–

Österrikes regering, genom J. Schmoll, V.-S. Strasser, A. Posch och G. Eberhard, samtliga i egenskap av ombud,

–

Tysklands regering, genom J. Möller och R. Kanitz, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom C. Cattabriga och M. Wasmeier, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 29.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (EUT L 180, 2013, s. 31) (nedan kallad Dublin III‑förordningen).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan IA och Bundesamt für Fremdenwesen und Asyl (Federala myndigheten för immigration och asyl, Österrike) (nedan kallad Bundesamt) angående överföringen av IA till Italien.

3

Skälen 4 och 5 i Dublin III‑förordningen har följande lydelse:

4

Avdelning VI i kapitel VI i Dublin III‑förordningen, vilken reglerar överföringar av sökanden till den ansvariga medlemsstaten, innehåller artikel 29 med rubriken ”Närmare bestämmelser och tidsfrister”. Denna artikel har följande lydelse:

”1.   Överföringen av sökanden eller en annan person som avses i artikel 18.1 c eller d från den anmodande medlemsstaten till den ansvariga medlemsstaten ska verkställas i enlighet med den anmodande medlemsstatens nationella rätt, efter samråd mellan de berörda medlemsstaterna, så snart det är praktiskt möjligt och senast inom sex månader efter det att framställan från en annan medlemsstat om övertagande eller återtagande av den berörda personen godtogs eller det slutliga beslutet i fråga om överklagande eller omprövning med suspensiv verkan fattades i enlighet med artikel 27.3.

Om överföringar till den ansvariga medlemsstaten sker genom kontrollerad avresa eller avresa med eskort ska medlemsstaterna se till att de genomförs på ett humant sätt och med full respekt för de berörda personernas grundläggande rättigheter och mänskliga värdighet.

…

2.   Om överföringen inte görs inom tidsfristen på sex månader ska den ansvariga medlemsstaten befrias från sin skyldighet att överta eller återta den berörda personen, varpå ansvaret övergår på den anmodande medlemsstaten. Denna tidsfrist får förlängas till högst ett år om överföringen inte kunnat utföras på grund av att den berörda personen varit frihetsberövad, eller till högst 18 månader om den berörda personen håller sig undan.

…

4.   Kommissionen ska genom genomförandeakter fastställa enhetliga villkor för samråd och informationsutbyte mellan medlemsstater, särskilt i fall av uppskjutna eller försenade överföringar, överföringar efter tyst godkännande eller i fall av överföringar av underåriga eller personer i beroendeställning samt kontrollerade överföringar. …”

5

Kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till förordning nr 343/2003 (EUT L 222, 2003, s. 3), i dess lydelse enligt kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 118/2014 av den 30 januari 2014 (EUT L 39, 2014, s. 1) (nedan kallad genomförandeförordningen), innehåller tillämpningsföreskrifter till Dublin III‑förordningen.

6

Kapitel III i genomförandeförordningen har rubriken ”Verkställighet av överföringen”. Detta kapitel innehåller bland annat artikel 9 som har rubriken ”Uppskjutna och försenade överföringar” och följande lydelse:

”1.   Den ansvariga medlemsstaten skall underrättas utan dröjsmål om en beslutad transport skjuts upp på grund av ett överklagande eller en omprövning med uppskjutande verkan eller på grund av sakliga omständigheter, som den asylsökandes hälsotillstånd, brist på transportmedel eller att den asylsökande har undandragit sig verkställandet av överföringen.

1a.   Om en överföring har försenats på begäran av den överförande medlemsstaten, ska den överförande och den ansvariga medlemsstaten återuppta kommunikationen för att tillåta att en ny överföring ordnas så snart som möjligt, i enlighet med artikel 8, och inte senare än två veckor från den tidpunkt då myndigheterna fick kännedom om att de omständigheter som orsakade förseningen eller uppskjutandet inte längre förelåg. I sådana fall ska ett uppdaterat standardformulär för överföring av uppgifter i enlighet med bilaga VI översändas innan överföringen sker.

2.   En medlemsstat som av skäl som anges i artikel 29.2 i [Dublin III‑förordningen] inte kan verkställa överföringen inom den normala frist på sex månader från dagen för godkännande av begäran om övertagande eller återtagande av den berörda personen, eller det slutliga beslutet om ett överklagande eller en omprövning med suspensiv verkan, ska underrätta den ansvariga medlemsstaten före utgången av denna frist. Om denna skyldighet inte iakttas, ska ansvaret för handläggningen av ansökan om internationellt skydd och de andra skyldigheter som följer av [Dublin III‑förordningen] övergå på den anmodande medlemsstaten i enlighet med artikel 29.2 i nämnda förordning.

…”

7

I 5 § i Bundesgesetz über die Gewährung von Asyl (Asylgesetz 2005) (2005 års federala lag om beviljande av asyl), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad AsylG 2005), föreskrivs följande:

”[Fall i vilka] Österrike inte ansvarar [för prövningen av asylansökan]

…

En annan stat ansvarar för prövningen

(1) En ansökan om internationellt skydd som inte har prövats enligt 4 § eller 4a § i denna lag ska avvisas om en annan stat är ansvarig för att pröva asylansökan eller ansökan om internationellt skydd enligt en konvention eller Dublin [III‑]förordningen. …

(2) Punkt 1 tillämpas också om en annan stat enligt en konvention eller Dublin [III‑]förordningen är ansvarig för att pröva vilken stat som ansvarar för prövningen av asylansökan eller ansökan om internationellt skydd.

…”

8

I 46 § i Fremdenpolizeigesetz 2005 (2005 års utlänningspolislag) föreskrivs följande:

”(1)   Utlänningar mot vilka ett beslut om återvändande, ett beslut om avlägsnande, ett utvisningsbeslut eller ett förbud mot att uppehålla sig i landet är verkställbart ska avlägsnas från territoriet (utvisning) av myndigheterna med ansvar för allmän säkerhet på [Bundesamts] vägnar….

…

(7)   Om utlänningen befinner sig på ett sjukhus … och utvisningen är nära förestående, ska sjukhuset på begäran omedelbart informera [Bundesamt] om det fastställda eller troliga datumet för utskrivning från sjukhuset. Om det datum som meddelats i enlighet med första meningen ändras ska sjukhuset ex officio underrätta [Bundesamt] härom.”

9

I 61 § i 2005 års utlänningspolislag föreskrivs följande:

”(1)   [Bundesamt] ska besluta om avlägsnande av en tredjelandsmedborgare

1. om dennes ansökan om internationellt skydd inte kan prövas med tillämpning av 4a § eller 5 § AsylG 2005 eller enligt ett annat avvisningsbeslut vilket antagits med tillämpning av 68 § första stycket i Allgemeines Verwaltungsverfahrensgesetz (allmänna förvaltningsprocesslagen, AVG) efter ett beslut om att ansökan inte kan prövas med tillämpning av 4a § eller 5 § AsylG 2005, …

…

(2)   Ett avlägsnandebeslut får till följd att tredjelandsmedborgaren kan utvisas till destinationslandet. Beslutet ska fortsätta att gälla i 18 månader efter det att tredjelandsmedborgaren lämnat landet.

…”

10

I 3 § i Unterbringungsgesetz (lag om icke-straffrättslig placering på en psykiatrisk avdelning) (nedan kallad UbG), med rubriken ”Villkor för placering”, föreskrivs följande:

”En person kan endast placeras på en psykiatrisk avdelning om

11

I 8 § UbG, med rubriken ”Placering som inte sker på [den berörda personens] begäran”, föreskrivs följande:

”En person kan endast placeras på en psykiatrisk avdelning mot sin vilja eller utan att ha godkänt placeringen om en läkare inom den offentliga hälso- och sjukvården [eller] en läkare inom polisen eller en läkare inom primärvården, som har utsetts för detta ändamål … vilken har träffat och undersökt personen, intygar att villkoren för placeringen är uppfyllda. Intyget ska innehålla detaljerade skäl till varför läkaren anser att villkoren för placeringen är uppfyllda.”

12

I 9 § i nämnda lag anges följande:

”(1)   Myndigheterna med ansvar för allmän säkerhet har rätt och är skyldiga att ta en person, beträffande vilken de av särskilda skäl anser att villkoren för placering är uppfyllda, till en läkare för undersökning (8 §) eller att tillkalla en läkare för att få personen undersökt. Om läkaren utfärdar ett intyg om att villkoren för placering är uppfyllda, ska myndigheterna med ansvar för allmän säkerhet ta personen i fråga till en psykiatrisk avdelning eller se till att personen tas till nämnda avdelning. Om läkaren inte utfärdar ett sådant intyg, kan den berörda personen inte längre kvarhållas.

(2)   Om det föreligger en överhängande fara kan myndigheterna med ansvar för allmän säkerhet även ta den berörda personen till en psykiatrisk avdelning utan föregående undersökning av en läkare och utan intyg.

(3)   Läkaren och myndigheterna med ansvar för allmän säkerhet ska handla genom att så långt som möjligt skydda den berörda personen och vidta nödvändiga åtgärder för att förhindra varje fara. De ska i möjligaste mån samarbeta med psykiatriska mottagningar utanför en psykiatrisk avdelning och vid behov anlita den lokala räddningstjänsten.”

13

I 10 § 1 i samma lag föreskrivs följande:

”Avdelningschefen ska omedelbart undersöka den berörda personen. En sådan person kan endast tas emot om villkoren för placering är uppfyllda enligt läkarintyget.

…”

14

I 11 § UbG föreskrivs följande:

”10 § ska gälla i tillämpliga delar om

15

I 17 § UbG, med rubriken ”Underrättelse till domstol”, föreskrivs följande:

”Om en person tas emot på en psykiatrisk avdelning utan att ha begärt det (10 § och 11 §), ska avdelningschefen utan dröjsmål informera domstol härom. …”

16

I 18 § i denna lag, med rubriken ”Föremålet för förfarandet”, föreskrivs följande:

”Domstolen ska avgöra huruvida placeringen av patienten är tillåten i de fall som avses i 10 § och 11 § efter att ha prövat villkoren för placering.”

17

I 20 § 1 UbG föreskrivs följande:

”Om domstolen vid det muntliga hörandet finner att villkoren för placering är uppfyllda, ska den förklara placeringen tillfälligt tillåten i avvaktan på ett avgörande enligt 26 § 1 och fastställa ett datum för förhandling vilken ska äga rum senast fjorton dagar efter hörandet.”

18

I 26 § 1 i samma lag föreskrivs följande:

”Efter förhandlingen fastställer domstolen huruvida placeringen är tillåten. Beslutet ska meddelas vid förhandlingen i närvaro av patienten. Beslutet ska vara motiverat och förklaras för patienten.”

19

I oktober 2016 reste IA, som är marockansk medborgare, in i Italien från Libyen. I samband med detta registrerade den italienska polisen hans personuppgifter och biometriska uppgifter.

20

IA begav sig därefter till Österrike där han lämnade in en asylansökan den 20 februari 2017.

21

Den 1 mars 2017 begärde de österrikiska myndigheterna att de italienska myndigheterna skulle återta IA. Denna begäran lämnades obesvarad.

22

Den 30 maj 2017 underrättade de österrikiska myndigheterna de italienska myndigheterna om att nämnda ansökan om återtagande ansågs ha accepterats och att den maximala tidsfristen på sex månader för att genomföra överföringen hade börjat löpa den 2 maj 2017.

23

Genom beslut av den 12 augusti 2017 avvisade Bundesamt IA:s asylansökan och beslutade att han skulle avlägsnas till Italien.

24

Den 25 september 2017 överklagade IA detta beslut till Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen, Österrike). Han återkallade senare sitt överklagande.

25

Mellan den 20 september 2017 och den 6 oktober 2017 erhöll IA på egen begäran psykiatrisk vård på ett sjukhus i Wien (Österrike).

26

Överföringen av IA till Italien, som var planerad till den 23 oktober 2017, kunde inte genomföras eftersom han mellan den 6 oktober 2017 och den 4 november 2017, utan att själv ha begärt det, var placerad på den psykiatriska avdelningen på ett sjukhus i Wien. Denna placering hade förklarats vara tillåten av en distriktsdomstol i Wien, först tillfälligt, genom ett första beslut den 6 oktober 2017, och därefter, till och med den 17 november 2017, genom ett andra beslut av den 17 oktober 2017. Nämnda domstol hade gett tillstånd till placeringen av IA eftersom han på grund av psykisk sjukdom utgjorde ett allvarligt och påtagligt hot mot sig själv och mot andra.

27

Den 25 oktober 2017 underrättade de österrikiska myndigheterna de italienska myndigheterna om att tidsfristen för att överföra IA, i enlighet med artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen, hade förlängts till tolv månader på grund av att han var placerad på den psykiatriska avdelningen på ett sjukhus.

28

Placeringen av IA upphörde i förtid den 4 november 2017. Detta datum placerades han, på egen begäran, på den psykiatriska avdelningen på ett sjukhus vilken han lämnade den 6 november 2017.

29

Den 6 december 2017 transporterades IA med flyg till Italien med poliseskort och i sällskap av en läkare.

30

Den 22 december 2017 lämnade IA in en asylansökan i Italien, vilken beviljades den 24 april 2018.

31

IA ingav därefter ett klagomål till Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen) med anledning av att överföringen från Österrike till Italien hade ägt rum efter det att sexmånadersfristen i artikel 29.1 första stycket i Dublin III‑förordningen hade löpt ut den 2 november 2017, och därför var rättsstridig på grund av att den var försenad.

32

Genom dom av den 14 februari 2020 ogillade nämnda domstol klagomålet. Den fann att de österrikiska myndigheterna den 25 oktober 2017 hade underrättat de italienska myndigheterna om förlängningen av tidsfristen för överföring på sex månader, i enlighet med artikel 29.2 i Dublin III‑förordningen, på grund av att den berörda personen var inlagd i Österrike. Denna tidsfrist för överföring, som skulle ha löpt ut den 2 november 2017, förlängdes således med sex månader till den 2 maj 2018. Överföringen av IA, som genomfördes den 6 december 2017, var således inte försenad.

33

Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen) ansåg att placeringen av IA på en psykiatrisk avdelning, mot hans vilja, genom ett domstolsbeslut, i enlighet med villkoren i 3 § UbG grundades på konstaterandet att han, på grund av psykisk sjukdom, utgjorde en allvarlig och påtaglig fara för sitt eget och andras liv.

34

Enligt denna domstol utgör inläggning på sjukhus på grund av psykisk sjukdom en frihetsberövande åtgärd, såsom framgår av artiklarna 6, 52 och 53 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och av artikel 5.1 e i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950. För att förlänga fristen för överföring på grund av ett ”frihetsberövande”, i den mening som avses i artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen, är det däremot inte nödvändigt vare sig att personen befinner sig i fängelse eller att inläggningen grundas på ett rättsligt avgörande i ansvarsfrågan. Det avgörande är att den överförande staten är förhindrad att genomföra överföringen av den berörda personen till den behöriga medlemsstaten, när denna person till följd av ett rättsligt avgörande har undandragits förvaltningsmyndigheternas kontroll.

35

IA överklagade denna dom från Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen) till den hänskjutande domstolen, som anser att den väsentliga frågan för att avgöra huruvida överföringen av IA till Italien var lagenlig i förevarande fall är huruvida begreppet ”frihetsberövad”, i den mening som avses i artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen, ett begrepp som för övrigt inte definieras i förordningen, ska förstås så, att det omfattar ett sådant frihetsberövande som det som är aktuellt i det nationella målet, det vill säga placeringen av den berörda personen på den psykiatriska avdelningen på ett sjukhus på grund av psykisk sjukdom, mot personens vilja eller utan personens godkännande, vilken har förklarats vara tillåten av domstol.

36

Den hänskjutande domstolen anser att denna fråga kan besvaras jakande av de skäl som Bundesverwaltungsgericht (Federala förvaltningsdomstolen) har angett. Den hänskjutande domstolen anser emellertid att ett nekande svar också är tänkbart på grund av att en ”placering som inte sker på [den berörda personens] begäran”, i den mening som avses i 8 § och följande paragrafer i UbG, framför allt är en medicinsk åtgärd som domstolen helt enkelt har förklarat vara tillåten. Denna åtgärd omfattas inte nödvändigtvis av begreppet ”Inhaftierung” i den tyska språkversionen, ”imprisonment” i den engelska språkversionen eller ”emprisonnement” i den franska språkversionen.

37

Vidare anser den hänskjutande domstolen att allvarliga sjukdomar som tillfälligt hindrar en överföring till den ansvariga medlemsstaten inte kan ligga till grund för en förlängning av fristen för överföring i enlighet med artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen, vilket bekräftas av EU-domstolens praxis (dom av den 16 februari 2017, C.K. m.fl., C‑578/16 PPU, EU:C:2017:127, punkt 89).

38

För det fall EU-domstolen skulle komma fram till att en placering på den psykiatriska avdelningen på ett sjukhus omfattas av begreppet ”frihetsberövande”, i den mening som avses i artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen, anser den hänskjutande domstolen att det i förevarande fall är nödvändigt att fastställa med exakt hur lång tid som fristen för överföring ska förlängas.

39

I detta avseende skulle det kunna anses att fristen för överföring kan förlängas med den tidsperiod under vilken IA, mot sin vilja, faktiskt var inlagd på den psykiatriska avdelningen på ett sjukhus eller med den tidsperiod som han förväntades vara ”frihetsberövad” och som hade meddelats medlemsstaten i enlighet med kravet i artikel 9.2 i genomförandeförordningen, i förekommande fall åtföljt av en rimlig tidsfrist för att organisera överföringen.

40

Mot denna bakgrund beslutade Verwaltungsgerichtshof (Högsta förvaltningsdomstolen, Österrike) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

41

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att begreppet ”frihetsberövad” i den bestämmelsen omfattar placeringen av en asylsökande på den psykiatriska avdelningen på ett sjukhus, vilken har tillåtits genom ett rättsligt avgörande, med anledning av att denna person, på grund av psykisk sjukdom, utgör en allvarlig fara för sig själv eller för samhället.

42

Det ska i detta hänseende erinras om att enligt EU-domstolens fasta praxis följer det såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen, varvid inte bara lydelsen ska beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 15 april 2021, The North of England P & I Association, C‑786/19, EU:C:2021:276, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

43

Domstolen konstaterar att begreppet ”frihetsberövad”, i den mening som avses i artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen, inte har definierats av unionslagstiftaren och att denna bestämmelse inte heller innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde. Detta begrepp ska därför ges en självständig och enhetlig tolkning.

44

Vad för det första gäller lydelsen av artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen, erinrar domstolen inledningsvis om att den formulering som använts i en av språkversionerna av en unionsbestämmelse enligt fast rättspraxis inte ensam kan ligga till grund för tolkningen av denna bestämmelse eller ges företräde framför övriga språkversioner (dom av den 15 april 2021, The North of England P & I Association, C‑786/19, EU:C:2021:276, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

45

I förevarande fall används termen ”fängslande” eller den närliggande och i stor utsträckning utbytbara termen ”fängelsestraff” i de allra flesta språkversionerna av denna bestämmelse. Så är fallet med den spanska, den tjeckiska, den danska, den engelska, den franska, den maltesiska, den nederländska, den rumänska, den slovakiska och den finska språkversionen.

46

I andra språkversioner, som uppenbart utgör en minoritet, såsom den italienska, den portugisiska och den svenska versionen, används däremot mer vidsträckta begrepp som betecknar internering, kvarhållande eller frihetsberövande, utan att dessa ord antyder någon koppling till ett ”fängelse” eller till ett ”fängelsestraff”.

47

Vad gäller uttrycket ”Inhaftierung”, som används i den tyska språkversionen, har den österrikiska regeringen hävdat att det i vanligt språkbruk bland annat omfattar ”fråntagande av frihet” och således inte kan reduceras till ett fängelsestraff som beslutats av en domstol inom ramen för ett straffrättsligt förfarande, medan den tyska regeringen anser att detta begrepp kan tolkas på detta mer begränsade sätt.

48

Vad fortfarande gäller en bokstavlig tolkning av artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen, framgår det av den gängse betydelsen av begreppet fängslande eller fängelsestraff, vilken, såsom konstaterats i punkt 45 ovan, följer av de allra flesta språkversionerna av denna bestämmelse, att detta i huvudsak innebär ett frihetsberövande straff som utdöms i ett straffrättsligt förfarande på grund av ett brott som den berörda personen är skyldig till eller misstänks ha begått.

49

Närmare bestämt innebär detta begrepp, i dess vanliga betydelse, ett frihetsberövande straff som i allmänhet ska avtjänas i fängelse och som utdöms av en domstol när den, efter ett straffrättsligt förfarande, slår fast att en person kan hållas ansvarig för ett brott. Enligt dess vanliga betydelse omfattar detta begrepp även häktning av en person som misstänks ha begått ett brott, vilket i princip beslutas i ett rättsligt avgörande i ett straffrättsligt förfarande.

50

Med hänsyn till denna normala betydelse kan tvångsplaceringen av en person på den psykiatriska avdelningen på ett sjukhus, vilken en domstol tillåtit med motiveringen att personen lider av en psykisk sjukdom som innebär att personen är särskilt farlig för sig själv eller för samhället, inte kvalificeras som ”frihetsberövande”, i den mening som avses i artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen.

51

Det ska i detta hänseende konstateras att en tvångsplacering enligt UbG sker utan att den berörda personen har dömts för att ha begått ett brott eller misstänks ha begått ett brott.

52

En sådan placering skiljer sig således fundamentalt från ett beslut om inspärrning för sluten psykiatrisk vård av det skälet att personen i fråga har begått ett brott för vilket han eller hon emellertid inte kan ställas till straffrättsligt ansvar på grund av en psykisk sjukdom som vederbörande led av vid tiden för de gärningar som han eller hon anklagas för.

53

För det andra utgör det sammanhang som artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen ingår i och de mål som eftersträvas med denna förordning inte hinder för en tolkning av begreppet ”frihetsberövad”, i den mening som avses i denna bestämmelse, som endast omfattar fråntaganden av frihet som beslutats genom ett rättsligt avgörande inom ramen för ett straffrättsligt förfarande på grund av ett brott som den asylsökande gjort sig skyldig till eller vilket vederbörande misstänks vara skyldig till.

54

Det ska i detta hänseende erinras om att det enligt artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen i undantagsfall är tillåtet att förlänga fristen för överföring på sex månader enligt artikel 29.1 och 29.2 första meningen i förordningen, för att ta hänsyn till att det är materiellt omöjligt för den anmodande medlemsstaten att överföra den berörda personen på grund av att vederbörande är frihetsberövad eller håller sig undan (dom av den 19 mars 2019, Jawo, C‑163/17, EU:C:2019:218, punkt 60).

55

En vid tolkning av begreppet ”frihetsberövad”, i den mening som avses i artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen, på så sätt att det omfattar alla frihetsberövande åtgärder, inbegripet sådana som inte följer av ett straffrättsligt förfarande på grund av ett brott som begåtts av den berörda personen eller som vederbörande misstänkts ha begått, skulle strida mot den karaktär av undantag som en sådan förlängning har, vilken har betonats av domstolen.

56

Artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen ska nämligen, i och med att den föreskriver ett undantag från huvudregeln i artikel 29.1 och 29.2 första meningen i Dublin III‑förordningen i två specifika fall, enligt en princip som slagits fast i domstolens fasta praxis, tolkas restriktivt (se, bland annat, dom av den 20 maj 2021, X (Tankfordon för gasol), C‑120/19, EU:C:2021:398, punkt 50).

57

Det är dessutom riktigt att domstolen i punkterna 61 och 62 i domen av den 19 mars 2019, Jawo (C‑163/17, EU:C:2019:218), underkände en tolkning av begreppet ”hålla sig undan”, i den mening som avses i artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen, som kräver bevis för att den berörda personen hade för avsikt att undandra sig de behöriga nationella myndigheterna, för att undvika risken för att dessa myndigheter stöter på eventuella betydande svårigheter eller inte kan säkerställa att Dublinsystemet fungerar effektivt och att syftena med det uppnås.

58

En tolkning av begreppet ”frihetsberövad”, i den mening som avses i samma bestämmelse, som är begränsad till fråntaganden av frihet vilka följer av rättsliga avgöranden i straffrättsliga förfaranden, med uteslutande av andra typer av frihetsberövande åtgärder, innebär däremot inte någon sådan risk.

59

En sådan tolkning kräver nämligen endast att en faktisk kontroll görs av om det föreligger ett frihetsberövande rättsligt avgörande som har meddelats i ett straffrättsligt förfarande mot en person som har begått ett brott eller som misstänks ha begått ett brott.

60

En sådan kontroll innebär inte några särskilda praktiska svårigheter som kan hindra Dublinsystemets effektiva funktion och uppnåendet av dess syften.

61

Denna tolkning strider således inte heller mot Dublin III‑förordningens mål, enligt dess skäl 4 och 5, om ett snabbt fastställande av ansvarig medlemsstat (dom av den 19 mars 2019, Jawo, C‑163/17, EU:C:2019:218, punkterna 58 och 59).

62

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 29.2 andra meningen i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att begreppet ”frihetsberövad” i den bestämmelsen inte omfattar en tvångsplacering av en asylsökande på den psykiatriska avdelningen på ett sjukhus, vilken tillåtits genom ett rättsligt avgörande med motiveringen att personen, på grund av psykisk sjukdom, utgör en allvarlig fara för sig själv eller för samhället.

63

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för det fall den första frågan besvaras jakande. Det framgår emellertid av punkt 62 ovan att den första frågan ska besvaras nekande. Det saknas därför skäl att besvara den andra frågan.

64

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:

Artikel 29.2 andra meningen i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat ska tolkas så, att begreppet ”frihetsberövad” i den bestämmelsen inte omfattar en tvångsplacering av en asylsökande på den psykiatriska avdelningen på ett sjukhus, vilken tillåtits genom ett rättsligt avgörande med motiveringen att personen, på grund av psykisk sjukdom, utgör en allvarlig fara för sig själv eller för samhället.