–

Raad van bestuur van de Sociale verzekeringsbank, genom G.J. Oudenes och H. van der Most, båda i egenskap av ombud,

–

Nederländernas regering, genom K. Bulterman och P. Huurnink, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom D. Martin och F. van Schaik, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 11.3 a och 11.3 e i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s. 1, och rättelse i EUT L 200, 2004, s. 1).

2

Begäran har framställts i två mål mellan, i det första målet, Raad van bestuur van de Sociale verzekeringsbank (styrelsen för socialförsäkringsmyndigheten, Nederländerna) (nedan kallad SVB) och X och, i det andra målet, Y och SVB angående SVB:s beslut att inte bevilja X och Y sociala förmåner enligt det nederländska systemet för social trygghet.

3

Förordning nr 883/2004, som trädde i kraft den 20 maj 2004, har till syfte att samordna de nationella systemen för social trygghet. Enligt artikel 91 i förordningen är förordningen tillämplig från och med ikraftträdandet av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 987/2009 av den 16 september 2009 om tillämpningsbestämmelser till förordning nr 883/2004 (EUT L 284, 2009, s. 1), det vill säga den 1 maj 2010.

4

I artikel 1 i förordning nr 883/2004 anges följande:

”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…”

5

Avdelning II i förordningen har rubriken ”Fastställande av tillämplig lagstiftning” och innehåller bland annat artikel 11 med rubriken ”Allmänna bestämmelser”. I punkterna 1–3 i den artikeln föreskrivs följande:

”1.   De personer som denna förordning tillämpas på skall omfattas av endast en medlemsstats lagstiftning. Denna lagstiftning skall fastställas i enlighet med denna avdelning.

2.   Vid tillämpningen av denna avdelning skall de personer som med anledning av sitt arbete som anställd eller sin verksamhet som egenföretagare erhåller en kontantförmån anses utöva denna verksamhet. Detta skall inte gälla ersättning i form av pensioner vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande eller ersättning i form av pension vid olycksfall i arbetet eller arbetssjukdomar och inte heller kontanta sjukvårdsförmåner som är obegränsade i tid.

3.   Om inget annat följer av artiklarna 12–16, skall

6

I artikel 6.1 och 6.3 i Algemene Ouderdomswet (lagen om allmän ålderspensionsförsäkring) av den 31 maj 1956 (Stb. 1956, nr 281), i den lydelse som är tillämplig vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i målet (nedan kallad AOW) stadgas följande:

”1.   Enligt bestämmelserna i denna lag omfattar försäkringen den som ännu inte har uppnått pensionsålder och

…

3.   Den personkrets som omfattas av försäkringen kan utvidgas eller inskränkas genom förordning, som undantag från punkterna 1 och 2.”

7

Artikel 6a AOW har följande lydelse:

”I förekommande fall, genom undantag från vad som stadgas i artikel 6 och i de bestämmelser som antagits på grundval av den artikeln,

8

I artikel 13.1 AOW föreskrivs att pensionsbeloppen ska sänkas med 2 procent för varje kalenderår som den pensionsberättigade efter 15 års ålder men före 65 års ålder inte har omfattats av försäkringen.

9

Artikel 6 i Algemene Kinderbijslagwet (lagen om allmänt barnbidrag) av den 26 april 1962 (Stb. 1962, nr 160), i den lydelse som är tillämplig vid tidpunkten för de faktiska omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad AKW), återger ordagrant lydelsen i artikel 6 AOW.

10

I artikel 6a AKW stadgas följande:

”I förekommande fall, genom undantag från vad som stadgas i artikel 6 och i de bestämmelser som antagits på grundval av den artikeln,

11

I artikel 6 i Besluit uitbreiding en beperking kring van verzekerden volksverzekeringen 1999 (1999 års förordning om utvidgning och inskränkning av den personkrets som omfattas av socialförsäkringen) av den 24 december 1998 (Stb. 1998, nr 746) (nedan kallad BUB), som har rubriken ”Tillfälligt avbrytande av arbetet i Nederländerna”, föreskrivs följande:

”Den som inte är bosatt i Nederländerna men uteslutande arbetar i Nederländerna omfattas fortfarande av socialförsäkringen om arbetet tillfälligt har avbrutits:

12

Från och med den 14 januari 2013 började X, som är nederländsk medborgare och bosatt i Tyskland, att utöva avlönad verksamhet i Nederländerna via ett bemanningsföretag. I det avtal om personaluthyrning som ingicks med företaget angavs att anställningsförhållandet skulle inledas vid den tidpunkt då uppdraget faktiskt påbörjades och att det skulle upphöra automatiskt, på kundföretagets begäran, när uppdraget avslutades.

13

Inom ramen för detta avtal innehade X flera bemanningsuppdrag med mellanliggande perioder utan uppdrag, varav den längsta sträckte sig från den 19 oktober 2013 till den 30 mars 2014 och de kortaste varade mellan den 20 och den 25 september 2014 och mellan den 23 och den 28 januari 2015.

14

Under dessa perioder utförde X volontärarbete i Nederländerna och utförde även oavlönat arbete i familjen. Hon utförde även hushållsarbete hos sina söner, för vilket hon erhöll en mycket låg lön.

15

Genom beslut av den 6 juli 2015 översände SVB, på X:s begäran, en förteckning över hennes rätt till ålderspension enligt AOW, av vilken det framgår att hon den 30 januari 2015 hade intjänat 82 procent av den fullständiga ålderspensionen enligt AOW. SVB ansåg att X, då hon var bosatt i Tyskland, endast var försäkrad enligt det nederländska socialförsäkringssystemet under de perioder då hon faktiskt hade arbetat för bemanningsföretaget i Nederländerna, men inte under perioder mellan dessa bemanningsuppdrag.

16

Efter det att begäran om omprövning av detta beslut hade avslagits genom SVB:s beslut av den 21 december 2015, väckte X talan vid Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna).

17

Genom dom av den 3 oktober 2016 ålade nämnda domstol SVB att fatta ett nytt beslut. Rechtbank slog, med hänvisning till bland annat dom av den 23 april 2015, Franzen m.fl. (C‑382/13, EU:C:2015:261), fast att perioderna mellan X:s bemanningsuppdrag skulle anses utgöra perioder av ledighet eller arbetslöshet i den mening som avses i artikel 6 BUB, varför X under nämnda perioder omfattades av nederländsk lagstiftning.

18

SVB överklagade denna dom till Centrale Raad van Beroep (Appellationsdomstolen för mål som rör social trygghet och offentliganställda, Nederländerna) som är den hänskjutande domstolen i förevarande mål.

19

Den hänskjutande domstolen har angett att eftersom X inte har fullgjort några försäkringsperioder i Tyskland, kan hon inte göra anspråk på ålderspension i denna medlemsstat.

20

Den 16 juli 2007 började Y, som är polsk medborgare och bosatt med sin familj i Polen, att arbeta som anställd i Nederländerna via ett bemanningsföretag med vilket Y ingick på varandra följande anställningsavtal, med flera mellanliggande perioder utan anställning.

21

Den 20 juli 2015 ingick Y ett avtal om visstidsanställning på åtta månader med nämnda företag. I avtalet angavs att Y, om arbetet i kundföretaget upphörde, under anställningsavtalets giltighetstid skulle vara tvungen att acceptera ett lämpligt arbete och att anställningsavtalet skulle upphöra om Y nekade eller inte längre önskade arbeta. Eftersom sistnämnda fall förelåg upphörde avtalet att gälla den 31 december 2015.

22

Y, som inte hade arbetat mellan den 1 januari och den 7 februari 2016, ingick den 8 februari 2016 ett nytt anställningsavtal med samma företag.

23

Genom beslut av den 29 mars 2016 informerade SVB Y om att han inte hade rätt till barnbidrag enligt det nederländska socialförsäkringssystemet för januari och februari 2016, eftersom han inte förvärvsarbetade i Nederländerna den första arbetsdagen i var och en av dessa månader.

24

Efter att Y:s begäran om omprövning hade avslagits genom SVB:s beslut av den 20 maj 2016, väckte Y talan vid Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna).

25

Genom dom av den 5 januari 2017 ogillade nämnda domstol talan. Rechtbank fann att anställningsavtalet av den 20 juli 2015 hade upphört att gälla under perioden mellan den 1 januari och den 7 februari 2016 och preciserade att det inte hade visats att parterna avtalat om betald eller obetald ledighet. Denna period kunde således inte utgöra ett tillfälligt avbrott i arbetet i den mening som avses i artikel 6 BUB.

26

Y överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen, Centrale Raad van Beroep (Appellationsdomstolen för mål som rör social trygghet och offentliganställda).

27

Den hänskjutande domstolen har påpekat att X och Y var försäkrade enligt AOW respektive AKW under de perioder då de utförde sina bemanningsuppdrag i Nederländerna och att tvisterna i de nationella målen avser frågan huruvida deras anslutning till det nederländska systemet för social trygghet upphörde under perioder mellan nämnda uppdrag. Den hänskjutande domstolen anser därför att det är nödvändigt att fastställa vilken lagstiftning som ska tillämpas under dessa perioder enligt förordning nr 883/2004.

28

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende erinrat om att enligt artikel 11.1 i förordning nr 883/2004 ska de personer som denna förordning tillämpas på endast omfattas av lagstiftningen i en medlemsstat, vilken ska fastställas i enlighet med bestämmelserna i artikel 11.3 i förordningen.

29

Den hänskjutande domstolen anser att det, för att artikel 11.3 a i förordning nr 883/2004 ska vara tillämplig, måste föreligga en verksamhet eller en likvärdig situation i den mening som avses i artikel 1 a i denna förordning, vilken betraktas som sådan vid tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet i den medlemsstat där verksamheten utövas eller den likvärdiga situationen råder.

30

I förevarande fall utgör X:s och Y:s verksamhet under perioderna mellan deras uppdrag inte någon avlönad verksamhet i den mening som avses i artikel 1 a i förordning nr 883/2004. Enligt nederländsk rätt kan nämligen det arbete som X utförde i Nederländerna under nämnda perioder inte betraktas som avlönat arbete. Enligt nederländsk rätt hade Y inte heller haft något avlönat arbete under dessa mellanliggande perioder, eftersom hans anställningsavtal då hade upphört. Dessutom hade det inte avtalats om obetald ledighet i förväg och anställningsavtalet av den 8 februari 2016 hade ingåtts för en period som sträckte sig längre än det datum som ursprungligen föreskrevs i det föregående anställningsavtalet.

31

Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida X:s och Y:s situation under perioderna mellan deras bemanningsuppdrag kan anses utgöra en ”likvärdig situation” i den mening som avses i artikel 1 a i förordning nr 883/2004.

32

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att det inte längre fanns något anställningsförhållande under perioderna mellan X:s och Y:s bemanningsuppdrag, vilket innebär att X och Y under dessa mellanliggande perioder inte kan anses som arbetstagare i den mening som avses i nederländsk rätt.

33

Den hänskjutande domstolen har tillfogat att anställningsmedlemsstaten, såsom framgår av dom av den 19 september 2019, van den Berg m.fl. (C‑95/18 och C‑96/18, EU:C:2019:767), inte är skyldig att tillämpa sin lagstiftning om social trygghet på en migrerande arbetstagare som är bosatt i en annan medlemsstat för de perioder under vilka denne enligt avdelning II i förordning nr 883/2004 omfattas av den sociala trygghetslagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten, även om denna lagstiftning inte ger arbetstagaren någon rätt till ålderspension eller barnbidrag. Den omständigheten att de berörda personerna inte hade rätt till liknande förmåner i bosättningsmedlemsstaten saknar följaktligen betydelse.

34

Den hänskjutande domstolen tvivlar emellertid på att den lagstiftning som är tillämplig under tiden mellan X:s och Y:s bemanningsuppdrag ska fastställas med stöd av artikel 11.3 e i förordning nr 883/2004.

35

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende gjort gällande att det framgår av domstolens praxis – bland annat av punkt 50 i dom av den 23 april 2015, Franzen m.fl. (C‑382/13, EU:C:2015:261), som rörde rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1992/2006 av den 18 december 2006 (EUT L 392, 2006, s. 1), som kan överföras till området för förordning nr 883/2004 – att personer som normalt utövar sin avlönade verksamhet i en medlemsstat omfattas av tillämpningsområdet för artikel 11.3 a i förordning nr 883/2004 så länge de inte definitivt eller tillfälligt har avbrutit denna verksamhet och att de fortfarande omfattas av denna lagstiftning även under dagar som de inte faktiskt utövar denna verksamhet. Den omständigheten att det föreligger ett anställningsförhållande är således inte avgörande i detta avseende. Den hänskjutande domstolen utesluter således inte att perioderna mellan X:s och Y:s, i synnerhet X:s, bemanningsuppdrag inte innebar att deras arbete som anställda i Nederländerna har upphört. Den hänskjutande domstolen vill få klarhet i vilka relevanta omständigheter som ska beaktas i detta avseende, bland annat beträffande den tidpunkt från vilken det ska anses att en person som, i likhet med X eller Y, inte längre har något anställningsförhållande, har upphört att arbeta i anställningsmedlemsstaten.

36

Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att det även framgår av punkt 51 i nämnda dom att en person omedelbart omfattas av lagstiftningen i bosättningsstaten om han eller hon inte utför avlönat arbete och inte har något anställningsförhållande, även om personen endast tillfälligt har upphört med sitt arbete i anställningsstaten. Det enda undantaget är när den berörde erhåller en förmån i den mening som avses i artikel 11.2 i förordning nr 883/2004.

37

Mot denna bakgrund beslutade Centrale Raad van Beroep (Appellationsdomstolen för mål som rör social säkerhet och offentliganställda, Nederländerna) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

38

Den hänskjutande domstolen har ställt sina tre frågor, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i huruvida artikel 11.3 a och 11.3 e i förordning nr 883/2004 ska tolkas så, att en person som är bosatt i en medlemsstat och som genom ett bemanningsföretag som är etablerat i en annan medlemsstat utför bemanningsuppdrag i sistnämnda medlemsstat omfattas av den nationella lagstiftningen i anställningsmedlemsstaten under perioder mellan bemanningsuppdragen, eller om en sådan person under dessa perioder omfattas av lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten.

39

Enligt fast rättspraxis utgör bestämmelserna i avdelning II i förordning nr 888/2004, där artikel 11.3 ingår, ett fullständigt och enhetligt system för lagvalsregler, som syftar till att arbetstagare som flyttar inom unionen endast ska omfattas av en enda medlemsstats system för social trygghet, för att undvika situationer där flera nationella lagstiftningar är tillämpliga samtidigt och de komplikationer som kan följa härav (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 maj 2021, FORMAT Urządzenia i Montaże Przemysłowe,, C‑879/19, EU:C:2019:409, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

40

I detta syfte uppställs i artikel 11.3 a i förordning nr 883/2004 principen att en person som är anställd eller bedriver verksamhet som egenföretagare i en medlemsstat ska omfattas av den medlemsstatens lagstiftning om social trygghet.

41

Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 63 i sitt förslag till avgörande saknar ett anställningsförhållande betydelse endast för det undantagsfall som avses i artikel 11.2 i förordning nr 883/2004, enligt vilken personer som är anställda eller egenföretagare jämställs med personer som erhåller en kontantförmån med anledning av eller till följd av denna verksamhet.

42

I förevarande fall framgår det av beslutet om hänskjutande att X och Y, under perioder mellan sina bemanningsuppdrag, inte åtnjöt de förmåner som avses i artikel 11.2 i förordning nr 883/2004.

43

Det ska således fastställas huruvida X och Y under dessa perioder ska anses ha varit anställda eller egenföretagare i den mening som avses i artikel 11.3 a i förordning nr 883/2004.

44

Det ska i detta hänseende erinras om att begreppet ”arbete som anställd” i artikel 1 a i förordning nr 883/2004 definieras som en verksamhet eller en likvärdig situation som betraktas som sådan vid tillämpningen av lagstiftningen om social trygghet i den medlemsstat där arbetet utförs eller denna situation råder.

45

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att X utövade sin verksamhet på grundval av ett tidsbegränsat avtal om personaluthyrning, vilket innehöll en klausul enligt vilken anställningsförhållandet inleddes när verksamheten faktiskt påbörjades och upphörde när nämnda verksamhet upphörde. Härav följer att det under perioder mellan bemanningsuppdragen inte fanns något anställningsförhållande mellan X och bemanningsföretaget.

46

Även om X under dessa perioder var inskriven hos flera nederländska bemanningsföretag, utförde hon inte något bemanningsuppdrag för dessa företag. Vad gäller det volontärarbete och de hushållsuppgifter som X utförde i Nederländerna under dessa mellanperioder är det tillräckligt att erinra om att dessa verksamheter, enligt den hänskjutande domstolen, inte kan betraktas som arbete som anställd eller en likvärdig situation i den mening som avses i den nederländska lagstiftningen.

47

Vad gäller Y framgår det av beslutet om hänskjutande att Y arbetade för ett bemanningsföretag genom ett tidsbegränsat avtal om personaluthyrning som inleddes den 20 juli 2015 och löpte ut den 31 december 2015 och att han ingick ett nytt anställningsavtal med detta företag som började den 8 februari 2016. Under perioden mellan dessa två avtal, det vill säga från den 1 januari till den 7 februari 2016, hade anställningsförhållandet mellan Y och bemanningsföretaget upphört.

48

Av detta följer att X och Y, i perioder mellan deras bemanningsuppdrag, varken var anställda eller befann sig i en likvärdig situation i den mening som avses i den nederländska lagstiftningen eftersom deras yrkesverksamhet upphört under dessa perioder. Följaktligen omfattades de inte av tillämpningsområdet för artikel 11.3 a i förordning nr 883/2004, varför de inte omfattades av den nederländska lagstiftningen.

49

Denna tolkning vederläggs inte i dom av den 23 april 2015, Franzén m. fl. (C‑382/13, EU:C:2015:261), som kommissionen och den hänskjutande domstolen hänvisat till. I punkterna 50 och 51 i den domen slog domstolen nämligen fast att lagstiftningen i anställningsmedlemsstaten förblir tillämplig så länge som den berörda personen utövar yrkesverksamhet i denna medlemsstat, men däremot omfattas personer som slutgiltigt eller tillfälligt har upphört att vara yrkesverksamma av lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten. Härav följer, såsom generaladvokaten har påpekat i punkterna 82 och 84 i sitt förslag till avgörande, att det alltid är nödvändigt att det föreligger ett fortlöpande anställningsförhållande för att lagstiftningen i anställningsmedlemsstaten ska vara tillämplig. Hur arbetet konkret utförs, såsom att arbetet utförs på deltid eller endast tillfälligt eller att de konkreta skyldigheter som följer av anställningsförhållandet suspenderas, saknar relevans, eftersom det inte påverkar den omständigheten att det föreligger ett fortlöpande anställningsförhållande.

50

Under dessa omständigheter, och med beaktande av konstaterandet i punkt 48 i förevarande dom, omfattades X och Y, under perioder mellan deras bemanningsuppdrag, av tillämpningsområdet för artikel 11.3 e i förordning nr 883/2004, som är en uppsamlingsregel som ska tillämpas på samtliga personer som befinner sig i en situation som inte regleras specifikt i andra bestämmelser i nämnda förordning och som inför ett fullständigt system för att fastställa vilken lagstiftning som ska tillämpas (se, för ett likande resonemang, dom av den 8 maj 2019, Inspecteur van de Belastingdienst, C‑631/17, EU:C:2019:381, punkt 31).

51

I denna bestämmelse föreskrivs nämligen att en person på vilken artikel 11.3 a–d inte är tillämplig omfattas av lagstiftningen i den medlemsstat där denne är bosatt, utan att det påverkar tillämpningen av andra bestämmelser i denna förordning enligt vilka personen har rätt till förmåner enligt lagstiftningen i en eller flera andra medlemsstater. Bestämmelsen är tillämplig både på personer som slutgiltigt har upphört att vara yrkesverksamma och på personer som tillfälligt har upphört att vara yrkesverksamma (se, analogt, dom av den 11 november 2004, Adanez-Vega, C‑372/02, EU:C:2004:705, punkt 24).

52

I förevarande fall motsvarade X:s och Y:s situation under perioder mellan deras bemanningsuppdrag varken den situation som föreskrivs i artikel 11.3 a i förordning nr 883/2004, såsom anges i punkterna 45–48 i denna dom, eller de situationer som föreskrivs i artikel 11.3 b-d i förordningen, eftersom dessa avser offentligt anställda, arbetslösa och personer som är inkallade eller återinkallade till militärtjänstgöring eller civil tjänstgöring.

53

Tolkningsfrågorna ska följaktligen besvaras enligt följande. Artikel 11.3 a och 11.3 e i förordning nr 883/2004 ska tolkas så, att en person som är bosatt i en medlemsstat och som genom ett bemanningsföretag som är etablerat i en annan medlemsstat utför bemanningsuppdrag i sistnämnda medlemsstat under perioder mellan bemanningsuppdragen omfattas av den nationella lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten, om anställningsförhållandet upphör under dessa perioder enligt anställningsavtalet med bemanningsföretaget.

54

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Artikel 11.3 a och 11.3 e i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen,

ska tolkas så

att en person som är bosatt i en medlemsstat och som genom ett bemanningsföretag som är etablerat i en annan medlemsstat utför bemanningsuppdrag i sistnämnda medlemsstat under perioder mellan bemanningsuppdragen omfattas av den nationella lagstiftningen i bosättningsmedlemsstaten, om anställningsförhållandet upphör under dessa perioder enligt anställningsavtalet med bemanningsföretaget.