1

Deutsche Telekom AG har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 13 december 2018, Deutsche Telekom/kommissionen (T‑827/14, EU:T:2018:930) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen delvis Deutsche Telekom AG:s talan varigenom bolaget i första hand yrkade ogiltigförklaring av hela eller delar av kommissionens beslut C(2014) 7465 final av den 15 oktober 2014 om ett förfarande enligt artikel 102 FEUF och artikel 54 i EES‑avtalet (ärende AT.39523 – Slovak Telekom), i dess rättade lydelse genom kommissionens beslut C(2014) 10119 final av den 16 december 2014 och genom kommissionens beslut C(2015) 2484 final av den 17 april 2015 (nedan kallat det omtvistade beslutet), och, i andra hand, upphävande eller nedsättning av de bötesbelopp som påförts bolaget genom detta beslut.

2

I skälen 3, 6 och 7 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2887/2000 av den 18 december 2000 om tillträde till accessnät (EGT L 336, 2000, s. 4) angavs följande:

…

3

I artikel 1 i denna förordning, med rubriken ”Syfte och tillämpningsområde”, föreskrevs följande:

”1.   Denna förordning syftar till att intensifiera konkurrensen och stimulera det tekniska nyskapandet på den lokala marknaden för tillträde genom att fastställa harmoniserade villkor för tillträde till accessnät för att på så vis främja ett konkurrensutsatt och vittomfattande utbud av elektroniska kommunikationstjänster.

2.   Denna förordning skall tillämpas på tillträde till de i artikel 2 a definierade anmälda operatörers accessnät och tillhörande faciliteter.

…”

4

Artikel 2 i förordningen innehöll följande definitioner:

”…

…

…”

5

Artikel 3 i förordningen hade följande lydelse:

”1.   Anmälda operatörer skall från den 31 december 2000 offentliggöra ett referenserbjudande om tillträde till sina accessnät och tillhörande faciliteter och hålla det uppdaterat, och det skall innehålla åtminstone de punkter som anges i bilagan. Erbjudandet skall, för att ge tillräckligt tillträde, vara så utformat att mottagaren inte skall tvingas betala för nätkomponenter eller faciliteter som inte är nödvändiga för att tjänsterna skall kunna tillhandahållas, och det skall innehålla en specifikation av vad som innefattas, tillhörande villkor samt avgifter.

2.   Anmälda operatörer skall från den 31 december 2000 bevilja rimliga framställningar från de berättigade om tillträde till deras accessnät och tillhörande faciliteter på villkor som är klara och tydliga, rättvisa och icke-diskriminerande. Ansökningar får avslås endast på grundval av objektiva kriterier som hör samman med teknisk genomförbarhet eller nödvändigheten av att bevara nätverksintegriteten. … Anmälda operatörer skall erbjuda berättigade tillträde till faciliteter som motsvarar dem som de tillhandahåller sig själva eller sina associerade företag och på samma villkor och med samma tidsfrister.

…”

6

Enligt artiklarna 4 och 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/140/EG av den 25 november 2009 om ändring av direktiv 2002/21/EG om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, direktiv 2002/19/EG om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter och direktiv 2002/20/EG om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (EUT L 337, 2009, s. 37) upphävdes förordning nr 2887/2000 med verkan från och med den 19 december 2009.

7

I artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, 2002, s. 33), i dess lydelse enligt direktiv 2009/140, föreskrivs följande:

”…

2.   De nationella regleringsmyndigheterna skall främja konkurrens vid tillhandahållandet av elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster samt tillhörande faciliteter och tjänster och därvid bland annat

…

…

5.   De nationella regleringsmyndigheterna ska för att nå de politiska mål som avses i punkterna 2, 3 och 4 tillämpa objektiva, öppna, icke-diskriminerande och proportionella regleringsprinciper bland annat genom att

…

8

Tvistens bakgrund har återgetts i punkterna 1–53 i den överklagade domen och kan sammanfattas enligt följande.

9

Klaganden är den tidigare monopolleverantören av telekommunikationstjänster i Tyskland och det ledande bolaget i Deutsche Telekom-koncernen. Under perioden från den 12 augusti 2005 till den 31 december 2010 innehade klaganden 51 procent av kapitalet i den tidigare monopolleverantören av telekommunikationstjänster i Slovakien, Slovak Telekom a.s. (nedan kallat Slovak Telekom).

10

Slovak Telekom, som fram till år 2000 hade ett lagstadgat monopol på den slovakiska telekommunikationsmarknaden, är den största telekommunikationsoperatören och den största tillhandahållaren av bredbandsaccess i Slovakien. Slovak Telekoms koppar- och mobilnät täcker i stort sett hela Slovakiens territorium.

11

Efter en marknadsanalys utsåg Slovakiens nationella regleringsmyndighet för telekommunikation (nedan kallad regleringsmyndigheten) år 2005 Slovak Telekom som operatör med ett avgörande inflytande på grossistmarknaden för tillträde till accessnätet i den mening som avses i förordning nr 2887/2000.

12

Regleringsmyndigheten ålade följaktligen Slovak Telekom att bland annat bevilja alla ansökningar om tillträde till dess accessnät som ansågs rimliga och berättigade, för att möjliggöra för alternativa operatörer att använda detta nät för att erbjuda sina egna tjänster på konsumentmarknaden (massmarknaden) för fasta bredbandstjänster i Slovakien. För att göra det möjligt för Slovak Telekom att uppfylla denna skyldighet offentliggjorde bolaget sitt referenserbjudande i fråga om tillträde, i vilket avtalsvillkoren och de tekniska villkoren för tillträde till accessnätet fastställdes.

13

Kommissionen genomförde en undersökning ex officio, som bland annat avsåg villkoren för tillträde till Slovak Telekoms accessnät och skickade ett meddelande om invändningar till Slovak Telekom och klaganden den 7 respektive den 8 maj 2012. Efter att kommissionen lagt fram ett förslag till åtaganden och efter olika skriftväxlingar och möten, antog kommissionen det omtvistade beslutet den 15 oktober 2014.

14

I detta beslut fann kommissionen att det företag som bestod av Slovak Telekom och klaganden hade begått en enda, fortlöpande överträdelse av artikel 102 FEUF och artikel 54 i avtalet av den 2 maj 1992 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EGT L 1, 1994, s. 3) vad gäller tjänster för bredbandsaccess i Slovakien under perioden 12 augusti 2005–31 december 2010.

15

Kommissionen framhöll särskilt att Slovak Telekoms accessnät, som kunde användas för att tillhandahålla tjänster för bredbandsaccess efter tillträde till de berörda linjerna från denna operatör, täckte 75,7 procent av Slovakiens hushåll under perioden 2005–2010. Under samma period öppnades emellertid endast några få av Slovak Telekoms accessnät från och med den 18 december 2009 och användes endast av en enda alternativ operatör i syfte att tillhandahålla bredbandstjänster till slutkund avsedda för företag.

16

Enligt kommissionen bestod den överträdelse som begåtts av det företag som utgjordes av klaganden och Slovak Telekom, för det första, av undanhållande för de alternativa operatörerna av de uppgifter om nätet som är nödvändiga för tillträde till accessnäten, för det andra, en inskränkning av tillämpningsområdet för Slovak Telekoms skyldigheter avseende tillträde till accessnäten, för det tredje, oskäliga villkor i Slovak Telekoms referenserbjudande för tillträde när det gäller samlokalisering, kvalificering, prognoser, reparationsersättning och bankgarantier, och, för det fjärde, tillämpning av otillbörlig prissättning som inte gör det möjligt för en lika effektiv aktör som Slovak Telekom, som tillämpar tillträdet i grossistledet till de accessnät som tillhör nämnda operatör, att erbjuda motsvarande tjänster till slutkund som dem som erbjuds av Slovak Telekom utan att lida förlust.

17

Genom det omtvistade beslutet ålade kommissionen, för denna överträdelse, klaganden och Slovak Telekom solidariskt att betala böter på 38838000 euro samt ålade klaganden böter på 31070000 euro.

18

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 24 december 2014 väckte klaganden talan och yrkade i första hand att det omtvistade beslutet helt eller delvis skulle ogiltigförklaras och, i andra hand, att de böter som klaganden hade ålagts skulle upphävas eller sättas ned.

19

Till stöd för sin talan åberopade klaganden fem grunder avseende, för det första, felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna och felaktig tillämpning av artikel 102 FEUF vad gäller Slovak Telekoms missbruk av dominerande ställning samt åsidosättande av rätten till försvar, för det andra, felaktig rättstillämpning och felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna vad gäller varaktigheten av Slovak Telekoms missbruk, för det tredje, felaktig rättstillämpning och felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna i samband med att klaganden hölls ansvarig för Slovak Telekoms missbruk, eftersom kommissionen inte hade styrkt att klaganden faktiskt hade utövat ett avgörande inflytande på Slovak Telekom, för det fjärde, åsidosättande av begreppet ”företag” i en mening som avses i unionsrätten och av principen om att straff ska vara individuella samt bristfälligt motivering, och för det femte, felaktigheter i beräkningen av bötesbeloppet som Slovak Telekom och klaganden ålagts solidariskt.

20

I den överklagade domen fann tribunalen att talan inte kunde vinna bifall på någon av de grunder som klaganden hade anfört, med undantag för dels den andra grunden som delvis godtogs, med motiveringen att kommissionen inte hade bevisat att Slovak Telekoms förfarande som ledde till marginalpress hade ägt rum mellan den 12 augusti och den 31 december 2005, dels den fjärde grunden som tribunalen godtog, eftersom kommissionen i det omtvistade beslutet hade åsidosatt begreppet ”företag”, i den mening som avses i unionsrätten, i syfte att påföra klaganden en multiplikationsfaktor på 1,2, vilken är tillämplig i avskräckande syfte. Tribunalen ogiltigförklarade således delvis det omtvistade beslutet och fastställde det bötesbelopp för vilket Slovak Telekom och klaganden var solidariskt betalningsansvariga till 38061963 euro. Det bötesbelopp som enbart klaganden hade ålagts att betala fastställdes till 19030981 euro. Tribunalen ogillade talan i övrigt.

21

Genom den första grundens första del klandrade klaganden i synnerhet kommissionen för att felaktigt ha underlåtit att, i syfte att fastställa att Slovak Telekom hade missbrukat sin dominerande ställning på grund av de villkor som bolaget erbjöd de alternativa operatörerna för tillträde till sitt nät, pröva det villkor som innebär att dessa operatörers verksamhet ska vara oundgänglig, såsom avses i punkt 41 i dom av den 26 november 1998, Bronner (C‑7/97, EU:C:1998:569) (nedan kallad domen i målet Bronner). Tribunalen underkände denna del av den första grunden i punkterna 92–116 i den överklagade domen och fann i huvudsak att regelverket rörande telekommunikationssektorn som var tillämpligt i förevarande fall utgjorde en relevant omständighet vid tillämpningen av artikel 102 FEUF och att det enligt detta regelverk ansågs nödvändigt att få tillträde till Slovak Telekoms accessnät för att möjliggöra framväxandet och utvecklingen av en effektiv konkurrens på den slovakiska marknaden för bredbandsaccesstjänster, vilket innebar att det inte längre fanns något krav på kommissionen att styrka att ett sådant tillträde var oundgängligt.

22

I den första grundens andra del hävdade klaganden att dess rätt att yttra sig hade åsidosatts, dels på grund av att den inte hade kunnat få kännedom om ett antal uppgifter som hade beaktats vid beräkningen av marginalpressen förrän vid mötet den 29 september 2014, dels på grund av att den endast hade mycket kort tid på sig för att yttra sig över dessa uppgifter. Tribunalen underkände den andra delen av denna grund i punkterna 123–145 i den överklagade domen varvid den i huvudsak fann att de aktuella uppgifterna inte hade ändrat arten av de anmärkningar som riktats mot Slovak Telekom och klaganden i det omtvistade beslutet och inte heller innefattade faktiska omständigheter som de inte haft tillfälle att bestrida.

23

Genom den tredje grunden gjorde klaganden bland annat gällande att kommissionen hade gjort en felaktig rättstillämpning och felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna när den tillskrev klaganden ansvar för Slovak Telekoms beteende, genom att grunda sig på den omständigheten att klaganden hade haft möjlighet att utöva ett avgörande inflytande över detta bolag, genom att presumera att klaganden faktiskt hade utövat ett sådant inflytande över detta bolag och genom att inte visa att klaganden utövade ett avgörande inflytande över detta bolag. Tribunalen underkände dessa påståenden i punkterna 227–473 i den överklagade domen, bland annat med motiveringen att det av en rad samstämmiga omständigheter går att sluta sig till att moderbolaget faktiskt utövade ett avgörande inflytande över dotterbolagets beteende och att detta var fallet i det omtvistade beslutet. Kommissionen hade bland annat framhållit att det bland annat fanns ledande medarbetare i Slovak Telekoms styrelse, att klagandens medarbetare hade ställts till Slovak Telekoms förfogande och att Slovak Telekom regelbundet hade överlämnat rapporter till klaganden rörande dotterbolagets affärspolicy. Tribunalen fann att en undersökning av de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan klaganden och Slovak Telekom gjorde det möjligt att fastställa att Slovak Telekoms allmänna strategi på den slovakiska marknaden för bredbandsaccesstjänster hade fastställts av klaganden.

24

Klaganden har yrkat att domstolen ska

25

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

26

Klaganden har åberopat fyra grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser felaktig tolkning och tillämpning av principen enligt vilken det för att en vägran att bevilja en ansökan om tillträde till accessnätet ska anses utgöra missbruk i den mening som avses i artikel 102 FEUF krävs att tillträdet är ”oundgängligt” för den som framställer ansökan. Den andra grunden avser felaktig tolkning och tillämpning av principen att ett moderbolag faktiskt måste utöva ett avgörande inflytande över sitt dotterbolag för att moderbolaget ska kunna hållas ansvarigt för ett dotterbolags överträdelse. Den tredje grunden avser felaktig tillämpning av principen att dotterbolaget, för att ett moderbolag ska tillskrivas ansvar för ett dotterbolags överträdelse, i huvudsak måste ha tillämpat instruktioner som det fått av moderbolaget. Den fjärde grunden avser åsidosättande av klagandens rätt att yttra sig.

27

Klaganden har dessutom begärt att få komma i åtnjutande av domstolens eventuella bifall till överklagandet i det konnexa målet C‑165/19 P, angående Slovak Telekoms överklagande av tribunalens dom av den 13 december 2018, Slovak Telekom/kommissionen (T‑851/14, EU:T:2018:929).

28

Klaganden anser att tribunalen, i punkterna 86–115 i den överklagade domen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen inte var skyldig att bevisa att det var oundgängligt för de alternativa operatörerna att få tillträde till Slovak Telekoms accessnät för att kunna kvalificera detta bolags inskränkningar av tillträdet som ”missbruk” i den mening som avses i artikel 102 FEUF.

29

Enligt klaganden gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning när den i punkterna 97, 98, 101 och 103 i den överklagade domen fann att kriterierna i domen i målet Bronner inte var tillämpliga i förevarande fall, eftersom Slovak Telekom omfattades av en lagstadgad skyldighet att ge tillträde till sitt accessnät. Denna skyldighet kan av följande skäl inte ersätta det förhållandet att tillträdet måste vara oundgängligt i den mening som avses i domen i målet Bronner.

30

För det första utgör frågan huruvida det föreligger en lagstadgad skyldighet att ge tillträde till accessnätet och frågan huruvida nämnda tillträde är oundgängligt, två skilda frågor. För att ålägga Slovak Telekom en skyldighet att ge tillträde till sitt accessnät har regleringsmyndigheten endast beaktat bolagets tidigare monopolställning på grossistmarknaden för tillträde till accessnätet. Tribunalen undersökte inte huruvida detta tillträde var oundgängligt för den verksamhet som bedrivs på marknaden i efterföljande led och fastställde följaktligen inte heller i vilken utsträckning tillträdet till accessnätet skulle ha kunnat ersättas med inrättandet av en egen alternativ infrastruktur. När det däremot gäller prövningen av huruvida ett sådant tillträde är ”oundgängligt”, i den mening som avses i domen i målet Bronner, måste det fastställas om det föreligger ett verkligt eller potentiellt substitut för nämnda nätaccess. Klaganden visade vid tribunalen att så var fallet i förevarande mål.

31

För det andra är den lagstadgade skyldigheten att ge tillträde, till skillnad från en fällande dom för missbruk av dominerande ställning, i den mening som avses i artikel 102 FEUF, redan föreskriven i förväg. Härav följer att de konstateranden som avser sakförhållanden som ligger till grund för denna skyldighet snabbt kan visa sig inaktuella. Så är särskilt fallet i fråga om marknaderna för telekommunikationstjänster som utvecklas mycket snabbt.

32

För det tredje grundar sig den lagstadgade skyldigheten på extrapolering, medan ett missbruk av dominerande ställning, i den mening som avses i artikel 102 FEUF, ska konstateras efter en konkret prövning, bland annat av huruvida tillträdet till accessnätet är oundgängligt.

33

För det fjärde har regleringarna på telekommunikationsområdet och kriterierna i domen i målet Bronner olika syften. De behöriga nationella regleringsmyndigheterna på telekommunikationsområdet har inte bara till uppgift att främja konkurrensen utan även att bidra till utvecklingen av den inre marknaden och stödja medborgarnas intressen. Detta synsätt återspeglas i domen av den 14 oktober 2010, Deutsche Telekom/kommissionen (C‑280/08 P, EU:C:2010:603), som tribunalen hänvisade till i punkt 97 i den överklagade domen.

34

Klaganden anser dessutom att det inte är möjligt att avstå från att göra en konkret prövning av huruvida tillträde till accessnätet är oundgängligt när det föreligger en lagstadgad skyldighet att ge tillträde till accessnätet, eftersom detta skulle underlätta konstaterandet av ett missbruk och göra domstolens rättspraxis verkningslös.

35

I motsats till vad tribunalen slog fast i punkterna 106–112 i den överklagade domen skiljer sig inte en implicit vägran att ge tillträde till accessnätet, såsom den som Slovak Telekom kritiserades för, från den som var föremål för prövning i domen i målet Bronner, eftersom infrastrukturägaren i båda fallen har ett berättigat intresse av att skydda sin investering, att det är svårt att skilja mellan den ena av de två formerna av avslag på ansökan om tillträde till accessnätet från den andra och att den minst allvarliga överträdelsen, det vill säga en implicit vägran att ge tillträde, är lättare att bevisa än den allvarligare överträdelsen, det vill säga en uttalad vägran.

36

Den formulering som domstolen använde i punkt 55 i domen av den 17 februari 2011, TeliaSonera Sverige (C‑52/09, EU:C:2011:83) (nedan kallad domen i målet TeliaSonera), gör det inte möjligt att dra slutsatsen att kriterierna i domen Bronner inte är tillämpliga på en implicit vägran att ge tillträde till accessnätet.

37

Kommissionen anser i huvudsak att det missbruk som konstaterades i det omtvistade beslutet skiljer sig väsentligt från det missbruk som var i fråga i domen i målet Bronner, vilket innebär att de kriterier som anges i den sistnämnda domen inte är tillämpliga i förevarande fall.

38

Klaganden, det vill säga Slovak Telekoms moderbolag som tillskrivits ansvar för dotterbolagets beteende, har genom sin första grund kritiserat bland annat punkterna 86–115 i den överklagade domen, i vilka tribunalen fastställde att det omtvistade beslutet var välgrundat, eftersom det inte ankom på kommissionen att fastställa huruvida de alternativa operatörernas tillträde till Slovak Telekoms accessnät var oundgängligt för att kunna kvalificera detta bolags agerande som ”missbruk”. Kommissionen hade i skäl 365 i det omtvistade beslutet ansett att förfarandena innebar en implicit vägran att tillhandahålla tillträde till accessnätet som bestod i, för det första, att för de alternativa operatörerna undanhålla nödvändiga uppgifter om klagandens accessnät, för det andra, en inskränkning av dess skyldigheter avseende tillträdet till accessnätet i enlighet med det tillämpliga regelverket och, för det tredje, att fastställa flera oskäliga klausuler och villkor i sitt referenserbjudande avseende tillträde till accessnätet (nedan kallade de omtvistade förfarandena).

39

Tribunalen fann särskilt, i punkt 101 i den överklagade domen, att eftersom det tillämpliga regelverket på telekommunikationsområdet tydligt angavs att tillträde till klagandens accessnät var nödvändigt för att skapa och utveckla en effektiv konkurrens på Slovakiens marknad för bredbandstjänster, var det inte nödvändigt för kommissionen att visa att ett sådant tillträde var oundgängligt i den mening som avses i det sista villkoret i punkt 41 i domen i målet Bronner. Tribunalen tillade i huvudsak, i punkterna 106–114 i den överklagade domen, att de villkor som följer av domen i målet Bronner, och särskilt villkoret att en tjänst eller infrastruktur som innehas av det dominerande företaget ska vara oundgänglig, inte är tillämpliga på andra beteenden än en vägran att ge tillträde, såsom de omtvistade förfarandena.

40

För att bedöma huruvida dessa överväganden är behäftade med en felaktig rättstillämpning, såsom klaganden har gjort gällande, ska det erinras om att artikel 102 FEUF förbjuder att ett eller flera företag missbrukar en dominerande ställning på den inre marknaden eller inom en väsentlig del av denna, i den mån det kan påverka handeln mellan medlemsstaterna. Det företag som har en dominerande ställning har således ett särskilt ansvar för att inte genom sitt beteende inverka skadligt på en effektiv och icke snedvriden konkurrens inom den inre marknaden (dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 153 och där angiven rättspraxis).

41

Enligt domstolens fasta praxis är begreppet ”missbruk av en dominerande ställning”, i den mening som avses i artikel 102 FEUF, ett objektivt begrepp som avser beteenden hos ett företag i dominerande ställning som, på en marknad där konkurrensen redan är försvagad just till följd av det dominerande företagets närvaro på den marknaden, hindrar att den konkurrens som fortfarande föreligger upprätthålls eller utvecklas genom användandet av andra metoder än sådana som räknas till normal konkurrens om varor och tjänster på grundval av de ekonomiska aktörernas prestationer (dom av den 30 januari 2020, Generics (UK) m.fl., C‑307/18, EU:C:2020:52, punkt 148 och där angiven rättspraxis).

42

Prövningen av huruvida ett dominerande företags förfaranden utgör missbruk enligt artikel 102 FEUF ska göras med beaktande av samtliga särskilda omständigheter i målet (se, för ett liknande resonemang, TeliaSonera, punkt 68; dom av den 6 oktober 2015, Post Danmark, C‑23/14, EU:C:2015:651, punkt 68, och dom av den 19 april 2018, MEO – Serviços de Comunicações e Multimédia, C‑525/16, EU:C:2018:270, punkterna 27 och 28).

43

Såsom framgår av punkt 37 i domen i målet Bronner rörde det målet frågan huruvida den omständigheten att ägaren till det enda rikstäckande systemet för tidningsutbärning i en medlemsstat, som använder detta system för distribution av sina egna dagstidningar, vägrar att låta utgivaren av en konkurrerande dagstidning få tillgång till systemet utgör missbruk av en dominerande ställning i den mening som avses i artikel 102 FEUF, med motiveringen att en sådan vägran berövar konkurrenten ett distributionssätt som bedöms vara oundgängligt för försäljningen av dennes produkter.

44

Som svar på denna fråga slog domstolen i punkt 41 i den domen fast att nämnda vägran utgjorde missbruk av dominerande ställning, under förutsättning inte bara att vägran att tillhandahålla tjänsten i form av tidningsutbärning var ägnad att undanröja all konkurrens på dagstidningsmarknaden från den som efterfrågar tjänsten och inte kunde motiveras objektivt, utan även att tjänsten i sig var oundgänglig för att den som efterfrågar den skulle kunna bedriva sin verksamhet, på så sätt att det inte fanns något faktiskt eller potentiellt alternativ till systemet för tidningsutbärning.

45

Dessa villkor motiverades av de särskilda omständigheterna i det målet, vilka bestod i att ett dominerande företag vägrade att ge en konkurrent tillgång till en infrastruktur som det hade utvecklat för sin egen verksamhet, med hänsyn till att det inte förekommit något annat beteende.

46

Såsom generaladvokaten i huvudsak har påpekat i punkterna 68, 73 och 74 i sitt förslag till avgörande leder konstaterandet att ett dominerande företag har missbrukat sin ställning på grund av en vägran att ingå avtal med en konkurrent till att detta företag tvingas att ingå avtal med konkurrenten. En sådan skyldighet utgör emellertid ett särskilt ingrepp i avtalsfriheten och det dominerande företagets äganderätt, eftersom ett företag, även om det är dominerande, i princip har rätt att vägra att ingå avtal och att utnyttja den infrastruktur som det har utvecklat för sina egna behov (se, analogt, dom av den 5 oktober 1988, Volvo, 238/87, EU:C:1988:477, punkt 8).

47

Även om, på kort sikt, fastställandet av att ett företag har missbrukat sin dominerande ställning på grund av en vägran att ingå avtal med en konkurrent leder till att konkurrensen, på lång sikt, gynnas, är det i allmänhet fördelaktigt för konkurrensutvecklingen och i konsumenternas intresse att tillåta ett företag att för eget bruk reservera de anläggningar som det har utvecklat för sin egen verksamhet. Om tillträde till en produktions-, inköps- eller distributionsanläggning gavs för lättvindigt, skulle konkurrenterna inte uppmuntras att skapa konkurrerande anläggningar. Ett dominerande företag skulle dessutom vara mindre berett att investera i effektiva anläggningar om det, på konkurrenternas begäran, kunde tvingas att dela fördelarna från sina egna investeringar med konkurrenterna.

48

När ett dominerande företag vägrar att ge tillgång till en infrastruktur som det har utvecklat för den egna verksamheten, kan beslutet att tvinga detta företag att ge sådant tillträde följaktligen endast anses motiverat, på området för konkurrenspolitiken, om det dominerande företaget har ett verkligt järngrepp på den berörda marknaden.

49

Tillämpningen i ett enskilt fall av de villkor som domstolen uppställde i domen i målet Bronner, vilka domstolen erinrat om i punkt 44 i förevarande dom, och särskilt villkoret att tillträdet till det dominerande företagets infrastruktur ska vara oundgängligt, gör det möjligt för den behöriga nationella myndigheten eller den behöriga nationella domstolen att avgöra huruvida detta företag har ett sådant järngrepp tack vare denna infrastruktur. Ett sådant företag kan således tvingas att ge en konkurrent tillgång till en infrastruktur som det har utvecklat för den egna verksamheten endast om ett sådant tillträde är oundgängligt för en sådan konkurrents verksamhet, det vill säga om det inte finns någon faktiskt eller potentiellt alternativ till denna infrastruktur.

50

När ett dominerande företag däremot ger tillgång till sin infrastruktur men uppställer oskäliga villkor för en sådan tillgång, tillhandahållande av tjänster eller försäljning av varor, är de villkor som domstolen uppställde i punkt 41 i domen i målet Bronner inte tillämpliga. När tillgång till en sådan infrastruktur, eller en tjänst eller insatsvara, är oundgänglig för att möjliggöra för det dominerande företagets konkurrenter att bedriva verksamhet på en marknad i efterföljande led på ett lönsamt sätt, är det i högre grad troligt att oskäliga förfaranden på denna marknad kommer att få åtminstone potentiella konkurrenshämmande effekter och utgöra missbruk i den mening som avses i artikel 102 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 oktober 2010, Deutsche Telekom/kommissionen, C‑280/08 P, EU:C:2010:603, punkt 234, och domen i målet TeliaSonera, punkterna 70 och 71). När det gäller andra förfaranden än en vägran att ge tillgång till infrastruktur är det emellertid inte i sig avgörande för prövningen av ett eventuellt missbruk från ett dominerande företags sida om tillgången till infrastruktur är oundgänglig eller inte (se, för ett liknande resonemang, domen i målet TeliaSonera, punkt 72).

51

Även om sådana beteenden kan utgöra ett slags missbruk när det kan leda till åtminstone potentiella konkurrensbegränsande verkningar, eller till och med utestängningseffekter, på de berörda marknaderna, kan de inte likställas med en ren vägran att ge en konkurrent tillgång till en infrastruktur, eftersom den behöriga nationella konkurrensmyndigheten eller den behöriga nationella domstolen inte behöver tvinga det dominerande företaget att ge tillgång till sin infrastruktur, med hänsyn till att sådan tillgång redan har beviljats. De åtgärder som kommer att behövas i ett sådant sammanhang kommer följaktligen att inskränka det dominerande företagets avtalsfrihet och dess äganderätt i mindre utsträckning än om det tvingas att ge tillgång till sin infrastruktur när bolaget reserverade infrastrukturen för sin egen verksamhet.

52

Domstolen har i detta avseende redan slagit fast, i punkterna 75 och 96 i domen av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen (C‑295/12 P, EU:C:2014:2062), att de villkor som domstolen angav i punkt 41 i domen i målet Bronner, och i synnerhet villkoret att tillträdet ska vara oundgängligt, inte är tillämpliga vid missbruk som består i marginalpress för konkurrerande operatörer på en marknad i efterföljande led.

53

På samma sätt slog domstolen i punkt 58 i domen i målet TeliaSonera fast att det inte kan krävas att prövningen av huruvida ett dominerande företags beteende gentemot sina konkurrenter utgör missbruk systematiskt görs på grundval av de villkor som domstolen uppställt i domen i målet Bronner, vilka avsåg en vägran att tillhandahålla tjänster. Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den i punkterna 108–110 i den överklagade domen fann att domstolen i punkterna 55–58 i domen i målet TeliaSonera inte enbart hänvisade till den särskilda form av missbruk som marginalpress av konkurrerande operatörer på en marknad i efterföljande led utgör när den bedömde de förfaranden på vilka villkoren i domen i målet Bronner inte var tillämpliga.

54

I förevarande mål kännetecknades situationen för Slovak Telekom bland annat av den omständigheten, som det erinrades om i punkt 99 i den överklagade domen, att bolaget omfattades av en lagstadgad skyldighet på telekommunikationsområdet, enligt vilken bolaget var skyldigt att ge tillträde till sitt accessnät. Till följd av regleringsmyndighetens beslut av den 8 mars 2005, vilket fastställdes av direktören för samma myndighet den 14 juni 2005, var Slovak Telekom nämligen skyldigt att, i egenskap av operatör med avgörande inflytande, bevilja alla ansökningar från alternativa operatörer om tillträde till dess accessnät, förutsatt att ansökningarna ansågs rimliga och berättigade, för att dessa operatörer på denna grund skulle kunna erbjuda sina egna tjänster på detaljhandelsmarknaden för fasta bredbandstjänster i Slovakien.

55

En sådan skyldighet svarar mot de av unionslagstiftaren fastställda målen att utveckla en effektiv konkurrens på marknaderna för telekommunikationstjänster. Såsom anges i skälen 3, 6 och 7 i förordning nr 2887/2000 motiveras införandet av en sådan skyldighet att ge tillträde till accessnätet av det förhållandet att operatörer med ett avgörande inflytande på marknaden under relativt långa perioder har kunnat bygga upp sina accessnät med skydd av exklusiva rättigheter och har kunnat finansiera sina investeringskostnader med hjälp av avgifter som kunnat tas ut på grund av deras monopolställning, varför det inte är ekonomiskt försvarbart för nya aktörer att dubblera befintliga operatörers accessnät och dessutom utgör annan infrastruktur inte något verkligt alternativ till dessa accessnät. Tillträdet till accessnätet kan således göra det möjligt för nya operatörer att konkurrera med operatörer med avgörande inflytande på marknaden. Av detta följer, såsom tribunalen erinrade om i punkt 99 i den överklagade domen, att den tillträdesskyldighet som regleringsmyndigheten infört i förevarande fall var en följd av viljan att stimulera Slovak Telekom och dess konkurrenter till att investera och vara innovativa, samtidigt som det säkerställdes att konkurrensen på marknaden bibehölls.

56

Denna lagstadgade skyldighet gällde för Slovak Telekom under hela den överträdelseperiod som kommissionen fastställde i det omtvistade beslutet, det vill säga från och med den 12 augusti 2005 till och med den 31 december 2010. Förutom den omständigheten att regleringsmyndigheterna på telekommunikationsområdet enligt artikel 8.5 f i direktiv 2002/21, i dess lydelse enligt direktiv 2009/140, endast kan införa en sådan tillträdesskyldighet när det inte föreligger någon effektiv och hållbar konkurrens och är skyldiga att avbryta eller upphäva den så snart detta villkor är uppfyllt, har klaganden varken påstått eller visat att klaganden bestred att Slovak Telekom omfattades av en sådan skyldighet under överträdelseperioden. Kommissionen motiverade dessutom grunden för att det förelåg en sådan tillträdesskyldighet i avsnitt 5.1 i det omtvistade beslutet och angav i punkt 377 i beslutet att den hade gjort en egen efterhandsanalys av de relevanta marknaderna för att dra slutsatsen att situationen på dessa marknader inte hade förändrats väsentligt i detta avseende under överträdelseperioden.

57

På motsvarande sätt som domstolen redan har angett i punkt 224 i domen av den 14 oktober 2010, Deutsche Telekom/kommissionen (C‑280/08 P, EU:C:2010:603), som nämns i punkt 97 i den överklagade domen, finner domstolen att en lagstadgad skyldighet kan vara relevant för bedömningen av ett beteende som utgör missbruk i den mening som avses i artikel 102 FEUF från ett dominerande företags sida som omfattas av sektorsspecifik lagstiftning. Även om den skyldighet att ge tillträde till accessnätet som ålagts Slovak Telekom i förevarande sammanhang inte kan befria kommissionen från kravet att styrka missbruk i den mening som avses i artikel 102 FEUF, med beaktande av bland annat tillämplig rättspraxis, får införandet av denna skyldighet till följd att Slovak Telekom under hela den aktuella överträdelseperioden inte kunde vägra och de facto inte har vägrat att ge tillträde till sitt accessnät.

58

Slovak Telekom behöll emellertid under nämnda period en självständig beslutanderätt, trots ovannämnda lagstadgade skyldighet, vad gäller villkoren för ett sådant tillträde. Förutom vissa vägledande principer föreskrevs nämligen inte i regelverket eller i regleringsmyndighetens beslut vad som utgjorde det obligatoriska innehållet i referenserbjudandet i fråga om tillträde till accessnätet, vilket avses i artikel 3 i förordning nr 2887/2000. Det var med stöd av denna självständiga beslutanderätt som Slovak Telekom antog de omtvistade förfarandena.

59

Eftersom de omtvistade förfarandena emellertid inte utgjorde en vägran att ge tillträde till Slovak Telekoms accessnät, utan avsåg villkoren för ett sådant tillträde, framgår det av de skäl som anges i punkterna 45–51 i förevarande dom, att de villkor som domstolen uppställde i punkt 41 i domen i målet Bronner (ovan punkt 44) inte var tillämpliga i förevarande fall.

60

Tribunalen gjorde således inte någon felaktig rättstillämpning när den i punkt 101 i den överklagade domen fann att kommissionen inte var skyldig att visa att det aktuella tillträdet var ”oundgängligt” i den mening som avses i det sista villkoret i punkt 41 i domen i målet Bronner.

61

Mot denna bakgrund kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser någon del av den första grunden, eftersom den bygger på en premiss som är felaktig i rättsligt hänseende.

62

I den andra grunden, som består av två delar, har klaganden hävdat att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den tillskrev klaganden det missbruk av dominerande ställning som Slovak Telekom hade gjort sig skyldigt till.

63

I den andra grundens första del har klaganden gjort gällande att tribunalen, för att tillskriva klaganden ansvar för Slovak Telekoms missbruk, felaktigt ansåg att omständigheter som endast var ägnade styrka att klaganden hade möjlighet att utöva ett avgörande inflytande över Slovak Telekom kunde användas som indicier på ett faktiskt utövande av ett sådant inflytande. Om det godtas att omständigheter som endast visar att ett moderbolag har möjlighet att utöva ett avgörande inflytande över sitt dotterbolag räcker för att visa att moderbolaget faktiskt har utövat ett sådant inflytande skulle det enligt klaganden leda till att varje form av åtskillnad mellan ett eventuellt utövande och ett faktiskt utövande av detta inflytande undanröjdes och skulle innebära en rättsstridig utvidgning av den presumtion som är tillämplig på av moderbolaget helägda dotterbolag.

64

Klaganden anser därför att de omständigheter som återges, för det första, i punkterna 233 och 249 och följande punkter i den överklagade domen, enligt vilka personer i Slovak Telekoms ledning även innehar ledningsfunktioner hos klaganden eller högre tjänstemän hos klaganden är närvarande i Slovak Telekoms styrelse, för det andra, i punkterna 280–285 i den överklagade domen, enligt vilka klaganden ställde medarbetare till Slovak Telekoms förfogande och, för det tredje, i punkt 294 i den överklagade domen, enligt vilka Slovak Telekom överlämnade rapporter om sin affärspolicy, enbart utgjorde flera faktiska omständigheter som kunde styrka att klaganden eventuellt hade möjlighet att utöva ett sådant inflytande på Slovak Telekom men inte att klaganden faktiskt utövar ett sådant inflytande.

65

Klaganden har dessutom gjort gällande att den åtskillnad som avses i punkt 63 i förevarande dom inte hindrar kommissionen från att beakta samtliga relevanta omständigheter som kan leda till slutsatsen att ett avgörande inflytande faktiskt har utövats. Klaganden har vidare bestritt relevansen av tribunalens hänvisning i den överklagade domen och kommissionens hänvisning i sin svarsskrivelse till domen av den 18 januari 2017, Toshiba/kommissionen (C‑623/15 P, ej publicerad, EU:C:2017:21), eftersom det mål som gav upphov till den domen rörde iakttagandet av reglerna för beslutsfattande inom ett gemensamt företag och inte möjligheten att utöva ett avgörande inflytande. Klaganden anser även att domstolen, i motsats till vad kommissionen har anfört i sin svarsskrivelse, i punkt 93 i domen av den 24 juni 2015, Fresh Del Monte Produce/kommissionen och kommissionen/Fresh Del Monte Produce (C‑293/13 P och C‑294/13 P, EU:C:2015:416), inte fann att ett informationsutbyte utgjorde en omständighet som pekar på att ett avgörande inflytande faktiskt utövades.

66

Genom den andra grundens andra del har klaganden gjort gällande att tribunalen, inom ramen för den rättsliga kvalificeringen av de faktiska omständigheter som kommissionen grundade sig på, felaktigt tillämpade principen om att ett avgörande inflytande faktiskt måste utövas genom att dra slutsatsen att det föreligger ett faktiskt utövande av ett avgörande inflytande enbart utifrån möjligheten att ett sådant inflytande kan utövas. Klaganden har hävdat att det inte endast är de punkter i den överklagade domen som kritiseras inom ramen för den första delen av denna grund som är behäftade med en felaktig rättstillämpning, utan även, för det första, punkt 262 i den överklagade domen, i den del tribunalen beaktade den omständigheten att Slovak Telekoms verkställande ledningsorgan rapporterade till klagandens styrelse och denna styrelses godkännande av det verkställande ledningsorganets affärsplan, för det andra, i punkterna 273 och 274 att tribunalen inte ansåg att tjänstemännens lojalitetsplikt gentemot aktieägarna eller den icke-bindande karaktären på de styrelsetjänster som tillhandahållits Slovak Telekom inte hindrade att klaganden utövade ett avgörande inflytande på Slovak Telekom, och, för det tredje, i punkt 278 i den överklagade domen, i den del tribunalen fann att aktieägaröverenskommelsen gjorde det möjligt för klagandens företrädare i Slovak Telekoms styrelse att utöva ett avgörande inflytande över samtliga affärsbeslut som detta bolag fattade. Klaganden har vidare bestritt kommissionens invändning om rättegångshinder avseende den andra grundens andra del, med motiveringen att klaganden i denna del inte har ifrågasatt tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, utan endast gjort gällande att tribunalen gjort en felaktig rättstillämpning genom att tillämpa principen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande på ett felaktigt sätt.

67

Kommissionen anser att den andra grundens andra del inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den innebär ett ifrågasättande av tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna och innebär att domstolen ska göra en ny bevisprövning. Enligt kommissionen kan överklagandet under alla omständigheter inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden, eftersom konstaterandet att ett avgörande inflytande faktiskt har utövats kan grunda sig på, såsom i förevarande fall, av en rad samstämmiga uppgifter och med beaktande av samtliga relevanta omständigheter.

68

Vad gäller frågan huruvida den andra grundens andra del kan tas upp till sakprövning erinrar domstolen om att när tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är domstolen enligt artikel 256 FEUF endast behörig att pröva den rättsliga kvalificering av dessa omständigheter och de rättsföljder som tribunalen har funnit att denna ska medföra. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör inte, med undantag för när tribunalen har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av domstolen (se, bland annat, dom av den 17 oktober 2019, Alcogroup och Alcodis/kommissionen, C‑403/18 P, EU:C:2019:870, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

69

Klaganden har inom ramen för den andra grunden inte påstått att tribunalen missuppfattade den bevisning som prövats av tribunalen och som visade att klaganden kunde hållas ansvarig för Slovak Telekoms beteende. Det ankommer således inte på domstolen att ompröva bevisvärdet av denna bevisning.

70

I den andra delen av denna grund har klaganden emellertid gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den fann att kommissionen hade fog för att lägga ett visst antal omständigheter till grund för sin slutsats att klaganden faktiskt hade utövat ett avgörande inflytande över Slovak Telekom, trots att dessa omständigheter endast kunde visa att det fanns en möjlighet till ett sådant inflytande. Enligt klaganden följer härav att tribunalen felaktigt har kvalificerat dessa omständigheter så att de innebar att klaganden utövade ett avgörande inflytande över Slovak Telekom. Klaganden begär i denna del av den andra grunden således inte att domstolen ska göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska pröva tribunalens rättsliga kvalificering av dem.

71

Härav följer att den andra grundens andra del kan tas upp till sakprövning.

72

När det gäller prövningen i sak ska det erinras om att fördragens upphovsmän valde att använda begreppet ”företag” för att ange vem som gjort sig skyldig till en överträdelse av konkurrensrätten som kan bli föremål för sanktionsåtgärder med tillämpning av artiklarna 101 och 102 FEUF. Detta självständiga unionsrättsliga begrepp omfattar varje enhet som består av personliga, materiella och immateriella tillgångar som bedriver ekonomisk verksamhet, oavsett enhetens rättsliga form och oavsett hur den finansieras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl., C‑724/17, EU:C:2019:204, punkterna 29, 36 och 47). Begreppet företag i artiklarna 101 och 102 FEUF ska således förstås som en ekonomisk enhet beaktad med utgångspunkt i syftet med det aktuella konkurrensbegränsande förfarandet, även om denna ekonomiska enhet i juridisk mening består av flera fysiska eller juridiska personer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 juli 1984, Hydrotherm Gerätebau, 170/83, EU:C:1984:271, punkt 11, och dom av den 29 september 2011, Elf Aquitaine/kommissionen, C‑521/09 P, EU:C:2011:620, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

73

Av detta val följer, för det första, att när en sådan ekonomisk enhet har överträtt konkurrensreglerna ska denna enhet ansvara för överträdelsen enligt principen om personligt ansvar (se, för ett liknande resonemang, dom av den 29 september 2011, Elf Aquitaine/kommissionen, C‑521/09 P, EU:C:2011:620, punkt 53 och där angiven rättspraxis), och, för det andra, att en juridisk person under vissa omständigheter kan hållas personligen och solidariskt ansvarig för en annan juridisk persons konkurrensbegränsande beteende när den juridiska personen tillhör samma ekonomiska enhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 27 april 2017, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑516/15 P, EU:C:2017:314, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

74

Enligt domstolens fasta praxis kan ett dotterbolags handlande tillskrivas moderbolaget särskilt då dotterbolaget, trots att det är en fristående juridisk person, inte självständigt bestämmer sitt agerande på marknaden, utan i huvudsak tillämpar instruktioner som det får av moderbolaget, särskilt med beaktande av de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan dessa två juridiska enheter (se, bland annat, dom av den 10 september 2009, Akzo Nobel m.fl./kommissionen, C‑97/08 P, EU:C:2009:536, punkt 58; dom av den 10 april 2014, Areva m.fl./kommissionen, C‑247/11 P och C‑253/11 P, EU:C:2014:257, punkt 30, och dom av den 18 januari 2017, Toshiba/kommissionen, C‑623/15 P, ej publicerad, EU:C:2017:21, punkt 45). I ett sådant fall kan moderbolagets instruktioner utgöra ett slags avgörande inflytande som moderbolaget utövar över sitt dotterbolag.

75

Vid fastställandet av huruvida moderbolaget kan utöva ett avgörande inflytande över sitt dotterbolags beteende på marknaden ska således samtliga relevanta omständigheter som rör de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan dotterbolaget och dess moderbolag beaktas och därmed den ekonomiska realiteten (dom av den 24 juni 2015, Fresh Del Monte Produce/kommissionen och kommissionen/Fresh Del Monte Produce, C‑293/13 P och C‑294/13 P, EU:C:2015:416, punkt 76, och dom av den 18 januari 2017, Toshiba/kommissionen, C‑623/15 P, ej publicerad, EU:C:2017:21, punkt 46).

76

Även om instruktioner från moderbolaget till sitt dotterbolag som påverkar dess beteende på marknaden kan utgöra tillräckliga bevis för ett sådant avgörande inflytande, utgör de inte de enda tillåtna bevisen. Det är även möjligt att utifrån en rad samstämmiga omständigheter sluta sig till att ett avgörande inflytande faktiskt utövas, även om ingen av dessa omständigheter var för sig är tillräcklig för styrka att det föreligger ett sådant inflytande (dom av den 24 juni 2015, Fresh Del Monte Produce/kommissionen och kommissionen/Fresh Del Monte Produce, C‑293/13 P och C‑294/13 P, EU:C:2015:416, punkt 77, och dom av den 18 januari 2017, Toshiba/kommissionen, C‑623/15 P, ej publicerad, EU:C:2017:21, punkt 47).

77

Såsom framgår av punkterna 75 och 76 i förevarande dom kan det, för att ett moderbolag ska hållas ansvarigt för ett dotterbolags beteende, vara tillräckligt att undersöka huruvida moderbolaget har möjlighet att utöva ett avgörande inflytande på sitt dotterbolag. I motsats till vad klaganden har gjort gällande kan således en omständighet som bidrar till att visa att moderbolaget har möjlighet att utöva ett avgörande inflytande på sitt dotterbolag även beaktas av kommissionen inom ramen för en helhetsbedömning av den aktuella situationen, när en sådan omständighet, mot bakgrund av eller i kombination med andra omständigheter som rör denna situation, följer av en rad samstämmiga indicier som stöder moderbolagets faktiska och avgörande inflytande över sitt dotterbolag.

78

Härav följer att klaganden saknar fog för sitt påstående att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den fann att faktiska omständigheter som visade att klaganden kunde utöva ett avgörande inflytande över Slovak Telekom inte kunde beaktas såsom indicier som bidrog till att fastställa att ett avgörande inflytande faktiskt utövades.

79

Vad gäller frågan huruvida tribunalen felaktigt hade kvalificerat de specifika omständigheter som anges i punkterna 233, 249–262, 273, 274, 278, 280–285 och 294 i den överklagade domen som indicier som talar för att klaganden, som innehade 51 procent av Slovak Telekoms kapital, faktiskt utövade ett avgörande inflytande över bolaget, gör domstolen följande bedömning.

80

Vad för det första gäller beaktandet av att högre tjänstemän från klaganden var närvarande i Slovak Telekoms styrelse, gjorde tribunalen en riktig bedömning när den i punkt 233 i den överklagade domen slog fast att det vid bedömningen av huruvida moderbolaget faktiskt utövade ett avgörande inflytande över dotterbolaget är relevant att beakta att det i dotterbolagets ledning finns personer som har ledningsfunktioner i moderbolaget. En sådan närvaro i dotterbolagets ledning utgör nämligen ett indicium som, när det stöds av andra omständigheter, kan visa att moderbolaget faktiskt utövade ett avgörande inflytande över dotterbolagets beteende på den relevanta marknaden.

81

I förevarande fall konstaterade tribunalen bland annat, i punkterna 250–256 i den överklagade domen, att RR under överträdelseperioden dels var styrelseledamot i Slovak Telekom samtidigt som han innehade ledande befattningar i klagandebolaget, dels reviderade Slovak Telekoms räkenskaper för att konsolidera dem inom Deutsche Telekom-koncernen. Det framgår även av dessa punkter i den överklagade domen att RR deltog i utarbetandet av den finansiella planeringen och Slovak Telekoms investeringspolicy, i syfte att säkerställa att dessa var förenliga med målen för denna koncern och att han kontrollerade om dotterbolaget uppnådde sina egna finansiella mål under varje referensperiod. Tribunalen preciserade vidare att ett sådant deltagande från RR:s sida i Slovak Telekom med nödvändighet hade ett nära samband med detta bolags affärspolicy.

82

Det var således utan att göra någon felaktig rättstillämpning som tribunalen kvalificerade dessa faktiska omständigheter som indicier på att klaganden utövade ett avgörande inflytande över Slovak Telekom. Den omständigheten att RR:s arbetsuppgifter, i egenskap av verkställande direktör för klaganden och styrelseledamot i Slovak Telekom, jämte dennes olika uppdrag inom Slovak Telekom, överlappade varandra, utgör nämligen indicier som pekar på att klaganden varit delaktig i utformningen och kontrollen av Slovak Telekoms affärspolicy.

83

I den del klaganden anser att tribunalen i punkt 262 i den överklagade domen felaktigt kvalificerade vissa omständigheter som indicier på ett faktiskt utövande av ett avgörande inflytande över Slovak Telekom, konstaterar domstolen att det textavsnitt i denna punkt som klaganden har ifrågasatt i denna del av resonemanget specifikt avser den kontroll som Slovak Telekoms styrelse utövade över dess verkställande ledningsorgan, och inte den kontroll som klaganden utövade över Slovak Telekom genom dess styrelse. Tribunalen gjorde inte heller någon felaktig rättstillämpning när den fann att den skyldighet som åvilade Slovak Telekoms verkställande organ att regelbundet rapportera till styrelsen om dess verksamhet och om detta bolags och dess dotterbolags tillstånd, liksom styrelsens behörighet vad gäller godkännandet av den affärsplan som hade utarbetats av det verkställande organet, utgjorde indicier på att styrelsen i Slovak Telekom kontrollerade detta bolags verkställande organ. I motsats till vad klaganden har gjort gällande innehåller nämnda punkt i den överklagade domen följaktligen inte någon felaktig kvalificering.

84

När det, för det första, gäller klagandens kritik i punkt 273 i den överklagade domen, enligt vilken styrelseledamöternas lojalitetsplikt gentemot aktieägarna enligt tillämplig slovakisk rätt inte lagligen hindrade ett moderbolag med en majoritet av kapitalet i detta dotterbolag från att utöva ett avgörande inflytande över dotterbolagets beteende på marknaden, för det andra, enligt punkt 274 i den överklagade domen, enligt vilken det var möjligt för klaganden att utöva ett avgörande inflytande över Slovak Telekoms affärspolicy på grund av att det inte var fråga om icke-bindande styrelsetjänster som klaganden tillhandahöll Slovak Telekom enligt ett ramavtal om strategiskt samarbete som ingåtts mellan dessa bolag och, för det tredje, punkt 278 i den överklagade domen i vilken det hänvisas till de skäl som kommissionen angett i det omtvistade beslutet om att aktieägaröverenskommelsen gjorde det möjligt för företrädare för klaganden i Slovak Telekoms styrelse att utöva ett avgörande inflytande över alla affärsbeslut som fattades av detta bolag, inbegripet godkännande av budgeten, konstaterar domstolen att eftersom klaganden inte i något fall gjort gällande att tribunalen missuppfattat de faktiska omständigheter som prövats av tribunalen i dessa punkter i den överklagade domen, kunde tribunalen, utan att göra en felaktig rättstillämpning, kvalificera det förhållandet att det fanns ledande tjänstemän från klagandebolaget i Slovak Telekoms styrelse som ett indicium som talar för att klaganden utövade ett avgörande inflytande över Slovak Telekom, vilket tribunalen konstaterade i bland annat punkterna 250–256 i den överklagade domen.

85

Vad för det andra gäller kvalificeringen av det förhållandet att klaganden hade ställt medarbetare till Slovak Telekoms förfogande som ett indicium på att klaganden faktiskt utövade ett avgörande inflytande över Slovak Telekom, fann tribunalen, i punkt 285 i den överklagade domen, att det rimligen kunde anses att dessa medarbetare, även om de inte längre stod under klagandens direkta ledning när de utplacerades hos Slovak Telekom, hade fördjupade kunskaper om klagandens politik och kommersiella mål och var således väl placerade för att säkerställa att Slovak Telekom agerar i linje med klagandens intressen. Sådana konstateranden är relevanta för att kvalificera nämnda tillhandahållande av personal som ett indicium på att klaganden faktiskt utövade ett avgörande inflytande över Slovak Telekom, eftersom dessa ska läsas i förening med bland annat tribunalens överväganden, i punkterna 281 och 287 i den överklagade domen, vilka inte har bestritts av klaganden. Enligt dessa överväganden innehade de högre tjänstemän som hade ställts till Slovak Telekoms förfogande tjänster som innebar en hög grad av ansvar inom Slovak Telekom, något som gjorde det möjligt att påverka företagets policy och kommersiella mål. Vidare var dessa personer fortfarande var anställda i klagandebolaget under utplaceringen och var därför beroende av detta företag för deras fortsatta karriär inom Deutsche Telekom-koncernen. I punkterna 374 och 417 i den överklagade domen redogjorde tribunalen dessutom för omständigheter som visade att de personer som klaganden ställt till Slovak Telekoms förfogande hade gjort det möjligt för klaganden att hålla sig informerad och delta i Slovak Telekoms affärsmässiga val.

86

När det, för det tredje, gäller Slovak Telekoms överlämnande av rapporter till klaganden, gjorde tribunalen inte någon felaktig rättstillämpning när den i punkt 294 i den överklagade domen fann att den omständigheten att ett dotterbolag regelbundet vidarebefordrat detaljerade uppgifter om sin affärspolicy till moderbolaget kunde styrka att moderbolaget kände till dotterbolagets beteende på marknaden och att moderbolaget följaktligen fick en mer informerad, och således mer effektiv, möjlighet att påverka dotterbolagets affärspolicy. Även om den omständigheten att ett dotterbolag är skyldigt att överlämna rapporter till sitt moderbolag om dess affärspolicy och resultat inte i sig kan utgöra ett indicium på att ett moderbolag faktiskt utövar ett avgörande inflytande över sitt dotterbolag, kan denna omständighet utgöra stöd för sådana indicier. Tribunalen gjorde följaktligen inte någon felaktig rättstillämpning när den i punkt 294 i den överklagade domen fann att det regelbundna överlämnandet av information till klaganden avseende Slovak Telekoms affärspolicy kunde, tillsammans med andra indicier, bidra till att fastställa att dessa bolag utgjorde en och samma ekonomiska enhet.

87

Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

88

Till stöd för den tredje grunden har klaganden gjort gällande att det framgår av domstolens praxis i fråga om moderbolags ansvar för ett dotterbolags överträdelse och av den presumtion som följer av domen av den 16 november 2000, Stora Kopparbergs Bergslags/kommissionen (C‑286/98 P, EU:C:2000:630), att ett sådant ansvar är underkastat fyra kumulativa villkor, det vill säga, för det första måste moderbolaget kunna utöva ett avgörande inflytande, för det andra måste moderbolaget faktiskt ha utövat ett sådant avgörande inflytande, för det tredje ska dotterbolaget av detta skäl inte självständigt ha bestämt sitt beteende på marknaden och för det fjärde har dotterbolaget i huvudsak följt instruktioner från moderbolaget. Det sistnämnda villkoret syftar till att kontrollera huruvida moderbolagets avgörande inflytande är relevant och är ett uttryck för proportionalitetsprincipen. Enligt klaganden är det oproportionerligt att ålägga ett moderbolag böter för en överträdelse som begåtts av ett av dess dotterbolag om moderbolaget endast utövar ett avgörande inflytande över dotterbolaget i en omfattning som inte är väsentlig och dotterbolaget i huvudsak inte följer moderbolagets instruktioner.

89

I förevarande fall har tribunalen emellertid inte slagit fast att Slovak Telekom i huvudsak hade erhållit och följt klagandens instruktioner. Enligt klaganden nöjde sig tribunalen med att, i punkt 470 i den överklagade domen, konstatera att den omständigheten att dotterbolaget i viss mån var självständigt inte var oförenligt med att dotterbolaget tillhörde samma ekonomiska enhet som moderbolaget och, i punkt 471 i den överklagade domen, att Slovak Telekoms allmänna strategi på den slovakiska marknaden för telekommunikation hade fastställts av klaganden. Vad gäller det andra av dessa konstateranden har klaganden preciserat att detta inte stöds av punkterna 237–464 i den överklagade domen som tribunalen hänvisade till i punkt 471 i nämnda dom. Enligt klaganden konstaterade tribunalen i nämnda punkter endast olika indicier på att klaganden utövade ett avgörande inflytande över Slovak Telekom, utan att slå fast förekomsten av några konkreta instruktioner som klaganden gett Slovak Telekom.

90

Klaganden anser följaktligen att tribunalen inte har slagit fast att villkoren för den avgörande principen om tillskrivande av ansvar för dotterbolagets beteende var uppfyllda i förevarande fall.

91

Klaganden har även gjort gällande att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet genom att inte ange skälen till att den funnit att Slovak Telekom i huvudsak hade följt klagandens instruktioner.

92

Kommissionen anser i huvudsak att tribunalen inte åsidosatte sin motiveringsskyldighet och inte gjorde någon felaktig rättstillämpning när den tillskrev klaganden ansvar för Slovak Telekoms överträdelse, eftersom Slovak Telekom inte självständigt bestämde sitt beteende på den berörda marknaden i förhållande till klaganden.

93

Tvärtemot vad klaganden har påstått har domstolen inte slagit fast att moderbolagets ansvar för ett dotterbolags beteende är beroende av att de fyra villkor som angetts ovan i punkt 88 är uppfyllda.

94

Såsom framgår av punkt 72 i förevarande dom är möjligheten att tillskriva moderbolaget ansvar för ett dotterbolags konkurrensbegränsande beteende en av följderna av att fördragens upphovsmän valde att använda begreppet företag för att utpeka den som gjort sig skyldig till en överträdelse av konkurrensrätten som kan påföras böter med tillämpning av artiklarna 101 och 102 FEUF. Dessa juridiska personer kan nämligen, med hänsyn till syftet med de konkurrensbegränsande förfaranden som avses i nämnda bestämmelser, anses utgöra en ekonomisk enhet när moderbolaget utövar kontroll över dotterbolagets beteende på den relevanta marknaden, och dotterbolaget har överträtt ovannämnda bestämmelser på den aktuella marknaden. Under sådana omständigheter kan den formella uppdelningen mellan moderbolaget och dess dotterbolag, som följer av att de är fristående juridiska personer, inte utgöra hinder för att de anses uppträda enhetligt på marknaden vid tillämpningen av artiklarna 101 och 102 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juli 1972, Imperial Chemical Industries/kommissionen, 48/69, EU:C:1972:70, punkt 140).

95

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 156 i sitt förslag till avgörande kan kommissionen styrka denna kontroll, antingen genom att visa att moderbolaget har möjlighet att utöva ett avgörande inflytande över dotterbolaget och dessutom faktiskt har utövat detta inflytande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 september 2013, The Dow Chemical Company/kommissionen, C‑179/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:605, punkt 55, och dom av den 26 september 2013, EI du Pont de Nemours/kommissionen, C‑172/12 P, ej publicerad, EU:C:2013:601, punkt 44). Alternativt kan kommissionen visa att dotterbolaget inte självständigt bestämmer sitt beteende på marknaden, utan att det i huvudsak tillämpar instruktioner som det får av moderbolaget, särskilt med hänsyn till de ekonomiska, organisatoriska och juridiska banden mellan dessa båda juridiska enheter (dom av den 26 oktober 2017, Global Steel Wire m.fl./kommissionen, C‑457/16 P och C‑459/16 P–C‑461/16 P, ej publicerad, EU:C:2017:819, punkt 83 och där angiven rättspraxis).

96

Dessa båda bevismetoder ska inte anses kumulativa, utan är alternativa och således likvärdiga. Det går inte att anse något annat än att ett dotterbolags tillämpning av instruktioner som lämnats av dess moderbolag på den marknad som berörs av de aktuella konkurrensbegränsande förfarandena potentiellt utgör en form av avgörande inflytande som moderbolaget utövar över sitt dotterbolag och inte, såsom klaganden har gjort gällande, ett ytterligare villkor som kommissionen måste styrka för att moderbolaget ska kunna hållas ansvarigt för dotterbolagets beteende.

97

Mot bakgrund av det ovan anförda gjorde tribunalen inte en felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 470 och 471 i den överklagade domen, fann att klaganden och Slovak Telekom utgjorde en ekonomisk enhet under överträdelseperioden med hänsyn till att klaganden, mot bakgrund av de omständigheter som anges i punkterna 237–464 i den överklagade domen, utövade ett avgörande inflytande över Slovak Telekom genom att fastställa detta bolags allmänna strategi på den relevanta marknaden. Det var inte nödvändigt för kommissionen att bevisa att Slovak Telekom dessutom i huvudsak hade följt klagandens instruktioner för att hålla klaganden ansvarigt för den överträdelse som Slovak Telekom gjort sig skyldig till.

98

Vad slutligen gäller klagandens påstående att tribunalen åsidosatte sin motiveringsskyldighet, ska det erinras om att det följer av domstolens fasta praxis att det av domskälen i en dom klart och tydligt ska framgå hur tribunalen har resonerat, så att de som berörs av domen kan få kännedom om skälen för avgörandet och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning (dom av den 11 juli 2013, Gosselin Group/kommissionen, C‑429/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:463, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

99

I förevarande fall framgår skälen för tribunalens bedömning att klaganden kunde hållas ansvarig för Slovak Telekoms missbruk klart och tydligt av punkterna 227–473 i den överklagade domen. Dessa skäl har möjliggjort för klaganden att bestrida dem vid domstolen och för domstolen att utöva sin prövning. Det saknas följaktligen stöd för påståendet att motiveringen är bristfällig.

100

Av ovan anförda skäl kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

101

Klaganden anser att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den i punkt 144 i den överklagade domen slog fast att klagandens rätt att yttra sig inte hade åsidosatts vad gäller beräkningen av marginalpressen.

102

Klaganden anser att kommissionen vid sammanträdet den 29 september 2014 delgav klaganden tre nya uppgifter, nämligen för det första nya sifferuppgifter avseende beräkningarna av Slovak Telekoms marginalpress, för det andra, den omständigheten att marginalen för år 2005 var positiv på grundval av en beräkning av årsmarginalerna och, för det tredje, kommissionens avsikt att dessutom tillämpa en flerårig metod för beräkning av marginalerna som gjorde det möjligt för den att dra slutsatsen att det förelåg en negativ marginal även för år 2005. Enligt klaganden fann tribunalen att de två sistnämnda nya omständigheterna var relevanta inom ramen för det omtvistade beslutet, eftersom det var mot bakgrund av dessa omständigheter som den i punkterna 198–221 i den överklagade domen delvis biföll klagandens andra grund i första instans.

103

Klaganden har emellertid, tvärtemot vad tribunalen slog fast, hävdat att den frist på sammanlagt 36 timmar som hade beviljats klaganden för att framföra sina synpunkter på dessa nya omständigheter, vilka således beaktades i det omtvistade beslutet, inte gjorde det möjligt för klaganden att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter. Klaganden har även bestritt att den skulle kunna anses ha haft kännedom om dessa omständigheter före mötet den 29 september 2014, med motiveringen att samma omständigheter hade tillhandahållits av Slovak Telekom.

104

Kommissionen har gjort gällande att den fjärde grunden inte kan tas upp till sakprövning, eftersom klaganden varken har anfört eller visat att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna på grundval av vilka den beslutade att klaganden redan kände till de nya omständigheter som diskuterades vid sammanträdet den 29 september 2014. Kommissionen har även gjort gällande att klagandens argument, som framfördes för första gången i repliken, enligt vilka den omständigheten att Slovak Telekom fick kännedom om dessa omständigheter inte kan jämställas med att klaganden fick kännedom om dem, inte kan tas upp till sakprövning. Kommissionen anser slutligen att talan inte kan vinna bifall på den fjärde grunden, bland annat på grund av att kommissionen hade gett parterna möjlighet att yttra sig vid sammanträdet den 29 september 2014 och inom en kort frist efter mötet.

105

Rätten till försvar är en grundläggande rättighet som ingår bland de allmänna rättsprinciper som domstolen ska säkerställa iakttagandet av (dom av den 25 oktober 2011, Solvay/kommissionen, C‑109/10 P, EU:C:2011:686, punkt 52 och där angiven rättspraxis). Denna allmänna unionsrättsliga princip fastställs i artikel 41.2 a och b i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och är tillämplig så snart myndigheterna avser att vidta en åtgärd gentemot en person som går denne emot (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2019, kommissionen/United Parcel Service, C‑265/17 P, EU:C:2019:23, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

106

Inom konkurrensrätten innebär iakttagandet av rätten till försvar att varje mottagare av ett beslut, i vilket det konstateras att denne har överträtt konkurrensreglerna, under det administrativa förfarandet ska ha getts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter dels angående huruvida de omständigheter och förhållanden som läggs vederbörande till last verkligen föreligger och är relevanta, dels angående de handlingar som kommissionen har lagt till grund för sitt påstående att en sådan överträdelse föreligger (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 december 2013, SNIA/kommissionen, C‑448/11 P, ej publicerad, EU:C:2013:801, punkt 41, och dom av den 14 september 2017, LG Electronics och Koninklijke Philips Electronics/kommissionen, C‑588/15 P och C‑622/15 P, EU:C:2017:679, punkt 43).

107

I förevarande fall beslutade tribunalen, i punkt 144 i den överklagade domen, att kommissionen inte hade åsidosatt klagandens rätt till försvar genom att endast ge klaganden en kort tidsfrist för att yttra sig över de nya omständigheter som den fått kännedom om vid informationsmötet den 29 september 2014. Tribunalen ansåg nämligen att denna korta frist inte fråntog klaganden möjligheten att yttra sig på ett ändamålsenligt sätt med hänsyn dels till att mötet den 29 september 2014 hölls i ett mycket sent skede av det administrativa förfarandet, dels till att det var rimligt att anse att klaganden vid denna tidpunkt hade fått en hög grad av kännedom om omständigheterna i ärendet.

108

Såsom uttryckligen framgår av denna punkt i den överklagade domen har tribunalens överväganden i nämnda punkt karaktär av överflödiga domskäl. I punkterna 123–143 i den överklagade domen fann tribunalen i huvudsak att de aktuella omständigheterna, som klaganden fick kännedom om vid informationsmötet den 29 september 2014, var en följd av att kommissionen hade beaktat uppgifter, beräkningar och metodkritik som Slovak Telekom självt hade framfört före detta möte.

109

Enligt domstolens fasta praxis kan anmärkningar som riktas mot överflödiga domskäl i en dom av tribunalen inte medföra att domen upphävs och de är således verkningslösa (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2017, Intel/kommissionen, C‑413/14 P, EU:C:2017:632, punkt 105, och dom av den 17 oktober 2019, Alcogroup och Alcodis/kommissionen, C‑403/18 P, EU:C:2019:870, punkt 52). Den fjärde grunden för överklagandet är således verkningslös.

110

Denna bedömning påverkas inte av klagandens påstående att det inte var detta klaganden utan Slovak Telekom som hade fått kännedom om de nya omständigheterna i fråga före mötet den 29 september 2014. Enligt domstolens fasta praxis följer det nämligen av artikel 256.1 andra stycket FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol att ett överklagande endast kan avse rättsfrågor. Tribunalen är därför ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta omständigheterna liksom att bedöma den bevisning som lagts fram vid den. Bedömningen av dessa omständigheter och denna bevisning är således inte, utom då uppgifter har missuppfattats, en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll i ett överklagande (dom av den 9 november 2017, TV2/Danmark/kommissionen, C‑649/15 P, EU:C:2017:835, punkt 36 och där angiven rättspraxis). Det följer även av fast rättspraxis att det utifrån handlingarna i målet måste vara uppenbart att tribunalen missuppfattat bevisningen eller de faktiska omständigheterna, utan att domstolen ska behöva göra en ny bedömning därav (dom av den 12 juli 2012, Cetarsa/kommissionen, C‑181/11 P, ej publicerad, EU:C:2012:455, punkt 97 och där angiven rättspraxis).

111

Klaganden har emellertid varken påstått eller visat att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna när den i punkterna 18 och 21 i den överklagade domen fann att såväl Slovak Telekom som klaganden enskilt hade besvarat meddelandet om invändningar och skrivelsen med redogörelsen för de faktiska omständigheterna. Klaganden har för övrigt varken gjort gällande eller visat att de faktiska omständigheterna har missuppfattats i punkterna 133, 138 och 139 i den överklagade domen, i vilka tribunalen slog fast dels att kommissionen i det omtvistade beslutet inte hade ändrat sin bedömning av marginalpressen genom att hålla Slovak Telekom och klaganden ansvariga för faktiska omständigheter som de inte hade haft tillfälle att yttra sig över, dels att beaktandet av den fleråriga analysen för fastställandet av marginalpressen i det omtvistade beslutet var en följd av Slovak Telekoms svar på meddelandet om invändningar, till vilket klaganden själv anslöt sig. Detta innebar att den fleråriga analysen inte ledde till att klaganden och Slovak Telekom hölls ansvarig för omständigheter som de inte hade haft möjlighet att yttra sig över.

112

Tribunalens bedömning att klaganden och Slovak Telekom före sammanträdet den 29 september 2014 hade kännedom om de nya omständigheter som kommissionen beaktade ska följaktligen anses utgöra en styrkt omständighet. Nämnda omständighet utgör stöd för bedömningen i punkt 109 ovan.

113

Av det ovan anförda följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den fjärde grunden, eftersom den är verkningslös.

114

Klaganden har begärt att få komma i åtnjutande av den grund som åberopats av Slovak Telekom till stöd för överklagandet i mål C‑165/19 P mot tribunalens dom av den 13 december 2018, Slovak Telekom/kommissionen (T‑851/14, EU:T:2018:929), för det fall domstolen godtar den. I denna grund gjorde Slovak Telekom gällande att felaktigheter begåtts vid beräkningen av långsiktiga genomsnittliga marginalkostnader för att fastställa otillbörlig marginalpress från dess sida. Till stöd för detta yrkande har klaganden gjort gällande att bolaget åberopade en grund som rör samma sak vid tribunalen och att de villkor som domstolen har räknat upp i domen av den 22 januari 2013, kommissionen/Tomkins (C‑286/11 P, EU:C:2013:29), är uppfyllda i förevarande fall.

115

Kommissionen har gjort gällande att ett sådant yrkande ska ogillas, eftersom det inte rör sig om en grund för överklagandet, eftersom samtliga villkor som uppställs i nämnda praxis från domstolen inte är uppfyllda i förevarande fall och eftersom överklagandet under alla omständigheter inte kan vinna bifall på den av Slovak Telekom åberopade grunden.

116

I det avseendet är det tillräckligt att konstatera att domstolen, genom dom av samma dag, Slovak Telekom/kommissionen (C‑165/19 P), ogillade Slovak Telekoms överklagande i det målet, varför klagandens yrkande är verkningslöst, eftersom det saknar föremål.

117

Följaktligen ska överklagandet ogillas i sin helhet.

118

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

119

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.

120

Kommissionen har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Klaganden har tappat målet, ska klaganden bära sina rättegångskostnader och ersätta kommissionens rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande: