1.

Har en radio- och tv-kanal rätt att hindra utsändning och rätt att ta ut en avgift för vidaresändning av sina gratisprogram som en hotellanläggning tar emot via en parabolantenn och överför via koaxialkabel till hotellrummen åt gästerna? Utgör denna vidaresändning en ”vidaresändning via kabel” i den mening som avses i artikel 1.3 i direktiv 93/83/EEG ( 2 ) och kan den innebära att radio- och tv-kanalen tilldelas specifika rättigheter om det finns en nationell lagstiftning som tycks utöka den katalog av rättigheter som unionsrätten ger?

2.

Artikel 1.3 i direktiv 93/83 har följande lydelse:

”…

I detta direktiv avses med vidaresändning via kabel en samtidig, oförändrad och oavkortad vidaresändning via kabel eller mikrovågssystem till allmänheten av en ursprunglig sändning från en annan medlemsstat via tråd eller trådlöst, inbegripet sändning via satellit, av televisions- och radioprogram som är avsedda för mottagning av allmänheten.”

3.

I artikel 8 i direktiv 93/83, vilken har rubriken ”Rätt till vidaresändning via kabel”, stadgas följande:

”1.   Medlemsstaterna skall säkerställa att gällande upphovsrätt och närstående rättigheter tillämpas när program från andra medlemsstater vidaresänds via kabel inom deras territorium och att sådan vidaresändning äger rum på grundval av individuella eller kollektiva avtal mellan upphovsrättsinnehavare, innehavare av närstående rättigheter och kabeloperatörer.”

4.

Artikel 9.1 i direktiv 93/83, vilken har rubriken ”Utövande av rätten till vidaresändning via kabel”, har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall säkerställa att rätten för upphovsrättsinnehavare och innehavare av närstående rättigheter att meddela eller vägra tillstånd för en kabeloperatör att vidaresända via kabel bara kan utövas genom en kollektiv organisation.”

5.

I artikel 3 i direktiv 2001/29/EG ( 3 ), vilken har rubriken ”Rätten till överföring av verk till allmänheten och rätten att göra andra alster tillgängliga för allmänheten”, fastställs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

2.   Medlemsstaterna skall ge ensamrätt att tillåta eller förbjuda tillgängliggörandet för allmänheten, på trådbunden eller trådlös väg, på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dem från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer,

…

3.   De rättigheter som avses i punkterna 1 och 2 skall inte anses vara konsumerade genom någon form av överföring till allmänheten eller genom att alster görs tillgängliga för allmänheten enligt denna artikel.”

6.

I artikel 8.3 i direktiv 2006/115/EG ( 4 ), vilken har rubriken ”Radio- och TV-utsändning och återgivning för allmänheten”, anges följande:

”3.   Medlemsstaterna skall föreskriva att radio- och TV-företag har ensamrätt att medge eller förbjuda trådlös återutsändning av sina trådlösa utsändningar liksom återgivning för allmänheten av sina utsändningar om sådan återgivning sker på platser till vilka allmänheten har tillträde mot erläggande av inträdesavgift.”

7.

I artikel 176.9 och 176.10 i Código do Direito de Autor e dos Direitos Conexos (lagen om upphovsrätt och närstående rättigheter, nedan kallad upphovsrättslagen) ( 5 ) föreskrivs följande:

”9.   Med sändarföretag ska avses varje företag som utför radio- och tv-sändningar av ljud eller bild, varvid med radio- och tv-sändningar ska avses sändningar av ljud eller bild, eller representationer av dessa, separat eller kumulerat, på trådburen eller trådlös väg, särskilt genom radiovågor, fiberoptik, kabel eller satellit, avsedda för mottagning av allmänheten.

10.   Med vidaresändning ska avses ett sändarföretags samtidiga sändning av ett annat sändarföretags sändning.”

8.

I artikel 187 i upphovsrättslagen stadgas följande:

”1)   Sändarföretag har rätt att tillåta eller förbjuda följande:

a) Vidaresändning av deras sändningar genom radiovågor.

b) Upptagning av deras sändningar på ett fysiskt medium, oavsett om det rör sig om sändningar på trådbunden eller trådlös väg.

c) Mångfaldigande av upptagningar av deras sändningar när det saknas rätt därtill eller om det rör sig om en efemär upptagning och mångfaldigandet har andra syften än de ursprungligen avsedda.

d) Tillgängliggörande för allmänheten av deras sändningar på trådbunden eller trådlös väg, inklusive de via kabel eller via satellit, på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dem på en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

e) Överföring till allmänheten av deras sändningar om sådan överföring sker på platser till vilka allmänheten har tillträde mot erläggande av inträdesavgift.

2.   En kabeloperatör ska inte ha de rättigheter som avses i artikeln när den enbart via kabel vidaresänder sändarföretagens sändningar.

3.   Det förutsätts att den person vars namn eller benämning anges vid en sändning, enligt sedvanlig praxis, är innehavare av angränsande rättigheter i sändningen i fråga.”

9.

I artikel 3 (Definitioner) och artikel 8 (Utökning till innehavare av närstående rättigheter) i lagdekret nr 333/97 ( 6 ) anges följande:

”Artikel 3

I detta lagdekret avses med

a) satellit: vilken som helst artificiell anordning i rymden som medger överföring av radio- och tv-signaler avsedda för mottagning av allmänheten

b) överföring till allmänheten via satellit: den handling som innebär att ett sändarföretag under sin kontroll och på sitt ansvar för in programbärande signaler avsedda för mottagning av allmänheten i en oavbruten överföringskedja som leder till satelliten och sedan ner till jorden

c) vidaresändning via kabel: spridning till allmänheten, samtidigt och oavkortat via kabel, av en ursprunglig sändning av radio- eller tv-program avsedda för mottagning av allmänheten.

…

Artikel 8

Bestämmelserna i artiklarna 178, 184 och 187 i upphovsrättslagen och artiklarna 6 och 7 i detta lagdekret ska tillämpas på konstnärer, framställare av ljud- och videoupptagningar och sändarföretag med avseende på överföring till allmänheten via satellit av deras framföranden, ljudupptagningar, videoupptagningar och sändningar samt med avseende på vidaresändning via kabel.”

10.

RTL TELEVISION GmbH är ett bolag med säte i Tyskland som via olika kanaler sänder radio- eller tv-program avsedda för mottagning av allmänheten.

11.

Bolaget sänder tv-programmen via egna tv-nät med ”öppen signal”, det vill säga vars mottagning i privathushåll inte kräver betalning av någon avgift.

12.

RTL Television (nedan kallad RTL) är en av det ovannämnda bolagets tv-kanaler som i flera medlemsstater erbjuder sina tittare ett brett utbud av tv-program (filmer, serier, underhållningsprogram, dokumentärer, sportprogram samt nyhets- och informationssändningar).

13.

Även om detta programutbud är riktat till en publik bosatt i Tyskland, Österrike och Schweiz kan det via satellitsignal tas emot i hela Europa och således även i Portugal. Det räcker härför att använda en vanlig parabolantenn.

14.

RTL har ingått ett antal licensavtal med televisionsaktörer och hotellanläggningar i flera EU-medlemsstater.

15.

Grupo Pestana S.G.P.S. (nedan kallad Grupo Pestana) är moderbolaget i en av de största portugisiska koncernerna inom hotellsektorn som även omfattar dotterbolaget Salvor – Sociedade de Investimento Hoteleiro, S.A. (nedan kallat Salvor). Grupo Pestana äger 98,8 procent av andelarna i detta dotterbolag som driver olika hotell i Portugal, däribland hotellen D. João II och Alvor Praia.

16.

Enligt RTL tog hotellen D. João II och Alvor Praia under en tidsperiod som minst varade från maj 2013 till februari 2014 emot sändningar från RTL:s satellit via parabolantenner installerade på hotellen och överförde dem via koaxialkabel till tv-apparater installerade i respektive rum.

17.

Av denna anledning väckte RTL talan vid Tribunal da Propriedade Intelectual (Immaterialrättsdomstolen, Portugal) mot Grupo Pestana och Salvor och yrkade att mottagning och vidaresändning av kanalen RTL:s program i rummen på hotellen D. João II och Alvor Praia skulle anses utgöra en överföring till allmänheten av RTL:s sändningar i den mening som avses i artikel 187.1 e i upphovsrättslagen och en vidaresändning av dessa sändningar i den mening som avses i artiklarna 3 och 8 i lagdekret nr 333/97 och således kräva förhandstillstånd av RTL.

18.

RTL påpekade bland annat att sändarföretag i samband med överföring till allmänheten av skyddade verk har en rad rättigheter enligt artikel 187.1 e i upphovsrättslagen, däribland rätten att tillåta eller förbjuda överföring till allmänheten av sina sändningar.

19.

Enligt RTL utökas dessa rättigheter genom artikel 8 i lagdekret nr 333/97, enligt vilken sändarföretag har rätt att tillåta eller förbjuda vidaresändning via kabel av sina sändningar, enligt bestämmelserna i artikel 3 c, och därmed även i fall av ”samtidig och oavkortad spridning till allmänheten via kabel av en ursprunglig sändning av radio- eller tv-program avsedda för mottagning av allmänheten”.

20.

Tribunal da Propriedade Intelectual (immaterialrättsdomstolen) konstaterade att kanalen RTL:s tv-sändningar i rummen på de hotell som tillhör Grupo Pestana och bolaget Salvor visserligen kunde anses vara överföring till allmänheten men att villkoren för att utöva den i artikel 187.1 e fastställda ensamrätten inte var uppfyllda och ogillade därför RTL:s talan.

21.

Ovannämnda domstol påpekade även att den aktuella situationen inte kunde anses vara vidaresändning, eftersom den inte genomfördes av ett sändarföretag.

22.

RTL överklagade domen av Tribunal de Propriedade Intelectual (Immaterialrättsdomstolen) till Tribunal da Relação de Lisboa (Appellationsdomstolen i Lissabon, Portugal).

23.

Tribunal da Relação de Lisboa (Appellationsdomstolen i Lissabon) fastställde den dom som immaterialrättsdomstolen meddelat i första instans och avslog de anspråk som hade framställts av RTL.

24.

RTL har ingett särskilt överklagande av domen meddelad av Tribunal da Relação de Lisboa (Appellationsdomstolen i Lissabon) till Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen, Portugal), som har vilandeförklarat målet och hänskjutit följande tolkningsfrågor till domstolen:

25.

Den hänskjutande domstolens två tolkningsfrågor kan i huvudsak sammanfattas till en enda fråga: har en radio- och tv-kanal rätt att hindra utsändning och rätt att ta ut en avgift för vidaresändning av sina sändningar som en hotellanläggning tar emot via en vanlig parabolantenn och överför via koaxialkabel till hotellrummen åt gästerna?

26.

Det anspråk som har framställts av RTL grundar sig på det antagandet att den portugisiska lagstiftningen utökar de rättigheter som tv-kanalen enligt unionsrätten kan göra gällande gentemot tredje parter som genomför överföring till allmänheten, när denna vidaresändning sker ”via kabel”.

27.

Med andra ord har den portugisiska lagstiftaren i samband med genomförandet av direktiv 93/83 gett radio- och tv-kanaler rätten att förbjuda vidaresändning och under alla omständigheter rätten att ta ut en avgift i de situationer då ett rättssubjekt vidaresänder en radio- och tv-kanals okodade program ”via kabel”.

28.

Enligt RTL:s tolkningslinje, som den nationella domstolen med viss tvekan ansluter sig till, har den portugisiska lagstiftaren infört begreppet kabeloperatör med ett innehåll som avviker från det unionsrättsliga begreppet. De som bedriver denna verksamhet yrkesmässigt via traditionella kabelnät ska genom tolkning likställas med rättssubjekt, såsom hotellföretag, som fångar upp den okodade signalen via satelliten och överför signalen via koaxialkabel till hotellrummen åt gästerna.

29.

Den centrala frågan är således definitionen av begreppet vidaresändning via kabel och framför allt vem som kan anses vara en ”kabeloperatör”, det vill säga huruvida det är nödvändigt att detta rättssubjekt är ett sändarföretag och om det räcker att det använder vilken som helst teknik ”via kabel” eller om det tvärtemot – vilket enligt min uppfattning är mer korrekt – ska vara fråga om en ”professionell kabeloperatör” som bedriver verksamhet via traditionella kabelnät.

30.

Situationer som den som är för handen kan däremot enligt min uppfattning – i linje med de argument som kommissionen övertygande har anfört i sina skriftliga yttranden och vid förhandlingen – hänföras till kategorin överföring till allmänheten, med de i unionsrätten fastställda villkoren, således att vidaresändning av ett okodat tv-program kan innebära att radio- och tv-kanaler tilldelas specifika rättigheter.

31.

Inledningsvis anser jag i linje med domstolens praxis att det redan nu bör klargöras att det finns två kategorier av rättssubjekt som kan göra immateriella rättigheter gällande avseende tv-sändningar, nämligen dels upphovsmännen till de aktuella verken, dels programföretagen, det vill säga radio- och tv-kanalerna. ( 7 )

32.

Radio- och tv-kanaler kan åberopa rätten till upptagning av deras utsändningar som föreskrivs i artikel 7.2 i direktiv 2006/115 rättigheter, rätten till återgivning för allmänheten av deras utsändningar som föreskrivs i artikel 8.3 i samma direktiv, eller rätten till mångfaldigande av upptagningar av deras sändningar som föreskrivs i artikel 2 e i direktiv 2001/29. ( 8 )

33.

Av tydlighetsskäl gör jag en samlad bedömning av de rättsliga frågor som ligger till grund för det föreslagna svaret på de två tolkningsfrågorna, mot bakgrund av att de hänger nära samman med varandra, och föreslår ett enda utförligt svar.

34.

Min bedömning grundar sig dels på en kortfattad redogörelse av syftena med direktiv 93/83, dess karaktär samt det historiska och tekniska sammanhang i vilket direktivet antogs, dels på bedömningen av begreppen kabel, vidaresändning via kabel och kabeloperatör genom en kortfattad genomgång av de olika direktiv som har anförts och domstolens relevanta praxis.

35.

Jag kommer därigenom fram till kärnfrågan, nämligen förhållandet mellan begreppen vidaresändning via kabel och överföring till allmänheten för att bestämma hur den aktuella situationen ska kvalificeras.

36.

Bestämmelserna i direktiv 93/83, som antogs för att anta de utmaningar som nya tekniker innebar för ”kabeloperatörer”, ska ses i sitt specifika historiska och tekniska sammanhang och läsas mot bakgrund av domstolens praxis för att kunna nå fram till en systematisk och sammanhängande tolkning av dem i förhållande till unionsbestämmelserna på immaterialrättsområdet.

37.

Direktiv 93/83 om satellitsändningar och vidaresändning via kabel har ”ett bestämt och relativt begränsat användningsområde, det vill säga att främja alleuropeiska radio- och tv-sändningstjänster och underlätta satellitsändningar och vidaresändning via kabel av radio- och tv-program”. ( 9 )

38.

Med andra ord antogs detta direktiv för att underlätta dels satellitsändningar, dels vidaresändning via kabel, när det beaktas att artikel 9 i direktivet främjar kollektiva organisationers utfärdande av licenser för vidaresändning via kabel av ett program. ( 10 )

39.

Syftet med direktivet är således inte att tilldela rättigheter utan att möjliggöra en fullständig användning av nya överföringstekniker (satellit och kabel) som infördes under den aktuella tidsperioden och, framför allt, att komma till rätta med en rad avtalsmässiga brister på marknaden för utfärdande av gränsöverskridande licenser i samband med vidaresändning via kabel. ( 11 )

40.

Det framgår närmare bestämt av artikel 8 i direktiv 93/83 att direktivet varken ålägger medlemsstaterna att föreskriva en specifik rätt till vidaresändning via kabel eller definierar räckvidden av en sådan rätt. I direktivet föreskrivs endast en skyldighet för medlemsstaterna att säkerställa att gällande upphovsrätt och närstående rättigheter tillämpas när program från andra medlemsstater vidaresänds via kabel inom deras territorium.

41.

Dessutom föreskrivs det i det aktuella direktivet en minimiharmoniseringsgrad på så sätt att det inte utesluter möjligheten att besluta om avtalsförhandling om närstående rättigheter vid satellitsändningar och sändning via kabel. ( 12 )

42.

Domstolen har i själva verket klargjort att direktiv 93/83 ”innebär en minimiharmonisering av vissa aspekter av skyddet av upphovsrätten och närstående rättigheter vid överföring till allmänheten via satellitsändningar eller vidaresändning via kabel av sändningar från andra medlemsstater”. ( 13 )

43.

De reglerade och harmoniserade aspekterna tjänar, som jag har nämnt ovan, till att främja kollektiva organisationers utfärdande av licenser för vidaresändning via kabel av ett program.

44.

Såsom framgår nedan betyder emellertid inte detta att unionsrättsliga begrepp i samband med genomförandet av direktiv 93/83 får användas i en annan mening än den fastställda och att det till följd av detta kan tilldelas rättigheter som är i strid med den systematiska tolkningen av direktivet.

45.

Med vidaresändning via kabel avses enligt artikel 1.3 i direktiv 93/83 vidaresändning via kabel av en ursprunglig sändning från en annan medlemsstat till en annan via kabel. Denna vidaresändning ska dessutom vara samtidig, oförändrad och oavkortad i förhållande till den ursprungliga sändningen, som i sin tur kan ske via tråd eller trådlöst, via radiovågor eller via satellit. Avslutningsvis specificeras det att föremålet för den ursprungliga sändningen, och därmed vidaresändningen, ska vara radio- eller tv-program avsedda för mottagning av allmänheten.

46.

Det framgår av artiklarna 8 och 9 att villkoren för att utöva rätten till vidaresändning via kabel ska vara uppfyllda av en ”kabeloperatör”.

47.

Direktiv 93/83 definierar emellertid varken begreppet kabel eller begreppet kabeloperatör, eftersom de antas vara kända, och det går därför inte att utläsa vilka rättssubjekt som får utföra ”vidaresändning via kabel”.

48.

Även om domstolen aldrig direkt har tagit ställning till denna fråga förefaller de slutsatser som generaladvokaten Saugmandsgaard Øe kom fram till i sitt förslag till avgörande i målet ITV Broadcasting m.fl. (C‑275/15, EU:C:2016:649) vara både övertygande och i linje med den av mig föreslagna tolkningen.

49.

De anförda övervägandena av generaladvokaten Saugmandsgaard Øe gällde en tvist som skiljer sig från den aktuella och inte omfattade sändarföretagens rättigheter utan upphovsrätten. De unionsbestämmelser som anfördes är vidare inte identiska med bestämmelserna i direktiv 93/83. ( 14 )

50.

Det resonemang som fördes kan dock enligt min uppfattning vara användbart även i förevarande fall i den mån det ger en övertygande tolkning av begreppen kabel och kabeloperatör som omfattar den fullständiga uppsättningen av bestämmelser om upphovsrätt och närstående rättigheter.

51.

Begreppet kabel förekommer inte enbart i direktiv 2001/29 men används dessutom i vissa av de direktiv som ligger till grund för direktiv 2001/29, nämligen direktiven 92/100, 93/83 och 93/98.

52.

Generaladvokaten Saugmandsgaard Øe påpekade att, med hänsyn till de krav som följer av att unionens rättsordning ska vara enhetlig och konsekvent, måste ”begreppen som används i samtliga dessa direktiv ha samma betydelse, såvida unionslagstiftaren inte i ett specifikt lagstiftningssammanhang har uttryckt en annan avsikt.” ( 15 )

53.

Eftersom inget av de ovan angivna direktiven innehåller någon definition av begreppet kabel ska följaktligen detta begrepp tolkas mot bakgrund av det (tekniska) sammanhang i vilket begreppet ingår och de syften som eftersträvas med direktiven.

54.

Generaladvokaten Saugmandsgaard Øe påpekade även att ”[v]ad beträffar det sammanhang i vilket begreppet ’kabel’ ingår, bör det framhållas att begreppet ’kabel’ i samtliga berörda direktiv används [i förhållande till] annan teknik, i synnerhet teknik för satellitsändning. Formuleringen ’trådöverförda såväl som luftburna, inklusive kabel- och satellitsändningar’ i artikel 2 e och i artikel 3.2 d i direktiv 2001/29 låter för övrigt förstå att begreppen ’kabel’ och ’satellit’ utgör underbegrepp till de vidare begreppen ’trådöverförda’ och ’luftburna’”. ( 16 )

55.

Även direktiv 93/83 gör en klar åtskillnad mellan ”satellitsändningar” och ”vidaresändning via kabel”. Enligt min uppfattning är därför det argument övertygande som generaladvokaten Saugmandsgaard Øe, med hänvisning till syftena med direktiv 2001/29, använde när han påpekade att det mot den bakgrunden får antas att unionslagstiftaren var fullt medveten om valet av terminologi i detta direktiv. Om unionslagstiftaren hade velat ge begreppet kabel i direktiv 2001/29 en tekniskt sett neutral betydelse, finns det med andra ord skäl att tro att unionslagstiftaren skulle ha valt ett allmännare begrepp, eller åtminstone skulle ha angett att begreppet kabel inbegrep andra tekniker. ( 17 )

56.

Generaladvokaten Saugmandsgaard Øe drog följande slutsats: ”Samtliga överväganden ovan talar för slutsatsen att begreppet ’kabel’, som används i artikel 9 i direktiv 2001/29, är begränsat till traditionella kabelnät som används av konventionella leverantörer av tjänster som överförs via kabel.” ( 18 )

57.

Jag anser att dessa argument även är överförbara på förevarande fall. Även om syftena med direktiv 2001/29 ( 19 ) är andra än de med direktiv 93/83 erinrar jag om att syftet med det sistnämnda var att möjliggöra en fullständig användning av nya överföringstekniker (satellit och kabel) som infördes under den aktuella tidsperioden och, framför allt, att komma till rätta med en rad avtalsmässiga brister på marknaden för utfärdande av gränsöverskridande licenser i samband med vidaresändning via kabel.

58.

Det handlar således inte om att, mot bakgrund av det tekniska och historiska sammanhang i vilket direktiven antogs samt syftena med direktiven, fastställa betydelsen av ett unionsrättsligt begrepp på så sätt att det inte påverkas av tekniska förändringar, utan endast att tolka det regelverk där begreppen ”kabel” och ”vidaresändning via kabel” används i de olika relevanta direktiven, för att konstatera att ”kabeloperatör” inte kan vara annat än ett rättssubjekt som använder det traditionella kabelnätet för affärsändamål, vilket enligt uppdelningen (summa divisio) i direktiv 93/83 utgör ett alternativ till satellitnätet.

59.

Jag finner därför att den första tolkningsfrågan kan ha uppkommit på grund av att det har skett en ordförväxling angående begreppet vidaresändning vid läsning av de olika rättskällor som den hänskjutande domstolen har hänvisat till.

60.

Enligt min uppfattning råder det i själva verket inga tvivel om att ”vidaresändning via kabel” även kan utföras av rättssubjekt som inte är sändarföretag. Det räcker att det är fråga om ”(professionella) kabeloperatörer”.

61.

Detta förändrar dock inte föremålet för frågan för att kunna lösa förevarande tvist och riktar oundvikligen uppmärksamheten mot den andra tolkningsfrågan. Enligt argumenten ovan ska begreppet kabeloperatör ha sin traditionella betydelse med beaktande av rådande teknik när direktiv 93/83 antogs och däribland de traditionella kabelnäten och deras professionella kabeloperatörer.

62.

Det är enligt min uppfattning nödvändigt att analysera begreppet överföring till allmänheten, eftersom det, vilket framgår nedan, beskriver den aktuella situationen bättre än begreppet vidaresändning via kabel i artikel 1.3 i direktiv 93/83.

63.

Det är i själva verket mot bakgrund av detta begrepp som unionsrätten i samband med andra rättssubjekts vidaresändningar tilldelar rättigheter till upphovsmän och, för det fall bestämda villkor är uppfyllda, till radio- och tv-kanaler.

64.

Vad gäller rättspraxis med avseende på hotellföretags överföring till allmänheten har domstolen i domen Egeda ( 20 ) slagit fast att en verksamhet som består i att ett hotellföretag tar emot TV-signaler via satellit eller via markbaserade sändare och därefter vidaresänder dem via kabel till sina rum utgör överföring till allmänheten.

65.

Även efter det att direktiv 2001/29 trädde i kraft har det i flera domar slagits fast att ett hotellföretag som i hotellrummen har installerat tv- eller radioapparater till vilka det överförs programsignaler ska anses genomföra en överföring till allmänheten. ( 21 )

66.

I linje med kommissionens yttranden anser jag att en verksamhet som består i att ett hotellföretag sänder den mottagna signalen till hotellrummen åt gästerna kan anses utgöra överföring av verk till allmänheten i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 2001/29 med avseende på upphovsmän.

67.

Vad gäller radio- och tv-kanaler ska denna verksamhet ses mot bakgrund av artikel 8.3 i direktiv 2006/115. ( 22 )

68.

Även om hotellföretagets verksamhet kan anses vara överföring till allmänheten följer de villkor som fastställs i unionsrätten och domstolens praxis ( 23 ) för utövande av radio- och tv-kanalernas rättigheter i huvudsak av den specifika ekonomiska fördel som ett rättssubjekt uppnår när det vidaresänder ett tv-program som sändarföretaget sänder okodat (till exempel uppbörd av inträdesavgift).

69.

Efter att ha rett ut de unionsrättsliga begreppen vidaresändning via kabel och kabeloperatör samt redogjort för begreppet överföring till allmänheten kommer jag nu att göra några överväganden rörande det argument som RTL har anfört framför allt vad gäller villkoren för att ett hotells överföring till allmänheten kan innebära att radio- och tv-kanalen tilldelas rättigheter.

70.

Mina överväganden syftar till att dra slutsatsen att den aktuella situationen kan likställas med överföring till allmänheten och inte vidaresändning via kabel.

71.

Den av RTL föreslagna tolkningen, enligt vilken hotellföretagens vidaresändning av okodade tv-program till hotellrummen åt gästerna både utgör överföring till allmänheten och vidaresändning via kabel med den följden att tv-kanalerna kan komma i åtnjutande av specifika rättigheter mot bakgrund av att ovannämnda hotellföretag likställs med en ”kabeloperatör”, beror på ett missförstånd.

72.

Missförståndet har förmodligen uppkommit dels på grund av två felaktiga tolkningar av de relevanta unionsbestämmelserna, dels på grund av en felaktig tolkning av den nationella lagstiftningen mot bakgrund av unionsrätten, vilket det i det sistnämnda fallet ankommer på den nationella domstolen att bedöma.

73.

För det första ska begreppet vidaresändning via kabel i direktiv 93/83, på samma sätt som kommissionen utförligt har redogjort för i sina yttranden och som jag har anfört ovan inom ramen för en systematisk tolkning, ses ur ett historiskt och inte dynamiskt perspektiv och omfattar således vidaresändning som genomförs av en professionell kabeloperatör via traditionella kabelnät.

74.

För det andra ligger villkoren för ersättning i samband med överföring till allmänheten, vilket framgår i punkten ovan, inte i den ”subjektiva” omständigheten, det vill säga huruvida det rättssubjekt som vidaresänder en okodad sändning (en hotellkoncern i den aktuella situationen) är av ekonomisk eller företagsmässig karaktär, utan i den specifika ekonomiska fördel som detta rättssubjekt uppnår genom vidaresändningen (den ”objektiva” omständigheten).

75.

För det tredje är RTL:s tolkning enligt min uppfattning inte den enda möjliga och inte heller i överensstämmelse med unionsrätten. Enligt denna tolkning har den portugisiska lagstiftningen utvidgat begreppet vidaresändning via kabel i direktiv 93/83, vilket skulle innebära att sändarföretagen mot bakgrund av direktivets införda minimiharmonisering åtnjuter specifika rättigheter som direktivet inte tillerkänner rättssubjekt, såsom hotellföretag, som genom tolkning likställs med ”kabeloperatörer”. Under alla omständigheter ankommer det på den nationella domstolen att dra slutsatser i det specifika fallet.

76.

Enligt RTL är det nödvändigt att göra en extensiv tolkning av domen Verwertungsgesellschaft Rundfunk ( 24 ) i den del som uppmuntrar medlemsstaterna att införa ytterligare rättigheter för att ersättning ska tillerkännas i situationer som den aktuella. Detta har således skett i Portugal genom de bestämmelser som den nationella domstolen hänvisar till i beslutet att begära förhandsavgörande.

77.

Jag delar inte RTL:s slutsatser.

78.

Jag anser nämligen att tilldelningen av ytterligare rättigheter till tv-kanalerna utöver dem som fastställs i unionsrätten borde ha varit mer explicit och framför allt motiverad av skäl som återfinns i den systematiska tolkningen av uppsättningen av bestämmelser i unionsrätten.

79.

Användningen av denna tungrodda mekanism för att klassificera situationen som vidaresändning via kabel i den mening som avses i direktiv 93/83 för att rättssubjekt, såsom hotell, ska likställas med traditionella kabeloperatörer kan enligt min uppfattning inte leda till de önskade resultaten.

80.

Även om unionsrätten i princip inte utgör hinder för att de nationella lagstiftarna kan införa ytterligare rättigheter utöver de fastställda, om det sker med väl definierade mekanismer för individuell och kollektiv förvaltning som inte orsakar snedvridning av konkurrensen på marknaderna, anser jag att den nationella lagstiftningen inte får tilldela unionsrättsliga begrepp en annan betydelse.

81.

Det skulle kunna vara tillåtet för tv-kanaler och andra rättssubjekt att på grundval av avtalsfriheten ingå avtal, vilket enligt min uppfattning faktiskt redan har tillåtits och skett enligt rättegångshandlingarna, men det betyder inte att det kan utläsas subjektiva rättigheter i denna riktning ur unionsrätten eller att nationella bestämmelser kan tilldela subjektiva rättigheter enbart genom att unionsrättsliga begrepp ges ett annat innehåll.

82.

Det råder i den aktuella situationen inget tvivel om att ett hotell inte uppnår någon specifik ekonomisk fördel av vidaresändningen av okodade tv-program till hotellrummen åt gästerna, eftersom priset för ett hotellrum normalt sett fastställs helt oberoende av denna omständighet.

83.

Det framgår i själva verket av domen Verwertungsgesellschaft Rundfunk ( 25 ) att återgivning av radio- och tv-sändningar via de tv-apparater som rummen är utrustade med inte utgör en återgivning som sker på en plats till vilken allmänheten har tillträde mot erläggande av inträdesavgift, eftersom priset för ett hotellrum utgör ersättning för en tjänst bestående i tillhållande av logi. Beroende på vilken kategori som hotellet ingår i tillkommer vissa tilläggstjänster till denna tjänst, såsom återgivning av radio- och tv-sändningar via de apparater som rummen är utrustade med, vilka normalt sett inte är särskilt angivna i priset per övernattning. ( 26 )

84.

Det synsätt som RTL har föreslagit i sina yttranden och med eftertryck understrukit vid förhandlingen, enligt vilket den av mig föreslagna tolkningen – som även kommissionen delar – skulle riskera att leda till allvarliga problem för unionens upphovsrättslagstiftning, är avslutningsvis ogrundad.

85.

Först och främst har de anspråk som RTL har anfört i egenskap av sändarföretag ingen inverkan på upphovsrätten, eftersom den, vilket framgår ovan och som bekant, regleras i unionsrätten åtskilt från sändarföretags rättigheter (när de inte tekniskt sett även är upphovsmän till programmen, utan sänder gratis tv-program som i den aktuella situationen).

86.

Vidare är det känt att rättigheterna från vidaresändning av tv-program enligt unionsrätten varierar avsevärt beroende på den valda affärsmodellen även om man vill ta hänsyn till sändarföretags rättigheter. Vid betal-tv-system betalar privata och kommersiella användare en specifik typ av ersättning (om än normalt av olika storlek). Vid gratis vidaresändning erhåller sändarföretag i stället ersättning via reklam.

87.

Situationen är i själva verket en helt annan i fallet med sändning på ”betalkanaler” för vilka gästen normalt behöver betala ett specifikt tillägg till priset för hotellrummet med den följden att sändarföretaget tilldelas ekonomiska rättigheter (uppbörd av en avgift). ( 27 )

88.

Det skulle vara vilseledande att låta dessa affärsmodeller överlappa varandra.

89.

Det finns just risk för tolkningsosäkerhet vid den av RTL föreslagna tolkningen, eftersom den går utanför den aktuella beskrivna ramen. Vidaresändning via kabel är endast den verksamhet som professionella kabeloperatörer bedriver. Överföring till allmänheten innebär att sändarföretag, oberoende av vidaresändningssystem, erhåller ersättning beroende på den tillämpade affärsmodellen enligt de villkor som fastställs i unionsrätten och domstolens praxis.

90.

Det skulle således i stället upprättas en ram inom vilken i huvudsak enbart den omständigheten att en person vidaresänder gratis tv-program via koaxialkabel inom en anläggning gör personen till ett rättssubjekt som bedriver näringsverksamhet och kan likställas med en professionell kabeloperatör. Det skulle innebära stora tolkningssvårigheter att göra åtskillnad mellan rättssubjekt som i realiteten är av företagsmässig karaktär och rättssubjekt som även tillhandahåller offentliga tjänster eller privatpersoner som bedriver näringsverksamhet.

91.

Specifika avtalsförhandlingar mot bakgrund av vilka vissa sändarföretag har uppnått en ersättning för hotellkoncerners vidaresändning av okodade program varken förändrar föremålet för frågan eller omkullkastar den av mig föreslagna tolkningen.

92.

Det är nämligen fråga om avtalsförhandlingar som alltid är möjliga och som inte är förbjudna i unionsrätten. Av detta kan dock inte den slutsatsen dras att unionsrätten tillerkänner sändarföretag bestämda rättigheter eller att den nationella lagstiftningen kan tillerkänna rättigheterna genom att de unionsrättsliga begreppen ges en annan betydelse.

93.

Jag kommer att göra några få avslutande överväganden angående den nationella lagstiftning som är tillämplig i förevarande fall och fördjupa mig i vissa av ovanstående begrepp.

94.

Efter att ha klargjort hur unionsrätten ska tolkas enligt min mening återstår det att ge den hänskjutande domstolen riktlinjer för att kunna bedöma huruvida lagstiftningen i den medlemsstat där det nationella målet äger rum är förenlig med unionsrätten.

95.

Det ankommer nämligen på den hänskjutande domstolen att tillämpa de unionsrättsliga principerna på den nationella lagstiftningen och mot denna bakgrund bedöma om det är möjligt att göra en konform tolkning.

96.

Medlemsstaterna kan visserligen i princip själva välja att införa nationella bestämmelser som är fördelaktigare både för upphovsmän och för sändarföretag inom de gränser som fastställs i unionsrätten, men jag vill i linje med ovanstående överväganden påpeka följande.

97.

Direktiv 93/83 tilldelar inte sändarföretag specifika rättigheter utan har andra syften, däribland att underlätta satellitsändningar och vidaresändning via kabel genom att främja kollektiva organisationers utfärdande av licenser för vidaresändning via kabel av ett program.

98.

Begreppen kabel, vidaresändning via kabel och kabeloperatör definieras visserligen inte uttryckligen i direktiv 93/83 men kan utläsas av syftena med direktivet, det historiska och tekniska sammanhang i vilket direktivet antogs och det samlade regelverk som de relevanta direktiven utgör. Nämnda begrepp kan således anses vara unionsrättsliga.

99.

Av dessa skäl får nationella bestämmelser i en medlemsstat enligt min uppfattning inte ge dessa begrepp en annan betydelse, inte heller i syfte att utvidga katalogen över rättigheter för sändarföretagen.

100.

Utan att det påverkar den omständigheten att det ankommer på den nationella domstolen att tillämpa ovannämnda principer på den nationella lagstiftningen anser jag att det är möjligt, och snarare önskvärt, att göra en tolkning av den portugisiska lagstiftningen som är i överensstämmelse med unionsrätten och som innebär att sändarföretagen får tilldelas ytterligare rättigheter, inom de gränser som fastställs i unionsrätten, dock utan att begrepp som redan är definierade i unionsrätten, inte ens genom tolkning, ges en annan betydelse.

101.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som Supremo Tribunal de Justiça (Högsta domstolen, Portugal) har ställt på följande sätt.

”Begreppet ’vidaresändning via kabel’ i artikel 1.3 i rådets direktiv 93/83/EEG av den 27 september 1993 avser vidaresändning av en ursprunglig sändning som genomförs av kabeloperatörer i egenskap av professionella operatörer via ett traditionellt kabelnät.

Samtidig spridning av en tv-kanals program, som sänds via satellit, genom olika tv-apparater som är installerade i hotellrum, via koaxialkabel, utgör inte någon ’vidaresändning via kabel’ i den mening som avses i artikel 1.3 i direktiv 93/83, eftersom ett hotellföretag inte kan anses vara någon kabeloperatör i enlighet med detta direktiv.”