–

Europeiska kommissionen, genom M. Wasmeier och I. Zaloguin, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 8 och 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (EUT L 65, 2016, s. 1), artikel 4a i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584), samt av artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett brottmål mot IR där IR åtalats för skattebrott som kan förskylla frihetsberövande påföljd.

3

I skälen 9, 10, 33, 35–39, 42, 43 och 47 i direktiv 2016/343 anges följande:

…

…

…

…

4

I artikel 1 i direktivet, under rubriken ”Syfte”, föreskrivs följande:

”I detta direktiv fastställs gemensamma minimiregler för följande:

5

I artikel 8 i direktivet, under rubriken ”Rätt att närvara vid rättegången”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att misstänkta och tilltalade har rätt att närvara vid sin egen rättegång.

2.   Medlemsstaterna får föreskriva att en rättegång som kan leda till ett avgörande om en misstänkts eller tilltalads skuld eller oskuld får hållas i dennes utevaro, om

3.   Ett avgörande som har meddelats i enlighet med punkt 2 får verkställas mot den berörda personen.

4.   Om medlemsstaterna tillhandahåller en möjlighet att hålla en rättegång i en misstänkts eller tilltalads utevaro, och det inte är möjligt att uppfylla villkoren i punkt 2 i denna artikel eftersom en misstänkt eller tilltalad trots rimliga ansträngningar inte kunnat hittas, får medlemsstaterna föreskriva att ett avgörande ändå kan meddelas och verkställas. I sådana fall ska medlemsstaterna se till att när misstänkta eller tilltalade informeras om ett avgörande, särskilt när de grips, även informeras om möjligheten att angripa avgörandet och om rätten till en ny rättegång, eller om andra rättsmedel, i enlighet med artikel 9.

…”

6

Direktivets artikel 9, som har rubriken ”Rätt till en ny rättegång”, har följande lydelse:

”Medlemsstaterna ska se till att misstänkta eller tilltalade, om dessa inte var närvarande vid sin rättegång och om de villkor som anges i artikel 8.2 inte var uppfyllda, har rätt till en ny rättegång eller annat rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan, inbegripet prövning av ny bevisning, och som kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs. I detta avseende ska medlemsstaterna se till att dessa misstänkta och tilltalade har rätt att närvara, att delta på ett effektivt sätt i enlighet med förfaranden enligt nationell rätt och att utöva sin rätt till försvar.”

7

I artikel 55.1 i Nakazatelno-protsesualen kodeks (straffprocesslagen) (nedan kallad NPK) föreskrivs följande:

”… Den tilltalade har följande rättigheter: rätt att delta i det straffrättsliga förfarandet …”

8

I artikel 94.1 och 94.3 NPK föreskrivs följande:

”1.   Ett ombud ska delta i det straffrättsliga förfarandet när

…

…

3.   När ett ombud ska delta ska den behöriga myndigheten utse en advokat som ombud.”

9

I artikel 247b.1 NPK, i den lydelse som var tillämplig då begäran om förhandsavgörande framställdes, föreskrivs följande:

”… Genom delgivning av stämningsansökan ska den tilltalade informeras om det datum som bestämts för det förberedande sammanträdet …, om sin rätt att närvara tillsammans med den advokat som han eller hon valt och om möjligheten att få en advokat förordnad av domstol ex officio i de fall som avses i artikel 94.1 samt om att målet kan prövas och avgöras i hans eller hennes utevaro i enlighet med artikel 269.”

10

I artikel 269 NPK föreskrivs följande:

”1.   Den tilltalade måste närvara vid rättegången när han eller hon är åtalad för ett allvarligt brott.

…

3.   När det inte hindrar att den objektiva sanningen fastställs, får målet prövas i den tilltalades utevaro om

…”

11

I artikel 423.1 i NPK, i den lydelse som var tillämplig då begäran om förhandsavgörande framställdes, föreskrivs följande:

”… En person som fällts i sin utevaro får inom sex månader från den dag då han eller hon fick kännedom om den lagakraftvunna fällande domen, eller från den dag då denna faktiskt överlämnades till Republiken Bulgarien från ett annat land, begära att det straffrättsliga förfarandet ska återupptas med åberopande av att vederbörande inte varit närvarande under det straffrättsliga förfarandet. Begäran ska bifallas, med undantag dels för det fall att den som fällts till ansvar har avvikit efter det att han eller hon underrättats om åtalspunkterna under förundersökningen och detta har fått till följd att de åtgärder som föreskrivs i artikel 247b.1 inte kan vidtas, dels, när de nämnda åtgärderna har vidtagits, för det fall att den som fällts till ansvar har uteblivit från förhandlingen utan att ha haft laga förfall.”

12

Artikel 425.1 led 1 NPK har följande lydelse:

”Om rätten finner att begäran om att förfarandet ska återupptas är välgrundad, får den upphäva domen … och återförvisa målet för ny prövning och därvid ange i vilket skede den nya prövningen av målet ska påbörjas.”

13

Spetsializirana prokuratura (Särskilda åklagarmyndigheten, Bulgarien) inledde ett straffrättsligt förfarande mot IR. IR anklagades därvid för att ha deltagit i en kriminell organisation med syftet att begå skattebrott som kan förskylla frihetsberövande påföljd.

14

Inledningsvis delgavs IR åtalet personligen.

15

Efter att ha delgetts åtalet angav IR på vilken adress som han kunde anträffas. Då handläggningen av brottmålet påbörjades vid domstol kunde han emellertid inte anträffas på denna adress, särskilt då den hänskjutande domstolen, Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen, Bulgarien), försökte delge honom en kallelse till förhandlingen. Den hänskjutande domstolen utsåg ex officio en advokat som dock inte hade haft någon kontakt med IR.

16

Eftersom det fanns felaktigheter i det åtal som IR hade delgetts förklarades åtalet ogiltigt. Av denna anledning avskrevs målet från vidare handläggning. Därefter upprättades ett nytt åtal och handläggningen återupptogs. Vid detta tillfälle vidtog man än en gång efterforskningsåtgärder för att hitta IR, bland annat via hans familjemedlemmar, tidigare arbetsgivare och mobiltelefonioperatörer, dock utan framgång.

17

Den hänskjutande domstolen drog härav slutsatsen att IR avvikit. Den hänskjutande domstolen anser att målet under dessa omständigheter kan avgöras trots IR:s utevaro. Enligt den hänskjutande domstolen framstår det emellertid som oklart om en sådan situation omfattas av artikel 8.2 i direktiv 2016/343 eller av det typfall som avses i artikel 8.4 i direktivet. Det är enligt den hänskjutande domstolen viktigt att denna fråga avgörs, eftersom en brottmålsdomstol som meddelar dom i den tilltalades utevaro är skyldig att ange vilket slags utevaroförfarande som använts, så att den berörda personen på ett korrekt sätt underrättas om tillämpliga processrättsliga skyddsregler, däribland om vilka rättsmedel som står denne till buds, i enlighet med den bestämmelse i direktiv 2016/343 som gäller för förfarandet i fråga.

18

Det är emellertid oklart vilka processrättsliga skyddsregler som står den tilltalade till buds i en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet, det vill säga där den tilltalade avvikit efter att ha delgetts det första åtalet men innan handläggningen av brottmålet vid domstol påbörjats. Det kan vidare enligt den hänskjutande domstolen inte uteslutas att IR påträffas och grips i en annan medlemsstat och överlämnas till de bulgariska myndigheterna med stöd av en europeisk arresteringsorder. Det är därför nödvändigt att tolka inte bara direktiv 2016/343 utan även rambeslut 2002/584.

19

Mot denna bakgrund beslutade Spetsializiran nakazatelen sad (Särskilda brottmålsdomstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

20

Enligt fast rättspraxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran om förhandsavgörande från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 25 november 2021, Finanzamt Österreich (Familjeförmåner till biståndsarbetare), C‑372/20, EU:C:2021:962, punkt 54 och där angiven rättspraxis).

21

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 26 i förslaget till avgörande handlar det nationella målet inte, vare sig direkt eller indirekt, om giltigheten eller verkställigheten av en europeisk arresteringsorder. Den hänskjutande domstolen har visserligen betonat att det inte kan uteslutas att IR i framtiden kommer att påträffas och gripas i en annan medlemsstat och därefter överlämnas till de bulgariska myndigheterna med stöd av en europeisk arresteringsorder. Inte desto mindre finner EU-domstolen att det tydligt framgår av utredningen i målet att någon sådan situation inte är för handen i det brottmål som föranlett den hänskjutande domstolen att begära förhandsavgörande från EU-domstolen.

22

Den faktiska situation som den hänskjutande domstolen har hänvisat till är således hypotetisk i detta avseende.

23

Härav följer att begäran om förhandsavgörande ska avvisas i den del den avser tolkningen av rambeslut 2002/584.

24

EU-domstolen kommer att pröva den hänskjutande domstolens frågor gemensamt. Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor för att få klarhet i huruvida artiklarna 8 och 9 i direktiv 2016/343 ska tolkas så, att en tilltalad som behöriga nationella myndigheter trots rimliga ansträngningar inte lyckats hitta, och till vilken nämnda myndigheter av den anledningen inte lyckats överlämna några uppgifter om dennes rättegång, kan bli föremål för rättegång och, i förekommande fall, en fällande dom i dennes utevaro, utan att den tilltalade, efter underrättelse om denna fällande dom, bereds möjlighet att direkt göra gällande sin rätt enligt direktivet till en ny rättegång eller likvärdigt rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan i dennes närvaro.

25

EU-domstolen påpekar inledningsvis att syftet med direktiv 2016/343, enligt direktivets artikel 1, är att fastställa gemensamma minimiregler för vissa aspekter av straffrättsliga förfaranden, däribland ”rätten att närvara vid rättegången”. Såsom uttryckligen bekräftas i skäl 33 i direktivet utgör denna rättighet en integrerad del av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång.

26

Enligt artikel 8.1 i direktivet ska medlemsstaterna se till att nämnda rättighet iakttas. Enligt artikel 8.2 och 8.4 får medlemsstaterna emellertid, under vissa förutsättningar, föreskriva att en rättegång får hållas i den tilltalades utevaro.

27

I detta sammanhang föreskrivs i artikel 9 i direktiv 2016/343 att medlemsstaterna, när en sådan rättegång har hållits trots att villkoren i artikel 8.2 i direktivet inte är uppfyllda, ska se till att den berörda personen har rätt till ”en ny rättegång eller annat rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan … och som kan leda till att det ursprungliga avgörandet upphävs” (vilket nedan kallas ”rätten till en ny rättegång”). Såsom preciseras i direktivets artikel 8.4 är det i detta fall viktigt att den berörda personen – i samband med att denne informeras om avgörandet som meddelats i dennes utevaro – även informeras om såväl rätten till en ny rättegång som möjligheten att angripa detta avgörande.

28

I och med att artikel 8.4 och artikel 9 i direktiv 2016/343 på ett ovillkorligt och tillräckligt precist sätt anger tillämpningsområdet och räckvidden för rätten till en ny rättegång, finner EU-domstolen att dessa bestämmelser ska anses ha direkt effekt. Var och en som har rätt till en ny rättegång kan således vid nationell domstol göra gällande denna rätt gentemot berörd medlemsstat, antingen om denna medlemsstat underlåtit att införliva direktivet med den nationella rättsordningen inom föreskriven tidsfrist eller om medlemsstaten har införlivat direktivet på ett felaktigt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 juli 2018, Alheto, C‑585/16, EU:C:2018:584, punkterna 98 och 99).

29

Det framgår dessutom otvetydigt av nämnda bestämmelser att denna rätt är förbehållen personer gentemot vilka en rättegång har hållits i deras utevaro, trots att villkoren i artikel 8.2 i direktivet inte är uppfyllda.

30

När de i artikel 8.2 angivna villkoren är uppfyllda kan följaktligen en rättegång som hålls i den tilltalades utevaro leda till ett avgörande som, i enlighet med vad som föreskrivs i artikel 8.3, får verkställas utan att den berörda medlemsstaten är skyldig att föreskriva en rätt till en ny rättegång.

31

Härav följer att den som i sin utevaro fällts till ansvar kan fråntas rätten till en ny rättegång endast om villkoren i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 är uppfyllda. Det finns anledning att precisera innehållet i dessa villkor.

32

Enligt fast rättspraxis från EU-domstolen ska, vid tolkningen av en unionsbestämmelse, inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 november 1983, Merck, 292/82, EU:C:1983:335, punkt 12, och dom av den 28 januari 2021, Spetsializirana prokuratura (Rättighetsinformation), C‑649/19, EU:C:2021:75, punkt 42). Därvid ska man ta hänsyn till bland annat skälen i den aktuella unionsrättsakten, då dessa skäl utgör viktiga tolkningsdata som kan klargöra avsikten hos den som antagit rättsakten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 december 2019, Puppinck m.fl./kommissionen, C‑418/18 P, EU:C:2019:1113, punkt 75).

33

Vad gäller lydelsen i artikel 8.2 i direktiv 2016/343, påpekar EU-domstolen följande. Det följer av denna bestämmelse att iakttagandet av de däri angivna villkoren förutsätter antingen att den berörda personen i rätt tid har underrättats om rättegången och om konsekvenserna av utevaro, eller att denne helt enkelt har blivit underrättad om rättegången vid vilken denne för övrigt företräds av en med fullmakt försedd försvarare som utsetts antingen av den berörda personen eller av staten.

34

Såsom även generaladvokaten angav i punkt 34 i förslaget till avgörande, finner EU-domstolen att en förutsättning för den möjlighet som medlemsstaterna har enligt artikel 8.2 och 8.3 i direktiv 2016/343 att, när villkoren i artikel 8.2 är uppfyllda, hålla rättegång i den tilltalades utevaro och verkställa avgörandet utan att föreskriva någon rätt till en ny rättegång, är att den berörda personen, i den situation som avses i artikel 8.2, efter att ha informerats i vederbörlig ordning, frivilligt och på ett otvetydigt sätt avstått från sin rätt att närvara vid rättegången.

35

Denna bedömning vinner stöd i skäl 35 i direktivet. Däri anges att den berörda personen uttryckligen eller genom tyst medgivande, men på ett otvetydigt sätt, kan avstå från sin rätt att närvara vid rättegången. I detta skäl 35, som gör det möjligt att förstå sammanhanget bakom villkoren i artikel 8.2 i direktivet, preciseras följande: även om rätten att närvara vid rättegången visserligen inte utgör någon absolut rättighet, så är möjligheten att hålla rättegång i den berörda personens utevaro – utan att det därvid blir nödvändigt att vid ett senare tillfälle anordna en ny rättegång på yrkande av den berörda personen – likväl begränsad till situationer där den berörda personen av fri vilja och på ett otvetydigt sätt har avstått från att närvara vid sin egen rättegång.

36

Vad sedan gäller den teleologiska tolkningen av artikel 8.2 i direktiv 2016/343, konstaterar EU-domstolen följande. Den förutsättning som EU-domstolen redovisat i punkt 34 ovan säkerställer att direktivets syfte respekteras; såsom anges i skälen 9 och 10 i direktivet syftar direktivet till att stärka rätten till en rättvis rättegång i straffrättsliga förfaranden på ett sätt som stärker medlemsstaternas förtroende för varandras straffrättsliga system.

37

Med beaktande av detta syfte ska direktivets bestämmelser om rätten att närvara vid rättegången och rätten till en ny rättegång tolkas på ett sådant sätt att det går att iaktta rätten till försvar; samtidigt ska det förhindras att en person som, trots att han eller hon har underrättats om en rättegång, uttryckligen eller genom tyst medgivande, men på ett otvetydigt sätt, avstått från att närvara vid rättegången kan, efter att en fällande dom meddelats i personens utevaro, göra gällande att en ny rättegång ska hållas och således okynnesvis hindra effektiv lagföring och en god rättskipning.

38

Det är mot bakgrund av dessa textuella, kontextuella och teleologiska tolkningsdata som EU-domstolen nedan ska precisera under vilka förutsättningar som en rättegång i den berörda personens utevaro omfattas av någon av de situationer som avses i artikel 8.2 i direktiv 2016/343; det är därvid fråga om en situation där den berörda personen genom tyst medgivande men på ett otvetydigt sätt avstått från sin rätt att närvara vid rättegången, på grund av att personen inte inställer sig till rättegången, trots att denne ska anses ha ”i rätt tid … underrättats om rättegången” och dessutom företräds av en försvarare med fullmakt eller underrättats om konsekvenserna av utevaro.

39

När det gäller underrättelsen om rättegången framgår det av skäl 36 i direktiv 2016/343 att unionslagstiftarens avsikt varit att den berörda personen ska anses ha underrättats i vederbörlig ordning om denne i rätt tid ”kallas personligen” eller ”på annat sätt officiellt informeras om [tid och plats] för rättegången på ett sätt som gör det möjligt för honom eller henne att bli medveten om rättegången”.

40

Vidare framgår det av skäl 36 i direktivet att enligt unionslagstiftaren ska den omständigheten att den berörda personen informeras om följderna av utevaro särskilt förstås som att denna person informerats i rätt tid om att ”ett avgörande kan meddelas om han eller hon uteblir från rättegången”.

41

Det ankommer följaktligen på den nationella domstolen, som har att pröva huruvida de villkor som anges i artikel 8.2 i direktiv 2016/343 är uppfyllda, att kontrollera huruvida en officiell handling – vari otvetydigt anges tid och plats för rättegången samt, för det fall den berörda personen inte företräds av en försvarare med fullmakt, konsekvenserna av utevaro – har utfärdats till denna person.

42

Det ankommer vidare på den nationella domstolen att kontrollera huruvida denna handling har delgetts i rätt tid, det vill säga tillräckligt lång tid före den dag då rättegången ska äga rum, så att den berörda personen, om han eller hon beslutar sig för att delta i rättegången, kan förbereda sitt försvar på ett ändamålsenligt sätt.

43

Den nationella domstolen kan vid denna prövning grunda sig på de förfaranden för kallelse till rättegång som föreskrivs i nationell rätt. EU-domstolen erinrar i detta avseende om att det enda syftet med direktiv 2016/343 är att föreskriva gemensamma minimiregler, och att direktivet således inte medför någon uttömmande harmonisering av straffrättsliga förfaranden (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 28 november 2019, Spetsializirana prokuratura, C‑653/19 PPU, EU:C:2019:1024, punkt 28, och dom av den 13 februari 2020, Spetsializirana prokuratura (Förhandling som hålls i den tilltalades utevaro), C‑688/18, EU:C:2020:94, punkt 30). De i nationell rätt föreskrivna förfarandena för kallelse till rättegång får emellertid inte undergräva syftet med direktivet, vilket är att säkerställa ett rättvist förfarande och således möjliggöra för den berörda personen att närvara vid sin rättegång, vilket innebär en möjlighet att förbereda sitt försvar (se, analogt, dom av den 23 november 2021, IS (Hänskjutandebeslutets rättsstridighet), C‑564/19, EU:C:2021:949, punkt 128).

44

Om den berörda personen inte har mottagit den officiella handling som avses i punkt 41 ovan, kan denna person emellertid, såsom framgår av skäl 39 i direktiv 2016/343, bli föremål för ett verkställbart avgörande som meddelats i dennes utevaro.

45

Såsom för övrigt anges i nämnda skäl 39 ska den berörda personen ha rätt till en ny rättegång, i den mening som avses i artikel 9 i direktivet, om villkoren i artikel 8.2 däri inte är uppfyllda.

46

De tilltalade som avvikit omfattas följaktligen av det fall som avses i artikel 8.4 i direktiv 2016/343, när villkoren i artikel 8.2 i direktivet inte är uppfyllda.

47

Direktivet utgör således hinder för nationella bestämmelser som innebär att rätten till en ny rättegång bortfaller redan av den anledningen att den berörda personen håller sig undan och myndigheterna inte har lyckats hitta honom eller henne.

48

Det är endast om det av precisa och objektiva indicier framgår att den berörda personen – trots att han eller hon officiellt underrättats om att han eller hon har anklagats för att ha begått ett brott och således har vetskap om att en rättegång kommer att hållas – avsiktligen agerar på ett sätt för att undvika att officiellt få information om tid och plats för förhandlingen, som denna person, dock med förbehåll för sårbara personers särskilda behov, vilka anges i skälen 42 och 43 i direktiv 2016/343, kan anses ha underrättats om rättegången och ha frivilligt och otvetydigt avstått från sin rätt att närvara vid rättegången. Situationen för en sådan person som har fått tillräcklig information för att känna till att en rättegång skulle komma att hållas mot honom eller henne och som, genom avsiktligt handlande och i syfte att undandra sig lagföring, har hindrat myndigheterna från att officiellt underrätta personen om rättegången i rätt tid genom den handling som avses i punkt 41 ovan, omfattas således av det fall som avses i artikel 8.2 i direktivet.

49

Sådana precisa och objektiva indicier kan exempelvis anses vara för handen när personen med flit har uppgett en felaktig adress för behöriga nationella brottsbekämpande myndigheter, eller inte längre befinner sig på den adress som personen har uppgett.

50

Ovan angivna tolkning av artikel 8.2 i direktiv 2016/343 vinner stöd i direktivets skäl 38. Däri anges att vid bedömningen av om det sätt på vilket informationen tillhandahålls är tillräckligt för att säkerställa en persons kännedom om rättegången bör i förekommande fall särskilt beaktas dels de ansträngningar som myndigheterna har gjort för att informera den berörda personen, dels de ansträngningar som den berörda personen har gjort för att ta emot den information som riktas till honom eller henne.

51

Denna tolkning respekterar dessutom den i skäl 47 i direktiv 2016/343 angivna rätten till en rättvis rättegång; denna rätt stadfästs i artikel 47 andra och tredje styckena och i artikel 48 i stadgan, vilka, såsom preciseras i förklaringarna till stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17), motsvarar artikel 6 i Europakonventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 februari 2020, Spetsializirana prokuratura (Förhandling som hålls i den tilltalades utevaro), C‑688/18, EU:C:2020:94, punkterna 34 och 35).

52

Det framgår nämligen av rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna att varken ordalydelsen eller andemeningen i artikel 6 i Europakonventionen hindrar en person från att frivilligt avstå från garantierna för en rättvis rättegång, uttryckligen eller underförstått. Det måste emellertid på ett otvetydigt sätt framgå att den tilltalade avstår från att utöva sin rätt att närvara vid förhandlingen och detta avstående måste omgärdas av ett minimum av garantier som motsvarar avståendets allvar. Det får inte heller vara oförenligt med något viktigt allmänintresse (Europadomstolen, 1 mars 2006, Sejdovic mot Italien, CE:ECHR:2006:0301JUD005658100, § 86, och Europadomstolen, 13 mars 2018, Vilches Coronado m.fl. mot Spanien, CE:ECHR:2018:0313JUD005551714, § 36).

53

Det framgår särskilt av denna rättspraxis att ett sådant avstående kan konstateras när det har fastställts att den tilltalade underrättas om att ett straffrättsligt förfarande är riktat mot honom eller henne, att han eller hon känner till innebörden av och grunden för anklagelsen och att han eller hon inte har för avsikt att delta i rättegången eller har för avsikt att undandra sig lagföring (se, bland annat, Europadomstolen, 1 mars 2006, Sejdovic mot Italien, CE:ECHR:2006:0301JUD005658100, § 99, och Europadomstolen, 23 maj 2006, Kounov mot Bulgarien, CE:ECHR:2006:0523JUD002437902, § 48). En sådan avsikt kan bland annat konstateras när kallelsen till rättegången inte har kunnat överlämnas på grund av en adressändring som den tilltalade har underlåtit att meddela de behöriga myndigheterna. I ett sådant fall kan den berörda personen inte göra gällande någon rätt till en ny rättegång (se, för ett liknande resonemang, Europadomstolen, 26 januari 2017, Lena Atanasova mot Bulgarien, CE:ECHR:2017:0126JUD005200907, § 52).

54

I förevarande fall är det mot bakgrund av den tolkning av artikel 8.2 i direktiv 2016/343 som följer av ovanstående överväganden som det ankommer på den hänskjutande domstolen att – för att avgöra huruvida IR ska ha rätt till en ny rättegång eller annat rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan – pröva huruvida IR i rätt tid har underrättats om rättegången och, för det fall IR inte företräds av en försvarare med fullmakt, om konsekvenserna av utevaron, samt huruvida IR genom tyst medgivande men på ett otvetydigt sätt har avstått från sin rätt att närvara vid rättegången.

55

Det ska i detta hänseende preciseras att prövningen av det nationella målet torde kunna ge vid handen att det är fråga om det fall som avses i artikel 8.2 a i direktivet.

56

Det framgår nämligen av begäran om förhandsavgörande att den advokat som utsetts ex officio för IR inte vid något tillfälle har varit i kontakt med IR. IR har inte heller uttalat sig om det faktum att denna advokat har förordnats. Under dessa omständigheter skulle det kunna anses att denna advokat inte fått någon ”fullmakt” i den mening som avses i artikel 8.2 b i direktiv 2016/343 från IR, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva mot bakgrund av de villkor som föreskrivs i nationell rätt. Såsom framgår av skäl 37 i direktivet krävs det nämligen, för att det ska föreligga en ”fullmakt” i den mening som avses i direktivet, att den berörda personen själv gett en advokat i uppdrag att företräda vederbörande, i förekommande fall den advokat som förordnats ex officio.

57

Det framgår slutligen av utredningen i målet vid EU-domstolen att det ursprungliga åtalet som delgavs IR personligen, har förklarats ogiltigt. Det nya åtal som ligger till grund för den pågående utevaroprocessen har inte delgetts IR personligen; IR har, utan att underrätta behöriga myndigheter därom, för en a priori obestämd tidsperiod lämnat den adress han uppgett efter att ha delgetts det ursprungliga åtalet och som var den adress på vilken han enligt egen uppgift skulle kunna kontaktas.

58

I begäran om förhandsavgörande preciseras inte huruvida arten av och grunden för åtalet mot IR, såsom dessa anges i det nya åtalet, även vad gäller den rättsliga kvalificeringen av de gärningar som läggs IR till last, motsvarar dem som anges i det ursprungliga åtalet. Det preciseras inte heller i begäran om förhandsavgörande huruvida det var nödvändigt att delge det nya åtalet enbart på grund av att det ursprungliga åtalet var felaktigt på formella grunder. Om den hänskjutande domstolen finner att innehållet i det nya åtalet motsvarar det ursprungliga åtalet, och att det nya åtalet, trots att det inte kunnat överlämnas till IR personligen, skickats och delats ut på den adress som IR uppgett för handläggande myndigheter efter delgivningen av det ursprungliga åtalet, så skulle detta kunna utgöra sådana precisa och objektiva indicier som innebär att IR som, i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/13/EU av den 22 maj 2012 om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (EUT L 142, 2012, s. 1), underrättats om arten av och grunden för åtalet mot honom, och därmed om att en rättegång skulle komma att äga rum mot honom, kan anses ha förhindrat myndigheterna att underrätta honom officiellt om rättegången genom att – i avsikt att undandra sig lagföring – lämna den adress han uppgett för myndigheterna. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att företa alla kontroller i detta avseende mot bakgrund av samtliga omständigheter i det nationella målet.

59

Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågorna besvaras på följande sätt. Artiklarna 8 och 9 i direktiv 2016/343 ska tolkas så, att en tilltalad som behöriga nationella myndigheter trots rimliga ansträngningar inte lyckats hitta, och till vilken nämnda myndigheter av den anledningen inte lyckats överlämna några uppgifter om dennes rättegång, kan bli föremål för rättegång och, i förekommande fall, en fällande dom i dennes utevaro, men den tilltalade ska i sådant fall i princip, efter underrättelse om denna fällande dom, beredas möjlighet att direkt göra gällande sin rätt enligt direktivet till en ny rättegång eller likvärdigt rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan i dennes närvaro. Denna rätt kan emellertid förvägras nämnda person om det framgår av precisa och objektiva indicier att personen fått tillräcklig information för att känna till att en rättegång skulle komma att hållas mot honom eller henne och denne, genom avsiktligt handlande och i syfte att undandra sig lagföring, har hindrat myndigheterna från att officiellt underrätta personen om rättegången.

60

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Artiklarna 8 och 9 i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden ska tolkas så, att en tilltalad som behöriga nationella myndigheter trots rimliga ansträngningar inte lyckats hitta, och till vilken nämnda myndigheter av den anledningen inte lyckats överlämna några uppgifter om dennes rättegång, kan bli föremål för rättegång och, i förekommande fall, en fällande dom i dennes utevaro, men den tilltalade ska i sådant fall i princip, efter underrättelse om denna fällande dom, beredas möjlighet att direkt göra gällande sin rätt enligt direktivet till en ny rättegång eller likvärdigt rättsmedel som medger en ny prövning av sakfrågan i dennes närvaro. Denna rätt kan emellertid förvägras nämnda person om det framgår av precisa och objektiva indicier att personen fått tillräcklig information för att känna till att en rättegång skulle komma att hållas mot honom eller henne och denne, genom avsiktligt handlande och i syfte att undandra sig lagföring, har hindrat myndigheterna från att officiellt underrätta personen om rättegången.