1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 54 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 mellan regeringarna i Beneluxstaterna, Förbundsrepubliken Tyskland och Franska republiken om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (EGT L 239, 2000, s. 19), som undertecknades i Schengen den 19 juni 1990 och som trädde i kraft den 26 mars 1995 (nedan kallad tillämpningskonventionen).

2

Begäran har framställts i ett brottmål mot GR, HS, IT och Inter Consulting d.o.o., i likvidation, vilka anklagas för att ha begått eller medverkat till att i Kroatien begå gärningar som kvalificerats som missbruk av förtroende i samband med affärstransaktioner.

3

I artikel 4.1 i akten om villkoren för Republiken Kroatiens anslutning till Europeiska unionen och om anpassning av fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen (EUT L 112, 2012, s. 21) (nedan kallad anslutningsakten) föreskrivs följande:

”De bestämmelser i Schengenregelverket som avses i protokollet om Schengenregelverket införlivat inom Europeiska unionens ramar…, som fogats till [EU-fördraget] och [EUF-fördraget], samt rättsakter som grundar sig på eller hänför sig till dessa och som förtecknas i bilaga II, samt alla nya akter av detta slag som antagits före anslutningen, ska vara bindande för Kroatien och tillämpas från och med anslutningsdagen.”

4

Bilaga II till anslutningsakten har rubriken ”Förteckning över bestämmelser i Schengenregelverket införlivat inom Europeiska unionens ramar och rättsakter som grundar sig på eller hänför sig till detta regelverk, som är bindande och tillämpliga i Republiken Kroatien från och med anslutningen (som avses i artikel 4.1 i anslutningsakten)”. I punkt 2 i denna bilaga avser ”bestämmelser i [tillämpningskonventionen], slutakten till denna konvention och tillhörande förklaringar…, i deras lydelse enligt vissa av de rättsakter som räknas upp i punkt 8 i denna bilaga:

… Artiklarna 54–58…”

5

Artikel 54 i tillämpningskonventionen ingår i kapitel 3, med rubriken ”Principen ’non bis in idem’ (icke två gånger i samma sak)”. I nämnda artikel föreskrivs följande:

”En person beträffande vilken fråga om ansvar prövats genom lagakraftägande dom hos en avtalsslutande part, får inte åtalas för samma gärning av en annan part, under förutsättning att, vid fällande dom, straffet avtjänats eller är under verkställighet eller inte längre kan verkställas enligt lagarna hos den part hos vilken avkunnandet ägt rum.”

6

Artikel 31.2 i Republiken Kroatiens konstitution har följande lydelse:

”Ingen får dömas på nytt eller åtalas för en gärning för vilken han redan har blivit frikänd eller dömd genom ett lagakraftvunnet avgörande av en domstol och som har meddelats i enlighet med lagen.”

7

I artikel 246.1 och 246.2 i Kazneni zakon (strafflagen), i den lydelse som är tillämplig på omständigheterna i det nationella målet, föreskrivs att missbruk av förtroende i samband med affärstransaktioner utgör brott av ekonomisk karaktär.

8

Vid tidpunkten för omständigheterna i det nationella målet var GR styrelseledamot i Skiper Hoteli d.o.o. och Interco Umag d.o.o., Umag (nedan kallat Interco), sedermera Inter Consulting. GR var även delägare i Rezidencia Skiper d.o.o. och innehade aktier i Alterius d.o.o. HS var styrelseordförande i Interco och innehade likaså aktier i Alterius, medan IT utförde värderingar av fastigheter.

9

Den 28 september 2015 väckte Županijsko držno odvjetništvo u Puli (åklagarmyndigheten i Pula, Kroatien) (nedan kallad åklagarmyndigheten i Pula) åtal mot GR, HS, IT och Interco. I åtalet gjordes gällande dels att GR och Interco hade gjort sig skyldiga till missbruk av förtroende i samband med affärstransaktioner i den mening som avses i artikel 246.1 och 246.2 i strafflagen, i dess lydelse vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet, dels att HS och IT hade uppmuntrat respektive medverkat till att begå detta brott.

10

Det framgår av åtalet, såsom den återges i begäran om förhandsavgörande, att mellan december 2004 och juni 2006 arbetade GR och HS för att Interco skulle kunna förvärva fast egendom som var belägen på flera angränsande fastigheter i Savudrija kommun (Kroatien), Skiper Hoteli planerade att uppföra turistbostäder på dessa fastigheter. GR och HS hade därefter sett till att Skiper Hoteli köpte dessa fastigheter till ett pris som klart översteg marknadspriset, så att Interco åtnjöt en otillbörlig fördel på Skiper Hotelis bekostnad.

11

I åtalet angavs dessutom att mellan november 2004 och november 2005 handlade GR och HS även i syfte att GR och andra bolag som företräddes av GR, till ett pris som var betydligt högre än det pris som motsvarade deras reella värde, skulle sälja aktier som innehades av GR och dessa övriga bolag i Alterius till Skiper Hoteli, eftersom Alterius ursprungliga tillgångar bestod av fastigheter som uppförts på angränsande markområden i kommunen Savudrija. GR och HS lät i detta syfte, genom Rezidencia Skiper och med IT:s medverkan, genomföra en övervärdering av fastigheterna i fråga.

12

Åklagarmyndigheten i Pulas åtal bekräftades genom beslut av den 5 maj 2016 av första brottmålsavdelningen vid den hänskjutande domstolen, Županijski sud u Puli (förstainstansdomstolen i Pula, Kroatien).

13

Under den inledande förhandlingen vid den hänskjutande domstolen begärde GR och HS att det straffrättsliga förfarandet skulle vilandeförklaras, med motiveringen att principen om ne bis in idem utgjorde hinder för åtal vid nämnda domstol. De gjorde i detta avseende gällande att de redan hade åtalats för samma gärningar i Österrike och att detta straffrättsliga förfarande hade avslutats genom en lagakraftvunnen dom.

14

Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang angett att österrikisk åklagarmyndighet hade väckt åtal mot två tidigare direktionsledamöter i Hypo Alpe Adria Bank International AG (nedan kallad Hypo Alpe Adria Bank), en bank i Österrike, samt mot GR och HS såsom medhjälpare till dessa två tidigare ledamöter. Enligt åtalet från Staatsanwaltschaft Klagenfurt (åklagarmyndigheten i Klagenfurt, Österrike), som ingavs till Landesgericht Klagenfurt (Regionaldomstolen i Klagenfurt, Österrike) den 9 januari 2015, anklagades de före detta direktionsledamöterna för att ha gjort sig skyldiga till missbruk av förtroendeställning i den mening som avses i Strafgesetzbuch (strafflagen) genom att mellan september 2002 och juli 2005, ha beviljat krediter till Rezidencia Skiper och Skiper Hoteli på sammanlagt minst 105 miljoner euro utan att varken iaktta kravet på erforderligt egenkapital eller ha kontrollerat hur medlen användes. De hade inte heller beaktat att det saknades dokumentation för hur projekten konkret skulle genomföras och som därmed motiverade utlåningen och inte heller beaktat att det saknades tillräcklig säkerhet för lånen och om de ifrågavarande bolagen kunde betala tillbaka krediterna. GR och HS anklagades dessutom för att, genom att ha ansökt om att beviljas dessa krediter, ha uppmuntrat samma tidigare direktionsledamöter att begå det brott som de åtalats för eller för att ha bidragit till det.

15

Till följd av en begäran från HS bekräftade åklagarmyndigheten i Klagenfurt, genom skrivelse till HS:s advokater av den 16 juli 2015, att det åtal som väckts mot GR och HS även omfattade försäljning av fastigheter till Skiper Hoteli med Alterius som mellanled till ett överdrivet högt pris samt betalning av kostnader för projektledning som måste betraktas som tveksamma.

16

Landesgericht Klagenfurt (Regiondomstolen i Klagenfurt) fann i dom av den 3 november 2016 de två tidigare direktionsledamöterna i Hypo Alpe Adria Bank delvis skyldiga till de brott som lagts dem till last och de dömdes för att ha godkänt en av de krediter som beviljats Skiper Hoteli och som uppgick till mer än 70 miljoner euro. Däremot frikändes GR och HS vad gäller anklagelsen om att de hade uppmuntrat respektive medverkat till de brott som de tidigare ledamöterna i Hypo Alpe Adria Banks ledning anklagades för. Denna dom vann laga kraft efter att överklagandet av domen till Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen, Österrike) lämnades utan bifall den 4 mars 2019.

17

Den hänskjutande domstolen har vidare angett att åklagarmyndigheten i Pula, som även ledde förundersökningarna beträffande andra brott med anknytning till Hypo Alpe Adria Bank, vid flera tillfällen under år 2014 begärde att åklagarmyndigheten i Klagenfurt skulle upplysa om huruvida denna åklagarmyndighet genomförde ett förfarande i Österrike som var parallellt med det förfarande som inletts i Kroatien. Mot bakgrund av de upplysningar som åklagarmyndigheten i Klagenfurt lämnat, vilka i allt väsentligt var identiska med dem som angetts i samma åklagarmyndighets åtalsbeslut och som angetts i punkt 14 i detta beslut, ansåg åklagarmyndigheten i Pula att de gärningar som prövats av åklagarmyndigheten i Klagenfurt och av Landesgericht Klagenfurt (Regiondomstol i Klagenfurt) inte var rättsligt relevanta för beskrivningen av det brott som var föremål för brottmålsförfarandet i Kroatien och att de saknande samband med de gärningar som beskrevs i den kroatiska åklagarmyndighetens åtal av den 28 september 2015 och att de således inte redan hade prövats.

18

Mot denna bakgrund beslutade Županijski sud u Puli (Förstainstansdomstolen i Pula) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Omfattar ett åsidosättande av principen om ne bis in idem endast de gärningar som anges i beslutsdelen i åklagarmyndighetens i Pula åtal av den 28 september 2015 i förhållande till de gärningar som nämns i åklagarmyndighetens i Klagenfurts åtalsbeslut av den 9 januari 2015 och i domslutet i domen från Landesgericht Klagenfurt (Regionaldomstolen i Klagenfurt) av den 3 november 2016, vilken fastställdes genom dom av Oberster Gerichtshof (Högsta domstolen) av den 4 mars 2019, eller avser ett sådant åsidosättande även:

19

Enligt artikel 53.2 i rättegångsreglerna får domstolen, om det är uppenbart att en begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst avgöra målet genom särskilt uppsatt beslut som är motiverat, utan vidare handläggning.

20

Denna bestämmelse ska tillämpas i förevarande mål.

21

Enligt domstolens fasta praxis utgör det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra anhängiga tvister (dom av den 26 mars 2020, Miasto Łowicz och Prokurator Generalny, C‑558/18 och C‑563/18, EU:C:2020:234, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

22

I det samarbete mellan domstolen och de nationella domstolarna som har inrättats genom artikel 267 FEUF ankommer det uteslutande på den nationella domstolen, vid vilken tvisten anhängiggjorts och vilken har ansvaret för det rättsliga avgörandet, att mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i målet bedöma såväl om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att döma i saken som relevansen av de frågor som ställs till domstolen. EU-domstolen är följaktligen i princip skyldig att meddela ett förhandsavgörande när de frågor som ställts av den nationella domstolen avser tolkningen av unionsrätten (dom av den 4 juni 2020, Kancelaria Medius, C‑495/19, EU:C:2020:431, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

23

Av detta följer att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. EU-domstolen kan bara avvisa en begäran från en nationell domstol då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 4 juni 2020, Kancelaria Medius, C‑495/19, EU:C:2020:431, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

24

Då beslutet om hänskjutande utgör grunden för förfarandet för begäran om förhandsavgörande vid EU-domstolen måste den nationella domstolen, i själva beslutet, klargöra den faktiska och rättsliga bakgrunden till det nationella målet och åtminstone i någon mån förklara varför den begär tolkning av just de angivna unionsbestämmelserna samt redogöra för det samband som den har funnit föreligga mellan dessa bestämmelser och den i det målet tillämpliga nationella lagstiftningen (dom av den 4 juni 2020, C.F. (Skattekontroll), C‑430/19, EU:C:2020:429, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

25

Dessa kumulativa krav avseende innehållet i en begäran om förhandsavgörande anges uttryckligen i artikel 94 i rättegångsreglerna, vilka den hänskjutande domstolen förväntas ha kännedom om och som den måste iaktta ytterst noggrant (dom av den 7 november 2019, UNESA m.fl., C‑80/18 – C‑83/18, EU:C:2019:934, punkt 33 och där angiven rättspraxis). Dessa krav har bland annat återgetts i Europeiska unionens domstols rekommendationer till nationella domstolar om begäran om förhandsavgörande (EUT C 380, 2019, s. 1).

26

Det ska slutligen erinras om att uppgifterna i besluten om hänskjutande inte bara gör det möjligt för domstolen att lämna användbara svar, utan också att ge såväl medlemsstaternas regeringar som andra berörda parter möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol. Det ankommer på EU-domstolen att slå vakt om denna möjlighet, eftersom det endast är besluten om hänskjutande som delges parterna enligt denna bestämmelse (se, bland annat, dom av den 20 december 2017, Asociación Profesional Elite Taxi, C‑434/15, EU:C:2017:981, punkt 25 och beslut av den 15 maj 2019, MC, C‑827/18, ej publicerat, EU:C:2019:416, punkt 35).

27

I förevarande fall är det uppenbart att begäran om förhandsavgörande inte uppfyller de krav som anges i punkterna 24 och 25 i detta beslut.

28

Den hänskjutande domstolen har nämligen ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 54 i tillämpningskonventionen ska tolkas så, att de behöriga myndigheterna i den medlemsstat där det straffrättsliga förfarandet fortfarande pågår, vid fastställandet av huruvida principen ne bis in idem har åsidosatts på grund av att de konkreta gärningarna är identiska i straffrättsliga förfaranden i två medlemsstater, inte bara ska beakta de gärningar som anges i det åtal som väckts av de behöriga myndigheterna i den andra medlemsstaten samt i domslutet i den lagakraftvunna dom som därefter meddelades utan även de som anges i domskälen till denna dom och de gärningar som har undersökts under förundersökningen men som inte omfattas av åtalet.

29

För att besvara denna fråga erinrar domstolen om att det relevanta kriteriet för att avgöra huruvida artikel 54 i tillämpningskonventionen är tillämplig är huruvida de konkreta gärningarna är identiska, i den meningen att de konkreta gärningar som ligger till grund för de straffrättsliga förfarandena i de två berörda medlemsstaterna ska utgöra en helhet av omständigheter som är oupplösligt förbundna med varandra i tid, rum och föremål (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2007, Kraaijenbrink, C‑367/05, EU:C:2007:444, punkterna 26‑28).

30

För att EU-domstolen ska kunna ge ett användbart svar på den ställda frågan är det nödvändigt att de faktiska omständigheter som ligger till grund för de straffrättsliga förfaranden som inletts i Kroatien respektive Österrike samt skälen till att den hänskjutande domstolen skulle kunna komma fram till att dessa omständigheter är oupplösligt förbundna med varandra är tillräckligt klara och precisa i begäran om förhandsavgörande, utan att det påverkar den omständigheten att det, såsom framgår av domstolens praxis som det hänvisas till i föregående punkt, inte ankommer på EU-domstolen utan på den hänskjutande domstolen att fastställa huruvida de faktiska omständigheterna är identiska.

31

I förevarande fall har den hänskjutande domstolen emellertid underlåtit att ange, om än summariskt men exakt, sambandet mellan de faktiska omständigheter som prövats i dessa respektive straffrättsliga förfaranden, de omständigheter som nämndes i domskälen i den lagakraftvunna dom som Landesgericht Klagenfurt (Regionaldomstolen i Klagenfurt) meddelade den 3 november 2016, de omständigheter som åklagarmyndigheten i Klagenfurt hade undersökt, men som inte formellt hade åberopats i nämnda myndighets åtal, samt skälen till varför åklagarmyndigheten i Pula inlett en förundersökning avseende brott som har samband med brott som redan har prövats i ett brottmålsförfarande i Österrike. Den hänskjutande domstolen har vidare endast återgett innehållet i de åtal som väckts av dessa två nationella åklagarmyndigheter och domslutet i domen från Landesgericht Klagenfurt (Regionaldomstolen i Klagenfurt), utan att uttryckligt klargöra de faktiska omständigheterna på ett sådant sätt att de ger en logisk och begriplig helhetsbild. Härav följer att den hänskjutande domstolen inte tillräckligt klart och precist har redogjort för samtliga relevanta omständigheter eller de faktiska omständigheter som ligger till grund för tolkningsfrågan och således inte har uppfyllt kravet i artikel 94 a i rättegångsreglerna.

32

Genom att nöja sig med att kortfattat återge GR:s och HS påståenden om ett påstått åsidosättande av principen om ne bis in idem utan att, mot bakgrund av de handlingar som dessa personer har åberopat, förklara i vilken utsträckning det eventuellt skulle kunna slås fast att de faktiska omständigheterna är identiska, och genom att för övrigt underlåta att uttryckligt klargöra innehållet i den ställda frågan så att det i såväl rättsligt som faktiskt hänseende framgår vilka faktiska omständigheter som är relevanta samt de tvivel som den hänskjutande domstolen hyser beträffande tillämpningen av principen ne bis in idem i förhållande till kriteriet att de faktiska omständigheterna ska vara identiska och, i förekommande fall, i förhållande till domstolens praxis på området, har den hänskjutande domstolen inte med tillräcklig klarhet och precision angett varför den ställt sin fråga och den har således inte uppfyllt kravet i artikel 94 c i rättegångsreglerna.

33

Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen, med tillämpning av artikel 53.2 i rättegångsreglerna, att det är uppenbart att förevarande begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning.

34

Domstolen erinrar dock om att den hänskjutande domstolen bevarar möjligheten att inkomma med en ny begäran om förhandsavgörande när den kan tillhandahålla domstolen samtliga omständigheter som möjliggör för denna att besvara den ställda frågan (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 23 maj 2019, Trapeza Peiraios, C‑105/19, ej publicerat, EU:C:2019:452, punkt 17, och beslut av den 11 juli 2019, Jadransko osiguranje, C‑651/18, ej publicerat, EU:C:2019:613, punkt 31).

35

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:

Det är uppenbart att den begäran om förhandsavgörande som framställts av Županijski sud u Puli (Förstainstansdomstolen i Pula, Kroatien) genom beslut av den 17 februari 2020 inte kan tas upp till prövning.