1.

PV har genom sitt överklagande yrkat att domstolen ska ogiltigförklara dom meddelad av Europeiska unionens tribunal den 30 januari 2020, PV/kommissionen (T‑786/16 och T‑224/18, ej publicerad, EU:T:2020:17) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen hans yrkanden att tribunalen skulle fastställa att han utsatts för mobbning, ogiltigförklara flera rättsakter och förplikta Europeiska kommissionen att ersätta den ekonomiska och ideella skada som han påstod sig ha lidit när han var tjänsteman vid kommissionen.

2.

Överklagandet, som är hänförligt till det rättsområde som rör tvister mellan unionen och dess personal, vilar på tio grunder. Genom dessa grunder har PV bestritt större delen av tribunalens huvudsakliga konstateranden i den överklagade domen avseende PV:s yrkande om ogiltigförklaring. Detta förslag till avgörande avser, i enlighet med domstolens begäran, de två första grunderna samt den åttonde grunden för överklagandet. Granskningen av dessa grunder föranleder en bedömning av en rad tidigare oprövade rättsfrågor, närmare bestämt huruvida medlemsstaternas straffrätt ska tillämpas på unionens tjänstemän, offentliga tjänstemäns skyldighet att vara opartiska och rätten att väcka talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av ett förvaltningsbeslut efter det att det återkallats.

3.

I artikel 11a i tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska unionen, i den lydelse som är tillämplig i målet (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), föreskrivs följande:

”1.   I sin tjänsteutövning får en tjänsteman, om inte annat anges nedan, inte handlägga ärenden där han direkt eller indirekt har ett personligt intresse, till exempel av familjekaraktär eller av ekonomisk art, som kan innebära att hans oberoende äventyras.

2.   En tjänsteman som i tjänsten tilldelas ett ärende av den art som avses i punkt 1 skall omedelbart underrätta tillsättningsmyndigheten. Myndigheten skall vidta de åtgärder som krävs och kan befria tjänstemannen från hans ansvar i detta ärende.

3.   Tjänstemannen får varken behålla eller förvärva, direkt eller indirekt, intressen i företag över vilka den institution där han tjänstgör utövar tillsyn, eller som står i förbindelse med institutionen, av en sådan art eller omfattning att det skulle kunna äventyra hans oberoende ställning i tjänsteutövningen.”

4.

I artikel 12a i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”1.   Tjänstemän får inte ägna sig åt någon form av mobbning eller sexuella trakasserier.

2.   En tjänsteman som har utsatts för mobbning eller sexuella trakasserier får inte av denna anledning av institutionen behandlas på ett sätt som är till hans nackdel. En tjänsteman som har vittnat om mobbning eller sexuella trakasserier får inte av denna anledning av institutionen behandlas på ett sätt som är till hans nackdel, såvida han har agerat ärligt.

3.   Med ’mobbning’ avses allt olämpligt uppträdande av en viss varaktighet, upprepat eller systematiskt, i form av beteenden, uttalade eller skrivna ord, gester eller andra handlingar som är avsiktliga och kränkande för en persons självkänsla, värdighet eller fysiska eller psykiska integritet.

…”

5.

I artikel 19 första stycket i tjänsteföreskrifterna anges följande:

”En tjänsteman får inte utan tillstånd från tillsättningsmyndigheten av något som helst skäl i samband med ett rättsligt förfarande avslöja uppgifter som denne fått kännedom om genom sitt arbete. Tillstånd får endast vägras om unionens intressen kräver det och denna vägran inte har straffrättsliga konsekvenser för den berörde tjänstemannen. Denna skyldighet åligger tjänstemannen även efter det att denne har lämnat tjänsten.”

6.

Artikel 21a i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”1.   Om en tjänsteman får instruktioner som enligt hans uppfattning är regelstridiga eller kan orsaka allvarliga svårigheter skall han underrätta sin närmaste överordnade, och denna skall, om underrättelsen är skriftlig, lämna ett skriftligt svar. Om tjänstemannens närmaste överordnade bekräftar instruktionerna skall tjänstemannen, om inte annat följer av punkt 2, om han anser denna bekräftelse otillräcklig med tanke på de betänkligheter han har, skriftligen vända sig till sin överordnades närmaste överordnade. Om denna överordnade skriftligen bekräftar instruktionerna skall tjänstemannen utföra dem, såvida de inte är uppenbart olagliga eller strider mot gällande säkerhetsnormer.

2.   Om den närmast överordnade anser att instruktionerna måste utföras omedelbart skall tjänstemannen utföra dem, såvida de inte är uppenbart olagliga eller strider mot gällande säkerhetsnormer. På tjänstemannens begäran skall den överordnade ge instruktionerna skriftligen.

3.   En tjänsteman som underrättar sina överordnade om instruktioner som enligt hans eller hennes uppfattning är regelstridiga eller kan orsaka allvarliga svårigheter får inte av denna anledning behandlas på ett sätt som är till hans eller hennes nackdel.”

7.

I artikel 23 första stycket i tjänsteföreskrifterna anges följande:

”De privilegier och den immunitet som tjänstemännen åtnjuter har beviljats enbart i unionens intresse. Om inte annat följer av protokollen om immunitet och privilegier skall tjänstemännen inte vara undantagna från att uppfylla sina privaträttsliga skyldigheter eller från att följa gällande lagar och ordningsföreskrifter.”

8.

Artikel 24 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”Unionen skall bistå sina tjänstemän, särskilt vid rättsliga förfaranden mot någon som uttalat hotelser, förolämpningar eller varit upphov till ärekränkande handlingar eller yttranden, eller angrepp på person eller egendom som tjänstemannen eller medlemmarna av hans familj utsätts för på grund av hans ställning eller uppgifter.

Den skall ersätta tjänstemannen för den skada han lidit i den mån han inte uppsåtligt eller genom grov vårdslöshet själv orsakat skadan och i den mån han inte kunnat få ersättning från den som vållat skadan.”

9.

I artikel 59.1 och 59.3 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”1.   En tjänsteman som kan styrka att han är oförmögen att tjänstgöra på grund av sjukdom eller olycksfall skall ha rätt till sjukledighet.

Tjänstemannen skall så snart som möjligt anmäla till institutionen att han är oförmögen att arbeta och samtidigt ange sin aktuella adress. Han skall uppvisa ett läkarintyg om han är frånvarande i mer än tre dagar. Läkarintyget skall skickas senast den femte frånvarodagen, varvid poststämpeln gäller. Frånvaron skall annars betraktas som otillåten, om inte anledningen till att intyget inte skickats beror på omständigheter utanför tjänstemannens kontroll.

Tjänstemannen kan när som helst åläggas att genomgå en läkarundersökning som institutionen ordnar. Om läkarundersökningen inte kan genomföras och detta beror på tjänstemannen ska frånvaron betraktas som otillåten från den dag då läkarundersökningen skulle ha genomförts.

Om läkarundersökningen visar att tjänstemannen kan utföra sina arbetsuppgifter skall frånvaron, om inte annat följer av bestämmelserna i nästa stycke, betraktas som otillåten från dagen för undersökningen.

Om tjänstemannen anser att slutsatserna från den läkarundersökning som tillsättningsmyndigheten ordnat är medicinskt ogrundade kan han, eller en läkare på hans vägnar, inom två arbetsdagar begära att institutionen inhämtar ett utlåtande från en oberoende läkare.

Institutionen skall omedelbart överlämna begäran till en annan läkare, som skall utses gemensamt av tjänstemannens läkare och institutionens förtroendeläkare. Om någon läkare inte har utsetts efter fem dagar skall institutionen utse en läkare från den förteckning över oberoende läkare som varje år skall upprättas för detta ändamål gemensamt av tillsättningsmyndigheten och personalkommittén. Tjänstemannen kan invända mot institutionens val inom två arbetsdagar, varefter institutionen slutgiltigt skall utse en annan läkare från förteckningen.

Det utlåtande som den oberoende läkaren avger efter samråd med tjänstemannens läkare och institutionens förtroendeläkare skall vara bindande. Om den oberoende läkarens utlåtande bekräftar slutsatserna från den läkarundersökning som institutionen ordnat skall frånvaron betraktas som ogiltig från dagen för den undersökningen. Om den oberoende läkarens utlåtande inte bekräftar slutsatserna från den undersökningen ska frånvaron i alla avseenden betraktas som giltig.

…

3.   Utan att det påverkar tillämpningen av bestämmelserna om disciplinåtgärder skall frånvaro som betraktas som ogiltig enligt punkterna 1 och 2 dras av från den berörda tjänstemannens årliga ledighet. Om han har utnyttjat sin årliga ledighet skall avdrag på lönen göras för motsvarande period.”

10.

Artikel 60 första stycket i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”Utom vid sjukdom eller olycksfall får en tjänsteman inte vara frånvarande utan att tillstånd medgetts i förväg av hans närmaste överordnade. Utan att det påverkar en eventuell tillämpning av gällande disciplinåtgärder skall konstaterad otillåten frånvaro dras av från tjänstemannens årliga ledighet. Om han har utnyttjat sin årliga ledighet skall avdrag på lönen göras för motsvarande period.”

11.

I artikel 6.5 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna föreskrivs följande:

”Den berörda tjänstemannen får inom fem dagar från det att nämnden inrättats göra invändningar mot en av dess ledamöter; denna rätt får endast utövas en gång. Även institutionen skall ha rätt att invända mot en av nämndens ledamöter.

Inom samma tidsfrist får nämndens ledamöter begära att bli befriade från uppdraget om de har berättigade skäl; ledamöter för vilka uppdraget innebär en intressekonflikt skall avsäga sig uppdraget.

…”

12.

Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 1‐33 i den överklagade domen. Bakgrunden kan sammanfattas enligt följande, i de delar som är relevanta för det nu aktuella förfarandet.

13.

PV, som hade varit tjänsteman i kommissionen sedan den 16 juli 2007, var till och med den 30 september 2009 placerad vid kommissionens generaldirektorat för sysselsättning, sociala frågor och inkludering.

14.

PV ansåg sig vara utsatt för mobbning och ansökte därför den 5 augusti 2009 om bistånd enligt artikel 24 och artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna. Detta förfarande avslutades den 9 juni 2010 efter det att kommissionens utrednings- och disciplinbyrå hade genomfört en utredning och slagit fast att villkoren i artikel 12a.3 i tjänsteföreskrifterna för att ett visst beteende ska betraktas som mobbning inte var uppfyllda och efter det att PV den 1 oktober 2009 hade förflyttats till kommissionens generaldirektorat för budget.

15.

Den 1 april 2013 placerades PV vid enheten för budget- och finansförvaltning vid kommissionens generaldirektorat för tolkning.

16.

Den 12 november 2013 framställde chefen för denna enhet ett disciplinklagomål mot PV avseende beteendeproblem, underlåtenhet att tillämpa gällande förfaranden och underprestation.

17.

Från och med den 8 maj 2014 infann sig PV inte längre på arbetsplatsen. Han ansåg sig vara utsatt för mobbning och skickade in läkarintyg från sin behandlande läkare.

18.

Den 27 juni och den 10 oktober 2014 utfärdade kommissionens förtroendeläkare läkarutlåtanden enligt vilka PV kunde återgå till arbetet. PV kallades därefter till uppföljande läkarbesök men hörsammade inte dessa kallelser.

19.

Den 23 december 2014 ansökte PV återigen om bistånd enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna. Tillsättningsmyndigheten slog i beslut av den 12 mars 2015 fast att det inte fanns några tecken på att PV var utsatt för mobbning och att det inte var motiverat att vidta brådskande åtgärder för omplacering.

20.

Kommissionen ansåg att PV:s frånvaro var otillåten och fattade flera beslut om avdrag på PV:s lön.

21.

Den 10 juli 2015 inledde kommissionen disciplinärt förfarande CMS 13/087 mot PV på grund av upprepad olydnad i tjänsteutövningen, olämplig uppträdande och otillåten frånvaro.

22.

Tillsättningsmyndigheten fann i beslut av den 31 maj och beslut av den 5 juli 2016 att PV:s frånvaro under perioderna 5 februari–31 mars 2016 och 4 april–31 maj 2016 var regelstridig.

23.

Byrån för löneadministration och individuella ersättningar (PMO) beslutade den 11 juli 2016 att avbryta utbetalningen av klagandens lön från och med den 1 juli 2016.

24.

Genom tillsättningsmyndighetens beslut av den 26 juli 2016, som fattades till följd av slutsatserna i det disciplinära förfarandet CMS 13/087, avsattes PV från sin tjänst med verkan från och med den 1 augusti 2016 (nedan kallat avsättningsbeslutet av den 26 juli 2016). PV lämnade in en begäran om omprövning av detta beslut som avslogs genom tillsättningsmyndighetens beslut av den 2 februari 2017.

25.

Generaldirektören för GD tolkning underrättade genom meddelande av den 31 juli 2016 PV om att hans frånvaro under perioden 2 juni–31 juli 2016 skulle betraktas som otillåten och att motsvarande avdrag skulle göras på hans lön. PV:s begäran om omprövning av detta meddelande avslogs genom tillsättningsmyndighetens beslut av den 17 januari 2017.

26.

Genom en skrivelse med förhandsinformation av den 21 september 2016 underrättade PMO PV om att han hade en skuld till kommissionen på 42704,74 euro som motsvarade hans otillåtna frånvaro. PV:s begäran om omprövning av detta beslut avslogs genom tillsättningsmyndighetens beslut av den 17 januari 2017.

27.

Den 24 juli 2017 återkallade tillsättningsmyndigheten sitt avsättningsbeslut av den 26 juli 2016 och PV underrättades, genom skrivelse från generaldirektören för GD personal och säkerhet, om att han skulle återinträda i tjänst den 16 september 2017 vid enheten för informationssystem och konferenser vid generaldirektoratet för tolkning. PV:s begäran om omprövning av beslutet att återkalla avsättningsbeslutet avslogs genom tillsättningsmyndighetens beslut av den 15 januari 2018.

28.

PMO:s direktör kvittade genom meddelande av den 12 september 2017 de belopp som skulle betalas ut till PV för den period då han var avsatt mot PV:s skulder till kommissionen, vilket innebar att 9550 euro betalades ut till PV. PV:s begäran om omprövning av detta meddelande avslogs genom tillsättningsmyndighetens beslut av den 9 mars 2018.

29.

Den 20 september 2017 underrättades PV om att hans frånvaro från och med den 16 september 2017 betraktades som regelstridig.

30.

Den 6 oktober 2017 inledde kommissionen det disciplinära förfarandet CMS 17/025 avseende samma anmärkningar som anmärkningarna i det disciplinära förfarandet CMS 13/087. PV:s begäran om omprövning av beslutet att inleda ett nytt disciplinärt förfarande avslogs genom tillsättningsmyndighetens beslut av den 2 maj 2018.

31.

Den 13 oktober 2017 beslutade kommissionen att nollställa PV:s lön från och med den 1 oktober 2017.

32.

Genom e-postmeddelande av den 15 november 2017 inbjöds PV att delta i utvärderingsförfarande FP 2016. PV:s begäran om omprövning av denna inbjudan avslogs genom tillsättningsmyndighetens beslut av den 16 mars 2018.

33.

Genom e-postmeddelande av den 22 februari 2018 inbjöds PV att delta i bedömningsförfarande FP 2017. PV:s begäran om omprövning av denna inbjudan avslogs genom tillsättningsmyndighetens beslut av den 1 juni 2018.

34.

Kommissionen beslutade den 21 oktober 2019 att avsätta PV från hans tjänst till följd av slutsatserna i det disciplinära förfarandet CMS 17/025. Avsättningen trädde i kraft den 1 november 2019.

35.

Efter att ha beviljats rättshjälp väckte PV, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 17 december 2017, talan om ogiltigförklaring av flera rättsakter och yrkade att kommissionen skulle förpliktas att betala 889000 euro respektive 132828,67 euro till honom i skadestånd för den påstådda ideella och ekonomiska skadan.

36.

Till stöd för talan gjorde PV gällande fem grunder. Den första grunden avsåg åsidosättande av artikel 12a i tjänsteföreskrifterna, den andra åsidosättande av artiklarna 11a, 21a och 23 i tjänsteföreskrifterna samt av den offentligrättsliga legalitetsprincipen, den tredje åsidosättande av omsorgsplikten och biståndsskyldigheten enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna och den fjärde åsidosättande av artiklarna 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna.

37.

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 11 april 2018 väckte PV talan i syfte att tribunalen skulle fastställa att han utsatts för mobbning, ogiltigförklara fler rättsakter och förplikta kommissionen att till honom utge 98000 euro respektive 23190,44 euro i skadestånd för påstådd ideell och ekonomisk skada.

38.

Till stöd för denna talan gjorde PV gällande sju grunder. Den första avsåg åsidosättande av artikel 12a i tjänsteföreskrifterna, den andra åsidosättande av artiklarna 21a och 23 i tjänsteföreskrifterna samt av den offentligrättsliga legalitetsprincipen, den tredje avsåg åsidosättande av artikel 11a i tjänsteföreskrifterna och av artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), den fjärde avsåg åsidosättande av omsorgsplikten och den femte åsidosättande av principen om invändning om icke-verkställighet och av legalitetsprincipen.

39.

Tribunalen ogillade genom den överklagade domen PV:s talan i dess helhet.

40.

Tribunalen fastställde det första att PV:s yrkande att tribunalen skulle fastställa att han utsatts för mobbning, liksom yrkandet om ogiltigförklaring av avsättningsbeslutet av den 26 juli 2016 och av de beslut som angripits i andra hand i mål T‑786/16, däribland beslut om löneavdrag, beslut om att avslå ansökningarna om bistånd och läkarutlåtandena om otillåten frånvaro, inte kunde tas upp till prövning.

41.

Tribunalen ogillade för det andra yrkandena om ogiltigförklaring i bägge målen.

42.

Tribunalen ansåg först och främst att det inte var styrkt att PV hade utsatts för mobbning.

43.

Tribunalen underkände för det tredje PV:s resonemang om åsidosättande av artiklarna 11a, 21a och 23 i tjänsteföreskrifterna och av den offentligrättsliga legalitetsprincipen, omsorgsplikten och biståndsskyldigheten enligt artikel 24 i tjänsteföreskrifterna, av artiklarna 59 och 60 i tjänsteföreskrifterna och av principen om invändning om icke-verkställighet.

44.

Tribunalen ogillade slutligen PV:s skadeståndsyrkanden, eftersom de i huvudsak grundade sig på påståendet att de beslut som var föremål för talan om ogiltigförklaring, vars rättsstridighet inte hade styrkts, var rättsstridiga.

45.

Domstolen har i enlighet med artikel 76.2 i domstolens rättegångsregler beslutat att avgöra målet på handlingarna.

46.

Överklagande lämnades in av PV den 23 november 2020 och registrerades vid domstolens kansli den 30 november 2020. PV har yrkat att domstolen ska

47.

Kommissionen inkom med en svarsinlaga den 22 april 2021, vilken registrerades vid domstolens kansli den 23 april 2021. Kommissionen har yrkat att domstolen ska

48.

Detta förslag till avgörande ägnas såsom anges i inledning åt de två första grunderna samt den åttonde grunden för överklagandet. De rättsfrågor som ska prövas är huruvida medlemsstaternas straffrätt är tillämplig på unionens tjänstemän, offentliga tjänstemäns skyldighet att iaktta opartiskhet och möjligheten att väcka talan vid tribunalen om ogiltigförklaring av ett förvaltningsbeslut efter det att beslutet har återkallats. För att målet ska kunna avgöras måste dessa rättsfrågor granskas mot bakgrund av de särskilda omständigheterna i det nu aktuella målet.

49.

Med hänsyn till de komplicerade omständigheterna i detta mål förefaller det klokt att inledningsvis erinra om reglerna för mål om överklaganden. Ett överklagande ska enligt artikel 256.1 andra stycket FEUF och artikel 58 första meningen i stadgan för Europeiska unionens domstol vara begränsat till rättsfrågor. Såsom bekräftas av fast rättspraxis är tribunalen ensam behörig att först fastställa de faktiska omständigheterna och sedan bedöma dessa omständigheter. Domstolen är följaktligen inte behörig att vare sig fastställa de faktiska omständigheterna eller, i princip, att bedöma den bevisning som tribunalen har godtagit till stöd för dessa omständigheter. Tribunalens bedömning av bevisningen utgör inte en rättsfråga som är underställd domstolens kontroll. ( 2 )

50.

När tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är domstolen emellertid enligt artikel 256 FEUF behörig att pröva tribunalens rättsliga bedömning av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav. Domstolen kan undantagsvis pröva tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna när en klagande gör gällande att tribunalen har missuppfattat bevisningen. ( 3 ) I ett sådant fall ska klaganden ange exakt vilken bevisning som har missuppfattats och visa vilken felaktig bedömning som enligt klaganden har lett till denna missuppfattning. Såsom framgår av rättspraxis föreligger en missuppfattning när bedömningen av den befintliga bevisningen framstår som uppenbart felaktig utan att någon ny bevisning har beaktats. ( 4 )

51.

Dessa inledande anmärkningar får en särskild tyngd i det nu aktuella sammanhanget, eftersom PV har ifrågasatt tribunalens bedömning av vissa faktiska omständigheter och några av tribunalens slutsatser. Jag tänker särskilt på den mobbning som PV har påstått sig ha utsatts för av andra tjänstemän i sin tjänsteutövning, utan att för den skulle ha lyckats bevisa detta i första instans. Tribunalen fastställde i sin dom, utan att göra sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning, att de uppgifter som PV hade lagt fram inte gjorde det möjligt att slå fast att det förekommit sådan mobbning. ( 5 ) Tribunalen angav också med rätta att flera av de åtgärder som kommissionen har klandrats för och som PV anser kan utgöra mobbning, såsom löneavdrag för otillåten frånvaro och utvärderingen av alla tjänstemäns kompetens, prestationsförmåga och uppförande uttryckligen föreskrivs i tjänsteföreskrifterna. ( 6 ) Det är uppenbart att det inte på allvar kan ifrågasättas att dessa åtgärder var lagenliga utan bevis för motsatsen.

52.

Även om PV har bestritt domskälen i den överklagande domen kan överklagandeförfarandet följaktligen inte kringgås så att domstolen blir tvungen att själv göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna. Med hänsyn till den tydliga befogenhetsfördelningen mellan unionsdomstolarna, vilken beskrivs i föregående punkter, ska prövningen av överklagandet tvärtom begränsas till en strikt bedömning av de rättsfrågor som har väckts vid domstolen.

53.

Genom den första grunden har PV kritiserat tribunalens bedömning, i punkterna 184 och 185 i den överklagade domen, av hans resonemang i första instans om åsidosättande av artiklarna 21a och 23 i tjänsteföreskrifterna.

54.

Tribunalen åsidosatte artikel 2 FEU samt artikel 67.3 och artikel 270 FEUF när den i punkt 185 i den överklagade domen slog fast att anställningsförhållandet mellan en tjänsteman och tjänstemannens institution enbart regleras av tjänsteföreskrifterna, trots att andra rättskällor är relevanta, inte minst straffrätten i den medlemsstat där den berörde tjänstemannen arbetar. Alla brott som begås av en anställd utgör således åsidosättande av artikel 23 i tjänsteföreskrifterna. Mobbning, urkundsförfalskning, falska läkarutlåtanden och korruption är brottsliga gärningar enligt belgisk strafflag.

55.

Tribunalen missuppfattade vidare de faktiska omständigheterna genom att inte ta hänsyn till flera avgörande omständigheter. PV har först och främst hänvisat till beslut som fattats av en belgisk undersökningsdomare om att enligt Salduz III‑ordningen höra vissa tjänstemän i kommissionen som var inblandade när vissa av de angripna rättsakterna antogs. Dessa beslut visar att dessa personer betraktas som misstänkta för de påtalade gärningarna. Han har också hänvisat till att undersökningsdomaren beslagtagit handlingarna i disciplinärendet CMS 17/025 som bevisning för att urkundsförfalskning begicks den 19 september 2018.

56.

Tribunalen gjorde sig även skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkt 184 i den överklagade domen anse att mobbning eller urkundsförfalskning endast kunde fastställas genom en fällande dom och genom att inte ta hänsyn till beslut som fattats inom ramen för den belgiska förundersökningen avseende dessa gärningar.

57.

Kommissionen har för det första anfört att PV:s anmärkning om tribunalens påstått felaktiga rättstillämpning i punkt 185 i den överklagade domen är följden av en felaktig tolkning av domen. I denna punkt erinrade tribunalen endast om att anställningsförhållandet mellan en tjänsteman och tjänstemannens institution regleras av tjänsteföreskrifterna och att tribunalen enbart ska tillämpa det regelverk som rör unionens personal och inte någon nationell rätt.

58.

För det andra framhöll tribunalen, utan att göra sig skyldig till någon missuppfattning av de faktiska omständigheterna, att de belgiska domstolarna inte har fattat något beslut om de faktiska omständigheter som PV har gjort gällande. Den omständigheten att några av kommissionens tjänstemän kallats till förhör enligt Salduz III‑ordningen utgör inte något erkännande av deras skuld. Tribunalen missuppfattade inte heller de faktiska omständigheterna genom att inte dra några slutsatser av påståendet att en belgisk undersökningsdomare beslagtagit handlingarna i disciplinärendet CMS 17/025 på PV:s initiativ, något som inte gjorde det möjligt att dra slutsatsen att urkundsförfalskning var fastställd.

59.

Tribunalen gjorde för det tredje en riktig bedömning när den fann att en anmälan som gett upphov till en förundersökning inte bevisade att mobbning eller urkundsförfalskning förekommit.

60.

Genom den första grunden har PV gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att i punkt 185 i den överklagade domen slå fast att anställningsförhållandet mellan en tjänsteman och tjänstemannens institution ”enbart” regleras av tjänsteföreskrifterna. Tribunalens resonemang i denna punkt innebar att den med stöd av artikel 270 FEUF uteslöt all relevans av nationell rätt, i synnerhet nationell straffrätt, vid prövningen av frågan huruvida tillsättningsmyndigheten åsidosatte artiklarna 21 och 23 i tjänsteföreskrifterna när den fattade de angripna besluten i första instans. PV menar att tribunalen åsidosatte ”de andra rättskällor” som trots allt reglerar anställningsförhållandet, inte minst straffrätten i den medlemsstat där tjänstemannen har sin tjänstgöringsort.

61.

Vid tribunalen anförde PV i detta hänseende att besluten i fråga var rättsstridiga på grund av att de vilade på brottsliga handlingar som tjänstemän och andra anställda i kommissionen begått i Belgien. PV gjorde gällande att en tjänsteman eller anställd i unionen enligt artikel 21a.2 i tjänsteföreskrifterna ska vägra att begå olagliga handlingar och att personen i fråga enligt artikel 23 i tjänsteföreskrifterna är skyldig att iaktta lagar och ordningsföreskrifter i det land där han eller hon arbetar. Därför anser PV anser att tillsättningsmyndigheten borde ha beaktat de beslut som fattades av belgiska rättsliga myndigheter till följd av hans anmälan med framställande av enskilt anspråk som han hade ingett mot ett stort antal personer.

62.

Jag vill först påpeka att det såsom PV har angett i sitt yttrande finns rättsregler för unionens personal på alla nivåer i unionens rättsordningshierarki – i primärrätten, i de allmänna principerna och i sekundärrätten. Domstolens och tribunalens rättspraxis ger i detta sammanhang ett värdefullt bidrag till de regler som gäller för tjänstemän och övriga anställda som också ska beaktas. Deras domar är bindande för institutionerna enligt artikel 266 FEUF. Vid prövningen av den första grunden är det emellertid den kodifierade rätten och dess samspel med de nationella rättsordningarna som har den avgörande betydelsen.

63.

Primärrätten består huvudsakligen av grundfördragen, protokollen till dessa och stadgan. Fördragen innehåller många grundläggande principer som gäller för tjänstemännen när de utför sina arbetsuppgifter. Det rör sig exempelvis om unionens grundläggande värden och mål som anges i artikel 2 FEU respektive artikel 3 FEU. När unionens institutioner, organ och byråer fullgör sina uppgifter ska de också enligt artikel 298.1 FEUF stödja sig på en öppen, effektiv och oberoende europeisk administration. Andra primärrättsliga bestämmelser kräver att institutionerna antar sekundärrättsakter för att konkretiseras. Så är fallet med artikel 336 FEUF, där det anges att parlamentet och rådet genom förordningar, i enlighet med det ordinarie lagstiftningsförfarandet och efter att ha hört övriga berörda institutioner, ska fastställa tjänsteföreskrifter för tjänstemännen och anställningsvillkor för övriga anställda vid unionen.

64.

Artikel 270 FEUF ger Europeiska unionens domstol behörighet att avgöra alla tvister mellan unionen och dess anställda inom de gränser och på de villkor som fastställts i tjänsteföreskrifterna för unionens tjänstemän och de anställningsvillkor som gäller för unionens övriga anställda. I artikel 340 FEUF anges att unionen ska ersätta skada, som orsakats av dess institutioner eller av dess anställda under tjänsteutövning, i enlighet med de allmänna principer som är gemensamma för medlemsstaternas rättsordningar och att de anställdas personliga ansvar gentemot unionen ska regleras av bestämmelserna i de tjänsteföreskrifter eller de anställningsvillkor som gäller för dem. I artikel 339 FEUF anges ännu tydligare att tjänstemän och övriga anställda i unionen inte får lämna ut upplysningar som omfattas av tystnadsplikt, särskilt uppgifter om företag, deras affärsförbindelser eller deras kostnadsförhållanden.

65.

Protokollen har i enlighet med artikel 51 FEU samma rättsliga värde som fördragen och utgör således en integrerad del av primärrätten. Ett av dessa är protokoll nr 7 om unionens immunitet och privilegier (nedan kallat protokoll nr 7) som direkt avser tjänstemän och övriga anställda i flera av bestämmelserna och i vilket kapitel V helt ägnas åt dem. Detta protokoll innehåller bestämmelser som är väsentliga för unionens personal, inte minst i fråga om immunitet i skattehänseende och mot rättsliga förfaranden, vilka jag återkommer till längre fram i min bedömning. ( 7 )

66.

Stadgan, som enligt artikel 6.1 FEU har samma rättsliga värde som fördragen, är tillämplig på samtliga unionens sekundärrättsakter, däribland tjänsteföreskrifterna. Tjänstemännen åtnjuter de rättigheter som skyddas av stadgan och måste i sin tur iaktta medborgarnas grundläggande rättigheter i sin tjänsteutövning. Artikel 41 i stadgan, som rör rätten till god förvaltning, är av särskild betydelse. ( 8 )

67.

Domstolen har utvecklat ett stort antal allmänna unionsrättsliga principer i den europeiska integrationsprocessen. I personalmål gäller dessa principer i huvudsak de grundläggande rättigheter som skyddas av Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som undertecknades i Rom den 4 november 1950 (nedan kallad Europakonventionen). Enligt artikel 6.3 FEU ska de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen, ingå i unionsrätten som allmänna principer. Innan stadgan trädde i kraft utgjorde Europakonventionen en viktig källa till skydd för medborgarna, däribland tjänstemännen.

68.

I dag spelar stadgan visserligen en större roll, men unionsdomstolen hänför sig fortfarande vid behov till Europakonventionen och till Europadomstolens rättspraxis för att tolka bestämmelserna i stadgan eller till och med komplettera det skydd som garanteras genom dessa bestämmelser. Europakonventionen har inte förlorat sin betydelse för unionsrättens utveckling, eftersom det anges i artikel 52.3 i stadgan att i den mån som stadgan omfattar rättigheter som motsvarar sådana som garanteras av [Europakonventionen] ska de ha samma innebörd och räckvidd som i konventionen, utan att detta hindrar unionsrätten från att tillförsäkra ett mer långtgående skydd.

69.

I tjänsteföreskrifterna fastställs ingående vilken ordning som gäller för tjänstemän som arbetar i unionsinstitutionerna bland annat vad beträffar rekrytering och karriärutveckling, arbetsvillkor, rättigheter och skyldigheter, lönesystem och disciplinåtgärder. ( 9 ) Tjänsteföreskrifterna har den rättsliga formen av en förordning, vilket betyder att de är bindande i alla delar och att de gäller såväl för unionens institutioner och organ som för medlemsstaterna. Såsom domstolen har slagit fast i sin rättspraxis följer ”av detta … att tjänsteföreskrifterna, utöver de verkningar som dessa har i unionens rättsordning, även är bindande för medlemsstaterna i den utsträckning som deras medverkan är nödvändig för att genomföra tjänsteföreskrifterna”. ( 10 ) Det innebär att medlemsstaterna, för det fall en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna kräver nationella tillämpningsåtgärder, ”är skyldiga att vidta alla lämpliga åtgärder i detta avseende”. ( 11 )

70.

De rättsregler som är tillämpliga på förhållandet mellan en tjänsteman och tjänstemannens institution fastställs genom bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som antas genom förordningar. Det innebär att de vid behov kan ändras av parlamentet och rådet. Det rör sig alltså om ett anställningsförhållande som regleras genom offentlig rätt, och den relevanta institutionens hantering av detta förhållande utgör ett fall av direktförvaltning, vilket betyder att alla beslut som kan påverka tjänstemannen fattas ensidigt av institutionen, i enlighet med de regler och förfaranden som fastställts i tjänsteföreskrifterna eller i allmänna verkställighetsbestämmelser, och utgör förvaltningsåtgärder. Tjänsteföreskrifterna gäller i sin helhet på tjänstemän i unionen, det vill säga varje person som i enlighet med dessa tjänsteföreskrifter har tillsatts på en fast tjänst vid någon av unionens institutioner med ett förordnande som utfärdats av tillsättningsmyndigheten.

71.

Tjänsteföreskrifterna är visserligen de centrala sekundärrättsliga bestämmelserna i unionens offentliga förvaltning ( 12 ) men det finns även andra rättsakter som genomför olika bestämmelser i tjänsteföreskrifterna och bland annat reglerar skatteordning, språkordning, skydd för personuppgifter, villkor för utfärdande av passerkort och rekrytering i samband med utvidgning. Detta område karakteriseras av ett antal olika bestämmelser som genomför eller tolkar bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna. I allmänhet görs en åtskillnad mellan rättsakter som uttryckligen föreskrivs i tjänsteföreskrifterna och sui generis-rättsakter. Det vore emellertid att överskrida ramarna för detta förslag till avgörande och att gå längre än vad som är mitt syfte att ge en uttömmande redovisning för dessa rättsakter. I detta skede av bedömningen är det emellertid viktigt att komma ihåg att trots de många olika rättsakterna kräver principen om enhetliga tjänsteföreskrifter att tillämpningsföreskrifterna är desamma i alla institutioner och att alltför skilda tolkningar undviks. Detta krav svarar mot intresset av att säkerställa att ställningen som tjänsteman inom unionen ska betraktas som en helhet, vilken genom artikel 9.3 i Amsterdamfördraget ( 13 ) fastställts som princip och kommer till uttryck i artiklarna 1 och 1a i tjänsteföreskrifterna.

72.

Det framgår av punkterna ovan att unionens rättsordning har egna regler som reglerar förhållandet mellan tjänstemannen och institutionen, vilka till största delen har kodifierats i tjänsteföreskrifterna. Det är skälet till att flera bestämmelser, till och med i primärrätten, ( 14 ) hänför sig till tjänsteföreskrifterna, däribland just artikel 270 FEUF som tribunalen hänvisade till i den överklagade domen för att erinra om att unionsdomstolen är ensam behörig att avgöra personalmål. ( 15 )

73.

Unionens förvaltning är enligt sin organisatoriska självständighet i hög grad oberoende av de nationella rättsordningarna, vilket inte utesluter att vissa bestämmelser kan kräva att unionsinstitutionerna själva eller medlemsstaterna genomför dem för att säkerställa att unionen fungerar väl som en överstatlig organisation. Denna aspekt är dock inte i sig tillräcklig för att hävda att den nationella rätten på något sätt avgör hur unionens förvaltning ska fungera. Ett sådant påstående skulle vara oriktigt, med hänsyn till den uppenbara avsikten hos unionens grundare att skapa en ”oberoende” europeisk förvaltning i den mening som avses i artikel 298.1 FEUF, vilket för övrigt återspeglas i den rättsliga arten av denna överstatliga organisations regler och institutionella struktur. ( 16 )

74.

Sett ur den synvinkeln är tribunalen påstående i punkt 185 i den överklagade domen, att ”anställningsförhållandet mellan en tjänsteman och tjänstemannens institution enbart regleras av tjänsteföreskrifterna” inte juridiskt oriktigt. Å ena sidan kan frågan ställas, huruvida det juridiskt sett är tillräckligt exakt att använda adverbet enbart i detta sammanhang, med hänsyn till de många olika rättskällorna till den offentliga förvaltningen. Å andra sidan tycks ett sådant påstående i högsta grad berättigat mot bakgrund av den ovan angivna principen om enhetlighet i tjänsteföreskrifterna, enligt vilken alla tjänstemän och alla unionsinstitutioner omfattas av samma tjänsteföreskrifter och således samma bestämmelser. Först och främst är det obestridligt att tjänsteföreskrifterna utgör den centrala beståndsdelen i ett regelverk som består av flera olika rättsliga bestämmelser. Det är också uppenbart att samtliga tjänstemän vid kommissionen, däribland PV, omfattas av bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna. Jag anser följaktligen att punkt 185 i den överklagade domen ska förstås så, att tribunalens avsikt var att upprepa att bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna är tillämpliga på kommissionens tjänstemän, vilket i rättsligt hänseende är obestridligt.

75.

PV har gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att bortse från relevansen av nationell straffrätt. PV menar att de angripna besluten i första instans inte kunde antas, eftersom de inte var förenliga med belgisk straffrätt. Det finns emellertid anledning att påpeka att tribunalen enbart hänförde sig till ”anställningsförhållandet mellan en tjänsteman och tjänstemannens institution” vilket faktiskt regleras av tjänsteföreskrifterna. Det nu aktuella målet rör nämligen en tvist som uteslutande är hänförlig till unionens offentliga förvaltning och PV:s yrkesverksamhet vid kommissionen.

76.

Frågan som ska prövas är således inte huruvida belgisk straffrätt kan vara tillämplig i det aktuella fallet. Unionsdomstolarna är inte behöriga att tolka belgisk straffrätt. Det är uppenbart att en talan om tolkning av nationell rätt inte kan tas upp till sakprövning. Det tycks vara just detta som tribunalen ville ge uttryck för genom hänvisningen till artikel 270 FEUF. Det finns för övrigt anledning att erinra om att nationella domstolar inte heller är behöriga att uttala sig om tolkningen av tjänsteföreskrifterna, vilket understryker unionens oberoende i sin personalförvaltning.

77.

Dessa överväganden till trots är tjänstemän i unionen enligt artikel 23 första stycket i tjänsteföreskrifterna mycket riktigt skyldiga att ”iaktta gällande lagar och ordningsföreskrifter”, vilket naturligtvis inbegriper straffrätten. Brott mot lagar och förordningar i den stat där institutionen har sitt säte kan kräva att en tjänstemans immunitet upphävs i enlighet med artikel 17 i protokoll nr 7, så att förundersökning vid behov kan genomföras med avseende på tjänstemannen. Som domstolen klargjorde i domen kommissionen/RQ ( 17 )”ändrar ett beslut om upphävande av en tjänstemans immunitet … tjänstemannens rättsliga ställning enbart genom att det skydd som tjänstemannen åtnjuter genom den immunitet mot rättsliga förfaranden som föreskrivs i artikel 11 a i protokoll nr 7 upphävs, eftersom det medför att tjänstemannens ställning som en person som omfattas av medlemsstaternas allmänna rättsregler återupprättas. Tjänstemannen kan därmed, utan att några mellanliggande regler är nödvändiga, bli föremål för olika åtgärder, bland annat frihetsberövande eller åtal, som föreskrivs i dessa allmänna rättsregler.” ( 18 )

78.

Jag vill emellertid framhålla att PV:s uppträdande i egenskap av tjänsteman, vilket är vad som är i fråga i det nu aktuella målet, inte har varit föremål för någon förundersökning av de belgiska rättsliga myndigheterna. Det är snarare PV som anklagat sina kollegor för att ha brutit mot belgisk straffrätt. Detta framhöll tribunalen för övrigt själv i punkt 187 i den överklagade domen. Det är följaktligen oklart hur den påstådda möjligheten att tillämpa belgisk straffrätt på tredje man skulle kunna påverka hans egen ställning som tjänsteman.

79.

Utöver dessa tvivel i fråga om relevansen av nationell straffrätt i detta mål, finns det anledning att framhålla att nationell straffrätt i allmänhet endast har en indirekt inverkan på anställningsförhållandet mellan tjänstemannen och tjänstemannens institution på grund av dess särskilda ändamål. Ett straffrättsligt förfarande avser nämligen iakttagandet av bestämmelser om upprätthållandet av ordningen som har fastställts för att säkerställa att ett helt samhälle ska fungera väl. ( 19 ) Det är däremot inte avsett att reglera en tjänstemans anställningsförhållande i en unionsinstitution.

80.

En överträdelse av straffrätten kan emellertid under vissa omständigheter påverka anställningsförhållandet och ge upphov till en disciplinpåföljd, bland annat om överträdelsen begås av en tjänsteman i tjänsteutövningen och skadar unionens intressen. I och med att syftet med det disciplinära förfarandet är att säkerställa att regler som garanterar att institutionen fungerar väl iakttas, ( 20 ) kan det vara berättigat att inleda ett sådant förfarande på grund av omständigheterna i det enskilda fallet.

81.

Även om ett beteende kan strida mot både en straffrättslig bestämmelse och en disciplinbestämmelse, är det ändå tjänsteföreskrifterna som avgör vilka följder beteendet ska få. En disciplinpåföljd ska nämligen värderas i förhållande till disciplinbestämmelserna, inte i förhållande till den straffrättsliga påföljden. Disciplinmyndigheten kan därmed inte vara skyldig, i sitt val av lämplig disciplinpåföljd, att förbehållslöst beakta de straffrättsliga påföljderna i ett straffrättsligt förfarande mot samma person. ( 21 ) Detta följer av de olika syftena med ett straffrättsligt förfarande och ett disciplinärt förfarande, men också av unionens oberoende i sin personalförvaltning.

82.

Av de skäl som anförs ovan ska det i detta skede av bedömningen slås fast att nationell straffrätt inte avgör hur den europeiska personalförvaltningen ska fungera, tvärtemot vad PV tycks antyda i sitt skriftliga yttrande.

83.

Jag vill också framhålla att frågan huruvida belgisk straffrätt ska tillämpas på andra tjänstemän som PV har anklagat för brott tycks sakna relevans för avgörandet av detta mål, som jag förklarar nedan. Det är för det första utrett att tribunalen inte fastställde några fall som kunde betraktas som mobbning. Det finns inte heller några skäl att slå fast att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna vid sin bedömning av bevisningen. ( 22 ) För det andra finns det inte heller någonting som tyder på att de påstådda brottsliga gärningarna faktiskt har begåtts, eftersom de belgiska domstolarna inte slutgiltigt har prövat anklagelserna.

84.

Allt som PV har kunnat lägga fram som bevisning är belgiska domstolars beslut att höra vissa tjänstemän. Ett sådant domstolsbeslut utgör emellertid inte någon bevisning i juridisk mening, eftersom oskuldspresumtionen kvarstår så länge ingen fällande dom har meddelats. Oskuldspresumtionen stadfästs i artikel 48 i stadgan, vilken motsvarar artikel 6.2 och 6.3 i Europakonventionen. ( 23 ) I unionens sekundärrätt har oskuldspresumtionen stadfästs i Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/343 av den 9 mars 2016 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden, ( 24 ) vilket medlemsstaterna, däribland Konungariket Belgien, är skyldiga att införliva med sin inhemska rättsordning.

85.

Denna oskuldspresumtion beaktas när PV:s kollegor betraktas som misstänkta enligt belgisk straffprocessrätt. En person som är misstänkt och föremål för en utredning ges i allmänhet vissa rättigheter i sitt försvar gentemot rättsväsendet, till exempel rätten att biträdas av en försvarare och rätten att underrättas om anklagelserna mot honom eller hennes, såsom fastställs i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet. ( 25 ) Därför görs det i alla medlemsstaternas rättsordningar tydlig åtskillnad vad beträffar en berörd persons ställning i ett straffrättsligt förfarande. Denna ställning förändras beroende på graden av misstanke mot den person som antas ha begått ett brott. ( 26 )

86.

För fullständighetens skull vill jag i detta hänseende framhålla att oskuldspresumtionen beaktas i regelverket för unionens personal, eftersom det uttryckligen anges i artikel 25 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna att om tjänstemannens handlingar leder till åtal, ska ett slutligt beslut fattas först sedan avgörandet i den domstol som prövar fallet har vunnit laga kraft. Denna regel förklaras även av att brottmålsdomstolar har mer omfattande undersökningsbefogenheter än vad tillsättningsmyndigheten har i förvaltningen. Av det ovan anförda följer att oskuldspresumtionen, i egenskap av garanti för en rättvis rättegång, ska beaktas såväl på det straffrättsliga som på det disciplinära området.

87.

Vad gäller omständigheterna i det nu aktuella fallet tycks allt tala för att förundersökningarna fortfarande befinner sig i ett tidigt skede av förfarandet, vilket innebär att det inte är känt om det finns stöd för misstankarna. De åtgärder som vidtagits av de belgiska domstolarna i detta skede, och som PV har hänvisat till, tjänar endast till att inhämta nödvändig bevisning. ”Salduz-lagen”, som PV har berört i sitt yttrande, ger för övrigt rättigheter och garantier för alla som oavsett ställning hörs av de rättsliga myndigheterna, i enlighet med principerna om en rättvis rättegång. ( 27 ) Av detta följer att det inte är möjligt att av den omständigheten att bestämmelserna i denna lag har tillämpats dra några slutsatser i skuldfrågan för de tjänstemän som hörts av de belgiska rättsliga myndigheterna förrän det straffrättsliga förfarandet har avslutats. Det ska också understrykas att bevisning inte kan ”upprättas”, i motsats till vad PV tycks ha antytt i sitt yttrande, genom att anmälningar görs mot de berörda tjänstemännen. I stället är det de rättsliga myndigheterna som ska bedöma de faktiska omständigheterna och fastställa huruvida de inhämtade uppgifterna utgör giltig bevisning.

88.

De rättsliga myndigheterna har i allmänhet en skyldighet att se till att undersökningarna ska syfta till att få fram sanningen och utreda uppgifter som både är till nackdel och till fördel för den berörda personen, det vill säga att syftet ska vara att få fram bevis såväl för att personen i fråga är oskyldig som skyldig. ( 28 ) De rättsliga myndigheterna ska följaktligen endast väcka åtal om det finns tillräckligt bevisning efter undersökningen. ( 29 ) PV:s resonemang, genom vilket han har insinuerat att de berörda tjänstemännen är skyldiga på den enda grunden att de är föremål för undersökningar, tycks alltså grunda sig på en missuppfattning av principerna för ett straffrättsligt förfarande.

89.

Jag anser, av de skäl som anförs ovan och i synnerhet rör unionens oberoende i sin personalförvaltning och den omständigheten att den nationella straffrätten inte är relevant under de aktuella omständigheterna, att domstolen ska underkänna PV:s resonemang genom vilket han gjort gällande att de angripna besluten i första instans är rättsstridiga på grund av att de vilar på brottsliga gärningar som tjänstemän i kommissionen har begått på belgiskt territorium och att tillsättningsmyndigheten enligt belgisk straffrätt var skyldig att inte anta dem.

90.

Tribunalens konstaterande i punkt 185 i den angripna domen, enligt vilket ”anställningsförhållandet mellan en tjänsteman och tjänstemannens institution enbart regleras av tjänsteföreskrifterna”, visar inte på någon felaktig rättstillämpning, eftersom det ska tolkas så, att tribunalen underkände PV:s resonemang om att nationell straffrätt ska ges företräde framför bestämmelserna om unionens personalförvaltning eller att nationell straffrätt åtminstone utgör en ”källa” till bestämmelserna om unionens personalförvaltning. Resonemanget grundar sig på en missuppfattning av unionsrätten och ska därför underkännas.

91.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att överklagandet inte ska bifallas på den första grunden.

92.

Genom den andra grunden har PV kritiserat tribunalens bedömning i punkterna 184 och 192 i den överklagade domen.

93.

PV har för det första anfört att förklaringen till tribunalens konstaterande i punkt 184 i den överklagade domen, att ingen av de gärningar som PV har betecknat som mobbning eller osant intygande har fastställts som sådant eller varit föremål för en fällande dom i en belgisk nationell domstol, är att kommissionen ”saboterat” förundersökningarna. Kommissionen missbrukade tjänstemännens immunitet genom att systematiskt vägra att tillåta att de misstänkta hördes, i strid med principen om lojalt samarbete i artikel 4 FEU, trots att ingen offentlig myndighetsutövning varit i fråga.

94.

För det andra missuppfattade tribunalen handlingarna i målet när den i punkt 192 i den överklagade domen underkände PV:s invändning om åsidosättande av artikel 11a i tjänsteföreskrifterna med stöd av konstaterandet att en anmälan som en tjänsteman gör mot personer som ska fatta beslut om tjänstemannen inte i sig är tillräcklig för att det ska uppstå en intressekonflikt i deras avseende, samtidigt som PV:s anmälningar mot två av ledamöterna i tillsättningsmyndigheten ledde till förundersökningar. PV menar att denna omständighet borde ha föranlett tribunalen att fastställa att det förelåg en intressekonflikt för dessa ledamöter i tillsättningsmyndigheten i de disciplinära förfarandena CMS 13/087 och CMS 17/025 samt när avsättningsbeslutet av den 21 oktober 2019 fattades efter det sistnämnda disciplinära förfarandet. Tribunalen borde följaktligen ha fastställt att artikel 41 i stadgan, artikel 11a i tjänsteföreskrifterna och artikel 6.5 i bilaga IX till tjänsteföreskrifterna hade åsidosatts.

95.

Kommissionen menar att anmärkningen om bristande lojalt samarbete med de belgiska rättsliga myndigheterna på grund av kommissionens systematiska vägran att tillåta att de misstänkta hördes av undersökningsdomaren är ny och att tribunalen således inte kan klandras för att inte ha uttalat sig i denna fråga. I andra hand anser kommissionen att den hade grund för att avslå de belgiska rättsliga myndigheternas begäran med stöd av artikel 19 i tjänsteföreskrifterna.

96.

Vad gäller anmärkningen om åsidosättande av artikel 11a i tjänsteföreskrifterna har kommissionen anfört att PV inte har kritiserat den rättspraxis som tribunalen grundade sig på, utan att han har grundat sig på faktiska överväganden som gör att anmärkningen inte kan tas upp till prövning och som i vart fall inte gör det möjligt att ifrågasätta tribunalens slutsats i punkt 192 i den överklagade domen. Denna anmärkning riktar sig dessutom mot två förfaranden som tribunalen uttryckligen undantog från sin prövning, det första eftersom det hade utmynnat i ett avsättningsbeslut som sedan återkallades och det andra eftersom det var föremål för ett annat mål.

97.

Prövningen av den andra grunden för överklagandet rör framför allt tribunalens resonemang i punkt 192 i den överklagade domen. Genom detta resonemang underkände tribunalen PV:s argument att två av de tre ledamöterna i den tillsättningsmyndighet som fattade de angripna besluten i första instans hade en intressekonflikt, eftersom de båda två var inblandade i de straffrättsliga förfaranden som inletts i Belgien för mobbning och urkundsförfalskning. PV har anfört åsidosättande av principen om opartiskhet enligt artikel 41.1 i stadgan och artikel 11a i tjänsteföreskrifterna. PV anser också att tribunalens påstående, att den omständigheten att personerna i fråga berörs av de angivna förfarandena inte är tillräcklig för att ifrågasätta deras opartiskhet, ska betraktas som en missuppfattning genom en förvanskning av omständigheterna, i och med att tribunalen fann att de aktuella förfarandena härrörde från anmälningar som klaganden hade gjort i syfte att undkomma det disciplinära förfarandet.

98.

Det ska först framhållas att det anges i artikel 41.1 i stadgan att var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt av unionens institutioner, organ och byråer. Kravet på opartiskhet syftar till att säkerställa likabehandling som är ett av unionens fundament. Jag vill också erinra om att domstolen nyligen, i domen parlamentet/UZ, bekräftade att kravet på opartiskhet även gäller i personalärenden. ( 30 ) I detta sammanhang hänvisar jag till mitt förslag till avgörande i det målet, där jag angav att ”eftersom såväl institutionernas interna arbete som den bild som allmänheten har av unionens institutioner, organ och byråer är avhängiga av att detta krav iakttas, ska kravet omfatta unionsadministrationens alla verksamhetsområden, däribland de aspekter som har samband med unionens personaladministration, såsom tillsättning, befordran och disciplinåtgärder mot anställda.” ( 31 ) Jag menar att det därför inte råder någon tvekan om att kravet på opartiskhet ska tillämpas på ett disciplinärt förfarande, såsom det som är i fråga i det nu aktuella målet.

99.

Artikel 11a i tjänsteföreskrifterna, som PV har åberopat i sitt yttrande, innehåller särskilda regler avsedda att säkerställa att tjänstemännen utför sina arbetsuppgifter utan att några intressekonflikter inverkar menligt på uppdragets fullgörande. ( 32 ) I artikel 11a.1 anges att en tjänsteman i sin tjänsteutövning inte får handlägga ärenden där han direkt eller indirekt har ett personligt intresse, till exempel av familjekaraktär eller av ekonomisk art, som kan innebära att hans oberoende äventyras. Med hänsyn till att dessa regler är ett uttryck för kravet på opartiskhet i vid bemärkelse, anser jag att de ska tolkas mot bakgrund av det opartiskhetsbegrepp som framträder i domstolens praxis. Tribunalen tycks ha valt just det förhållningssättet när den angav i punkt 190 i den överklagade domen, att det fanns anledning att medge att artikel 11a i tjänsteföreskrifterna hade ”ett brett tillämpningsområde, med hänsyn till att de syften avseende oberoende och integritet som eftersträvas genom denna bestämmelse är grundläggande och att den skyldighet som föreskrivs för tjänstemän och övriga anställda är allmän” (min kursivering).

100.

Domstolen har i sin praxis grundat sig på ett opartiskhetsbegrepp som består av två delar. Dels subjektiv opartiskhet, som innebär att ingen företrädare för den berörda institutionen får ta ställning för en part eller hysa en förutfattad mening, dels objektiv opartiskhet, enligt vilken institutionen ska erbjuda tillräckliga garantier för att utesluta alla legitima tvivel vad gäller en eventuell förutfattad mening. Domstolen har i detta avseende angett att det för att visa att organisationen av det administrativa förfarandet inte gav tillräckliga garantier för att utesluta varje form av legitima tvivel om eventuella förutfattade meningar, inte var nödvändigt att styrka en bristande opartiskhet. Det var tillräckligt att det rådde legitima tvivel som inte kunde elimineras. ( 33 ) Det är mot bakgrund av dessa överväganden som domstolen ska pröva tribunalens resonemang.

101.

När det gäller objektiv opartiskhet konstaterade tribunalen i punkterna 193 och 194 i den överklagade domen, efter att i punkterna 180 och 191 i samma dom ha redogjort för sökandens resonemang om en intressekonflikt på grund av inblandning i de straffrättsliga förfaranden som inletts avseende mobbning och urkundsförfalskning av personer som fattat beslut i de disciplinära förfarandena mot honom, att detta resonemang inte hade styrkts med någon bevisning. I det nu aktuella överklagandet har PV inte heller anfört någon omständighet som i större utsträckning gör det möjligt att styrka denna aspekt.

102.

Jag anser följaktligen, såsom anges ovan, ( 34 ) att utgångspunkten måste vara att det inte förekommit någon mobbning i det nu aktuella fallet. Samma sak gäller anklagelsen om att ledamöter i tillsättningsmyndigheten har begått brottsliga handlingar, i och med att de straffrättsliga förfaranden som inletts i Belgien inte har lett till någon fällande dom, något som tribunalen hade fog för att understryka i punkt 184 i den överklagade domen. I och med att de berörda personerna har rätt att göra gällande oskuldspresumtionen, framstår det som uppenbart att den omständigheten att en anmälan har getts in inte i sig är tillräcklig för att föranleda tvivel på medlemmarnas opartiskhet, i avsaknad av andra uppgifter som kan ge stöd för slutsatsen att det föreligger en intressekonflikt. Att dra någon annan slutsats vore att ifrågasätta rätten till oskuldspresumtion som en garanti för en rättvis rättegång och vända på bevisbördan i ett straffrättsligt förfarande, vilket framstår som oförenligt med rättsstatsprincipen.

103.

Dessa överväganden gör det redan här möjligt att underkänna en stor del av PV:s argument om den påstådda missuppfattning som han anser framgår av tribunalens resonemang i punkt 192 i den överklagade domen. Jag anser emellertid att det är nödvändigt att granska denna anmärkning ingående för att undanröja alla eventuella kvarstående tvivel om lagenligheten av domskälen i nämnda dom.

104.

I den ovan angivna punkten förklarade tribunalen att ”sökandens påstående att en anmälan, om den är tillåtlig, är tillräcklig för att en intressekonflikt ska uppstå, skulle få till följd att alla tjänstemän kan försvåra disciplinåtgärder mot dem”, och att ”en tjänsteman som är föremål för ett disciplinärt förfarande helt enkelt skulle kunna anmäla de personer som har till uppgift att fatta beslut i tjänstemannens avseende och därefter anföra en invändning mot dem enligt artikel 11a i tjänsteföreskrifterna”. PV har i detta hänseende anfört att de förfaranden som pågår vid belgisk domstol måste tolkas som mer än ”bara en anmälan” som han ingett i syfte att kringgå det disciplinära förfarandet. PV menar att det är vad förundersökningen leder till som avgör huruvida det föreligger en intressekonflikt.

105.

I tribunalens resonemang, som återges i föregående punkt, kan man skönja en omsorg om att säkerställa opartiskhet i det disciplinära förfarandet samtidigt som en välfungerande förvaltning ska säkerställas. Det framgår av punkterna 189 och 190 i den överklagade domen att tribunalen i högsta grad var medveten om betydelsen av artikel 11a i tjänsteföreskrifterna när den erinrade om att denna bestämmelse ”syftar till att säkerställa oberoende, integritet och opartiskhet hos tjänstemän och övriga anställda”. Tribunalen medgav också mycket riktigt att det var juridiskt ohållbart att tolka begreppet opartiskhet så, att de ledamöter i tillsättningsmyndigheten som var inblandade i förundersökningarna borde ha avstått från att delta i det disciplinära förfarandet, såsom PV har anfört, eftersom det inte fanns något objektivt skäl att ifrågasätta de berörda personernas opartiskhet och det också fanns en icke försumbar risk att förvaltningens arbete skulle försvåras av en sådan tolkning.

106.

Tribunalen hänförde sig närmare bestämt till risken för att en tjänsteman gör en anmälan – på ett sätt som kan betecknas som missbruk – för att det ska uppstå en intressekonflikt och sedan anför invändning mot de personer som har till uppgift att fatta beslut om tjänstemannen och att tjänstemannen således kan motverka föremålet för det disciplinära förfarandet. Jag vill i detta avseende framhålla att PV har gjort flera anmälningar som lett till att ett fyrtiotal tjänstemän och andra anställda i kommissionen har blivit föremål för utredning. Således har PV anklagat ett betydande antal personer i denna institution för mobbning och brottsligt handlande. Denna omständighet är anmärkningsvärd och förtjänar några kommentarer i rättsligt hänseende.

107.

Jag anser att det inte är uteslutet att utövandet av en rättighet, såsom rätten att begära att en tjänsteman fråntas sitt ansvar på grund av en påstådd intressekonflikt, under vissa omständigheter kan kvalificeras som missbruk. Domstolen har vid flera tillfällen angett att enskilda enligt en allmän unionsrättslig princip inte får missbruka unionsrätten eller åberopa den i bedrägligt syfte. ( 35 ) För att ett förfarandemissbruk ska anses vara styrkt krävs det såsom framgår av rättspraxis dels att det föreligger vissa objektiva förhållanden av vilka det framgår – trots att de villkor som uppställs i unionsrätten formellt sett är uppfyllda – att syftet med de berörda unionsbestämmelserna inte har uppnåtts, dels att det föreligger en subjektiv faktor, nämligen en avsikt att erhålla en förmån som följer av unionsrätten genom att på ett konstlat sätt konstruera de omständigheter som krävs för att erhålla förmånen. ( 36 )

108.

Tribunalen avstod visserligen från att uttryckligen kvalificera PV:s beteende som missbruk enligt de kriterier som utvecklats i rättspraxis, men det framgår ändå av punkt 192 i den överklagade domen att den hyste allvarliga tvivel på att PV:s anmälningar mot de berörda tjänstemännen var välgrundade. Tribunalen tycks i detta sammanhang ha haft fog för att uttrycka vissa farhågor om att den tolkning som PV förespråkade kunde innebära en risk för ett riktigt genomförande av det disciplinära förfarandet, inte minst med hänsyn till dels det synnerligen stora antalet anmälningar mot flera tjänstemän vid kommissionen, dels avsaknaden av bevis för mobbning och brottsliga gärningar under de aktuella omständigheterna.

109.

Om inte dessa anmälningar hade gjorts i det enda syftet att försvåra tillsättningsmyndighetens arbete, skulle man nämligen rimligen ha kunnat förvänta sig att PV skulle ha kunnat styrka några situationer av mobbning, vilket uppenbarligen inte är fallet. Då det inte finns några tecken på motsatsen uppkommer frågan om PV verkligen har handlat i god tro, som unionsrätten kräver, eller om han snarare hade för avsikt att utnyttja det skydd som ges i artikel 11a i tjänsteföreskrifterna, såsom den tolkats mot bakgrund av kravet på opartiskhet, för att uppnå syften som uppenbarligen inte varit unionslagstiftarens avsikt, nämligen att en tjänsteman ska kunna sabotera förvaltningens arbete och skada sina kollegor.

110.

Om så är fallet skulle detta beteende utan tvivel uppfylla kraven för att betecknas som rättsmissbruk, vilket skulle innebära att han ska nekas den rätt som ges genom den angivna bestämmelsen. ( 37 ) PV skulle med andra ord inte kunna göra gällande artikel 11a i tjänsteföreskrifterna. I slutändan rör det sig emellertid om en sakfråga som tribunalen tycks ha besvarat tillräckligt klart på grundval av en bedömning av de faktiska omständigheterna. Tribunalens försiktiga förhållningssätt i fråga om PV:s inställning till förvaltningen, särskilt i det disciplinära förfarandet i fråga, tycks ha varit berättigat med hänsyn till de särskilda omständigheterna i detta mål. Min slutsats blir av dessa skäl att tribunalens resonemang inte vilar på någon felaktig rättstillämpning.

111.

Trots övervägandena ovan anser jag inte att domstolen behöver ge något uttömmande svar på frågan huruvida tribunalen skulle ha kunnat avvisa PV:s resonemang genom att påtala att hans beteende är att betrakta som missbruk, eftersom oskuldspresumtionen och avsaknaden av bevis för motsatsen i vart fall i sig utgör solida argument för att slå fast att kravet på opartiskhet inte har åsidosatts på grund av att vissa ledamöter i tillsättningsmyndigheten som anmälts av PV deltog i beslutsfattandet. Behovet av att förhindra missbruk i allmänhet, vilket tribunalen hänförde sig till, utgör enligt min mening bara ytterligare ett argument till stöd för ett resonemang som redan är tillräckligt övertygande.

112.

Prövningen av den andra grunden för överklagandet, som närmare bestämt rör skälen i punkterna 189–194 i den överklagade domen, visar inte på någon felaktig rättstillämpning. Tribunalen gjorde tvärtom en riktig bedömning när den fastställde tillämpningsområdet för artikel 11a i tjänsteföreskrifterna, tolkad mot bakgrund av principen om opartiskhet i artikel 41.1 i stadgan, och beslutade att den omständigheten att vissa ledamöter i tillsättningsmyndigheten som varit föremål för anmälningar från PV deltog, inte gav upphov till någon intressekonflikt som kunde innebära att besluten de fattade om PV i det disciplinära förfarandet var rättsstridiga.

113.

Den risk som tribunalen berörde i punkt 192 i den överklagade domen, att missbruk av principen om opartiskhet gör att förvaltningen inte kan fungera som den ska, inte minst på bekostnad av ett korrekt genomförande av det aktuella disciplinära förfarandet, motiveras av de särskilda omständigheterna i målet, det vill säga den omständigheten att PV gjort ett synnerligen stort antal anmälningar mot flera olika tjänstemän i kommissionen trots att det inte fanns någon bevisning för att dessa tjänstemän hade gjort sig skyldiga till mobbning eller brottsliga gärningar. Jag anser följaktligen att PV:s resonemang om ett påstått åsidosättande av kravet på opartiskhet ska underkännas.

114.

Efter denna bedömning anser jag att den andra grunden för överklagandet ska underkännas. Jag föreslår att överklagandet inte ska bifallas på denna grund.

115.

Genom den åttonde grunden har PV anfört att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning i två avseenden när den tog ställning till huruvida hans yrkande om ogiltigförklaring av avsättningsbeslutet av den 26 juli 2016 kunde tas upp till prövning.

116.

Tribunalen hade för det första inte fog för att i punkt 81 i den överklagade domen fastställa att tillsättningsmyndigheten hade kvittat PV:s skulder till kommissionen mot de belopp som kommissionen skulle betala till honom. Återkallelsen av avsättningsbeslutet undanröjde med retroaktiv verkan alla följder av detta beslut, inte minst fastställandet av otillåten frånvaro. Skulderna borde följaktligen ha ogiltigförklarats och avdragen på hans lön borde ha återbetalats till följd av återkallelsen, vilket betyder att någon kvittning inte borde ha kunnat göras.

117.

För det andra gjorde sig tribunalen skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 82 i den överklagade domen konstaterade att de ekonomiska följderna av avsättningsbeslutet var utjämnade innan talan väcktes i mål T‑786/16. Tillsättningsmyndigheten kvittade inte de ekonomiska följderna av sitt avsättningsbeslut, eftersom den för det ändamålet borde ha betalat ut ett ekonomiskt och ideellt skadestånd till PV.

118.

Kommissionen menar för det första att ogiltigförklaringen av det disciplinära förfarandet på grund av avsaknad av utredning inte undanröjde de tidigare fattade besluten, vilka var skälet till att förfarandet inleddes och vilka var helt fristående och oberoende av nämnda förfarande. För det andra var det riktigt att de ekonomiska effekterna av återkallelsen av avsättningsbeslutet hade jämnats ut.

119.

Granskningen av den åttonde grunden är på domstolens begäran inriktad på tribunalens resonemang i punkterna 81 och 82 i den överklagade domen, i vilka tribunalen slog fast att PV:s talan om ogiltigförklaring av avsättningsbeslutet av den 26 juli 2016 inte kunde tas upp till prövning. PV har närmare bestämt bestritt tribunalens konstaterande i punkt 82 i den överklagade domen, att yrkandet om ogiltigförklaring av avsättningsbeslutet av den 26 juli 2016 saknar föremål, eftersom detta beslut hade återkallats och dess ekonomiska följder var utjämnade innan talan väcktes i mål T‑786/16. PV menar att tillsättningsmyndigheten inte hade kvittat de ekonomiska följderna av avsättningsbeslutet, eftersom PV för detta ändamål borde ha erhållit skadestånd för ekonomisk och ideell skada till följd av denna avsättning.

120.

Såsom generaladvokaten Kokott förklarade i sitt förslag till avgörande i målet Wunenburger/kommissionen ( 38 ) innebär kravet på ett berättigat intresse av att få saken prövad att det på processrättslig nivå säkerställs att domstolarna inte används för att de ska lämna sakkunnigutlåtanden genom att klargöra rent hypotetiska rättsfrågor. Kravet på ett berättigat intresse av att få saken prövad är därför ett nödvändigt villkor för upptagande till sakprövning, vilket kan vara relevant på olika stadier av förfarandet. Detta intresse måste obestridligen föreligga redan när talan väcks. Ett sådant intresse måste emellertid även finnas efter det att talan väckts och kvarstå fram till dess att domstolen dömt i saken. ( 39 )

121.

Om ett berättigat intresse av att få saken prövad upphör först under ett pågående rättsligt förfarande, är det förvisso inte längre motiverat att döma i saken. Samtidigt kan man emellertid inte kräva av klaganden att han ska godta att hans talan som ursprungligen kunnat tas upp till sakprövning utan vidare ogillas och att han förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Det enda rimliga i ett sådant fall är att förklara att det saknas anledning att pröva saken, varigenom det å ena sidan framkommer att grunden för talan bortföll först efter det att den väckts, och, å andra sidan, att negativa konsekvenser för klaganden med avseende på kostnaderna, kan undvikas.

122.

Enligt rättspraxis kan klagandens berättigade intresse av att få saken prövad bestå till följd av, för det första, risken för att en (påstått) rättsstridig handling från en unionsinstitution upprepas. Artikel 266.1 FEUF förpliktar nämligen den institution som antagit den ogiltigförklarade rättsakten att ”vidta de åtgärder som krävs för att följa domstolens dom”, vilket i praktiken betyder att institutionen är skyldig att beakta ogiltighetsgrunderna i nämnda dom för det fall den väljer att sedan ersätta den ogiltigförklarade rättsakten. ( 40 ) Ett berättigat intresse av att få saken prövad kan för det andra kvarstå om ett beslut om en talan om ogiltigförklaring är viktigt för ett eventuellt skadeståndsyrkande från klaganden. För det tredje kan klaganden i vissa fall, särskilt i tvister rörande tjänstemän, ha ett intresse av att nedvärderande uttalanden om honom undanröjs, så att han rentvås för framtiden.

123.

Den överklagade domen rör det andra av de tre exemplen, det vill säga ett skadeståndsyrkande från klaganden. Domstolen har i detta hänseende slagit fast att det ska göras en konkret bedömning av frågan huruvida klaganden fortfarande har ett berättigat intresse av att få saken prövad, varvid det bland annat ska tas hänsyn till konsekvenserna av den påstådda rättsstridigheten och arten av den skada som klaganden påstår sig ha lidit. ( 41 ) PV:s situation ska i det nu aktuella målet granskas mot bakgrund av dessa principer. I denna granskning är det också nödvändigt att undersöka huruvida tribunalen beaktade dessa principer i sitt resonemang.

124.

Det ska först framhållas att PV inte befinner sig i den situation som anges ovan i punkt 121. PV:s talan om ogiltigförklaring var inte ”utan föremål” på grund av att det berättigade intresset av att få saken prövat försvunnit under det pågående domstolsförfarandet utan snarare på grund av att det omtvistade beslutet hade upphört att existera innan talan väcktes. Tillsättningsmyndigheten återkallade nämligen sitt avsättningsbeslut den 24 juli 2017, det vill säga innan talan väcktes vid tribunalen. Det var mot den bakgrunden som tribunalen i punkt 80 i den överklagade domen erinrade om den grundläggande skillnaden mellan ett ”upphävande”, som endast innebär att beslutet upphör att existera i framtiden ( 42 ), och ett ”återkallande” av beslutet, som har en retroaktiv verkan. Tribunalen fastställde därefter, i punkt 82 i den överklagade domen, att återkallandet av det aktuella avsättningsbeslutet innebar att beslutet upphörde att existera med retroaktiv verkan och, följaktligen, eftersom det angripna beslutet inte längre existerade, inte kunde vara till nackdel för PV. Detta konstaterande är enligt min mening juridiskt sett oantastligt.

125.

Vad beträffar förekomst av ett berättigat intresse av en skadeståndstalan, vill jag erinra om att domstolen har slagit fast att en skadeståndstalan är en ”självständig” form av talan, som har en särskild funktion i rättsmedelssystemet och är underkastad villkor som utformats med hänsyn till dess särskilda syfte. ( 43 ) Att väcka talan om ogiltigförklaring av en rättsakt utgör följaktligen inte ett nödvändigt första steg för att kunna väcka talan om ersättning för den skada som följer av rättsakten. ( 44 ) I det sammanhang som det nu aktuella målet ingår i, bifogade PV faktiskt ett skadeståndsyrkande till sin talan om ogiltigförklaring. Följaktligen tycks avsaknaden av berättigat intresse av att få saken prövad i talan om ogiltigförklaring inte vara avgörande för att fastställa huruvida skadeståndsyrkandet kunde tas upp till prövning. Däremot anser jag att det är nödvändigt att avgöra huruvida villkoren för att talan ska kunna tas upp till prövning och villkoren i artikel 340 andra stycket FEUF var uppfyllda i det aktuella fallet, just med hänsyn till dess ”självständiga” karaktär.

126.

När det gäller villkoren för skadeståndsyrkandet ( 45 ) hyser jag vissa tvivel på att de är uppfyllda i det nu aktuella fallet. I synnerhet förefaller det tveksamt att det kan finnas ett orsakssamband mellan avsättningsbeslutet, vilket tillsättningsmyndigheten själv återkallade, och den ekonomiska skada som PV påstår sig ha lidit. Som tribunalen angav i punkt 81 i den överklagade domen fick återkallandet av avsättningsbeslutet av den 24 juli 2017 till följd dels att PV återinträdde i tjänst vid kommissionen från och med den 16 september 2017, dels att han retroaktivt beviljades lön och semesterdagar för perioden 1 augusti 2016–15 september 2017.

127.

Det ska också framhållas att tillsättningsmyndigheten hade kvittat PV:s skulder till kommissionen mot de belopp som kommissionen skulle betala ut till PV för den ovan angivna perioden och sedan betalat ut 9550 euro till PV. Avsättningsbeslutet av den 26 juli 2016 hade följaktligen återkallats och dess ekonomiska verkningar var utjämnade, som tribunalen mycket riktigt framhöll i punkt 82 i den överklagade domen. PV har visserligen gjort gällande i sitt överklagande att denna kvittning var omotiverad, men det kan bemötas med att återkallandet av avsättningsbeslutet inte innebar att de tidigare besluten upphörde att existera, i vilka fastställdes en otillåten frånvaro som låg till grund för det disciplinära förfarandet. Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den godkände kvittningen mellan klagandens skulder till följd av otillåten frånvaro och de belopp som kommissionen var skyldig klaganden för den aktuella perioden. Under dessa omständigheter är det svårt att förstå hur PV skulle ha kunnat lida ekonomisk skada.

128.

Granskningen av tribunalens resonemang i punkterna 81 och 82 i den överklagade domen gör det inte möjligt att fastställa någon felaktig rättstillämpning. Mot bakgrund av det ovan anförda är jag benägen att i likhet med tribunalen anse att det saknas ett berättigat intresse av att få saken prövad, inte minst då det inte finns någon rättsakt som går PV emot. Allt tyder nämligen på att det avsättningsbeslut som PV angripit återkallades med retroaktiv verkan innan talan om ogiltigförklaring väcktes. Således har det inte längre någon verkan som kan gå honom emot. Tribunalen gjorde därmed en riktig bedömning när den slog fast att talan om ogiltigförklaring inte kunde tas upp till sakprövning.

129.

Vad beträffar PV:s skadeståndsyrkande anser jag att PV:s resonemang inte gör det möjligt att bedöma i vilken utsträckning han kan ha lidit ekonomisk skada, eftersom den kvittning som kommissionen gjorde var berättigad, såsom tribunalen slog fast i sin dom. Jag anser följaktligen att PV:s resonemang till stöd för en påstådd rätt till ersättning inte kan godtas.

130.

Av ovan angivna skäl föreslår jag att överklagandet inte ska bifallas på den åttonde grunden.

131.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska slå fast att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första, den andra och den åttonde grunden.