–

CR, AY, ML och BQ, genom M. Basun, D. Er och A. Esser, Rechtsanwälte,

–

BMW Bank GmbH, genom A. Ederle och R. Hall, Rechtsanwälte,

–

C. Bank AG, genom T. Winter, Rechtsanwalt,

–

Volkswagen Bank GmbH och Audi Bank, genom I. Heigl, T. Winter och B. Zerelles, Rechtsanwälte,

–

Tysklands regering, genom J. Möller, U. Bartl, M. Hellmann och U. Kühne, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom G. Goddin, B.-R. Killmann och I. Rubene, samtliga i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 2 a och b i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/65/EG av den 23 september 2002 om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG samt direktiven 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 2002, s. 16), artikel 3 c, artikel 10.2 led l, p, r och t samt artikel 14.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66), artikel 2.7, 2.9 och 2.12 samt artikel 16 led l i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter och om ändring av rådets direktiv 93/13/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 1999/44/EG och om upphävande av rådets direktiv 85/577/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG (EUT L 304, 2011, s. 64) samt artikel 267 andra stycket FEUF.

2

Respektive begäran har framställts i mål mellan VK och BMW Bank GmbH (mål C‑38/21), F.F. och C. Bank AG (mål C‑47/21), samt mellan CR och Volkswagen Bank GmbH och mellan AY, ML och BQ och Audi Bank (mål C‑232/21). Målen rör möjligheten för VK, F.F., CR, AY, ML och BQ att utöva sin ångerrätt med avseende på avtal som de ingått med dessa banker i egenskap av konsumenter.

3

Skälen 14, 15 och 19 i direktiv 2002/65 har följande lydelse:

…

4

I artikel 1 i direktiv 2002/65, med rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, föreskrivs följande i punkt 1:

”Syftet med detta direktiv är en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter.”

5

I artikel 2 i direktivet, med rubriken ”Definitioner”, anges följande:

”I detta direktiv avses med

…”

6

Artikel 6 i nämnda direktiv har rubriken ”Ångerrätt”, och föreskriver följande:

”1.   Medlemsstaterna skall se till att konsumenten har en tidsfrist på 14 kalenderdagar under vilken denne kan utöva sin ångerrätt utan att det leder till någon påföljd och utan att konsumenten behöver ange några skäl. …

…

2.   Ångerrätten skall inte tillämpas på

…

…”

7

I skälen 7–10, 31, 34 och 35 i direktiv 2008/48 anges följande:

…

…

…”

8

I artikel 1 i direktiv 2008/48, med rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”Syftet med detta direktiv är att harmonisera vissa aspekter av medlemsstaternas lagar och andra författningar om kreditavtal för konsumenter.”

9

I artikel 2 i direktivet, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande:

”1.   Detta direktiv gäller kreditavtal.

2.   Detta direktiv skall inte gälla för

…

…”

10

I artikel 3 i nämnda direktiv, med rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

…

…

…”

11

Artikel 10 i direktiv 2008/48, med rubriken ”Information som ska ges i kreditavtal”, har följande lydelse i punkt 2:

”Kreditavtalet ska på ett klart och kortfattat sätt innehålla uppgift om följande:

…

…

…

…

…”

12

I artikel 14 i detta direktiv, med rubriken ”Ångerrätt”, föreskrivs följande:

”1.   Konsumenten ska ha rätt att inom 14 kalenderdagar frånträda kreditavtalet utan att behöva ange några skäl.

Denna ångerfrist ska börja löpa

…

3.   Om konsumenten utnyttjar ångerrätten, ska denne

4.   Om en kompletterande tjänst till kreditavtalet tillhandhålls av kreditgivaren eller av tredje man på grundval av ett avtal mellan tredje man och kreditgivaren, ska konsumenten inte längre vara bunden av avtalet angående den kompletterande tjänsten om denne utnyttjar sin ångerrätt i fråga om kreditavtalet i enlighet med denna artikel.

…”

13

Artikel 22 i nämnda direktiv har rubriken ”Harmonisering och detta direktivs tvingande karaktär”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”I den mån detta direktiv innehåller harmoniserade bestämmelser får medlemsstaterna inte behålla eller införa andra bestämmelser i sin nationella lagstiftning som skiljer sig från vad som fastställs i detta direktiv.”

14

Skälen 20–22, 37 och 49 i direktiv 2011/83 har följande lydelse:

…

…

15

I artikel 2 i direktivet, som har rubriken ”Definitioner”, anges följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

…

…”

16

I artikel 3 i nämnda direktiv, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskrivs följande:

”1.   Detta direktiv ska tillämpas på alla avtal som ingås mellan en näringsidkare och en konsument enligt de villkor och i den omfattning som anges i bestämmelserna i direktivet. Det ska också tillämpas på avtal om leverans av vatten, gas, el eller fjärrvärme, inklusive från offentliga leverantörer, till den del som dessa försörjningstjänster tillhandahålls på avtalsrättslig grund.

…

3.   Detta direktiv ska inte tillämpas på avtal

…

d) om finansiella tjänster,

…”

17

I artikel 6 i samma direktiv, med rubriken ”Informationskrav vid distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler”, föreskrivs följande i punkt 1:

”1.   Innan konsumenten blir bunden av ett distansavtal eller ett avtal utanför fasta affärslokaler eller ett motsvarande erbjudande ska näringsidkaren klart och tydligt ge konsumenten information om följande:

…

…

…

…”

18

I artikel 9, med rubriken ”Ångerrätt”, i direktiv 2011/83 föreskrivs följande:

”1.   Utom i de fall då de undantag som avses i artikel 16 är tillämpliga, ska konsumenten ha rätt att inom 14 dagar frånträda ett distansavtal eller avtal utanför fasta affärslokaler utan att behöva ange några skäl och utan några andra kostnader än de som anges i artiklarna 13.2 och 14.

2.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 10 ska ångerfristen i punkt 1 i den här artikeln löpa ut 14 dagar räknat från

…”

19

Artikel 16 i direktiv 2011/83, med rubriken ”Undantag från ångerrätten”, har följande lydelse:

”Medlemsstaterna får inte tillåta den ångerrätt som anges i artiklarna 9–15 när det gäller distansavtal och avtal utanför fasta affärslokaler med avseende på följande:

…

…

…”

20

Artikel 25 i Grundgesetz für die Bundesrepublik Deutschland (Förbundsrepubliken Tysklands grundlag) (nedan kallad grundlagen) har följande lydelse:

”Folkrättens allmänna bestämmelser utgör en del av förbundsrätten. De har företräde framför lag och ger omedelbart upphov till rättigheter och skyldigheter för dem som är bosatta i Förbundsrepubliken.”

21

I 242 § i Bürgerliches Gesetzbuch (civillagen) (nedan kallad BGB), med rubriken ”Fullgörande i enlighet med principen om tro och heder”, föreskrivs följande:

”Gäldenären är skyldig att tillhandahålla prestationen på det sätt som principen om tro och heder kräver med beaktande av handelsbruk.”

22

I 247 § BGB, med rubriken ”Basräntesats”, föreskrivs följande:

”1)   Basräntan ska vara 3,62 procent. Basräntan ska den 1 januari och den 1 juli varje år ändras med den procentsats med vilken referensvärdet har ökat eller minskat sedan basräntans senast registrerade ändring. Referensvärdet motsvarar den räntesats som Europeiska centralbanken har fastställt för den senaste huvudsakliga refinansieringstransaktionen som genomförts före den första kalenderdagen för det berörda halvåret.

2)   Deutsche Bundesbank [(Tysklands centralbank)] ska offentliggöra gällande basränta i Bundesanzeiger [(den tyska officiella tidningen)] omedelbart efter de datum som anges i första stycket andra meningen.”

23

I 273 § BGB, med rubriken ”Retentionsrätt”, stadgas följande i stycke 1:

”Om gäldenären har en förfallen motfordran mot borgenären som grundar sig på samma rättsförhållande som förpliktelsen, får denne, om inte annat följer av skuldförhållandet, vägra att fullgöra sin förpliktelse till dess att motprestationen har fullgjorts (retentionsrätt).”

24

I 274 § BGB, med rubriken ”Retentionsrättens verkan”, föreskrivs följande:

”1)   När det gäller borgenärens talan är den enda verkan av att åberopa retentionsrätten att gäldenären måste åläggas att prestera i utbyte mot att få den prestation som denne har rätt till (samtidig prestation).

2)   På grundval av en sådan dom kan borgenären begära tvångsverkställighet av sin fordran, utan att behöva fullgöra den prestation som åligger honom först, om gäldenären är i dröjsmål på grund av vägrat mottagande.”

25

288 § BGB, med rubriken ”Dröjsmålsränta och annan kompensation”, har följande lydelse i stycke 1:

”Varje penningskuld ska omfattas av dröjsmålsränta efter förfallodagen. Den årliga dröjsmålsräntan ska vara fem procentenheter över basräntan.”

26

I 293 § BGB, med rubriken ”Dröjsmål med mottagandet”, föreskrivs följande:

”Borgenären kommer i dröjsmål om han eller hon inte godtar det tillhandahållande som erbjuds honom eller henne.”

27

I 294 § BGB, med rubriken ”Faktiskt erbjudande”, föreskrivs följande:

”Prestationen ska faktiskt erbjudas borgenären på det sätt som den ska utföras.”

28

I 295 § BGB, med rubriken ”Muntligt anbud”, föreskrivs följande:

”Ett muntligt erbjudande från gäldenären är tillräckligt när borgenären har förklarat att han inte godtar att prestationen kommer att fullgöras eller när en åtgärd från borgenärens sida är nödvändig för att fullgöra prestationen, särskilt när det är denne som ska dra tillbaka saken. Ett erbjudande om fullgörande av prestationen ska likställas med en begäran riktad till borgenären om att vidta nödvändiga åtgärder.”

29

312b § BGB, med rubriken ”Avtal utanför fasta affärslokaler”, har följande lydelse:

”1)   Med avtal som ingås utanför fasta affärslokaler avses avtal

Personer som handlar i näringsidkarens namn eller på uppdrag av denne ska jämställas med näringsidkaren.

2)   Med fasta affärslokaler i den mening som avses i stycke 1 avses fasta detaljhandelslokaler där näringsidkaren bedriver sin fasta verksamhet, eller rörliga detaljhandelslokaler där näringsidkaren vanligtvis bedriver sin verksamhet. Detaljhandelslokaler där den person som handlar i näringsidkarens namn eller på uppdrag av denne stadigvarande eller vanligtvis bedriver sin verksamhet ska jämställas med näringsidkarens lokaler.”

30

I 312c § BGB, med rubriken ”Distansavtal”, anges följande:

”1)   Distansavtal är avtal som ingås mellan näringsidkaren, eller en person som agerar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning, och konsumenten enbart med utnyttjande av medel för distanskommunikation för att förhandla om och ingå avtalet, förutom om avtalet inte ingås med stöd av ett organiserat system för distansförsäljning eller tillhandahållande av tjänster på distans.

2)   I denna lag avses med medel för distanskommunikation alla medel för kommunikation som kan användas för att initiera eller ingå ett avtal, utan att parterna samtidigt är fysiskt närvarande, såsom brev, kataloger, telefonsamtal, fax, e‑postmeddelanden, meddelanden som sänds via mobiltelefonitjänster (SMS) samt radio och telemedier.”

31

I 312g § BGB, med rubriken ”Ångerrätt”, föreskrivs följande:

”1)   Konsumenten har rätt att frånträda avtal utanför fasta affärslokaler och distansavtal i enlighet med 355 §.

2)   Såvida parterna inte har kommit överens om annat, föreligger inte ångerrätt i fråga om följande avtal:

…

…”

32

I 322 § BGB, med rubriken ”Förordnande om samtidig fullgörelse”, föreskrivs följande i stycke 2:

”Om den part som väcker talan måste fullgöra sin del först, kan han, om den andra parten är i dröjsmål på grund av vägrat mottagande, väcka talan om fullgörelse efter att ha mottagit motprestationen.”

33

355 § BGB, med rubriken ”Ångerrätt vid konsumentavtal”, har följande lydelse:

”1)   Om konsumenten enligt lag har en ångerrätt enligt denna bestämmelse ska konsumenten och näringsidkaren inte längre vara bundna av sin viljeförklaring att ingå avtalet, om konsumenten har återkallat sin viljeförklaring inom föreskriven tid. …

2)   Ångerfristen uppgår till 14 dagar. Fristen börjar löpa vid avtalets ingående om inte annat föreskrivs.

…”

34

356b § BGB har rubriken ”Ångerrätt vid konsumentkreditavtal”. I stycke 2 föreskrivs följande:

”Om vid ett allmänt konsumentkreditavtal den handling som överlämnas till låntagaren enligt stycke 1 inte innehåller den obligatoriska information som avses i 492 § stycke 2, börjar fristen inte löpa förrän denna brist har avhjälpts i enlighet med 492 § stycke 6. …”

35

357 § BGB har rubriken ”Rättsföljder av frånträde av avtal som har ingåtts utanför fasta affärslokaler och på distans, med undantag för avtal om finansiella tjänster”, och föreskriver följande:

”1)   De prestationer som erhållits ska återgå senast efter 14 dagar.

…

4)   Näringsidkaren får vid försäljning av konsumentvaror hålla inne med återbetalningen till dess att han har fått tillbaka varorna eller till dess att konsumenten har styrkt att han har skickat tillbaka varorna. Detta gäller inte om näringsidkaren har erbjudit sig att hämta varorna.”

36

I 357 § BGB, i den lydelse som var i kraft den 31 januari 2012 och som var tillämplig på BQ:s situation i mål C‑232/21, föreskrevs följande:

”1)   Om inte annat föreskrivs ska bestämmelserna om avtals återgång tillämpas på motsvarande sätt i fråga om ångerrätt och returrätt.

…”

37

I artikel 357a § stycke 1 BGB, med rubriken ”Rättsliga följder av att avtal om finansiella tjänster frånträds”, föreskrivs följande:

”1)   De prestationer som erhållits ska återgå senast efter 30 dagar.

…

3)   I händelse av att konsumentkreditavtalet frånträds ska kredittagaren för tiden mellan utbetalningen och återbetalningen av krediten betala avtalad ränta. …”

38

I 358 § BGB, med rubriken ”Avtal som kombinerats med det avtal som frånträtts”, föreskrivs följande:

”…

2)   Om konsumenten, på grundval av 495 § stycke 1 eller 514 § stycke 2 första meningen, på ett giltigt sätt har frånträtt sin viljeförklaring om att ingå ett konsumentkreditavtal ska han inte längre vara bunden av sin viljeförklaring om att ingå ett avtal som kombineras med konsumentkreditavtalet och som avser leverans av varor eller tillhandahållande av en annan tjänst.

3)   Ett avtal om leverans av en vara eller tillhandahållande av en annan tjänst och ett kreditavtal enligt styckena 1 och 2 anknyter till varandra om krediten helt eller delvis finansierar det andra avtalet och båda utgör en kommersiell enhet. Det ska särskilt anses vara fråga om en kommersiell enhet när näringsidkaren själv finansierar konsumentens motprestation eller, vid finansiering från tredje man, när kreditgivaren låter näringsidkaren delta i utarbetandet eller ingåendet av kreditavtalet. …

4)   355 § stycke 3 och, beroende på typen av kombinerat avtal, 357–357b §§ ska tillämpas på motsvarande sätt på frånträdandet av det kombinerade avtalet, oavsett marknadsföringsmetod. … Kreditgivaren ska i förhållande till konsumenten överta näringsidkarens rättigheter och skyldigheter till följd av det kombinerade avtalet vad gäller rättsföljderna av frånträdet om lånebeloppet redan har betalats till näringsidkaren vid den tidpunkt då frånträdet börjar gälla.

…”

39

I 358 § BGB, i den lydelse som var i kraft den 31 januari 2012 och som var tillämplig på BQ:s situation i mål C‑232/21, föreskrevs följande:

”…

2)   Om konsumenten, på grundval av 495 § stycke 1, på ett giltigt sätt har frånträtt sin viljeförklaring om att ingå ett konsumentkreditavtal ska han inte längre vara bunden av sin viljeförklaring om att ingå ett avtal som är kombinerat med konsumentkreditavtalet och som avser leverans av varor eller tillhandahållande av en annan tjänst.

3)   Ett avtal om leverans av en vara eller tillhandahållande av en annan tjänst och ett kreditavtal enligt styckena 1 och 2 är kombinerade med varandra om krediten helt eller delvis finansierar det andra avtalet och båda utgör en kommersiell enhet. Det ska särskilt anses vara fråga om en kommersiell enhet när näringsidkaren själv finansierar konsumentens motprestation eller, vid finansiering från tredje man, när kreditgivaren låter näringsidkaren delta i utarbetandet eller ingåendet av kreditavtalet. …

4)   357 § ska tillämpas analogt på det kombinerade avtalet. … Kreditgivaren ska i förhållande till konsumenten överta näringsidkarens rättigheter och skyldigheter till följd av det kombinerade avtalet vad gäller rättsföljderna av frånträdet eller återlämnandet, om lånebeloppet redan har betalats till näringsidkaren vid den tidpunkt då frånträdet börjar gälla.”

40

I 492 § BGB, med rubriken ”Skriftlig form, avtalets innehåll”, föreskrivs följande:

”…

2)   Avtalet ska innehålla de uppgifter som föreskrivs för varje konsumentkreditavtal i enlighet med artikel 247 6–13 §§ i Einführungsgesetz zum Bürgerlichen Gesetzbuch [(lagen om införande av Civillagen), av den 21 september 1994 (BGBl. 1994 I, s. 2494 och rättelse i BGBl. 1997 I, s. 1061 (nedan kallad EGBGB)].

…

6)   Om avtalet inte innehåller den information som avses i stycke 2, eller om det inte innehåller den i sin helhet, kan denna information tillhandahållas senare på ett varaktigt medium efter det att avtalet faktiskt har ingåtts, eller, i fall som avses i 494 § stycke 2 första meningen, efter det att avtalet har börjat gälla.

…”

41

495 § BGB har rubriken ”Ångerrätt; ångerperiod”. I punkt 1 i den paragrafen föreskrivs följande:

”Vid ett konsumentkreditavtal har låntagaren ångerrätt enligt 355 §.”

42

I 495 § BGB, i den lydelse som var i kraft den 31 januari 2012 och som var tillämplig på BQ:s situation i mål C‑232/21, föreskrevs följande:

”1)   När det gäller ett kreditavtal som har ingåtts med en konsument har låntagaren ångerrätt i enlighet med 355 §.

…

2)   355–359a §§ ska tillämpas under förutsättning att

43

I 506 § BGB, med rubriken ”Anstånd med betalningen, annan finansieringshjälp”, föreskrivs i punkt 1 att ”[b]estämmelserna i 358–360, 491a–502 §§ samt 505a–505e §§ avseende allmänna konsumentkreditavtal ska, med undantag av 492 § stycke 4 och med förbehåll för styckena 3 och 4, äga motsvarande tillämpning på avtal enligt vilka en näringsidkare beviljar en konsument anstånd med betalningen eller annan finansieringshjälp …”.

44

I artikel 247 EGBGB, med rubriken ”Informationskrav för konsumentkreditavtal, finansieringshjälp mot vederlag och avtal om kreditförmedling”, anges följande:

”…

3 § Förhandsinformationens innehåll, vad avser allmänna konsumentkreditavtal

1) Den information som ges innan avtalet ingås ska innehålla följande:

…

5. Krediträntan,

…

11. dröjsmålsränta och villkoren för eventuell ändring av denna samt i tillämpliga fall avgifterna när avtalsförpliktelser inte fullgörs,

…

6 § Avtalets innehåll

1) Konsumentkreditavtalet ska på ett klart och begripligt sätt innehålla följande information:

…

2) Vid ångerrätt enligt 495 § BGB ska avtalet innehålla information om tidsfristen och de övriga villkoren för att frånträda avtalet samt en hänvisning till låntagarens skyldighet att återbetala ett redan utbetalat lån och att betala ränta. I avtalet ska det anges hur mycket ränta som ska betalas per dag. Om konsumentkreditavtalet innehåller ett tydligt och tydligt formulerat villkor som överensstämmer med mallen i bilaga 7 för allmänna konsumentkrediter och mallen i bilaga 8 för konsumentkrediter med säkerhet i fast egendom, ska villkoret anses uppfylla kraven i den första och den andra meningen. … Långivaren får avvika från mallen i fråga om format och teckenstorlek, med beaktande av tredje meningen.

7 § Andra uppgifter i avtalet

1) Konsumentkreditavtalet ska på ett klart och begripligt sätt innehålla följande information, i den mån den har betydelse för avtalet:

…

…

12 § Kombinerade avtal och finansieringshjälp mot vederlag

1) 1–11 §§ ska i tillämpliga delar gälla för avtal om finansieringshjälp mot vederlag enligt 506 § stycke 1 BGB. Sådana avtal eller konsumentkreditavtal, som är kombinerade med ett annat avtal i enlighet med 358 § BGB eller i vilka det specificeras varor eller tjänster i enlighet med 360 § stycke 2 andra meningen BGB, ska innehålla:

Om konsumentkreditavtalet innehåller ett framträdande och klart formulerat avtalsvillkor som överensstämmer med mallen i bilaga 7 för allmänna konsumentkrediter och bilaga 8 för konsumentkrediter i fast egendom, i fråga om kombinerade avtal eller transaktioner som avses i 360 § stycke 2 andra meningen BGB, uppfyller detta villkor kraven i andra meningen punkt 2 b.

…”

45

I 348a § i Zivilprozessordnung (civilprocesslagen) föreskrivs följande:

”1)   Om en ensamdomare enligt 348 § stycke 1 inte är omedelbart behörig, ska tvistemålsavdelningen genom beslut överlämna målet till en av sina ledamöter, när

2)   Ensamdomaren ska hänskjuta tvisten till tvistemålsavdelningen, om

Avdelningen ska överta målet om de villkor som anges i första meningen led 1 är uppfyllda. Avdelningen avgör övertagandet av målet genom beslut, efter att ha hört parterna. Ett ytterligare hänskjutande till ensamdomaren är uteslutet.

3)   Det är inte möjligt att grunda ett överklagande på att en överföring, en begäran om åtgärder eller ett övertagande har skett eller inte har skett.”

46

Sökanden i det nationella målet, VK, besökte en återförsäljare av bilmärket BMW där en anställd, i egenskap av kreditförmedlare åt BMW Bank, i återförsäljarens lokaler erbjöd VK att leasa ett motorfordon. Den anställde beräknade de olika delarna av leasingavtalet och diskuterade med VK angående avtalets giltighetstid samt beloppet för den inledande betalningen och de månatliga avbetalningar som skulle erläggas om leasingavtalet ingicks. Den anställde var behörig att lämna information om det tänkta avtalet, vars villkor denne kände till, och att besvara frågor från potentiella kunder. Den anställde hade däremot inte rätt att å BMW Banks vägnar ingå ett leasingavtal med de konsumenter som vände sig till densamme. VK ingav en skriftlig ansökan till återförsäljaren om att ingå ett leasingavtal med BMW Bank avseende ett motorfordon avsett för privat bruk. Ansökan vidarebefordrades därefter till banken, som granskade den innan den accepterades.

47

Den 10 november 2018 ingick VK, med hjälp av ett medel för distanskommunikation, ett leasingavtal med BMW Bank avseende ett motorfordon avsett för privat bruk.

48

Det framgår av handlingarna i målet att BMW Bank förvärvade fordonet med VK:s specifikationer och att bolaget förblev ägare till fordonet under hela avtalstiden.

49

Leasingavtalet grundade sig på BMW Bank skulle bevilja ett lån med avtalsenlig kreditränta på 3,49 procent per år under hela leasingavtalets löptid, med en effektiv årlig ränta på 3,55 procent. Med hänsyn till att avtalet ingicks för en period på 24 månader utan att VK var skyldig att köpa fordonet när det löpte ut, föreskrevs att VK endast skulle betala sammanlagt 12468,80 euro, vilket motsvarade en inledande betalning på 4760 euro som skulle betalas i början av leasingperioden, senast vid överlämnandet av fordonet, samt 24 månatliga betalningar på 321,95 euro. Vidare avtalades att VK skulle iaktta en årlig maximal körsträcka på 10000 kilometer och att han vid återlämnandet av fordonet skulle betala 7,37 cent per överskjutande kilometer, medan VK skulle få tillbaka 4,92 cent per underskjutande kilometer. VK var dessutom skyldig att kompensera för fordonets värdeminskning, om det vid återlämnandet av fordonet skulle konstateras att dess skick varken motsvarade dess ålder eller den överenskomna körsträckan. I avtalet angavs slutligen att det ankom på VK att teckna en ansvarsförsäkring för fordonet, att gentemot tredje man göra gällande rättigheter i fråga om garanti för defekter och att bära risken för förlust, skada och annan värdeminskning.

50

VK betalade handpenningen och tog fordonet i besittning från och med januari 2019 innan han gjorde de månatliga betalningar som föreskrevs i leasingavtalet.

51

Genom skrivelse av den 25 juni 2020 uppgav VK att han önskade frånträda leasingavtalet i enlighet med bestämmelserna i tysk rätt.

52

VK har vid Landgericht Ravensburg (Regionala domstolen i Ravensburg, Tyskland) gjort gällande att den frist på 14 dagar för att frånträda avtalet som föreskrivs i denna lagstiftning ännu inte hade börjat löpa vid sistnämnda tidpunkt. VK har i detta avseende bland annat gjort gällande att den obligatoriska information som enligt hans mening skulle lämnas till honom var otillräcklig och oläslig. VK anser dessutom att leasingavtalet ska kvalificeras som ett distansavtal och/eller ett avtal utanför fasta affärslokaler, vilket innebär att han under alla omständigheter har ångerrätt för denna typ av avtal enligt tysk rätt. VK har i detta avseende påpekat att det varken var möjligt för honom att begära klarlägganden eller erhålla de obligatoriska uppgifterna från BMW Bank, eftersom ingen anställd eller företrädare från denna bank var närvarande under den förberedande fasen inför ingåendet av avtalet, vilken ägde rum i bilåterförsäljarens lokaler.

53

BMW Bank har för sin del bland annat bestritt att det föreligger en ångerrätt, med motiveringen att de bestämmelser om ångerrätt som gäller vid konsumentkreditavtal inte är tillämpliga på sådana leasingavtal som det som är aktuellt i det nationella målet. Dessutom har banken i vederbörlig ordning, i leasingavtalet med VK, lämnat alla de obligatoriska uppgifter som föreskrivs i tysk rätt. I synnerhet var informationen om ångerrätten formulerad exakt enligt den förlaga som gäller för information om ångerrätten (nedan kallad den lagstadgade mallen), vilket innebär att denna information, i enlighet med denna lagstiftning, ska presumeras vara korrekt. BMW Bank anser vidare att avtalet inte kan kvalificeras som ett distansavtal, eftersom VK har haft en personlig kontakt med en kreditförmedlare som har kunnat informera honom om den erbjudna tjänsten. Det rör sig inte heller om ett avtal utanför fasta affärslokaler, eftersom kreditförmedlaren ska anses handla i näringsidkarens namn eller för dennes räkning.

54

Den hänskjutande domstolen har för det första påpekat att fram till nyligen utgick tysk rättspraxis från principen att det, vad rör sådana leasingavtal som det som är aktuellt i det nationella målet, föreligger en ångerrätt genom analog tillämpning av nationella bestämmelser om avtal genom vilka en näringsidkare mot vederlag beviljar en konsument anstånd med betalningen eller någon annan form av finansieringshjälp.

55

Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) fann emellertid, i en dom av den 24 februari 2021, att en sådan analogi inte kunde godtas på grund av att den tyska lagstiftaren inte har velat erkänna den ångerrätt som finns beträffande finansieringshjälp för sådana leasingavtal som det som är aktuellt i det nationella målet. Enligt den hänskjutande domstolen stöds ett sådant synsätt av unionsrätten, eftersom direktiv 2008/48, enligt artikel 2.2 d i samma direktiv, inte är tillämpligt på hyres- eller leasingavtal inom ramen för vilka det inte föreskrivs att hyresgästen eller leasingtagaren ska köpa föremålet för avtalet, vare sig i själva avtalet eller i ett separat avtal.

56

Den hänskjutande domstolen vill emellertid få klarhet i huruvida ett leasingavtal avseende ett motorfordon, såsom det avtal som är aktuellt i det nationella målet, omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48 eller, i förekommande fall, tillämpningsområdet för direktiven 2011/83 och 2002/65. Den hänskjutande domstolen vill härvidlag bland annat få klarhet i huruvida ett sådant avtal kan kvalificeras som ett avtal om ”finansiella tjänster”, i den mening som avses i något av de två sistnämnda direktiven.

57

För det andra vill den hänskjutande domstolen, för det fall ett sådant leasingavtal omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48, få klarhet i huruvida en nationell lagstiftning som fastställer en rättslig presumtion om att näringsidkaren har uppfyllt sin skyldighet att informera konsumenten om sin ångerrätt, om näringsidkaren i avtalet har hänvisat till nationella bestämmelser som i sin tur hänvisar till en juridisk mall, är förenlig med direktivet. Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i huruvida denna lagstiftning, för det fall denna fråga besvaras nekande, inte ska tillämpas.

58

Vidare vill den hänskjutande domstolen, för det fall en sådan lagstiftning inte ska lämnas utan avseende, få klarhet i vilken information näringsidkaren är skyldig att ange i kreditavtal enligt artikel 10.2 leden p, l och t i direktiv 2008/48 och vid vilken tidpunkt ångerfristen börjar löpa vid felaktig angivelse av sådan obligatorisk information.

59

Vad gäller artikel 10.2 led p i direktiv 2008/48 anser Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att om det i ett leasingavtal, såsom det som är aktuellt i det nationella målet, föreskrivs betalning, vid förtidsåterbetalning efter utövande av ångerrätten, av en årlig ränta på 0,00 euro för perioden mellan överlämnandet av fordonet och återlämnandet av fordonet, så är konsumenten tillräckligt informerad om att kreditgivaren avstår från sin rätt till daglig ränta för denna period. Den hänskjutande domstolen anser för sin del att det, med hänsyn till att leasingavtalet även anger en årlig kreditränta på 3,49 procent, är möjligt att den formulering som valts kan anses strida mot kravet på klarhet och tydlighet i denna bestämmelse, särskilt som det i artikel 14.3 b i direktivet föreskrivs att räntebeloppet ska beräknas på grundval av den kreditränta som avtalats mellan parterna.

60

Vad gäller artikel 10.2 led l i direktiv 2008/48 är det enligt Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) tillräckligt att ett sådant villkor som det som används i det leasingavtal som är aktuellt i det nationella målet anger att den räntesats som är tillämplig vid sen betalning fastställs med en viss procentsats i förhållande till en referensräntesats som anges i en lagbestämmelse som det hänvisas till i avtalet. Den hänskjutande domstolen undrar emellertid om den tillämpliga procentsatsen inte i stället ska anges i absoluta tal, det vill säga i form av en konkret procentsats.

61

Vad vidare gäller artikel 10.2 led t i direktiv 2008/48 anser Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att det inte är uppenbart nödvändigt att i ett sådant villkor som det som återfinns i det leasingavtal som är aktuellt i det nationella målet ange samtliga villkor i avtalet för att ett eventuellt klagomål från kunden ska kunna tas upp till prövning, eftersom det är tillräckligt med en hänvisning till den förordning som reglerar medlingsförfarandet. Den hänskjutande domstolen anser att alla formella villkor för att få tillgång till medlingsförfarandet ska anges i själva avtalet.

62

När det gäller ångerfristen ska det dessutom fastställas huruvida det endast är avsaknaden av obligatorisk information i ett leasingavtal, såsom det som är aktuellt i det nationella målet, som utgör hinder för att fristen börjar löpa eller om förekomsten av felaktig information i avtalet även kan ha en sådan verkan.

63

Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i huruvida det är möjligt att kvalificera utövandet av ångerrätten enligt artikel 14.1 i direktiv 2008/48 som rättsmissbruk eller föreskriva att ångerrätten kan förverkas.

64

Vad gäller frågan om förverkad ångerrätt har den hänskjutande domstolen angett att den anser att det är tveksamt om konsumentens möjlighet att utöva ångerrätten kan förverkas, särskilt som det inte finns någon rättslig grund för detta.

65

Det följer särskilt av artikel 14.1 a och b i direktiv 2008/48 att ångerrätten inte är begränsad i tiden om konsumenten inte får den information som föreskrivs i artikel 10 i direktiv 2008/48, eftersom näringsidkaren har möjlighet att när som helst låta ångerfristen börja löpa genom att lämna denna information. Ångerrätten syftar dessutom inte enbart till att skydda konsumenten individuellt, utan även till mer allmänna mål såsom att förebygga överskuldsättning och stärka stabiliteten på finansmarknaderna.

66

Vad vidare gäller frågan om missbruk av ångerrätten har den hänskjutande domstolen angett att enligt senare rättspraxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) ska vissa omständigheter beaktas vid en helhetsbedömning, bland annat att konsumenten tydligt kunde konstatera att den felaktiga informationen, som inte överensstämde med den lagstadgade mallen, saknade relevans för denne, att denne först i målet om överklagande gjort gällande att informationen om ångerrätten inte överensstämde med nämnda mall eller att konsumenten utövade sin ångerrätt genom att anse att denne inte var skyldig att betala ersättning för värdet till näringsidkaren efter att ha använt fordonet i enlighet med dess avsedda ändamål.

67

Av samma skäl som dem som anförts med avseende på förverkad ångerrätt anser den hänskjutande domstolen emellertid att ångerrätten inte kan begränsas av det skälet att ångerrätten har missbrukats.

68

För det tredje vill den hänskjutande domstolen, för det fall ett leasingavtal avseende ett sådant motorfordon som det som är aktuellt i det nationella målet utgör ett avtal om finansiella tjänster, i den mening som avses i direktiven 2002/65 och 2011/83, få klarhet i huruvida ett sådant avtal ska kvalificeras som ett avtal utanför fasta affärslokaler, i den mening som avses i direktiv 2011/83, eftersom avtalet har ingåtts i affärslokalerna hos en person som endast har medverkat i det förberedande skedet inför ingåendet av avtalet, i förevarande fall bilåterförsäljaren, utan att denna person har behörighet att företräda långivaren vid ingåendet av avtalet.

69

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att direktiv 2011/83 visserligen inte är tillämpligt på finansiella tjänster enligt artikel 3.3 d i samma direktiv, men att tolkningen av 312b § BGB, som avser avtal som ingås utanför fasta affärslokaler, ändå är beroende av tolkningen av detta direktiv. Eftersom direktivet har införlivats utanför den ram som fastställs i unionsrätten ligger det nämligen i Europeiska unionens intresse att det tolkas på ett enhetligt sätt. Det är således fråga om att få klarhet i huruvida personer som endast medverkar i det förberedande skedet inför ingåendet av avtalet, i egenskap av ombud, kan likställas med personer som agerar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning, i den mening som avses i artikel 2.2 i direktiv 2011/83, och följaktligen i den mening som avses i 312b § stycke 1 andra meningen BGB.

70

För det fall ett sådant leasingavtal som det som är aktuellt i det nationella målet ska anses utgöra ett avtal som ingåtts utanför fasta affärslokaler, så vill den hänskjutande domstolen därefter få klarhet i huruvida undantaget från ångerrätten i artikel 16 l i direktiv 2011/83 avseende tillhandahållande av biluthyrningstjänster är tillämpligt på detta avtal. Den har i detta avseende hänvisat till ett avgörande från en högre tysk domstol, enligt vilket begreppet biluthyrning endast omfattar korttidsuthyrning av bilar och inte långtidsleasingavtal.

71

Den hänskjutande domstolen vill, fortfarande för att avgöra huruvida VK har ångerrätt, även få klarhet i huruvida ett leasingavtal avseende ett motorfordon, såsom det som är aktuellt i det nationella målet, kan kvalificeras som ett distansavtal, i den mening som avses i direktiven 2002/65 och 2011/83, eftersom konsumenten bara har haft personlig kontakt med en person som endast har deltagit i det förberedande skedet av avtalets ingående, i förevarande fall bilåterförsäljaren, utan att denna person har behörighet att företräda långivaren vid ingåendet av avtalet och än mindre har rätt att ingå ett sådant avtal.

72

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att personer som endast medverkar i ett sådant förberedande skede inte bör kunna anses vara företrädare för näringsidkaren som erbjuder ett sådant avtal. Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) har emellertid slagit fast att villkoret att endast använda medel för distanskommunikation, vilket är nödvändigt för att det ska vara fråga om distansförsäljning, i den mening som avses i direktiven 2002/65 och 2011/83, inte är uppfyllt när konsumenten under den förberedande fasen inför ingåendet av ett avtal har en personlig kontakt med en person som tillhandahåller information om avtalet för näringsidkarens räkning.

73

Mot denna bakgrund beslutade Landgericht Ravensburg (Regiondomstolen i Ravensburg) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

74

Den 12 april 2017 ingick F.F. ett låneavtal med C. Bank avseende ett nettobelopp på 15111,70 euro, vilket var avsett för köp av ett begagnat motorfordon avsett för privat bruk.

75

I samband med förberedelsen och ingåendet av låneavtalet agerade den bilåterförsäljare hos vilken fordonet köptes som ombud för C. Bank och använde de standardformulär för låneavtal som C. Bank hade ställt till hans förfogande. Eftersom en handpenning på 2000,00 euro hade betalats, uppgick den återstående köpeskillingen till 12880,00 euro och skulle finansieras genom det aktuella lånet.

76

I avtalet föreskrivs att lånet ska återbetalas genom 60 månatliga avbetalningar av samma belopp och att ett högre belopp slutligen ska betalas. Det fordon som köptes av F.F. överläts till C. Bank som säkerhet. Efter utbetalningen av lånebeloppet betalade F.F. i vederbörlig ordning de överenskomna månatliga avbetalningarna.

77

Den 1 april 2020 frånträdde F.F. låneavtalet.

78

F.F. anser att på grund av att informationen om ångerrätten i låneavtalet var otydlig och att ett antal obligatoriska uppgifter som enligt tysk rätt skulle ha ingått i avtalet var felaktiga, har den ångerfrist på fjorton dagar som föreskrivs i denna lagstiftning ännu inte börjat löpa. Under dessa omständigheter begär han återbetalning av de månatliga avbetalningar som han betalat fram till dagen för frånträdet och den handpenning som han betalat till återförsäljaren, det vill säga totalt 10110,11 euro. Han begär också att det ska fastställas att C. Bank har underlåtit att ta emot fordonet, i den mening som avses i 293 § BGB.

79

C. Bank har yrkat att talan ska ogillas, eftersom banken i vederbörlig ordning har försett F.F. med alla obligatoriska uppgifter, bland annat genom den lagstadgade mallen.

80

Den hänskjutande domstolen vill för det första få klarhet i huruvida en nationell lagstiftning som fastställer en rättslig presumtion för att näringsidkaren iakttar sin skyldighet att informera konsumenten om sin ångerrätt när denne i ett avtal hänvisar till nationella bestämmelser som i sin tur hänvisar till en lagstadgad mall, eller när näringsidkaren i avtalet integrerar information som hämtats från denna mall men som strider mot bestämmelserna i detta direktiv, är förenlig med direktiv 2008/48. Den hänskjutande domstolen vill dessutom få klarhet i huruvida en sådan lagstiftning, för det fall det konstateras att den är oförenlig med nämnda direktiv, inte ska tillämpas.

81

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende angett att även om C. Bank skulle ha använt den lagstadgade mallen på ett felaktigt sätt, skulle F.F. ändå inte ha fog för sitt argument att den ovannämnda presumtionen inte ska tillämpas, eftersom ett sådant bestridande skulle utgöra rättsmissbruk enligt de kriterier som fastställts av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen).

82

För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vilken information som näringsidkaren är skyldig att ange i kreditavtal enligt artikel 10.2 leden l, p, r och t i direktiv 2008/48 samt vid vilken tidpunkt ångerfristen börjar löpa vid felaktig angivelse av sådan obligatorisk information.

83

Vad till att börja med gäller artikel 10.2 led r i direktiv 2008/48, som rör information om kreditgivarens rätt till kompensation och hur denna ska beräknas, anser Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen), mot bakgrund av ett sådant villkor som det som finns i ett sådant avtal som det som är aktuellt i det nationella målet, att kreditgivaren i stora drag kan begränsa sig till att ange de huvudsakliga parametrarna för att beräkna den kompensation som ska betalas vid förtidsåterbetalning av krediten. Den hänskjutande domstolen undrar emellertid om det inte snarare är nödvändigt att i ett sådant avtal som det som är aktuellt i det nationella målet ange en för konsumenten exakt och begriplig aritmetisk formel. I förekommande fall ska det även fastställas huruvida den otillräckliga informationen om beräkningen av den kompensation som ska betalas vid förtidsåterbetalning av krediten i ett sådant avtal enbart kan leda till att rätten till kompensation upphör eller om en sådan situation ska likställas med utebliven information, så att ångerfristen inte börjar löpa.

84

Vad därefter gäller artikel 10.2 leden l, p och t i direktiv 2008/48 har den hänskjutande domstolen redogjort för samma tvivel som dem som nämns i punkterna 59–61 ovan, eftersom det avtal som F.F. ingick med C. Bank den 12 april 2017 innehöll liknande villkor som dem som nämns i dessa punkter.

85

Vad slutligen gäller ångerfristen har den hänskjutande domstolen framfört samma frågeställningar som dem som angetts i punkt 62 ovan.

86

För det tredje vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida ångerrätten kan begränsas i tiden om god tro har åsidosatts. Den hänskjutande domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida och, i förekommande fall, på vilka villkor ångerrätten enligt artikel 14.1 i direktiv 2008/48 kan förverkas och huruvida utövandet av ångerrätten under vissa omständigheter kan anses utgöra rättsmissbruk. Den har i detta avseende grundat sig på samma resonemang som i punkterna 63–67 i förevarande dom.

87

För det fjärde vill den hänskjutande domstolen få klarhet i vad som gäller för konsumentens rätt till återbetalning av de månatliga avbetalningarna, när det kreditavtal som konsumenten har frånträtt är kombinerat med ett köpeavtal. Det följer nämligen av praxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att långivaren, när ett kreditavtal är kombinerat med ett avtal om köp av privatfordon, kan hålla inne med återbetalningen av de månatliga avbetalningarna och, i förekommande fall, handpenningen, till dess att fordonet har återlämnats till långivaren eller konsumenten har tillhandahållit bevis på att konsumenten har lämnat ifrån sig fordonet eller har försatt kreditgivaren i dröjsmål, i den mening som avses i artikel 293 BGB, till följd av ett faktiskt erbjudande om återlämnande som skickats till näringsidkarens säte.

88

Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att återbetalningen kan skjutas upp, för det fall kreditgivaren bestrider att ångerrätten är giltig, till dess att tvisten slutgiltigt har avgjorts. Detta ger den hänskjutande domstolen anledning att tvivla på huruvida en sådan skyldighet att i förväg återlämna fordonet och dess processrättsliga konsekvenser är förenliga med den ändamålsenliga verkan av den ångerrätt som föreskrivs i artikel 14.1 i direktiv 2008/48. Konsumenten behöver nämligen i de flesta fall fordonet för att utöva sitt yrke, och fordonet binder ett betydande kapital. Om konsumenten var tvungen att återlämna fordonet utan att veta om ångerrätten verkligen får utövas och inom vilken frist han i förekommande fall kommer att erhålla de belopp som långivaren är skyldig att betala, och som konsumenten kan använda för att därefter kunna köpa en ersättningsvara, skulle konsumenten oftast avskräckas från att utnyttja sin ångerrätt.

89

För det fall det skulle anses att skyldigheten att i förväg återlämna fordonet inte är förenlig med artikel 14.1 i direktiv 2008/48, vill den hänskjutande domstolen dessutom få klarhet i huruvida denna bestämmelse har direkt effekt, med följden att de relevanta nationella bestämmelserna inte ska tillämpas.

90

För det femte vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida en nationell processrättslig lagstiftning som reglerar utövandet av uppdraget som ensamdomare är förenlig med artikel 267 FEUF. Denna fråga förklaras av den omständigheten att det mål som är anhängigt vid den hänskjutande domstolen har överförts till en ensamdomare av den kollegiala dömande sammansättningen med ansvar för detta mål vid den hänskjutande domstolen och att begäran om förhandsavgörande följaktligen endast härrör från denna ensamdomare.

91

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende förklarat att frågan huruvida en ensamdomare enligt tysk rätt är behörig att begära ett förhandsavgörande är omtvistad. Det framgår närmare bestämt av praxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) att en ensamdomare åsidosätter principen om behörig domstol genom att, med stöd av sin egen behörighet, begära ett förhandsavgörande, eftersom ensamdomaren är skyldig att hänskjuta målet till behörig kollegial sammansättning, så att denna kan avgöra målet.

92

Den hänskjutande domstolen anser emellertid att artikel 267 andra stycket FEUF utgör hinder för en sådan skyldighet att hänskjuta ärendet till den behöriga kollegiala sammansättningen. Även om EU-domstolen redan har slagit fast att en begäran om förhandsavgörande från en ensamdomare kan tas upp till prövning ur ett unionsrättsligt perspektiv, oberoende av om de nationella processuella reglerna har iakttagits, har den inte besvarat frågan huruvida en nationell bestämmelse som begränsar möjligheten för en ensamdomare att begära ett förhandsavgörande inte får tillämpas.

93

Den hänskjutande domstolen har dessutom understrukit att denna fråga är relevant för att avgöra det mål som är anhängigt vid den, eftersom svarandena i parallella förfaranden där en ensamdomare har framställt en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, med stöd av ovannämnda överväganden från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) har bestritt besluten om hänskjutande eller framställt en jävsinvändning mot den hänskjutande domaren på grund av partiskhet. Nämnda situation kan nämligen upprepas i förevarande mål.

94

Mot denna bakgrund beslutade Landgericht Ravensburg (Regiondomstolen i Ravensburg) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

95

I enlighet med respektive begäran av den 30 juni 2017, den 28 mars 2017, den 26 januari 2019 och den 31 januari 2012 ingick CR, å ena sidan, och AY, ML och BQ, å andra sidan, med Volkswagen Bank respektive Audi Bank, i de mål som är anhängiga vid den hänskjutande domstolen, låneavtal avsedda för köp av begagnade motorfordon avsedda för privat bruk. Låneavtalens nettobelopp uppgick till 21418,66 euro, 28671,25 euro, 18972,74 euro respektive 30208,10 euro.

96

I samband med förberedelsen och ingåendet av låneavtalen agerade de bilåterförsäljare från vilka bilarna köptes i egenskap av kreditförmedlare för Volkswagen Bank och Audi Bank. I de aktuella avtalen föreskrevs att lånen skulle återbetalas genom månatliga avbetalningar. Lånebeloppet ökades med ett belopp som avsåg en försäkring som täckte dödsfall, invaliditet eller arbetslöshet. I avtalen föreskrevs även att slutbetalning skulle ske med ett bestämt belopp och, i vissa fall, att konsumenten skulle betala ett förskott.

97

CR, AY, ML och BQ frånträdde låneavtalen den 31 mars 2019, den 13 juni 2019, den 16 september 2019 respektive den 20 september 2020. Såsom framgår av beslutet om hänskjutande erbjöd de tre första konsumenterna Volkswagen Bank och Audi Bank att lämna tillbaka fordonet, i förekommande fall till bankernas säte, i utbyte mot samtidig återbetalning av gjorda betalningar. BQ hade vid den tidpunkt då han frånträdde avtalet, till skillnad från de tre andra konsumenterna, redan återbetalat hela det lån som han hade erhållit. Han yrkade även, i första hand, återbetalning av de månatliga avbetalningar som hade erlagts efter det att äganderätten hade övergått och fordonet hade överlämnats.

98

Dessa fyra konsumenter anser att de har utövat deras ångerrätt med giltig verkan, eftersom den frist på 14 dagar för att frånträda avtalet som föreskrivs i tysk rätt inte hade börjat löpa. Informationen om ångerrätten och annan obligatorisk information hade nämligen inte översänts till dem i vederbörlig ordning.

99

Volkswagen Bank och Audi Bank anser att de i vederbörlig ordning hade tillhandahållit alla nödvändiga uppgifter med hjälp av den lagstadgade mallen. I två av de mål som är anhängiga vid den hänskjutande domstolen har bankerna i andra hand gjort invändning om preklusion och om att de berörda konsumenterna har missbrukat en rättighet, eftersom bankerna med fog har grundat sig på den omständigheten att konsumenterna inte längre har möjlighet att utöva sin ångerrätt efter det att de faktiskt har använt fordonet och i vederbörlig ordning betalat de månatliga avbetalningarna enligt låneavtalen. I de två andra målen som är anhängiga vid den hänskjutande domstolen har bankerna gjort gällande att de inte är i dröjsmål med att ta emot fordonet, i den mening som avses i 293 § BGB, eftersom de berörda konsumenterna inte har lämnat något faktiskt erbjudande om överlämnande, i den mening som avses i 294 § BGB.

100

I ett faktiskt och rättsligt sammanhang som i hög grad liknar det som ligger till grund för mål C‑47/21 har den hänskjutande domstolen ställt frågor som är nästan identiska med dem som ställts i det målet, genom att anföra en motivering som i huvudsak är identisk med den som sammanfattats i punkterna 80–93 i förevarande dom.

101

Vad gäller de frågor som rör invändningen om preklusion och rättsmissbruk, har den hänskjutande domstolen preciserat att enligt praxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) är det framför allt för avtal som redan helt och hållet har fullgjorts av parterna som tillämpningen av dessa undantag ska övervägas.

102

Mot denna bakgrund beslutade Landgericht Ravensburg (Regiondomstolen i Ravensburg) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

103

Domstolens ordförande beslutade den 22 april 2021 att förena målen C‑38/21 och C‑47/21 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen. Domstolens ordförande beslutade den 31 maj 2022 att förena mål C‑232/21 med ovannämnda mål vad gäller det muntliga förfarandet och domen.

104

Genom skrivelse av den 3 augusti 2021 underrättade den hänskjutande domstolen EU-domstolen om att det i mål C‑47/21 hade nåtts en uppgörelse i godo i ett av de båda nationella målen och att den därför återkallade fråga 2 a i mål C‑47/21, samtidigt som alla övriga frågor i det målet bibehölls.

105

Till följd av ett tillägg till begäran om förhandsavgörande i mål C‑38/21 av den 24 augusti 2021 återupptogs det skriftliga förfarandet i de förenade målen C‑38/21 och C‑47/21.

106

Den tyska regeringen har i enlighet med artikel 16 tredje stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol begärt att förevarande mål ska avgöras i stor avdelning, vilket domstolen godtog den 31 maj 2022.

107

BMW Bank, C. Bank, Volkswagen Bank, Audi Bank, den tyska regeringen och Europeiska kommissionen har ifrågasatt huruvida vissa tolkningsfrågor som ställts i de tre målen kan tas upp till prövning.

108

BMW Bank har gjort gällande att frågorna 1–4 i mål C‑38/21 inte kan tas upp till sakprövning, eftersom det är uppenbart att omständigheterna i det nationella målet inte omfattas av direktiv 2008/48 som avses med dessa frågor. Enligt detta direktiv undantas nämligen leasingavtal som inte innehåller någon skyldighet att köpa leasingobjektet från direktivets tillämpningsområde. Fråga 6 i mål C‑38/21, som har ställts för det fall ett sådant leasingavtal som det som är aktuellt i det nationella målet ska kvalificeras som ett avtal om en finansiell tjänst, i den mening som avses i direktiv 2011/83, kan inte heller tas upp till prövning, eftersom avtal om finansiella tjänster uttryckligen är undantagna från direktivets tillämpningsområde.

109

EU-domstolen erinrar om att det av fast rättspraxis framgår att det, inom ramen för det samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna som införts genom artikel 267 FEUF, uteslutande ankommer på den nationella domstolen, vid vilken målet anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till EU-domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 21 mars 2023, Mercedes-Benz Group (Tillverkarnas ansvar för fordon försedda med manipulationsanordningar), C‑100/21, EU:C:2023:229, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

110

Frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras således vara relevanta. En tolkningsfråga från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU‑domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 21 mars 2023, Mercedes-Benz Group (Tillverkares ansvar för fordon som är utrustade med manipulationsanordningar), C‑100/21, EU:C:2023:229, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

111

I förevarande fall ska det understrykas att den hänskjutande domstolen har hänskjutit sin begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen i två steg, nämligen först den 30 december 2020genom att vid detta tillfälle ställa frågorna 1–4 och därefter, den24 augusti 2021, genom att översända fyra andra frågor. Inom ramen för denna komplettering till sin ursprungliga begäran om förhandsavgörande preciserade den hänskjutande domstolen att den vill få klarhet i huruvida direktiv 2008/48, såsom framgår av fråga 5, är tänkt att reglera ett sådant leasingavtal som det som är aktuellt i det nationella målet. Den hänskjutande domstolen har även angett i vilka fall, beroende på EU‑domstolens svar på denna fråga, det fortfarande är relevant att besvara frågorna 1–4 som ställdes den30 december 2020.

112

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 6 i mål C‑38/21 utifrån antagandet att det inom ramen för svaret på fråga 5 i det målet har konstaterats att ett leasingavtal såsom det som är aktuellt i det nationella målet kan kvalificeras som ett avtal om en finansiell tjänst, i den mening som avses i direktiv 2011/83. Frågan huruvida fråga 6 är relevant och inte hypotetisk, med följden att den kan tas upp till prövning, kan följaktligen endast prövas mot bakgrund av domstolens svar på fråga 5.

113

Under dessa omständigheter kan frågorna 1–4 i mål C‑38/21, liksom fråga 6 i det målet, i detta skede inte anses vara hypotetiska, eftersom nödvändigheten och nyttan av att besvara dem beror på svaret på fråga 5 i nämnda mål.

114

Det ska under alla omständigheter erinras om att när det, såsom i förevarande fall, inte på ett uppenbart sätt framgår att tolkningen av en unionsbestämmelse inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, anser domstolen att invändningen att denna bestämmelse inte är tillämplig i det nationella målet inte har något att göra med huruvida begäran om förhandsavgörande kan prövas i sak utan att den tvärtom rör själva sakprövningen av tolkningsfrågorna (dom av den 24 juli 2023, Lin, C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

115

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 3 e och f samt fråga 4 e och f i målen C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21 för att få klarhet i förhållandet mellan ångerrätten enligt artikel 14 i direktiv 2008/48 och bestämmelserna i internationell sedvanerätt om preklusion och rättsmissbruk.

116

C. Bank, Volkswagen Bank, Audi Bank och den tyska regeringen har ifrågasatt huruvida dessa frågor kan tas upp till prövning.

117

Det ska i detta avseende erinras om att för att domstolen ska kunna göra en tolkning av unionsrätten som är användbar för den nationella domstolen, så krävs det enligt artikel 94 c i domstolens rättegångsregler bland annat att begäran om förhandsavgörande ska innehålla en redogörelse för de skäl som lett den hänskjutande domstolen till att undra över tolkningen eller giltigheten av vissa unionsbestämmelser samt för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit mellan unionsbestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet.

118

I förevarande fall är det riktigt att unionen enligt fast rättspraxis är skyldig att utöva sin befogenhet med iakttagande av internationell rätt i dess helhet, inte enbart bestämmelserna i de internationella avtal som unionen är bunden av utan även allmänna folkrättsliga och sedvanerättsliga regler och principer (dom av den 6 oktober 2020, kommissionen/Ungern (Högre utbildning), C‑66/18, EU:C:2020:792, punkt 87 och där angiven rättspraxis).

119

Den hänskjutande domstolen har emellertid begränsat sig till att hävda att enligt de allmänna folkrättsliga principerna, som är bindande för den tyska domstolen enligt artikel 25.2 i grundlagen och som omfattar principerna om preklusion och god tro, är det endast när en konsument medvetet eller med grov oaktsamhet underlåter att beakta sin ångerrätt som konsumenten kan anses ha förverkat denna rätt eller som utövandet av den kan anses strida mot tro och heder.

120

Den hänskjutande domstolen har emellertid inte styrkt i vilken mån internationella sedvanerättsliga regler om preklusion och rättsmissbruk skulle kunna strida mot unionsrätten i samband med tvister mellan enskilda om ångerrätt enligt artikel 14 i direktiv 2008/48.

121

Under dessa omständigheter kan frågorna 3 e och f samt fråga 4 e och f i målen C‑38/21, C‑47/21 och C‑232/21 inte anses uppfylla kraven i artikel 94 c i rättegångsreglerna. De kan därför inte tas upp till prövning.

122

Den hänskjutande domstolen har ställt den sjätte frågan i målen C‑47/21 och C‑232/21 för att få klarhet i huruvida artikel 267 andra stycket FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en ensamdomare, bland annat på grund av den principiella betydelsen av ett mål som denne har att pröva, är skyldig att överlämna målet till en tvistemålsavdelning bestående av tre domare och avstå från att själv begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen i nämnda mål.

123

C. Bank, Volkswagen Bank, Audi Bank, den tyska regeringen och kommissionen anser att dessa frågor inte kan tas upp till prövning, huvudsakligen på grund av att ett svar på frågorna inte är nödvändigt för att avgöra de nationella målen.

124

I förevarande fall konstaterar domstolen, mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 109 och 110 ovan, att fråga 6 i målen C‑47/21 och C‑232/21 avser tolkningen av artikel 267 andra stycket FEUF, men att den hänskjutande domstolen inte har förklarat varför en tolkning av denna bestämmelse är nödvändig för att den ska kunna avgöra de mål som är anhängiga vid den. Den hänskjutande domstolen har nämligen nöjt sig med att ange att det skulle kunna bestridas att ensamdomare är behörig att framställa en begäran om förhandsavgörande till EU-domstolen, genom att hänvisa till förfaranden i andra mål än förevarande mål där det har begärts förhandsavgörande, i vilka antingen beslut om hänskjutande som fattats av en ensamdomare har bestritts eller att det anförts invändning om jäv mot en ensamdomare på grund av partiskhet. Den hänskjutande domstolen har däremot inte preciserat vilken inverkan en sådan invändning har på besluten om hänskjutande eller, i förekommande fall, på de slutliga avgörandena. I synnerhet framgår det inte av besluten om hänskjutande att dessa, i detta skede av förfarandet, har varit föremål för överklagande i vilket det påstås att de eventuellt är behäftade med ett fel på grund av att de antagits av en ensamdomare.

125

Under dessa omständigheter kan fråga 6 i mål C‑47/21 och i mål C‑232/21 inte tas upp till prövning, eftersom den är hypotetisk.

126

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 5 i mål C‑38/21, som ska prövas först, för att få klarhet i huruvida ett leasingavtal avseende ett motorfordon, enligt vilket konsumenten inte är skyldig att köpa fordonet vid avtalstidens utgång, omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48, direktiv 2002/65 eller direktiv 2011/83.

127

Det ska inledningsvis erinras om att även om det uteslutande ankommer på den hänskjutande domstolen att utifrån omständigheterna i det nationella målet pröva hur det avtal som är aktuellt i det målet ska kvalificeras, kan EU-domstolen emellertid på grundval av bestämmelserna i nämnda direktiv fastställa de kriterier som den nationella domstolen ska tillämpa i detta avseende (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 december 2015, Banif Plus Bank, C‑312/14, EU:C:2015:794, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

128

Det finns heller inget som hindrar att en nationell domstol begär att EU-domstolen ska uttala sig om en sådan kvalificering, dock under förutsättning att den nationella domstolen, på grundval av samtliga uppgifter i målet som den förfogar över, fastställer och bedömer de faktiska omständigheter som är nödvändiga för en sådan kvalificering (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 december 2015, Banif Plus Bank, C‑312/14, EU:C:2015:794, punkt 52).

129

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet, såsom angetts i punkt 49 ovan, att det aktuella avtalet föreskriver att ett lån ska beviljas VK för att han, under en period av 24 månader och med förbehåll för en begränsning av den tillåtna körsträckan, ska kunna leasa ett motorfordon som BMW Bank förvärvat enligt de specifikationer som VK lämnat, varvid fordonet förblir bankens egendom. Under avtalets löptid bär konsumenten risken för förlust, skada och andra värdeminskningar av fordonet och är för detta ändamål skyldig att teckna en helförsäkring. Det ankommer även på konsumenten att göra gällande rättigheter i fråga om garantier för fel gentemot tredje man, särskilt gentemot återförsäljaren och tillverkaren. Varken själva avtalet eller något separat avtal medför en skyldighet för konsumenten att köpa fordonet. Konsumenten erhåller inte heller någon restvärdesgaranti när avtalet löper ut och är endast skyldig att kompensera för fordonets värdeminskning om det vid återlämnandet konstateras att fordonets skick inte motsvarar dess ålder eller att den maximala körsträckan har överskridits.

130

Vad för det första gäller tillämpningsområdet för direktiv 2008/48 erinrar domstolen om att det direktivet enligt dess artikel 2.1 ska tillämpas på kreditavtal, om inte annat följer av de undantag som anges i direktivets artikel 2.2.

131

Enligt artikel 2.2 d i direktiv 2008/48 ska det inte tillämpas på hyres- eller leasingavtal enligt vilka det inte föreskrivs någon skyldighet att förvärva objektet, vare sig enligt avtalet i sig eller enligt något annat enskilt avtal. En sådan skyldighet ska anses föreligga om kreditgivaren ensidigt fattar ett sådant beslut.

132

Det ska i detta sammanhang fastställas huruvida ett leasingavtal, såsom det aktuella, omfattas av begreppet ”leasingavtal” i denna bestämmelse, varvid det ska påpekas att varken denna bestämmelse eller någon annan bestämmelse i direktiv 2008/48 innehåller någon definition av detta begrepp eller någon hänvisning till nationell rätt.

133

Enligt domstolens fasta praxis följer det såväl av kravet på en enhetlig tillämpning av unionsrätten som av likhetsprincipen, att ordalydelsen i en unionsbestämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar för fastställandet av bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde, i regel ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela Europeiska unionen, som ska fastställas med beaktande av begreppets ordalydelse mot bakgrund av det sammanhang i vilket bestämmelsen förekommer och det mål som eftersträvas med den bestämmelse i vilken begreppet används (dom av den 18 juni 2020, Sparkasse Südholstein, C‑639/18, EU:C:2020:477, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

134

I vanligt juridiskt språkbruk omfattar begreppet ”leasingavtal” ett avtal genom vilket den ena parten beviljar den andra parten en kredit för att finansiera hyresanvändningen av en vara som förstnämnda part förblir ägare till och som den andra parten vid avtalets utgång kan återlämna eller köpa. Härvidlag ska det preciseras att merparten av de fördelar och risker som följer av det lagstadgade ägandet övergår till den andra parten under avtalets hela löptid (se, analogt, dom av den 16 februari 2012, Eon Aset Menidjmunt, C‑118/11, EU:C:2012:97, punkterna 37 och 38).

135

I förevarande fall framgår det av de utmärkande egenskaperna hos det aktuella leasingavtalet, vilka det erinrats om ovan i punkt 129, att BMW Bank beviljade VK en kredit för att finansiera hyresanvändningen av ett fordon som denna bank hade förvärvat enligt VK:s specifikationer, varvid VK vid avtalstidens utgång var skyldig att återlämna fordonet samtidigt som VK hade en generell möjlighet men inte någon skyldighet att köpa fordonet. VK skulle även bära merparten av de fördelar och risker som är förenade med äganderätten till fordonet under hela avtalstiden. Även om ett sådant leasingavtal omfattas av begreppet ”leasing”, i den mening som avses i artikel 2.2 d i direktiv 2008/48, är det inte desto mindre undantaget från direktivets tillämpningsområde, eftersom det inte är förenat med någon skyldighet för konsumenten att köpa föremålet för avtalet vid avtalstidens utgång.

136

Vad för det andra gäller tillämpningsområdet för direktiv 2002/65 följer det av artikel 1.1 i direktivet att det syftar till en tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter. I skäl 14 i direktivet anges att direktivet omfattar alla finansiella tjänster som kan tillhandahållas på distans, om inte annat följer av den unionslagstiftning som särskilt reglerar vissa finansiella tjänster.

137

För att omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2002/65 ska ett avtal inte bara vara ett ”distansavtal”, i den mening som avses i artikel 2 a i direktivet, utan det ska även ha till syfte att tillhandahålla en ”finansiell tjänst”, i den mening som avses i artikel 2 b i det direktivet, eftersom dessa båda villkor är kumulativa.

138

Det ska i detta hänseende erinras om att direktiv 2002/65 i princip genomför en fullständig harmonisering av de områden som regleras i direktivet, vilket innebär att direktivets lydelse ska ges en tolkning som är gemensam för samtliga medlemsstater (dom av den 18 juni 2020, Sparkasse Südholstein, C‑639/18, EU:C:2020:477, punkt 23). Denna tolkning ska göras i enlighet med de principer i rättspraxis som det erinrats om i punkt 133 ovan.

139

När det gäller begreppet ”finansiell tjänst” i artikel 2 b i direktiv 2002/65 definieras det som alla banktjänster samt tjänster som avser krediter, försäkringar, privata individuella pensioner, investeringar eller betalningar. Det ska således prövas huruvida ett sådant leasingavtal som det aktuella åtminstone omfattar ett av de områden som avses i artikel 2 b i direktiv 2002/65.

140

Domstolen finner till att börja med, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat i punkt 95 i sitt förslag till avgörande, att begreppet ”banktjänster”, i den mening som avses i denna bestämmelse, ska förstås som tjänster som erbjuds inom ramen för en sådan affärsverksamhet som banker traditionellt bedriver.

141

Domstolen påpekar i detta avseende, såsom den tyska regeringen också har anmärkt i sitt skriftliga yttrande, att erbjudandet av leasingavtal avseende ett sådant motorfordon som det aktuella under alla omständigheter faller utanför det klassiska utbudet av tjänster inom banksektorn, eftersom en sådan specifik tjänst oftast erbjuds av banker knutna till biltillverkare eller av bolag som är specialiserade på fordonsleasing, såsom biluthyrningsföretag.

142

Härav följer att ett sådant avtal inte avser ”banktjänster”, i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 2002/65.

143

När det sedan gäller begreppet ”tjänster som avser krediter”, i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 2002/65, konstaterar domstolen att detta direktiv inte innehåller någon definition av begreppet ”kredit”.

144

I vanligt juridiskt språkbruk avser detta begrepp emellertid att kreditgivaren tillhandahåller kredittagaren penningmedel, uppskjuten betalning eller finansieringshjälp för finansiering eller en senare betalning, vilket innebär att ett kreditavtal ska betraktas som ett avtal genom vilket en kreditgivare lämnar eller förbinder sig att lämna en konsument en kredit i form av en uppskjuten betalning, ett lån eller någon annan liknande finansieringshjälp.

145

Av detta följer, såsom även framgår av punkterna 97 och 100 i generaladvokatens förslag till avgörande, att ett avtal om finansiella tjänster kännetecknas av att det ingår som ett led i finansiering eller en senare betalning, med användning av penningmedel, uppskjuten betalning eller finansieringshjälp som näringsidkaren tillhandahåller konsumenten för detta ändamål.

146

Såsom har anförts vid domstolen innehåller ett leasingavtal avseende ett motorfordon utan skyldighet till köp, såsom det aktuella avtalet, två delar, nämligen dels en kreditdel som kännetecknas av att en bank beviljar en konsument en kredit i form av finansieringshjälp, dels en hyresdel som syftar till att göra det möjligt för konsumenten att under en viss period använda ett fordon som konsumenten själv valt och som ägs av banken mot betalning av ett initialt pris följt av månatliga betalningar.

147

För att mot denna bakgrund avgöra huruvida ett sådant avtal, på grund av sin hybridkaraktär, avser krediter, i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 2002/65, ska avtalets huvudföremål beaktas, såsom generaladvokaten har angett i punkt 97 i sitt förslag till avgörande, för att undersöka huruvida den kreditrelaterade delen har företräde framför uthyrningsdelen eller tvärtom.

148

Såsom generaladvokaten har angett i punkt 100 i sitt förslag till avgörande skiljer sig ett sådant avtal i huvudsak inte från ett avtal om långtidshyra av fordon, enligt vilket konsumenten ska betala hyra för rätten att använda fordonet, under förutsättning att avtalet inte åtföljs av en skyldighet att köpa fordonet i slutet av leasingperioden, att konsumenten inte bär den fullständiga avbetalningen av de kostnader som leverantören av fordonet har haft för förvärvet av fordonet och att konsumenten inte bär de risker som är förknippade med fordonets restvärde vid avtalstidens utgång. Konsumentens skyldighet att ersätta fordonets värdeminskning om det vid återlämnandet konstateras att fordonets skick inte motsvarar dess ålder eller att den maximala körsträckan överskridits gör det inte heller möjligt att särskilja dessa typer av avtal.

149

Eftersom huvudföremålet för ett leasingavtal avseende ett motorfordon utan skyldighet till köp, såsom det aktuella avtalet, avser hyra av fordonet, kan ett sådant avtal således inte kvalificeras som ett avtal om finansiella tjänster som avser krediter, i den mening som avses i artikel 1.1 i direktiv 2002/65, jämförd med artikel 2 b i samma direktiv.

150

Domstolen finner slutligen att det är uppenbart att ett sådant avtal inte heller omfattar ”tjänster som avser försäkring, privata individuella pensioner, investeringar eller betalningar”, i den mening som avses i artikel 2 b i direktiv 2002/65, och det kan därför inte kvalificeras som ett avtal om försäljning av en ”finansiell tjänst”, i den mening som avses i denna bestämmelse.

151

Eftersom ett av de två kumulativa villkor som nämns ovan i punkt 137 inte är uppfyllt, finner domstolen att ett leasingavtal avseende ett motorfordon– som bland annat kännetecknas av att det varken i avtalet eller i ett separat avtal föreskrivs att konsumenten är skyldig att köpa fordonet vid avtalstidens utgång och att konsumenten inte är ansvarig för vare sig den fullständiga avbetalningen av de kostnader som leverantören har haft för att förvärva fordonet eller de risker som är förknippade med fordonets restvärde vid avtalstidens utgång– inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2002/65.

152

Vad för det tredje gäller tillämpningsområdet för direktiv 2011/83 erinrar domstolen om att enligt artikel 3.1 i det direktivet ska det tillämpas på alla avtal som ingås mellan en näringsidkare och en konsument enligt de villkor och i den omfattning som anges i bestämmelserna i direktivet, med undantag för sådana avtal som avses i punkt 3 i denna artikel, såsom avtal om finansiella tjänster, vilka i huvudsak definieras på samma sätt i artikel 2 led 12 i detta direktiv som i artikel 2 b i direktiv 2002/65, vars lydelse anges i punkt 139 ovan.

153

Ett sådant leasingavtal som det aktuella kan inte, analogt med övervägandena i punkterna 143–149ovan, kvalificeras som ett ”avtal om finansiella tjänster”, i den mening som avses i artikel 2 led 12 i direktiv 2011/83, vilket innebär att det inte är uteslutet att det kan kvalificeras som ett ”tjänsteavtal”, i den mening som avses i artikel 2 led 6 i samma direktiv.

154

Begreppet ”tjänsteavtal” som avses i den sistnämnda bestämmelsen har getts en vid definition som motsvarar ”varje avtal som inte är ett köpeavtal, där näringsidkaren tillhandahåller eller åtar sig att tillhandahålla en tjänst till konsumenten och där konsumenten betalar eller åtar sig att betala priset för denna”. Det framgår av bestämmelsens ordalydelse att detta begrepp ska förstås så, att det omfattar samtliga avtal som inte faller under begreppet ”köpeavtal” (dom av den 12 mars 2020, Verbraucherzentrale Berlin, C‑583/18, EU:C:2020:199, punkt 22).

155

Ett sådant leasingavtal som det aktuella, genom vilket en näringsidkare åtar sig att ställa ett fordon till en konsuments förfogande mot erläggande av delbetalningar utan någon skyldighet att köpa fordonet i slutet av leasingperioden, utgör inte ett ”köpeavtal”, vilket hade inneburit att äganderätten till fordonet övergick till konsumenten, i den mening som avses i artikel 2.5 i direktiv 2011/83. Eftersom detta avtal inte heller omfattas av den förteckning över undantag som avses i artikel 3.3 i nämnda direktiv, ska det anses omfattas av direktivets tillämpningsområde såsom ett ”tjänsteavtal”, i den mening som avses i artikel 2.6 i det direktivet.

156

Mot bakgrund av det ovanstående ska fråga 5 i mål C‑38/21 besvaras på följande sätt. Artikel 2 led 6 i direktiv 2011/83, jämförd med artikel 3.1 i samma direktiv, ska tolkas så, att ett leasingavtal avseende ett motorfordon, som kännetecknas av att det varken i avtalet eller i ett separat avtal föreskrivs att konsumenten är skyldig att köpa fordonet vid avtalstidens utgång, omfattas av direktivets tillämpningsområde, i egenskap av ”tjänsteavtal”, i den mening som avses i artikel 2 led 6 i direktivet. Ett sådant avtal omfattas däremot inte av tillämpningsområdet för vare sig direktiv 2002/65 eller direktiv 2008/48.

157

Det ska påpekas att samtliga dessa frågor har ställts för det fall domstolen skulle finna att ett sådant leasingavtal som det aktuella ska kvalificeras som ett avtal om finansiella tjänster, i den mening som avses i direktiv 2002/65 och/eller direktiv 2011/83.

158

Det framgår av övervägandena i punkterna 149, 151 och 156 ovan att ett sådant avtal inte avser finansiella tjänster, i den mening som avses i dessa direktiv, utan ska kvalificeras som ett ”tjänsteavtal”, i den mening som avses i artikel 2 led 6 i direktiv 2011/83, jämförd med artikel 3.1 i samma direktiv.

159

Frågorna 6–8 är således fortfarande relevanta i den mån de avser tolkningen av bestämmelserna i detta direktiv.

160

Dessa frågor syftar i huvudsak till att göra det möjligt för den hänskjutande domstolen att avgöra huruvida VK kan åberopa ångerrätten enligt artikel 9 i direktiv 2011/83 som enbart avser distansavtal eller avtal utanför fasta affärslokaler, eller om denna rätt är utesluten enligt artikel 16 i direktivet.

161

Mot denna bakgrund gör domstolen bedömningen att det är lämpligt att först besvara fråga 8 avseende begreppet ”distansavtal”, därefter fråga 6 avseende begreppet ”avtal utanför fasta affärslokaler” och slutligen fråga 7 avseende artikel 16 i direktiv 2011/83.

162

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 8 i mål C‑38/21 för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 7 i direktiv 2011/83 ska tolkas så, att ett tjänsteavtal, i den mening som avses i artikel 2 led 6 i det direktivet, som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare med utnyttjande av ett medel för distanskommunikation, kan kvalificeras som ett ”distansavtal”, i den mening som avses i den första av dessa bestämmelser, när konsumenten, under den förberedande fasen inför avtalets ingående, var fysiskt närvarande tillsammans med ett ombud som var behörig att besvara dennes frågor och förbereda avtalet, men inte att ingå detta.

163

I artikel 2 led 7 i direktiv 2011/83 definieras begreppet distansavtal som varje avtal som ingås mellan näringsidkaren och konsumenten med stöd av ett organiserat system för distansförsäljning eller tillhandahållande av tjänster på distans, utan att näringsidkaren och konsumenten samtidigt är fysiskt närvarande, enbart med utnyttjande av ett eller flera medel för distanskommunikation fram till och inbegripet den tidpunkt då avtalet ingås.

164

Det följer således av ordalydelsen i denna bestämmelse, bland annat av uttrycket ”fram till och med tidpunkten”, att vid kvalificeringen av ett avtal som ”distansavtal” innefattar kravet på att det uteslutande används ett eller flera medel för distanskommunikation mellan näringsidkaren och konsumenten utan att dessa personer samtidigt är fysiskt närvarande, vilket gäller inte bara för själva ingåendet av avtalet, utan även för den förberedande fasen inför ingåendet av avtalet.

165

Vidare följer det av definitionen av begreppet ”näringsidkare” i artikel 2 led 2 i direktiv 2011/83 att en näringsidkare, i fråga om avtal som omfattas av direktivets tillämpningsområde, får agera genom en annan person som agerar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning.

166

Det ska i detta hänseende påpekas att ett ombud som, såsom i förevarande fall, av näringsidkaren har getts behörighet att beräkna de olika delarna av avtalets föremål, diskutera avtalets villkor med konsumenten, lämna uppgifter om det planerade avtalet och besvara konsumentens frågor samt fylla i, ta emot eller vidarebefordra konsumentens skriftliga begäran om ingående av ett avtal med näringsidkaren, nödvändigtvis agerar både i näringsidkarens namn och för dennes räkning.

167

Det följer av övervägandena i punkterna 163–166 ovan att den omständigheten att konsumenten och ett ombud som agerar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning samtidigt är fysiskt närvarande under den förberedande fasen inför ingåendet av avtalet i princip utgör hinder för att avtalet kan anses ha ingåtts enbart med hjälp av ett eller flera medel för distanskommunikation.

168

Såsom framgår av skäl 20 i direktiv 2011/83 omfattar definitionen av ”distansavtal” inte desto mindre situationer där konsumenten besöker affärslokalerna endast för att få upplysningar om varan eller tjänsten och de därpå följande förhandlingarna och ingående av avtalet sköts på distans. Däremot bör ett avtal som förhandlas fram i näringsidkarens affärslokaler och slutligen ingås genom distanskommunikation inte betraktas som ett distansavtal.

169

Syftet med bestämmelserna i direktiv 2011/83 om distansavtal är att förhindra att användningen av medel för distanskommunikation leder till att färre upplysningar lämnas till konsumenten. Detta är av särskild vikt, eftersom de upplysningar som lämnas innan ett avtal ingås enligt artikel 6 i detta direktiv – vilka avser dels avtalsvillkoren och följderna av att avtalet ingås, som gör det möjligt för konsumenten att besluta huruvida han eller hon vill ingå ett bindande avtal med en näringsidkare, dels de upplysningar som krävs för att avtalet fullgörs på ett korrekt sätt, bland annat vad gäller konsumentens utövande av sina rättigheter – är av grundläggande betydelse för konsumenten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2019, Walbusch Walter Busch, C‑430/17, EU:C:2019:47, punkterna 35 och 36 och där angiven rättspraxis, och dom av den 5 maj 2022, Victorinox, C‑179/21, EU:C:2022:353, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

170

Det kan således inte anses vara fråga om ett ”distansavtal”, i den mening som avses i artikel 2 led 7 i direktiv 2011/83, när det gäller avtal som visserligen har ingåtts med näringsidkaren med utnyttjande av ett medel för distanskommunikation, men som var föremål för förhandling mellan konsumenten och ett ombud som agerar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning, under vilken konsumenten, som var fysiskt närvarande tillsammans med detta ombud, bland annat erhöll de upplysningar som avses i artikel 6 i direktiv 2011/83 och kunde ställa frågor till ombudet om det planerade avtalet eller det framställda anbudet i syfte att skingra all osäkerhet om omfattningen av dennes eventuella avtalsmässiga åtagande med näringsidkaren.

171

Ett avtal som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare med utnyttjande av ett eller flera medel för distanskommunikation kan däremot kvalificeras som ett ”distansavtal”, i den mening som avses i artikel 2 led 7 i direktiv 2011/83, när konsumenten, under den förberedande fasen inför ingåendet av avtalet med näringsidkaren, har varit fysiskt närvarande tillsammans med ett ombud som agerar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning, men då ombudet endast har gjort det möjligt för konsumenten att erhålla upplysningar om avtalets föremål och, i förekommande fall, ta emot och vidarebefordra konsumentens begäran till näringsidkaren utan att förhandla med konsumenten eller ge vederbörande den information som avses i artikel 6 i nämnda direktiv.

172

Det framgår av övervägandena i punkterna 46 och 166 ovan att en fas av förhandlingarna ägde rum mellan VK och ett ombud med behörighet att agera i BMW Banks namn eller för dess räkning, särskilt eftersom leasingens innehåll och varaktighet samt storleken på den inledande betalningen och de månatliga betalningarna, såsom utgörande sådan information som avses i artikel 6.1 a, e, g och o i direktiv 2011/83, har varit föremål för diskussion mellan dessa båda personer, varvid ombudet dessutom besvarade VK:s frågor om det planerade avtalet. Med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning av huruvida VK under denna förberedande fas på ett klart och tydligt sätt erhöll all den information som avses i artikel 6 i direktivet, finner domstolen, i enlighet med övervägandena i punkt 170 ovan, att det leasingavtal som är aktuellt i det nationella målet inte är ett distansavtal, i den mening som avses i artikel 2 led 7 i direktiv 2011/83.

173

Mot bakgrund av det ovanstående ska fråga 8 i mål C‑38/21 besvaras på följande sätt. Artikel 2 led 7 i direktiv 2011/83 ska tolkas så, att ett tjänsteavtal, i den mening som avses i artikel 2 led 6 i direktivet, som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare med utnyttjande av ett medel för distanskommunikation, inte kan kvalificeras som ett ”distansavtal”, i den mening som avses i den första av dessa bestämmelser, när avtalets ingående har föregåtts av en förhandlingsfas där konsumenten och ett ombud som agerar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning är samtidigt fysiskt närvarande och konsumenten från ombudet, för denna förhandling, har erhållit all den information som avses i artikel 6 i direktivet och konsumenten har kunnat ställa frågor till ombudet om det planerade avtalet eller det framställda anbudet i syfte att skingra all osäkerhet om omfattningen av konsumentens eventuella avtalsmässiga åtagande med näringsidkaren.

174

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 6 i mål C‑38/21 för att få klarhet i huruvida artikel 2 led 8 a i direktiv 2011/83 ska tolkas så, att ett tjänsteavtal, i den mening som avses i artikel 2 led 6 i direktiv 2011/83, som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare kan kvalificeras som ett ”avtal utanför fasta affärslokaler”, i den mening som avses i den första av dessa bestämmelser, när konsumenten, under den förberedande fasen inför avtalets ingående med utnyttjande av ett medel för distanskommunikation, i syfte att förhandla om detta avtal begav sig till affärslokalerna tillhöriga ett ombud som agerar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning, men som bedriver verksamhet inom ett annat verksamhetsområde än näringsidkaren.

175

Enligt artikel 2 led 8 a i direktiv 2011/83 definieras begreppet ”avtal utanför fasta affärslokaler” bland annat som varje avtal mellan näringsidkaren och konsumenten som ingås då näringsidkaren och konsumenten samtidigt är fysiskt närvarande på en plats som inte är näringsidkarens fasta affärslokaler. Enligt artikel 2 led 9 i direktivet avses med begreppet ”fasta affärslokaler” de fasta detaljhandelslokaler där näringsidkaren bedriver sin fasta verksamhet eller de rörliga detaljhandelslokaler där näringsidkaren vanligtvis bedriver sin verksamhet.

176

I artikel 2 led 2 i direktiv 2011/83 föreskrivs att en ”näringsidkare” får agera genom en annan person som agerar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning. Det framgår dessutom av skäl 22 i direktivet att ett ombuds affärslokaler bör anses vara fasta affärslokaler, i den mening som avses i detta direktiv, det vill säga näringsidkarens fasta affärslokaler, i den mening som avses i artikel 2 led 9 i nämnda direktiv.

177

Det framgår således av samtliga dessa bestämmelser tillsammans, jämförda med nämnda skäl, att när en konsument spontant beger sig till affärslokaler som tillhör ett ombud som agerar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning och där förhandlar fram ett avtal innan det ingås med näringsidkaren med utnyttjande av ett medel för distanskommunikation, utgör detta avtal inte ett ”avtal utanför fasta affärslokaler”, i den mening som avses i artikel 2 led 8 a i direktiv 2011/83, och detta även om konsumenten enbart har begett sig till ombudets fasta affärslokaler.

178

Denna tolkning stöds av syftet med bestämmelserna i direktiv 2011/83 om avtal utanför fasta affärslokaler, vilket, såsom framgår av skälen 21 och 37 i direktiv 2011/83, är att skydda konsumenten mot risken att utsättas för psykologiskt tryck eller att ställas inför ett överraskningsmoment när denne befinner sig utanför näringsidkarens fasta affärslokaler (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 augusti 2018, Verbraucherzentrale Berlin, C‑485/17, EU:C:2018:642, punkt 33).

179

I detta sammanhang har domstolen redan slagit fast att även om unionslagstiftaren, när det gäller avtal utanför fasta affärslokaler, i princip har föreskrivit en ångerrätt i syfte att skydda konsumenten i de fall då konsumenten vid tidpunkten för avtalets ingående inte befinner sig i en affärslokal som permanent eller vanligtvis används av näringsidkaren, så är det för att unionslagstiftaren ansåg att konsumenten endast kan förvänta sig att tilltalas av näringsidkaren när han eller hon spontant beger sig till en affärslokal som näringsidkaren permanent eller vanligtvis använder, vilket medför att konsumenten i förekommande fall inte med fog därefter kan göra gällande att näringsidkarens erbjudande kom som en överraskning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 augusti 2018, Verbraucherzentrale Berlin, C‑485/17, EU:C:2018:642, EU:C:2018:642, punkt 34).

180

Det kan emellertid inte förhålla sig annorlunda när en sådan konsument spontant beger sig till en affärslokal som tillhör ett ombud som av allt att döma agerar i en sådan näringsidkares namn eller för dennes räkning, och detta oberoende av huruvida ombudet har rätt att agera enbart i syfte att förhandla om avtalet och inte i syfte att ingå avtalet. I ett sådant fall ska ombudets affärslokaler likställas med näringsidkarens fasta affärslokaler, i den mening som avses i artikel 2 led 8 a i direktiv 2011/83, jämförd med skäl 22 i samma direktiv.

181

För det fall ombudet själv är en näringsidkare vars verksamhet omfattas av en annan sektor än näringsidkarens i vars namn eller för vars räkning ombudet agerar, är det emellertid av avgörande betydelse, för att dessa affärslokaler ska kunna anses likställda, huruvida en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument, genom att bege sig till ombudets affärslokaler, kan förvänta sig att bli tilltalad i försäljningssyfte av ombudet i syfte att förhandla om och därefter på distans ingå ett avtal som hänför sig till i den verksamhet som bedrivs av den näringsidkare i vars namn eller för vars räkning ombudet agerar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 augusti 2018, Verbraucherzentrale Berlin, C‑485/17, EU:C:2018:642, punkterna 43 och 44).

182

Under dessa omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida VK, genom att bege sig till bilåterförsäljarens affärslokaler, från en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsuments synvinkel, kunde förvänta sig att bli tilltalad i försäljningssyfte av återförsäljaren i syfte att förhandla om och ingå ett leasingavtal med BMW Bank och, i övrigt, hade lätt att förstå att återförsäljaren agerade i näringsidkarens namn eller för dennes räkning.

183

Mot bakgrund av det ovanstående ska fråga 6 i mål C‑38/21 besvaras på följande sätt. Artikel 2 led 8 a i direktiv 2011/83 ska tolkas så, att ett tjänsteavtal, i den mening som avses i artikel 2 led 6 i direktiv 2011/83, som ingåtts mellan en konsument och en näringsidkare inte kan kvalificeras som ett ”avtal utanför fasta affärslokaler”, i den mening som avses i den första av dessa bestämmelser, när konsumenten, under den förberedande fasen inför avtalets ingående med utnyttjande av ett medel för distanskommunikation, i syfte att förhandla om detta avtal, begav sig till affärslokalerna tillhöriga ett ombud som agerar i näringsidkarens namn eller för dennes räkning, men som bedriver verksamhet inom ett annat verksamhetsområde än näringsidkaren, under förutsättning att konsumenten, i egenskap av normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument, genom att bege sig till ombudets fasta affärslokaler kunde förvänta sig att bli tilltalad i försäljningssyfte av ombudet i syfte att förhandla om och ingå ett tjänsteavtal med näringsidkaren och att konsumenten dessutom enkelt kunde förstå att ombudet agerade i näringsidkarens namn eller för dennes räkning.

184

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 7 i mål C‑38/21 för att få klarhet i huruvida artikel 16 led l i direktiv 2011/83 ska tolkas så, att det undantag från ångerrätten som föreskrivs i denna bestämmelse för distansavtal eller avtal utanför fasta affärslokaler som omfattas av direktivets tillämpningsområde och som avser biluthyrningstjänster som ska tillhandahållas en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod, kan göras gällande mot en konsument som med en näringsidkare har ingått ett leasingavtal avseende ett motorfordon för en period av 24 månader och avtalet anses utgöra ett tjänsteavtal som ingåtts på distans eller utanför fasta affärslokaler, i den mening som avses i nämnda direktiv.

185

Det ska inledningsvis preciseras att domstolens svar på denna fråga endast är relevant för det fall den hänskjutande domstolen, mot bakgrund av svaret fråga 8 och fråga 6 i mål C‑38/21, skulle kvalificera det aktuella leasingavtalet som ett distansavtal eller ett avtal utanför fasta affärslokaler, i den mening som avses i nämnda direktiv.

186

Mot bakgrund av denna precisering ska det erinras om att artiklarna 9–15 i direktiv 2011/83 ger konsumenten ångerrätt efter ingåendet av ett distansavtal eller ett avtal utanför fasta affärslokaler, i den mening som avses i artikel 2 led 7 respektive led 8 i direktivet, och fastställer villkoren och formerna för utövande av denna ångerrätt.

187

I artikel 16 i direktivet föreskrivs emellertid undantag från ångerrätten bland annat i det fall som avses i led 1 i denna artikel, vilket avser tillhandahållande av tjänster som avser biluthyrning, när det i avtalet anges att tjänsterna ska tillhandahållas en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod.

188

Det ska således avgöras huruvida ett leasingavtal avseende ett motorfordon som ingåtts för en period av 24 månader, såsom det aktuella, avser ”tillhandahållande av … tjänster som avser biluthyrning … [för] en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod”, i den mening som avses i artikel 16 led l i direktiv 2011/83/EG. I avsaknad av en hänvisning till medlemsstaternas lagstiftning ska detta begrepp, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkt 133, ges en självständig och enhetlig tolkning. En sådan tolkning ska ske med beaktande av såväl lydelsen av detta begrepp som det sammanhang det förekommer i och det ändamål som eftersträvas med denna bestämmelse.

189

Av domstolens praxis följer dessutom att när de uttryck som ska tolkas återfinns i en bestämmelse som utgör ett undantag från en princip eller, närmare bestämt, från unionsrättsliga bestämmelser som syftar till att skydda konsumenterna, ska de tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av 10 mars 2005, EasyCar, C‑336/03, EU:C:2005:150, punkt 21, och dom av den 14 maj 2020, NK (Utkast till ett enfamiljshus), C‑208/19, EU:C:2020:382, punkt 40). Detta innebär emellertid inte att de uttryck som används för att definiera denna undantagsordning ska tolkas på ett sådant sätt att ordningen förlorar sin effekt. Tolkningen av dessa uttryck måste nämligen vara förenlig med de mål som eftersträvas med denna ordning (dom av den 30 september 2021, Icade Promotion, C‑299/20, EU:C:2021:783, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

190

Vad för det första gäller ordalydelsen i artikel 16 led l i direktiv 2011/83, finner domstolen de tjänster i form av biluthyrning som avses i denna bestämmelse kännetecknas av att en bil, det vill säga ett motorfordon, tillhandahålls konsumenten en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod, mot erläggande av ett hyresbelopp eller månatliga betalningar (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 10 mars 2005, EasyCar, C‑336/03, EU:C:2005:150, punkt 27).

191

Såsom har påpekats i punkt 148 ovan är huvudföremålet för ett sådant leasingavtal som det aktuella att göra det möjligt för konsumenten att använda fordonet under en bestämd tidsperiod, i förevarande fall 24 månader, mot betalning av ett månatligt belopp under hela denna period. Det är visserligen riktigt att ett sådant avtal även innehåller en kreditkomponent, men ordalydelsen i artikel 16 led l i direktiv 2011/83, i den del den allmänt avser ”tillhandahållande av tjänster som avser biluthyrning”, gör det inte möjligt att, även med beaktande av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 189 ovan, dra slutsatsen att unionslagstiftaren har velat undanta leasingavtal avseende ett motorfordon från bestämmelsens tillämpningsområde.

192

I synnerhet innebär inte den omständigheten att det i artikel 16 led l i direktiv 2011/83 uppställs som villkor att det i avtalet om biluthyrning ska anges en ”bestämd” dag eller en ”bestämd” tidperiod att det går att dra slutsatsen att unionslagstiftaren endast har avsett kortvariga hyresavtal. Begreppet ”bestämd” kan nämligen även omfatta hyresavtal med en längre löptid, såsom en löptid på 24 månader, under förutsättning att löptiden anges tillräckligt precist i avtalet.

193

Vad för det andra gäller det sammanhang i vilket nämnda bestämmelse förekommer, är det riktigt att de övriga tjänstekategorier som nämns i bestämmelsen, det vill säga tillhandahållande av logi för andra ändamål än permanent boende, varutransport, tjänster som avser catering och tjänster som avser fritidsverksamhet, i allmänhet tillhandahålls punktvis eller under en relativt kort tidsperiod. Det framgår emellertid inte av artikel 16 led l i direktiv 2011/83 att det finns någon konkret tidsbegränsning som gör det möjligt att anse att endast avtal om biluthyrning som ingåtts för en viss längsta tid skulle kunna omfattas av det undantag från ångerrätten som föreskrivs i denna bestämmelse. Detta gäller i än högre grad eftersom även de andra tjänstekategorierna under vissa omständigheter kan vara föremål för avtal med lång löptid.

194

För det tredje är det, mot bakgrund av övervägandena i punkterna 190–193 ovan och den rättspraxis som det erinrats om ovan i punkt 189, med beaktande av det syfte som eftersträvas med artikel 16 led l i direktiv 2011/83 som det ska fastställas huruvida begreppet ”tillhandahållande … av tjänster som avser biluthyrning [för] en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod”, som ska tolkas restriktivt, omfattar leasingavtal avseende ett motorfordon som ingåtts för en period av 24 månader, såsom det i det nationella målet aktuella avtalet.

195

Detta syfte består, såsom framgår av skäl 49 i direktivet, i att skydda näringsidkaren mot den risk som är förenad med att näringsidkaren reserverar kapacitet som denne kan få svårt att fylla om ångerrätt utövas (dom av den 31 mars 2022, CTS Eventim, C‑96/21, EU:C:2022:238, punkt 44).

196

Artikel 16 led l i direktiv 2011/83 syftar således bland annat till att skydda tjänsteleverantörernas intressen, så att dessa inte drabbas av oproportionerliga olägenheter till följd av att en tjänst som har bokats i förväg ställs in – utan kostnad och utan att några skäl behöver anges – till följd av att konsumenten utövar sin ångerrätt kort tid före datumet för tillhandahållandet av tjänsten (dom av den 31 mars 2022, CTS Eventim, C‑96/21, EU:C:2022:238, punkt 45 och där angiven rättspraxis).

197

Vad särskilt gäller biluthyrningsföretagens verksamhet har domstolen slagit fast att det skydd som unionslagstiftaren har velat ge denna verksamhet genom nämnda undantag från ångerrätten har samband med att dessa företag redan den dag som bestämts vid bokningen måste vidta åtgärder för att tillhandahålla den överenskomna tjänsten. De måste därmed utstå samma olägenheter vid avbokning som de företag som bedriver verksamhet inom de övriga sektorer som räknas upp i nämnda bestämmelse (se, analogt, dom av den 10 mars 2005, EasyCar, C‑336/03, EU:C:2005:150, punkt 29).

198

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att näringsidkaren, inom ramen för ett sådant leasingavtal som det aktuella, förvärvar det berörda fordonet på konsumentens begäran och i enlighet med dennes anvisningar. Näringsidkaren förblir ägare till fordonet under avtalstiden och konsumenten är skyldig att återlämna fordonet till näringsidkaren när avtalet löper ut för att näringsidkaren ska avsätta det för ny användning, såsom en ny leasing, en annan form av uthyrning eller en försäljning.

199

Oberoende av den tidsperiod för vilken ett sådant avtal ingås skulle näringsidkaren, för det fall konsumenten tillerkänns ångerrätt, kunna få svårt att hitta ny användning för det fordon som särskilt förvärvats på konsumentens begäran för att uppfylla konsumentens krav, utan att i detta avseende drabbas av oproportionerliga olägenheter. Beroende bland annat på fordonets märke, modell, motortyp, karosseriets färg, inredningens färg eller de tillval som fordonet är utrustat med, är det nämligen möjligt att näringsidkaren inte inom rimlig tid efter utövandet av ångerrätten lyckas ge fordonet en likvärdig användning under den period som motsvarar den ursprungliga leasingperioden, utan att lida betydande ekonomisk skada.

200

Denna tolkning är förenlig med det undantag från ångerrätten som föreskrivs i artikel 16 led c i direktiv 2011/83, avseende ”tillhandahållande av varor som har tillverkats enligt konsumentens anvisningar eller som har getts en tydlig personlig prägel”. Ett sådant leasingavtal som det som är aktuellt i mål C‑38/21 avser visserligen inte leverans av en vara, utan tillhandahållande av en tjänst. Icke desto mindre vittnar detta andra undantag om unionslagstiftarens avsikt att utesluta ångerrätten i de fall då en vara har tillverkats eller utarbetats enligt bestämda anvisningar från konsumenten, vilket är fallet när ett nytt fordon beställs enligt konsumentens exakta specifikationer för användning inom ramen för ett leasingavtal.

201

Det framgår av den bokstavliga, kontextuella och teleologiska tolkningen av artikel 16 led l i direktiv 2011/83, som gjorts i punkterna 190–200 i förevarande dom, att ett leasingavtal avseende ett motorfordon som ingåtts för en period av 24 månader, såsom det avtal som är aktuellt i det nationella målet, avser ett ”tillhandahållande av … tjänster som avser biluthyrning [för] en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod”, i den mening som avses i artikel 16 led l i direktiv 2011/83.

202

Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 7 i mål C‑38/21 besvaras enligt följande. Artikel 16 led l i direktiv 2011/83 ska tolkas så, att ett leasingavtal avseende ett motorfordon mellan en näringsidkare och en konsument vilket anses utgöra ett tjänsteavtal som ingåtts på distans eller utanför fasta affärslokaler, i den mening som avses i nämnda direktiv, omfattas av undantaget från ångerrätten enligt denna bestämmelse för distansavtal eller avtal utanför fasta affärslokaler som omfattas av direktivets tillämpningsområde och som avser biluthyrningstjänster för en bestämd dag eller under en bestämd tidsperiod, när huvudsyftet med avtalet är att möjliggöra för konsumenten att använda ett fordon under den bestämda tidsperiod som anges i avtalet mot regelbundna betalningar av penningbelopp.

203

Eftersom frågorna 1–4 avser tolkningen av bestämmelserna i direktiv 2008/48, konstaterar domstolen, för det första, att eftersom ett sådant leasingavtal som det aktuella, enligt svaret på fråga 5 i mål C‑38/21, inte omfattas av det direktivets tillämpningsområde, så är det enligt den rättspraxis som det erinrats om i punkt 110 ovan inte längre nödvändigt att besvara de fyra första frågorna i förhållande till nämnda direktiv.

204

Denna slutsats påverkas inte av den omständigheten att den hänskjutande domstolen har angett att ett sådant leasingavtal, enligt dess uppfattning, ska regleras, genom en analog tillämning, av de bestämmelser i nationell rätt som införlivar direktiv 2008/48.

205

Det är riktigt att medlemsstaterna enligt artikel 1 i direktiv 2008/48, jämförd med skäl 10 i samma direktiv, trots en fullständig harmonisering av de aspekter som omfattas av direktivet, har rätt att behålla eller införa nationell lagstiftning som motsvarar bestämmelserna i direktivet eller vissa av dess bestämmelser för kreditavtal som inte omfattas av direktivets tillämpningsområde, såsom ”[h]yres- eller leasingavtal, enligt vilka det inte föreskrivs någon skyldighet att förvärva objektet, vare sig enligt avtalet i sig eller något annat enskilt avtal”, vilka avses i artikel 2.2 d i direktiv 2008/48.

206

Det är även riktigt att domstolen vid ett flertal tillfällen har förklarat sig vara behörig att meddela förhandsavgörande beträffande unionsbestämmelser i fall då dessa bestämmelser har gjorts tillämpliga genom nationell rätt, eftersom den lösning som valts i nationell rätt för rent inhemska situationer har anpassats till den lösning som har valts i unionsrätten. Det föreligger nämligen ett tydligt intresse för unionen av att de bestämmelser eller begrepp som har hämtats från unionsrätten blir tolkade på ett enhetligt sätt, oberoende av under vilka omständigheter de ska tillämpas, för att undvika att det i framtiden förekommer tolkningar som skiljer sig åt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, I.G.I., C‑394/18, EU:C:2020:56, punkterna 45 och 46 och där angiven rättspraxis).

207

Det framgår emellertid av domstolens praxis att de berörda bestämmelserna i unionsrätten ska ha gjorts tillämpliga genom nationell rätt på ett direkt och ovillkorligt sätt i syfte att säkerställa att inhemska situationer och situationer som regleras i unionsrätten behandlas på samma sätt, och att de konkreta omständigheter som gör det möjligt att fastställa att de är direkt och ovillkorligt tillämpliga framgår av beslutet om hänskjutande. I detta syfte ankommer det på den hänskjutande domstolen att, i enlighet med artikel 94 i domstolens rättegångsregler, ange på vilket sätt den tvist som pågår vid den nationella domstolen, trots att den är av rent intern karaktär, har en sådan anknytning till unionsrätten som gör den begärda tolkningen nödvändig för att avgöra målet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 januari 2020, I.G.I., C‑394/18, EU:C:2020:56, punkterna 46, 48 och 49 och där angiven rättspraxis).

208

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen, i tillägget till begäran om förhandsavgörande, angett att Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) har slagit fast att leasingavtal avseende ett motorfordon, enligt vilka konsumenten inte är skyldig att köpa fordonet när avtalet löper ut, inte omfattas av 506 § BGB, vilken hänvisar till de bestämmelser i BGB genom vilka direktiv 2008/48 har införlivats. Den hänskjutande domstolen har således, trots att den hyser tvivel beträffande denna tolkning, i sin begäran om förhandsavgörande angett att bestämmelserna i direktiv 2008/48 enligt rättspraxis från Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen), som utgör en del av den tyska rättsordningen, inte är direkt och ovillkorligt tillämpliga på sådana leasingavtal som det som är i fråga i det nationella målet.

209

För det andra ska det påpekas att den hänskjutande domstolen i sin komplettering till begäran om förhandsavgörande har angett att även om det aktuella avtalet inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2008/48 såsom konsumentkreditavtal, så är frågorna 3 och 4 i mål C‑38/21 fortfarande relevanta för det fall konsumenten kan åberopa ångerrätten för avtal utanför fasta affärslokaler och distansavtal enligt de bestämmelser i tysk rätt som införlivar bestämmelserna i direktiv 2002/65 och direktiv 2011/83.

210

Det framgår av punkt 156 ovan att en konsument som VK inte har någon ångerrätt med stöd av direktiv 2002/65, eftersom ett leasingavtal avseende ett motorfordon, såsom det aktuella, inte omfattas av direktivets tillämpningsområde. Det framgår dessutom av punkterna 156 och 202 ovan att även om ett sådant avtal omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2011/83 och om det antas att det kan kvalificeras som ett avtal utanför fasta affärslokaler eller ett distansavtal, i den mening som avses i artikel 2 leden 6 och 7 i det direktivet, har den konsument som har ingått avtalet med en näringsidkare inte ångerrätt enligt detta direktiv, i enlighet med artikel 16 led l i nämnda direktiv.

211

Mot denna bakgrund saknas anledning att besvara frågorna 3 och 4 i mål C‑38/21 med avseende på direktiven 2002/65 och 2011/83.

212

För att besvara den invändning som framförts av C Bank, Volkswagen Bank och Audi Bank om att denna fråga inte kan tas upp till prövning, ska det inledningsvis erinras om följande. Även om det är riktigt att frågans ordalydelse innebär att EU-domstolen har ombetts att uttala sig om nationella bestämmelsers förenlighet med unionsrätten, hindrar inte denna formulering EU-domstolen från att tillhandahålla den hänskjutande domstolen sådana uppgifter om unionsrättens tolkning som gör det möjligt för den nationella domstolen att själv avgöra huruvida nationell rätt är förenlig med unionsrätten (dom av den 17 mars 2021, Consulmarketing, C‑652/19, EU:C:2021:208, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

213

I förevarande fall framgår det av respektive begäran om förhandsavgörande i målen C‑47/21 och C‑232/21 att det i de avtal som är aktuella i dessa mål föreskrivs att konsumentens ångerfrist börjar löpa först efter det att avtalet ingåtts, under förutsättning att låntagaren har erhållit all obligatorisk information enligt tysk rätt, vilken i huvudsak motsvarar de uppgifter som anges i artikel 10.2 led p i direktiv 2008/48.

214

Avtalen innehåller vidare villkor som motsvarar den lagstadgade modell som föreskrivs i tysk rätt. Även om den hänskjutande domstolen har slagit fast att vissa av dessa villkor inte är förenliga med artikel 10.2 led p i direktiv 2008/48, har den preciserat att det framgår av 247 § led 6 andra stycket tredje meningen och led 12 första stycket tredje meningen EGBGB att om avtalet innehåller ett klart och tydligt formulerat villkor som motsvarar nämnda modell, ska villkoret anses uppfylla kraven på information till konsumenten såvitt avser ångerrätten.

215

Det ska slutligen påpekas att även om fråga 1 i målen C‑47/21 och C‑232/21 inte enbart har ställts mot bakgrund av artikel 10.2 led p i direktiv 2008/48, utan även mot bakgrund av artikel 14.1 i samma direktiv, är det endast en tolkning av den första av dessa bestämmelser som är nödvändig för att besvara denna fråga.

216

Mot denna bakgrund ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt fråga 1 i målen C‑47/21 och C‑232/21 för att få klarhet i huruvida artikel 10.2 led p i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som fastställer en rättslig presumtion för att näringsidkaren har iakttagit sin skyldighet att informera konsumenten om ångerrätten, när näringsidkaren i ett avtal hänvisar till nationella bestämmelser som i sin tur hänvisar till en lagstadgad informationsmall i detta avseende, samtidigt som näringsidkaren använder sig av villkor i denna mall som inte uppfyller kraven enligt nämnda bestämmelse i direktivet. Om så är fallet vill den hänskjutande domstolen även få klarhet i huruvida den ska underlåta att tillämpa denna nationella lagstiftning i en tvist med enbart enskilda som parter.

217

Det ska först och främst understrykas att de låneavtal som är aktuella i de nationella målen i målen C‑47/21 och C‑232/21 motsvarar definitionen av kreditavtal i artikel 3 c i direktiv 2008/48. Dessa avtal omfattas således av direktivets tillämpningsområde i enlighet med artikel 2.1 i detta.

218

Efter detta klargörande ska det erinras om att artikel 10.2 i direktiv 2008/48 innehåller en uppräkning av den information som på ett klart och kortfattat sätt ska anges i kreditavtal som omfattas av direktivets tillämpningsområde enligt artikel 2 i direktivet. I artikel 10.2 led p i direktivet föreskrivs särskilt att kreditavtalet på ett sådant sätt ska innehålla uppgift om förekomst eller avsaknad av ångerrätt, frist under vilken ångerrätten kan utövas samt andra villkor för att utöva denna rätt, inklusive information om konsumentens skyldighet att återbetala det utnyttjade kapitalet och räntan samt det upplupna räntebeloppet per dag.

219

Domstolen har redan slagit fast att artikel 10.2 led p i direktiv 2008/48 utgör hinder för att det i ett kreditavtal, när det gäller den information som avses i artikel 10 i direktivet, hänvisas till en nationell bestämmelse som i sin tur hänvisar till andra bestämmelser i den aktuella medlemsstatens lagstiftning. När det i ett avtal som ingåtts av en konsument hänvisas till vissa bestämmelser i nationell rätt, vad gäller de uppgifter som krävs enligt artikel 10 i direktiv 2008/48, har konsumenten inte möjlighet, på grundval av avtalet, vare sig att avgöra omfattningen av hans eller hennes avtalsförpliktelse, eller att kontrollera huruvida alla enligt nämnda bestämmelse obligatoriska uppgifter återfinns i det ingångna avtalet, och i synnerhet inte heller kontrollera huruvida konsumentens eventuella ångerfrist kan ha börjat löpa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Kreissparkasse Saarlouis, C‑66/19, EU:C:2020:242, punkterna 44 och 49).

220

Härav följer att artikel 10.2 led p i direktiv 2008/48 utgör hinder för att det i kreditavtalet införs ett villkor som hänvisar till nationella bestämmelser som i sig hänvisar till en modell för föreskriven information, såsom den lagstadgade modellen. Detsamma gäller i än högre grad när klausuler i ett sådant modellavtal strider mot nämnda bestämmelse på grund av att de är otydliga i sammanhanget för det aktuella avtalet. Samma bestämmelse utgör således även hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken användningen av sådana villkor omfattas av en rättslig presumtion om att näringsidkaren faktiskt iakttar sin skyldighet att informera konsumenten om sin ångerrätt.

221

När det gäller de slutsatser som den hänskjutande domstolen bör dra av detta konstaterande, ska det erinras om att en nationell domstol, vid avgörandet av ett mål där enbart enskilda står mot varandra är skyldig att, när den tillämpar bestämmelser i nationell rätt som har antagits för att införliva de skyldigheter som följer av ett direktiv, beakta samtliga bestämmelser i nationell rätt och, i den utsträckning det är möjligt, tolka dessa mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte för att uppnå ett resultat som är förenligt med det mål som eftersträvas i direktivet (dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

222

Det finns dock vissa gränser för principen om unionskonform tolkning av nationell rätt. Den nationella domstolens skyldighet att beakta ett direktivs innehåll vid tolkningen och tillämpningen av relevanta bestämmelser i nationell rätt begränsas således av allmänna rättsprinciper och kan inte tjäna som grund för att tolka nationell rätt contra legem (dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

223

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen) anser att ordalydelsen, tillkomsten av och syftet med de nationella bestämmelser som är i fråga i det nationella målet utgör hinder för att de tolkas i enlighet med direktiv 2008/48. Den hänskjutande domstolen har för sin del hänvisat till att det finns en doktrin till stöd för en sådan tolkning, samtidigt som den anser att dessa nationella bestämmelser inte ska tillämpas.

224

Under dessa omständigheter ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida de aktuella nationella bestämmelserna kan tolkas på ett sätt som är förenligt med direktiv 2008/48, varvid den hänskjutande domstolen inte med fog kan anse att den saknar möjlighet att göra en sådan tolkning enbart av det skälet att andra domstolar i den aktuella medlemsstaten, även om det rör sig om en högsta domstolsinstans, har tolkat dessa bestämmelser på ett sätt som inte är förenligt med unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 april 2021, Profi Credit Slovakia, C‑485/19, EU:C:2021:313, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

225

För det fall den hänskjutande domstolen skulle komma fram till att det inte är möjligt att tolka den nationella lagstiftningen i enlighet med unionsrättens krav, innebär principen om unionsrättens företräde att den nationella domstol som, inom ramen för sin behörighet, ska tillämpa unionsbestämmelser, åläggs en skyldighet att säkerställa att dessa bestämmelser ges full verkan. Detta ska ske genom att domstolen i fråga, med stöd av sin egen behörighet, vid behov, underlåter att tillämpa nationell lagstiftning eller praxis som strider mot en unionsrättslig bestämmelse med direkt effekt, även senare sådan, utan att vare sig begära eller avvakta ett föregående upphävande av denna nationella lagstiftning eller praxis genom ett lagstiftnings- eller annat konstitutionellt förfarande (dom av den 8 mars 2022, Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (Direkt effekt), C‑205/20, EU:C:2022:168, punkt 37 och där angiven rättspraxis, och dom av den 24 juli 2023, Lin, C‑107/23 PPU, EU:C:2023:606, punkt 95).

226

Det följer emellertid av fast rättspraxis att ett direktiv inte i sig kan ge upphov till skyldigheter för en enskild och att det således inte som sådant kan åberopas gentemot denne vid en nationell domstol. En nationell domstol kan således, även om en direktivbestämmelse är klar, precis och ovillkorlig, inte underlåta att tillämpa en bestämmelse i nationell rätt som strider mot direktivsbestämmelsen, om det innebär att en enskild därigenom åläggs en ytterligare skyldighet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

227

I förevarande fall är det utrett att de nationella målen uteslutande rör enskilda. Om den nationella domstolen skulle underlåta att i de nationella målen tillämpa de aktuella nationella bestämmelserna, med stöd av artikel 10.2 led p i direktiv 2008/48, så skulle svarandebankerna i dessa mål hindras från att dra nytta av den presumtion som fastställs i dessa bestämmelser och skulle följaktligen vara skyldiga att på ett klart och begripligt sätt i de aktuella avtalen ange den information om ångerrätten som anges i denna bestämmelse. Den rättspraxis som det erinrats om i föregående punkt utesluter emellertid att nämnda bestämmelse kan tillerkännas en sådan verkan enbart på grundval av unionsrätten.

228

Den nationella domstolen har således inte, enbart med stöd av unionsrätten, någon skyldighet att underlåta att tillämpa artikel 247 6 § stycke 2 tredje meningen och 12 § stycke 1 tredje meningen EGBGB, trots att dessa bestämmelser strider mot artikel 10.2 led p i direktiv 2008/48. Detta hindrar dock inte att den nationella domstolen har möjlighet att underlåta att tillämpa dessa bestämmelser med stöd av nationell rätt (se, analogt, dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 33).

229

Det ska dock erinras om att den part som lidit skada till följd av att nationell rätt inte är förenlig med unionsrätten kan åberopa den rättspraxis som följer av domen av den 19 november 1991, Francovich m.fl. (C‑6/90 och C‑9/90, EU:C:1991:428), för att i förekommande fall erhålla ersättning för den uppkomna skadan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 1996, El Corte Inglés, C‑192/94, EU:C:1996:88, punkt 22, och dom av den 18 januari 2022, Thelen Technopark Berlin, C‑261/20, EU:C:2022:33, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

230

Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 1 i målen C‑47/21 och C‑232/21 besvaras enligt följande. Artikel 10.2 led p i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som fastställer en rättslig presumtion för att näringsidkaren har iakttagit sin skyldighet att informera konsumenten om ångerrätten, när näringsidkaren i ett avtal hänvisar till nationella bestämmelser som i sin tur hänvisar till en lagstadgad informationsmodell i detta avseende, samtidigt som näringsidkaren använder sig av villkor i denna modell som inte uppfyller kraven enligt nämnda bestämmelse i direktivet. Om det inte är möjligt att tolka den aktuella nationella lagstiftningen i överensstämmelse med direktiv 2008/48, är en nationell domstol, som har att pröva ett mål där enbart enskilda står mot varandra, inte skyldig att enbart med stöd av unionsrätten underlåta att tillämpa en sådan lagstiftning. Detta påverkar dock inte den nationella domstolens möjlighet att underlåta att tillämpa nämnda lagstiftning med stöd av nationell rätt och, om så inte sker, rätten för den part som lidit skada till följd av att nationell rätt inte är förenlig med unionsrätten att begära ersättning för den härvidlag uppkomna skadan.

231

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 2 a i mål C‑232/21 för att få klarhet i huruvida artikel 10.2 led p i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att storleken på det upplupna räntebelopp per dag som ska anges i ett kreditavtal enligt denna bestämmelse, som är tillämplig om konsumenten utövar sin ångerrätt, ska framgå av en beräkning utifrån den avtalsenliga kreditränta som överenskommits i avtalet.

232

I artikel 10.2 led p i direktiv 2008/48 föreskrivs att ett kreditavtal på ett klart och kortfattat sätt ska innehålla uppgift om konsumentens skyldighet att, vid utövande av sin ångerrätt, återbetala det utnyttjade kapitalet och räntan i enlighet med artikel 14.3 b i direktivet samt det upplupna räntebeloppet per dag.

233

Det framgår av artikel 10.2 i direktiv 2008/48, jämförd med skäl 31 i samma direktiv, att kravet på att ett kreditavtal, som upprättats i pappersform eller på något annat varaktigt medium, på ett klart och kortfattat sätt ska innehålla de uppgifter som avses i den bestämmelsen, är nödvändigt för att konsumenten ska känna till sina rättigheter och skyldigheter (dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

234

För att avtalet ska kunna fullgöras korrekt och, i synnerhet, för att konsumenten ska kunna utöva sina rättigheter, däribland ångerrätten, är det nödvändigt att konsumenten känner till och förstår de uppgifter som kreditavtalet ska innehålla enligt artikel 10.2 i direktiv 2008/48 (dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl.,C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

235

För att möjliggöra en god förståelse av dessa uppgifter, med iakttagande av kravet på klarhet i artikel 10.2 i direktiv 2008/48, får den information som lämnas i ett kreditavtal således inte vara behäftad med några objektiva motsägelser som kan vilseleda en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument om omfattningen av dennes rättigheter och skyldigheter enligt avtalet.

236

I artikel 14.3 b i direktiv 2008/48 föreskrivs dessutom bland annat att om ångerrätten utövas, så ska räntebeloppet beräknas på grundval av den avtalade krediträntan. Begreppet ränta ska anses omfatta även den upplupna räntan per dag som avses i artikel 10.2 led p i direktivet, eftersom artikel 14.3 b i direktivet avser all ”upplupen ränta på detta kapital från och med det datum då krediten utnyttjades till och med det datum då kapitalet återbetalas”.

237

Det framgår således av artikel 10.2 led p jämförd med artikel 14.3 b i direktiv 2008/48 att när det gäller storleken på den ränta per dag som konsumenten är skyldig att betala för det fall ångerrätten utnyttjas, får denna ränta inte i något fall överstiga det belopp som följer av en beräkning av den kreditränta som överenskommits i kreditavtalet.

238

Mot bakgrund av ovannämnda rättspraxis (punkterna 233–235 ovan) ska den information som lämnas i avtalet om räntebeloppet per dag anges på ett klart och kortfattat sätt, bland annat så, att den, tillsammans med annan information, inte innehåller någon som helst motsägelse som objektivt sett kan vilseleda en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument om det räntebelopp per dag som konsumenten i slutändan ska betala. I avsaknad av information som har dessa egenskaper ska inget räntebelopp per dag utgå.

239

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, mot bakgrund av de avtalsvillkor som är aktuella i mål C‑232/21, huruvida en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument på ett tydligt sätt kunde identifiera storleken på den ränta per dag som skulle betalas om ångerrätten utövades.

240

Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 2 a i mål C‑232/21 besvaras enligt följande. Artikel 10.2 led p i direktiv 2008/48, jämförd med artikel 14.3 b i samma direktiv, ska tolkas så, att det räntebelopp per dag som ska anges i ett kreditavtal enligt denna bestämmelse, vilket är tillämpligt om konsumenten utövar sin ångerrätt, inte i något fall får vara högre än det belopp som följer vid en beräkning av den avtalsenliga kreditränta som överenskommits i avtalet. Den information som lämnas i avtalet om storleken på räntan per dag ska anges på ett klart och kortfattat sätt, bland annat så, att den, tillsammans med annan information, inte innehåller någon som helst motsägelse som objektivt sett kan vilseleda en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument om storleken på den dagliga ränta som konsumenten i slutändan ska betala. I avsaknad av information som har dessa egenskaper ska inget räntebelopp per dag utgå.

241

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan i mål C‑47/21 för att få klarhet i huruvida artikel 10.2 led t i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att de väsentliga formkraven för att inleda ett förfarande för klagomål eller prövning utanför domstol ska anges i kreditavtalet eller om den ska tolkas så, att det är tillräckligt att avtalet i detta avseende hänvisar till förfaranderegler som är tillgängliga på begäran eller går att läsa på internet.

242

Enligt artikel 10.2 led t i direktiv 2008/48 ska ett kreditavtal på ett klart och kortfattat sätt innehålla uppgift om huruvida det finns tillgång till en mekanism för klagomål och prövning utanför domstol för konsumenten och hur denne i så fall ska gå till väga.

243

I detta sammanhang har domstolen redan slagit fast att även om uppgifterna i kreditavtalet inte nödvändigtvis måste återge samtliga förfaranderegler för klagomål eller prövning utanför domstol som är tillgängliga för konsumenten, så syftar artikel 10.2 led t i direktiv 2008/48 emellertid till att säkerställa dels att konsumenten, med full kännedom om omständigheterna, kan avgöra om det är lämpligt att använda sig av ett av förfarandena för klagomål eller prövning utanför domstol, dels att konsumenten faktiskt kan inge ett sådant klagomål eller inleda ett förfarande för sådan prövning på grundval av de upplysningar som finns i kreditavtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkterna 132 och 135).

244

För detta ändamål är det väsentligt att konsumenten informeras, för det första, om alla förfaranden för klagomål eller prövning utanför domstol som är tillgängliga för konsumenten och, i förekommande fall, om kostnaden för vart och ett av dessa förfaranden, för det andra, om den omständigheten att klagomålet eller ansökan om en sådan prövning ska inges genom skrivelse eller i elektronisk form, för det tredje, om den fysiska eller elektroniska adress till vilken klagomålet eller ansökan om prövning ska sändas och, för det fjärde, om de övriga formella villkor som gäller för klagomålet eller prövningen (dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkt 136).

245

Domstolen har redan slagit fast att det inte räcker att man i kreditavtalet nöjer sig med att hänvisa till förfaranderegler som går att läsa på internet eller till någon annan akt eller handling som rör villkoren för att inleda förfaranden för klagomål och prövning utanför domstol (dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkt 137). Samma sak ska gälla när det i kreditavtalet anges att sådana förfaranderegler finns tillgängliga på begäran.

246

Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 2 d i mål C‑47/21 besvaras enligt följande. Artikel 10.2 led t i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att ett kreditavtal måste innehålla de väsentliga uppgifterna om samtliga förfaranden för klagomål eller prövning utanför domstol som är tillgängliga för konsumenten och, i förekommande fall, kostnaden för vart och ett av dessa förfaranden, samt den omständigheten att klagomålet eller ansökan om prövning ska inges per post eller på elektronisk väg, den fysiska eller elektroniska adress som klagomålet eller ansökan om prövning ska sändas till och de övriga formella villkor som gäller för klagomålet eller prövningen, varvid det måste beaktas att det inte räcker att man i kreditavtalet nöjer sig med att hänvisa till förfaranderegler som är tillgängliga på begäran eller som går att läsa på internet eller till någon annan akt eller handling som rör villkoren för att inleda förfaranden för klagomål och prövning utanför domstol.

247

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 2 b aa i målen C‑47/21 och C‑232/21 för att få klarhet i huruvida artikel 10.2 led r i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att ett kreditavtal, vid beräkningen av den kompensation som ska betalas vid förtidsåterbetalning av lånet, ska innehålla en för konsumenten tillräckligt konkret och begriplig aritmetisk formel, så att konsumenten åtminstone kan göra en ungefärlig beräkning av det belopp som ska betalas i ett sådant fall.

248

Enligt artikel 10.2 led r i direktiv 2008/48 ska kreditavtalet på ett klart och kortfattat sätt innehålla uppgift om ”rätten till förtidsåterbetalning, förfarandet vid förtidsåterbetalning och, i förekommande fall, information om kreditgivarens rätt till kompensation och hur denna kompensation ska fastställas”.

249

I förevarande fall framgår det av besluten om hänskjutande att det i de kreditavtal som är aktuella i målen C‑47/21 och C‑232/21 föreskrivs att banken, för det fall konsumenten återbetalar lånet i förtid, kan kräva ersättning som beräknas i enlighet med den aritmetiska metod som föreskrivs av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen), vilken bland annat beaktar den räntesats som har varierat under tiden, de kassaflöden som ursprungligen överenskommits för lånet, den långivande bankens uteblivna vinst, de administrativa kostnaderna för förtidsåterbetalningen samt de riskkostnader och administrativa kostnader som sparats genom förtidsåterbetalningen. I dessa avtal anges också att den ersättning för förtida återbetalning som beräknats på detta sätt ska reduceras till det lägre av följande två belopp om det är högre: antingen en procent –eller, om den förtida återbetalningen görs mindre än sju år före den avtalade återbetalningsdagen, 0,5 procent av det belopp som återbetalas i förtid –, eller den debiteringsränta som låntagaren skulle ha betalat från dagen för den förtida återbetalningen till och med den avtalade återbetalningsdagen.

250

Domstolen har i ett liknande sammanhang redan slagit fast att när det i direktiv 2008/48 föreskrivs en skyldighet för näringsidkaren att underrätta konsumenten om innehållet i det avtal som denna erbjuds och för vilket vissa aspekter anges i tvingande bestämmelser i lag eller annan författning i en medlemsstat, är näringsidkaren skyldig att på ett klart och kortfattat sätt informera konsumenten om innehållet i dessa bestämmelser för att han eller hon ska känna till sina rättigheter och skyldigheter (dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkt 99 och där angiven rättspraxis).

251

Även om det i detta syfte inte är nödvändigt, när det gäller kompensation som ska utgå vid förtidsåterbetalning enligt artikel 10.2 led r i direktiv 2008/48, att kreditavtalet innehåller den aritmetiska formel med hjälp av vilken denna kompensation ska beräknas, måste avtalet på ett konkret och på ett sätt som är lättbegripligt för en normalt informerad och skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument innehålla uppgift om metoden för att beräkna kompensationen, så att konsumenten kan fastställa det kompensationsbelopp som ska betalas vid uppsägning i förtid på grundval av de upplysningar som lämnats i kreditavtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkt 100).

252

Domstolen har således, vad gäller beräkningen av den kompensation som ska betalas vid förtidsåterbetalning av lånet, slagit fast att det inte räcker att hänvisa till den ekonomiska beräkningsmetod som fastställts av en nationell domstol, och att en sådan hänvisning inte uppfyller kravet, som det erinrats om i punkt 250 ovan, på att konsumenten måste få kännedom om innebörden av hans eller hennes avtalsförpliktelse (dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkt 101).

253

Skyldigheten enligt artikel 10.2 led r i direktiv 2008/48 att informera konsumenten om beräkningsmetoden för den kompensation som konsumenten ska betala till kreditgivaren vid förtidsåterbetalning av lånet syftar till att göra det möjligt för konsumenten att fastställa storleken på denna kompensation på grundval av de uppgifter som lämnats i kreditavtalet. Det följer i detta avseende av domstolens rättspraxis att tillhandahållande av ofullständig eller felaktig information endast kan anses utgöra underlåtenhet att lämna information om konsumenten därigenom vilseleds i fråga om sina rättigheter och skyldigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2008, Hamilton, C‑412/06, EU:C:2008:215, punkt 35, och dom av den 19 december 2019, Rust Hackner m.fl., C‑355/18–C‑357/18 och C‑479/18, EU:C:2019:1123, punkt 78) och följaktligen leds att ingå ett avtal som konsumenten kanske inte skulle ha ingått om han eller hon hade haft tillgång till den fullständiga informationen och utan sakfel.

254

En konsument kan emellertid inte anses ha vilseletts, i den mening som avses i denna rättspraxis, när avtalet visserligen, vad avser beräkningen av nämnda kompensation innehåller en, enligt en nationell domstol, otillåten hänvisning till en finansiell aritmetisk metod, men samtidigt innehåller andra uppgifter som gör det möjligt för konsumenten att enkelt fastställa storleken på den aktuella kompensationen, i synnerhet det högsta belopp som konsumenten ska betala vid förtidsåterbetalning av lånet.

255

Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida de avtal som är aktuella i målen C‑47/21 och C‑232/21 uppfyller detta villkor, med hänsyn till att det i avtalen föreskrivs att den kompensation för förtidsåterbetalning som beräknats på grundval av den finansiella aritmetiska metod som anges i rättspraxis ska minskas till det lägsta av de två belopp som nämns i punkt 249 ovan när den är högre.

256

Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 2 b aa i målen C‑47/21 och C‑232/21 besvaras enligt följande. Artikel 10.2 led r i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att ett kreditavtal, vad gäller beräkningen av den kompensation som ska betalas vid förtidsåterbetalning av lånet, i princip ska ange beräkningsmetoden för denna kompensation på ett konkret och för en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument lättbegripligt sätt, så att konsumenten kan fastställa det kompensationsbelopp som ska betalas vid förtidsåterbetalning på grundval av de uppgifter som lämnats i avtalet. Även i avsaknad av en konkret och lättbegriplig angivelse av beräkningsmetoden kan ett sådant avtal anses uppfylla den skyldighet som anges i denna bestämmelse, förutsatt att det innehåller andra uppgifter som gör det möjligt för konsumenten att enkelt fastställa storleken på den aktuella kompensationen, i synnerhet det högsta belopp som konsumenten ska betala vid förtidsåterbetalning av lånet.

257

Domstolen finner inledningsvis att fråga 2 e och f i mål C‑47/21 och fråga 2 c och d i mål C‑232/21 kan tas upp till prövning, tvärtemot vad C Bank, Volkswagen Bank och Audi Bank har hävdat i sina skriftliga yttranden. Den hänskjutande domstolen har visserligen ställt dessa frågor med en allmän hänvisning till artikel 10.2 i direktiv 2008/48 och inte specifikt till särskilda punkter i denna bestämmelse. Det följer emellertid av en samlad läsning av besluten om hänskjutande i dessa båda mål att domstolen kan förstå de aspekter av denna bestämmelse som ger upphov till tvivel från den hänskjutande domstolens sida angående bestämmelsens tolkning och ge den ett användbart svar i detta avseende. Av detta följer att den hänskjutande domstolen, i enlighet med de principer som det erinrats om i punkterna 110 och 117 ovan, inom ramen för dessa frågor med tillräcklig precision har identifierat en unionsrättslig bestämmelse som har ett samband med de verkliga omständigheterna och saken i de nationella målen, vilket gör det möjligt för EU-domstolen att ge den hänskjutande domstolen ett användbart svar.

258

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 2 b, bb, e och f i mål C‑47/21 samt fråga 2 b, bb, c och d i mål C‑232/21 för att få klarhet i huruvida artikel 14.1 andra stycket b i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den ångerfrist som föreskrivs i nämnda artikel 14.1 första stycket börjar löpa först under förutsättning att den information som krävs enligt artikel 10.2 i direktivet har lämnats till konsumenten på ett fullständigt sätt och att den inte innehåller något sakfel.

259

Det ska i detta hänseende påpekas att det skyddssystem som inrättats genom direktiv 2008/48, i likhet med andra unionsdirektiv om konsumentskydd, grundar sig på tanken att konsumenten intar en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå, vilket får till följd att konsumenten godkänner villkor som näringsidkaren har utformat i förväg, utan att kunna påverka villkorens innehåll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juni 2015, Faber, C‑497/13, EU:C:2015:357, punkt 42 och där angiven rättspraxis, och dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová, C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

260

Med denna utgångspunkt är det för en konsument av grundläggande betydelse att det före och samtidigt med att ett avtal ingås finns uppgifter om avtalsvillkoren och om konsekvenserna av att avtalet ingås. Det är bland annat mot bakgrund av de uppgifterna som konsumenten avgör om han eller hon vill vara bunden av de villkor som näringsidkaren utformat i förväg (dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová, C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

261

Det framgår således av artikel 14.1 andra stycket b i direktiv 2008/48 att ångerfristen på fjorton dagar börjar löpa först från och med den dag då konsumenten får informationen i enlighet med artikel 10 i direktivet, om denna dag infaller senare än den dag då kreditavtalet ingicks. I artikel 10.2 anges vilken information som på ett klart och kortfattat sätt ska anges i kreditavtalet.

262

Det ska härvidlag erinras om att informationsskyldigheten enligt artikel 10.2 i direktiv 2008/48 bidrar till att uppnå det mål som eftersträvas med direktivet, vilket, såsom framgår av skälen 7 och 9 i direktivet, består i att säkerställa en fullständig och tvingande harmonisering av vissa betydande områden inom konsumentkrediter vilken anses nödvändig för att kunna tillförsäkra alla konsumenter i unionen ett högt och likvärdigt skydd som tillvaratar deras intressen och för att underlätta införandet av en välfungerande inre marknad för konsumentkrediter (dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová, C‑377/14, EU:C:2016:283, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

263

Såsom redan har angetts i punkterna 233 och 234 ovan följer det nämligen av artikel 10.2 i direktiv 2008/48, jämförd med skäl 31 i samma direktiv, att det krav som där anges, nämligen att ett kreditavtal som upprättats i pappersform eller på något annat varaktigt medium på ett klart och kortfattat sätt ska ange de uppgifter som avses i denna bestämmelse, är nödvändigt för att konsumenten ska känna till sina rättigheter och skyldigheter. För att avtalet ska kunna fullgöras korrekt och, i synnerhet, för att konsumenten ska kunna utöva sina rättigheter, är det nödvändigt att konsumenten känner till och förstår de uppgifter som kreditavtalet ska innehålla (dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkterna 70 och 71 och där angiven rättspraxis).

264

Såsom det har erinrats om i punkt 253 ovan kan ofullständig eller felaktig information emellertid endast likställas med avsaknad av information om konsumenten därigenom vilseleds angående sina rättigheter och skyldigheter och konsumenten följaktligen förleds att ingå ett avtal som vederbörande kanske inte skulle ha ingått om han eller hon hade haft tillgång till den fullständiga informationen och utan sakfel.

265

När information som kreditgivaren har lämnat till konsumenten i enlighet med artikel 10.2 i direktiv 2008/48 visar sig vara ofullständig eller felaktig, ska ångerfristen följaktligen anses börja löpa endast om det förhållandet att informationen är ofullständig eller felaktig inte kan påverka konsumentens möjligheter att bedöma omfattningen av sina rättigheter och skyldigheter enligt detta direktiv, eller konsumentens beslut att ingå avtalet. Denna omständighet kan, i förekommande fall, inte heller beröva konsumenten möjligheten att utöva sina rättigheter på i huvudsak samma villkor som de som skulle ha gällt om informationen hade lämnats på ett fullständigt och korrekt sätt (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia, C‑42/15, EU:C:2016:842, punkt 72, och dom av den 19 december 2019, Rust-Hackner m.fl., C‑355/18–C‑357/18 och C‑479/18, EU:C:2019:1123, punkt 81). Det ankommer på den nationella domstolen att kontrollera dessa omständigheter.

266

Det bör även klargöras att det förhållandet att det i nationell rätt finns åtgärder för att beivra ofullständig eller felaktig information som lämnats till konsumenten på ett annat sätt än det som beskrivs ovan saknar inverkan på villkoren för att ångerfristen ska börja löpa. Domstolen ansluter sig i detta sammanhang till generaladvokatens resonemang i punkt 146 i dennes förslag till avgörande, nämligen att den omständigheten att ångerfristen enligt artikel 14.1 andra stycket b i direktiv 2008/48 börjar löpa först den dag då den information som avses i artikel 10 i detta direktiv har mottagits av konsumenten utgör en direkt följd av att kreditgivaren har underlåtit att uppfylla sin skyldighet att i kreditavtalet lämna den obligatoriska information till konsumenten som avses i nämnda artikel 10. Enligt artikel 22.1 i direktiv 2008/48 är det emellertid oförenligt med verkningarna av den fullständiga och tvingande harmonisering som detta direktiv innebär på området för ångerrätt att tillåta medlemsstaterna att göra undantag från den följdverkan som föreskrivs i direktivets artikel 14.1 andra stycket b för underlåtenhet att iaktta den skyldighet att lämna information som bland annat föreskrivs i artikel 10.2 i detta direktiv.

267

Med hänsyn till det ovan anförda ska fråga 2 b, bb, e och f i mål C‑47/21 samt fråga 2 b, bb, c och d i mål C‑232/21 besvaras enligt följande. Artikel 14.1 andra stycket b i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att när kreditgivarens information till konsumenten enligt artikel 10.2 i detta direktiv visar sig vara ofullständig eller felaktig börjar ångerfristen löpa endast om det förhållandet att informationen är ofullständig eller felaktig inte kan påverka konsumentens möjlighet att bedöma omfattningen av sina rättigheter och skyldigheter enligt direktivet, eller konsumentens beslut att ingå avtalet. Denna omständighet kan, i förekommande fall, inte heller beröva konsumenten möjligheten att utöva sina rättigheter på i huvudsak samma villkor som skulle ha gällt om denna information hade lämnats på ett fullständigt och korrekt sätt.

268

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 2 c i mål C‑47/21 för att få klarhet i huruvida artikel 10.2 led l i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att det i ett kreditavtal ska anges den dröjsmålsränta som var tillämplig vid tidpunkten för avtalets ingående, i form av en konkret procentsats, varvid denna räntesats, om den fastställs på grundval av en rörlig referensränta, också ska anges, tillsammans med den mekanism enligt vilken räntesatsen kan variera över tiden.

269

Enligt artikel 10.2 led l i direktiv 2008/48 ska ett kreditavtal bland annat på ett klart och kortfattat sätt innehålla uppgift om tillämplig dröjsmålsränta enligt de villkor som är tillämpliga när kreditavtalet ingås och villkoren för ändring av denna räntesats.

270

Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 233–235 ovan har domstolen redan slagit fast att ett kreditavtal ska innehålla uppgift om den dröjsmålsränta som är tillämplig vid tidpunkten för avtalets ingående, i form av en konkret procentsats, och en konkret beskrivning av mekanismen för ändring av dröjsmålsräntan (dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkterna 92 och 95).

271

Det ska understrykas att när denna räntesats, såsom är fallet med det avtal som är aktuell i det nationella målet, fastställs på grundval av en rörlig referensränta, ska denna, av samma skäl, anges i form av den konkreta procentsats som var tillämplig vid den tidpunkt då avtalet ingicks. Metoden för att beräkna dröjsmålsräntan i förhållande till referensräntan ska anges i avtalet på ett sätt som lättbegripligt för en genomsnittskonsument som inte har specialistkunskaper på finansområdet och ska göra det möjligt för nämnda konsument att beräkna dröjsmålsräntan på grundval av de upplysningar som lämnats i samma avtal. I övrigt ska kreditavtalet innehålla uppgift om frekvensen med vilken referensräntan ändras, även om frekvensen fastställs enligt nationella bestämmelser (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkt 94).

272

Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 2 c i mål C‑47/21 besvaras enligt följande. Artikel 10.2 led l i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att ett kreditavtal ska innehålla uppgift om den dröjsmålsränta som är tillämplig vid tidpunkten för avtalets ingående, i form av en konkret procentsats, och en konkret beskrivning av mekanismen för ändring av dröjsmålsräntan. När denna räntesats fastställs på grundval av en rörlig referensränta, ska kreditavtalet innehålla uppgift om den referensränta som var tillämplig vid den tidpunkt då avtalet ingicks. Metoden för att beräkna dröjsmålsräntan i förhållande till referensräntan ska närmare bestämt anges i avtalet på ett sätt som lättbegripligt för en genomsnittskonsument som inte har specialistkunskaper på finansområdet och göra det möjligt för nämnda konsument att beräkna dröjsmålsräntan på grundval av de upplysningar som lämnats i samma avtal. I övrigt ska kreditavtalet innehålla uppgift om frekvensen med vilken referensräntan ändras, även om frekvensen fastställs enligt nationella bestämmelser.

273

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 4 a–d i målen C‑47/21 och C‑232/21 för att få klarhet i huruvida artikel 14.1 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den utgör hinder för att kreditgivaren med framgång kan göra gällande att konsumenten har utövat sin ångerrätt på ett otillbörligt sätt, när åtminstone en av de obligatoriska uppgifter som avses i artikel 10.2 i direktivet inte anges i ett kreditavtal eller anges på ett ofullständigt eller felaktigt sätt och inte heller meddelats på ett korrekt sätt vid ett senare tillfälle.

274

För att besvara denna fråga och med hänsyn till att ångerrätten, i ett av de nationella mål som gett upphov till mål C‑232/21, har utövats trots att kreditavtalet har fullgjorts i sin helhet, ska det för det första prövas i vilken mån ett sådant fullständigt fullgörande av avtalet, i avsaknad av särskilda bestämmelser i detta avseende i direktiv 2008/48, påverkar den ångerrätt som föreskrivs i artikel 14.1 i direktivet.

275

Enligt artikel 14.1 i direktiv 2008/48 har konsumenten ångerrätt i samband med kreditavtalet, varvid utövandet av denna rätt medför att parternas skyldighet att fullgöra kreditavtalet upphör på de villkor och inom de frister som avses i artikel 14.3 b i direktivet.

276

Det framgår vidare av skäl 34 i direktiv 2008/48 att det i detta direktiv föreskrivs en ångerrätt på villkor som liknar dem som föreskrivs i direktiv 2002/65. Genom att det i artikel 6.2 c i direktiv 2002/65 föreskrivs att ångerrätten inte ska tillämpas på avtal som båda parter har fullgjort i sin helhet på konsumentens uttryckliga begäran, ger direktiv 2002/65 uttryck för principen att ångerrätten inte under några förhållanden kan åberopas om avtalet har fullgjorts i sin helhet. Denna princip ska även gälla för direktiv 2008/48.

277

För det fall kreditavtalet fullgörs i sin helhet är dessutom den skyldighet att lämna sådan information som föreskrivs i artikel 10.2 i direktiv 2008/48 i princip inte längre ägnad att uppnå det mål som eftersträvas med denna bestämmelse. Detta mål är, såsom påpekats i punkterna 233 och 234 ovan, att ge konsumenten tillgång till all information som är nödvändig för att avtalet ska kunna fullgöras på ett korrekt sätt och, i synnerhet, för att konsumenten ska kunna utöva sina rättigheter, däribland ångerrätten, så att konsumenten kan få kännedom om omfattningen av sina rättigheter och skyldigheter. Av detta följer att dessa skyldigheter inte längre har samma ändamålsenlighet när avtalet väl har fullgjorts i sin helhet.

278

Det ska slutligen erinras om att domstolen, i mål som rör hävningsrätten enligt rådets direktiv 85/577/EEG av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, 1985, s. 31; svensk specialutgåva, område 15, volym 7, s. 83), redan har slagit fast att denna rätt, i enlighet med allmänna civilrättsliga principer, inte kan utövas när det inte längre föreligger några åtaganden enligt avtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 april 2008, Hamilton, C‑412/06, EU:C:2008:215, punkt 42).

279

Eftersom fullgörandet av ett avtal utgör den naturliga mekanismen för att avtalsförpliktelserna ska upphöra, finner domstolen, i avsaknad av särskilda bestämmelser i detta avseende, att en konsument inte längre kan göra gällande sin ångerrätt enligt artikel 14.1 i direktiv 2008/48 när parterna har fullgjort ett kreditavtal i sin helhet och de ömsesidiga förpliktelserna som följer av avtalet därmed har upphört.

280

Vad för det andra gäller frågan huruvida kreditgivaren kan invända att konsumenten har missbrukat sin ångerrätt enligt artikel 14 i direktiv 2008/48, erinrar domstolen om att direktivet inte innehåller några bestämmelser som reglerar frågan huruvida konsumenten har missbrukat sina rättigheter enligt direktivet (dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkt 120).

281

Enligt fast rättspraxis finns det emellertid en allmän unionsrättslig princip som innebär att enskilda inte får missbruka unionsrätten eller åberopa den i bedrägligt syfte (dom av den 26 februari 2019, T Danmark och Y Denmark, C‑116/16 och C‑117/16, EU:C:2019:135, punkt 70 och där angiven rättspraxis).

282

Enskilda måste iaktta denna allmänna princip. Tillämpningen av unionsbestämmelser kan nämligen inte utsträckas till att omfatta sådana förfaranden som genomförs i syfte att erhålla förmåner enligt unionsrätten genom bedrägeri eller missbruk (dom av den 26 februari 2019, T Danmark och Y Denmark, C‑116/16 och C‑117/16, EU:C:2019:135, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

283

Det följer således av denna princip att en medlemsstat ska neka att bevilja förmåner enligt bestämmelser i unionsrätten om de inte åberopas av en person i syfte att uppnå bestämmelsernas ändamål, utan i stället i syfte att erhålla en förmån som vederbörande tillerkänns enligt unionsrätten trots att de objektiva villkoren för att åtnjuta den begärda förmånen, som följer av unionsrätten, endast är formellt uppfyllda, och detta även om det inte föreligger några nationella bestämmelser som föreskriver att förmånen inte ska beviljas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 november 2017, Cussens m.fl., C‑251/16, EU:C:2017:881, punkterna 32 och 33, och dom av den 26 februari 2019, T Danmark och Y Denmark, C‑116/16 och C‑117/16, EU:C:2019:135, punkterna 72 och 91).

284

Frågan huruvida den unionsrättsliga principen om förbud mot rättsmissbruk är stadfäst i nationella bestämmelser och, i förekommande fall, huruvida dessa bestämmelser har antagits av parlamentet i den berörda medlemsstaten saknar således betydelse.

285

Såsom framgår av domstolens praxis krävs det för att det ska kunna fastställas att det är fråga om ett missbruk dels att det föreligger vissa objektiva förhållanden, av vilka det – trots att de villkor som uppställs i unionsrätten formellt sett är uppfyllda – framgår att syftet med de berörda unionsbestämmelserna inte har uppnåtts, dels att det föreligger en subjektiv faktor, nämligen en avsikt att erhålla en förmån som följer av unionsrätten genom att konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla den (dom av den 26 februari 2019, T Danmark och Y Denmark, C‑116/16 och C‑117/16, EU:C:2019:135, punkt 97 och där angiven rättspraxis, och dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkt 122).

286

För att fastställa att det föreligger missbruk fordras det att den nationella domstolen beaktar samtliga omständigheter i det aktuella fallet, däribland omständigheter som uppkommit efter den transaktion som påstås ha utgjort missbruk (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 april 2016, Cervati och Malvi, C‑131/14, EU:C:2016:255, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

287

Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att, i enlighet med nationella bestämmelser om bevisning, i den mån detta inte undergräver unionsrättens verkan, pröva huruvida rekvisiten för förfarandemissbruk, såsom de angetts i punkt 285 ovan, är uppfyllda i de nationella målen, utöver de omständigheter som avses i punkt 274 ovan under vilka avtalet har fullgjorts i sin helhet. EU-domstolen kan emellertid när den meddelar ett förhandsavgörande i förekommande fall bidra med preciseringar för att vägleda den hänskjutande domstolen vid dess tolkning (dom av den 28 juli 2016, Kratzer, C‑423/15, EU:C:2016:604, punkt 42 och där angiven rättspraxis, och dom av den 22 november 2017, Cussens m.fl., C‑251/16, EU:C:2017:881, punkt 59 och där angiven rättspraxis).

288

När det sedan gäller förekomsten av en sådan objektiv omständighet som påvisar ett förfarandemissbruk, vilken avses i punkt 285 ovan, har domstolen redan slagit fast att syftet med artikel 14 i direktiv 2008/48 är att göra det möjligt för konsumenten att välja det avtal som bäst motsvarar hans eller hennes behov och således avstå från verkningarna av ett avtal som, efter det att det ingåtts, inom den betänketid som föreskrivs för att utöva ångerrätten, visar sig inte motsvara konsumentens behov. Vidare är syftet med artikel 14.1 andra stycket b i direktivet att säkerställa att konsumenten får all den information han eller hon behöver för att kunna bedöma omfattningen av sin avtalsförpliktelse och att bestraffa kreditgivare som inte tillhandahåller den information som föreskrivs i artikel 10 i direktivet till konsumenten (dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkterna 123 och 124 och där angiven rättspraxis).

289

Med beaktande av syftet att kreditgivaren ska avskräckas från att åsidosätta sina skyldigheter gentemot konsumenten enligt direktiv 2008/48, har domstolen, i punkt 126 i domen av den 9 september 2021 i de förenade målen C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, Volkswagen Bank m.fl. (C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736), slagit fast att om näringsidkaren inte har lämnat de uppgifter som avses i artikel 10 i direktiv 2008/48 till konsumenten och konsumenten beslutar sig för att frånträda kreditavtalet efter fristen på fjorton dagar efter det att avtalet ingåtts, så kan näringsidkaren följaktligen inte göra gällande att konsumenten har missbrukat sin ångerrätt, även om den tid som förflutit mellan avtalets ingående och konsumentens frånträdande är betydande.

290

Domstolen drog härav slutsatsen att direktiv 2008/48 ska tolkas så, att det utgör hinder för att kreditgivaren med fog kan anse att konsumenten har missbrukat sin ångerrätt enligt artikel 14.1 i direktivet, på grund av den långa tid som förflutit mellan avtalets ingående och utövandet av ångerrätten enligt denna bestämmelse, i ett fall där någon av de obligatoriska uppgifter som avses i artikel 10.2 i direktiv 2008/48 inte har angetts i kreditavtalet och inte heller har meddelats på ett korrekt sätt vid ett senare tillfälle, oberoende av huruvida konsumenten kände till att han eller hon hade ångerrätt (dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkt 127).

291

Det ska emellertid preciseras att en kreditgivare, i enlighet med domstolens svar ovan i punkt 267, inte kan göra gällande att utövandet av ångerrätten utgör missbruk när ångerfristen, i fall av ofullständig eller felaktig information i avtalet, inte har börjat löpa på grund av att det har fastställts att den ofullständiga eller felaktiga informationen har påverkat konsumentens förmåga att bedöma omfattningen av sina rättigheter och skyldigheter enligt direktiv 2008/48 och sitt beslut att ingå avtalet.

292

Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 4 a–d i målen C‑47/21 och C‑232/21 besvaras enligt följande. Artikel 14.1 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att ett fullständigt fullgörande av kreditavtalet medför att ångerrätten upphör att gälla. Dessutom kan kreditgivaren inte med framgång göra gällande att konsumenten, på grund av att det sätt som konsumenten har agerat mellan avtalets ingående och utövandet av ångerrätten, eller till och med efter det att ångerrätten utövats, har missbrukat denna rätt när ångerfristen, på grund av ofullständig eller felaktig information i kreditavtalet i strid med artikel 10.2 i direktiv 2008/48, inte har börjat löpa på grund av att det har fastställts att denna ofullständiga eller felaktiga information har påverkat konsumentens förmåga att bedöma omfattningen av sina rättigheter och skyldigheter enligt direktiv 2008/48 och sitt beslut att ingå avtalet.

293

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 3 a–d i målen C‑47/21 och C‑232/21 för att få klarhet i huruvida direktiv 2008/48 ska tolkas så, att direktivet utgör hinder för kreditgivaren, när konsumenten utövar sin ångerrätt i enlighet med artikel 14.1 i direktivet, att åberopa att ångerrätten prekluderats med stöd av nationella bestämmelser, och detta även när konsumenten inte kände till att ångerrätten fortfarande gällde och/eller när åtminstone en av de obligatoriska uppgifter som avses i artikel 10.2 i direktivet inte angetts i kreditavtalet eller angetts på ett ofullständigt eller felaktigt sätt utan att ha meddelats på ett korrekt sätt vid ett senare tillfälle.

294

För att besvara dessa frågor ska det erinras om att, såsom framgår av artikel 14.1 andra stycket b i direktiv 2008/48, ångerfristen på fjorton dagar ska börja löpa först från och med den dag då informationen enligt artikel 10 i direktivet har lämnats till konsumenten, om detta sker senare än den dag då kreditavtalet ingicks. Artikel 10 innehåller en uppräkning av den information som ska anges på ett klart och kortfattat sätt i kreditavtalen.

295

Av artikel 22.1 i direktiv 2008/48, tolkad mot bakgrund av skälen 9 och 10 i detsamma, framgår att direktivet, vad gäller kreditavtal som omfattas av dess tillämpningsområde, föreskriver en fullständig harmonisering och är tvingande, såsom framgår av rubriken till nämnda artikel 22. Härav följer att medlemsstaterna inte har rätt att behålla eller införa andra nationella bestämmelser än dem som föreskrivs i direktivet på de områden som denna harmonisering särskilt avser (dom av den 9 mars 2023, Sogefinancement, C‑50/22, EU:C:2023:177, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

296

Domstolen har redan slagit fast att de tidsmässiga villkoren för konsumentens utövande av ångerrätten omfattas av den harmonisering som skett genom artikel 14 i direktiv 2008/48 och att det i direktivet följaktligen inte föreskrivs någon begränsning i tiden av konsumentens möjlighet att utöva ångerrätten för det fall den information som föreskrivs i artikel 10 i direktivet inte har lämnats till konsumenten eller har lämnats på ett ofullständigt eller felaktigt sätt. För det fall ångerfristen, i enlighet med svaret ovan i punkt 267, inte börjat löpa, kan en sådan begränsning, såsom den som följer av preklusion, inte göras gällande i en medlemsstat med stöd av nationell lagstiftning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 september 2021, Volkswagen Bank m.fl., C‑33/20, C‑155/20 och C‑187/20, EU:C:2021:736, punkterna 116 och 117).

297

Mot denna bakgrund, och för att besvara den hänskjutande domstolens frågor, saknar det betydelse huruvida de aktuella nationella bestämmelserna följer av en lag som har röstats fram av den berörda medlemsstatens parlament, huruvida konsumenten kände till att ångerrätten fortsatte att gälla och huruvida kreditgivaren hade möjlighet att få ångerfristen att börja löpa genom att lämna den information som dessförinnan saknades, var ofullständig eller var felaktig.

298

Detsamma gäller den omständighet som den tyska regeringen har anfört i sitt skriftliga yttrande, nämligen att preklusion enligt tysk rätt inte bara kräver att en viss tid förflyter, utan även att det föreligger faktiska omständigheter som visar att utövandet av den aktuella rättigheten utgör missbruk. Det framgår nämligen av svaret i punkt 293 ovan att det inte får krävas missbruk i en sådan situation som den som beskrivs i ovan i punkt 297.

299

Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 3 a–d i målen C‑47/21 och C‑232/21 besvaras enligt följande. Direktiv 2008/48 ska tolkas så, att det utgör hinder för att kreditgivaren, när konsumenten utövar sin ångerrätt i enlighet med artikel 14.1 i direktivet, åberopar preklusion av denna rätt enligt regler i nationell rätt när åtminstone en av de obligatoriska uppgifter som avses i artikel 10.2 i direktivet inte anges i kreditavtalet eller anges på ett ofullständigt eller felaktigt sätt utan att ha meddelats på ett korrekt sätt vid ett senare tillfälle och ångerfristen enligt artikel 14.1 av detta skäl inte har börjat löpa.

300

Den hänskjutande domstolen har ställt fråga 5 i målen C‑47/21 och C‑232/21 för att få klarhet i huruvida artikel 14.1 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en konsument som frånträder ett kombinerat kreditavtal, i den mening som avses i artikel 3 led n i detta direktiv, är skyldig att till kreditgivaren återlämna den genom krediten finansierade varan eller att anmoda kreditgivaren att återta denna vara innan han eller hon kan begära och erhålla återbetalning av de månatliga betalningar som erlagts med stöd av kreditavtalet, varvid denna återbetalning kan skjutas upp för det fall kreditgivaren bestrider giltigheten av ångerrätten till dess att tvisten slutligt har avgjorts i domstol.

301

Enligt artikel 3 led n i direktiv 2008/48 avses med kombinerat kreditavtal ett kreditavtal där den berörda krediten uteslutande tjänar till att finansiera ett avtal om leverans av bland annat en viss vara, såsom i förevarande fall ett motorfordon, under förutsättning att dessa två avtal objektivt sett utgör en kommersiell enhet.

302

Direktiv 2008/48 innehåller emellertid inte några bestämmelser som reglerar följderna av att konsumenten frånträder ett kreditavtal som är kombinerat med ett avtal om leverans av varor. I skäl 35 i direktivet anges för övrigt att direktivet inte bör påverka tillämpningen av någon bestämmelse i medlemsstaterna i frågor som rör återlämnande av kreditfinansierade varor eller andra därmed sammanhängande frågor.

303

I avsaknad av särskilda unionsbestämmelser på området omfattas reglerna för att genomföra det konsumentskydd som föreskrivs i direktiv 2008/48 av medlemsstaternas nationella rättsordningar enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Dessa regler får emellertid inte vara mindre förmånliga än dem som avser liknande situationer som grundas nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (se, analogt, dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

304

Vad avser effektivitetsprincipen – som är den enda principen som är relevant i förevarande mål – framgår det av domstolens fasta praxis att varje fall där frågan huruvida en nationell processuell bestämmelse medför att det blir omöjligt eller orimligt svårt att tillämpa unionsrätten uppkommer, ska bedömas med beaktande av bestämmelsens funktion i förfarandet som helhet samt förfarandets förlopp och särdrag vid nationella domstolar och andra myndigheter. Utifrån detta perspektiv måste, i förekommande fall, grundläggande principer i det nationella domstolsväsendet beaktas, såsom skyddet av rätten till försvar, rättssäkerhetsprincipen och principen om en ändamålsenlig handläggning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 juni 2021, BNP Paribas Personal Finance, C‑776/19–C‑782/19, EU:C:2021:470, punkt 28 och där angiven rättspraxis, och dom av den 17 maj 2022, Unicaja Banco, C‑869/19, EU:C:2022:397, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

305

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att konsumenten, när han eller hon frånträder ett kreditavtal, enligt tysk rätt alltid är skyldig att till långivaren återlämna den vara som finansierats genom avtalet eller att anmoda kreditgivaren att återta varan för att kunna begära och erhålla återbetalning av de månatliga betalningarna som erlagts med stöd av avtalet, även när kreditgivaren bestrider att ångerrätten är giltig. Konsumenten måste då väcka talan om återbetalning och invänta utgången av denna talan för att, för det fall den bifalls, erhålla återbetalning av de månatliga betalningarna.

306

Med förbehåll för den prövning som det ankommer på den hänskjutande domstolen att göra, finner EU-domstolen att sådana processuella regler som reglerar rättsverkningarna av utövandet av ångerrätten enligt artikel 14.1 i direktiv 2008/48 kan göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva denna rätt om konsumenten är skyldig att återlämna den genom krediten finansierade varan eller anmoda kreditgivaren att återta varan utan att kreditgivaren samtidigt är skyldig att betala tillbaka de månatliga betalningar på krediten som konsumenten redan har erlagt.

307

Mot bakgrund av det ovan anförda ska fråga 5 i målen C‑47/21 och C‑232/21 besvaras enligt följande. Artikel 14.1 i direktiv 2008/48, jämförd med effektivitetsprincipen, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en konsument som frånträder ett kombinerat kreditavtal, i den mening som avses i artikel 3 led n i samma direktiv, är skyldig att återlämna den genom krediten finansierade varan eller anmoda kreditgivaren att återta varan utan att kreditgivaren samtidigt är skyldig att betala tillbaka de månatliga betalningar på krediten som konsumenten redan har erlagt.

308

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: