–

X, genom M. van Werven och J. Werner, advocaten,

–

Nederländernas regering, genom M. Bulterman och C.S. Schillemans, båda i egenskap av ombud,

–

Danmarks regering, genom M. Jespersen, J. Nymann-Lindegren och M. Søndahl Wolff, samtliga i egenskap av ombud,

–

Tysklands regering, genom J. Möller och R. Kanitz, båda i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom C. Ladenburger, E. Montaguti och G. Wils, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 20 FEUF.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan X, som är thailändsk medborgare, och Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (statssekreterare med ministerlika befogenheter vid ministeriet för säkerhet och rättsskipning, Nederländerna) (nedan kallad Staatssecretaris). Målet rör Staatssecretaris beslut att avslå X ansökan om uppehållstillstånd.

3

X uppehöll sig lagligt i Nederländerna där hon var gift med A, som är nederländsk medborgare. Tillsammans fick makarna ett barn som är nederländsk medborgare.

4

Barnet, som vid tidpunkten för begäran om förhandsavgörande var tio år gammalt, föddes i Thailand där det växte upp hos sin mormor, eftersom X återvände till Nederländerna efter barnets födsel. Barnet har alltid bott i detta tredjeland och har aldrig befunnit sig i Nederländerna eller i någon annan medlemsstat i Europeiska unionen.

5

Genom beslut av den 22 maj 2017 återkallade de nederländska myndigheterna X uppehållsrätt med retroaktiv verkan från och med den 1 juni 2016, då A och X separerade.

6

Den 17 maj 2018 meddelades äktenskapsskillnad mellan A och X.

7

Den 6 maj 2019 underrättade Staatssecretaris X om att hon skulle utvisas till Bangkok (Thailand) den 8 maj 2019.

8

Den 7 maj 2019 ansökte X om att få vistas i Nederländerna tillsammans med B, som är medborgare i denna medlemsstat. Vid bedömningen av denna ansökan prövade de nederländska myndigheterna på eget initiativ huruvida X kunde erhålla en härledd uppehållsrätt med stöd av artikel 20 FEUF för att kunna bo tillsammans med sitt barn i unionen.

9

Genom beslut av den 8 maj 2019 avslog Staatssekretaris ansökan och angav därvid att X inte kunde göra gällande en härledd uppehållsrätt med stöd av artikel 20 FEUF, såsom denna rätt erkänts av domstolen i domen av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl. (C‑133/15, EU:C:2017:354).

10

X utvisades till Bangkok den 8 maj 2019.

11

X begärde omprövning av beslutet av den 8 maj 2019, men Staatssecretaris fann vid omprövning den 2 juli 2019 inte skäl att ändra det tidigare beslutet. X överklagade då beslutet till den hänskjutande domstolen och gjorde gällande att hennes barn på grund av beslutet att neka henne uppehållstillstånd fråntas möjligheten att uppehålla sig i unionen, trots att barnet är nederländsk medborgare, och att beslutet följaktligen äventyrar den ändamålsenliga verkan av de rättigheter som barnet har på grund av sin ställning som unionsmedborgare.

12

X har i detta avseende understrukit att hennes barn, som hon alltid har haft ansvaret för såväl juridiskt som ekonomiskt och med vilket hon alltid har haft en känslomässig relation, är helt beroende av henne. X har angett att hon från det att hon kom tillbaka till Thailand har skött barnets dagliga omvårdnad. Mormodern kan på grund av sitt hälsotillstånd inte längre ta hand om barnet. X har tillagt att domstolen i Surin (Thailand) genom dom av den 5 februari 2020 tillerkände henne ensam vårdnad om barnet.

13

Eftersom barnet varken talar engelska eller nederländska kan det inte kommunicera med sin far och barnet har inte haft någon kontakt med honom sedan år 2017. Enligt X har A ingen känslomässig relation till barnet och har inte tagit något ansvar för det.

14

Staatssekretaris har anfört att beslutet att neka X uppehållsrätt inte innebär att hennes barn måste lämna unionen, eftersom det har bott i Thailand sedan födseln. Det kan inte heller med automatik anses att X har ensam vårdnad om barnet, eftersom den dom från den thailändska domstolen som hon har hänvisat till i detta avseende inte har blivit legaliserad. X har inte heller visat att hon sedan återkomsten till Thailand faktiskt tar hand om barnet. Staatssekretaris anser att det saknas objektiva bevis för att det föreligger ett sådant beroendeförhållande mellan X och barnet att barnet blir tvunget att uppehålla sig utanför unionen om X nekas uppehållsrätt. Det är troligt att den omständigheten att barnet har varit skilt från sin mor under nästan hela sitt liv har påverkat barnets anknytning till modern och således dess beroende av henne. A:s roll i barnets liv är dessutom oklar och den omständigheten att X hävdar att A inte tar hand om barnet är en subjektiv bedömning. Staatssekretaris har tillagt att X inte har visat att hennes barn skulle vilja flytta till Nederländerna eller att det skulle ligga i barnets intresse att modern fick uppehållstillstånd i denna medlemsstat.

15

Den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i tillämpligheten av de principer som domstolen slog fast i domen av den 8 mars 2011 i målet Ruiz Zambrano (C‑34/09, EU:C:2011:124), domen av den 15 november 2011 i målet Dereci m.fl., C‑256/11, EU:C:2011:734), domen av den 6 december 2012 i målet O m.fl. (C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776), och i domen av den 10 maj 2017 i målet Chavez-Vilchez m.fl., (C‑133/15, EU:C:2017:354), i en situation som den som är för handen i det nu aktuella nationella målet, där det underåriga barnet, som är unionsmedborgare, inte uppehåller sig i unionen eller aldrig har uppehållit sig där.

16

Den hänskjutande domstolen har preciserat att ett nekande svar från EU-domstolen enligt nederländsk rätt skulle innebära att en tredjelandsmedborgare som är förälder till en underårig unionsmedborgare aldrig kan beviljas härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF och att tredjelandsmedborgaren kan resa in i Nederländerna på ett lagligt sätt endast om han eller hon lämnar in en ansökan om uppehållsrätt grundad på rätten till privatliv och familjeliv i den mening som avses i artikel 8 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som undertecknades i Rom den 4 november 1950. Enligt nederländsk lagstiftning krävs för en sådan ansökan i princip att sökanden har ett tillfälligt uppehållstillstånd i egenskap av familjemedlem eller släktning. För detta ändamål krävs emellertid bland annat att den familjemedlem med vilken sökanden har för avsikt att bosätta sig, det vill säga referenspersonen, själv är äldre än 21 år. Ett underårigt barn kan per definition inte uppfylla detta villkor, vilket innebär att det står klart från början att en sådan ansökan kommer att avslås.

17

Den hänskjutande domstolen vill även få klarhet i vilka kriterier som ska tillämpas vid bedömningen av huruvida unionsmedborgaren står i beroendeförhållande till en tredjelandsmedborgare samt hur frågan som rör den faktiska vården om barnet ska bedömas i en sådan situation som är aktuell i det nationella målet.

18

Mot denna bakgrund beslutade rechtbank Den Haag, zittingsplaats Utrecht (Domstolen i Haag, med sammanträdesort i Utrecht, Nederländerna) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

19

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 20 FEUF ska tolkas så, att den omständigheten att ett underårigt barn, som är unionsmedborgare med medborgarskap i en medlemsstat, sedan födseln bor utanför den medlemsstaten och aldrig har uppehållit sig i unionen, utesluter möjligheten för en av barnets föräldrar, som är tredjelandsmedborgare och som detta barn är beroende av, att komma i åtnjutande av en härledd uppehållsrätt med stöd av denna artikel.

20

EU-domstolen erinrar inledningsvis om att enligt domstolens fasta praxis ska varje person som är medborgare i en medlemsstat enligt artikel 20 FEUF vara unionsmedborgare. Avsikten är att det ska vara den grundläggande ställningen för medlemsstaternas medborgare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 mars 2011, Ruiz Zambrano, C‑34/09, EU:C:2011:124, punkt 41, och dom av den 9 juni 2022, Préfet du Gers et Institut national de la statistique et des études économiques, C‑673/20, EU:C:2022:449, punkt 49 och där angiven rättspraxis).

21

Unionsmedborgarskapet ger varje unionsmedborgare en primär, individuell rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorium, med förbehåll för de begränsningar och villkor som fastställs i EUF-fördraget och genom de åtgärder som antas för att genomföra dem (dom av den 27 februari 2020, Subdelegación del Gobierno en Ciudad Real (En unionsmedborgares make), C‑836/18, EU:C:2020:119, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

22

Domstolen har slagit fast att artikel 20 FEUF utgör hinder för nationella åtgärder, inbegripet beslut att neka familjemedlemmar till unionsmedborgare uppehållsrätt, som medför att unionsmedborgare berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet (se, bland annat, dom av den 8 mars 2011, Ruiz Zambrano, C‑34/09, EU:C:2011:124, punkt 42, dom av den 6 december 2012, O m.fl., C‑356/11 och C‑357/11, EU:C:2012:776, punkt 45, och dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 61).

23

EUF-fördragets bestämmelser om unionsmedborgarskap ger däremot inte några självständiga rättigheter till tredjelandsmedborgare. De rättigheter som dessa medborgare eventuellt tillerkänns utgör nämligen inte deras egna rättigheter, utan rättigheter som härleds ur unionsmedborgarens rättigheter. Syftet med och skälen för nämnda härledda rättigheter har sin grund i den omständigheten att det bland annat skulle undergräva unionsmedborgarens rätt att fritt röra sig och uppehålla sig i unionen om nämnda rättigheter inte erkändes (dom av den 7 september 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Arten av uppehållsrätten enligt artikel 20 FEUF), C‑624/20, EU:C:2022:639, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

24

Domstolen har slagit fast att det finns mycket speciella situationer i vilka en tredjelandsmedborgare, som är familjemedlem till en unionsmedborgare, trots att de sekundärrättsliga bestämmelserna om tredjelandsmedborgares uppehållsrätt inte är tillämpliga och den berörda unionsmedborgaren inte har utnyttjat sin rätt till fri rörlighet, i undantagsfall likväl ska tillerkännas uppehållsrätt, om unionsmedborgarskapet annars skulle förlora sin ändamålsenliga verkan. Detta är fallet om unionsmedborgaren till följd av den nekade uppehållsrätten i praktiken skulle bli tvungen att lämna unionen helt och hållet och därmed skulle berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet (dom av den 8 maj 2018, K.A. m.fl. (Familjeåterförening i Belgien), C‑82/16, EU:C:2018:308, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

25

Den omständighet som kännetecknar de situationer som nämns i föregående punkt är att även om de regleras av bestämmelser som i princip omfattas av medlemsstaternas befogenhet, det vill säga bestämmelser om tredjelandsmedborgares rätt till inresa och uppehåll utanför tillämpningsområdet för unionens sekundärrättsliga bestämmelser, vilka, under vissa förhållanden, innebär att en sådan rättighet ska ges, har de emellertid ett mycket nära samband med unionsmedborgarnas rätt till fri rörlighet och uppehållsrätt, vilken utgör hinder för att tredjelandsmedborgare nekas rätt till inresa och uppehåll i den medlemsstat där unionsmedborgaren är bosatt för att inte undergräva dessa rättigheter (dom av den 10 maj 2017Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 64 och där angiven rättspraxis).

26

Det följer emellertid av domstolens fasta praxis att beslutet att neka en tredjelandsmedborgare uppehållsrätt endast kan medföra att unionsmedborgarskapet förlorar sin ändamålsenliga verkan om det föreligger ett beroendeförhållande mellan tredjelandsmedborgaren och den unionsmedborgare som är dess familjemedlem och detta beroendeförhållande skulle leda till att unionsmedborgaren blev tvungen att följa med tredjelandsmedborgaren och lämna unionen helt och hållet (dom av den 8 maj 2018, K.A. m.fl. (Familjeåterförening i Belgien), C‑82/16, EU:C:2018:308, punkt 52 och där angiven rättspraxis, och dom av den 7 september 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Arten av uppehållsrätten enligt artikel 20 FEUF), C‑624/20, EU:C:2022:639, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

27

Av domstolens praxis följer även att i likhet med vad som är fallet när en uppehållsrätt på en medlemsstats territorium nekas eller förloras, kan även ett förbud mot inresa till unionens territorium som ålagts en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till en unionsmedborgare leda till att unionsmedborgaren förlorar möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som följer av unionsmedborgarskapet, när detta inreseförbud, på grund av beroendeförhållandet mellan dessa personer, i praktiken tvingar unionsmedborgaren att lämna unionen helt och hållet för att följa med familjemedlemmen, som är den tredjelandsmedborgare som beslutet riktar sig till (dom av den 27 april 2023, M.D. (Förbud mot inresa i Ungern), C‑528/21, EU:C:2023:341, punkt 60 och där angiven rättspraxis).

28

I en sådan situation som den i det nu aktuella nationella målet kan ett beslut att neka uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare som är förälder till ett underårigt barn som är unionsmedborgare emellertid inte leda till att detta barn tvingas följa med sin förälder (tredjelandsmedborgaren) och lämna unionen, eftersom barnet sedan födseln bor i ett tredjeland och aldrig har uppehållit sig i unionen, vilket skiljer denna situation från de situationer som var för handen i de mål angående artikel 20 FEUF som domstolen redan har uttalat sig om.

29

Dock ska följande framhållas. EU-domstolens konstaterande, i den rättspraxis som anges i punkt 22 ovan, att det barn som där var i fråga alltid hade uppehållit sig i den medlemsstat där det hade medborgarskap, gjordes endast i syfte att understryka att den härledda uppehållsrätt som följer av artikel 20 FEUF inte är beroende av att barnet utövar sin rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom unionen, utan av dess unionsmedborgarskap, vilket är en ställning som barnet åtnjuter oberoende av utövandet av denna rätt, enbart på grund av att det är medborgare i en medlemsstat.

30

Dessutom, för det fall det föreligger ett beroendeförhållande mellan ett barn som är unionsmedborgare och dess förälder som är tredjelandsmedborgare, kan en vägran att låta den föräldern vistas i den medlemsstat där barnet är medborgare hindra barnet från att uppehålla sig eller röra sig inom unionen, för såvitt barnet då skulle vara tvunget att stanna kvar hos denna förälder i ett tredjeland.

31

I detta avseende måste följderna för ett barn som är unionsmedborgare av att i praktiken hindras från att resa in i och uppehålla sig i unionen anses jämförbara med följderna av att barnet tvingas lämna unionen.

32

Såsom framgår av punkt 23 ovan ger EUF-fördragets bestämmelser om unionsmedborgarskap inte några andra rättigheter för tredjelandsmedborgare än de som kan härledas från unionsmedborgarens rättigheter.

33

Den uppehållsrätt som enligt artikel 20 FEUF tillerkänns en tredjelandsmedborgare i egenskap av familjemedlem till en unionsmedborgare motiveras således av att en sådan uppehållsrätt är nödvändig för att unionsmedborgaren på ett effektivt sätt ska kunna åtnjuta kärnan i de rättigheter som denna ställning ger under den tid beroendeförhållandet till tredjelandsmedborgaren består (dom av den 7 september 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Arten av uppehållsrätten enligt artikel 20 FEUF), C‑624/20, EU:C:2022:639, punkt 41).

34

Att neka uppehållsrätt för en tredjelandsmedborgare som är förälder till ett barn som är unionsmedborgare kan emellertid endast påverka barnets utövande av dessa rättigheter för det fall barnet ska resa in i den berörda medlemsstaten tillsammans med den föräldern eller förena sig med föräldern i denna medlemsstat och därefter stanna kvar där.

35

Omvänt gäller att för det fall en tredjelandsmedborgare som är förälder till ett barn som är unionsmedborgare uppehåller sig ensam i unionen, medan barnet stannar kvar i ett tredjeland, kommer ett beslut att neka denna förälder uppehållsrätt i unionen helt sakna betydelse för barnets utövande av sina rättigheter.

36

En uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF kan således inte beviljas en tredjelandsmedborgare som är förälder till ett underårigt barn som är unionsmedborgare, i en situation där det inte, vare sig utifrån denna förälders ansökan om en härledd uppehållsrätt eller mot den allmänna bakgrunden i ärendet, går att sluta sig till att detta barn, som aldrig har uppehållit sig i den medlemsstat där det är medborgare, kommer att utöva sina rättigheter som unionsmedborgare genom att tillsammans med nämnda förälder resa in och uppehålla sig i den medlemsstaten.

37

Det ankommer på den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig i detta avseende, att göra de kontroller av de faktiska omständigheterna som är nödvändiga för att, i det nationella målet, bedöma inte bara huruvida det föreligger ett beroendeförhållande, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 26 ovan, utan även huruvida det är styrkt att det berörda barnet kommer att resa in och uppehålla sig i Nederländerna med den förälder som är tredjelandsmedborgare.

38

Mot bakgrund av det ovan anföra ska den första frågan besvaras enligt följande. Artikel 20 FEUF ska tolkas så, att den omständigheten att ett underårigt barn, som är unionsmedborgare och medborgare i en medlemsstat, sedan födseln bor utanför den medlemsstaten och aldrig har uppehållit sig i unionen, inte utesluter möjligheten för en av barnets föräldrar, som är tredjelandsmedborgare och som detta barn är beroende av, att komma i åtnjutande av en härledd uppehållsrätt med stöd av denna artikel, under förutsättning att det är styrkt att barnet tillsammans med den föräldern kommer att resa in i och uppehålla sig i den medlemsstat där det är medborgare.

39

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida artikel 20 FEUF ska tolkas på så sätt att en medlemsstat som har mottagit en ansökan om härledd uppehållsrätt från en tredjelandsmedborgare vars underåriga barn, som är unionsmedborgare och medborgare i denna medlemsstat, är beroende av föräldern och sedan födseln bor i detta tredjeland utan att någonsin ha uppehållit sig i unionen, får avslå denna ansökan med motiveringen att en flytt till nämnda medlemsstat – som är en förutsättning för att barnet ska kunna utöva sina rättigheter i egenskap av unionsmedborgare – inte ligger i barnets verkliga eller sannolika intresse.

40

Det framgår av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 20 och 22 ovan att varje unionsmedborgares rätt att fritt röra sig och uppehålla sig inom medlemsstaternas territorier följer direkt av ställningen som unionsmedborgare, utan att det för utövandet av denna rätt krävs att det visas att unionsmedborgaren har något intresse av att göra denna rätt gällande.

41

Domstolen har i övrigt slagit fast att enligt en folkrättslig princip, som unionsrätten inte kan anses ha avvikit från, får en medlemsstat inte neka sina egna medborgare rätten att resa in och stanna kvar på dess territorium och att dessa medborgare således har en ovillkorlig uppehållsrätt där (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 november 2017, Lounes, C‑165/16, EU:C:2017:862, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

42

Vidare har domstolen redan klargjort att ett underårigt barn kan göra gällande den rätt att fritt röra sig och uppehålla sig som garanteras i unionsrätten. Innehavet av de rättigheter som en medborgare i en medlemsstat har enligt EUF-fördraget och sekundärrätten i fråga om fri rörlighet för personer kan inte underkastas villkoret att personen i fråga uppnått den ålder som krävs för att hon i juridisk mening själv ska kunna utöva dessa rättigheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 oktober 2004, Zhu och Chen, C‑200/02, EU:C:2004:639, punkt 20).

43

Det ska även påpekas att domstolen, i de mål där den tidigare slagit fast att de nationella behöriga myndigheterna, vid prövningen av en ansökan om uppehållstillstånd enligt artikel 20 FEUF, måste sätta det berörda barnets bästa i främsta rummet, endast uttalade sig i frågan huruvida det förelåg ett beroendeförhållande i den mening som avses i den rättspraxis som nämns i punkt 26 ovan, eller frågan om följderna av ett undantag från den härledda uppehållsrätten enligt denna artikel med hänsyn till allmän ordning eller säkerhet (se, i detta avseende, dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 71, och dom av den 5 maj 2022, Subdelegación del Gobierno en Toledo (En familjemedlems vistelse – Otillräckliga tillgångar), C‑451/19 och C‑532/19, EU:C:2022:354, punkt 53). Domstolen fann då att barnets bästa inte kunde anföras som skäl för att avslå en ansökan om uppehållstillstånd, men däremot kunde utgöra ett hinder för att anta ett beslut som tvingar barnet att lämna unionen.

44

I en sådan situation som den som är aktuell i det nationella målet ankommer det således inte på de behöriga myndigheterna att avgöra huruvida det ligger i barnets intresse att flytta till den medlemsstat i vilken det är medborgare. Ett sådant beslut skulle nämligen innebära att dessa myndigheter, i avsaknad av åtgärder som vidtagits för att reglera utövandet av vårdnadshavarens vårdnad om barnet, på ett otillbörligt sätt träder i denna vårdnadshavares ställe och åsidosätter barnets rätt att utöva de rättigheter det har enligt artikel 20 FEUF, såsom erinrats om i punkt 42 ovan.

45

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan besvaras enligt följande. Artikel 20 FEUF ska tolkas så, att en medlemsstat som har mottagit en ansökan om härledd uppehållsrätt från en tredjelandsmedborgare vars underåriga barn, som är unionsmedborgare och medborgare i denna medlemsstat, är beroende av föräldern och sedan födseln bor i detta tredjeland utan att någonsin ha uppehållit sig i unionen, inte kan avslå denna ansökan med motiveringen att en flytt till nämnda medlemsstat – som är en förutsättning för att barnet ska kunna utöva sina rättigheter i egenskap av unionsmedborgare – inte ligger i barnets verkliga eller sannolika intresse.

46

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida artikel 20 FEUF ska tolkas på så sätt att det, vid bedömningen av huruvida ett underårigt barn som är unionsmedborgare är beroende av en förälder som är tredjelandsmedborgare ska anses utgöra en avgörande omständighet att den föräldern inte alltid har skött den dagliga omvårdnaden av barnet, även om han eller hon har ensam vårdnad om detta barn, och att barnet i förekommande fall skulle kunna bosätta sig i unionen hos sin andra förälder, som är unionsmedborgare.

47

Såsom framgår av punkterna 26–28, 30, 31 och 33 ovan ska en tredjelandsmedborgare som är familjemedlem till en unionsmedborgare beviljas uppehållsrätt med stöd av artikel 20 FEUF endast i mycket speciella situationer där det föreligger ett beroendeförhållande mellan tredjelandsmedborgaren och unionsmedborgaren som är sådant att unionsmedborgaren, om tredjelandsmedborgaren inte beviljas uppehållsrätt i unionen, blir tvungen att följa med tredjelandsmedborgaren och lämna unionen helt och hållet eller förhindras att resa in i och uppehålla sig i den medlemsstat där han eller hon är medborgare.

48

Vid bedömningen av en ansökan om härledd uppehållsrätt ska man således beakta intensiteten i beroendeförhållandet mellan föräldern som är tredjelandsmedborgare och dennes barn som är unionsmedborgare, varvid hänsyn ska tas till samtliga omständigheter i det enskilda fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 71, dom av den 8 maj 2018, K.A. m.fl.) (Familjeåterförening i Belgien), C‑82/16, EU:C:2018:308, punkt 72 och där angiven rättspraxis, och dom av den 27 februari 2020, Subdelegación del Gobierno en Ciudad Real (En unionsmedborgares make), C‑836/18, EU:C:2020:119, punkt 56).

49

Domstolen har i detta avseende angett att det vid bedömningen av huruvida det föreligger ett sådant beroendeförhållande ska tas hänsyn till frågan om den faktiska vårdnaden om barnet och huruvida det är den förälder som är tredjelandsmedborgare som har ansvaret för barnet i juridiskt, ekonomiskt eller känslomässigt hänseende. Även andra faktorer har ansetts relevanta, såsom barnets ålder, dess fysiska och känslomässiga utveckling, styrkan i dess känslomässiga band till både den förälder som är unionsmedborgare och den förälder som är tredjelandsmedborgare samt den risk som en separation från den sistnämnda föräldern skulle medföra för barnets välbefinnande (dom av den 7 september 2022, Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (Arten av uppehållsrätten enligt artikel 20 FEUF), C‑624/20, EU:C:2022:639, punk 39 och där angiven rättspraxis).

50

Det framgår också av domstolens praxis att den omständigheten att en medborgare i en medlemsstat kan finna det önskvärt – av ekonomiska skäl eller för fortsatt familjesammanhållning i unionen – att medlemmar av hans eller hennes familj, som inte är medborgare i någon medlemsstat, kan bosätta sig tillsammans med honom eller henne i unionen, inte i sig räcker för att unionsmedborgaren ska anses tvungen att lämna unionen om en sådan rätt inte beviljas (dom av den 5 maj 2022, Subdelegación del Gobierno en Toledo (En familjemedlems vistelse – Otillräckliga tillgångar), C‑451/19 och C‑532/19, EU:C:2022:354, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

51

Förekomsten av ett familjeband, vare sig det är biologiskt eller juridiskt, mellan unionsmedborgaren och hans eller hennes familjemedlem, som är tredjelandsmedborgare, räcker således inte för att motivera att familjemedlemmen tillerkänns en härledd uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF i den medlemsstat som unionsmedborgaren är medborgare i (dom av den 5 maj 2022, Subdelegación del Gobierno en Toledo (En familjemedlems vistelse – Otillräckliga tillgångar), C‑451/19 och C‑532/19, EU:C:2022:354, punkt 58 och där angiven rättspraxis).

52

Mot bakgrund av samtliga dessa överväganden ska det först och främst understrykas att de behöriga myndigheterna ska beakta den situation som föreligger vid den tidpunkt då de ska besluta i ärendet, eftersom det åligger dessa myndigheter att bedöma vilka konsekvenser deras beslut kommer att få vad beträffar möjligheterna för det berörda barnet att faktiska åtnjuta de rättigheter som det har enligt artikel 20 FEUF. För att förhindra att barnet berövas möjligheten att faktiskt åtnjuta dessa rättigheter, åligger det dessutom de nationella domstolarna att, när de har att pröva ett överklagande av ett beslut av nämnda myndigheter, beakta de faktiska omständigheter som uppkommit efter det att beslutet meddelades (se, analogt, dom av den 17 april 2018, B och Vomero, C‑316/16 och C‑424/16, EU:C:2018:256, punkt 94 och där angiven rättspraxis).

53

Den omständigheten att den förälder som är tredjelandsmedborgare under en lång tid i princip inte har skött det berörda barnets dagliga omvårdnad, och att detta kan ha medfört att det under den perioden inte förelåg något beroendeförhållande, är således inte avgörande, eftersom denna omständighet inte utesluter att föräldern, vid tidpunkten för de behöriga myndigheternas beslut eller de nationella domstolarnas avgörande, faktiskt sköter denna omvårdnad.

54

Det ska för övrigt erinras om att EU-domstolen har slagit fast att sammanboendet mellan den förälder som är tredjelandsmedborgare och dennes underåriga barn, som är unionsmedborgare, inte utgör en nödvändig förutsättning för att fastställa att det föreligger ett beroendeförhållande mellan dem (dom av den 5 maj 2022, Subdelegación del Gobierno en Toledo (En familjemedlems vistelse – Otillräckliga tillgångar), C‑451/19 och C‑532/19, EU:C:2022:354, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

55

Omvänt gäller att enbart den omständigheten att den förälder som är tredjelandsmedborgare, vid den tidpunkt då den nationella domstolen ska avgöra målet, sköter den faktiska dagliga omvårdnaden av det underåriga barnet, som är unionsmedborgare, inte räcker för att dra slutsatsen att det föreligger ett beroendeförhållande, eftersom denna bedömning alltid ska grunda sig på en helhetsbedömning av samtliga relevanta omständigheter.

56

Vad därefter gäller den omständigheten att en av barnets föräldrar är unionsmedborgare och bosatt i en medlemsstat, ska det påpekas att en sådan omständighet har betydelse för tillämpningen av artikel 20 FEUF om det kan fastställas att denna förälder verkligen har förmåga att ensam sköta barnets dagliga och faktiska omvårdnad, och är villig att göra detta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 71).

57

Även om det styrks att denna omständighet föreligger räcker detta emellertid inte i sig för att det ska kunna fastställas att det mellan den förälder som är tredjelandsmedborgare och det underåriga barnet, som är unionsmedborgare, finns ett sådant beroendeförhållande att barnet skulle bli tvunget att lämna unionen om tredjelandsmedborgaren nekades uppehållsrätt. Denna bedömning ska nämligen göras med beaktande av samtliga relevanta omständigheter i det enskilda fallet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 maj 2022, Subdelegación del Gobierno en Toledo (En familjemedlems vistelse – Otillräckliga tillgångar), C‑451/19 och C‑532/19, EU:C:2022:354, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

58

Även om det i princip ankommer på den förälder som är tredjelandsmedborgare att lämna uppgifter för att visa att han eller hon har uppehållsrätt enligt artikel 20 FEUF, i synnerhet uppgifter som visar att barnet skulle berövas möjligheten att faktiskt utöva sina rättigheter i egenskap av unionsmedborgare om uppehållsrätt nekades, gäller emellertid att de behöriga nationella myndigheterna, vid bedömningen av om villkoren för att tillerkänna tredjelandsmedborgaren en sådan uppehållsrätt är uppfyllda, ska se till att tillämpningen av nationella bevisbörderegler inte kan äventyra den ändamålsenliga verkan av artikel 20 FEUF (dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 76).

59

Tillämpningen av sådana nationella bevisbörderegler innebär således inte att myndigheterna i den berörda medlemsstaten saknar skyldighet att göra erforderliga efterforskningar, på grundval av de uppgifter som lämnats av tredjelandsmedborgaren, för att fastställa var den förälder som är medborgare i denna medlemsstat är bosatt och för att pröva dels huruvida denna förälder verkligen har förmåga, och är villig, att ensam sköta barnets dagliga och faktiska omvårdnad, dels huruvida det finns ett sådant beroendeförhållande mellan barnet och den förälder som är tredjelandsmedborgare att ett beslut att neka sistnämnda förälder uppehållsrätt skulle medföra att barnet förlorade möjligheten att faktiskt åtnjuta kärnan i de rättigheter som är knutna till unionsmedborgarskapet (se, analogt, dom av den 10 maj 2017, Chavez-Vilchez m.fl., C‑133/15, EU:C:2017:354, punkt 77).

60

Slutligen framgår det av den rättspraxis som det hänvisas till i punkterna 48–50 ovan att den omständigheten att den förälder som är tredjelandsmedborgare har ensam vårdnad om det underåriga barnet är en relevant men inte avgörande faktor vid bedömningen av huruvida det föreligger ett faktiskt beroendeförhållande. Som framgår av punkt 51 ovan kan ett sådant beroendeförhållande inte följa direkt av det rättsförhållande som föreligger mellan föräldern, som är tredjelandsmedborgare, och dennes underåriga barn, som är unionsmedborgare.

61

Mot bakgrund av det som anförts ovan ska den tredje frågan besvaras enligt följande. Artikel 20 FEUF ska tolkas så, att den berörda medlemsstaten, vid bedömningen av huruvida ett underårigt barn, som är unionsmedborgare, är beroende av en förälder som är tredjelandsmedborgare, är skyldig att beakta samtliga relevanta omständigheter, och att det i detta avseende inte är av avgörande betydelse att den förälder som är tredjelandsmedborgare inte alltid har skött den dagliga omvårdnaden av barnet men numera har ensam vårdnad om barnet, eller att den andra föräldern, som är unionsmedborgare, skulle kunna sköta den dagliga och faktiska omvårdnaden om barnet.

62

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: