–

LM, genom P. Cernochova, Rechtsanwältin,

–

Österrikes regering, genom A. Posch, J. Schmoll och C. Leeb, samtliga i egenskap av ombud,

–

Belgiens regering, genom M. Jacobs, M. Van Regemorter och C. Pochet, samtliga i egenskap av ombud,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom B.-R. Killmann och P.J.O. Van Nuffel, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 41.1 och 47.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) samt artikel 6 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan LM och Bezirkshauptmannschaft Hartberg-Fürstenfeld (förvaltningsmyndighet i distriktet Hartberg-Fürstenfeld, Österrike) angående de böter som denna myndighet har påfört LM på grund av att denne inte iakttagit sina skyldigheter enligt österrikisk rätt i fråga om lön till utstationerade arbetstagare.

3

Artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 1997, s. 1) har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall, oavsett vilken lag som gäller för anställningsförhållandet, se till att de företag som anges i artikel 1.1 på följande områden garanterar de arbetstagare som är utstationerade inom deras territorium de arbets- och anställningsvillkor som i den medlemsstat inom vars territorium arbetet utförs är fastställda,

och/eller

…

…

I detta direktiv avses med minimilön enligt punkt c första raden den minimilön som fastställs i nationell lagstiftning och/eller praxis i den medlemsstat inom vars territorium arbetstagaren är utstationerad.”

4

I artikel 5 i direktivet föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder om bestämmelserna i detta direktiv inte följs.

…”

5

Artikel 9.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/67/EU av den 15 maj 2014 om tillämpning av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster och om ändring av förordning (EU) nr 1024/2012 om administrativt samarbete genom informationssystemet för den inre marknaden (IMI‑förordningen) (EUT L 159, 2014, s. 11) har följande lydelse:

”Medlemsstaterna får endast införa de administrativa krav och kontrollåtgärder som är nödvändiga för att man effektivt ska kunna övervaka att de skyldigheter som fastställs i detta direktiv och direktiv [96/71], fullgörs, förutsatt att kraven och åtgärderna är motiverade och proportionella i enlighet med unionsrätten.

För dessa ändamål får medlemsstaterna särskilt införa följande åtgärder:

…

…”

6

7i § styckena 5 och 7 i Arbeitsvertragsrechts-Anpassungsgesetz (lagen om anpassning av lagstiftning avseende anställningsavtal) (BGBl. 459/1993), i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad AVRAG), har följande lydelse:

”5.   Den som, i egenskap av arbetsgivare anställer eller har anställt en arbetstagare utan att betala minst den lön som han eller hon har rätt till enligt lag, förordning eller kollektivavtal, med undantag av de lönekomponenter som anges i 49 § stycke 3 i Allgemeines Sozialversicherungsgesetz (allmänna socialförsäkringslagen), gör sig skyldig till en administrativ överträdelse och ska påföras böter av den lokala administrativa myndigheten. Vid underbetalning som fortlöpande omfattar flera löneperioder föreligger en enda administrativ överträdelse. … Om högst tre arbetstagare berörs av underbetalningen uppgår böterna till mellan 1000 och 10000 euro för varje arbetstagare, och vid upprepad överträdelse till mellan 2000 och 20000 euro. I fall där fler än tre arbetstagare berörs, till mellan 2000 och 20000 euro för varje arbetstagare, och vid upprepad överträdelse till mellan 4000 och 50000 euro.

…

7.   Preskriptionstiden för att vidta (sanktions)åtgärder (31 § stycke 1 i förvaltningsstrafflagen) är tre år räknat från det att lönen ska betalas ut. Vid underbetalning som fortlöpande omfattar flera löneperioder börjar preskriptionstiden för att vidta åtgärder i den mening som avses i första meningen löpa från den dag då lönen för den första löneperioden med underbetalning ska betalas ut. Preskriptionstiden för att vidta sanktionsåtgärder (31 § stycke 2 i förvaltningsstrafflagen) är fem år i dessa fall. När det gäller särskilda utbetalningar börjar fristerna enligt de båda första meningarna löpa från och med slutet av kalenderåret i fråga (stycke 5 tredje meningen).”

7

GVAS s. r. o, ett bolag etablerat i Slovakien, utstationerade ett flertal arbetstagare till Österrike.

8

På grundval av de iakttagelser som gjorts vid en inspektion den 19 juni 2016 beslutade förvaltningsmyndigheten i distriktet Hartberg-Fürstenfeld att ålägga LM, i egenskap av företrädare för GVAS, med stöd av 7i § stycke 5 AVRAG, böter med ett belopp på 6600 euro på grund av underlåtenheten att uppfylla gällande krav avseende lön för fyra utstationerade arbetstagare.

9

Beslutet delgavs LM den 20 februari 2020.

10

LM överklagade detta beslut till den hänskjutande domstolen, Landesverwaltungsgericht Steiermark (Regionala förvaltningsdomstolen i Steiermark, Österrike).

11

Den domstolen har förklarat att den hyser tvivel om huruvida 7i § stycke 7 AVRAG, i vilken det föreskrivs en preskriptionstid på fem år för den överträdelse som LM påstås ha gjort sig skyldig till enligt 7i § stycke 5 AVRAG, är förenlig med unionsrätten. Den hänskjutande domstolen anser att en preskriptionstid på fem år är synnerligen lång när det rör sig om en mindre överträdelse av förvaltningsstraffrättslig karaktär som begåtts av oaktsamhet och det inte är säkert att en person kan försvara sig på lämpligt sätt, särskilt när personen ska genomföra sitt försvar nästan fem år efter de påtalade omständigheterna.

12

Mot denna bakgrund beslutade Landesverwaltungsgericht Steiermark (Regionala förvaltningsdomstolen i Steiermark) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artikel 6 i [Europakonventionen] och artiklarna 41.1 och 47 andra stycket i [stadgan] tolkas på så sätt att de utgör hinder för en tvingande nationell bestämmelse som föreskriver fem års preskriptionstid för vårdslöshetsbrott i ett förvaltningsrättsligt förfarande av straffrättslig karaktär?”

13

Den österrikiska och den belgiska regeringen har anfört att domstolen inte är behörig att uttala sig om tolkningen av artikel 6 i Europakonventionen.

14

Enligt fast rättspraxis är domstolen enligt artikel 267 FEUF inte behörig att tolka bestämmelser i internationell rätt som är bindande för medlemsstaterna vid sidan om unionsrätten (beslut av den 6 november 2019, EOS Matrix, C‑234/19, ej publicerat, EU:C:2019:986, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

15

Domstolen är följaktligen inte behörig att besvara tolkningsfrågan i den del den rör tolkningen av artikel 6 i Europakonventionen. Den är däremot behörig att tolka artikel 47 andra stycket i stadgan, vilken, såsom preciseras i förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna (EUT C 303, 2007, s. 17), motsvarar artikel 6.1 i Europakonventionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 februari 2021, Consob, C‑481/19, EU:C:2021:84, punkt 37).

16

Den österrikiska regeringen har dessutom bestritt att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

17

Denna regering anser att begäran inte uppfyller kraven i artikel 94 i domstolens rättegångsregler.

18

Den har gjort gällande att de skäl som anförts för att motivera att frågan ställdes är kortfattade och i huvudsak avser påföljders proportionalitet, medan själva frågan avser den preskriptionstid som föreskrivs i den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet.

19

Vidare innehåller begäran om förhandsavgörande inte någon redogörelse för sambandet mellan de unionsrättsliga bestämmelser vars tolkning har begärts och de aktuella nationella bestämmelserna.

20

EU-domstolen erinrar om att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 september 2021, INPS (Födelsebidrag och moderskapsbidrag till innehavare av ett kombinerat tillstånd), EU:C:2021:659, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

21

I enlighet med artikel 94 c i rättegångsreglerna ska dessutom begäran om förhandsavgörande innehålla en redogörelse för de skäl som fått den hänskjutande domstolen att undra över tolkningen av vissa unionsrättsliga bestämmelser och för det samband som den hänskjutande domstolen har funnit föreligga mellan de unionsrättsliga bestämmelserna och den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet.

22

Den hänskjutande domstolen har i förevarande mål angett att den hyser tvivel om huruvida den preskriptionstid som föreskrivs i den tillämpliga nationella lagstiftningen är förenlig med rätten till försvar och har därmed redogjort för de skäl som fått den att undra över tolkningen av vissa bestämmelser i unionsrätten.

23

Den har förklarat att de unionsrättsliga bestämmelser som den anser behöver tolkas utgörs av artiklarna 41 och 47 i stadgan.

24

I det avseendet ska det erinras om att tillämpningsområdet för stadgan, när det gäller medlemsstaternas åtgärder, definieras i artikel 51.1 i stadgan, enligt vilken bestämmelserna i stadgan riktar sig till medlemsstaterna när dessa tillämpar unionsrätten. Den bestämmelsen bekräftar EU-domstolens fasta praxis enligt vilken de grundläggande rättigheter som garanteras i unionens rättsordning är tillämpliga i samtliga fall som regleras av unionsrätten, men inte i andra fall (dom av den 19 november 2019, A. K. m.fl. (Oavhängigheten hos avdelningen för disciplinära mål vid Högsta domstolen), C‑585/18, C‑624/18 och C‑625/18, EU:C:2019:982, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

25

Det kan konstateras att den hänskjutande domstolen inte har redogjort för vilka bestämmelser i unionsrätten som den lagstiftning som är aktuell i det nationella målet syftar till att genomföra.

26

Det framgår emellertid av begäran om förhandsavgörande att förevarande mål har samband med utstationering av arbetstagare och att den preskriptionstid som föreskrivs i den i det nationella målet aktuella lagstiftningen avser ett brott angående underbetalning till utstationerade arbetstagare.

27

Av dessa omständigheter följer att det nationella målet avser den påföljd som påförts på grund av att skyldigheten avseende minimilön enligt artikel 3.1 första stycket c i direktiv 96/71 inte har iakttagits.

28

I artikel 3.1 första stycket i direktiv 96/71 föreskrivs nämligen att medlemsstaterna, för att säkerställa iakttagandet av en kärna av tvingande regler för minimiskydd, oavsett vilken lag som gäller för anställningsförhållandet, ska se till att företag i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna garanterar de arbetstagare som är utstationerade inom deras territorium arbets- och anställningsvillkor på de områden som anges i denna bestämmelse, bland annat minimilön, inbegripet övertidsersättning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 november 2013, Isbir, C‑522/12, EU:C:2013:711, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

29

Det framgår dessutom av artikel 5 i direktivet att unionslagstiftaren har överlåtit åt medlemsstaterna att fastställa lämpliga påföljder för att säkerställa att denna skyldighet fullgörs.

30

I detta sammanhang framgår det av de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen att den aktuella nationella lagstiftningen, enligt vilken underbetalning av utstationerade arbetstagare beivras och i vilken den preskriptionstid som ska tillämpas på denna överträdelse fastställs, utgör en tillämpning av unionsrätten i den mening som avses i artikel 51.1 i stadgan. Av detta följer att dessa uppgifter, i enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkt 24 ovan, räcker för att fastställa ett samband mellan stadgan, till vilken den hänskjutande domstolen har hänvisat, och den nationella lagstiftningen.

31

Mot bakgrund av dessa omständigheter konstaterar domstolen att den hänskjutande domstolen har uppfyllt kraven enligt artikel 94 c i rättegångsreglerna.

32

Tolkningsfrågan kan följaktligen tas upp till prövning.

33

Inledningsvis erinrar EU-domstolen om att det följer av fast rättspraxis att det, enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF, ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (dom av den 3 mars 2020, Gómez del Moral Guasch, C‑125/18, EU:C:2020:138, punkt 27 och där angiven rättspraxis).

34

Dessutom följer det av EU-domstolens fasta praxis att den omständigheten att den hänskjutande domstolen har formulerat en fråga med hänvisning endast till vissa unionsrättsliga bestämmelser inte utgör hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. Det ankommer därvid på EU-domstolen att utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 7 mars 2017, X och X, C‑638/16 PPU, EU:C:2017:173, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

35

Såsom framgår av punkterna 28 och 29 ovan fastställs genom en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet, enligt vilken underbetalning av utstationerade arbetstagare beivras och i vilken den preskriptionstid som ska tillämpas på denna överträdelse föreskrivs, de påföljder som ska tillämpas för det fall skyldigheten avseende minimilön enligt artikel 3.1 första stycket c i direktiv 96/71 inte iakttas och en sådan lagstiftning utgör således ett genomförande av artikel 5 i direktivet.

36

Vidare är artikel 41 i stadgan, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till, inte relevant i det nationella målet. Det framgår nämligen tydligt av bestämmelsens lydelse att denna inte riktar sig till medlemsstaterna utan endast till unionens institutioner, organ och byråer (dom av den 24 november 2020, Minister van Buitenlandse Zaken, C‑225/19 och C‑226/19, EU:C:2020:951, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

37

Det ska emellertid även erinras om att rätten till god förvaltning, vilken stadfästs i artikel 41 i stadgan, återspeglar en allmän princip i unionsrätten, som är tillämplig på medlemsstaterna när de tillämpar denna rätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 november 2020,Minister van Buitenlandse Zaken, C‑225/19 och C‑226/19, EU:C:2020:951, punkt 34 och där angiven rättspraxis). Domstolen kan följaktligen besvara tolkningsfrågan mot bakgrund av denna allmänna unionsrättsliga princip.

38

Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 5 i direktiv 96/71, jämförd med artikel 47 i stadgan och mot bakgrund av den allmänna unionsrättsliga principen om god förvaltning, ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs en preskriptionstid på fem år för överträdelser i fråga om skyldigheter avseende lön till utstationerade arbetstagare.

39

Såsom framgår av artikel 5 i direktivet har unionslagstiftaren överlåtit åt medlemsstaterna att fastställa lämpliga påföljder för att säkerställa, bland annat, att den skyldighet avseende minimilön som föreskrivs i artikel 3.1 första stycket c i direktivet fullgörs.

40

Det ska dessutom påpekas att det i detta direktiv inte föreskrivs några preskriptionsregler vad gäller nationella myndigheters åläggande av påföljder för överträdelser av direktivet, däribland artikel 3.

41

I avsaknad av unionsbestämmelser på området omfattas sådana bestämmelser av medlemsstaternas nationella rättsordningar, enligt principen om medlemsstaternas processuella autonomi. Dessa bestämmelser får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som avser liknande situationer som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) eller utformade på ett sådant sätt att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 juli 2020, Caixabank och Banco Bilbao Vizcaya Argentaria, C‑224/19 och C‑259/19, EU:C:2020:578, punkt 83 och där angiven rättspraxis, och dom av den 21 januari 2021, Whiteland Import Export, C‑308/19, EU:C:2021:47, punkterna 45 och 46 och där angiven rättspraxis).

42

När medlemsstaterna genomför unionsrätten är de även skyldiga att säkerställa rätten till ett effektivt rättsmedel, som stadfästs i artikel 47 första stycket i stadgan och som utgör en bekräftelse av principen om ett effektivt domstolsskydd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 april 2021, État belge (Omständigheter som hänför sig till tiden efter ett beslut om överföring), C‑194/19, EU:C:2021:270, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

43

Vad gäller iakttagandet av likvärdighetsprincipen förutsätts att den aktuella regeln tillämpas på samma sätt på förfaranden som grundar sig på ett åsidosättande av unionsrätten som på förfaranden som grundar sig på ett åsidosättande av nationell rätt när saken och grunden för förfarandet är likartade (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 februari 2020, Land Sachsen-Anhalt (Löner för tjänstemän och domare), C‑773/18–C‑775/18, EU:C:2020:125, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

44

Det framgår inte på något sätt av begäran om förhandsavgörande att den preskriptionstid som föreskrivs i den lagstiftning som är i fråga i det nationella målet strider mot denna princip. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida den principen eventuellt åsidosätts.

45

Vad vidare gäller effektivitetsprincipen understryker domstolen att medlemsstaterna bär ansvaret för att i varje enskilt fall säkerställa ett effektivt skydd för de rättigheter som följer av unionsrätten och, i synnerhet, att garantera iakttagandet, för det första, av principen om att personer till vilka ett beslut som på ett påtagligt sätt påverkar deras intressen riktas ska ges tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter angående de uppgifter som en myndighet avser att lägga till grund för sitt beslut och, för det andra, av vars och ens rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag, vilken stadfästs i artikel 47 andra stycket i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2017, The Trustees of the BT Pension Scheme, C‑628/15, EU:C:2017:687, punkt 59 och där angiven rättspraxis, och dom av den 9 november 2017, Ispas, C‑298/16, EU:C:2017:843, punkt 31).

46

I detta avseende ska det erinras om att principen om parternas likställdhet i processen, vilken utgör en integrerad del av den i nämnda artikel stadfästa principen om ett effektivt domstolsskydd för de rättigheter som enskilda tillerkänns enligt unionsrätten, i det att den, i likhet med bland annat principen om ett kontradiktoriskt förfarande, är en naturlig följd av begreppet rättvis rättegång som sådant. Nämnda princip innebär därigenom en skyldighet att ge varje part en rimlig möjlighet att lägga fram sin sak, och sin bevisning, på villkor som inte ger denna part väsentliga nackdelar gentemot motparten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2019, Glencore Agriculture Hungary, C‑189/18, EU:C:2019:861, punkt 61 och där angiven rättspraxis).

47

När det gäller en sådan nationell lagstiftning som den som är aktuell i det nationella målet erinrar domstolen om att, såsom framgår av punkt 35 ovan, en lagstiftning, enligt vilken underbetalning av utstationerade arbetstagare beivras och i vilken det fastställs en preskriptionstid på fem år för en sådan överträdelse syftar till att säkerställa att skyldigheten avseende minimilön enligt artikel 3.1 första stycket c i direktiv 96/71 iakttas.

48

Den omständigheten att utstationering av arbetstagare och lagföring av en sådan överträdelse är av gränsöverskridande art medför att de behöriga nationella myndigheternas arbete kan bli relativt komplicerat och kan således motivera att det fastställs en preskriptionstid som är tillräckligt lång för att behöriga nationella myndigheter ska kunna lagföra och beivra en sådan överträdelse.

49

Med hänsyn till den betydelse som direktiv 96/71 tillmäter skyldigheten avseende minimilön, kan det dessutom rimligen förväntas av de tjänsteleverantörer som utstationerar arbetstagare i en medlemsstat att de behåller bevis avseende utbetalning av löner till dessa arbetstagare under flera år.

50

Det ska i detta avseende för övrigt påpekas att artikel 9.1 c i direktiv 2014/67 uttryckligen tillåter att medlemsstaterna ålägger tjänsteleverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat att, efter utstationeringsperioden, på begäran av de behöriga myndigheterna och inom rimlig tid, tillhandahålla vissa handlingar, däribland bevis på löneutbetalningar.

51

Mot bakgrund av vad som anförts i de båda föregående punkterna förefaller det inte oskäligt att tjänsteleverantörer som är etablerade i andra medlemsstater, till följd av en sådan preskriptionstid som den som är aktuell i det nationella målet, ska vara skyldiga att bevara och eventuellt lägga fram bevis för utbetalning av löner under en period på fem år.

52

Under dessa omständigheter kan fastställandet av en preskriptionstid på fem år för en överträdelse avseende underbetalning av utstationerade arbetstagare inte medföra att en aktsam ekonomisk aktör löper en risk att inte på ett ändamålsenligt sätt kunna framföra sina synpunkter på de omständigheter som myndigheten avser att lägga till grund för sitt beslut att ålägga aktören böter för en sådan överträdelse, eller att inte kunna lägga fram sin sak, inbegripet den bevisning som aktörer förfogar över, vid en domstol.

53

Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 5 i direktiv 96/71, jämförd med artikel 47 i stadgan och mot bakgrund av den allmänna unionsrättsliga principen om god förvaltning, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs en preskriptionstid på fem år för överträdelser i fråga om skyldigheter avseende lön till utstationerade arbetstagare.

54

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

Artikel 5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster, jämförd med artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och mot bakgrund av den allmänna unionsrättsliga principen om god förvaltning, ska tolkas så, att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning i vilken det föreskrivs en preskriptionstid på fem år för överträdelser i fråga om skyldigheter avseende lön till utstationerade arbetstagare.