–

XD, genom D. Bektesevic och T.E. Korff, advocaten,

–

Openbaar Ministerie, genom K. van der Schaft och N. Bakkenes,

–

Nederländernas regering, genom M.K. Bulterman och J. Langer, båda i egenskap av ombud,

–

Irland, genom G. Hodge och M. Browne, båda i egenskap av ombud, biträdda av R. Kennedy, SC,

–

Spaniens regering, genom L. Aguilera Ruiz, i egenskap av ombud,

–

Frankrikes regering, genom A. Daniel och A.-L. Desjonquères, båda i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av L. Fiandaca, avvocato dello Stato,

–

Finlands regering, genom M. Pere, i egenskap av ombud,

–

Sveriges regering, genom A. Falk, C. Meyer-Seitz, H. Shev, J. Lundberg och H. Eklinder, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom S. Grünheid och R. Troosters, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.1 i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).

2

Begäran har framställts inom ramen för verkställighet i Nederländerna av en europeisk arresteringsorder som utfärdats den 27 maj 2019 av åklagarmyndigheten i Sverige för lagföring av XD.

3

Skälen 5, 6, 10 och 12 i rambeslut 2002/584 har följande lydelse:

…

…

4

I artikel 1 i rambeslutet, med rubriken ”Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder”, föreskrivs följande:

”1.   Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

2.   Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.

3.   Detta rambeslut påverkar inte skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 [EU].”

5

Artikel 2 i rambeslutet har rubriken ”Tillämpningsområde för en europeisk arresteringsorder”. I artikel 2.1 anges följande:

”En europeisk arresteringsorder får utfärdas för gärningar som enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer. Detsamma gäller om ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader har dömts ut.”

6

I artikel 6 i rambeslutet, med rubriken ”Fastställande av de behöriga myndigheterna”, föreskrivs följande:

”1.   Den utfärdande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning.

2.   Den verkställande rättsliga myndigheten är den rättsliga myndighet i den verkställande medlemsstaten som är behörig att verkställa den europeiska arresteringsordern enligt den verkställande medlemsstatens lagstiftning.

3.   Varje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekretariat om den, enligt sin nationella lagstiftning, behöriga rättsliga myndigheten.”

7

I 24 kapitlet rättegångsbalken (RB) finns bestämmelser om häktning.

8

Av 24 kap. 13 § RB framgår att en domstol, när en åklagare har gjort en häktningsframställning, ska hålla förhandling i häktningsfrågan. Till denna förhandling ska den misstänkte och dennes försvarare kallas.

9

Enligt 24 kap. 17 § andra stycket RB kan domstolen besluta att häkta en misstänkt i dennes utevaro.

10

Det framgår av 24 kap. 20 § första stycket 2 RB att domstolen är skyldig att omedelbart häva ett häktningsbeslut om det inte längre finns skäl för beslutet. Det följer av 24 kap. 20 § andra stycket att åklagaren har en skyldighet att under hela den tid en misstänkt är häktad pröva om häktningen är proportionerlig och själv har möjlighet att häva häktningen innan åtal väcks.

11

Enligt 52 kap. 1 § RB kan en tingsrätts beslut om häktning överklagas till hovrätten utan inskränkning i tiden. Hovrättens beslut kan i sin tur, enligt 56 kap. 1 § RB, överklagas till Högsta domstolen (Sverige) utan inskränkning i tiden.

12

Rambeslut 2002/584 har införlivats med svensk rätt genom förordning (2003:1178) om överlämnande till Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (nedan kallad förordning (2003:1178)).

13

Enligt 2 § förordning (2003:1178) är det en åklagare som utfärdar en europeisk arresteringsorder, oavsett om det rör sig om överlämnande för lagföring eller för verkställighet av ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

14

En europeisk arresteringsorder för lagföring får, enligt 3 § i förordningen, utfärdas för brott för vilket den eftersökte är häktad på sannolika skäl misstänkt för brottet och för vilket det är föreskrivet fängelse i ett år eller mer.

15

Enligt 5 § första stycket i förordningen får åklagaren endast utfärda en europeisk arresteringsorder om det med beaktande av det men för den enskilde samt den tidsutdräkt och de kostnader som kan antas uppkomma i ärendet framstår som motiverat med hänsyn till brottets art och svårhetsgrad samt övriga omständigheter.

16

Den 27 maj 2019 utfärdade den svenska åklagarmyndigheten en europeisk arresteringsorder för lagföring av XD, som är misstänkt för att inom ramen för en kriminell organisation ha brutit mot narkotikalagstiftningen i flera stater, däribland Sverige.

17

Den europeiska arresteringsordern utfärdades för att verkställa ett beslut om häktning, fattat samma dag av Göteborgs tingsrätt (Sverige).

18

Följande dag, den 28 maj 2019, greps XD i Nederländerna med stöd av den europeiska arresteringsordern.

19

Dagen därpå, den 29 maj 2019, vände sig Openbaar Ministerie (åklagarmyndigheten, Nederländerna) med tillämpning av artikel 23 i Overleveringswet (lag om överlämnande) av den 29 april 2004, i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet, till Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam, Nederländerna) för en prövning av nämnda europeiska arresteringsorder.

20

Den hänskjutande domstolen har, för det första, gjort gällande att det av de uppgifter som de svenska myndigheterna har lämnat i det nationella målet framgår att de enskilda åklagarna vid åklagarmyndigheten i Sverige deltar i rättskipningen och agerar självständigt utan att utsättas för någon risk för att direkt eller indirekt underställas order eller instruktioner i enskilda fall från den verkställande makten.

21

Den hänskjutande domstolen har, för det andra, angett att även om det enligt de svenska bestämmelserna om en europeisk arresteringsorder inte är möjligt att överklaga ett beslut att utfärda en sådan order, så framgår det av de uppgifter som lämnats av de svenska myndigheterna att frågan huruvida det är proportionerligt att utfärda en europeisk arresteringsorder prövas i samband med häktningsbeslutet, vilket föregår beslutet om den europeiska arresteringsordern.

22

Vid den förhandling som rörde häktning av XD vid Göteborgs tingsrätt behandlades dessutom även frågan huruvida en europeisk arresteringsorder skulle utfärdas för att kunna få XD överlämnad till de svenska myndigheterna. Den domstolen prövade således huruvida det var proportionerligt att utfärda en europeisk arresteringsorder i samband med att den beslutade om häktning av XD.

23

Med beaktande av dessa omständigheter har den hänskjutande domstolen ställt sig frågan huruvida den bedömning som görs av en domstol i samband med att det nationella rättsliga beslutet fattas, vilket sker innan åklagarmyndigheten fattar beslut om att utfärda en europeisk arresteringsorder, och som bland annat rör frågan huruvida det är proportionerligt att utfärda en sådan order, är förenlig med de krav som anges i punkt 75 i domen av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) (C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456), enligt vilken ett beslut av åklagarmyndigheten att utfärda en europeisk arresteringsorder måste kunna överklagas till domstol på ett sätt som fullt ut uppfyller de krav som följer av ett effektivt domstolsskydd.

24

I detta hänseende har den hänskjutande domstolen påpekat att den nationella och den europeiska arresteringsordern i förevarande fall visserligen utfärdades samma dag, men att det inte kan uteslutas att det förflyter en viss tid mellan, å ena sidan, antagandet av ett nationellt rättsligt beslut och bedömningen av huruvida utfärdandet av en europeisk arresteringsorder är proportionerligt och, å andra sidan, tidpunkten för det faktiska utfärdandet av denna arresteringsorder, och att det under denna tid kan inträffa nya omständigheter som inverkar på utfärdandet av nämnda europeiska arresteringsorder. I en sådan situation är det tänkbart att den domstolsprövning som görs innan den europeiska arresteringsordern faktiskt utfärdas inte medför ett effektivt domstolsskydd med avseende på frågan huruvida det är proportionerligt att utfärda en sådan order.

25

Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank Amsterdam (Domstolen i Amsterdam) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Kan en åklagare – som deltar i rättsskipningen i den utfärdande medlemsstaten och som vid utövande av sitt uppdrag i samband med utfärdandet av en europeisk arresteringsorder agerar självständigt – som har utfärdat en europeisk arresteringsorder, betraktas som en utfärdande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584, om en domstol i den utfärdande medlemsstaten har prövat huruvida villkoren för utfärdande av en europeisk arresteringsorder var uppfyllda, och särskilt huruvida beslutet är proportionerligt, innan åklagaren fattade beslutet att utfärda den europeiska arresteringsordern?”

26

Den 17 september 2019 beslutade EU-domstolens första avdelning, på grundval av referentens förslag och sedan generaladvokaten hörts, att begäran om förhandsavgörande i mål C‑625/19 PPU skulle handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

27

Domstolens första avdelning påpekade först att begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av rambeslut 2002/584, som omfattas av avdelning V i tredje delen i EUF-fördraget angående ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, och således, såsom den hänskjutande domstolen hade begärt, kan omfattas av det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 23a i stadgan för Europeiska unionens domstol och i artikel 107 i domstolens rättegångsregler. Domstolens första avdelning grundade sig därefter på den omständigheten att XD, sedan den 28 maj 2019, hade frihetsberövats i avvaktan på ett beslut angående verkställigheten av den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot honom och att frågan huruvida han skulle vara fortsatt frihetsberövad var beroende av utgången i det nationella målet.

28

Det ska inledningsvis erinras om att det av fast rättspraxis följer att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits (dom av den 4 september 2014, eco cosmetics och Raiffeisenbank St. Georgen, C‑119/13 och C‑120/13, EU:C:2014:2144, punkt 32 och där angiven rättspraxis).

29

I förevarande fall förefaller den hänskjutande domstolen, genom sin tolkningsfråga, utgå från antagandet att ställningen som utfärdande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584 bland annat förutsätter att det sker en domstolsprövning av beslutet att utfärda en europeisk arresteringsorder.

30

Det ska emellertid påpekas att det inte krävs att det kan ske en domstolsprövning av ett beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder som antagits av en annan myndighet än en domstol för att denna myndighet ska kunna anses vara en utfärdande rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584. Ett sådant krav avser inte de stadgeenliga och organisatoriska regler som gäller för nämnda myndighet, utan förfarandet för att utfärda en sådan order (dom meddelad i dag, JR och YC, C‑566/19 PPU och C‑626/19 PPU, punkt 48).

31

Denna tolkning stöds av domen av den 27 maj 2019, PF (Litauens riksåklagare) (C‑509/18, EU:C:2019:457), i vilken domstolen slog fast att riksåklagaren i en medlemsstat som – samtidigt som riksåklagaren i organisatoriskt hänseende är oavhängig i förhållande till den dömande makten – är behörig att väcka åtal och vars ställning i medlemsstaten säkerställer att riksåklagaren är oavhängig i förhållande till den verkställande makten då beslut fattas om att utfärda en europeisk arresteringsorder ska anses utgöra en utfärdande rättslig myndighet i den mening som avses i rambeslut 2002/584. Domstolen överlät åt den hänskjutande domstolen att pröva huruvida åklagarens beslut kan bli föremål för ett överklagande som till fullo uppfyller de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd.

32

Under dessa omständigheter ska den nationella domstolen anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att de krav som följer av ett effektivt domstolsskydd – för det fall behörigheten att utfärda en europeisk arresteringsorder för lagföring har getts en myndighet som, även om den deltar i rättskipningen i denna medlemsstat, inte i sig är en domstol – är uppfyllda om en domstol, innan myndigheten fattar beslut om att utfärda en europeisk arresteringsorder, har prövat om villkoren för att utfärda en sådan order är uppfyllda, och särskilt om det är proportionerligt.

33

EU-domstolen erinrar inledningsvis om att såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som principen om ömsesidigt erkännande, som i sig grundar sig på det ömsesidiga förtroendet mellan dessa, har en grundläggande betydelse inom unionsrätten, eftersom det tack vare dessa principer är möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser. Närmare bestämt innebär principen om ömsesidigt förtroende, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, att var och en av medlemsstaterna, förutom under exceptionella omständigheter, har en skyldighet att utgå från att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

34

Det ska även påpekas att rambeslut 2002/584, såsom framgår av dess skäl 6, utgör den första konkreta åtgärden på det straffrättsliga området rörande principen om ömsesidigt erkännande av domar och rättsliga avgöranden, som stadfästs i artikel 82.1 FEUF, vilken ersatt artikel 31 EU, med stöd av vilken rambeslutet antogs. Sedan dess har det straffrättsliga samarbetet successivt utökats med rättsliga instrument vilkas samordnade tillämpning syftar till att stärka medlemsstaternas förtroende för deras respektive nationella rättsordningar i syfte att säkerställa erkännande och verkställighet inom unionen av domar i brottmål för att undvika att gärningsmän går straffria.

35

Principen om ömsesidigt erkännande, som ligger till grund för systematiken i rambeslut 2002/584, innebär enligt artikel 1.2 i beslutet att medlemsstaterna i princip är skyldiga att verkställa en europeisk arresteringsorder (dom av den 16 november 2010, Mantello, C‑261/09, EU:C:2010:683, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

36

Enligt rambeslut 2002/584 får medlemsstaterna endast vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i de fall då det föreligger en skyldighet enligt artikel 3 i rambeslutet att vägra verkställighet samt i de i artiklarna 4 och 4a i beslutet uppräknade fallen när verkställighet får vägras. Den verkställande rättsliga myndigheten får inte heller föreskriva andra villkor för verkställigheten av en europeisk arresteringsorder än de som anges i artikel 5 i rambeslutet (dom av den 29 januari 2013, Radu, C‑396/11, EU:C:2013:39, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

37

Det ska även påpekas att det uppställs vissa krav i rambeslut 2002/584 som måste iakttas för att det förenklade system för överlämnande av personer som dömts eller misstänks för brott som införts genom rambeslutet ska vara effektivt och välfungerande. Omfattningen av dessa krav har preciserats i domstolens praxis.

38

I detta hänseende framgår det av denna praxis att systemet med en europeisk arresteringsorder innehåller två nivåer av skydd för de processuella rättigheter och grundläggande rättigheter som den eftersökta personen ska åtnjuta. Det rättsliga skyddet på den första nivån, det vill säga i samband med att det nationella rättsliga avgörandet – såsom en nationell arresteringsorder – antas, kompletteras nämligen av skyddet på den andra nivån, det vill säga i samband med att den europeiska arresteringsordern utfärdas, vilket kan komma att ske kort tid efter det att nämnda nationella rättsliga avgörande har meddelats (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

39

Vad gäller en åtgärd, såsom utfärdandet av en europeisk arresteringsorder, som kan begränsa den rätt till frihet som den berörda personen har innebär detta skydd att ett beslut som uppfyller de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd ska meddelas på i vart fall den ena av dessa båda skyddsnivåer (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

40

Den andra skyddsnivån för den berördes rättigheter innebär särskilt att den utfärdande rättsliga myndigheten ska kontrollera att erforderliga villkor för utfärdandet är uppfyllda och på ett objektivt sätt – med beaktande av samtliga omständigheter som talar till den berörda personens för- och nackdel – och utan att riskera att påtvingas yttre anvisningar, särskilt från den verkställande makten, ska pröva huruvida utfärdandet är proportionerligt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkterna 71 och 73).

41

När behörigheten att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten tillkommer en myndighet som deltar i rättskipningen i medlemsstaten men som inte är en domstol, så ska beslutet att utfärda en sådan arresteringsorder – bland annat vad avser frågan om beslutet är proportionerligt eller ej – i medlemsstaten kunna överklagas till domstol på ett sätt som till fullo uppfyller de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd (dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau), C‑508/18 och C‑82/19 PPU, EU:C:2019:456, punkt 75).

42

Ett sådant överklagande av ett beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder för lagföring som fattats av en myndighet som, samtidigt som den deltar i rättskipningen och åtnjuter det oberoende som krävs i förhållande till den verkställande makten, inte är en domstol syftar till att säkerställa att domstolsprövningen av detta beslut och av de nödvändiga villkoren för att utfärda en arresteringsorder, och särskilt av dess proportionalitet, uppfyller de krav som uppställs inom ramen för ett effektivt domstolsskydd.

43

Det ankommer således på medlemsstaterna att se till att deras rättsordningar på ett effektivt sätt säkerställer ett domstolsskydd på den nivå som krävs enligt rambeslut 2002/584, såsom detta har tolkats i domstolens rättspraxis, med hjälp av de rättsmedel som de tillhandahåller och som kan skilja sig från ett system till ett annat.

44

Införandet av en rätt att separat överklaga ett beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder som fattats av en annan rättslig myndighet än en domstol utgör endast en möjlighet i detta avseende.

45

Rambeslut 2002/584 hindrar nämligen inte en medlemsstat från att tillämpa sina processrättsliga regler med avseende på utfärdandet av en europeisk arresteringsorder så länge detta inte strider mot rambeslutets mål och de krav som följer av rambeslutet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 maj 2013, F, C‑168/13 PPU, EU:C:2013:358, punkt 53).

46

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att utfärdandet av en europeisk arresteringsorder för lagföring enligt svensk rätt måste grunda sig på ett beslut om häktning av den berörda personen, vilket meddelas av en domstol.

47

Den hänskjutande domstolen har även angett att det av de uppgifter som de svenska myndigheterna har lämnat framgår att den behöriga domstolen, för att kunna fastställa att det är nödvändigt att besluta om häktning, även måste pröva huruvida det är proportionerligt att vidta andra tänkbara åtgärder, såsom att utfärda en europeisk arresteringsorder.

48

Den svenska regeringen har vidare anfört att den behöriga domstolen, vid prövningen av huruvida det är nödvändigt att besluta om häktning mot en person som misstänks för brott, alltid ska pröva huruvida en sådan åtgärd är proportionerlig. Om den person som misstänks för brott avviker från eller inte är bosatt i den utfärdande medlemsstaten, finns det endast ett skäl till att åklagaren vänder sig till en domstol i syfte att få en arresteringsorder mot denna person, nämligen behovet av att utfärda en europeisk arresteringsorder. Den proportionalitetsprövning som denna domstol ska göra i samband med prövningen av huruvida det är nödvändigt att besluta om häktning avser således även utfärdandet av en europeisk arresteringsorder.

49

Detta förefaller vara fallet i det nationella målet. Det framgår nämligen av begäran om förhandsavgörande att även behovet av att utfärda en europeisk arresteringsorder för att få den eftersökta personen överlämnad till de svenska myndigheterna togs upp under de förhandlingar vid svensk domstol som rörde häktningen av XD.

50

Vidare har den svenska regeringen i sitt skriftliga yttrande och under förhandlingen vid domstolen angett att den person som eftersöks med stöd av en europeisk arresteringsorder har rätt att överklaga beslutet om häktning, utan inskränkning i tiden, även efter det att den europeiska arresteringsordern har utfärdats och efter det att personen gripits i den verkställande medlemsstaten. Om det överklagade häktningsbeslutet upphävs, blir den europeiska arresteringsordern per automatik ogiltig, eftersom en förutsättning för att utfärda en sådan order är att det finns ett häktningsbeslut i grunden.

51

Nämnda regering har slutligen påpekat att varje överinstans som har att pröva ett överklagande av häktningsbeslutet även ska pröva huruvida utfärdandet av den europeiska arresteringsordern är proportionerligt.

52

Då den svenska rättsordningen innehåller sådana processrättsliga regler, kan det konstateras att villkoren för att utfärda en europeisk arresteringsorder och särskilt frågan om det är proportionerligt att utfärda en sådan order kan bli föremål för domstolsprövning i den utfärdande medlemsstaten före eller i anslutning till att beslutet fattas, men även senare, även om det inte finns något särskilt rättsmedel mot åklagarens beslut att utfärda en europeisk arresteringsorder.

53

Ett sådant system uppfyller följaktligen kravet på ett effektivt domstolsskydd.

54

Såsom det har erinrats om i punkt 34 i förevarande dom ingår rambeslut 2002/584 i ett övergripande system med garantier för ett effektivt domstolsskydd som föreskrivs i andra unionsrättsliga bestämmelser som antagits på området för straffrättsligt samarbete och som bidrar till att underlätta för den person som eftersöks med stöd av en europeisk arresteringsorder att utöva sina rättigheter, redan innan vederbörande överlämnas till den utfärdande medlemsstaten.

55

I synnerhet föreskrivs det i artikel 10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/48/EU av den 22 oktober 2013 om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövandet (EUT L 294, 2013, s. 1) att den behöriga myndigheten i den verkställande medlemsstaten utan onödigt dröjsmål efter frihetsberövandet ska underrätta de eftersökta personerna om att de har rätt att utse en försvarare i den utfärdande medlemsstaten.

56

Mot bakgrund av dessa överväganden ska frågan besvaras enligt följande. Rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att de krav som uppställs för att en person mot vilken en europeisk arresteringsorder för lagföring har utfärdats ska anses åtnjuta ett effektivt domstolsskydd är uppfyllda om villkoren för att utfärda denna order och i synnerhet dess proportionalitet, enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten, kan bli föremål för en domstolsprövning i denna medlemsstat.

57

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att de krav som uppställs för att en person mot vilken en europeisk arresteringsorder för lagföring har utfärdats ska anses åtnjuta ett effektivt domstolsskydd är uppfyllda om villkoren för att utfärda denna order och i synnerhet dess proportionalitet, enligt lagstiftningen i den utfärdande medlemsstaten, kan bli föremål för en domstolsprövning i denna medlemsstat.