–

Comité interprofessionnel des huiles essentielles françaises (CIHEF), Florame, Hyteck Aroma-Zone, Laboratoires Gilbert, Laboratoire Léa Nature, Laboratoires Oméga Pharma France, Pierre Fabre Médicament, Pranarom France och Puressentiel France, genom A. Bost, V. Lehmann och M. Ragot, avocats,

–

Frankrikes regering, genom G. Bain och T. Stéhelin, båda i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G. Palatiello, avvocato dello Stato,

–

Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och M.A.M. de Ree, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom R. Lindenthal och F. Thiran, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 528/2012 av den 22 maj 2012 om tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter (EUT L 167, 2012, s. 1) i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 334/2014 av den 11 mars 2014 (EUT L 103, 2014, s. 22) (nedan kallad förordning nr 528/2012).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan å ena sidan Comité interprofessionnel des huiles essentielles françaises (CIHEF) och åtta bolag som är verksamma inom sektorn för eteriska oljor, och å andra sidan ministre de la Transition écologique (ministern för ekologisk omställning) och Premier ministre (premiärministern) (Frankrike). Målet rör ogiltigförklaring av dels décret no 2019–642 relatif aux pratiques commerciales prohibées pour certaines catégories de produits biocides (dekret nr 2019–642 av den 26 juni 2019 om affärsmetoder som är förbjudna för vissa kategorier av biocidprodukter) (JORF av den 27 juni 2019, s. 10), dels décret no 2019–643 relatif à la publicité commerciale pour certaines catégories de produits biocides (dekret nr 2019–643 av den 26 juni 2019 om kommersiell reklam för vissa kategorier av biocidprodukter) (JORF av den 27 juni 2019, s. 11).

3

I skälen 1–3, 6, 28 och 31 i förordning nr 528/2012 anges följande:

…

…

…

4

I artikel 1 i denna förordning, med rubriken ”Syfte och mål”, anges följande:

”1.   Syftet med denna förordning är att förbättra den inre marknadens funktion genom att harmonisera reglerna för tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter och samtidigt säkerställa en hög skyddsnivå både för människors och djurs hälsa och för miljön. Bestämmelserna i denna förordning bygger på försiktighetsprincipen, vars syfte är att skydda människors och djurs hälsa samt miljön. Skyddet av känsliga befolkningsgrupper ska särskilt uppmärksammas.

2.   Denna förordning innehåller regler om

5

I artikel 2 i förordningen, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande:

”1.   Denna förordning ska tillämpas på biocidprodukter och behandlade varor. En förteckning över de typer av biocidprodukter som omfattas av denna förordning samt en beskrivning av dessa finns i bilaga V.

…

3.   Om inget annat uttryckligen föreskrivs i denna förordning eller annan unionslagstiftning, ska denna förordning inte påverka tillämpningen av följande rättsakter:

…

…

…”

6

Artikel 3 i förordningen, med rubriken ”Definitioner”, har följande lydelse:

”1.   I denna förordning gäller följande definitioner:

…

…

…”

7

I kapitel IV i förordning nr 528/2012, med rubriken ”Allmänna principer för godkännande av biocidprodukter”, återfinns artikel 17 som har rubriken ”Tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter”. Artikeln har följande lydelse:

”1.   Biocidprodukter får inte tillhandahållas på marknaden eller användas om de inte har godkänts i enlighet med denna förordning.

…

5.   Biocidprodukter ska användas i enlighet med de bestämmelser och villkor för produktgodkännande som anges i enlighet med artikel 22.1 och de märknings- och förpackningskrav som anges i artikel 69.

Korrekt användning ska innebära rationell användning av en kombination av fysikaliska, biologiska, kemiska eller andra metoder, på lämpligt sätt, varigenom användningen av biocidprodukter begränsas till det absolut nödvändiga och lämpliga försiktighetsåtgärder vidtas.

Medlemsstaterna ska vidta nödvändiga åtgärder för att förse allmänheten med lämplig information om fördelarna och riskerna med biocidprodukter och hur deras användning kan minimeras.

…”

8

I artikel 18 i förordningen, som har rubriken ”Åtgärder för hållbar användning av biocidprodukter”, föreskrivs följande:

”Kommissionen ska senast den 18 juli 2015, på grundval av erfarenheterna från tillämpningen av denna förordning, lägga fram en rapport för Europaparlamentet och rådet om hur denna förordning bidrar till en mer hållbar användning av biocidprodukter, inklusive behovet av att införa ytterligare åtgärder, särskilt för yrkesmässiga användare, för att minska de risker som biocidprodukter utgör för människors och djurs hälsa och för miljön. Denna rapport ska bland annat undersöka

Om det är lämpligt ska kommissionen med stöd av denna rapport lägga fram ett förslag för antagande i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet.”

9

Artikel 19 i förordningen, med rubriken ”Villkor för produktgodkännande”, har följande lydelse:

”1.   Andra biocidprodukter än de som kan komma att omfattas av det förenklade godkännandeförfarandet i enlighet med artikel 25 ska godkännas om följande villkor är uppfyllda:

10

Artikel 20 i samma förordning har rubriken ”Krav vid ansökningar om produktgodkännande”. I artikel 20.1 föreskrivs följande:

”Sökanden ska tillsammans med sin ansökan om godkännande lämna in följande handlingar:

11

Kapitel V i förordning nr 528/2012 har rubriken ”Förenklat produktgodkännandeförfarande” och innehåller artiklarna 25–28, i vilka det föreskrivs ett godkännandeförfarande för biocidprodukter som uppfyller vissa villkor.

12

Kapitel XIII i denna förordning har rubriken ”Behandlade varor” och innehåller artikel 58, som har rubriken ”Utsläppande på marknaden av behandlade varor”. I punkt 2 i den artikeln föreskrivs följande:

”En behandlad vara får inte släppas ut på marknaden såvida inte samtliga verksamma ämnen i de biocidprodukter som varan behandlats med eller innehåller har tagits upp i den förteckning som upprättats i enlighet med artikel 9.2 för den relevanta produkttypen och användningen, eller i bilaga I, och eventuella villkor eller begränsningar som anges i dessa är uppfyllda.”

13

Kapitel XV i nämnda förordning har rubriken ”Information och kommunikation”. Avsnitt 2 i det kapitlet har rubriken ”Information om biocidprodukter”, och består av artiklarna 69–73. I artikel 69, som har rubriken ”Klassificering, förpackning och märkning av biocidprodukter”, föreskrivs följande:

”1.   Innehavare av produktgodkännanden ska se till att biocidprodukter klassificeras, förpackas och märks i enlighet med den godkända sammanfattningen av biocidproduktens egenskaper, särskilt de faro- och skyddsangivelser som avses i artikel 22.2 led i och i enlighet med [Europaparlamentets och rådets direktiv] 1999/45/EG [av den 31 maj 1999 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om klassificering, förpackning och märkning av farliga preparat (EGT L 200, 1999, s. 1] och, i tillämpliga fall, förordning … nr 1272/2008.

Vidare ska produkter som kan förväxlas med livsmedel, inklusive dryckesvaror, eller foder förpackas på ett sådant sätt att sannolikheten för förväxling blir så liten som möjligt. Om de är tillgängliga för allmänheten ska de innehålla beståndsdelar som avskräcker från konsumtion och får särskilt inte vara lockande för barn.

2.   Utöver överensstämmelse med punkt 1 ska innehavare av godkännanden se till att etiketterna inte är vilseledande med hänsyn till produktens risker för människors eller djurs hälsa eller för miljön eller dess effektivitet och inte i något fall innehåller uppgifter av typen ’lågriskbiocidprodukt’, ’inte giftig’, ’oskadlig’, ’naturlig’, ’miljövänlig’, ’djurvänlig’ eller liknande. Dessutom ska följande information anges tydligt och outplånligt på etiketten:

…

…

…

…

3.   Medlemsstaterna får kräva att

14

Kapitel XV i förordning nr 528/2012 innehåller även artikel 72, med rubriken ”Reklam”, som har följande lydelse:

”1.   All reklam för biocidprodukter ska, förutom att den ska följa förordning … nr 1272/2008, innehålla följande text: ’Använd biocider på ett säkert sätt. Läs alltid etiketten och produktinformationen före användning.’ Denna text ska vara tydligt urskiljbar och läslig i förhållande till den övriga reklamtexten.

2.   Annonsörer får ersätta ordet ’biocider’ i den föreskrivna texten med en tydlig hänvisning till den produkttyp för vilken annonsering sker.

3.   Reklam för biocidprodukter får inte hänvisa till produkten på ett sätt som är vilseledande med hänsyn till produktens risker för människors och djurs hälsa eller för miljön eller dess effektivitet. Reklam för en biocidprodukt får inte i något fall innehålla uppgifter av typen ’lågriskbiocidprodukt’, ’inte giftig’, ’oskadlig’, ’naturlig’, ’miljövänlig’, ’djurvänlig’ eller liknande.”

15

I bilaga V till förordningen, som har rubriken ”Biocidprodukttyper och beskrivningar som avses i artikel 2.1”, föreskrivs följande:

”HUVUDGRUPP 1: Desinfektionsmedel

…

Produkttyp 2: Desinfektionsmedel och algicider som inte är avsedda att användas direkt på människor eller djur

…

Produkttyp 4: Ytor som kommer i kontakt med livsmedel och djurfoder

…

HUVUDGRUPP 3: Bekämpning av skadedjur

Produkttyp 14: Rodenticider

…

Produkttyp 18: Insekticider, akaricider och bekämpningsmedel mot andra leddjur

…”

16

I artikel L. 522–5–3 i code de l'environnement (miljölagen) föreskrivs följande:

”All kommersiell reklam ska vara förbjuden för vissa kategorier av biocidprodukter som definieras i förordning [nr 528/2012].

Genom undantag från första stycket i denna artikel ska reklam som riktar sig till yrkesmässiga användare vara tillåten på den plats där produkterna distribueras till sådana användare och i publikationer som riktar sig till sådana användare.

Conseil d'État, i dess egenskap av rådgivande organ, ska genom dekret definiera de berörda produktkategorierna med hänvisning till de risker som de medför för människors hälsa och för miljön samt det sätt på vilket reklamen får presenteras. Det ska i sådan reklam tydligt anges hur produkterna används på rätt sätt för att skydda människors och djurs hälsa och miljön samt vilka de potentiella riskerna för människors och djurs hälsa och för miljön är.”

17

Artikel L. 522–18 i denna lag har följande lydelse:

”I samband med försäljning av biocidprodukter som definieras i artikel L. 522–1 ska rabatter, prisnedsättningar, prisavdrag, differentiering av allmänna och särskilda försäljningsvillkor i den mening som avses i artikel L. 441–1 i handelslagen, gratisartiklar som gåva och jämförbara metoder vara förbjudna. Varje affärsmetod som syftar till att direkt eller indirekt kringgå detta förbud genom rabatter, prisnedsättningar eller prisavdrag på ett annat produktsortiment som är kopplade till köpet av nämnda produkter ska vara förbjuden.

De berörda produktkategorierna ska definieras med hänvisning till de risker som de medför för människors hälsa och för miljön i ett dekret antaget efter samråd med Conseil d'État i dess egenskap av rådgivande organ.”

18

I miljölagens artikel R. 522–16–1, som infördes genom dekret nr 2019–642 av den 26 juni 2019, antaget med stöd av artikel L. 522–18 i miljölagen, föreskrivs följande:

”De produktkategorier som anges i artikel L. 522–18 och för vilka vissa affärsmetoder är förbjudna är produkterna av typerna 14 och 18, vilka definieras i [förordning nr 528/2012].

Dessa bestämmelser ska inte gälla för biocidprodukter som kan godkännas genom det förenklade godkännandeförfarandet i enlighet med artikel 25 i denna förordning”

19

I miljölagens artikel R. 522–16–2, som infördes genom dekret nr 2019–643 av den 26 juni 2019, antaget med stöd av artikel L. 522–5–3 i miljölagen, föreskrivs följande:

”I.- De kategorier av biocidprodukter som anges i artikel L. 522‑5‑3, för vilka kommersiell reklam som riktar sig till allmänheten är förbjuden, är följande:

1° Produkter av typerna 14 och 18, vilka definieras i [förordning nr 528/2012].

2° Produkter av typerna 2 och 4, som definieras i denna förordning och i enlighet med bestämmelserna i [förordning nr 1272/2008] klassificeras som farliga för vattenmiljön, kategori 1: akut kategori 1 (H400) och kronisk kategori 1 (H410).

II.- För de produkter som anges i punkt I ska all reklam som riktar sig till fackmän följa bestämmelserna i artikel 72 i [förordning nr 528/2012], som anges i punkt I led 1. Dessutom ska all sådan reklam innehålla följande informationstext, som ska vara tydlig och läslig:

1° Följande två meningar: ”Kontrollera före varje användning huruvida det är absolut nödvändigt att använda denna produkt, särskilt på platser dit allmänheten har tillträde. Använd alltid de alternativa metoder och produkter som medför minst risk för människors och djurs hälsa och för miljön när detta är möjligt.”

2° En uppgift om produktens biocidprodukttyp enligt definitionen i ovannämnda bilaga V till [förordning nr 528/2012].

III.- Bestämmelserna i denna artikel ska inte gälla för biocidprodukter som kan godkännas genom det förenklade godkännandeförfarandet i enlighet med artikel 25 i förordning [nr 528/2012].”

20

Sökandena i det nationella målet har väckt talan vid Conseil d'État (Högsta förvaltningsdomstolen) (Frankrike) och genom separata ansökningar anfört att dekret nr 2019–642 av den 26 juni 2019 respektive dekret nr 2019–643 av den 26 juni 2019 antagits utan befogenhet och därför yrkat att de ska ogiltigförklaras. Det framgår av beslutet om hänskjutande att de bestämmelser som återfinns i artiklarna R. 522–16–1 och R. 522–16–2 i miljölagen, vilka utgör tillämpningsbestämmelser till artiklarna L. 522–18 och L. 522–5–3, infördes genom dessa dekret.

21

Sökandena i målet vid den nationella domstolen har bland annat gjort gällande att dessa dekret saknar rättslig grund, eftersom de antagits i strid med förordning nr 528/2012.

22

Enligt den hänskjutande domstolen innehåller förordningen varken någon bestämmelse som ger en medlemsstat rätt att föreskriva sådana restriktiva åtgärder som de som föreskrivs i artiklarna L. 522–18 och L. 522–5–3 i miljölagen eller någon bestämmelse som förbjuder en medlemsstat att göra detta. Därmed uppkommer frågan huruvida sådana åtgärder, som inte behandlas i nämnda förordning, kan vidtas utan att förordningen därigenom åsidosätts. Den hänskjutande domstolen understryker i detta avseende att de lagbestämmelser med stöd av vilka de ovan i punkt 20 nämnda dekreten har antagits syftar till att förebygga de olägenheter som en överdriven användning av vissa biocidprodukter medför för folkhälsan och miljön. Detta syfte står visserligen inte i strid med de mål som eftersträvas med förordning nr 528/2012. De förbud som föreskrivs i dessa lagbestämmelser inverkar dock på utsläppandet på marknaden av biocidprodukter, som nämnda förordning syftar till att harmonisera, och förordningen hänvisar inte till några av medlemsstaterna antagna tillämpningsbestämmelser, och anger inget krav på sådana bestämmelser för att förordningen ska få full verkan.

23

Mot denna bakgrund beslutade Conseil d'État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Utgör [förordning nr 528/2012] hinder för att en medlemsstat, med hänsyn till folkhälsan och till miljön, antar restriktiva bestämmelser i fråga om affärsmetoder och reklam såsom de som föreskrivs i artiklarna L. 522–18 och L. 522–5–3 i miljölagen? Under vilka förutsättningar får en medlemsstat i förekommande fall vidta sådana åtgärder?”

24

Det ska inledningsvis erinras om att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte åligger det EU-domstolen att, vid behov, inte bara omformulera den fråga som har ställts till den, utan även beakta unionsrättsliga normer som den nationella domstolen inte har hänvisat till i den fråga som den ställt (dom av den 16 maj 2019, Plessers, C‑509/17, EU:C:2019:424, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

25

I förevarande fall har EU-domstolen fått en allmän fråga om tolkningen av förordning nr 528/2012 som syftar till att i huvudsak få det fastställt huruvida den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet rör ett område som harmoniserats genom bestämmelserna i denna förordning och, i förekommande fall, huruvida nämnda förordning utgör hinder för denna lagstiftning.

26

Enligt EU-domstolens fasta praxis ska nationella åtgärder inom ett område där det har skett en fullständig harmonisering på unionsnivå bedömas mot bakgrund av harmoniseringsbestämmelserna och inte mot bakgrund av de primärrättsliga bestämmelserna (dom av den 24 februari 2022, Viva Telecom Bulgaria, C‑257/20, EU:C:2022:125, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

27

Den hänskjutande domstolens fråga ska således förstås så, att den i första hand avser en tolkning av förordningen, och i andra hand, för det fall förordningen inte har inneburit en fullständig harmonisering, en tolkning av EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor, det vill säga artiklarna 34 och 36 FEUF.

28

För att kunna ge den hänskjutande domstolen ett svar som är användbart för avgörandet av det nationella målet gör EU-domstolen således följande bedömning. Den hänskjutande domstolen ska anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida förordning nr 528/2012, och i förekommande fall artiklarna 34 och 36 FEUF, ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning

29

Tribunalen erinrar inledningsvis om att de affärsmetoder som är förbjudna enligt artikel L. 522–18 i miljölagen utgörs av rabatter, prisnedsättningar, prisavdrag, differentiering av allmänna och särskilda försäljningsvillkor, gratisartiklar som gåva och jämförbara metoder avseende biocidprodukter.

30

Det framgår av uppgifterna i beslutet om hänskjutande att artiklarna L. 522–18 och R. 522–16–1 i miljölagen inte avser de villkor som biocidprodukter av produkttyperna 14 och 18 måste uppfylla för ett godkännande för utsläppande på marknaden, utan att de förbjuder vissa affärsmetoder vid försäljningen av dessa produkter, vilket innebär att de endast reglerar formerna för saluföringen av dessa varor.

31

För det första ska det framhållas att förordning nr 528/2012, såsom framgår av dess artikel 1.1, syftar till att förbättra den inre marknadens funktion genom att harmonisera reglerna för tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter och samtidigt säkerställa en hög skyddsnivå både för människors och djurs hälsa och för miljön. För detta ändamål anges i artikel 1.2 d i förordningen att förordningens bestämmelser reglerar tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter i en eller flera medlemsstater eller unionen.

32

I artikel 3.1 i) i förordning nr 528/2012 definieras tillhandahållande på marknaden som varje leverans av en biocidprodukt eller en behandlad vara för distribution eller användning i samband med kommersiell verksamhet, mot betalning eller gratis, och i artikel 3.1 k i förordningen definieras ”användning” som alla operationer som utförs med en biocidprodukt, t.ex. lagring, hantering, blandning och spridning, utom sådana operationer som utförs i syfte att exportera biocidprodukten eller den behandlade varan från unionen.

33

Härav följer att förordningens bestämmelser om tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter är tillräckligt vidsträckta för att täcka in affärsmetoder vid försäljning av dessa produkter. Domstolen konstaterar emellertid, i likhet med vad generaladvokaten gjorde i punkterna 28–30 i sitt förslag till avgörande, att förordningen inte innehåller någon bestämmelse som syftar till att harmonisera reglerna beträffande sådana metoder. Såsom framgår av artiklarna 17, 19 och 20 i förordning nr 528/2012, lästa tillsammans och med bakgrund av skälen 2, 3, 28 och 31 i förordningen, kan det vidare konstateras att förordningens syfte är att införa ett system med förhandstillstånd för tillhandahållande på marknaden av biocidprodukter och att fastställa gemensamma principer för utvärdering av ansökningar om godkännande av dessa produkter utan att för den skull harmonisera samtliga aspekter av saluföringen av dessa varor.

34

Förordning nr 528/2012 syftar således inte till att harmonisera reglerna om affärsmetoder vid försäljning av biocidprodukter, som till exempel dem i artiklarna L. 522–18 och R. 522–16–1 i miljölagen.

35

Av detta följer att förordningen inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som förbjuder vissa affärsmetoder vid försäljning av biocidprodukter, såsom biocidprodukter av produkttyperna 14 och 18.

36

För det andra behöver EU-domstolen, mot bakgrund av vad som angetts ovan i punkt 27, för att kunna ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar, fastställa huruvida artikel 34 FEUF utgör hinder för en sådan nationell lagstiftning.

37

Det framgår av fast rättspraxis att alla åtgärder vidtagna av en medlemsstat som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan hindra handeln inom unionen ska anses utgöra åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner i den bestämmelsens mening (dom av den 11 juli 1974, Dassonville, 8/74, EU:C:1974:82, punkt 5, och dom av den 3 juli 2019, Delfarma, C‑387/18, EU:C:2019:556, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

38

Dock kan en tillämpning av sådana nationella bestämmelser på varor från andra medlemsstater som begränsar eller förbjuder vissa säljformer inte vara ägnad att direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt hindra handeln mellan medlemsstaterna i den mening som avses i denna rättspraxis, förutsatt att bestämmelserna tillämpas på samtliga berörda näringsidkare som bedriver verksamhet inom det nationella territoriet och förutsatt att de såväl rättsligt som faktiskt påverkar avsättningen av inhemska varor och varor från andra medlemsstater på samma sätt. När dessa villkor är uppfyllda kan tillämpningen av sådana bestämmelser på försäljningen av varor från en annan medlemsstat, vilka uppfyller kraven i denna stat, inte anses hindra varornas tillträde till marknaden eller försvåra deras tillträde jämfört med inhemska varor (dom av den 10 februari 2009, kommissionen/Italien, C‑110/05, EU:C:2009:66, punkt 36, dom av den 2 december 2010, Ker-Optika, C‑108/09, EU:C:2010:725, punkt 51, och dom av den 21 september 2016, Etablissements Fr. Colruyt, C‑221/15, EU:C:2016:704, punkt 35).

39

I det aktuella fallet kan det konstateras, vilket har påpekats ovan i punkt 30, att artiklarna L. 522–18 och R. 522–16–1 i miljölagen inte avser de villkor som biocidprodukter av produkttyperna 14 och 18 måste uppfylla för ett godkännande för utsläppande på marknaden, utan att de förbjuder vissa affärsmetoder vid försäljningen av dessa produkter, vilket innebär att de endast reglerar formerna för saluföringen av dessa varor. Av detta följer att dessa bestämmelser ska anses reglera säljformer i den mening som avses i de av EU-domstolens domar som nämnts ovan i punkt 38.

40

En nationell lagstiftning som reglerar säljformer för vissa varor kan emellertid endast undgå förbudet i artikel 34 FEUF om den uppfyller de två villkor som anges i denna punkt 38.

41

Vad gäller det första villkoret framgår det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat till EU-domstolen att artiklarna L. 522–18 och R. 522–16–1 i miljölagen, vilka avses ovan i punkt 39, är tillämpliga utan åtskillnad på samtliga berörda aktörer som bedriver verksamhet på franskt territorium.

42

Vad gäller det andra villkoret ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida dessa bestämmelser såväl rättsligt som faktiskt påverkar avsättningen av inhemska varor och varor från andra medlemsstater på samma sätt.

43

I förevarande fall framgår det inte av de uppgifter som lämnats till EU-domstolen att det i den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet görs någon åtskillnad beroende på de aktuella biocidprodukternas ursprung. Det ska likväl prövas huruvida denna lagstiftning inte, de facto, är av sådan art att den gör att det är svårare att få tillträde till den franska marknaden för biocidprodukter från andra medlemsstater än för inhemska biocidprodukter.

44

Det är i princip möjligt att en nationell lagstiftning som förbjuder vissa affärsmetoder vid försäljning av vissa typer av biocidprodukter begränsar den totala försäljningsvolymen av dessa varor i den berörda medlemsstaten, och den kan således påverka försäljningsvolymen av de av dessa varor som härrör från andra medlemsstater. Ett sådant konstaterande räcker emellertid inte för att denna lagstiftning ska kvalificeras som en åtgärd med motsvarande verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 februari 2006, A-Punkt Schmuckhandel, C‑441/04, EU:C:2006:141, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

45

Såsom kommissionen och klagandena i det nationella målet har gjort gällande utgör sådana affärsmetoder som prisnedsättningar och prisavdrag, som avses i artiklarna L. 522–18 och R. 522–16–1 i miljölagen, visserligen saluföringsmetoder som kan visa sig effektiva för att möjliggöra tillträde till en nationell marknad för produkter från andra medlemsstater, eftersom dessa metoder påverkar försäljningspriset för dessa produkter.

46

Den omständigheten att en nationell lagstiftning förbjuder påstått effektiva saluföringsmetoder räcker emellertid inte för att denna lagstiftning ska kunna anses omfattas av förbudet i artikel 34 FEUF. En sådan lagstiftning kan nämligen endast utgöra en åtgärd med motsvarande verkan om förbudet mot de berörda saluföringsmetoderna påverkar produkter från andra medlemsstater i högre grad än inhemska varor.

47

Under dessa omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida det förbud mot vissa affärsmetoder som föreskrivs i artiklarna L. 522–18 och R. 522–16–1 i miljölagen påverkar tillträdet till marknaden för berörda biocidprodukter i högre grad när det rör sig om produkter med ursprung i andra medlemsstater än när produkterna kommer från Frankrike. I synnerhet ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida dessa bestämmelser, såsom den franska regeringen gjorde gällande vid förhandlingen, omfattar ett begränsat antal metoder för saluföring av de berörda biocidprodukterna, och huruvida detta innebär att de saluföringsmetoder som inte är förbjudna enligt nämnda bestämmelser gör det möjligt att säkerställa att produkter från andra medlemsstater kan få tillträde till den nationella marknaden.

48

Om den hänskjutande domstolen efter denna prövning konstaterar att den nationella lagstiftning som är i fråga i det nationella målet påverkar tillträdet till den franska marknaden för berörda biocidprodukter från andra medlemsstater i högre grad än den påverkar motsvarande biocidprodukter från Frankrike, ankommer det på den domstolen att fastställa huruvida denna lagstiftning kan rättfärdigas av ett eller flera av de skäl av allmänintresse som räknas upp i artikel 36 FEUF eller av ett eller flera av de tvingande krav av allmänintresse som erkänts i EU-domstolens praxis.

49

För det första framgår det i detta avseende av beslutet om hänskjutande att artikel L. 522–18 i miljölagen syftar till att förebygga de olägenheter som överdriven användning av vissa typer av biocidprodukter medför för folkhälsan och miljön.

50

Av fast rättspraxis framgår att hänsyn ska tas till att människors hälsa och liv ges högsta prioritet bland de värden och intressen som åtnjuter skydd enligt fördraget och att det ankommer på medlemsstaterna att fastställa på vilken nivå de vill säkerställa skyddet för folkhälsan och på vilket sätt denna nivå ska uppnås. Eftersom nivån kan variera medlemsstaterna emellan, ska medlemsstaterna medges ett utrymme för skönsmässig bedömning (dom av den 2 december 2010, Ker-Optika, C‑108/09, EU:C:2010:725, punkt 58).

51

Vidare framgår det av fast rättspraxis att miljöskyddet utgör ett tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ begränsning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2015, Capoda Import-Export, C‑354/14, EU:C:2015:658, punkt 43).

52

Det framgår således av de uppgifter som lämnats till domstolen att den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet är sådan att den kan svara mot sådana tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

53

För det andra ankommer det på de nationella myndigheterna att i varje enskilt fall visa att den nationella lagstiftningen i fråga överensstämmer med proportionalitetsprincipen, det vill säga att den är nödvändig för att uppnå det åberopade målet, och att målet inte skulle kunna uppnås genom förbud eller begränsningar som är mindre omfattande eller som påverkar handeln inom unionen i mindre utsträckning. Det ankommer härvid på dessa myndigheter att lägga fram nödvändig bevisning för detta ändamål. De skäl som en medlemsstat kan åberopa ska således åtföljas av en bedömning av lämpligheten och proportionaliteten av den åtgärd som medlemsstaten vidtagit och de precisa omständigheter som stödjer dess argumentation (dom av den 23 december 2015, Scotch Whisky Association m.fl., C‑333/14, EU:C:2015:845, punkterna 53 och 54).

54

Härav följer att när en nationell domstol prövar en nationell lagstiftning i förhållande till rättfärdigandegrunden avseende skydd för människors hälsa och liv, i den mening som avses i artikel 36 FEUF, ska den göra en objektiv bedömning av huruvida den bevisning som medlemsstaten lagt fram rimligen gör det möjligt att anse att de medel som valts är ägnade att förverkliga de eftersträvade målen samt huruvida det är möjligt att uppnå dessa mål genom åtgärder som är mindre begränsande för den fria rörligheten för varor (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 december 2015, Scotch Whisky Association m.fl., C‑333/14, EU:C:2015:845, punkt 59).

55

Vad gäller frågan huruvida den nationella lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är lämplig för att uppnå de åberopade målen, har den franska regeringen understrukit att denna lagstiftning syftar till att förebygga och minska den exponering för berörda biocidprodukter som människor, djur och miljö utsätts för, genom att begränsa incitamenten till en alltför omfattande och ibland olämplig användning av dessa produkter.

56

Även om nämnda lagstiftning inte förefaller kunna undanröja samtliga risker för onödig spridning av de berörda biocidprodukterna, är det ändå så att den, genom att utesluta möjligheten för en köpare att komma i åtnjutande av ekonomiska fördelar vid köp av dessa produkter, kan förhindra olämpliga inköp av dessa produkter och följaktligen minska de risker som uppstår om människor, djur och miljö exponeras för en överdriven användning av dessa biocidprodukter. Såsom den franska regeringen har påpekat är denna lagstiftning nämligen lämplig för att förhindra ackumulering av dessa produkter i naturen och den vattenförorening som kan bli följden härav. Av det ovan anförda följer att den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet framstår som ägnad att uppnå målen avseende skydd för människors hälsa och miljön, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

57

Vad gäller frågan huruvida förbudet mot vissa affärsmetoder vid försäljning av vissa typer av biocidprodukter är nödvändigt och proportionerligt, finner domstolen, i likhet med vad generaladvokaten påpekade i punkterna 72–75 i sitt förslag till avgörande, att detta förbud inte går utöver vad som är nödvändigt, eftersom de ytterligare informeringsåtgärder som krävs vid försäljningen av dessa produkter, det vill säga de som avses i artiklarna 17.5 och 72.1 i förordning nr 528/2012, inte kan uppväga attraktionskraften hos ett erbjudande om prisnedsättningar och prisavdrag eller gratis biocidvaruprover vid köpet av dessa produkter.

58

Av de uppgifter som har lämnats av den hänskjutande domstolen framgår dessutom dels att den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet syftar till att förbjuda prisnedsättningar och prisavdrag endast för såvitt gäller försäljning av biocidprodukter av produkttyperna 14 och 18, det vill säga de biocidprodukter som medför de största riskerna för människors hälsa, dels att denna lagstiftning inte är tillämplig på biocidprodukter som kan omfattas av det förenklade godkännandeförfarandet enligt artikel 25 i förordning nr 528/2012.

59

Artiklarna 34 och 36 FEUF ska således tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som förbjuder vissa affärsmetoder, såsom rabatter, prisnedsättningar, prisavdrag, differentiering av allmänna och särskilda försäljningsvillkor, gratisartiklar som gåva och jämförbara metoder avseende biocidprodukter av produkttyperna 14 och 18, förutsatt att lagstiftningen är motiverad av målen att skydda människors hälsa och liv samt miljön, är ägnad att säkerställa förverkligandet av dessa mål samt inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dem, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra.

60

Inledningsvis konstaterar domstolen att såsom anges i artikel 1.1 i förordning nr 528/2012, och precis som det har erinrats om ovan i punkt 31, syftar nämnda förordning till att förbättra den inre marknadens funktion genom att harmonisera reglerna för tillhandahållande på marknaden och användning av biocidprodukter och samtidigt säkerställa en hög skyddsnivå både för människors och djurs hälsa och för miljön. Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 86 i sitt förslag till avgörande är artikel 72 i denna förordning den enda av förordningens bestämmelser som rör reklam för biocidprodukter. Det är således mot bakgrund av denna bestämmelse som domstolen ska pröva huruvida nämnda förordning utgör hinder för en nationell lagstiftning som kräver att reklam för vissa typer biocidprodukter ska innehålla viss informationstext när den riktar sig till fackmän.

61

Den hänskjutande domstolen ska därför anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 72 i förordning nr 528/2012 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som kräver att reklam för biocidprodukter av produkttyperna 2 och 4 samt produkttyperna 14 och 18 ska innehålla en viss text när den riktar sig till fackmän, utöver den informationstext som föreskrivs i nämnda artikel 72.

62

I artikel 72.1 i förordning nr 528/2012 föreskrivs att all reklam för biocidprodukter ska följa bestämmelserna i förordning nr 1272/2008 och innehålla en precis informationstext som ska vara tydligt urskiljbar i förhållande till den övriga reklamtexten och vara läslig. Texten lyder: ”Använd biocider på ett säkert sätt. Läs alltid etiketten och produktinformationen före användning.” I artikel 72.2 anges endast att annonsörer får ersätta ordet ”biocider” i den föreskrivna texten med en tydlig hänvisning till den produkttyp för vilken annonsering sker. I artikel 72.3 anges att reklam för biocidprodukter inte får hänvisa till produkten på ett sätt som är vilseledande med hänsyn till produktens risker för människors och djurs hälsa eller för miljön eller dess effektivitet. I sistnämnda bestämmelse förbjuds även användningen av uppgifter såsom ”lågriskbiocidprodukt”, ”inte giftig” och ”miljövänlig”.

63

Härav följer att unionslagstiftaren genom artikel 72 i förordning nr 528/2012 har avsett att på ett detaljerat och fullständigt sätt reglera utformningen av sådan informationstext om de risker som är förknippade med användning av biocidprodukter som kan förekomma i reklam för dessa produkter, då denna artikel föreskriver en obligatorisk text, uttryckligen förbjuder användningen av vissa uppgifter och mer allmänt syftar till att förbjuda alla reklamuppgifter som kan vilseleda användaren i fråga om de risker som sådana produkter kan medföra.

64

Dessutom framgår det av skälen 1 och 3 i förordning nr 528/2012 att unionslagstiftaren avsåg att uppnå en särskild balans mellan den fria rörligheten för biocidprodukter och en hög skyddsnivå för människors och djurs hälsa och för miljön.

65

Det följer av en bokstavstolkning av artikel 72 i förordning nr 528/2012, mot bakgrund av skälen 1 och 3 i samma förordning, att det område som rör sådan informationstext om de risker som är förknippade med användning av biocidprodukter som kan förekomma i reklam för dessa produkter har varit föremål för en fullständig harmonisering från unionslagstiftarens sida.

66

En sådan tolkning stöds av kravet på informationstextens läslighet, såsom detta uttrycks i sista meningen i artikel 72.1 i förordning nr 528/2012. Det ska nämligen konstateras att informationstext som tillkommer utöver den som avses i denna bestämmelse riskerar att få en negativ inverkan på den sistnämnda textens läslighet, och detta även om det inte råder någon motsägelse mellan den tillkommande informationstexten och målen att skydda människors och djurs hälsa samt miljön.

67

Följaktligen ska artikel 72 i förordning nr 528/2012 tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som kräver att reklam för biocidprodukter av produkttyperna 2 och 4 samt produkttyperna 14 och 18, ska innehålla en viss informationstext när den riktar sig till fackmän, utöver den informationstext som föreskrivs i nämnda artikel 72.

68

För det första ska det fastställas huruvida förordning nr 528/2012 utgör hinder för sådana nationella bestämmelser som artiklarna L. 522–5–3 och R. 522–16–2 i miljölagen, som förbjuder all reklam för biocidprodukter av produkttyperna 2 och 4 samt produkttyperna 14 och 18 som riktar sig till allmänheten.

69

Såsom har påpekats ovan i punkt 63 framgår det av artikel 72 i förordning nr 528/2012 att unionslagstiftaren har haft för avsikt att på ett detaljerat och fullständigt sätt reglera utformningen av sådan informationstext om de risker som är förknippade med användning av biocidprodukter som kan förekomma i reklam för dessa produkter. Unionslagstiftaren har emellertid inte avsett att reglera samtliga aspekter av området reklam för biocidprodukter och i synnerhet inte att utesluta möjligheten för medlemsstaterna att förbjuda reklam som riktar sig till allmänheten.

70

Av detta följer att artikel 72 i förordning nr 528/2012 inte utgör hinder för nationell lagstiftning som förbjuder all reklam för biocidprodukter av produkttyperna 2 och 4 samt produkttyperna 14 och 18 som riktar sig till allmänheten.

71

Det ska därefter prövas huruvida artikel 34 FEUF utgör hinder för en sådan lagstiftning.

72

Såsom det har erinrats om ovan i punkterna 37 och 38 ska domstolen pröva huruvida denna lagstiftning utgör en lagstiftning som reglerar säljformerna för varor (i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 38 i förevarande dom), är tillämplig på samtliga berörda näringsidkare som bedriver verksamhet inom det nationella territoriet och såväl rättsligt som faktiskt påverkar avsättningen av inhemska varor och varor från andra medlemsstater på samma sätt.

73

I förevarande fall ska det erinras om att artiklarna L. 522–5–3 och R. 522–16–2 i miljölagen, med hänsyn till de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat, inte avser de villkor som biocidprodukter av produkttyperna 2 och 4 samt produkttyperna 14 och 18 måste uppfylla för att erhålla ett godkännande för utsläppande på marknaden. Däremot innehåller dessa bestämmelser ett förbud mot att i samband med försäljningen av dessa varor göra reklam som riktar sig till allmänheten, vilket innebär att nämnda bestämmelser endast reglerar formerna för saluföringen av dessa varor. Av detta följer att de aktuella bestämmelserna kan anses reglera säljformer i den mening som avses i den rättspraxis som nämnts ovan i punkt 38.

74

En nationell lagstiftning som reglerar säljformer för vissa varor kan emellertid endast falla utanför tillämpningsområdet för förbudet i artikel 34 FEUF om den uppfyller de två villkor som anges ovan i punkt 38.

75

Vad gäller det första villkoret framgår det av de uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat till EU-domstolen att artiklarna L. 522–5–3 och R. 522–16–2 i miljölagen är tillämpliga utan åtskillnad på samtliga berörda aktörer som bedriver verksamhet på franskt territorium.

76

Vad gäller det andra villkoret ankommer det på den hänskjutande domstolen att bedöma huruvida dessa bestämmelser såväl rättsligt som faktiskt påverkar avsättningen av inhemska varor och varor från andra medlemsstater på samma sätt.

77

I förevarande fall framgår det inte av de uppgifter som EU-domstolen förfogar över att det i den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet görs någon åtskillnad beroende på de aktuella biocidprodukternas ursprung. Det ska likväl prövas huruvida denna lagstiftning inte, de facto, är av sådan art att den gör det svårare att få tillträde till den franska marknaden för biocidprodukter från andra medlemsstater än för inhemska biocidprodukter.

78

I detta avseende ska det framhållas att EU-domstolen visserligen har konstaterat att en nationell lagstiftning som begränsar eller förbjuder vissa former av reklam för vissa varor kan vara av sådan beskaffenhet att den begränsar försäljningsvolymen för dessa varor och följaktligen att det är möjligt att den i högre grad påverkar varor från andra medlemsstater. Konstaterandet har dock skett under den förutsättningen att man har kunnat identifiera en särskild svårighet som kännetecknar en viss produktmarknad och som den aktör som vill ta sig in på den nationella marknaden blir konfronterad med – såsom traditionella sociala sedvänjor, lokala vanor eller den omständigheten att den försäljningsmetod som berörs av förbudet eventuellt utgör den enda metoden för att skaffa sig tillträde till den nationella marknaden i fråga (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2001, Gourmet International Products, C‑405/98, EU:C:2001:135, punkterna 19 och 21, och av den 19 oktober 2016, Deutsche Parkinson Vereinigung, C‑148/15, EU:C:2016:776, punkt 25 och dom av den 15 juli 2021, DocMorris, C‑190/20, EU:C:2021:609, punkt 41).

79

Då det av handlingarna i målet vid EU-domstolen inte framgår att den franska marknaden för biocidprodukter kännetecknas av en eller flera särskilda svårigheter, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i föregående punkt, vilket det emellertid ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, förefaller inte förbudet mot all reklam som riktar sig till allmänheten för vissa biocidprodukter i högre grad påverka saluföringen av varor från andra medlemsstater.

80

Om den hänskjutande domstolen efter denna prövning ändock konstaterar att den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet påverkar tillträdet till den franska marknaden i högre grad när det rör sig om biocidprodukter från andra medlemsstater än när produkterna kommer från Frankrike, ankommer det på den domstolen att fastställa huruvida denna lagstiftning kan rättfärdigas av ett eller flera av de skäl av allmänintresse som räknas upp i artikel 36 FEUF eller av ett eller flera av de tvingande krav som erkänts i EU-domstolens praxis.

81

Såsom framgår av punkt 49 i förevarande dom preciseras i beslutet om hänskjutande att syftet med de bestämmelser som är i fråga i det nationella målet är att förebygga de olägenheter som en överdriven användning av vissa biocidprodukter medför för folkhälsan och miljön.

82

Det ska således konstateras att denna lagstiftning är ägnad att uppnå målen att skydda människors hälsa och miljön i del den, för vissa av dessa varor, förbjuder all reklam som riktar sig till allmänheten, vilket utgör ett sätt att se till att människor i mindre mån uppmuntras att köpa och använda sådana varor.

83

Vad gäller frågan huruvida lagstiftningen är nödvändig och proportionerlig finner domstolen, precis som generaladvokaten påpekade i punkterna 120 och 121 i sitt förslag till avgörande, att förbudet mot all reklam som riktar sig till allmänheten för vissa biocidprodukter inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de eftersträvade målen. Såsom den franska regeringen har gjort gällande avser nämligen denna lagstiftning endast reklam som riktar sig till allmänheten och förbjuder således inte reklam som riktar sig till fackmän. Vidare har denna lagstiftning en begränsad räckvidd, eftersom den inte omfattar samtliga biocidprodukter – utan endast biocidprodukter av produkttyperna 2 och 4 samt produkttyperna 14 och 18, det vill säga de som medför de största riskerna för människors hälsa – och inte är tillämplig på biocidprodukter som kan omfattas av det förenklade godkännandeförfarandet enligt artikel 25 i förordning nr 528/2012.

84

Av detta följer att artikel 72 i förordning nr 528/2012 ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som förbjuder all reklam som riktar sig till allmänheten för biocidprodukter av produkttyperna 2 och 4 samt produkttyperna 14 och 18. Samma sak gäller för artiklarna 34 och 36 FEUF, förutsatt att lagstiftningen är motiverad av målen att skydda människors hälsa och liv samt miljön, är ägnad att säkerställa förverkligandet av dessa mål samt inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dem, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra.

85

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den hänskjutna tolkningsfrågan besvaras på följande sätt. Artikel 72 i direktiv 528/2012 ska tolkas så,

samt att artiklarna 34 och 36 FEUF ska tolkas så,

86

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i de nationella målen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: