1.

Under 1900-talets sista år tog sig Europeiska unionen inom ramen för det civilrättsliga samarbete som först föreskrevs i Maastrichtfördraget ( 2 ) och därefter i Amsterdamfördraget, ( 3 ) an de familjerättsliga problem som hängde samman med integrationsfenomenet.

2.

Efter en första konvention som aldrig trädde i kraft ( 4 ) följde, vad beträffar domstols behörighet i äktenskapsmål, förordning (EG) nr 1347/2000, ( 5 ) vilken upphävdes genom förordning (EG) nr 2201/2003, ( 6 ) som är det nu gällande instrumentet. ( 7 )

3.

Domstolen har tolkat artikel 3 i förordning nr 2201/2003 i flera mål om förhandsavgörande. ( 8 ) Om jag inte misstar mig handlar inget av dem om den betydelse det skulle kunna fått för domstolens tolkning om den hade godtagit att en av makarna (eller båda) hade mer än en hemvist.

4.

I förevarande mål ges domstolen således tillfälle att besvara en fråga som uppkommit inom andra områden, ( 9 ) men som ännu inte har besvarats inom det här aktuella. För att domstolen ska kunna lämna ett svar måste först begreppet ”hemvist” avgränsas, när det används för att fastställa vilken domstol som har internationell behörighet i mål om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap.

5.

I skäl 1 anges följande:

”Europeiska gemenskapen har satt som mål att upprätta ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, där den fria rörligheten för personer garanteras. I detta syfte skall gemenskapen bland annat besluta om sådana åtgärder rörande civilrättsligt samarbete som behövs för att den inre marknaden skall fungera väl.”

6.

I skäl 8 anges följande:

”Med avseende på äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap bör denna förordning endast tillämpas på äktenskapets upplösning och bör inte avse sådana frågor som orsakerna till äktenskapsskillnaden, förmögenhetsrättsliga konsekvenser av äktenskapet eller andra frågor som har samband med dessa.”

7.

Artikel 3 har följande lydelse:

”1.   Behörighet att ta upp frågor om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap skall tillkomma domstolarna i den medlemsstat

…”

8.

Den irländska medborgaren FA ingick år 1994 äktenskap med den franske medborgaren IB i Irland. Makarna har tre numera myndiga barn.

9.

Den 28 december 2018 ansökte IB om äktenskapsskillnad vid Tribunal de grande instance de Paris (Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike).

10.

Genom beslut som juge aux affaires familiales du Tribunal de grande instance de Paris (familjemålsdomaren vid Förstainstansdomstolen i Paris, Frankrike) meddelade den 11 juli 2019 slogs fast att franska domstolar saknar behörighet att pröva ansökan om äktenskapsskillnad. Beslutet byggde på följande faktiska omständigheter:

11.

IB överklagade förstainstansdomstolens beslut till Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris, Frankrike) och yrkade att det skulle upphävas och att det skulle slås fast att fransk domstol hade lokal behörighet att pröva talan om äktenskapsskillnad. Han förnekade bland annat att han inte skulle ha önskat ”permanent eller stadigvarande etablera centrum för sina intressen” i Frankrike ”med avsikt att denna situation skall bli varaktig”.

12.

FA yrkade att appellationsdomstolen skulle fastställa det överklagade beslutet.

13.

Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) fann att IB minst sex månader innan han väckte talan om äktenskapsskillnad permanent och stadigvarande hade bosatt sig i Frankrike, utan att för den delen ha förlorat sin bosättning i Irland, dit han fortfarande hade familjeanknytning och dit han återvände av personliga skäl lika regelbundet som tidigare.

14.

Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) fann följaktligen att IB ska anses ha haft en bosättning i Frankrike som framstår som permanent och stadigvarande och som därmed utgör hans hemvist, samtidigt som han hade hemvist med samma kännetecken i Irland

15.

Härav drog Cour d’appel de Paris (Appellationsdomstolen i Paris) slutsatsen att såväl franska domstolar som irländska domstolar var behöriga att pröva ansökan om äktenskapsskillnad enligt artikel 3.1 a femte och sjätte strecksatsen i förordning EG nr 2201/2003.

16.

Mot bakgrund av detta anser nämnda domstol att det är nödvändigt att få reda på hur begreppet ”hemvist” ska tolkas, och har därför hänskjutit följande tolkningsfråga till EU-domstolen:

”När det, såsom i förevarande fall, framgår av de faktiska omständigheterna att en av makarna lever i två medlemsstater, kan denne make då anses ha hemvist – i den mening som avses i artikel 3 i förordning 2201/2003 och vid tillämpning av denna bestämmelse – i två medlemsstater med följden att när de villkor som föreskrivs i denna artikel är uppfyllda i två medlemsstater är domstolarna i båda dessa medlemsstater behöriga att pröva en ansökan om äktenskapsskillnad?”

17.

Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolen den 30 juni 2020.

18.

Skriftliga yttranden har getts in av FA, den tyska, den franska, den irländska och den portugisiska regeringen samt kommissionen.

19.

Den 17 februari 2021 bad IB i ett motiverat yttrande att muntlig förhandling skulle hållas. Han samtyckte emellertid mot bakgrund av hälsokrisen till att den ersattes av skriftliga yttranden, och domstolen beslutade i enlighet med detta. I stället för att hålla förhandling gav förutom IB, den franska och den irländska regeringen samt kommissionen in sådana yttranden.

20.

Tolkningsfrågan har som utgångspunkt att en person ”lever i två medlemsstater”. ( 10 ) Den hänskjutande domstolen vill veta vilken betydelse den faktorn har för att avgöra vilken domstol som är behörig att pröva en ansökan om äktenskapsskillnad.

21.

För att kunna besvara denna fråga måste det först avgöras vad som avses med en vuxen persons ”hemvist” enligt artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003. Om det bekräftas att IB kan ha hemvist, i den mening som avses i den bestämmelsen, i två medlemsstater, måste det prövas huruvida domstolarna i båda dessa medlemsstater är lika behöriga att pröva ansökan om äktenskapsskillnad.

22.

För att underlätta förståelsen av den tillämpliga bestämmelsen ska jag börja med att beskriva bakgrunden till den.

23.

Förordning 2201/2003 innehåller internationella behörighetsbestämmelser för äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt bestämmelser om erkännande och verkställighet av domar och om samarbete mellan myndigheter i alla unionens medlemsstater utom Danmark.

24.

Detta är inte det första instrumentet inom det här området. Som jag tidigare har nämnt ingicks år 1998 en konvention rörande samma frågor (även om den var mer begränsad när det gällde föräldraansvar). Den åtföljdes av en förklarande rapport där skälen till reglerna i konventionen redovisas. ( 11 )

25.

1998 års konvention trädde aldrig i kraft. När gemenskapen kort därefter fick behörighet på området för civilrättsligt samarbete, införlivades dess artiklar i förordning nr 1347/2000, i vilken det i skäl 6 hänvisas till kontinuiteten mellan instrumenten.

26.

Tre år senare ersatte förordning nr 2201/2003 förordning nr 1347/2000, och dess tillämpningsområde utsträcktes till att omfatta förfaranden och domar i mål om föräldraansvar som inte har anknytning till äktenskapsmål. Samtidigt förblev de internationella behörighetsbestämmelserna för tvister om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap oförändrade.

27.

Förordning nr 2201/2003 upphör att gälla den 1 augusti 2022, eftersom förordning (EU) 2019/1111 ( 12 ) antogs den 25 juni 2019 för att komma till rätta med brister i tillämpningen av den förstnämnda förordningen vad beträffar förfaranden som involverar barn. De internationella behörighetsbestämmelserna för situationer med kris i äktenskapet ändras inte.

28.

Den omständigheten att behörighetsbestämmelserna för mål om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap är identiska i de på varandra följande instrumenten, och avsaknaden av en förklaring till dem i förordning nr 2201/2003, innebär att de tidigare instrumenten (bland annat genom härledning från Borrásrapporten) blir en central faktor, om än inte den enda, för att förstå begreppet ”hemvist” i artikel 3 i den förordningen. ( 13 )

29.

Artikel 3 i förordning nr 2201/2003 ingår i ett instrument som inom dess eget tillämpningsområde syftar till att säkerställa den fria rörligheten för personer inom det europeiska området för frihet, säkerhet och rättvisa. ( 14 )

30.

En korrekt tolkning av den fria rörligheten innebär att medlemsstaterna ska avstå från att införa direkta begränsningar för dess utövande och från att skapa hinder som får liknande avskräckande verkan.

31.

Skillnader mellan medlemsstaterna inom det familjerättsliga området eller svårigheter för en person att få sitt civilstånd erkänt i andra medlemsstater än den stat där det har uppkommit, kan få sådan avskräckande verkan.

32.

Unionslagstiftaren var medveten om detta och införde därför enhetliga regler för att underlätta möjligheterna till domstolsprövning i medlemsstaterna i mål om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap som innehåller något utländskt inslag, och för ömsesidigt erkännande av de avgöranden som meddelas. ( 15 )

33.

I artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003 nämns upprepade gånger den plats där en av makarna eller båda har hemvist för att ange vilka domstolar som är behöriga att pröva sådana tvister.

34.

I flera av Europeiska unionens instrument för civilrättsligt samarbete på familjerättens område används, i överensstämmelse med vissa multilaterala internationella konventioner, ( 16 ) den berörda partens (de berörda parternas) hemvist för att fastställa den internationella behörigheten (direkt eller i samband med erkännande av avgöranden) och som anknytningsmoment i lagvalsreglerna. ( 17 )

35.

Hemvist är även ett vanligt kriterium inom andra unionsrättsliga områden ( 18 ) och i internationella konventioner. ( 19 ) Gemensamt för dessa bestämmelser är att de inte brukar definiera det begreppet och inte heller hänvisa till medlemsstaternas (eller konventionsstaternas) rättsordningar för tolkningen av det. ( 20 )

36.

I dagligt tal betecknar uttrycket ”hemvist” en regelbunden eller stadigvarande vistelse på en viss plats. En användning av detta begrepp i rättslig hänseende kräver emellertid något mer än bara en tolkning som bygger på ordets vanliga betydelse. ( 21 )

37.

Ingresserna, de förklarande rapporterna, förarbetena och domstolens rättspraxis tenderar att identifiera hemvisten med den plats där personen har ”centrum för sina intressen”. För att fastställa den platsen generellt används vissa anknytningsfaktorer och i det enskilda fallet bedöms dessa faktorer mot bakgrund av de aktuella omständigheterna. ( 22 )

38.

Vad som utmärker de intressen, samt de relevanta aspekter och indikationer (det vill säga anknytningsfaktorer) som bestämmer en persons hemvist, framgår av det sammanhang i vilket den bestämmelse som innehåller detta behörighetskriterium ingår. Hänsyn ska dessutom tas till syftet med den bestämmelsen samt det regelverk i vilket den ingår.

39.

Hemvist, inom ramen för förordning nr 2201/2003, är ett självständigt begrepp som ska tolkas självständigt, vilket domstolen har påpekat vid upprepade tillfällen. ( 23 ) Sammanhanget och syftet med bestämmelserna i den förordningen anger således gränserna för användning av analogier och av överföringar mellan olika rättsliga områden. ( 24 )

40.

Domstolen har med avseende på barns hemvist i mål om föräldraansvar, likställt denna med centrum för deras intressen, vilket fastställs med hjälp av ett antal indikationer

41.

Enligt domstolen kan definitioner och tolkningar av det begreppet inom andra delar av unionsrätten (bland annat områdena social trygghet och personalrätt) inte användas utan vidare. Just på grund av att sammanhanget inte är detsamma kan de ”inte direkt överföras på bedömningen av barns hemvist i den mening som avses i artikel 8.1 i [förordning nr 2201/2003]”. ( 28 )

42.

Samma synsätt kan användas, i tillämpliga delar, när det gäller preciseringen av begreppet den avlidnes hemvist i förordning (EU) nr 650/2012. ( 29 )

43.

I skälen i den förordningen anges att hemvisten kan anses vara den plats ”där den avlidnes familj hade sina huvudsakliga intressen och den avlidne hade sitt sociala liv” och där föreslås att den ska fastställas genom en helhetsbedömning av omständigheterna kring den avlidnes liv under de år som föregick dödsfallet och vid tidpunkten för dödsfallet, med beaktande av alla relevanta omständigheter, särskilt hur varaktig och regelbunden den avlidnes vistelse i den berörda staten varit, förhållandena vid vistelsen samt skälen till denna”. Den på detta sätt fastställda hemvisten ”bör ha en nära och stabil koppling till den berörda staten med beaktande av de specifika målen för denna förordning”. ( 30 )

44.

Avslutningsvis är hemvist ett (indirekt) kriterium för domstols behörighet och i förlängningen ett anknytningsmoment i lagvalsregeln i förordning (EU) 2015/848 om insolvensförfaranden. ( 31 )

45.

Enligt artikel 3.1 i den förordningen anses platsen för gäldenärens ”huvudsakliga intressen” vara dennes hemvist, när det rör sig om en enskild person. I detta sammanhang är det ekonomiska och finansiella intressen som är av betydelse. De indikationer som ska bedömas är de som gör det möjligt för tredje man att lätt identifiera denna ”plats för de huvudsakliga intressena”. ( 32 )

46.

Genom sin flexibilitet är det beskrivna synsättet lämpligt för att bestämma hemvisten enligt artikel 3 i förordning nr 2201/2003, vilket gör att det kan fastställas att domstolarna i en medlemsstat är behöriga i mål om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap.

47.

Det finns i förordningen ingen vägledning om vilken ”hemvisten” är för en vuxen som befinner sig i en äktenskapskris eller hur den ska fastställas, och det finns heller ingen hänvisning till de nationella rättsordningarna för att fastställa detta. Denna avsaknad är ett avsiktligt val (liksom i de tidigare instrumenten).

48.

Detta beskrivs på följande sätt i Borrásrapporten:

49.

Mot bakgrund av kontinuiteten mellan 1998 års konvention och den nu gällande förordningen, kan slutsatsen dras att de nuvarande internationella behörighetsbestämmelserna för mål om äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap bygger på samma syfte.

50.

Preciseringen av de intressen som har betydelse för att fastställa makarnas hemvist och valet av anknytningsfaktorer som gör att den genom en samlad bedömning kan fastställas i varje enskilt fall, ska som nämnts göras självständigt, mot bakgrund av bestämmelsens sammanhang och det mål som eftersträvas med förordning nr 2201/2003. ( 37 )

51.

Det ska dessutom erinras om att situationen i sådana här fall kan förändras snabbt, just på grund av äktenskapskrisen. Det händer ofta att hemvisten ändras och eventuellt återvänder därefter en av makarna till sin ursprungliga medlemsstat, om makarna har olika medborgarskap.

52.

Hemvist och medborgarskap i en medlemsstat utgör de centrala faktorerna i avsnitt 1 (”Äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering av äktenskap”) i kapitel II (”Domstols behörighet”) i förordning nr 2201/2003.

53.

Dessa faktorer har två funktioner, nämligen att fastställa den internationella behörigheten vid tvister rörande äktenskapskriser, enligt artikel 3, och att avgränsa räckvidden av det avsnittet, enligt artiklarna 6 och 7. ( 38 )

54.

Begreppet ”hemvist” är detsamma i båda fallen, vilket innebär att den definition som används inom ramen för artikel 3.1 är relevant för artiklarna 6 och 7. Detta följer av skäl 8 i förordning nr 1347/2000, vilken föregick den nuvarande förordningen, enligt vilken förordningen även ska tillämpas på medborgare från tredje land ”med en tillräckligt stark anknytning till någon av medlemsstaternas territorium, i enlighet med de behörighetskriterier som anges i förordningen”. ( 39 )

55.

För situationer med äktenskapskris, föreskriver artikel 3.1 a och b i förordning nr 2201/2003 internationella behörighetsregler som bygger på en av makarnas, eller bådas, personliga förhållanden. Det rör sig om exklusiva behörighetsregler mellan vilka det inte finns någon rangordning. ( 40 )

56.

Förteckningen över behörighetsregler återger kriterierna i artikel 3 i förordning nr 1347/2000, och den återger i sin tur kriterierna i artikel 2 i 1998 års konvention. Vad beträffar hemvist rör dessa kriterier

57.

I Borrásrapporten förklaras valet av behörighetsbestämmelser och det alternativa förhållandet mellan dem: de är anpassade till parternas intressen, de innebär en flexibel reglering som är anpassad till människors rörlighet och de visar på närhet, i betydelsen verkligt band mellan personen och en medlemsstat. Avsikten är kort sagt att ”hjälpa enskilda utan att rättssäkerheten går förlorad”. ( 42 )

58.

Domstolen har anammat dessa förklaringar i flera domar som har meddelats med avseende på artikel 3.1 i förordning nr 2201/2003. ( 43 )

59.

I Borrásrapporten anges även att möjligheten att väcka talan på den plats där endast en av makarna har centrum för sina intressen, när det inte är den plats där svaranden har centrum för sina intressen och det inte heller finns någon överenskommelse mellan makarna, finns med i texten på grund av att det var ett nödvändigt villkor för att vissa stater skulle godkänna 1998 års konvention. ( 44 )

60.

Detta avspeglar ett beaktande av det ovannämnda fallet där en make till följd av krisen i äktenskapet flyttar till en annan medlemsstat. ( 45 ) En sådan flytt innebär ofta att den maken, ibland omedelbart, återvänder till den stat där han eller hon hade hemvist innan han eller hon gifte sig eller till den stat där han eller hon är medborgare. I sådana fall kan det anses finnas en anknytning mellan individen och domstolsstaten, även om ingen objektiv geografisk närhet ännu har befästs.

61.

Det begrepp som behörighetsbestämmelserna i artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003 bygger på

62.

För att en vuxen persons vistelse ska anses vara dennes ”hemvist” är det inte alltid nödvändigt att det har gått en viss tid. Det är heller inte nödvändigt att den objektiva geografiska närheten mellan personen och den domstol som prövar målet om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap befästs under den tiden.

63.

Skälet till att det i artikel 3.1 a femte och sjätte strecksatsen i förordning nr 2201/2003 föreskrivs att vissa tidsmässiga villkor ska vara uppfyllda förutom hemvisten, är att dessa villkor inte är väsentliga för att bosättningen ska anses utgöra ”hemvist”. ( 46 )

64.

Kravet att sökanden ska ha haft hemvist i staten i ett år, eller i sex månader om sökanden är medborgare (i förekommande fall har ”domicil”) där, minskar betydelsen av ”tidsfaktorn” som indikation på att bosättningen ska anses utgöra hemvist.

65.

Detta kan således uppfattas så att enligt artikel 3 i förordning nr 2201/2003, är det möjligt för en make att nästan omedelbart (eller efter en kortare tid) få hemvist till följd av den flytt som följer på krisen i äktenskapet.

66.

Mot bakgrund av detta kan den fysiska närvarons varaktiga, regelbundna eller oavbrutna karaktär som normalt sett är utmärkande för ”hemvisten”, kompletteras, eller till och med ersättas, av den vuxna personens avsikt att etablera sig och integreras i en annan stat (eller att återetablera sig och återintegreras i ursprungsstaten) och därmed få en ny hemvist och ge upp den tidigare. ( 47 )

67.

Denna avsikt kan finnas redan från början eller växa fram successivt. I båda fallen måste den kunna identifieras med hjälp av konkreta åtgärder eller yttre tecken för att den ska beaktas. ( 48 ) I annat fall blir behörighetsbestämmelsen alltför komplicerad eller till och med omöjlig att tillämpa.

68.

För att slå fast att en person har centrum för sina levnadsintressen (eller i förekommande fall en avsikt att etablera det) på en plats, i den mening som avses i artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003, ska, liksom inom andra näraliggande områden, ( 49 ) alla faktorer som kan visa att det finns en nära koppling mellan personen och den platsen beaktas.

69.

Sådana faktorer kan vara förhållandena under vistelsen samt skälen till denna och, med de ovan beskrivna nyanserna, dess varaktighet och regelbundenhet. Tecken på detta kan bland annat vara att

70.

Betydelsen av dessa eller liknande indikationer (det är som nämnts inte en uttömmande förteckning) ( 50 ) bekräftas av domstolens rättspraxis rörande ett litet barns eller ett spädbarns hemvist. Centrumet för barnets levnadsintressen följer av dess integrering i en familjemässig och social miljö, nämligen den miljö där den förälder som har hand om barnet finns, på grundval av de omständigheter som domstolen själv anger för att fastställa den miljön. ( 51 )

71.

Det ankommer på den domstol där ansökan om äktenskapsskillnad har gjorts att fastställa en vuxen persons hemvist och på grundval av denna avgöra vilken domstol som är behörig att pröva ansökan. Domstolen bör sträva efter att fastställa en hemvist (det vill säga hemvisten), för en av makarna eller för båda.

72.

Artikel 3.1 i förordning nr 2201/2003 utesluter visserligen inte att det kan finnas flera behöriga domstolar eller att det görs ett val av domstol (forum shopping) för tvister som uteslutande rör äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap. Fall där ansökan har gjorts vid flera domstolar behandlas, och regleras, i artikel 19.1 och 19.3 i förordningen.

73.

Jag anser emellertid inte att det argumentet motiverar ännu fler behöriga domstolar, på grund av att det generellt anses möjligt att ha hemvist på flera platser samtidigt, i den mening som avses i artikel 3.1 i förordning nr 2201/2003.

74.

Mot en sådan tolkning talar bestämmelsens ordalydelse, målet med den och andra överväganden av systematisk karaktär.

75.

I artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003 används genomgående uttrycken domstolarna i den medlemsstat där makarna/sökanden/svaranden har hemvist, i singular.

76.

Parallellt föreskrivs i artikel 66 i samma förordning, vilken reglerar tillämpning av behörighetsbestämmelser i medlemsstater med två eller flera rättssystem, att ”en hänvisning till hemvist i medlemsstaten [ska] avse hemvist inom en territoriell enhet”. ( 52 )

77.

Om hemvisten likställs med centrum för personens levnadsintressen, är det dessutom inte logiskt att godta flera hemvister.

78.

Det finns emellertid inget som hindrar att en person är bosatt på flera ställen, ( 53 ) det vill säga att denne förutom sin hemvist eller huvudsakliga bosättning har andra, underordnade bosättningar (semesterbostad, bostad för arbete eller dylikt). De sistnämnda får inte någon verkan med avseende på artikel 3 i förordning (EU) 2201/2003.

79.

Om flera hemvister godtas, skulle det heller inte vara förenligt med det mål som eftersträvas med artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003.

80.

Som jag tidigare har nämnt ( 54 ) är målet

81.

Syftet med de valda anknytningsmomenten är att åstadkomma en jämvikt mellan dessa två mål. De tillgodoser såväl de berörda parternas som rättsväsendets intressen. Till denna jämvikt bidrar den omständigheten att de behörighetskriterier som bygger på hemvist inte medför lika många alternativ som det finns strecksatser i artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003, trots att det kan förefalla så vid första anblicken. ( 55 )

82.

En tillåtande tolkning när det gäller antalet samtidiga hemvister för en och samma person skulle, de facto, kunna rubba jämvikten mellan parterna och utöka möjligheterna att använda sig av forum actoris. Dessutom skulle den göra det svårare att på förhand avgöra vilka domstolar som får pröva en ansökan om äktenskapsskillnad, hemskillnad eller annullering av äktenskap inom unionen. ( 56 )

83.

Dessa reflektioner, och de som jag nedan ska redogöra för, talar för en restriktiv tolkning av begreppet hemvist i artikel 3 i förordning nr 2201/2003, även om en person lever sitt liv i flera medlemsstater.

84.

Om ordalydelsen, innebörden och syftet med artikel 3 i förordning nr 2201/2003 utgör hinder för att knyta de rättsverkningar som föreskrivs där till flera olika hemvister, omfattar denna princip inte bara tvister som rör kriser i äktenskapet, trots det som anges i skäl 8 i den förordningen. ( 57 )

85.

Unionslagstiftaren har även tillämpat detta kriterium för internationell behörighet på senare instrument som reglerar a) tillämplig lag för äktenskapsskillnad och hemskillnad, ( 58 ) b) internationell behörighet i mål om underhållsskyldighet ( 59 ) och c) internationell behörighet i mål om makars förmögenhetsförhållanden, som har samband med käromål rörande äktenskapsskillnad, hemskillnad och annullering. ( 60 )

86.

Ju mer man utvidgar begreppet ”hemvist” i artikel 3 i förordning nr 2201/2003, desto fler domstolar i medlemsstaterna blir potentiellt behöriga även inom dessa andra områden, vilket minskar förutsebarheten för de berörda personerna. ( 61 )

87.

Jag ska i första hand koncentrera mig på konsekvenserna för den lag som ska tillämpas på äktenskapsskillnad och hemskillnad.

88.

Förordning nr 1259/2010 bör ”garantera medborgarna ändamålsenliga lösningar när det gäller rättssäkerhet, förutsebarhet och flexibilitet”. ( 62 ) För att uppnå detta mål kan det alltid bara vara en lag som är tillämplig i materiellt hänseende, oavsett vilken domstol i unionen som är behörig att pröva ansökan om äktenskapsskillnad eller hemskillnad. Det är därför som anknytningsmomenten i förordning nr 1259/2010, även om de är flera, framställs så att de följer på varandra och inte som alternativ.

89.

Det beskrivna målet bygger även, om än i mindre utsträckning, ( 63 ) på sambandet forum-ius som stadfästs i artikel 8 i förordning nr 1259/2010, vilken rör tillämplig lag vid avsaknad av val:

90.

En uppluckring av begreppet hemvist i artikel 3 i förordning nr 2201/2003 som möjliggör att två eller flera domstolar är internationellt behöriga på grundval av detta kriterium, skulle äventyra målet med förordning nr 1259/2010 på två sätt:

91.

Den restriktiva tolkning som jag förespråkar står inte i motsättning till den tolkning som domstolen gjorde i domen Hadadi, ( 65 ) där domstolen med avseende på artikel 3.1 b i förordning nr 2201/2003 slog fast att domstolarna i flera olika medlemsstater är behöriga när de berörda personerna har flera medborgarskap. ( 66 )

92.

Skillnaderna mellan det mål som avgjordes genom domen Hadadi och förevarande mål är betydande. Domstolen fann där att anknytningsmomentet ”medborgarskap” inte bara avser medborgarskap i den stat till vilken anknytningen är starkast, vilket är en omständighet som inte alls är aktuell i förevarande mål:

93.

Det sistnämnda skulle även vara möjligt vid tillämpningen av anknytningsmomentet ”hemvist”. Jag anser emellertid inte att man löser problemet (tvärtom) genom att man i tveksamma fall godtar att det finns mer än en hemvist.

94.

Ett sådant förfarande ger ingen garanti för mindre diskussioner mellan parterna om vilken hemvist, bland flera, som är relevant för målet. Snarare tillför det ytterligare en komplicerande faktor till diskussionen: varje gång en part uppger att han eller hon har mer än en hemvist, måste det avgöras om det verkligen förhåller sig så. När allt kommer omkring ökar det risken för att en bosättning (och inte en hemvist enligt artikel 3 i förordning nr 2201/2003) i slutändan avgör vilken domstol som är internationellt behörig.

95.

Förordning nr 2201/2003 har föreskrivit lösningar för situationer där det är omöjligt att fastställa ett barns hemvist, men det gäller däremot inte en vuxens hemvist.

96.

Denna tystnad är inte någon slump. I positivt hänseende utesluter den att det finns personer vars hemvist inte kan slås fast (ens med bevissvårigheter). I negativt hänseende anser jag att den bekräftar att en vuxen inte kan ha hemvist i flera olika medlemsstater, enligt artikel 3 i förordning nr 2201/2003.

97.

Om man för resonemangets skull tänker sig att så inte är fallet, och att det verkligen är omöjligt att slå fast vilket ( 71 ) av flera olika alternativ som är hemvist i den mening som avses i artikel 3 i förordning nr 2201/2003, skulle man kunna tänka sig två utvägar:

98.

De argument som har redovisats ovan innebär att jag föredrar det andra alternativet, eftersom det i minst mån rubbar systemet, i stället för att godta att en och samma person har mer än en hemvist med avseende på artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003.

99.

Detta andra alternativ (som ska tillämpas i undantagsfall) bekräftar att anknytningsmomentet ”hemvist” inte kan användas för att fastställa den internationella behörigheten. Det innebär inte nödvändigtvis att parterna berövas domstolsskydd i unionen, när något av de övriga kriterierna i artikel 3.1 i förordning nr 2201/2003 är tillämpliga, ( 73 ) eller när man använder sig av de behörighetsgrunder som föreskrivs i de olika medlemsstaternas lagar, ( 74 ) vilka ska tillämpas i övriga fall enligt artikel 7.

100.

Endast i andra hand (det vill säga när de möjligheterna har uttömts eller uteslutits) och i undantagsfall, om det är nödvändigt för att undvika rättsvägran, anser jag att det kan godtas att domstolarna i någon av de medlemsstater där en make är bosatt, när ingen av dem kan anses utgöra hemvist i den mening som avses i artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003, ska anses vara behöriga.

101.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att domstolen ska besvara den tolkningsfråga som ställts av Cour d’appel de Paris (Appelationsdomstolen i Paris, Frankrike) på följande sätt:

”Artikel 3.1 a i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 ska tolkas så, att var och en av makarna bara kan anses ha en hemvist, när det gäller att fastställa vilken domstol som är behörig.

När en av makarna lever sitt liv i två eller flera medlemsstater, på ett sådant sätt att det inte på något sätt går att avgöra i vilken av dem den maken har hemvist i den mening som avses i artikel 3.1 a i förordning nr 2201/2003, ska den internationella behörigheten fastställas på grundval av andra kriterier i den förordningen, samt i förekommande fall enligt de behörighetsgrunder som ska tillämpas i övriga fall enligt medlemsstaternas lagstiftning.

I det fallet får i undantagsfall domstolarna i de medlemsstater där en make är bosatt men inte har hemvist anses vara behöriga, när tillämpningen av förordning nr 2201/2003 och de behörighetsgrunder som ska tillämpas i övriga fall inte visar att domstolarna i någon medlemsstat har internationell behörighet.”