1

Europeiska unionens råd har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 15 november 2018, PKK/rådet (T‑316/14, EU:T:2018:788) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogiltigförklarade tribunalen

(nedan gemensamt kallade de omtvistade besluten), samt

(nedan gemensamt kallade de omtvistade förordningarna), i den mån dessa beslut och förordningar (nedan gemensamt kallade de omtvistade rättsakterna) avser Kurdistan Workers’ Party (PKK).

2

Den 28 september 2001 antog Förenta nationernas säkerhetsråd resolution 1373 (2001), som formulerade strategier för att med alla medel bekämpa terrorism och i synnerhet finansieringen av terrorism. I punkt 1 c i denna resolution föreskrivs bland annat att alla stater utan dröjsmål ska frysa penningmedel och andra finansiella tillgångar eller ekonomiska resurser för personer som begår eller försöker begå terroristhandlingar alternativt deltar i eller underlättar genomförandet av terroristhandlingar, för enheter som ägs eller kontrolleras av sådana personer, och för personer eller enheter som agerar på sådana personers eller enheters vägnar eller under deras ledning.

3

Denna resolution innehåller ingen förteckning över vilka personer de restriktiva åtgärderna ska tillämpas på.

4

I syfte att genomföra Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1373 (2001) antog rådet den 27 december 2001 den gemensamma ståndpunkten 2001/931/Gusp om tillämpning av särskilda åtgärder i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 93).

5

Artikel 1.1, 1.3, 1.4 och 1.6 i den gemensamma ståndpunkten har följande lydelse:

”1.   Denna gemensamma ståndpunkt skall tillämpas i enlighet med bestämmelserna i följande artiklar på personer, grupper och enheter som deltar i terroristhandlingar och finns förtecknade i bilagan.

…

3.   I denna gemensamma ståndpunkt avses med terroristhandling: en av följande avsiktliga handlingar som på grund av sin art eller sitt sammanhang allvarligt kan skada ett land eller en internationell organisation och som definieras som ett brott enligt nationell lagstiftning och begås i syfte att

I denna punkt avses med ’terroristgrupp’ en strukturerad grupp, inrättad för en viss tid, bestående av mer än två personer som handlar i samförstånd för att begå terroristhandlingar. Med strukturerad grupp avses: en grupp som inte tillkommit slumpartat i det omedelbara syftet att begå en terroristhandling och som inte nödvändigtvis har formellt fastställda roller för medlemmarna, kontinuitet i sammansättningen eller en noggrant utarbetad struktur.

4.   Förteckningen i bilagan skall upprättas på grundval av exakta uppgifter eller fakta i det relevanta ärendet som visar att ett beslut har fattats av en behörig myndighet beträffande de personer, grupper eller enheter som avses, oavsett om det gäller inledande av undersökningar eller rättsliga åtgärder i fråga om en terroristhandling, försök att begå, deltaga i eller underlätta en sådan handling, grundat på bevis eller allvarliga och trovärdiga indicier eller en dom för sådana handlingar. Personer, grupper och enheter som enligt FN:s säkerhetsråd är knutna till terrorism eller mot vilka säkerhetsrådet har utfärdat sanktioner kan ingå på förteckningen.

I denna punkt avses med behörig myndighet: en rättslig myndighet eller, om rättsliga myndigheter inte har behörighet på det område som omfattas av denna punkt, en likvärdig myndighet som är behörig på det området.

…

6.   Namnen på de personer och enheter som finns på förteckningen i bilagan skall ses över med jämna mellanrum minst en gång var sjätte månad för att man skall försäkra sig om att det är berättigat att behålla dem på förteckningen.”

6

Då det ansågs nödvändigt att anta en förordning för att på unionsnivå genomföra de åtgärder som anges i gemensam ståndpunkt 2001/931, antog rådet förordning (EG) nr 2580/2001 av den 27 december 2001 om särskilda restriktiva åtgärder mot vissa personer och enheter i syfte att bekämpa terrorism (EGT L 344, 2001, s. 70, och rättelse i EUT L 52, 2010, s. 58).

7

I artikel 2 i denna förordning föreskrivs följande:

”1.   Med undantag för vad som tillåts enligt artiklarna 5 och 6 skall följande gälla:

2.   Med undantag för vad som tillåts enligt artiklarna 5 och 6 skall det vara förbjudet att tillhandahålla finansiella tjänster till, eller till förmån för, en fysisk eller juridisk person, en grupp eller en enhet som finns i den förteckning som avses i punkt 3.

3.   Rådet skall enhälligt upprätta, revidera och ändra förteckningen över personer, grupper och enheter, på vilka denna förordning skall tillämpas i enlighet med bestämmelserna i artikel 1.4, 1.5 och 1.6 i gemensam ståndpunkt [2001/931]. Förteckningen skall bestå av:

8

I punkterna 1–7, 56–61 och 81–93 i den överklagade domen sammanfattade tribunalen bakgrunden till tvisten. Såvitt beträffar förevarande överklagande konstaterar domstolen följande.

9

Den 2 maj 2002 antog rådet gemensam ståndpunkt 2002/340/Gusp om uppdatering av gemensam ståndpunkt 2001/931 (EGT L 116, 2002, s. 75). Genom bilagan till gemensam ståndpunkt 2002/340 uppdaterades förteckningen över de personer, grupper och enheter som omfattas av de restriktiva åtgärder som föreskrivs i gemensam ståndpunkt 2001/931 (nedan kallad den omtvistade förteckningen). Bland annat uppfördes Kurdistan Workers’ Party (PKK) på förteckningen, identifierat enligt följande: ”Kurdiska arbetarpartiet (PKK)”. Samma dag antog rådet även beslut 2002/334/EG om genomförande av artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 och om upphävande av beslut 2001/927/EG (EGT L 116, 2002, s. 33). I detta beslut upptogs PKK i den förteckning som avses i artikel 2.3 i förordning nr 2580/2001 på samma sätt som i den omtvistade förteckningen.

10

Beslutet att uppta PKK på denna förteckning bibehölls bland annat genom de omtvistade rättsakterna. Sedan den 2 april 2004 nämner den omtvistade förteckningen, vad gäller PKK, ”’Kurdistan Workers’ Party’ (’Kurdistans arbetarparti’) – ’PKK’ (alias ’Kadek’, alias ’Kongra-Gel’)”.

11

I motiveringen bakom genomförandeförordningarna nr 125/2014 och 790/2014 (nedan kallade 2014 års rättsakter) beskrev rådet PKK som en enhet som varit delaktig i terroristhandlingar och som från och med år 1984 hade begått ett stort antal handlingar av detta slag som orsakat mer än 30000 turkiska och utländska medborgares död.

12

Rådet angav att PKK:s terroristverksamhet fortsatte, trots ett antal vapenvilor som PKK ensidigt hade deklarerat, bland annat sedan år 2009. Rådet preciserade att de terroristhandlingar som PKK begått omfattade bombattentat, raketattacker, användning av explosiva ämnen, mord på och kidnappning av turkiska medborgare och utländska turister, gisslantagande, attacker mot turkiska säkerhetsstyrkor och väpnad konfrontation med dessa, attacker mot oljeanläggningar, offentliga transportmedel, turkiska diplomatiska beskickningar samt kulturell och kommersiell verksamhet i olika länder, utpressning av turkiska medborgare bosatta utomlands samt andra brottsliga handlingar i syfte att finansiera organisationens verksamhet. Som exempel upprättade rådet en förteckning över 69 incidenter som inträffat mellan den 14 november 2003 och den 19 oktober 2011. Rådet kvalificerade dessa rättsakter, som det tillskrev PKK, som terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

13

Rådet tillade att PKK hade varit föremål för tre nationella beslut, varav det första hade antagits den 29 mars 2001 av Secretary of State for the Home Department (inrikesministern, Förenade kungariket) (nedan kallad inrikesministern) med stöd av UK Terrorism Act 2000 (Förenade kungarikets lag om terrorism av år 2000), kompletterad genom ett beslut av den 14 juli 2006, som trädde i kraft den 14 augusti 2006, där ”KADEK” och ”KONGRA-GEL” befanns vara andra benämningar på PKK (nedan kallat inrikesministerns beslut av år 2001). Genom detta beslut förbjöd inrikesministern, med hänsyn till att PKK utfört och deltagit i terroristhandlingar, den organisationen i egenskap av organisation som deltar i terroristhandlingar. Rådet har preciserat att det beslutet regelbundet sågs över av en nationell statlig kommitté.

14

De två andra nationella besluten har antagits av Amerikas förenta staters regering. Det rör sig dels om beslutet att kvalificera PKK som en ”utländsk terroristorganisation”, med tillämpning av section 219 i US Immigration and Nationality Act (Förenta staternas lag om invandring och medborgarskap), i ändrad lydelse, dels om beslutet att kvalificera PKK som en ”särskilt utsedd global terroristorganisation” med tillämpning av Executive Order no 13224 (presidentdekret nr 13224) (nedan gemensamt kallade besluten från Förenta staternas myndigheter). Vad gäller dessa beslut påpekade rådet att beslutet att kvalificera PKK som en ”utländsk terroristorganisation” kunde bli föremål för domstolsprövning, medan beslutet att kvalificera PKK som en ”särskilt utpekad global terroristorganisation” kunde prövas både på förvaltningsnivå och i domstol.

15

Under dessa omständigheter ansåg rådet att de tre nationella beslut som avses i de två föregående punkterna hade antagits av ”behöriga myndigheter” i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Rådet påpekade dessutom att dessa tre nationella beslut fortfarande var i kraft och fann att de skäl som hade motiverat det ursprungliga uppförandet av PKK på den omtvistade förteckningen fortfarande var giltiga.

16

I skälen till de omtvistade beslut och förordningar som antogs mellan år 2015 och år 2017 (nedan kallade 2015–2017 års rättsakter) påpekade rådet att beslutet att bibehålla PKK på den omtvistade förteckningen grundade sig på beslut som antagits av tre behöriga myndigheter, bland annat inrikesministerns beslut av år 2001 och besluten av Förenta staternas myndigheter, som återfinns i bilagorna A respektive C till dessa skäl. Tribunalen underströk först och främst att den på ett självständigt sätt hade granskat uppgifterna i dessa beslut och att vart och ett av dessa beslut, enligt dess konstateranden, innehöll tillräckliga skäl för att motivera upptagandet av PKK, på unionsnivå, på den omtvistade förteckningen.

17

Rådet angav vidare att enligt tribunalens praxis kan såväl inrikesministern som Förenta staternas myndigheter betraktas som behöriga myndigheter i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, samtidigt som rådet preciserade att det hade kontrollerat att de faktiska omständigheter som låg till grund för dessa beslut omfattades av begreppen ”terroristhandlingar” och ”terroristgrupp” och att de fortfarande var för handen. Slutligen preciserade rådet att det inte förfogade över någon omständighet som talade för att PKK skulle strykas från den omtvistade förteckningen och att de skäl som låg till grund för att uppta PKK på denna förteckning fortfarande var aktuella, varför upptagandet på förteckningen skulle kvarstå.

18

Motiveringen till 2015–2017 års rättsakter innehöll i en bilaga, för varje nationellt beslut, en beskrivning av definitionen av begreppet terrorism i nationell rätt, en beskrivning av tillämpliga administrativa förfaranden och domstolsförfaranden, en sammanfattning av den processuella bakgrunden och de åtgärder som vidtagits med anledning av det nationella beslutet i fråga, en sammanfattning av de slutsatser som de behöriga myndigheterna kommit fram till med avseende på PKK, en beskrivning av de faktiska omständigheter som dessa behöriga myndigheter grundade sig på och konstaterandet att dessa gärningar utgjorde terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

19

I bilaga A till skälen till 2015–2017 års rättsakter påpekade rådet att inrikesministerns beslut av år 2001 hade förbjudit PKK, eftersom det fanns rimliga skäl att anta att PKK utförde eller deltog i terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Genom beslut av den 3 december 2014 (nedan kallat inrikesministerns omprövningsbeslut av år 2014) avslog ministern en ansökan om upphävande av förbudet mot PKK med hänvisning till nya terroristattacker som enligt ministern hade begåtts av PKK och uppgav att PKK fortfarande deltog i terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

20

I bilaga C till skälen, som rör besluten från Förenta staternas myndigheter, angav rådet att årsrapporten för år 2013 om terrorism, som upprättats av Förenta staternas utrikesdepartement, innehöll de konkreta skälen till beslutet att klassificera PKK som ”utländsk terroristorganisation” och att bibehålla den klassificeringen.

21

PKK väckte, genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 1 maj 2014, talan om ogiltigförklaring som, enligt dess sista inlagor, syftade till ogiltigförklaring av de omtvistade rättsakterna i den del de berörde PKK. Organisationen justerade sina yrkanden under förfarandets gång allteftersom en av de omtvistade rättsakterna upphävde och ersatte den föregående rättsakten.

22

Europeiska kommissionen och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland tilläts att intervenera i målet vid tribunalen till stöd för rådets yrkanden.

23

Till stöd för sin talan om ogiltigförklaring av de omtvistade rättsakterna åberopade PKK åtta grunder. Tribunalen prövade endast den sjunde grunden, avseende åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Tribunalen fann i den överklagade domen att talan kunde vinna bifall på denna grund och ogiltigförklarade följaktligen de omtvistade rättsakterna i den del de avsåg PKK.

24

Vid prövningen av den sjunde grunden erinrade tribunalen inledningsvis om att det ska göras åtskillnad mellan rättsakter genom vilka en persons eller en enhet ursprungligen fördes upp på en förteckning om frysning av tillgångar, vilka regleras i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, och rättsakter om att bibehålla dem på denna förteckning, vilka regleras i artikel 1.6 i den gemensamma ståndpunkten.

25

Tribunalen slog därefter fast att 2014 års rättsakter och 2015–2017 års rättsakter inte var tillräckligt motiverade.

26

Genom beslut av domstolens ordförande av den 13 och den 20 maj 2019 tilläts Konungariket Nederländerna och Republiken Frankrike att intervenera till stöd för rådets yrkanden.

27

Rådet och Förenade kungariket har yrkat att domstolen ska

28

Kommissionen har yrkat att domstolen ska bifalla överklagandet.

29

Republiken Frankrike har yrkat att domstolen ska

30

PKK har yrkat att domstolen ska

31

Rådet har till stöd för sitt överklagande åberopat sju grunder.

32

Genom den första grunden för överklagandet har rådet bestritt tribunalens bedömning att de omtvistade besluten utgör beslut om bibehållande som uteslutande omfattas av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

33

Den andra till den femte grunden för överklagandet avser domskälen i den överklagade domen avseende 2014 års rättsakter. Den andra grunden avser att tribunalen felaktigt slog fast att de beslut som fattats av Förenta staternas myndigheter inte kunde ligga till grund för det ursprungliga uppförandet av PKK i den omtvistade förteckningen. Den tredje grunden avser skälen i den överklagade domen enligt vilka rådet åsidosatte sin motiveringsskyldighet genom att inte ange varför de nationella besluten utgjorde beslut som antagits av en ”behörig myndighet” i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Genom den fjärde grunden har rådet ifrågasatt tribunalens bedömning att det, med hänsyn till PKK:s ensidiga förklaring av ett antal vapenvilor och fredsförhandlingar med den turkiska regeringen, var skyldigt att grunda beslutet att bibehålla PKK i den omtvistade förteckningen på senare omständigheter. Den femte grunden avser de skäl i den överklagade domen enligt vilka rådet åsidosatte sin motiveringsskyldighet vad gäller de 69 incidenter som låg till grund för rådets slutsats att det fanns en fortsatt risk för att PKK skulle delta i terroristverksamhet.

34

Den sjätte och den sjunde grunden för överklagandet avser tribunalens överväganden beträffande 2015–2017 års rättsakter. Den sjätte grunden avser att tribunalen felaktigt fann att rådet, när det motiverade dessa rättsakter, inte kunde styrka att det fortfarande fanns en risk för att PKK deltar i terroristverksamhet genom att hänvisa till omprövningsbeslut avseende de nationella beslut som legat till grund för att ursprungligen föra upp denna organisation i den omtvistade förteckningen. Genom den sjunde grunden har rådet ifrågasatt tribunalens bedömning att rådets skrivelse av den 27 mars 2015, genom vilken rådet underrättade PKK om skälen för genomförandeförordning nr 2015/513 och beslut 2015/521 samtidigt som den i denna skrivelse besvarade argument som framförts av PKK under det förfarande som ledde fram till antagandet av denna förordning och detta beslut, inte kunde beaktas som en del av motiveringen till nämnda förordning och nämnda beslut.

35

Den första grunden avser punkterna 52–54, 103 och 104 i den överklagade domen, där tribunalen fann att de omtvistade rättsakterna uteslutande omfattades av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Rådet anser, med stöd av Republiken Frankrike, Förenade kungariket och kommissionen, att dessa rättsakter även omfattas av artikel 1.4 i den gemensamma ståndpunkten. Tribunalen borde därför ha prövat deras lagenlighet även mot bakgrund av sistnämnda bestämmelse.

36

PKK har bestritt detta argument och yrkat att överklagandet inte ska bifallas på den första grunden.

37

Enligt domstolens fasta praxis ska det göras en åtskillnad mellan rättsakter där en person eller enhet förs upp på en förteckning för frysning av medel, vilka regleras av artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, och rättsakter där denne bibehålls på förteckningen, vilka regleras i artikel 1.6 i denna gemensamma ståndpunkt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkterna 58–62, dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkterna 36–40, och dom av den 20 juni 2019, K.P., C‑458/15, EU:C:2019:522, punkterna 50–52).

38

Tribunalen gjorde sig följaktligen inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den prövade de omtvistade besluten, genom vilka PKK bibehölls på den omtvistade förteckningen, uteslutande mot bakgrund av artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

39

Härav följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

40

Den tredje och den femte grunden för överklagandet, vilka ska prövas tillsammans, riktar sig mot punkterna 67, 68, 77 och 78 i den överklagade domen, i vilka tribunalen slog fast att 2014 års rättsakter var bristfälligt motiverade i den del de grundades på inrikesministerns beslut av år 2001 och de amerikanska myndigheternas beslut samt på en förteckning över 69 incidenter som inträffat mellan den 14 november 2003 och den 19 oktober 2011.

41

Vad närmare bestämt gäller inrikesministerns beslut av år 2001 påpekade tribunalen, i punkt 68 i den överklagade domen, att motiveringen avseende 2014 års rättsakter inte innehöll någon beskrivning av skälen till detta beslut och inte heller angav skälen till varför rådet ansåg att de aktuella omständigheterna omfattades av begreppet terroristhandling i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931, eller skälen till att rådet ansåg att nämnda beslut utgjorde ett beslut av en ”behörig myndighet” i den mening som avses i artikel 1.4 i den gemensamma ståndpunkten. I det sistnämnda avseendet underströk tribunalen att PKK hade ifrågasatt denna kvalificering under förfarandet vid tribunalen.

42

Vad beträffar förteckningen över 69 incidenter som inträffat mellan den 14 november 2003 och den 19 oktober 2011 fann tribunalen, i punkterna 77 och 78 i den överklagade domen, att eftersom PKK under förfarandet vid tribunalen bestred att vissa av dessa incidenter verkligen ägt rum, att de kunde tillskrivas PKK eller de omständigheter under vilka de begicks, ankom det på rådet att, inom ramen för motiveringen avseende 2014 års rättsakter, visa att det fanns grund för de påstådda faktiska omständigheterna och för tribunalen att pröva huruvida dessa omständigheter var materiellt riktiga. Tribunalen fann emellertid att uppgifterna i skälen till 2014 års rättsakter inte gjorde det möjligt för den att utöva sin domstolskontroll, eftersom de inte innehöll några upplysningar om de omständigheter som rådet lagt till grund för sin slutsats att incidenterna i fråga var styrkta, kunde tillskrivas PKK och uppfyllde kriterierna i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931.

43

Rådet har, med stöd av Republiken Frankrike, Förenade kungariket och kommissionen, gjort gällande att tribunalen, i punkterna 67 och 68 i den överklagade domen, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att rådet var skyldigt att i skälen till 2014 års rättsakter ange varför det ansåg att inrikesministerns beslut av år 2001 och de amerikanska myndigheternas beslut utgjorde beslut av behöriga myndigheter i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931 och avsåg terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt. Rådet anser att tribunalen därigenom har ålagt rådet ett krav som inte föreskrivs i artikel 1.4 i den gemensamma ståndpunkten.

44

Enligt rådet gjorde tribunalen även en felaktig bedömning när den i punkterna 77 och 78 i den överklagade domen fann att det förelåg en bristande motivering avseende de 69 incidenter som inträffat mellan den 14 november 2003 och den 19 oktober 2011. Rådet har gjort gällande att det, för att uppfylla motiveringsskyldigheten, endast behöver ange de omständigheter som anförts mot den berörda personen eller enheten i redogörelsen för skälen, så att denna person eller enhet ska kunna förstå varför den har bibehållits på förteckningen avseende frysning av tillgångar, men att rådet däremot inte är skyldigt att visa att de påstådda omständigheterna är välgrundade eller att i detalj redogöra för sitt resonemang i redogörelsen för skälen. Beviset för det påstådda agerandet hänför sig till lagenligheten av de skäl som ligger till grund för den aktuella rättsakten och inte till motiveringsskyldigheten.

45

PKK har yrkat att överklagandet ska ogillas såvitt avser den tredje och den femte grunden. Enligt PKK gjorde tribunalen en riktig bedömning när den fann att rådet var skyldigt att i skälen till 2014 års rättsakter ange varför det ansett att de nationella beslut som låg till grund för det ursprungliga uppförandet av organisationen utgjorde beslut av behöriga myndigheter, i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, och att dessa beslut avsåg terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3. Rådet borde dessutom ha angett skälen till att de 69 incidenter som avses i dessa motiveringar också var handlingar som PKK kunde hållas ansvarigt för. I synnerhet borde rådet, inom ramen för motiveringen till förordning nr 790/2014, ha beaktat de invändningar som PKK hade framfört i detta avseende inom ramen för sin talan mot förordning nr 125/2014.

46

Domstolen konstaterar inledningsvis att den tredje och den femte grunden i huvudsak avser räckvidden av rådets motiveringsskyldighet vad gäller 2014 års rättsakter, genom vilka rådet behöll upptagandet av PKK i den omtvistade förteckningen. Det följer emellertid av den rättspraxis som anges i punkt 37 ovan att artikel 1 i gemensam ståndpunkt 2001/931 gör åtskillnad mellan, å ena sidan, det ursprungliga upptagandet i en förteckning avseende frysning av tillgångar tillhörande en person eller enhet som avses i artikel 1.4 i den gemensamma ståndpunkten och, å andra sidan, ett beslut att i nämnda förteckning bibehålla en person eller enhet som redan är föremål för ett upptagande på förteckningen, vilket avses i artikel 1.6 i den gemensamma ståndpunkten. I motsats till vad rådet har hävdat är villkoren för ett sådant bibehållande således endast de som föreskrivs i artikel 1.6 i den gemensamma ståndpunkten, och även om parternas argumentation hänvisar till artikel 1.3 och 1.4 är det endast mot bakgrund av artikel 1.6 som räckvidden av rådets motiveringsskyldighet ska prövas.

47

Enligt domstolens fasta praxis ska det av den motivering som krävs enligt artikel 296 FEUF klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att behörig domstol ges möjlighet att utföra sin prövning (se, för ett liknande synsätt, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkt 138, och dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 29).

48

Den motivering som krävs ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de till vilka rättsakten är riktad, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen eller att den i detalj ska bemöta de överväganden som den berörde har angett i samband med att den underrättas innan rättsakten antas, eftersom bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget och reglerna på området. Följaktligen ska en rättsakt som går någon emot anses vara tillräckligt motiverad om den har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att denne har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne (se, för ett liknande resonemang, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkterna 139–141, dom av den 28 mars 2017, Rosneft, C‑72/15, EU:C:2017:236, punkterna 120 och 122, och dom av den 31 januari 2019, Islamic Republic of Iran Shipping Lines m.fl./rådet, C‑225/17 P, EU:C:2019:82, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

49

Vad närmare bestämt gäller de rättsakter som innebär ett beslut att bibehålla en person eller enhet i en förteckning avseende frysning av tillgångar, såsom 2014 års rättsakter, kan rådet, inom ramen för en omprövning enligt artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, låta den berörda personen eller enheten kvarstå på denna förteckning om det finner att det finns en fortsatt risk för att den berörda personen eller enheten deltar i terroristverksamhet som motiverade det ursprungliga uppförandet i nämnda förteckning. Detta utgör således i sak en förlängning av det ursprungliga uppförandet av personen eller enheten på förteckningen. Rådet är därvidlag skyldig att pröva om de faktiska omständigheterna, sedan det aktuella upptagandet i nämnda förteckning eller sedan den senaste översynen, har förändrats så att det inte längre finns fog för samma slutsats avseende den berörda personens eller enhetens deltagande i terroristverksamhet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkterna 46 och 51 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 20 juni 2019, K.P., C‑458/15, EU:C:2019:522, punkt 43).

50

Vid prövningen av huruvida det föreligger en risk för att den berörda personen eller enheten fortsatt deltar i terroristverksamhet, ska vederbörlig hänsyn tas till vad som slutligen skett med det nationella beslut som legat till grund för det ursprungliga uppförandet av denna person eller enhet på förteckningen avseende frysning av tillgångar, i synnerhet huruvida det nationella beslutet har upphävts eller återkallats på grund av att nya faktiska omständigheter eller fakta framkommit, eller att den behöriga nationella myndigheten har ändrat sin bedömning (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 52).

51

Enbart den omständigheten att det nationella beslut som låg till grund för det ursprungliga uppförandet fortfarande är i kraft kan, mot bakgrund av den tid som förflutit och med hänsyn till utvecklingen av omständigheterna i det enskilda fallet, inte räcka för att dra slutsatsen att det finns en fortsatt risk att den berörda personen eller enheten deltar i terroristverksamhet. I en sådan situation är rådet skyldigt att grunda beslutet att låta personen eller enheten kvarstå i nämnda förteckning på en uppdaterad bedömning av situationen, med beaktande av nyare omständigheter som visar att risken kvarstår. Rådet kan stödja sig på omständigheter som ligger nära i tiden och som framgår inte bara av nationella beslut fattade av behöriga myndigheter utan också andra källor och, följaktligen, även på sin egen bedömning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkterna 52, 62 och 72, dom av den 26 juli 2017, rådet/Hamas, C‑79/15 P, EU:C:2017:584, punkterna 40 och 50, och dom av den 20 juni 2019, K.P., C‑458/15, EU:C:2019:522, punkterna 52, 60 och 61).

52

När det gäller rättsakter genom vilka en person eller en enhet bibehålls i den omtvistade förteckningen avseende frysning av tillgångar, är unionsdomstolen skyldig att pröva dels huruvida motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF har iakttagits och därmed huruvida de anförda skälen är tillräckligt precisa och konkreta, dels huruvida dessa skäl är styrkta, vilket innebär att unionsdomstolen, inom ramen för prövningen av de faktiska omständigheterna, ska försäkra sig om att de faktiska omständigheter som ligger till grund för dessa rättsakter är styrkta (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkterna 118 och 119, och dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 70).

53

Vid den prövningen kan den berörda personen eller enheten, inom ramen för en talan mot beslutet att låta vederbörande kvarstå i en förteckning avseende frysning av tillgångar, bestrida samtliga omständigheter rådet har åberopat för att styrka en fortsatt risk att denna person eller enhet deltar i terroristverksamhet, oavsett om dessa omständigheter härrör från ett nationellt beslut som antagits av en behörig myndighet eller från andra källor. Vid ett sådant bestridande ankommer det på rådet att styrka de påstådda omständigheterna och på unionsdomstolen att kontrollera att dessa omständigheter är materiellt riktiga (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 71 och där angiven rättspraxis).

54

Även om det bara är vid bestridande som det ankommer på den behöriga unionsmyndigheten att visa att det finns grund för de skäl som har åberopats mot den berörda personen eller enheten, är den personen eller enheten inte skyldig att som stöd för ett sådant bestridande bevisa att det saknas grund för skälen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juli 2013, kommissionen m.fl./Kadi, C‑584/10 P, C‑593/10 P och C‑595/10 P, EU:C:2013:518, punkt 121).

55

Det ska vidare erinras om att frågan rörande motiveringen, som avser en väsentlig formföreskrift, är fristående från frågan rörande bevisningen avseende det påstådda beteendet, som avser den aktuella rättsaktens rättsliga grund och som innebär en prövning av de angivna omständigheternas riktighet och av bedömningen att dessa motiverar att restriktiva åtgärder vidtas mot den berörda personen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 november 2011, Bank Melli Iran/rådet, C‑548/09 P, EU:C:2011:735, punkt 88, och dom av den 15 november 2012, rådet/Bamba, C‑417/11 P, EU:C:2012:718, punkt 60).

56

Av det ovan anförda följer att det, för att uppfylla motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 FEUF, i förevarande fall ankom på rådet att ange tillräckligt precisa och konkreta skäl för att PKK skulle kunna få kännedom om de skäl som åberopats för att bibehålla PKK i den omtvistade förteckningen genom 2014 års rättsakter och för att tribunalen skulle kunna utföra sin prövning. I motsats till vad tribunalen slog fast i punkterna 68, 77 och 78 i den överklagade domen var rådet emellertid inte skyldigt att i motiveringen till dessa rättsakter fastställa de faktiska omständigheter som låg till grund för de skäl som åberopats för att behålla PKK i den omtvistade förteckningen. Rådet var inte heller skyldigt att inom ramen för denna motivering göra en rättslig kvalificering av dessa omständigheter mot bakgrund av artikel 1.3 och 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Den bevisning som tribunalen krävde omfattas nämligen, enligt den rättspraxis som erinras om i punkterna 52–55 ovan, inte av motiveringsskyldigheten, utan av nämnda rättsakters lagenlighet i materiellt hänseende, en fråga som inte omfattas av den sjunde grunden i första instans, vilken godtogs i den överklagade domen.

57

Härav följer att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 68, 77 och 78 i den överklagade domen fann att rådet hade åsidosatt sin motiveringsskyldighet genom att i skälen till 2014 års rättsakter hänvisa till inrikesministerns beslut av år 2001 och till en förteckning över 69 incidenter som inträffat mellan den 14 november 2003 och den 19 oktober 2011.

58

Domstolen erinrar emellertid om att för det fall att en dom från tribunalen innehåller domskäl som strider mot unionsrätten, men domslutet framstår som riktigt enligt andra rättsliga grunder, innebär inte detta åsidosättande att avgörandet ska upphävas (dom av den 26 juli 2017, rådet/LTTE, C‑599/14 P, EU:C:2017:583, punkt 75). Domstolen ska därför även pröva om denna felaktiga rättstillämpning i den överklagade domen är sådan att tribunalens slutsats i punkt 80 i den överklagade domen blir felaktig eller om det tvärtom framgår av handlingarna i målet att 2014 års rättsakter under alla omständigheter var bristfälligt motiverade.

59

Det framgår av redogörelserna för skälen till 2014 års rättsakter, såsom de sammanfattats i punkterna 11–15 ovan, att rådet i syfte att behålla PKK i den omtvistade förteckningen grundade sig – mot bakgrund av den terroristverksamhet som PKK bedrivit med början år 1984 och de ensidiga vapenvilor som organisationen utlyst, bland annat sedan år 2009 – på den omständigheten att inrikesministerns beslut av år 2001 som legat till grund för det ursprungliga uppförandet av PKK på förteckningen fortfarande var i kraft och i synnerhet på en förteckning över 69 incidenter som inträffat mellan den 14 november 2003 och den 19 oktober 2011 som rådet ansåg utgjorde terroristhandlingar, i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931, som kunde tillskrivas PKK.

60

När det gäller inrikesministerns beslut av år 2001, som ursprungligen låg till grund för upptagandet på förteckningen, framgår det av skälen att rådet konstaterade att det beslutet hade antagits av en behörig myndighet i den mening som avses i artikel 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931, att det var föremål för regelbundna kontroller av en regeringskommitté i Förenade kungariket och att det fortfarande var i kraft. Rådet preciserade således att det gjort den prövning som krävs enligt den rättspraxis som det har erinrats om i punkterna 49 och 50 ovan och att det dragit slutsatsen att det senare beslutet inte ger uttryck för någon sådan förändring som avses i nämnda ovanstående punkter. Dessa skäl är tillräckligt precisa och konkreta för att PKK ska kunna få kännedom om skälen till varför rådet bland annat har grundat sitt beslut att behålla PKK i den omtvistade förteckningen och för att tribunalen ska kunna utöva sin kontroll i detta avseende.

61

Vad beträffar förteckningen över 69 incidenter som inträffat mellan den 14 november 2003 och den 19 oktober 2011, nämnde rådet i skälen till 2014 års rättsakter bland annat 17 incidenter som inträffade mellan den 17 januari 2010 och den 19 oktober 2011. Enligt rådet inträffade dessa händelser inte bara efter de vapenvilor som PKK ensidigt hade utlyst sedan år 2009, utan även tillräckligt nyligen för att motivera att organisationen skulle bibehållas i bland annat den omtvistade förteckningen i februari och juli 2014. Vad gäller dessa senaste 17 incidenter har rådet preciserat det exakta datumet, den stad eller den provins där de inträffade, deras art samt de skadelidandes antal och egenskaper.

62

I motsats till vad tribunalen slog fast i punkterna 68, 77 och 78 i den överklagade domen gjorde skälen till 2014 års rättsakter det möjligt för PKK att få kännedom om de specifika och konkreta skälen till varför rådet ansåg att risken för att denna organisation skulle delta i terroristverksamhet bestod, trots de vapenvilor som ensidigt hade förklarats sedan år 2009. De omständigheter som nämns i de redogörelserna räcker således för att PKK ska kunna förstå vad organisationen klandras för (se, analogt, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkterna 4 och 142, och dom av den 20 juni 2019, K.P., C‑458/15, EU:C:2019:522, punkterna 53 och 54).

63

Det ska tilläggas att även om tribunalen i punkterna 68, 77 och 78 i den överklagade domen angav att PKK hade framfört argument i syfte att bestrida inrikesministerns beslut av år 2001 och de 69 incidenter som nämns i skälen till 2014 års rättsakter, framgår det av punkterna 77 och 78 i den överklagade domen och av PKK:s argument såsom de sammanfattats i punkt 45 ovan att dessa argument syftar till att bestrida riktigheten av de nämnda faktiska omständigheterna och den rättsliga kvalificeringen av dem, och således inte till att visa att rådet har åsidosatt sin motiveringsskyldighet utan till att bestrida den materiella lagenligheten av dessa rättsakter och därmed utlösa rådets skyldighet att styrka att de åberopade skälen är välgrundade.

64

Eftersom tribunalen i punkt 78 i den överklagade domen fann att den omständigheten att upplysningarna i redogörelserna för skälen till 2014 års rättsakter var så kortfattade inte gjorde det möjligt för den att utöva sin prövningsrätt med avseende på de incidenter som bestritts av PKK, eftersom dessa redogörelser inte innehåller någon uppgift om de omständigheter som rådet grundat sig på för att komma fram till att de aktuella incidenterna var styrkta, kunde tillskrivas PKK och uppfyllde kriterierna i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931, ska det påpekas att det framgår av den rättspraxis som nämns i punkterna 53–55 ovan att den laglighetsprövning som ankommer på tribunalen ska göras inte bara mot bakgrund av de omständigheter som nämns i redogörelserna för skälen för de omtvistade rättsakterna, utan även mot bakgrund av de uppgifter som rådet lägger fram inför tribunalen, vid bestridande, för att styrka de faktiska omständigheter som gjorts gällande i dessa redogörelser.

65

Den felaktiga rättstillämpning som påpekats i punkt 56 ovan gör således tribunalens slutsats i punkt 80 i den överklagade domen ogiltig.

66

Överklagandet ska således bifallas såvitt avser den femte grunden för överklagandet, liksom vad avser den tredje grunden i den del den rör tribunalens överväganden angående inrikesministerns beslut av år 2001.

67

Härav följer att yrkandet om upphävande av den överklagade domen ska bifallas i den del tribunalen ogiltigförklarade 2014 års rättsakter på grund av bristande motivering, utan att det är nödvändigt att uttala sig om den felaktiga rättstillämpning som gjorts gällande inom ramen för den andra och den fjärde grunden för överklagandet eller om de argument som utvecklats inom ramen för den tredje grunden för överklagandet och som riktar sig mot tribunalens överväganden avseende besluten från Förenta staternas myndigheter.

68

Den sjätte och den sjunde grunden för överklagandet, vilka ska prövas tillsammans, riktar sig mot punkterna 95–98, 103–106 och 110–114 i den överklagade domen, där tribunalen slog fast att 2015–2017 års rättsakter var bristfälligt motiverade.

69

I punkterna 95–98 och 103–106 i den överklagade domen slog tribunalen fast att rådet hade åsidosatt sin motiveringsskyldighet genom att i skälen till 2015–2017 års rättsakter hänvisa till inrikesministerns omprövningsbeslut av år 2014 och genom att efter omprövning instämma i beslutet av Förenta staternas regering att klassificera PKK som en ”utländsk terroristorganisation”. Vad särskilt gäller inrikesministerns omprövningsbeslut av år 2014 fann tribunalen att rådet inte kunde grunda sig på det nationella beslutet för att bibehålla PKK i den omtvistade förteckningen utan att ha undersökt och försökt styrka de påstådda faktiska omständigheterna, vilket emellertid inte hade beaktats i redogörelserna för skälen. Rådet har inte heller angett varför det ansåg att nämnda nationella beslut räckte för att dra slutsatsen att det fanns en fortsatt risk att PKK skulle delta i terroristverksamhet. I detta sammanhang påpekade tribunalen för övrigt att PKK hade bestritt de incidenter som avsågs i inrikesministerns omprövningsbeslut av år 2014, i dess inlaga om justering av talan vid tribunalen av den 26 maj 2015.

70

Tribunalen fann dessutom, i punkterna 110–114 i den överklagade domen, att rådet inte på ett tillfredsställande sätt hade bemött de argument som PKK hade framfört i en skrivelse av den 6 mars 2015 under det förfarande som ledde till antagandet av beslut 2015/521 och genomförandeförordning nr 2015/513. Enligt tribunalen är den precisering som återfinns i skälen till 2015–2017 års rättsakter, där rådet angav att det förgäves undersökt om det förfogade över uppgifter som talade för att stryka PKK från den omtvistade förteckningen, otillräcklig i detta avseende. Tribunalen fann dessutom att rådets skrivelse av den 27 mars 2015, varigenom skälen till det beslutet och till förordningen delgavs PKK, inte kunde avhjälpa denna otillräckliga motivering. För det första antogs skrivelsen efter det att nämnda beslut och förordning antogs. För det andra påpekade tribunalen att även om skrivelsen nämnde att förekomsten av kurdiska grupper som slogs mot gruppen Islamiska staten inte påverkade rådets bedömning av huruvida det fanns en fortsatt risk för terroristverksamhet från PKK:s sida, preciserade rådet inte de omständigheter som ledde till slutsatsen att denna risk kvarstod.

71

Genom den sjätte och den sjunde grunden för överklagandet har rådet, med stöd av Republiken Frankrike, Förenade kungariket och kommissionen, gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 95–99 och 103–109 i den överklagade domen fann att motiveringen till 2015–2017 års rättsakter var otillräcklig, eftersom skälen till dessa rättsakter grundade sig på de nationella beslut som antagits av myndigheterna i Förenade kungarikets och besluten från Förenta staternas myndigheter om omprövning av de beslut från dessa myndigheter som legat till grund för att ursprungligen föra upp PKK på den omtvistade förteckningen. Enligt rådet beror denna felaktiga rättstillämpning på att tribunalen felaktigt grundade sin bedömning uteslutande på artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931, trots att den borde ha tillämpat artikel 1.4 i denna gemensamma ståndpunkt på dessa nationella omprövningsbeslut. Under dessa omständigheter anser rådet att det inte var skyldigt att kontrollera de omständigheter som låg till grund för de nationella besluten eller lägga fram uppgifter för att styrka dessa omständigheter, vilka borde ha bestritts vid den nationella domstolen. Rådet har vidare ifrågasatt punkterna 110–114 i den överklagade domen, i den del tribunalen fann att rådet inte i tillräcklig utsträckning hade bemött de argument som PKK hade anfört inför tribunalen. Rådet har i detta avseende hävdat att dess skrivelse av den 27 mars 2015, som bifogades motiveringen till beslut 2015/521 och genomförandeförordning nr 2015/513, i tillräcklig utsträckning bemötte dessa argument.

72

PKK har hävdat att samtliga de omständigheter som rådet grundat sig på för att visa att risken kvarstår att PKK deltar i terroristverksamhet kan bestridas vid unionsdomstolen, oberoende av huruvida dessa omständigheter framgår av ett beslut av en behörig myndighet eller av andra källor. Det finns ingen anledning att göra åtskillnad mellan de omständigheter som kan bestridas vid unionsdomstolen respektive de nationella domstolarna. I vart fall har rådet i redogörelserna för skälen för 2015–2017 års rättsakter inte angett varför inrikesministerns omprövningsbeslut av år 2014 avsåg en terroristhandling i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931, trots att definitionerna av begreppet terrorism på nationell nivå och på unionsnivå skiljer sig åt. Vad gäller övervägandena i punkterna 110–114 i den överklagade domen har PKK hävdat att alla uppgifter som rör skälen till att uppta en person i en förteckning avseende frysning av tillgångar ska anges inte i den skrivelse genom vilken den aktuella rättsakten delges, utan i motiveringen till denna rättsakt.

73

Som framgår av prövningen av den första grunden för överklagandet har rådet felaktigt hävdat att 2015–2017 års rättsakter omfattas av såväl artikel 1.4 som artikel 1.6 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Det är följaktligen även felaktigt av rådet att med stöd av samma argument göra gällande att PKK inte kan bestrida dessa rättsakter i den mån de grundar sig på de nationella omprövningsbeslut som avses i punkt 71 ovan. I enlighet med den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 53 och 54 ovan kan den berörda personen eller enheten, inom ramen för en talan mot beslutet att bibehålla personen på förteckningen om frysning av tillgångar, bestrida samtliga omständigheter som rådet har åberopat för att visa att risken kvarstår att den berörda personen eller enheten deltar i terroristverksamhet, oberoende av om dessa omständigheter härrör från ett nationellt beslut som antagits av en behörig myndighet eller från andra källor.

74

Domstolen konstaterar emellertid att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 99 och 105 i den överklagade domen fann att rådet hade åsidosatt sin motiveringsskyldighet genom att redogörelserna för skälen för 2015–2017 års rättsakter grundade sig på inrikesministerns omprövningsbeslut av år 2014. I motsats till vad tribunalen slog fast i dessa punkter i den överklagade domen, var rådet inte skyldigt att inom ramen för motiveringen av dessa rättsakter fastställa de faktiska omständigheter som ligger till grund för detta omprövningsbeslut, vilket ligger till grund för skälen till nämnda rättsakter i syfte att bibehålla PKK i den omtvistade förteckningen. Rådet var inte heller skyldigt att inom ramen för denna motivering kvalificera dessa omständigheter mot bakgrund av artikel 1.3 och 1.4 i gemensam ståndpunkt 2001/931. Den bevisning som tribunalen krävde rör nämligen, enligt den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 52–55 ovan, inte motiveringsskyldigheten, utan rättsakternas materiella lagenlighet, vilket är en fråga som inte omfattas av den sjunde grunden i första instans, vilken godtogs i den överklagade domen.

75

Mot bakgrund av den rättspraxis som domstolen erinrat om i punkt 58 ovan ska det dessutom prövas om denna felaktiga rättstillämpning i den överklagade domen är av sådan beskaffenhet att den gör tribunalens slutsats i punkt 115 i den domen ogiltig eller om det tvärtom framgår av handlingarna i målet att 2015–2017 års rättsakter under alla omständigheter var bristfälligt motiverade.

76

Det framgår av skälen till 2015–2017 års rättsakter, som sammanfattats i punkterna 16 och 17 ovan, att rådet, i syfte att behålla PKK i den omtvistade förteckningen, självständigt prövade uppgifterna i inrikesministerns omprövningsbeslut av år 2014 och bland annat kontrollerade att de skäl som låg till grund för beslutet omfattades av begreppet ”terroristhandlingar” i den mening som avses i gemensam ståndpunkt 2001/931, samtidigt som det erinrade om tribunalens praxis enligt vilken inrikesministern är en behörig myndighet i den mening som avses i den gemensamma ståndpunkten. Rådet preciserade vidare att nämnda beslut, i likhet med de andra beslut som antagits av tre nationella myndigheter som nämns i redogörelserna för skälen, i sig var tillräckligt för att bibehålla PKK på förteckningen.

77

Som framgår av punkterna 18 och 19 ovan innehöll skälen till 2015–2017 års rättsakter inte enbart en hänvisning till inrikesministerns omprövningsbeslut av år 2014, utan innehöll, i bilaga A, en detaljerad beskrivning av beslutet. Där preciserades bland annat räckvidden av definitionen av begreppet terrorism på nationell nivå, som låg till grund för nämnda beslut, och den omständigheten att det hade antagits efter ett förfarande för omprövning av inrikesministerns beslut av år 2001. Rådet preciserade särskilt, i punkt 17 i denna bilaga A, att för att dra slutsatsen att PKK fortsatte att delta i terroristverksamhet, grundade sig 2014 års inrikesminister i omprövningsbeslutet bland annat på nyligen genomförda terroristhandlingar hos PKK och nämnde exempelvis två attacker som PKK påstods ha utfört i maj och augusti 2014.

78

Det kan i detta hänseende konstateras att uppgifterna om att ”PKK i augusti 2014 attackerade en anläggning för solenergiproduktion i Turkiet och kidnappade tre kinesiska ingenjörer” inte var tillräckligt precisa och konkreta, eftersom det varken angavs exakt datum eller den stad eller provins där denna påstådda attack inträffade. Vad gäller nämnda påstådda attack kunde tribunalen således med rätta, i punkt 99 i den överklagade domen, dra slutsatsen att motiveringen var otillräcklig.

79

Detta konstaterande avseende den påstådda attacken i augusti 2014 kan emellertid inte leda till att 2015–2017 års rättsakter ogiltigförklaras på grund av åsidosättande av motiveringsskyldigheten, eftersom motiveringarna till dessa rättsakter även grundade sig på andra omständigheter som kunde säkerställa en tillräcklig motivering av nämnda rättsakter. I bilaga A till dessa redogörelser för skälen nämns nämligen även, i punkt 17, en annan attack som skett ”den 13 maj [2014], då två soldater skadades på byggarbetsplatsen för en ny militärpostering i Tunceli [(Turkiet)]”. Punkt 18 i denna bilaga hänvisar till en varning från PKK utfärdad i oktober 2014, enligt vilken den bräckliga fredsprocess som organisationen deltog i kunde omintetgöras om Republiken Turkiet inte ingrep mot grupperingen Islamiska staten.

80

I motsats till vad tribunalen slog fast i punkt 99 i den överklagade domen gjorde skälen till 2015–2017 års rättsakter det möjligt för PKK att få kännedom om de specifika och konkreta skäl som föranlett rådet att, med stöd av konstaterandena i inrikesministerns omprövningsbeslut av år 2014, dra slutsatsen att det fanns en fortsatt risk att PKK skulle delta i terroristverksamhet trots den påbörjade fredsprocessen. De tillbörligt motiverade omständigheter som nämns i de redogörelserna räcker således för att PKK ska kunna förstå vad organisationen klandras för (se, analogt, dom av den 15 november 2012, Al-Aqsa/rådet och Nederländerna/Al-Aqsa, C‑539/10 P och C‑550/10 P, EU:C:2012:711, punkterna 4 och 142, och dom av den 20 juni 2019, K.P., C‑458/15, EU:C:2019:522, punkterna 53 och 54).

81

I den mån tribunalen i punkt 103 i den överklagade domen påpekade att PKK hade framfört argument för att bestrida att PKK kunde hållas ansvarigt för de incidenter som avses i inrikesministerns omprövningsbeslut av år 2014, såsom det beskrivs i bilaga A till 2015 års rättsakter, samt kvalificeringen av dessa som terroristhandlingar i den mening som avses i artikel 1.3 i gemensam ståndpunkt 2001/931, konstaterar domstolen att denna argumentation inte syftar till att visa att rådet åsidosatt sin motiveringsskyldighet utan till att bestrida riktigheten av nämnda faktiska omständigheter och deras rättsliga kvalificering och således utlösa rådets skyldighet att styrka att de åberopade skälen är välgrundade.

82

Vidare fann tribunalen, i punkterna 110–114 i den överklagade domen, att motiveringen avseende beslut 2015/521 och genomförandeförordning 2015/513 inte i tillräcklig utsträckning besvarade de argument som PKK hade framfört i sin skrivelse av den 6 mars 2015. Enligt tribunalen kunde rådets skrivelse av den 27 mars 2015 inte avhjälpa denna brist, med hänsyn till dess innehåll och eftersom den hade delgetts efter antagandet av detta beslut och denna genomförandeförordning. PKK har å sin sida hävdat att rådet borde ha besvarat dess argument inte i en skrivelse, utan i själva motiveringen.

83

Eftersom den motivering som krävs ska vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet och till det sammanhang i vilket den antagits, såsom domstolen erinrat om i punkt 48 ovan, ska bedömningen av huruvida en motivering är tillräcklig inte ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse utan även utifrån sammanhanget. Det krävs således inte att motiveringen innehåller en detaljerad redogörelse för de synpunkter som den berörda personen har lämnat i samband med att denne bereds tillfälle att yttra sig innan rättsakten i fråga antas, i synnerhet inte när rättsakten har tillkommit i ett sammanhang som är känt för den berörde, så att han eller hon har möjlighet att förstå innebörden av den åtgärd som vidtas gentemot honom eller henne.

84

I förevarande fall delgavs PKK skälen för beslut 2015/521 och genomförandeförordning 2015/513 genom rådets skrivelse av den 27 mars 2015, där rådet bemötte de argument som PKK hade framfört i en skrivelse av den 6 mars 2015.

85

Eftersom denna motivering och denna skrivelse från rådet samtidigt delgavs PKK, gjorde tribunalen en felaktig bedömning när den i punkt 114 i den överklagade domen fann att preciseringarna i nämnda skrivelse från rådet inte kunde beaktas vid bedömningen av huruvida motiveringen i samma redogörelse för skälen var tillräcklig.

86

För det andra framgår det av punkt 114 i den överklagade domen att rådet, i sin skrivelse av den 27 mars 2015, hade preciserat att förekomsten av kurdiska grupper som slogs mot gruppen Islamiska staten inte påverkade dess bedömning att det fanns en fortsatt risk för att PKK skulle delta i terroristverksamhet och att rådet följaktligen på ett tillräckligt precist och konkret sätt hade bemött de argument som PKK anfört i sin skrivelse av den 6 mars 2015 för att göra det möjligt för PKK att få kännedom om skälen till 2015 års rättsakter och för att tribunalen skulle kunna utföra sin prövning.

87

Det ska tilläggas att med hänsyn till PKK:s argumentation, såsom den sammanfattats i punkt 72 ovan, ska preciseringarna i rådets skrivelse av den 27 mars 2015 anses ingå i det sammanhang där motiveringen till beslut 2015/521 och genomförandeförordning 2015/513 ingår och således anses kända av PKK, i den mening som avses i den rättspraxis som domstolen erinrat om i punkt 48 ovan. Mer specifikt gjorde preciseringarna i nämnda skrivelse från rådet det möjligt för PKK att förstå att motiveringen i nämnda redogörelse antagits med beaktande av argumenten i skrivelsen av den 6 mars 2015 och att få kännedom om de exakta skälen till varför rådet inte hade godtagit dem.

88

Tribunalen fann visserligen i punkt 114 i den överklagade domen att rådet, utöver detta svar, borde ha preciserat de konkreta omständigheter som ledde till slutsatsen att denna risk kvarstod. Domstolen konstaterar emellertid att tribunalen därigenom gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att felbedöma räckvidden av rådets skyldighet, i enlighet med den rättspraxis som det erinras om i punkterna 52–55 och 83 ovan, enligt vilken rådet är skyldigt att, i motiveringen till det aktuella beslutet, bemöta de överväganden som den berörda parten hade framfört i samband med sitt samråd innan beslutet antogs, utan att för den skull vara skyldig att i denna motivering styrka de faktiska omständigheter som gjorts gällande eller göra en rättslig kvalificering av dessa omständigheter.

89

De felaktiga rättstillämpningar som nämns i punkterna 74 och 88 ovan gör således tribunalens slutsats i punkt 115 i den överklagade domen ogiltig.

90

Mot bakgrund av det ovan anförda ska överklagandet bifallas såvitt avser den sjunde grunden, samt den sjätte grunden vad gäller motiveringen av 2015–2017 års rättsakter, vilken stöder sig på inrikesministerns omprövningsbeslut av år 2014.

91

Överklagandet ska således bifallas i den del det avser upphävande av den överklagade domen, i den del tribunalen biföll talan om ogiltigförklaring av 2015–2017 års rättsakter på grund av bristande motivering, utan att det är nödvändigt att pröva de argument som anförts inom ramen för den sjätte grunden för överklagandet, vilka syftar till att ifrågasätta tribunalens överväganden avseende de beslut som fattats av Förenta staternas myndigheter.

92

Mot bakgrund av det ovan anförda ska punkterna 1–11, 13 och 14 i domslutet i den överklagade domen, genom vilka tribunalen ogiltigförklarade de omtvistade rättsakterna, upphävas.

93

När domstolen upphäver tribunalens avgörande kan den i enlighet med artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol själv slutligt avgöra ärendet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa ärendet till tribunalen för avgörande.

94

Eftersom tribunalen inte uttalade sig om den andra till sjätte grunden och den åttonde grunden för talan i första instans, anser domstolen att förevarande mål inte är färdigt för avgörande. Målet ska därför återförvisas till tribunalen och frågan om rättegångskostnader anstå.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: