1.

De villkor som ställs för mönsterskydd inom unionsrätten är att mönstret ska kännetecknas av nyhet och särprägel. Situationen kompliceras emellertid om den produkt på vilken det berörda mönstret används är en beståndsdel i en sammansatt produkt. I sådant fall ska skyddet beviljas endast om, för det första, denna beståndsdel när den har monterats förblir synlig vid användning av den sammansatta produkt i vilken den ingår och, för det andra, om beståndsdelens synliga delar uppvisar nyhet och särprägel. Dessa kompletterande villkor har införts för att förhindra monopolisering genom mönsterrätt, tillverkning och saluföring av reservdelar till sammansatta produkter, särskilt inom fordonsindustrin. ( 2 )

2.

De villkor som ska vara uppfyllda för att erhålla skydd för mönster som används på beståndsdelar i sammansatta produkter gäller dock för alla branscher och det är i praktiken ofta svårt att på rätt sätt tolka begreppen synlighet och normal användning av en produkt. Förevarande mål rör denna tolkning.

3.

I artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 98/71/EG av den 13 oktober 1998 om mönsterskydd föreskrivs följande: ( 3 )

”I detta direktiv avses med

4.

I artikel 3.3 och 3.4 i direktivet föreskrivs följande:

”3.   Ett mönster som används på eller ingår i en produkt som utgör en beståndsdel i en sammansatt produkt skall endast betraktas som nytt och särpräglat i den mån

4.   Med ’normal användning’ enligt punkt 3 a avses slutanvändarens användning, vilket … utesluter underhåll, service och reparationsarbeten.”

5.

Genom 1 § punkt 4 och 4 § i Gesetz über den rechtlichen Schutz von Design (lagen om rättsligt mönsterskydd) av den 24 februari 2014, ( 4 ) i den version som är tillämplig på tvisten i det nationella målet (nedan kallad DesignG), införlivas huvudsakligen ordagrant artikel 3.3 och 3.4 i direktiv 98/71. Emellertid förefaller formuleringen ”bestimmungsgemäße Verwendung” i den tyska språkversionen av direktivet, och, således i DesignG, för att beteckna ”normal användning” föra med sig en mer restriktiv tolkning än den som ges i andra språkversioner av direktivet.

6.

Monz Handelsgesellschaft lnternational mbH & Co. KG (nedan kallat Monz), ett tyskt bolag, är innehavare av mönster nr 40 2011 004 383–0001, registrerat vid Deutsches Patent- und Markenamt (den tyska patent- och varumärkesmyndigheten, nedan kallat DPMA) sedan den 3 november 2011 för produkterna sadlar för cyklar och motorcyklar. Mönstret är registrerat med endast nedanstående återgivning vilken visar undersidan av en sadel:

7.

Büchel GmbH & Co. Fahrzeugtechnik KG (nedan kallat Büchel), också detta ett tyskt bolag, ansökte den 27 juli 2016 vid DPMA om ogiltigförklaring av det omstridda mönstret och gjorde gällande att det inte uppfyllde villkoren för ett skydd, nämligen kraven på nyhet och särprägel. Detta bolag hävdade att mönstret inte kunde åtnjuta skydd i enlighet med 4 § DesignG eftersom det i egenskap av beståndsdel i en sammansatt produkt, sådan som en ”cykel” eller en ”motorcykel”, inte var synligt vid normal användning.

8.

Genom beslut av den 10 augusti 2018 avslog DPMA ansökan om ogiltigförklaring med motiveringen att det i fråga om det omstridda mönstret inte förelåg skäl för att undanta detta från skyddet enligt 4 § DesignG. Denna myndighet ansåg att det mönster som ansökan avsåg för ”sadlar för cyklar [eller] motorcyklar” visserligen är en ”beståndsdel i en sammansatt produkt”, men att denna beståndsdel dock är synlig vid normal användning av den sammansatta produkten. DPMA ansåg att det i normal användning även ingår att man ”demonterar och sätter tillbaka sadeln utan att detta utgör underhåll, service eller reparationsarbeten”, vilket ytterligare bekräftas av att 1 § punkt 4 DesignG innehåller ”en uttömmande förteckning över användningsområden som inte faller under normal användning i den mening som avses i 4 § DesignG, vilken är utformad som ett undantag och därför ska tolkas strikt”. ( 5 ) DPMA ansåg att det av denna bestämmelse framgår att ”all användning av slutanvändaren vilken inte utgör underhåll, service och reparationsarbeten … således är normal användning”.

9.

Till följd av ett överklagande som ingavs av Büchel mot detta beslut ogiltigförklarade Bundespatentgericht (Federala patentdomstolen, Tyskland) genom beslut av den 27 februari 2020 det omstridda mönstret med motiveringen att det inte uppfyllde kraven i fråga om nyhet och särprägel. Bundespatentgericht (Federala patentdomstolen) ansåg att i enlighet med 4 § DesignG kan endast beståndsdelar som ”i sin egenskap av beståndsdelar i den sammansatta produkten” förblir ”synliga efter det att de har monterats på/ingår i denna” utan vidare omfattas av ett mönsterskydd. En beståndsdel som endast är synlig då den lösgörs från en sammansatt produkt kan däremot inte anses vara synlig på ett sådant sätt som medför att undantaget från skydd i enlighet med 4 § DesignG inte kan tillämpas. Bundespatentgericht (Federala patentdomstolen) fann att enbart cykling samt påstigning och avstigning av cykeln utgör normal användning i den mening som avses i 1 § punkt 4 DesignG. Denna domstol ansåg att sadelns undersida inte är synlig för slutanvändaren och heller inte för andra inom ramen för dessa användningsområden. Monz har överklagat detta beslut vid den hänskjutande domstolen.

10.

Mot bakgrund härav beslutade Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

11.

Begäran om förhandsavgörande mottogs av EU-domstolen den 2 augusti 2021. Skriftliga yttranden har ingetts av parterna i det nationella målet och av Europeiska kommissionen. Någon förhandling har inte hållits.

12.

Det ska erinras om att domstolen i första instans i det nationella målet ogiltigförklarade det berörda mönstret, eftersom den fann att normal användning av en cykel utgörs av att denna framförs samt, i anslutning härtill, av på- och avstigning. I dessa situationer är undersidan av sadeln normalt inte synlig, vilket inte uppfyller kraven i de tyska bestämmelser som införlivar artikel 3.3 i direktiv 98/71.

13.

Det är mot bakgrund av denna bedömning som man bör förstå förevarande tolkningsfrågor. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i om domstolen i första instans gjorde en korrekt bedömning när den fann att det endast fanns anledning till att beakta synligheten av en beståndsdel i en sammansatt produkt i en situation där produkten används (den första frågan) och att detta var relevant endast vid användning av produkten i dess huvudsakliga funktion, nämligen i det aktuella fallet för att förflytta sig sittande på cykeln (den andra frågan).

14.

Med sin första tolkningsfråga önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 3.3 i direktiv 98/71 ska tolkas så, att det för att ett mönster som används på en produkt eller ingår i en produkt som är en beståndsdel i en sammansatt produkt kan åtnjuta skydd är tillräckligt att denna beståndsdel i teorin är synlig, eller om den måste vara synlig vid normal användning av den sammansatta produkten.

15.

Enligt artikel 3.3 b i direktiv 98/71 krävs det också att det är de synliga detaljerna i beståndsdelen som i sig ska uppfylla kraven på nyhet och särprägel. Trots att denna aspekt inte uttryckligen tas upp i tolkningsfrågorna är den likväl underförstådd. I det nationella målet står det nämligen klart att det gäller synligheten av en sadels undersida, det vill säga av den plats där det berörda mönstret används. I enlighet med artikel 7 i direktivet kan för övrigt inte mönsterrätt erhållas för sådana detaljer i en produkts utseende som uteslutande är betingade av teknisk funktion. Så tycks det dock inte vara i det aktuella fallet. I vart fall förefaller inte någon sådan invändning ha rests mot det mönster som är i fråga i det nationella målet.

16.

Så som den hänskjutande domstolen har påpekat bör det inledningsvis noteras att domstolen i första instans korrekt har betecknat sadlar till cyklar och motorcyklar som ”beståndsdelar i en sammansatt produkt” i den mening som avses i artikel 3.3 i direktiv 98/71.

17.

Nämnda domstol har med rätta kritiserat det beslut som fattats av DPMA, såvitt denna myndighet fann att det är tillräckligt att undersidan av en sadel är synlig vid montering och demontering av denna på en cykel. Det anges nämligen klart och tydligt i artikel 3.3 a i direktiv 98/71 att beståndsdelen ”när den har infogats i den sammansatta produkten” ska förbli synlig. Detta utesluter att synligheten av beståndsdelen beaktas då den monteras eller demonteras, oberoende av huruvida dessa moment är vanligt förekommande vid användningen av en produkt.

18.

Vad nu gäller själva tolkningsfrågan är inte ordalydelsen i artikel 3.3 a i direktiv 98/71 så tydlig som den vid ett första påseende kan tyckas vara. Som Monz har framhållit i sitt yttrande krävs det nämligen enligt denna bestämmelse att beståndsdelen, när den har infogats i den sammansatta produkten ”förblir” ( 6 ) synlig vid normal användning av produkten. Denna formulering skulle kunna tolkas så, att det är tillräckligt att den berörda beståndsdelen efter monteringen av denna i den sammansatta produkten inte är helt täckt, så att det skulle vara möjligt att skönja den, om än bara i teorin och oberoende av den betraktelsevinkel, vilken eventuellt kan vara av ett ovanligt slag, som krävs för ändamålet. Undantagna från skyddet i kraft av direktiv 98/71 är sålunda endast mönster som används på beståndsdelar för vilkas synlighet det krävs att man utför handlingar som inte ingår i en normal användning av en produkt, till exempel demontering.

19.

Denna tolkning är emellertid oförenlig med lydelsen i den andra delen av artikel 3.3 a i direktiv 98/71, där det anges att den berörda beståndsdelen ska vara synlig ”vid” ( 7 ) normal användning av den sammansatta produkten. Som både den hänskjutande domstolen och kommissionen, enligt min åsikt med rätta, har påpekat utesluter denna formulering sådana fall där beståndsdelen är synlig endast i situationer som inte förekommer vid normal användning av den berörda produkten.

20.

Som kommissionen i allt väsentligt har påpekat är dessutom, i enlighet med artikel 1 a i direktiv 98/71, föremålet för mönsterskydd enligt direktivet en produkts eller en produktdels utseende. Trots att de beståndsdelar som utformats för att ingå i en sammansatt produkt själva är produkter, i enlighet med artikel 1 b i direktivet, omfattas de av skyddet endast om de är synliga efter infogandet. Det är således beståndsdelens utseende i den sammansatta produkten som är föremål för skyddet. Jag anser dock att det är svårt att tala om en produkts utseende om denna, när den har infogats i en sammansatt produkt, även utan att vara helt täckt och dold för blicken, endast är synlig i sällsynta och ovanliga situationer med tanke på vad som är normal användning av den sammansatta produkten.

21.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att den första tolkningsfrågan ska besvaras på så sätt, att artikel 3.3 i direktiv 98/71 ska tolkas så, att för att ett mönster som används på en produkt eller ingår i en produkt som utgör en beståndsdel i en sammansatt produkt ska kunna omfattas av skydd enligt direktivet, måste den berörda beståndsdelen vara synlig vid normal användning av den sammansatta produkten.

22.

Följaktligen är den avgörande faktorn i förevarande mål tolkningen av begreppet normal användning i den mening som avses i artikel 3.4 i direktiv 98/71, vilket är föremålet för den andra tolkningsfrågan.

23.

Med sin andra tolkningsfråga önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 3.4 i direktiv 98/71 ska tolkas så, att orden ”normal användning” endast avser användningen av den sammansatta produkten i dess huvudsakliga funktion, ( 8 ) eller om de avser alla situationer som rimligen kan uppstå när slutanvändaren använder en sådan produkt. ( 9 )

24.

Denna fråga tas upp i de konstateranden som domstolen i första instans i det nationella målet gjorde, där ”normal användning” anses utgöras av att cykeln framförs, samt i anslutning härtill att man stiger på och av cykeln. Denna domstol anser emellertid att undersidan av sadeln inte är synlig i dessa situationer, varför ett mönster som används på detta ställe inte är synligt vid normal användning i den mening som avses i artikel 3.3 i direktiv 98/71.

25.

Visserligen har tribunalen anlagt ett sådant synsätt, och till och med ett ännu snävare, i sina, för övrigt sällsynt förekommande, domar gällande tolkningen av artikel 4.2 i förordning (EG) nr 6/2002 ( 10 ), som inom unionens ordning för mönsterskydd motsvarar artikel 3.3 i direktiv 98/71. Tribunalen anser att man vid bedömningen av huruvida en beståndsdel i en sammansatt produkt är synlig endast bör tillämpa slutanvändarens betraktelsevinkel på den sammansatta produkten vid dess användning i sin huvudsakliga funktion. ( 11 )

26.

Med tillämpning på cykelsadlar skulle ett sådant synsätt leda till det icke önskade resultatet att inget mönster som används på en sadel kan omfattas av skydd, eftersom sadeln vid den huvudsakliga användningen av en cykel, det vill säga när den framförs, är täckt av den kroppsdel som är placerad på sadeln, med undantag för undersidan av sadeln, vilken i alla händelser inte syns helt,.

27.

Med detta resultat i åtanke innefattade domstolen i första instans i det nationella målet i begreppet normal användning även påstigning av cykeln liksom avstigning. Den undantog dock bland annat förvaring och transportering av cykeln från nämnda begrepp såsom varande handlingar som föregår eller följer på användningen av densamma. Detta resonemang är inte övertygande på grund av att om man anser att enbart framförandet utgör ”normal användning” av en cykel är även påstigning liksom avstigning från cykeln föregående och efterföljande handlingar i samma mån som förvaring och transportering. Åtskillnaden mellan dessa handlingar tycks mig således vara godtycklig.

28.

Det förefaller mig emellertid som att nämnda synsätt leder till en alltför snäv definition av ”normal användning” i den mening som avses i artikel 3.4 i direktiv 98/71, genom att man på ett omotiverat sätt begränsar skyddet för mönster som används på beståndsdelar i sammansatta produkter.

29.

Det är vedertaget att den särskilda EU-lagstiftningen om skydd för mönster som används på beståndsdelar i sammansatta produkter motiveras av en strävan att genom mönsterrätten undvika en monopolisering av marknaden för reservdelar. Denna lagstiftning har emellertid blivit föremål för skarp kritik av författare inom doktrinen ( 12 ) på grund av att den skulle utgöra en oberättigad begränsning av det skydd som ges åt mönster som används på beståndsdelar i sammansatta produkter i förhållande till det skydd som ges för mönster som används på andra produkter.

30.

Denna kritik saknar inte grund. Mönster som används på produkter som inte är avsedda att infogas i sammansatta produkter är skyddade oavsett om dessa ”vid normal användning” är synliga eller ej. Eftersom mönster definieras som en produkts ”eller en produktdels” utseende ( 13 ) kan mönster som används på produktdelar som inte är synliga vid användning av produkten i dess huvudsakliga funktion, sådana som sulor på skor eller fodret i en jacka, omfattas av mönsterskyddet. ( 14 )

31.

En monopolisering av marknaden för en produkt genom rättigheter som ges genom mönster utgör förvisso ett missbruk som i möjligaste mån bör undvikas. Detta kan uppnås bland annat tack vare villkoren i fråga om nyhet och särprägel som ett mönster måste uppfylla, så som anges i artikel 3.2 i direktiv 98/71. Däremot bör man enligt min åsikt tolka artikel 3.3 i direktivet på sådant sätt att skyddet för mönster som används på reservdelar inte begränsas alltför mycket. Den räckvidd för en sådan begränsning som följer av denna bestämmelse är till stor del avhängig av hur begreppet normal användning tolkas.

32.

I enlighet med artikel 3.4 i direktiv 98/71 avser ”normal användning” användning av slutanvändaren, vilket utesluter underhåll, service och reparationsarbeten. Detta innebär naturligtvis framför allt en användning. Demontering eller förstöring av en produkt utgör inte en användning av denna. Nedan följande resonemang bör tolkas med detta förbehåll.

33.

Det ska för det första påpekas att, även om det i nämnda ordknappa definition talas om slutanvändare så är det, enligt min åsikt, felaktigt att, så som tribunalen har gjort i de domar som anförs i punkt 25 ovan, därav sluta sig till att synligheten av en beståndsdel i en sammansatt produkt ska bedömas endast ur den betraktelsevinkel som slutanvändaren av produkten har. Användningen ”av slutanvändaren” avser enbart de situationer där denna synlighet ska bedömas och utesluter sådana situationer som saknar ett samband med slutanvändaren, som tillverkning, saluföring och, eventuellt, destruering eller återvinning av den uttjänta produkten. Det är också i enlighet med detta resonemang som underhåll, service och reparationsarbeten uttryckligen utesluts från begreppet normal användning i artikel 3.4 i direktiv 98/71, det vill säga handlingar som utförs under den tid då slutanvändaren använder en produkt, men som ofta utförs av en annan person.

34.

Även om det enligt artikel 3.3 i direktiv 98/71 jämförd med artikel 3.4 i detsamma krävs att beståndsdelen i en sammansatt produkt ska vara synlig vid användning av denna av dess slutanvändare får dock denna bestämmelse därför inte tolkas så, att det krävs att denna beståndsdel ska vara synlig för slutanvändaren. Synligheten för en utomstående betraktare ska också beaktas. Även om design är till för att attrahera köpare av produkter är dess syfte för övrigt också att kunna ge köparna möjlighet att göra intryck på andra. ( 15 )

35.

Om det var slutanvändarens perspektiv som var avgörande skulle det dessutom vara nödvändigt att exakt fastställa vem denne slutanvändare är. Även om detta kan vara relativt enkelt i fråga om en produkt såsom en cykel kan det ställa sig betydligt svårare i andra situationer. Vem är, för att bara ta ett exempel, slutanvändare av en buss: chauffören, passagerarna eller den personal inom transportföretaget som har driftsansvar för bussen? Dessa har alla skilda perspektiv och det är olika beståndsdelar av bussen som kan vara synliga för dem, bland annat vid användning av bussen i dess huvudsakliga funktion, nämligen under färd.

36.

Likaså bör man inte förväxla begreppet slutanvändare av en sammansatt produkt, som avses i artikel 3.4 i direktiv 98/71, och begreppet kunnig användare, som anges i artikel 5.1 i samma direktiv. ( 16 ) Detta senare begrepp avser en fiktiv person som fungerar som riktmärke vid bedömningen av huruvida ett mönster är särpräglat, medan en ”slutanvändare” endast är en hypotetisk person som är mottagare av den sammansatta produkt som innehåller en beståndsdel på vilken ett mönster har anbringats. Slutanvändarens förmåga att urskilja detta mönsters särprägel och därmed dennes egenskap av kunnig användare saknar här all betydelse.

37.

Slutligen innebär ett beaktande av enbart slutanvändarens betraktelsevinkel av logiskt sett att begreppet normal användning ska tolkas så, att det enbart omfattar användningen av en produkt i dess huvudsakliga funktion. I andra situationer där en produkt används har användaren nämligen inte en annan betraktelsevinkel än andra personer. Som jag kommer att hävda i mina följande överväganden är dock en sådan snäv tolkning av begreppet normal användning lika oberättigad som att enbart slutanvändarens betraktelsevinkel ska anläggas.

38.

Enligt min åsikt är det nämligen, för det andra – felaktigt vilket även kommissionen har påpekat – att likställa den normala användningen av en produkt med den huvudsakliga funktion för vilken den är avsedd. Användningen av en produkt i dess huvudsakliga funktion kräver i praktiken ofta olika handlingar som kan utföras före eller efter det att produkten har fyllt sitt huvudsakliga syfte, så som förvaring och transportering av produkten. Om produkten är ett transportmedel tillkommer på- och avstigning, liksom även i- och avlastning av bagage eller varor.

39.

Inget i lydelsen av artikel 3.4 i direktiv 98/71 medför att sådana handlingar måste undantas från begreppet normal användning. Tvärtom anges i definitionen av detta begrepp i denna bestämmelse endast ”slutanvändarens användning”. Det finns ingen anledning att söka efter ett kompletterande inslag för denna användning för att kunna beteckna den som ”normal”. Följaktligen bör alla handlingar som en slutanvändare av en produkt kan företa inom sin användning av produkten omfattas av begreppet normal användning, med undantag för dem som uttryckligen undantas. ( 17 )

40.

Syftet med artikel 3.3 i direktiv 98/71 talar heller inte för att andra handlingar än de som hänför sig till produktens huvudsakliga funktion ska undantas från begreppet normal användning. Syftet är att genom mönsterskydd undvika en monopolisering av marknaden för reservdelar som inte syns när dessa väl har infogats i den sammansatta produkten, eftersom ett mönster som eventuellt används på en sådan beståndsdel inte, eller endast i ringa grad, bidrar till den sammansatta produktens utseende. En produkts utseende framträder emellertid inte endast vid dess användning i dess huvudsakliga funktion, utan även vid handlingar som föregår eller följer på denna användning och är förbundna med denna. Ett inbegripande av dessa handlingar i begreppet normal användning äventyrar således inte syftet att undvika en monopolisering av marknaden.

41.

Trots att underhåll, service och reparationsarbeten uttryckligen är undantagna från begreppet normal användning i artikel 3.4 i direktiv 98/71 anser jag dock, för det tredje, att detta undantag inte bör ges en alltför vid tolkning. Vissa handlingar som bland annat gäller underhåll, ingår som naturlig del i användningen av vissa produkter. Jag tänker här i till att börja med på tvätt och rengöring. Att undanta tvätt och rengöring från begreppet normal användning skulle enligt min åsikt stå i strid med all logik, särskilt som regelbunden rengöring är en förutsättning för användningen av vissa produkter. ( 18 ) Därutöver kommer det löpande underhåll som normalt utförs av slutanvändaren av en produkt och som ofta är en förutsättning för dess användning, sådant som utbyte av förbrukningsdelar och flytande substanser, påfyllning av luft i däcken på fordon eller till och med påfyllning av drivmedel i produkter försedda med förbränningsmotor. Slutligen kommer åtgärdande av smärre haverier, som till exempel pappersstopp i en skrivare. Alla dessa handlingar är nödvändiga inom ramen för slutanvändarens användning av en produkt och bör därför omfattas av begreppet normal användning.

42.

Däremot ingår inte i detta begrepp sådana handlingar som utförs utöver användningen av produkten, så som kontrollbesiktning, periodiskt underhåll eller reparationer i egentlig bemärkelse. ( 19 ) Dels utförs dessa vanligtvis inte av slutanvändaren av produkten utan av specialiserad personal, dels kan de innebära en partiell demontering av en sammansatt produkt eller ett betraktande ur en ovanlig vinkel, varvid beståndsdelar kan ses som normalt inte är synliga vid användning av produkten. Dessa båda särskilda aspekter motiverar att sådana handlingar undantas från begreppet normal användning.

43.

Om man vid bedömningen av om en beståndsdel i en sammansatt produkt är synlig medger att andra personers perspektiv än det som slutanvändaren av den sammansatta produkten beaktas och om man i begreppet normal användning inbegriper andra handlingar än enbart användningen av en produkt i dess huvudsakliga funktion blir det möjligt att beakta andra betraktelsevinklar som är lika relevanta för att bringa en produkts utseende i dagen som den som användaren har vid användning av produkten i dess huvudsakliga funktion. Jag anser att detta resultat inte står i strid med själva lydelsen av artikel 3.3 och 3.4 i direktiv 98/71 och heller inte med bestämmelsens syfte utan det är, enligt min uppfattning, fullt berättigat. Om ett mönster som används på undersidan av en skosula kan omfattas av skydd i enlighet med direktivet ( 20 ) kan jag inte förstå varför detta inte skulle kunna vara fallet med ett mönster som används på undersidan av en cykelsadel, så som i det aktuella fallet. Det enda skäl som kan motivera denna skillnad är att en sadel kan demonteras från cykeln, ( 21 ) medan sulan inte (lika lätt) kan avlägsnas från en sko.

44.

En sådan vid tolkning av begreppet normal användning innefattar nära nog samtliga situationer där en produkt används, med undantag för situationer som innebär en demontering om sådan demontering inte ingår i normal användning. Man skulle därför kunna fråga sig om det inte skulle vara enklare att besvara den första tolkningsfrågan på så sätt att bedömningen ska grund av synligheten av den beståndsdel på vilket ett mönster har använts ske på hypotetisk, utan samband med någon som helst konkret situation för användning av den berörda sammansatta produkten.

45.

Jag medger att denna skillnad i huvudsak är begreppsrelaterad. Den medför dock praktiska konsekvenser, eftersom den ena eller den andra tolkningen ändrar på den bevisbörda som åvilar den person som önskar åtnjuta skydd för ett mönster som används på en beståndsdel i en sammansatt produkt. Trots att en beståndsdel i en sammansatt produkt i absoluta termer är synlig på grund av att den inte är övertäckt kan den också vara osynlig i varje situation där produkten normalt används. ( 22 ) Som jag har påpekat i bedömningen av den första tolkningsfrågan skulle dessutom den tolkning som nämns i föregående punkt vara oförenlig med lydelsen av artikel 3.3 i direktiv 98/71.

46.

Jag föreslår därför att den andra tolkningsfrågan ska besvaras på så sätt att artikel 3.4 i direktiv 98/71 ska tolkas så, att orden ”normal användning” avser samtliga situationer som rimligen kan uppstå vid en slutanvändares användning av en sammansatt produkt.

47.

Av ovan anförda skäl föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som ställts av Bundesgerichtshof (Federala högsta domstolen, Tyskland) på följande sätt: