av paketreseavtalet och ångerrätt före paketresans början”. Där föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att resenären får säga upp paketreseavtalet när som helst före paketresans början. Om resenären säger upp paketreseavtalet enligt denna punkt kan resenären bli skyldig att betala en skälig och motiverad uppsägningsavgift till arrangören. …

2.   Utan hinder av punkt 1 ska resenären ha rätt att säga upp paketreseavtalet före paketresans början utan att betala någon uppsägningsavgift i händelse av oundvikliga eller extraordinära omständigheter på resmålet eller i dess omedelbara närhet och som väsentligen påverkar fullgörandet av paketresan, eller som väsentligen påverkar transporten av passagerare till resmålet. I händelse av uppsägning av paketreseavtalet enligt denna punkt ska resenären ha rätt till full återbetalning av alla betalningar som gjorts för paketresan men ska inte ha rätt till ytterligare ersättning.

3.   Arrangören får säga upp paketreseavtalet och ge resenären full återbetalning av alla betalningar som har gjorts för paketresan, men ska inte vara ansvarig för ytterligare ersättning om

…

4.   Arrangören ska tillhandahålla alla återbetalningar som krävs enligt punkterna 2 och 3, eller med avseende på punkt 1 ersätta alla betalningar som har gjorts av resenären eller för dennes räkning för paketresan med avdrag för den skäliga uppsägningsavgiften. Sådana återbetalningar ska göras till resenären utan onödigt dröjsmål och i vilket fall som helst högst 14 dagar efter det att paketreseavtalet sagts upp.

…”

8

I direktivets artikel 23, med rubriken ”Direktivets tvingande karaktär”, föreskrivs följande:

”…

2.   Resenärer får inte avsäga sig de rättigheter som de tillerkänns genom de nationella åtgärder som införlivar detta direktiv.

3.   Avtalsmässiga arrangemang eller förklaringar från resenären som direkt eller indirekt åsidosätter eller begränsar de rättigheter som beviljas resenärer enligt detta direktiv, eller som syftar till att kringgå tillämpningen av detta direktiv, är inte bindande för resenären.”

9

I kommissionens rekommendation (EU) 2020/648 av den 13 maj 2020 om värdebevis som erbjuds passagerare och resenärer som ett alternativ till ersättning för inställda paketresetjänster och transporttjänster mot bakgrund av covid-19-pandemin (EUT L 151, 2020, s. 10) har skälen 9, 13–15, 21 och 22 följande lydelse:

…

…

10

I punkt 1 i rekommendationen anges följande:

”Denna rekommendation gäller värdebevis som transportföretag eller arrangörer får föreslå för passagerare eller resenärer, som ett alternativ till ersättning i pengar och med förbehåll för passagerarens eller resenärens frivilliga godtagande under följande omständigheter:

…”

11

Förordning nr 2020‑315 antogs med stöd av en befogenhet som den franska regeringen getts genom Loi no 2020–290, du 23 mars 2020, d’urgence pour faire face à l’épidémie de COVID-19 (lag nr 2020–290 av den 23 mars 2020 om brådskande åtgärder för att hantera covid-19-epidemin (JORF av den 14 mars 2020, text nr 2) och med det uttalade syftet att ”hantera de ekonomiska, finansiella och sociala konsekvenserna av spridningen av covid-19-epidemin och konsekvenserna av de åtgärder som vidtagits för att begränsa spridningen, och särskilt för att förhindra att fysiska och juridiska personer samt föreningar tvingas upphöra med sin ekonomiska verksamhet och att begränsa antalet fall där så sker, samt att förhindra och begränsa epidemins inverkan på sysselsättningen”.

12

Genom artikel 1 II i förordning nr 2020‑315 gavs arrangören eller återförsäljaren en möjlighet – vilket innebär en avvikelse från de franska bestämmelserna om genomförande av artikel 12.2 och 12.3 i direktiv 2015/2302 – att, för det fall ett avtal om försäljning av rese- och semesterarrangemang ”hävs” mellan den 1 mars och den 15 september 2020, i stället för att återbetala alla de belopp som erlagts enligt det ”hävda” avtalet, erbjuda ett tillgodohavande som kunden kunde utnyttja under vissa förutsättningar. I artikel 1 angavs på vilka villkor resenären hade rätt till full återbetalning av de erlagda beloppen om tillgodohavandet inte utnyttjades.

13

Det framgår av beslutet om hänskjutande att ett sådant erbjudande skulle lämnas senast tre månader efter meddelandet om ”hävningen” av det aktuella avtalet och att erbjudandet därefter gällde i 18 månader. Det var först vid utgången av denna frist på 18 månader som den berörda näringsidkaren blev skyldig att till kunden återbetala de belopp som denne erlagt i enlighet med det uppsagda avtalet om kunden då inte hade godtagit en tjänst som var identisk eller likvärdig med den tjänst som det ”hävda” avtalet avsåg.

14

Två konsumentskyddsorganisationer (sökandena i det nationella målet) väckte talan vid Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) (den hänskjutande domstolen) och yrkade att det skulle fastställas att förordning nr 2020‑315 var ogiltig. De gjorde gällande att förordningens bestämmelser stred mot artikel 12 i direktiv 2015/2302 där det bland annat föreskrivs att den berörda resenären, för det fall ett paketreseavtal sägs upp till följd av ”oundvikliga och extraordinära omständigheter”, har rätt till full återbetalning av alla betalningar som har gjorts för paketresan senast 14 dagar efter uppsägningen. De gjorde vidare gällande att förordningens bestämmelser undergrävde den fria konkurrensen på den inre marknaden och det harmoniseringsmål som eftersträvas med direktivet.

15

Den hänskjutande domstolen har påpekat att bestämmelserna i förordning nr 2020‑315 antogs för att skydda likviditeten och bevara solvensen hos de tjänsteleverantörer som omfattades av dessa bestämmelser, i ett sammanhang där fler än 7000 rese- och semesterarrangörer registrerade i Frankrike hamnat i stora svårigheter då de på grund av covid-19-pandemin, som samtidigt drabbade inte bara Frankrike och de flesta av Europas länder, utan i princip samtliga kontinenter, ställdes inför en situation med inställda resor i en tidigare aldrig skådad omfattning och med nästan inga nya bokningar, och där en omedelbar återbetalning av alla betalningar som gjorts för de inställda tjänsterna med hänsyn till omständigheterna kunde äventyra rese- och semesterarrangörernas fortbestånd och därigenom även kundernas möjligheter att erhålla återbetalning av de betalningar som gjorts.

16

Den hänskjutande domstolen har även angett att de tillgodohavanden som de franska näringsidkarna hade beviljat per den 15 september 2020, det datum då tillämpningsperioden för förordning nr 2020‑315 löpte ut, uppgick till ett sammanlagt värde av cirka 990 miljoner euro, vilket motsvarar ungefär 10 procent av omsättningen inom denna sektor under ett normalt år.

17

Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

18

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 12.2 och 12.3 i direktiv 2015/2302 ska tolkas så, att den fulla återbetalning som researrangören enligt denna bestämmelse är skyldig att ge resenären, motsvarande summan av alla betalningar som gjorts för en viss paketresa, till följd av en uppsägning av paketreseavtalet, endast ska förstås som en återgång av betalningarna genom överföring av ett penningbelopp, eller om det tvärtom är så, att nämnda återbetalning även, om arrangören så önskar, får ske i form av beviljande av ett tillgodohavande på samma summa som den som nämnda betalningar uppgår till (det vill säga ett värdebevis).

19

Det ska erinras om att artikel 12.2 i direktiv 2015/2302 ger resenären rätt att säga upp paketreseavtalet före paketresans början utan att betala någon uppsägningsavgift i händelse av ”oundvikliga eller extraordinära omständigheter” på resmålet eller i dess omedelbara närhet och som väsentligen påverkar fullgörandet av paketresan, eller som väsentligen påverkar transporten av passagerare till resmålet. I händelse av uppsägning av paketreseavtalet enligt denna punkt 2 ska resenären ha rätt till full återbetalning av alla betalningar som gjorts för paketresan.

20

I artikel 12.3 b i direktivet föreskrivs dessutom följande: Om den berörda researrangören förhindras från att fullgöra avtalet på grund av oundvikliga eller extraordinära omständigheter och meddelar resenären om uppsägningen utan onödigt dröjsmål före paketresans början, får researrangören säga upp avtalet och ge resenären full återbetalning av alla betalningar som har gjorts för paketresan, men ska inte vara ansvarig för ytterligare ersättning.

21

Vidare preciseras i artikel 12.4 i direktivet bland annat att återbetalningarna ska göras till resenären utan onödigt dröjsmål och i vilket fall som helst högst 14 dagar efter det att paketreseavtalet sagts upp.

22

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen ställt den första frågan mot bakgrund av att den franska regeringen antagit förordning nr 2020–315, vars artikel 1 ger researrangörer rätt att, vad gäller ”hävningar” som anmälts mellan den 1 mars och den 15 september 2020, fullgöra sin återbetalningsskyldighet genom att erbjuda den berörda resenären, senast 3 månader efter det att ”hävning” av det aktuella paketreseavtalet meddelats, ett värdebevis som uppgår till samma summa som de betalningar som gjorts för paketresan. Erbjudandet ska gälla under en period på 18 månader.

23

För att besvara frågan huruvida ett sådant erbjudande kan utgöra en ”återbetalning” i den mening som avses i artikel 12.2 och 12.3 i direktiv 2015/2302, ska det inledningsvis påpekas att direktivet inte innehåller någon definition av återbetalningsbegreppet.

24

Det framgår vidare av fast rättspraxis att fastställandet av betydelsen av och räckvidden för sådana uttryck som inte definierats i unionsrätten ska ske i enlighet med deras normala betydelse i vanligt språkbruk, med beaktande av det sammanhang i vilket de används och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som uttrycken ingår i (dom av den 18 mars 2021, Kuoni Travel, C‑578/19, EU:C:2021:213, punkt 37).

25

Uttrycket ”återbetala” betyder, enligt dess normala betydelse i vanligt språkbruk, att till en person ge en summa pengar som denne tidigare har betalat eller förskotterat till en annan person, och för den sistnämnda personen innebär det således att återbörda denna summa till den förstnämnda personen. Att ordet har denna betydelse framgår för övrigt otvetydigt om man läser hela texten i artikel 12.2 och 12.3 i direktiv 2015/2302. Där anges att den fulla återbetalningen avser ”betalningar som har gjorts” för paketresan, vilket således undanröjer alla tvivel om vad det är som ska gå åter: återbetalningen gäller en summa pengar.

26

Av detta följer att begreppet återbetalning, i den mening som avses i artikel 12.2 och 12.3 i direktiv 2015/2302, ska förstås som en återgång, av betalningar som gjorts för en paketresa, i form av ett penningbelopp.

27

Den tolkningen påverkas inte av den slovakiska regeringens argument att det, bland annat i den tyska och engelska språkversionen av artikel 12.4 i direktiv 2015/2302, med avseende på detta begrepp görs en terminologisk distinktion mellan å ena sidan en ”återgång” (reimbursement, på engelska, Rückzahlung på tyska) av de betalningar som avses i artikel 12.1 i direktivet, och å andra sidan en ”återbetalning” (refund på engelska, Erstattung på tyska) av de betalningar som avses i bland annat artikel 12.2 och 12.3 i direktivet. Den slovakiska regeringen anser att återbetalning även täcker in en gottgörelse som inte sker i form av pengar.

28

Förutom att denna terminologiska skillnad är fullt förenlig med en tolkning av bestämmelserna som innebär en återgång av prestationen genom att ett penningbelopp betalas, konstaterar EU-domstolen nämligen dessutom att även om det hade förhållit sig annorlunda så framgår det av domstolens fasta praxis att den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsbestämmelse inte ensam kan ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde framför övriga språkversioner och att bestämmelsen i händelse av bristande överensstämmelse mellan språkversionerna av en unionsrättslig text ska tolkas med hänsyn till sammanhanget och ändamålet med de föreskrifter i vilka den ingår.(se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 2020, Banca Transilvania, C‑81/19, EU:C:2020:532, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

29

Det sammanhang i vilket artikel 12.2 och 12.3 i direktiv 2015/2302 ingår och syftet med detta direktiv stöder just den bokstavstolkning som gjorts ovan i punkt 26.

30

Vad först gäller det sammanhang som denna bestämmelse ingår i, tyder nämligen den omständigheten att återbetalningen enligt artikel 12.4 i direktivet ska ske senast 14 dagar efter uppsägningen av paketreseavtalet på att återbetalningen måste ske i form av ett penningbelopp, eftersom syftet med denna frist är att säkerställa att resenären kort tid efter det att avtalet sagts upp på nytt fritt kan förfoga över det belopp som vederbörande lämnat ifrån sig för att betala för paketresan. Det skulle däremot vara föga ändamålsenligt att föreskriva en sådan frist om resenären var tvungen att nöja sig med ett värdebevis eller en annan uppskjuten tjänst, som resenären i vilket fall som helst inte skulle kunna dra nytta av förrän efter utgången av denna frist.

31

Vidare finner domstolen – och detta framhölls även i huvudsak av generaladvokaten i hennes förslag till avgörande i punkt 26 – att vissa saker klargörs om man betraktar det bredare sammanhang i vilket direktiv 2015/2302 ingår, det vill säga utvecklingen på området för passagerares rättigheter och konsumentskydd. Det kan konstateras att det i de fall unionslagstiftaren avsett att i en viss lagstiftningsakt på detta område införa en möjlighet att byta ut en skyldighet att betala ett penningbelopp mot en skyldighet att tillhandahålla en annan slags tjänst, exempelvis genom att erbjuda värdebevis, uttryckligen föreskrivs i rättsakten att en sådan möjlighet finns. Det faktum att artikel 12 i direktiv 2015/2302 inte innehåller någon som helst hänvisning av det slaget torde således bekräfta att denna artikel endast avser återbetalning i form av ett penningbelopp.

32

Vad därefter gäller det syfte som eftersträvas med direktiv 2015/2302 framgår det av artikel 1 i direktivet, jämförd med skäl 5, att detta syfte är att bidra till en väl fungerande inre marknad och till en hög konsumentskyddsnivå som är så enhetlig som möjligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 januari 2023FTI Touristik (Paketresa till Kanarieöarna), C‑396/21, EU:C:2023:10, punkt 29).

33

Resenärernas rätt till återbetalning enligt artikel 12.2 och 12.3 i direktivet svarar mot detta konsumentskyddssyfte. En tolkning av begreppet ”återbetalning” (i den mening som avses i nämnda artikel 12) som innebär att den berörda resenären har rätt att få tillbaka de betalningar som gjorts för paketresan i form av ett penningbelopp som vederbörande fritt kan förfoga över, är mer ägnad att bidra till att skydda resenärens intressen och följaktligen till att uppnå nämnda skyddssyfte, än en tolkning enligt vilken det räcker med att arrangören erbjuder resenären ett värdebevis eller någon annan form av uppskjuten kompensation.

34

Detta hindrar inte att en resenär som är part i ett paketreseavtal ges möjlighet att på frivillig basis gå med på att godta ett värdebevis i stället för återbetalning i form av ett penningbelopp, så länge en sådan möjlighet inte berövar resenären dennes rätt till återbetalning, vilket anges i skäl 9 i rekommendation 2020/648.

35

Mot bakgrund av ovanstående överväganden ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 12.2 och 12.3 i direktiv 2015/2302 ska tolkas så, att den fulla återbetalning som arrangören enligt denna bestämmelse är skyldig att ge resenären, motsvarande summan av alla betalningar som gjorts för en viss paketresa, till följd av en uppsägning av paketreseavtalet, endast ska förstås som en återgång av betalningarna i form av överföring av ett penningbelopp.

36

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 12.2–12.4 i direktiv 2015/2302 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken arrangörer av paketresor, i ett sammanhang där det har brutit ut en global hälsokris som hindrar fullgörandet av paketreseavtal, tillfälligt befrias från sin skyldighet att, senast 14 dagar efter det att ett avtal sagts upp, ge resenärerna full återbetalning av alla betalningar som har gjorts för paketresan, och huruvida direktivet utgör ett sådant hinder även när syftet med den nationella lagstiftningen är att – med hänsyn till det höga antalet förväntade återbetalningskrav – förhindra att researrangörerna drabbas av sådana solvensproblem att deras fortbestånd äventyras, och att sålunda rädda verksamheten i den berörda sektorn.

37

Med hänsyn till svaret på den första frågan ska det inledningsvis påpekas att artikel 12.2 och 12.3 b i direktiv 2015/2302 innebär en skyldighet för paketresearrangörer att ge resenärerna full återbetalning, i form av ett penningbelopp, av alla betalningar som gjorts för paketresan när reseavtalet sägs upp på grund av sådana ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” som på ett betydande sätt kommer att påverka, eller hindra, reseavtalets fullgörande.

38

Såsom det har erinrats om ovan i punkt 22 gav artikel 1 i förordning nr 2020‑315 researrangörerna rätt att, vad gäller de ”hävningar” som anmälts mellan den 1 mars och den 15 september 2020, det vill säga från strax före utbrottet av covid-19-pandemin till några månader därefter, erbjuda den berörda resenären – förutsatt att så skedde senast tre månader efter det att meddelandet om ”hävningen” av det aktuella paketreseavtalet lämnats – ett värdebevis i stället för att återbetala de betalningar som gjorts för reseavtalet, i form av ett penningbelopp. Av bestämmelsen framgick att en sådan återbetalning blev obligatorisk först efter det att värdebevisets giltighetstid på 18 månader löpt ut.

39

Huvudsyftet med den andra frågan är att möjliggöra för den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida en sådan nationell bestämmelse är förenlig med researrangörens skyldighet att ge full återbetalning i enlighet med artikel 12.2 och 12.3 b i direktiv 2015/2302. Denna fråga är således nödvändigtvis grundad på antagandet att villkoren för tillämpning av denna bestämmelse är uppfyllda i det förevarande fallet, bland annat villkoret att det ska föreligga ”oundvikliga och extraordinära omständigheter”.

40

Den tjeckiska, den italienska och den slovakiska regeringen har gjort gällande att artikel 12.2 och 12.3 b i direktiv 2015/2302 inte är tillämplig i en situation där det råder en global hälsokris, såsom den som orsakades av covid-19-pandemin, då en sådan händelse enligt dessa regeringar inte omfattas av begreppet ”oundvikliga och exceptionella omständigheter” i den mening som avses i denna bestämmelse. De påstår att uppsägningar som skett på grund av denna kris således inte kan ge upphov till en rätt till full återbetalning av de betalningar som gjorts för de uppsagda paketreseavtalen.

41

Det ska således för det första prövas huruvida en global hälsokris, såsom covid-19-pandemin, kan omfattas av begreppet ”oundvikliga och exceptionella omständigheter” i den mening som avses i artikel 12.2 och 12.3 b i direktiv 2015/2302, så att denna bestämmelse kan tillämpas på uppsägningar som avses i en sådan nationell bestämmelse som artikel 1 i förordning nr 2020–315.

42

Begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” definieras i artikel 3 led 12 i direktiv 2015/2302 som ”en situation utom kontroll för den part som åberopar en sådan situation, och vars konsekvenser inte hade kunnat undvikas även om alla rimliga åtgärder hade vidtagits”.

43

I skäl 31 i direktivet lämnas dessutom följande precisering: ”Detta kan t.ex. gälla krig, andra allvarliga säkerhetsproblem som terrorism, större risker för människors hälsa som utbrott av en allvarlig sjukdom vid resmålet eller naturkatastrofer som översvämningar, jordbävningar eller väderförhållanden som gör det omöjligt att resa säkert till resmålet enligt överenskommelse i paketreseavtalet.”

44

Såsom det har erinrats om ovan i punkt 19 framgår det dessutom av artikel 12.2 i direktiv 2015/2302 att det enda fallet där ”oundvikliga eller extraordinära omständigheter” kan motivera en uppsägning från resenärens sida som ger denne rätt till full återbetalning av alla betalningar som gjorts för paketresan, är när dessa omständigheter har uppstått ”på resmålet eller i dess omedelbara närhet” och då de ”väsentligen påverkar fullgörandet av paketresan, eller … transporten av passagerare till resmålet”.

45

Frågan huruvida en viss händelse ska kvalificeras, i samband med uppsägningen av ett paketreseavtal, som en situation med ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” i direktivets mening beror förvisso med nödvändighet på de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet och bland annat på de resetjänster som avtalet gäller rent konkret, samt de konsekvenser som händelsen har fått på det tilltänkta resmålet. Domstolen finner dock att en sådan global hälsokris som covid-19-pandemin i sig är en sådan omständighet som måste anses kunna omfattas av detta begrepp.

46

Det är nämligen uppenbart att en sådan händelse faller utanför all kontroll, och dess konsekvenser skulle inte ha kunnat undvikas även om alla rimliga åtgärder hade vidtagits. Denna händelse innebär för övrigt att det föreligger sådana ”större risker för människors hälsa” som avses i skäl 31 i direktivet.

47

Det faktum att man i skäl 31, liksom i artikel 12.2 i samma direktiv, illustrerar detta uttryck genom användning av exemplet ”utbrott av en allvarlig sjukdom vid resmålet”, saknar i detta avseende betydelse, eftersom syftet med denna precisering inte är att begränsa begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” till att endast avse lokala händelser. Syftet är att tydliggöra att det alltid krävs att dessa omständigheter har konstaterats bland annat på det tilltänkta resmålet och därmed på ett betydande sätt kommer att påverka paketresans fullgörande.

48

Domstolen finner, precis som generaladvokaten påpekade i punkt 58 i sitt förslag till avgörande, att om begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” kan omfatta spridning av en allvarlig sjukdom på det berörda resmålet, så måste det även – av än starkare skäl – kunna omfatta en världsomfattande spridning av en allvarlig sjukdom, eftersom en världsomfattande spridning av en sådan sjukdom kommer att få effekter även på resmålet.

49

Dessutom konstaterar domstolen följande vad gäller de konsekvenser som det skulle få om artikel 12.2 och 12.3 b i direktiv 2015/2302 tolkades så, att denna bestämmelse endast var tillämplig på händelser med lokal räckvidd och inte på händelser med större räckvidd. Ett första konstaterande är att tolkningen skulle strida mot rättssäkerhetsprincipen; eftersom direktivet inte innehåller något som helst kriterium för en sådan gränsdragning skulle gränsen mellan dessa två kategorier av händelser riskera att bli suddig och flytande, med som slutresultat att skyddet enligt nämnda bestämmelse skulle bli godtyckligt.

50

Ett andra konstaterande är att denna tolkning inte skulle ligga i linje med det konsumentskyddssyfte som eftersträvas med direktiv 2015/2302. Den skulle nämligen innebära att resenärer som säger upp sitt paketreseavtal med åberopande av att en lokalt begränsad sjukdom brutit ut inte skulle vara skyldiga att betala uppsägningsavgifter, medan resenärer som säger upp ett paketreseavtal på grund av ett utbrott av en sjukdom av global omfattning däremot skulle vara det. Således skulle de berörda resenärerna ha ett sämre skydd vid uppkomsten av en global hälsokris än vid uppkomsten av en lokalt begränsad sjukdom.

51

Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter”, i den mening som avses i artikel 12.2 och 12.3 b i direktiv 2015/2302, kan omfatta utbrottet av en global hälsokris. Denna bestämmelse kan således tillämpas på uppsägningar av paketreseavtal när uppsägningarna grundar sig på följderna av en sådan händelse.

52

För det andra har den franska regeringen emellertid gjort gällande att en sådan situation som hälsokrisen i samband med covid-19-pandemin är av en sådan omfattning att den även utgör ett fall av force majeure, ett begrepp som kan omfatta fall vars särdrag går utöver de situationer som avsågs vid antagandet av artikel 12.2 och 12.3 b i direktiv 2015/2302. Denna regering har härav dragit slutsatsen att det är tillåtet för medlemsstaterna att med stöd därav frångå denna bestämmelse i sådana fall.

53

EU-domstolen konstaterar att det följer av fast rättspraxis att begreppet force majeure inte har samma innebörd inom unionsrättens olika tillämpningsområden och att begreppets betydelse därför ska bestämmas mot bakgrund av det rättsliga sammanhang i vilket det är meningen att det ska få verkningar (dom av den 25 januari 2017, Vilkas, C‑640/15, EU:C:2017:39, punkt 54).

54

Såsom den franska regeringen själv har medgett är begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter”, i den mening som avses i artikel 12.2 och 12.3 b i direktiv 2015/2302, besläktat med begreppet force majeure, såsom det sistnämnda begreppet har definierats i fast rättspraxis, det vill säga som onormala och oförutsebara omständigheter, som den som åberopar det inte kan kontrollera, vars följder trots iakttagande av all vederbörlig omsorg inte kunde ha undvikits (dom av den 4 mars 2010, kommissionen/Italien, C‑297/08, EU:C:2010:115, punkt 85). Trots att direktivet inte innehåller någon hänvisning till force majeure utgör begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” således ett konkret uttryck för begreppet force majeure inom ramen för nämnda direktiv.

55

Vidare finner domstolen att bakgrunden till direktiv 2015/2302, och särskilt direktivets förarbeten, såsom även generaladvokaten har påpekat, i punkt 55 i sitt förslag till avgörande, bekräftar att begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” ersatte det force majeure-begrepp som användes i rådets direktiv 90/314/EEG av den 13 juni 1990 om paketresor, semesterpaket och andra paketarrangemang (EGT L 158, 1990, s. 59; svensk specialutgåva, område 6, volym 3, s. 53), vilket upphävdes och ersattes av direktiv 2015/2302.

56

Således ska begreppet ”oundvikliga och extraordinära omständigheter” i artikel 12.2 och 12.3 b i det direktivet ses som ett uttömmande genomförande av force majeure-begreppet med avseende på nämnda direktiv.

57

Det finns således ingen anledning för medlemsstaterna att på grund av force majeure, ens tillfälligt, befria paketresearrangörer från deras återbetalningsskyldighet enligt artikel 12.2–12.4 i direktiv 2015/2302, eftersom det varken i denna bestämmelse eller i någon annan bestämmelse i detta direktiv föreskrivs att denna skyldighet förlorar sin tvingande karaktär när det föreligger force majeure (se, analogt, dom av den 26 september 2013, ÖBB-Personenverkehr, C‑509/11, EU:C:2013:613, punkterna 49 och 50).

58

Av det ovan anförda följer att de berörda researrangörerna, för det fall ett paketreseavtal sägs upp till följd av att en global hälsokris brutit ut, är skyldiga att ge de berörda resenärerna full återbetalning av alla betalningar som har gjorts för paketresan, under de förutsättningar som föreskrivs i artikel 12.4 i direktivet.

59

För det tredje framhåller domstolen följande när det gäller frågan huruvida direktiv 2015/2302 ändå gör det möjligt för medlemsstaterna att, under en sådan global hälsokris som covid-19-pandemin, befria paketresearrangörer från nämnda återbetalningsskyldighet. Det följer av artikel 4 i direktivet att direktivet, om inte annat föreskrivs, syftar till en fullständig harmonisering av det aktuella området, vilket innebär att medlemsstaterna inte får anta bestämmelser som avviker från bestämmelserna i direktivet, exempelvis strängare bestämmelser för att säkerställa en annan skyddsnivå för de berörda resenärerna.

60

Det framgår dessutom av artikel 23.2 och 23.3 i direktiv 2015/2302 att de berörda resenärernas rättigheter enligt detta direktiv är tvingande.

61

Att befria researrangörerna från deras skyldighet att ge de berörda resenärerna återbetalning av de betalningar som har gjorts för paketresan leder, i strid med artikel 4 i direktiv 2015/2302, till en försämring av det skydd som dessa resenärer tillförsäkras enligt artikel 12.2–12.4 i direktivet.

62

En nationell lagstiftning som befriar paketresearrangörer från deras återbetalningsskyldighet enligt artikel 12.2–12.4 i direktiv 2015/2302 strider följaktligen mot denna bestämmelse.

63

Den slovakiska regeringen har emellertid gjort gällande att medlemsstaterna, i samband med genomförandet av direktiv 2015/2302, kan åberopa force majeure för att anta en sådan lagstiftning när en ogynnsam situation som är kopplad till en sådan global hälsokris som covid-19-pandemin samt bland annat de därav följande ekonomiska konsekvenserna för turistnäringen, hindrar dem från att fullgöra sin skyldighet att genomföra direktivet.

64

I detta avseende understryker EU-domstolen inledningsvis att det följer av konstaterandet ovan i punkt 62 att en sådan nationell lagstiftning kan utgöra ett åsidosättande av skyldigheten för var och en av de medlemsstater till vilka direktiv 2015/2302 är riktat att i sin nationella rättsordning vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa direktivets fulla verkan i enlighet med det mål som eftersträvas med direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 2022, Nord Stream 2/parlamentet och rådet, C‑348/20 P, EU:C:2022:548, punkt 69).

65

Domstolen har dessutom redan slagit fast att en oro för interna svårigheter inte kan motivera att en medlemsstat underlåter att tillämpa unionsrätten på rätt sätt (dom av den 17 februari 2009, Azelvandre, C‑552/07, EU:C:2009:96, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

66

Visserligen framgår det av domstolens praxis i mål om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF att det inte är uteslutet att en medlemsstat som har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt unionsrätten kan åberopa force majeure med avseende på denna bristande fullgörelse.

67

I detta avseende konstaterar domstolen följande. Det framgår av fast rättspraxis att begreppet force majeure visserligen inte förutsätter att det är absolut omöjligt att fullgöra skyldigheten, men att begreppet dock kräver att bristen på fullgörelse beror på onormala och oförutsebara omständigheter, som den som åberopar det inte kan kontrollera, vilkas följder trots iakttagande av all vederbörlig omsorg inte kunde ha undvikits, och att force majeure endast kan åberopas för den period som varit nödvändig för att övervinna dessa svårigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 december 2001, kommissionen/Frankrike, C‑1/00, EU:C:2001:687, punkt 131 och där angiven rättspraxis, och dom av den 4 mars 2010, kommissionen/Italien, C‑297/08, EU:C:2010:115, punkt 85 och där angiven rättspraxis).

68

Även om det antas att denna rättspraxis kan tolkas så, att medlemsstaterna vid nationell domstol med framgång kan åberopa force majeure för att rättfärdiga att en nationell lagstiftning är oförenlig med bestämmelserna i ett direktiv och således utverka tillåtelse att fortsätta tillämpa denna lagstiftning under den tid som krävs, finner EU-domstolen att det är uppenbart att en sådan nationell bestämmelse som artikel 1 i förordning nr 2020‑315 inte uppfyller de villkor för att åberopa force majeure som följer av nämnda rättspraxis.

69

EU-domstolen slår i detta avseende – för det första – fast att även om en hälsokris av en sådan storleksordning som covid-19-pandemin ligger utanför den berörda medlemsstatens kontroll samt är onormal och oförutsebar, så är nationella bestämmelser som generellt befriar alla paketresearrangörer från deras återbetalningsskyldighet enligt artikel 12.2–12.4 i direktiv 2015/2302, vad gäller uppsägningar som delges under en på förhand fastställd period på flera månader, av sådan art att de inte kan vara motiverade med hänvisning till de trångmål som en sådan händelse ger upphov till och således inte kan uppfylla villkoren för att force majeure ska få åberopas.

70

Då tillämpningen av en sådan lagstiftning i praktiken leder till ett allmänt uppskjutande av återbetalningsskyldigheten kan det nämligen konstateras att denna lagstiftning inte bara tillämpas i fall där sådana trångmål, i synnerhet ekonomiska sådana, verkligen har uppstått, utan i samtliga fall där avtal har sagts upp under referensperioden, utan att hänsyn tas till de berörda researrangörernas ekonomiska situation i det konkreta och individuella fallet.

71

För det andra framgår det inte av handlingarna i målet vid EU-domstolen att de ekonomiska konsekvenser som artikel 1 i förordning nr 2020‑315 syftade till att komma till rätta med inte hade kunnat undvikas annorledes än genom ett åsidosättande av artikel 12.2–12.4 i direktiv 2015/2302, till exempel genom att vidta vissa statliga stödåtgärder till förmån för de berörda researrangörerna som kan tillåtas enligt artikel 107.2 b FEUF, en möjlighet som andra medlemsstater har utnyttjat, vilket generaladvokaten påpekade i punkterna 82–84 i sitt förslag till avgörande.

72

Flera regeringar har betonat att antagandet av sådana statliga stödåtgärder för många medlemsstater har varit förenat med särskilda svårigheter, då möjligheten att vidta dessa åtgärder med kort varsel bland annat beror på de befintliga strukturerna inom paketresesektorn samt den tid som behövs för att vidta sådana åtgärder i enlighet med deras interna förfaranden. Det ska i detta sammanhang erinras om att det av domstolens fasta praxis följer att en medlemsstat inte kan åberopa interna svårigheter som grund för att underlåta att iaktta skyldigheter som följer av unionsrätten (dom av den 25 juni 2013, kommissionen/Republiken Tjeckien, C‑241/11, EU:C:2013:423, punkt 48 och där angiven rättspraxis, och dom av den 6 november 2014, kommissionen/Belgien, C‑395/13, EU:C:2014:2347, punkt 51).

73

I detta sammanhang kan EU-domstolen inte heller godta argumentet – som bland annat anförts av den tjeckiska regeringen – att den lösning som består i att bevilja statligt stöd bör vara en ”sista utväg”. Det räcker nämligen i detta hänseende att påpeka att unionsrätten tillåter medlemsstaterna att – under förutsättning att de uppfyller de villkor som fastställts för detta ändamål – införa vissa former av statligt stöd, bland annat sådant stöd som kan anses förenligt med den inre marknaden enligt artikel 107.2 b FEUF, men just inte tillåter medlemsstaterna att åsidosätta sina skyldigheter att i sina nationella rättsordningar vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att ett direktiv, i förevarande fall direktiv 2015/2302, får full verkan.

74

Det ska vidare påpekas att medlemsstaterna även hade möjlighet att införa system för att uppmuntra, och inte tvinga, de berörda resenärerna att godta värdebevis i stället för återbetalning i form av ett penningbelopp, eller för att underlätta för dem att göra det valet. Även sådana lösningar kunde bidra till att lindra de berörda researrangörernas likviditetsproblem, såsom anges i rekommendation 2020/648, bland annat i skäl 15.

75

För det tredje är det, såsom generaladvokaten också påpekade i punkt 80 i sitt förslag till avgörande, uppenbart att en sådan nationell bestämmelse som artikel 1 i förordning nr 2020–315, i det att den befriar paketresearrangörerna från återbetalningsskyldigheten under en period på upp till 21 månader räknat från och med meddelandet om ”hävningen” av det aktuella paketreseavtalet, inte är utformad på ett sådant sätt att dess verkningar begränsas till den tid som behövs för att komma till rätta med de svårigheter som orsakats av den händelse som skulle kunna betecknas som force majeure.

76

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 12.2–12.4 i direktiv 2015/2302, jämförd med artikel 4 i samma direktiv, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken arrangörer av paketresor, i ett sammanhang där det har utbrutit en global hälsokris som hindrar fullgörandet av paketreseavtal, tillfälligt befrias från sin skyldighet att, senast 14 dagar efter det att ett avtal sagts upp, ge resenärerna full återbetalning av alla betalningar som har gjorts för paketresan, även när syftet med den nationella lagstiftningen är att – med hänsyn till det höga antalet förväntade återbetalningskrav – förhindra att researrangörerna drabbas av sådana solvensproblem att deras fortbestånd äventyras, och att sålunda rädda verksamheten i den berörda sektorn.

77

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida unionsrätten ska tolkas så, att en nationell domstol, som har att pröva en talan om ogiltigförklaring av nationell lagstiftning som strider mot artikel 12.2–12.4 i direktiv 2015/2302, får anpassa rättsverkningarna i tiden av den dom den meddelar om ogiltigförklaring av den nationella lagstiftningen.

78

EU-domstolen erinrar om att det ankommer på myndigheterna i den berörda medlemsstaten att vidta alla åtgärder, både allmänna och särskilda, som är lämpliga för att säkerställa att unionsrätten iakttas i den medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 21 juni 2007, Jonkman m.fl., C‑231/06–C‑233/06, EU:C:2007:373, punkt 38).

79

Av fast rättspraxis framgår att medlemsstaterna, enligt principen om lojalt samarbete i artikel 4.3 FEU, är skyldiga att se till att de otillåtna följdverkningarna av en överträdelse av unionsrätten upphör. Varje organ i den berörda medlemsstaten har en sådan skyldighet inom ramen för sin behörighet, inklusive nationella domstolar som har att pröva en talan mot en nationell lag eller annan författning som utgör en sådan överträdelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Inter-Environnement Wallonie och Bond Beter Leefmilieu Vlaanderen, C‑411/17, EU:C:2019:622, punkterna 170 och 171 och där angiven rättspraxis).

80

När en nationell domstol har att pröva en talan om ogiltigförklaring av nationell lagstiftning och den bedömer att lagstiftningen strider mot unionsrätten är den således skyldig att, i enlighet med de processuella regler som är tillämpliga i sådana mål inom den nationella rättsordningen och med iakttagande av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, ogiltigförklara denna lagstiftning.

81

Det är riktigt att EU-domstolen i undantagsfall har gett de nationella domstolarna möjlighet att anpassa verkningarna av sina domar om ogiltigförklaring av en nationell lag eller annan författning som befunnits strida mot unionsrätten.

82

Det följer nämligen av EU-domstolens praxis att en nationell domstol, med beaktande av tvingande miljöskyddshänsyn eller tvingande skäl som har samband med behovet att avvärja ett verkligt och allvarligt hot om avbrott i den berörda medlemsstatens elförsörjning, undantagsvis och i vissa enskilda fall, kan tillåtas att tillämpa en nationell bestämmelse som ger den rätt att förordna att vissa rättsverkningar av en nationell lag eller annan författning som ogiltigförklarats ska bestå, under förutsättning att de villkor som preciseras i denna rättspraxis är uppfyllda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 juli 2019, Inter-Environnement Wallonie och Bond Beter Leefmilieu Vlaanderen, C‑411/17, EU:C:2019:622, punkterna 178 och 179).

83

I det aktuella fallet gör EU-domstolen dock följande bedömning, som överensstämmer med vad generaladvokaten påpekade i punkt 101 i sitt förslag till avgörande. Även om covid-19-pandemins ekonomiska konsekvenser för paketresesektorn – som den hänskjutande domstolen hänvisar till i sin tredje tolkningsfråga – var än så allvarliga, så kan detta hot mot paketresearrangörernas ekonomiska intressen inte jämföras med de tvingande hänsyn med avseende på miljöskydd eller elförsörjning i den berörda medlemsstaten som var i fråga i det mål som avgjordes genom domen av den 28 februari 2012, Inter-Environnement Wallonie och Terre wallonne (C‑41/11, EU:C:2012:103, punkt 57).

84

Vidare ska det påpekas att den franska regeringen vid förhandlingen uppgav att den skada som i förekommande fall skulle följa om den hänskjutande domstolen ogiltigförklarade förordning nr 2020‑315 skulle vara av ”begränsad omfattning”. Således framgår det i vart fall inte att en ogiltigförklaring av den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet skulle tendera att åsamka paketresesektorn en så omfattande skada att det är nödvändigt att låta rättsverkningarna av lagstiftningen bestå för att skydda paketresearrangörernas ekonomiska intressen.

85

Under dessa omständigheter ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Unionsrätten, och framför allt principen om lojalt samarbete enligt artikel 4.3 FEU, ska tolkas så, att en nationell domstol, som har att pröva en talan om ogiltigförklaring av en nationell lagstiftning som strider mot artikel 12.2–12.4 i direktiv 2015/2302, inte får anpassa rättsverkningarna i tiden av den dom den meddelar om ogiltigförklaring av den nationella lagstiftningen.

86

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: