1

ABLV Bank AS, å ena sidan, Ernests Bernis, Oļegs Fiļs, OF Holding SIA och Cassandra Holding Company SIA, å andra sidan, har yrkat att domstolen ska upphäva det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 6 maj 2019, ABLV Bank/ECB (T‑281/18, EU:T:2019:296) (mål C‑551/19 P), respektive det beslut som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 6 maj 2019, Bernis m.fl./ECB (T‑283/18, ej publicerat, EU:T:2019:295) (mål C‑552/19 P) (nedan kallade de överklagade besluten). Genom dessa beslut avvisade tribunalen deras talan om ogiltigförklaring av Europeiska centralbankens (ECB) rättsakter av den 23 februari 2018 genom vilka ECB förklarat att ABLV Bank och dess dotterbolag, ABLV Bank Luxembourg SA, fallerar eller sannolikt kommer att fallera, i den mening som avses i artikel 18.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 806/2014 av den 15 juli 2014 om fastställande av enhetliga regler och ett enhetligt förfarande för resolution av kreditinstitut och vissa värdepappersföretag inom ramen för en gemensam resolutionsmekanism och en gemensam resolutionsfond och om ändring av förordning (EU) nr 1093/2010 (EUT L 225, 2014, s. 1) (nedan kallade de omtvistade rättsakterna).

2

Skälen 8, 11, 24 och 26 i förordning nr 806/2014 har följande lydelse:

…

…

…

…”

3

I artikel 7 i förordning nr 806/2014, med rubriken ”Fördelning av uppgifter inom den gemensamma resolutionsmekanismen”, föreskrivs följande:

”1.   Nämnden ska vara ansvarig för att den gemensamma resolutionsmekanismen fungerar på ett effektivt och konsekvent sätt.

2.   Om inte annat följer av de bestämmelser som avses i artikel 31.1 ska nämnden vara ansvarig för att utarbeta resolutionsplaner och anta alla beslut relaterade till resolutionen:

3.   När det gäller andra enheter och koncerner än dem som avses i punkt 2 ska de nationella resolutionsmyndigheterna, utan att det påverkar nämndens ansvar för de uppgifter den getts genom denna förordning, utföra och vara ansvariga för följande uppgifter:

…

4.   Nämnden får vid behov, för att säkra en enhetlig tillämpning av höga resolutionsstandarder enligt denna förordning

…

5.   Utan hinder av vad som anges i punkt 3 i den här artikeln får deltagande medlemsstater besluta att nämnden utövar alla de relevanta befogenheter och det ansvar den getts genom denna förordning med avseende på andra enheter och koncerner än dem som avses i punkt 2 som är etablerade på deras territorium. …”

4

Artikel 18 i förordning nr 806/2014, med rubriken ”Resolutionsförfarande”, har följande lydelse:

”1.   Nämnden ska anta en resolutionsordning enligt punkt 6 för de enheter och koncerner som avses i artikel 7.2, och för de enheter och koncerner som avses i artikel 7.4 b och 7.5, när villkoren för att tillämpa de punkterna är uppfyllda och endast när den i sin verkställande session bedömer, efter att ha mottagit ett meddelande enligt fjärde stycket, eller på eget initiativ, att följande villkor är uppfyllda:

En bedömning av villkoret som avses i första stycket a ska fastställas av ECB, efter samråd med nämnden. Nämnden får i sin verkställande session göra en sådan bedömning endast efter att ha underrättat ECB om sin avsikt och endast om ECB inom tre kalenderdagar efter mottagandet av den informationen inte gör en sådan bedömning. ECB ska utan dröjsmål lämna all relevant information till nämnden som denna begär för att kunna underbygga sin bedömning.

Om ECB bedömer att villkoren som avses i första stycket led a uppfylls av en enhet eller koncern som avses i första stycket, ska den omgående lämna denna bedömning till kommissionen och nämnden.

En bedömning av villkoret som avses i första stycket b ska göras av nämnden i dess verkställande session, eller i förekommande fall, av de nationella resolutionsmyndigheterna i nära samarbete med ECB. ECB får även informera nämnden eller de berörda nationella resolutionsmyndigheterna att den anser att villkoret i det ledet är uppfyllt.

2.   Utan att det påverkar de fall då ECB har beslutat att själv direkt utföra tillsynsuppgifter avseende kreditinstitut enligt artikel 6.5 b i förordning … nr 1024/2013, ska nämnden i fall av mottagande av ett meddelande enligt punkt 1, eller om nämnden har för avsikt att göra en bedömning enligt punkt 1 på eget initiativ rörande en enhet eller en koncern som avses i artikel 7.3, utan dröjsmål underrätta ECB om sin bedömning.

…

4.   Vid tillämpningen av punkt 1 a ska en enhet anses fallera eller sannolikt komma att fallera, om en eller flera av följande omständigheter föreligger:

5.   Vid tillämpningen av punkt 1 c i den här artikeln ska en resolutionsåtgärd anses ligga i allmänintresset om den är nödvändig för att uppfylla och står i proportion till ett eller flera av de resolutionsmål som avses i artikel 14 och en avveckling av institutet enligt normala insolvensförfaranden inte skulle uppfylla dessa resolutionsmål i samma utsträckning.

6.   Om de villkor som fastställs enligt punkt 1 uppfylls, ska nämnden anta en resolutionsordning. Resolutionsordningen ska

7.   Omedelbart efter antagandet av resolutionsordningen ska nämnden överlämna den till kommissionen.

Inom 24 timmar från det att nämnden överlämnat resolutionsordningen ska kommissionen antingen godkänna resolutionsordningen eller invända mot den med avseende på de skönsmässiga aspekterna av resolutionsordningen i de fall som inte omfattas av tredje stycket i denna punkt.

Inom 12 timmar efter det att nämnden överlämnat resolutionsordningen får kommissionen föreslå att rådet

Vid tillämpningen av tredje stycket ska rådet besluta med enkel majoritet.

Resolutionsordningen träder i kraft endast om varken rådet eller kommissionen har gjort invändningar inom en period på 24 timmar efter det att den överlämnats av nämnden.

…

9.   Nämnden ska säkerställa att nödvändiga resolutionsåtgärder görs för att de berörda nationella resolutionsmyndigheterna ska genomföra resolutionsordningen. Resolutionsordningen ska riktas till de berörda nationella resolutionsmyndigheterna och ska ge dessa i uppdrag att vidta alla nödvändiga åtgärder för att genomföra de[n] i enlighet med artikel 29, genom att utöva resolutionsbefogenheter. Om statligt stöd eller stöd från fonden har beviljats, ska nämnden agera i överensstämmelse med ett beslut om det statliga stödet som fattats av kommissionen.

…”

5

I artikel 86 i förordning nr 806/2014, med rubriken ”Talan inför domstolen”, föreskrivs följande:

”1.   Talan får väckas vid domstolen i enlighet med artikel 263 [FEUF] mot beslut som fattats av överklagandepanelen eller, när det inte finns någon möjlighet att överklaga till överklagandepanelen, av nämnden.

2.   Medlemsstaterna och unionens institutioner, samt alla fysiska eller juridiska personer, får väcka talan vid domstolen mot nämndens beslut, i enlighet med artikel 263 [FEUF].

3.   Om nämnden är skyldig att vidta åtgärder men underlåter att fatta beslut, får passivitetstalan väckas vid domstolen i enlighet med artikel 265 [FEUF].

4.   Nämnden ska vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter domstolens dom.”

6

ABLV Bank, som är klagande i mål C‑551/19 P, är ett kreditinstitut som är etablerat i Lettland och är moderbolag för ABLV-koncernen. ABLV Bank Luxembourg är ett kreditinstitut som är etablerat i Luxemburg och är ett av ABLV-koncernens dotterbolag, i vilket ABLV Bank är ensam aktieägare.

7

Ernests Bernis, Oļegs Fiļs, OF Holding och Cassandra Holding Company, vilka är klagande i mål C‑552/19 P, är direkta eller indirekta aktieägare i ABLV Bank.

8

ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg ansågs vara betydande, i den mening som avses i artikel 6.4 i förordning nr 1024/2013, och omfattades därför av ECB:s tillsyn inom ramen för den gemensamma tillsynsmekanismen.

9

United States Department of the Treasury (Förenta staternas finansdepartement) tillkännagav den 13 februari 2018, via Financial Crimes Enforcement Network, sin avsikt att vidta särskilda åtgärder för att förhindra att ABLV-koncernen fick tillgång till det finansiella systemet i amerikanska dollar (USD).

10

Den 18 februari 2018 begärde ECB att Finanšu un kapitāla tirgus komisija (Finans- och kapitalmarknadskommissionen i Lettland) (nedan kallad finans- och kapitalmarknadskommissionen), Lettlands nationella resolutionsmyndighet, skulle avbryta betalningarna av ABLV Banks finansiella åtaganden. ECB uppmanade Commission de surveillance du secteur financier (Luxembourg) (Finansinspektionen i Luxemburg) (nedan kallad finansinspektionen), Luxemburgs nationella resolutionsmyndighet, att vidta liknande åtgärder gentemot ABLV Bank Luxembourg.

11

Den 22 februari 2018 översände ECB till nämnden sitt förslag till bedömning att ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg fallerar eller sannolikt kommer att fallera, i syfte att samråda med nämnden i denna fråga, enligt artikel 18.1 andra stycket i förordning nr 806/2014.

12

Den 23 februari 2018 ansåg ECB att ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg fallerar eller sannolikt kommer att fallera, i den mening som avses i artikel 18.1 första stycket a i förordning nr 806/2014. Samma dag underrättades nämnden om ECB:s bedömningar avseende ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg. Dessa bedömningar utgör de omtvistade rättsakterna.

13

Nämnden fann samma dag genom två beslut, som avsåg ABLV Bank respektive ABLV Bank Luxembourg, att det, trots ECB:s bedömningar att kreditinstituten fallerar eller sannolikt kommer att fallera, inte fanns anledning att anta en resolutionsordning med avseende på dessa institut, med motiveringen att en resolutionsåtgärd, med hänsyn till institutens särdrag samt deras finansiella och ekonomiska situation, inte var nödvändig med hänsyn till allmänintresset, i den mening som avses i artikel 18.1 första stycket c och artikel 18.5 i denna förordning.

14

Dessa beslut från nämnden delgavs samma dag, den 23 februari 2018, respektive mottagare, det vill säga finans- och kapitalmarknadskommissionen och finansinspektionen.

15

Den 26 februari 2018 inledde ABLV Banks aktieägare ett förfarande för att ABLV Bank skulle kunna slutföra sin egen avveckling och ansökte hos finans- och kapitalmarknadskommissionen om godkännande av dess plan om frivillig avveckling.

16

Den 11 juli 2018 antog ECB ett beslut om att dra in ABLV Banks auktorisation till följd av ett sådant förslag från finans- och kapitalmarknadskommissionen.

17

Genom ansökningar som inkom till tribunalens kansli den 3 maj 2018 väckte klaganden i mål C‑551/19 P, å ena sidan, och klagandena i mål C‑552/19 P, å andra sidan, talan om ogiltigförklaring av de omtvistade rättsakterna. Dessa båda ansökningar registrerades under målnummer T‑281/18 och T‑283/18.

18

Genom ansökningar som likaledes inkom till tribunalens kansli den 3 maj 2018 väckte klaganden i mål C‑551/19 P, å ena sidan, och klagandena i mål C‑552/19 P, å andra sidan, även talan om ogiltigförklaring av nämndens beslut av den 23 februari 2018 vilka avses i punkt 13 ovan. Dessa båda ansökningar registrerades under målnummer T‑280/18 och T‑282/18. Dessa mål pågår vid tribunalen.

19

Till stöd för respektive talan som nämns i punkt 17 ovan åberopade klagandena tio identiska grunder. Den första grunden avsåg en felaktig bedömning av kriteriet fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Genom den andra grunden gjordes gällande att rätten att yttra sig och andra därmed sammanhängande rättigheter hade åsidosatts. Den tredje grunden gällde åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Genom den fjärde grunden hävdades att det inte hade gjorts en fullständig och opartisk prövning av samtliga relevanta aspekter av ärendet. Den femte grunden avsåg åsidosättande av proportionalitetsprincipen. Genom den sjätte grunden gjordes gällande att principen om likabehandling hade åsidosatts. Den sjunde grunden gällde åsidosättande av rätten till egendom och näringsfriheten. Den åttonde grunden avsåg åsidosättande av principen om att ingen får dra fördel av sitt eget rättsstridiga handlande (nemo auditur). Genom den nionde grunden gjordes maktmissbruk gällande och den tionde grunden avsåg åsidosättande av artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

20

Genom särskild handling framställde ECB en invändning om rättegångshinder, bestående av två delar, mot respektive talan.

21

ECB hävdade, för det första, att de omtvistade rättsakterna endast utgjorde förberedande åtgärder och att den bedömning av de faktiska omständigheterna som gjordes i dessa rättsakter helt saknade bindande verkan. ECB tillade att det i förordning nr 806/2014 inte föreskrevs någon möjlighet att väcka talan om ogiltigförklaring av en bedömning att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera. ECB erinrade slutligen om att klagandena hade väckt talan om ogiltigförklaring av nämndens beslut, varför de rättsliga fel som de omtvistade rättsakterna påstods vara behäftade med kunde åberopas i dessa mål, vilket därmed säkerställde att klagandena hade ett tillräckligt domstolsskydd.

22

ECB hävdade, för det andra, att klagandena inte var direkt berörda av de omtvistade rättsakterna.

23

Genom de överklagade besluten biföll tribunalen denna invändning om rättegångshinder och avvisade följaktligen talan i båda målen.

24

Tribunalen erinrade först om att endast rättsakter som har bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning, kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring och att, när det gäller rättsakter som utarbetas i olika etapper i ett internt förfarande, talan i princip endast kan väckas mot de åtgärder genom vilka en institution slutgiltigt fastställer sin ståndpunkt efter detta förfarande, medan talan inte kan väckas mot preliminära åtgärder vilkas syfte är att förbereda det slutliga beslutet. Tribunalen fann därefter att de omtvistade rättsakterna utgjorde sådana förberedande åtgärder i förfarandet som var avsedda att göra det möjligt för nämnden att fatta ett beslut, positivt eller negativt, om resolution av de aktuella bankinstituten och att de således inte kunde bli föremål för en talan om ogiltigförklaring.

25

Klaganden i mål C‑551/19 P har yrkat att domstolen ska

26

Klagandena i mål C‑552/19 P har yrkat att domstolen ska

27

ECB har yrkat att domstolen ska, i första hand, ogilla överklagandena i deras helhet såsom uppenbart ogrundade eller, i andra hand, ogilla överklagandena, eftersom de delvis inte kan tas upp till prövning och delvis är ogrundade, samt förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

28

Kommissionen, som har intervenerat till stöd för ECB:s yrkanden, har yrkat att överklagandena ska ogillas och att domstolen ska ersätta resonemanget i punkt 34 i de överklagade besluten, ”genom att klargöra den slutliga karaktären av ECB:s bedömning att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera, vilken bedömning ska följas av nämnden och kommissionen, om en resolutionsåtgärd slutligen vidtas efter det att nämnden, kommissionen och, i förekommande fall, rådet har bedömt de övriga resolutionsvillkoren”.

29

Domstolens ordförande har genom beslut av den 24 september 2019 förenat målen C‑551/19 P och C‑552/19 P vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

30

Till stöd för sitt överklagande har klaganden i mål C‑551/19 P åberopat två grunder som är identiska med de båda grunder som klagandena i mål C‑552/19 P har åberopat till stöd för sitt överklagande.

31

Klagandena har genom sin första grund gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning och åsidosatte artikel 263 FEUF genom att inte grunda de överklagade besluten på de beslut som faktiskt antagits av ECB, trots att den borde ha prövat huruvida talan kunde tas upp till prövning mot bakgrund av karaktären av den bedömning som ECB gjort i detta fall. Klagandena har genom sin andra grund hävdat att besluten dessutom grundas på en felaktig tolkning av artikel 18.1 i förordning nr 806/2014.

32

Det ska, innan det görs en ingående bedömning av var och en av dessa grunder, först påpekas att ECB har gjort gällande att överklagandena i sin helhet är uppenbart ogrundade, eftersom dessa grunder är verkningslösa. Det var nämligen endast för fullständighetens skull som tribunalen i de överklagade besluten konstaterade att bedömningarna i de omtvistade rättsakterna att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera inte är bindande. ECB har i detta sammanhang anfört fyra argument. För det första konstaterade tribunalen att de omtvistade rättsakterna var förberedande åtgärder, vilket klagandena inte har bestritt, varför den omständigheten att ECB:s bedömningar att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera inte är bindande för nämnden saknar relevans för tillämpningen av artikel 263 FEUF. För det andra har klagandena inte ifrågasatt tribunalens bedömning att deras rättsliga ställning inte har ändrats genom de omtvistade rättsakterna. För det tredje är frågan huruvida ECB:s bedömningar att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera är bindande för SRB i detta fall en teoretisk fråga som saknar betydelse för målet i sak. För det fjärde avvisade tribunalen talan i respektive mål genom att i enlighet med artikel 263 FEUF även beakta den talan som klagandena hade väckt i målen T‑280/18 och T‑282/18, utan att klagandena har bestritt en sådan bedömning.

33

I den mån tribunalen i punkt 49 i de överklagade besluten slog fast att de omtvistade rättsakterna utgjorde förberedande åtgärder som inte ändrade klagandenas rättsliga ställning, eftersom de innehöll en bedömning av de faktiska omständigheterna från ECB:s sida vad gäller frågan huruvida ABLV Bank och dess dotterbolag fallerar eller sannolikt kommer att fallera, vilken bedömning inte på något sätt var bindande, men som i detta fall utgjorde grunden för nämndens antagande av beslut om fastställande av att en resolution inte var nödvändig med hänsyn till allmänintresset, är det i detta fall tillräckligt att påpeka att det, i motsats till vad ECB har hävdat, är klart att nämnda beslut grundades på konstaterandet att ECB:s bedömningar att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera inte är bindande för nämnden.

34

Av detta följer att överklagandet inte kan ogillas såsom uppenbart ogrundat av den anledningen att klagandenas grunder är verkningslösa, varför dessa grunder ska prövas i tur och ordning.

35

Klagandena har i samband med den första grunden, som det har erinrats om i punkt 31 ovan, gjort gällande att tribunalen inte gjorde någon åtskillnad mellan frågan huruvida ECB var behörig att göra en bindande bedömning och frågan huruvida ECB:s bedömning i de omtvistade rättsakterna var avsedd att ha bindande verkan i det aktuella fallet. De anser att tribunalen i de överklagade besluten inte avvisade respektive talan mot bakgrund av de omtvistade rättsakternas karaktär av sådana rättsakter som antagits av ECB, utan mot bakgrund av sådana rättsakter som ECB borde ha antagit enligt den tolkning av artikel 18 i förordning nr 806/2014 som tribunalen ansåg var korrekt. Enligt klagandenas tolkning av den sistnämnda bestämmelsen kan, för det fall en myndighet antar en bindande rättsakt därför att den anser att denna bindande karaktär är förenlig med lagstiftningen, en talan om ogiltigförklaring av denna rättsakt tas upp till prövning. Frågan huruvida antagandet av en sådan rättsakt är lagenlig omfattas nämligen av prövningen i sak av en sådan talan och inte av huruvida denna talan kan tas upp till prövning.

36

För att visa att ECB, i detta fall och oberoende av den exakta tolkningen av artikel 18 i förordning nr 806/2014, i själva verket har antagit bindande rättsakter som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring, har klagandena åberopat olika omständigheter, såsom att ECB inte endast lämnade information om de faktiska omständigheterna för att förbereda ett senare beslut av nämnden, att ECB själv, såväl i de omtvistade rättsakterna som i det offentliga meddelande som åtföljde dessa, hade bedömt att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera, i den mening som avses i artikel 18.1 första stycket a i förordning nr 806/2014, att de berörda bankinstituten underrättades om ECB:s bedömning eller, ytterligare, den omständigheten som avsåg tribunalens analys av tribunal d’arrondissement de Luxembourgs (Distriktsdomstolen i Luxemburg) avgörande av den 9 mars 2018, vilket nämns i de överklagade besluten.

37

ECB har bestritt klagandenas argument och anser, i första hand, att den första grunden inte kan tas upp till prövning, eftersom det inte preciseras vilka delar i de överklagade besluten som bestrids, och, i andra hand, att denna grund är obefogad. ECB stöds, i sistnämnda avseende, av kommissionen, som har gjort gällande att bedömningen att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera är en förberedande åtgärd.

38

När det gäller frågan huruvida den första grunden kan tas upp till prövning ska det påpekas, till skillnad från vad ECB har anfört, att med beaktande av de olika argument som framförts till stöd för denna grund och som sammanfattas i punkterna 35 och 36 ovan är den felaktiga rättstillämpning som klagandena har gjort gällande klart identifierbar, varför denna grund kan tas upp till prövning.

39

Det kan däremot konstateras att invändningarna mot tribunalens resonemang saknar grund. Såsom tribunalen korrekt har erinrat om framgår det nämligen av rättspraxis att enligt artikel 263 fjärde stycket FEUF kan endast rättsakter med bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen, genom att klart förändra dennes rättsliga ställning, angripas av en fysisk eller juridisk person (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 november 1981, IBM/kommissionen, 60/81, EU:C:1981:264, punkt 9, dom av den 12 september 2006, Reynolds Tobacco m.fl./kommissionen, C‑131/03 P, EU:C:2006:541, punkt 54, och dom av den 31 januari 2019, International Management Group/kommissionen, C‑183/17 P och C‑184/17 P, EU:C:2019:78, punkt 51). Åtgärder genom vilka en institutions ställningstagande slutgiltigt slås fast efter ett administrativt förfarande och som är avsedda att ha bindande rättsverkningar som kan påverka sökandens intressen utgör således i princip sådana rättsakter mot vilka talan kan väckas, med undantag för preliminära åtgärder vilkas syfte är att förbereda det slutliga beslutet, vilka inte har sådana rättsverkningar (dom av den 18 november 2010,NDSHT/kommissionen, C‑322/09 P, EU:C:2010:701, punkt 48 och där angiven rättspraxis). Preliminära åtgärder vilkas syfte är att förbereda det slutliga beslutet utgör följaktligen i princip inte rättsakter som kan bli föremål för en talan om ogiltigförklaring (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 oktober 2011, Deutsche Post och Tyskland/kommissionen, C‑463/10 P och C‑475/10 P, EU:C:2011:656, punkt 50, och dom av den 15 mars 2017, Stichting Woonpunt m.fl./kommissionen, C‑415/15 P, EU:C:2017:216, punkt 44).

40

För att avgöra om de omtvistade rättsakterna, såsom tribunalen fann i de överklagade beslutet, utgör förberedande åtgärder eller, såsom klagandena har hävdat, rättsakter mot vilka talan kan väckas, i den mening som avses i artikel 263 FEUF, ska hänsyn tas till rättsakternas innebörd i sig (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 november 2010, NDSHT/kommissionen, C‑322/09 P, EU:C:2010:701, punkt 46 och där angiven rättspraxis) samt avsikten hos den som antagit rättsakten, i förevarande fall ECB (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juli 2008, Athinaïki Techniki/kommissionen, C‑521/06 P, EU:C:2008:422, punkt 42, och dom av den 26 januari 2010, Internationaler Hilfsfonds/kommissionen, C‑362/08 P, EU:C:2010:40, punkt 52).

41

Domstolen har härvidlag preciserat att det för att ta hänsyn till en rättsakts innebörd i sig är nödvändigt att bedöma rättsaktens rättsverkningar mot bakgrund av objektiva kriterier, såsom rättsaktens innehåll, i förekommande fall med beaktande av det sammanhang i vilket den antogs och befogenheterna för den unionsinstitution, det unionsorgan eller den unionsbyrå som har antagit rättsakten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 februari 2014, Ungern/kommissionen, C‑31/13 P, EU:C:2014:70, punkt 55, och dom av den 9 juli 2020, Republiken Tjeckien/kommissionen, C‑575/18 P, EU:C:2020:530, punkt 47) och att dessa befogenheter inte ska beaktas på ett abstrakt sätt, utan som omständigheter som kan tjäna som vägledning vid den konkreta bedömningen – som är oundgänglig och av central betydelse – av rättsaktens innehåll (se, för ett liknande resonemang, dom av den 25 oktober 2017, Rumänien/kommissionen, C‑599/15 P, EU:C:2017:801, punkterna 49, 51, 52 och 55).

42

I den mån klagandena har gjort ECB:s avsikt när den antog de omtvistade rättsakterna till en av de centrala delarna av den första grunden, ska det dessutom påpekas att domstolen har understrukit att även om det framgår av rättspraxis att det subjektiva kriteriet avseende den avsikt som har föranlett unionens institution, organ eller byrå att anta den angripna rättsakten kan beaktas, kan detta subjektiva kriterium endast ha en kompletterande roll i förhållande till de objektiva kriterier som anges i föregående punkt och följaktligen kan det varken tillmätas större betydelse än dessa objektiva kriterier eller leda till ett ifrågasättande av den bedömning av den angripna rättsaktens verkningar som följer av de objektiva kriterierna (dom av den 21 januari 2021, Tyskland/Esso Raffinage, C‑471/18 P, EU:C:2021:48, punkt 65).

43

Tribunalen följde uppenbarligen denna rättspraxis när den, i punkterna 33–36 i de överklagade besluten, på ett detaljerat sätt prövade de omtvistade rättsakternas innebörd, bland annat genom att, såsom omständigheter som kan tjäna som vägledning vid den konkreta bedömningen av rättsakternas innehåll, beakta ECB:s befogenheter när det ankommer på ECB att bedöma huruvida en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera enligt artikel 18 i förordning nr 806/2014, i förhållande till de befogenheter som tillkommer nämnden enligt denna artikel när nämnden underrättas om en sådan bedömning. Vidare fann tribunalen, i punkt 47 i dessa beslut, att ECB:s avsikt vid antagandet av de omtvistade rättsakterna inte påverkade deras karaktär av förberedande åtgärd. Denna bedömningsmetod är förenlig med den rättspraxis som det har erinrats om i föregående punkt, enligt vilken avsikten hos den som har antagit en rättsakt mot vilken talan har väckts endast är kompletterande vid fastställandet av huruvida denna rättsakt kan angripas eller inte.

44

Klagandena har således fel när de kritiserar tribunalen för att på ett abstrakt sätt ha grundat sig på den icke-bindande rättsakt som, enligt dess tolkning av artikel 18 i förordning nr 806/2014, skulle antas av ECB, men inte på de åtgärder som faktiskt vidtagits av ECB.

45

Klagandena har försökt ifrågasätta tribunalens bedömningar som nämns i punkt 43 ovan genom att åberopa en presumtion om att varje bedömning av en myndighet har bindande verkan om inte myndigheten tydligt anger att denna bedömning inte har en sådan karaktär. De har emellertid förklarat att ECB själv, såväl i de omtvistade rättsakterna som i det offentliga meddelande som åtföljde dessa, hade bedömt att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera, i den mening som avses i artikel 18.1 första stycket a i förordning nr 806/2014. Klagandena har även åberopat flera andra omständigheter, såsom ECB:s proportionalitetsbedömning – som förutsätter att det beslut genom vilket en sådan bedömning görs har bindande rättsverkningar – det offentliga meddelandet och översändandet av de omtvistade rättsakterna till de aktuella kreditinstituten samt den offentliga förklaringen att likvidationen av dessa kreditinstitut var oundviklig. Klagandena har även påpekat att tribunalen gjorde felaktig tolkning av ordet ”bindande” i samband med sin analys av Tribunal d’arrondissement de Luxembourgs (Distriktsdomstolen i Luxemburg) avgörande av den 9 mars 2018. Detta ord innebär nämligen, med avseende på artikel 18 i denna förordning, att ECB:s bedömning att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera är bindande för nämnden, eftersom denna inte kan vidta en resolutionsåtgärd när ECB har funnit att det berörda bankinstitutet inte fallerar eller sannolikt inte kommer att fallera, och tvärtom är skyldig att vidta en sådan åtgärd när ECB har konstaterat att den berörda enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera.

46

Den presumtion som klagandena vill ska erkännas strider emellertid mot det krav som, när det är fråga om en viss rättsakt, går ut på att fastställa huruvida rättsakten eventuellt är bindande med hänsyn till dess innebörd och avsikten hos den som har antagit rättsakten, vilket följer den rättspraxis som det har erinrats om i punkterna 40–42 ovan. En sådan presumtion skulle dessutom medföra att artikel 263 FEUF till stor del förlorade sin räckvidd, eftersom dess tillämpning skulle leda till att unionsdomstolen blev tvungen att utgå från principen att alla rättsakter som antas av unionens institutioner, organ eller byråer utgör beslut, såvida inte de sistnämnda uttryckligen har angett att så inte är fallet när det rör sig om en viss rättsakt. Om det överläts åt dessa institutioner, organ eller byråer att själva kvalificera deras rättsakter som beslut eller inte och genom att förutsätta att dessa rättsakter, om inte annat anges, är bindande och således utgör beslut, skulle en sådan presumtion dessutom strida mot den rättspraxis som anges i punkt 39 ovan, enligt vilken det saknar betydelse huruvida en rättsakt betecknas som ett ”beslut” av unionens institutioner, organ och byråer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 november 2010, NDSHT/kommissionen, C‑322/09 P, EU:C:2010:701, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

47

Vidare är det visserligen riktigt att varje beslut som antas av en unionsinstitution, ett unionsorgan eller en unionsbyrå ska följa de allmänna principerna i unionsrätten, bland vilka proportionalitetsprincipen ingår (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 juni 2009, Nijemeisland, C‑170/08, EU:C:2009:369, punkt 41 och där angiven rättspraxis) och att många rättsligt bindande akter följaktligen innehåller en proportionalitetsbedömning. Den omständigheten att det har gjorts en sådan bedömning kan emellertid inte, genom ett e contrario-resonemang, anses utgöra ett bevis på att en rättsakt är bindande. Det är nämligen fullt möjligt för den berörda myndigheten att bedöma huruvida en åtgärd är proportionerlig under ett administrativt förfarande som består av flera etapper, utan att innebörden av en rättsakt som antas vara en mellankommande rättsakt därför ändras.

48

Klagandena kan inte heller vinna framgång med det argument som avser det offentliga meddelandet och översändandet av de omtvistade rättsakterna till de berörda bankinstituten. Det följer nämligen av punkt 45 i de överklagade besluten att tribunalen ansåg att dessa ”inte [hade] offentliggjorts, men att ECB [hade] offentliggjort två meddelanden som inte på något sätt [utgjorde] de [omtvistade] rättsakterna”. Ett sådant övervägande omfattas av tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, vilken, med undantag för då dessa har missuppfattats, inte kan prövas i ett mål om överklagande (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 5 februari 2015, Grekland/kommissionen, C‑296/14 P, ej publicerat, EU:C:2015:72, punkt 32 och där angiven rättspraxis). Det ska för övrigt påpekas, såsom generaladvokaten har angett i punkt 63 i sitt förslag till avgörande, att ECB:s offentliggörande av pressmeddelanden om bedömningen att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera inte innebär att ECB har avsett att denna bedömning ska vara bindande eller att den till sin natur är bindande.

49

När det gäller argumentet att ECB:s offentliga förklaring, att avvecklingen av de aktuella kreditinstituten var oundviklig, bekräftar att de omtvistade rättsakterna är bindande, ska det påpekas att det varken grundas på rättsakternas innebörd eller på avsikten hos dem som har antagit dessa. En sådan avveckling följde dessutom, i enlighet med lettisk rätt vad gäller ABLV Bank, inte av dessa rättsakter, utan av ett beslut som fattades av aktieägarna i detta bolag till följd av nämndens beslut enligt vilket det, i enlighet med förordning nr 806/2014, av hänsyn till allmänintresset inte var nödvändigt att tillämpa en resolutionsordning på ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg.

50

Slutligen ska argumentet att tribunalen, såsom särskilt framgår av punkt 48 i de överklagade besluten, grundade sig på en felaktig tolkning av ordet ”bindande”, med avseende på artikel 18 i förordning nr 806/2014, underkännas. I denna punkt återgav tribunalen nämligen endast ett skäl i Tribunal d’arrondissement de Luxembourgs (Distriktsdomstolen i Luxemburg) avgörande av den 9 mars 2018, i vilket det uttryckligen angavs att ”parterna [var] överens om att de bedömningar och konstateranden som gjorts av ECB och nämnden inom ramen för [nämnda] förordning inte [var] bindande för den domstol som ska pröva denna ansökan”, för att visa att klagandena själva anser att en bedömning att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera endast utgör en enkel bedömning av faktiska omständigheter som inte har några rättsverkningar.

51

Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

52

Klagandena har genom den andra grunden gjort gällande att de överklagade besluten grundas på en felaktig tolkning av artikel 18.1 i förordning nr 806/2014. Den andra grunden består i huvudsak av två grupper av argument avseende dels tolkningen i strikt mening av nämnda artikel 18, vilken föranledde tribunalen att dra slutsatsen att de omtvistade rättsakterna inte utgjorde rättsakter mot vilka talan kan väckas i den mening som avses i artikel 263 FEUF, dels det fel som tribunalen skulle ha begått när den konstaterade att den situation som ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg befann sig i inte hade ändrats genom dessa rättsakter.

53

ECB har, med stöd av kommissionen, gjort gällande att den andra grunden är obefogad.

54

Innan domstolen prövar de två grupper av argument som klagandena har anfört i samband med den andra grunden, ska ett visst antal inledande överväganden göras.

55

Det ska först understrykas att förordning nr 806/2014 grundas på unionslagstiftarens avsikt att förhindra uppkomsten av sådana kriser som den så kallade subprime-krisen, som uppstod under år 2008. Det är därför som förordningen, i enlighet med skäl 8 i densamma, har till syfte att införa effektivare resolutionsmekanismer, som ska vara ett viktigt instrument för att undvika skador som tidigare uppstått till följd av bankers fallissemang. Ett sådant syfte förutsätter ett snabbt beslutsfattande, vilket framgår av de korta tidsfrister som föreskrivs i artikel 18 i nämnda förordning, för att den finansiella stabiliteten inte ska äventyras. Ett sådant syfte kan således inte ignoreras vid tolkningen av sistnämnda bestämmelse för att avgöra huruvida ECB:s bedömning att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera utgör en rättsakt mot vilken talan kan väckas inom ramen för resolutionsförfarandet, eftersom erkännandet av att en sådan bedömning utgör ett beslut väsentligt skulle kunna påverka snabbheten i detta förfarande.

56

Det ska därefter påpekas att det i artikel 86.2 i förordning nr 806/2014 föreskrivs att medlemsstaterna och unionens institutioner, samt alla fysiska eller juridiska personer, får väcka talan vid Europeiska unionens domstol mot nämndens beslut, i enlighet med artikel 263 FEUF, i samband med vilket det är nämnden som omnämns, med uteslutande av unionens alla andra institutioner, organ eller byråer. Således nämns ECB över huvud taget inte däri, och i synnerhet inte någon bedömning, som den kan komma att göra, att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera, vilket tycks bekräfta att unionslagstiftaren inte har avsett att ge ECB någon beslutsbefogenhet på området. Dessutom kan nämndens antagande av en resolutionsordning, enligt artikel 18.6 i denna förordning, eller ett beslut att inte anta en sådan beslutsordning, bli föremål för en talan vid unionsdomstolen, i samband med vilken ECB:s bedömning att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera kan bli föremål för domstolsprövning.

57

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som domstolen ska pröva de två grupper av argument som klagandena har anfört.

58

Klagandena anser att tribunalen, vid sin tolkning av artikel 18.1 i förordning nr 806/2014, bortsåg från andra stycket i denna bestämmelse, varför tribunalen felaktigt ansåg att det i denna bestämmelse endast föreskrivs att den underrättelse genom vilken ECB lämnar information om de faktiska omständigheterna till nämnden inte är bindande och att nämnden är ensam behörig att avgöra huruvida de tre villkor som avses i första stycket i nämnda bestämmelse är uppfyllda. Klagandena har tillagt att frågan huruvida ett institut fallerar eller sannolikt kommer att fallera, med hänsyn till definitionen av detta begrepp i artikel 18.4 i förordningen, förutsätter en rättslig analys och en rättslig slutsats.

59

Klagandena har även kritiserat tribunalen för att, i punkt 46 i de överklagade besluten, inte ha fäst tillräcklig vikt vid den ”funktionella likvärdighet” som föreligger mellan bedömningen av huruvida en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera och indragningen av dess auktorisation. Genom att inte medge att bedömningen att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera, vilken ankommer på tillsynsmyndigheten, är bindande, har tribunalen ifrågasatt det inre sammanhanget i systemet för tillsyn över och resolution av banker, eftersom artikel 18 i förordning nr 806/2014 ska tolkas på så sätt att resolutionsmyndigheten är bunden av tillsynsmyndighetens bedömning att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera.

60

Det ska för det första påpekas att det enligt artikel 18.1 och 18.6 i förordning nr 806/2014 ankommer på nämnden att anta en resolutionsordning som därefter, enligt artikel 18.7 i samma förordning, ska godkännas av kommissionen eller, i förekommande fall, av rådet. En sådan resolutionsordning kan nämligen träda i kraft endast om dessa institutioner inte har gjort några invändningar. Dessutom kan en resolutionsordning, enligt den uttryckliga ordalydelsen i artikel 18.1 första stycket a–c i nämnda förordning, endast antas om tre villkor är uppfyllda, nämligen att enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera, att det inte finns några rimliga utsikter att några alternativa åtgärder inom rimlig tid skulle kunna förhindra dess fallissemang och att en resolutionsåtgärd är nödvändig av hänsyn till allmänintresset i den mening som avses i artikel 18.5 i samma förordning.

61

Det ska således inledningsvis understrykas, i likhet med vad ECB och kommissionen har gjort, att eftersom antagandet av en resolutionsordning förutsätter att de tre villkor som nämns i föregående punkt är uppfyllda och ECB:s bedömning att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera endast avser det första av dessa villkor, kan denna bedömning inte föregripa utgången av resolutionsförfarandet. Denna utgång är nämligen även beroende av de två övriga villkoren.

62

När det gäller det första villkoret ger artikel 18.1 andra stycket i förordning nr 806/2014 ECB en prioriterad roll, även om den inte är exklusiv, eftersom det i allmänhet ankommer på ECB att bedöma huruvida en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Nämnden får också göra en sådan bedömning, men endast efter att ha underrättat ECB om sin avsikt att göra det och endast om ECB inom tre kalenderdagar efter mottagandet av den informationen inte gör en sådan bedömning. ECB tillerkänns således en prioriterad befogenhet att göra en sådan bedömning, vilken, såsom kommissionen har påpekat, grundas på den expertis som den har tillgång till i egenskap av tillsynsmyndighet, eftersom den, genom att i denna egenskap ha tillgång till all tillsynsinformation om den berörda enheten, är bäst skickad att – med beaktande av den definition av huruvida en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera som anges i artikel 18.4 i denna förordning, som bland annat hänför sig till omständigheter som har samband med tillsynssituationen, såsom villkoren för auktorisation, tillgångarnas belopp jämfört med skuldernas belopp eller den aktuella eller framtida skuldsättningen – fastställa huruvida detta villkor är uppfyllt.

63

Denna tolkning bekräftas av ECB:s skyldighet enligt artikel 18.1 andra stycket i förordning nr 806/2014 att utan dröjsmål meddela nämnden alla relevanta uppgifter som den begär, för det fall nämnden själv avser att bedöma huruvida en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Vad däremot gäller de två övriga villkoren i artikel 18.1 första stycket i denna förordning, har nämnden exklusiv befogenhet att avgöra frågan huruvida de är uppfyllda.

64

Vidare bekräftar skäl 26 i förordning nr 806/2014 både den delade befogenheten mellan ECB, som är tillsynsmyndighet inom den gemensamma tillsynsmekanismen, och nämnden, som är resolutionsmyndighet, att bedöma huruvida ett kreditinstitut fallerar eller sannolikt kommer att fallera och den exklusiva befogenheten för nämnden att bedöma huruvida de övriga villkoren för antagande av en resolutionsordning är uppfyllda.

65

ECB:s roll inskränker sig således till att bedöma det första av de villkor som föreskrivs i artikel 18.1 första stycket i förordning nr 806/2014 och underrätta nämnden om denna bedömning eller, för det fall nämnden har uttryckt sin avsikt att själv genomföra en sådan bedömning, att bistå nämnden vid fullgörandet av denna uppgift.

66

I förevarande fall har ECB:s bedömning att ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg fallerar eller sannolikt kommer att fallera inte i sig gett upphov till tvingande rättsverkningar som kan påverka sökandenas intressen genom att väsentligt förändra deras rättsliga ställning. Det är nämligen endast antagandet och ikraftträdandet av en resolutionsordning och genomförandet av resolutionsinstrument, i den mening som avses i artikel 22.2 i förordning nr 806/2014, som kan ändra denna ställning. Resolutionsförfarandet ska således anses utgöra ett komplext administrativt förfarande i vilket flera myndigheter medverkar och där endast det slutliga resultatet, som följer av att nämnden utövar sin befogenhet, kan bli föremål för den domstolsprövning som avses i artikel 86.2 i denna förordning.

67

Till skillnad från vad klagandena har hävdat utgör ECB:s bedömning av villkoret i artikel 18.1 första stycket a i förordning nr 806/2014 inte en bindande rättsakt och den medför i synnerhet inte att nämnden försätts i en situation med bunden befogenhet i förhållande till denna bedömning. I sin bedömning anser ECB nämligen antingen att enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera, vilket medför att det förfarande som föreskrivs i artikel 18 i förordningen inleds, eller att så inte är fallet, vilket medför att förfarandet inte inleds. Det finns ingenting i denna bestämmelses lydelse som tyder på att nämnden, i det ena eller det andra fallet, skulle förlora ett utrymme för eget skön i fråga om huruvida den aktuella enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera.

68

I det första av de fall som nämns i föregående punkt är det, mot bakgrund av den bedömning som ECB lämnat och handlingarna i ärendet, nämligen inte uteslutet att nämnden inte, eller inte helt, delar ECB:s bedömning, eller att den upptäcker en oegentlighet som det i så fall ankommer på nämnden att avhjälpa, för att undvika att unionsdomstolen, i förekommande fall, senare underkänner den bedömningen i samband med en sådan talan om ogiltigförklaring som avses i artikel 86.2 i förordning nr 806/2014. Det ska i detta hänseende understrykas att nämnden, såsom det har erinrats om i punkt 62 ovan, är behörig, när den beslutar, att göra en bedömning av det första av de villkor som avses i artikel 18.1 första stycket i nämnda förordning och att nämnden därför kan använda de handlingar som den av ECB tillhandahålls för detta ändamål.

69

Den expertis som ECB har tillgång till och dess kännedom om tillsynsinformation om den berörda enheten medför visserligen att nämnden i praktiken förmodligen oftast kommer att ansluta sig till ECB:s bedömning. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 111 i sitt förslag till avgörande kan man ”utan tvekan [hålla] med om att ECB:s bedömning kan ha auctoritas, i ordets klassiska mening, och att [nämnden] inte kan bortse från den eller okritiskt förkasta dess innehåll. Det innebär emellertid inte att den dessutom skulle ha sådan potestas som rättsliga beslut har som påverkar förhållandet mellan institutioner, när en av dessa institutioner inte i sak får frångå det som en annan har beslutat”.

70

I det andra av de fall som nämns i punkt 67 ovan är nämnden inte heller rättsligt bunden av ECB:s bedömning. När ECB kommer fram till slutsatsen att den berörda enheten inte fallerar eller sannolikt inte kommer att fallera, ska det visserligen inte översändas någon bedömning till nämnden, och resolutionsförfarandet inleds således inte, eftersom det i artikel 18.1 tredje stycket i förordning nr 806/2014 föreskrivs att ECB ska meddela kommissionen och nämnden sin bedömning endast om den anser att enheten fallerar eller sannolikt kommer att fallera.

71

ECB:s bedömning av villkoret i artikel 18.1 första stycket a i förordning nr 806/2014 är således inte bindande för nämnden, och detta i än mindre grad eftersom det ankommer på nämnden att, så snart denna bedömning har mottagits, själv, inom ramen för prövningen av villkoret i artikel 18.1 första stycket b i denna förordning, bedöma huruvida det finns rimliga utsikter att alternativa åtgärder skulle kunna förhindra att den berörda enheten fallerar.

72

Vad för det andra avser de av klagandenas argument som grundas på skillnaden mellan tillsyn över och resolution av kreditinstitut, ska det påpekas, i likhet med vad ECB har gjort, att ECB, i egenskap av tillsynsmyndighet för sådana betydande enheter och koncerner som avses i artikel 6.4 i förordning nr 1024/2013, såsom i förevarande fall ABLV Bank och ABLV Bank Luxembourg, i princip är bäst skickad att bedöma huruvida en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Såsom det har erinrats om i punkterna 62, 68 och 70 ovan ger artikel 18.1 i förordning nr 806/2014 emellertid inte ECB någon exklusiv befogenhet att göra en sådan bedömning, eftersom också nämnden kan göra en sådan bedömning efter att ha underrättat ECB om sin avsikt att göra det och om ECB inte gör en sådan bedömning inom tre kalenderdagar från mottagandet av den informationen.

73

ECB:s medverkan i det förfarande som föreskrivs i artikel 18 i förordning nr 806/2014 grundas dessutom i mindre utsträckning på fördelningen av tillsyns- och resolutionsfunktionerna än på den särskilda expertis som denna institution förfogar över i egenskap av tillsynsmyndighet. Även om det är riktigt att det i bankbestämmelserna görs åtskillnad mellan tillsyn över och resolution av kreditinstitut och att det i detta syfte införs en funktionsfördelning mellan ECB och nämnden, påverkar denna fördelning inte karaktären av ECB:s bedömning att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera, vilken förblir en förberedande åtgärd.

74

När det gäller argumentet att bedömningen att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera är funktionellt likvärdig med indragningen av enhetens auktorisation, ska det erinras om att tribunalen i punkt 46 i de överklagade besluten, som svar på detta argument, underströk att även om en sådan bedömning kan grunda sig på uppskattningen av den omständigheten att villkoren för fortsatt auktorisation inte längre är uppfyllda enligt artikel 18.4 a i förordning nr 806/2014, är dessa två åtgärder inte likvärdiga.

75

Även om det är riktigt att det enligt artikel 18.4 i förordning nr 806/2014 ska anses att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera om en eller flera av de omständigheter som anges däri föreligger, kräver en bedömning att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera inte ett formellt beslut i frågan huruvida enhetens auktorisation ska dras in. Av detta följer, i motsats till vad klagandena har gjort gällande, att det argument som det har redogjorts för i föregående punkt inte på något sätt innebär att bedömningen att en enhet fallerar eller sannolikt kommer att fallera uteslutande och nödvändigtvis ankommer på ECB i egenskap av tillsynsmyndighet, varför också nämnden kan göra denna bedömning i egenskap av resolutionsmyndighet.

76

Klagandena har i detta avseende anfört tre argument.

77

Klagandena har för det första gjort gällande att den situation som ABLV Banks och ABLV Bank Luxembourgs befinner sig i har ändrats genom offentliggörandet av ECB:s bedömning att dessa enheter fallerar eller sannolikt kommer att fallera. Det ska emellertid först konstateras att klagandena inte har lämnat några närmare uppgifter i detta avseende. Även om det inte kan uteslutas att nämnda offentliggörande har påverkat den situation, bland annat den ekonomiska situationen, som dessa enheter befinner sig i, har det i vart fall inte medfört någon förändring av deras rättsliga ställning.

78

Vad för det andra avser klagandenas argument avseende punkt 47 i de överklagade besluten, är det tillräckligt att konstatera att det grundas på en felaktig tolkning av den punkten. För att underkänna klagandenas argument avseende en påstådd skillnad i lydelse mellan offentliggörandet på ECB:s webbplats och de omtvistade rättsakterna, påminde tribunalen endast om att det av punkterna 32–36 i nämnda beslut följde att dessa rättsakter, med hänsyn till deras innebörd, skulle kvalificeras som förberedande åtgärder.

79

För det tredje anser klagandena att tribunalen gjorde fel när den grundade sig på en rättspraxis som saknar relevans, eftersom den endast gäller för de fall då de aktuella rättsakterna inte är bindande, vilket inte är fallet här.

80

Även om den rättspraxis som detta argument avser, såsom klagandena har gjort gällande, har utvecklats under andra omständigheter än de som är aktuella i förevarande fall, är den likväl relevant för att avgöra huruvida de omtvistade rättsakterna utgör rättsakter mot vilka talan kan väckas. I synnerhet är det antagande som ligger till grund för detta argument, det vill säga att de omtvistade rättsakterna är bindande, felaktigt, såsom framgår av prövningen av den första gruppen av argument vilka framförts i samband med denna grund.

81

Eftersom tribunalen har underkänt klagandenas båda grupper av argument som har framförts i samband med den andra grunden, kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

82

Eftersom ingen av de båda grunderna för överklagandena har godtagits, ska överklagandena ogillas i sin helhet.

83

När det gäller kommissionens yrkande att domstolen ska klargöra två aspekter av punkt 34 i de överklagade besluten, erinrar domstolen om att det otvetydigt följer av artikel 40 i stadgan för Europeiska unionens domstol samt av artiklarna 129 och 132 i domstolens rättegångsregler, vilka är tillämpliga på mål om överklagande vid domstolen enligt artikel 190 i dessa rättegångsregler, att endast en av parternas yrkanden helt eller delvis får biträdas genom intervenientens yrkanden. Genom att yrka att domstolen ska klargöra punkt 34 i de överklagade besluten har kommissionen gått utöver ECB:s yrkanden. ECB har nämligen endast yrkat att överklagandena ska ogillas och att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Kommissionens yrkande ska således avvisas.

84

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 140.1 i rättegångsreglerna, som enligt nämnda artikel 184.1 också ska tillämpas i mål om överklagande, ska, vidare, medlemsstater och institutioner som har intervenerat bära sina rättegångskostnader.

85

ECB har yrkat att klagandena ska ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målet, ska de bära sina rättegångskostnader och ersätta ECB:s rättegångskostnader. Kommissionen, som har intervenerat till stöd för ECB:s yrkanden, ska bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: