1.

Bolaget NeXovation, Inc. (nedan kallat klaganden) har med sitt överklagande, som ligger till grund för detta förslag till avgörande, yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 19 juni 2019, NeXovation/kommissionen (T‑353/15, EU:T:2019:434) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen bolagets överklagande av kommissionens beslut (EU) 2016/151 av den 1 oktober 2014 om det statliga stöd SA.31550 (2012/C) (f.d. 2012/NN) som Tyskland har genomfört till förmån för Nürburgring (nedan kallat det slutliga beslutet). ( 2 )

2.

Förevarande mål väcker intressanta frågor om räckvidden av tribunalens skyldighet att motivera sina domar och om räckvidden av de processuella rättigheterna för de berörda parter som lämnar in ett klagomål avseende statligt stöd till kommissionen.

3.

Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 1–15 i den överklagade domen och kan, i den mån den är relevant i det aktuella förfarandet, sammanfattas enligt följande.

4.

Komplexet Nürburgring (nedan kallat Nürburgring) i den tyska delstaten Rheinland-Pfalz omfattar en tävlingsbana för motorsport, en fritidspark, hotell och restauranger.

5.

Mellan åren 2002 och 2012 beviljades ägarna till Nürburgring (nedan kallade säljarna), i huvudsak av delstaten Rheinland-Pfalz, stödåtgärder för uppförandet av en fritidspark, hotell och restauranger samt för anordnandet av formel 1-tävlingar.

6.

Till följd av ett klagomål beslutade kommissionen år 2012 att inleda ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 108.2 FEUF avseende dessa stödåtgärder.

7.

Samma år konstaterade Amtsgericht Bad Neuenahr-Ahrweiler (Distriktsdomstolen i Bad Neuenahr-Ahrweiler, Tyskland) att säljarna var insolventa och det beslutades att deras tillgångar skulle säljas (nedan kallade Nürburgrings tillgångar). Det inleddes ett anbudsförfarande (nedan kallat anbudsförfarandet) vilket ledde till att dessa tillgångar såldes till Capricorn Nürburgring Besitzgesellschaft GmbH (nedan kallat Capricorn).

8.

Den 10 april 2014 framställde klaganden ett klagomål till kommissionen med motiveringen att anbudsförfarandet inte hade varit öppet, transparent, icke-diskriminerande och villkorslöst och inte hade lett fram till en försäljning av Nürburgrings tillgångar till marknadspris, eftersom dessa tillgångar hade överförts till en anbudsgivare – Capricorn – vars anbud hade varit lägre än klagandens och som hade gynnats i anbudsförfarandet. Enligt detta klagomål hade Capricorn därmed erhållit ett stöd som motsvarar skillnaden mellan marknadspriset för Nürburgrings tillgångar och det pris som Capricorn hade betalat för samma tillgångar och garanterat kontinuiteten i säljarnas ekonomiska verksamhet, så att föreläggandet att återkräva det stöd som hade tagits emot av säljarna därför skulle utvidgas till att omfatta Capricorn.

9.

Den 1 oktober 2014 antog kommissionen det slutliga beslutet. Kommissionen konstaterade i detta beslut för det första att vissa av de stödåtgärder som Tyskland hade beviljat säljarna var olagliga och oförenliga med den inre marknaden. Vidare fastställde kommissionen att Capricorn och dess dotterbolag inte påverkades av ett återkrav av detta stöd till säljarna ( 3 ) (nedan kallat det första omtvistade beslutet).

10.

För det andra fastställde kommissionen i det slutliga beslutet att försäljningen av Nürburgrings tillgångar till Capricorn inte utgjorde statligt stöd. ( 4 ) Kommissionen ansåg att denna försäljning hade genomförts med ett öppet, transparent och icke-diskriminerande anbudsförfarande och att detta förfarande hade lett fram till en försäljning av dessa tillgångar till marknadspris (nedan kallat det andra omtvistade beslutet).

11.

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 26 juni 2015 väckte klaganden talan om ogiltigförklaring av både det första och det andra omtvistade beslutet.

12.

I den överklagade domen slog tribunalen först och främst fast att talan skulle avvisas i den del den avsåg ogiltigförklaring av det första omtvistade beslutet. Enligt tribunalens uppfattning hade klaganden inte styrkt att den var personligen berörd av detta beslut i enlighet med artikel 263 fjärde stycket FEUF. ( 5 )

13.

När det gäller yrkandet om ogiltigförklaring av det andra omtvistade beslutet konstaterade tribunalen inledningsvis att klaganden hade talerätt som berörd part för att tillvarata de processuella rättigheter som tillkommer klaganden i denna egenskap enligt artikel 108.2 FEUF ( 6 ) och ett berättigat intresse av att få saken prövad. Tribunalen prövade därefter de grunder som hade åberopats till stöd för yrkandet, fann att det saknades fog för dem alla och ogillade därför talan i sin helhet. ( 7 )

14.

Klaganden har yrkat att domstolen ska upphäva punkterna 3 och 4 i domslutet i den överklagade domen och i första hand upphäva det första och det andra omtvistade beslutet, i andra hand återförvisa målet till tribunalen, och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

15.

Kommissionen har yrkat att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

16.

Klaganden har åberopat sex grunder till stöd för sitt överklagande.

17.

Den första grunden avser den del av den överklagade domen som rör det första omtvistade beslutet. Klaganden har gjort gällande att tribunalen felaktigt drog slutsatsen att klaganden inte var personligen berörd av detta beslut.

18.

De övriga fem grunderna för överklagandet avser i stället den del av den överklagade domen som rör det andra omtvistade beslutet. Närmare bestämt är den andra grunden förbunden med felaktig tillämpning av begreppet statligt stöd. Den tredje grunden rör felaktig tillämpning av begreppet allvarliga svårigheter. Den fjärde grunden avser felaktig tillämpning av artikel 20.2 i förordning (EG) nr 659/1999 ( 8 ). Den femte grunden gäller felaktig bedömning av huruvida prövningen av klagandens talan hade varit opartisk. Avslutningsvis har klaganden med den sjätte grunden åberopat felaktig rättstillämpning vid bedömningen av huruvida motiveringen för det andra omtvistade beslutet hade varit tillräcklig.

19.

På domstolens begäran begränsar jag min bedömning till att omfatta den andra till och med den sjätte grunden, vilka är förbundna med yrkandet om ogiltigförklaring av det andra omtvistade beslutet.

20.

I detta sammanhang ska det inledningsvis påpekas att det är ostridigt att det andra omtvistade beslutet utgör ett beslut som har antagits efter den preliminära granskningen ( 9 ) varigenom kommissionen fastställde att de aktuella åtgärderna inte utgör statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och därför beslutade att inte inleda ett formellt granskningsförfarande enligt artikel 108.2 FEUF. ( 10 )

21.

Såsom tribunalen erinrade om i punkterna 77–82 i den överklagade domen vill jag även påpeka att det av fast rättspraxis följer att när en sökande yrkar ogiltigförklaring av ett beslut, som har antagits efter en preliminär granskning, om att den omtvistade åtgärden inte utgör ett stöd eller ett beslut att inte göra invändningar, ifrågasätts framför allt den omständigheten att kommissionen inte har inlett ett formellt granskningsförfarande, vilket innebär att sökandens processuella rättigheter under detta förfarande åsidosätts. För att vinna bifall till yrkandet om ogiltigförklaring kan sökanden åberopa vilken grund som helst genom vilken det kan visas att bedömningen av de uppgifter och den bevisning som kommissionen haft till sitt förfogande eller kunnat ha till sitt förfogande under den preliminära granskningen av åtgärden i fråga borde ha föranlett tveksamhet i fråga om åtgärdens kvalificering som statligt stöd eller åtgärdens förenlighet med den inre marknaden. ( 11 )

22.

Den andra grunden för överklagandet består av fyra delgrunder.

23.

I den första delgrunden har klaganden gjort gällande att tribunalen i punkterna 122–128 i den överklagade domen gjorde fel när den inte fann att kommissionen borde ha hyst tvivel om den bindande karaktären av Deutsche Banks skrivelse av den 10 mars 2014 som Capricorn hade lämnat in som finansiell garanti för sitt anbud. Enligt klaganden är det flera faktorer, och i synnerhet det i bilagan till skrivelsen uttryckliga omnämnandet av dess icke-bindande karaktär, som talar för att det enbart rörde sig om en avsiktsförklaring. I sin replik har klaganden gjort gällande att frågan huruvida denna skrivelse var av bindande eller icke-bindande karaktär är en rättsfråga som är föremål för domstolens kontroll inom ramen för ett överklagande och, i andra hand, att tribunalen under alla omständigheter missuppfattade denna skrivelse.

24.

Den andra delgrunden avser att bestrida tribunalens slutsats att klaganden inte hade styrkt att kommissionen borde ha hyst tvivel om anbudsförfarandets transparenta karaktär vad beträffar fristen för att inge anbud.

25.

Klaganden har för det första gjort gällande att tribunalen underlät att beakta att säljarna hade vilselett klaganden om denna frist genom att meddela klaganden att fristen hade förlängts till den 31 mars 2014. Tribunalen bortsåg vidare från att en ändring av detta slag av villkoren för anbudsförfarandet skulle ha tillämpats på samtliga anbudsgivare.

26.

För det andra bortsåg tribunalen även från att ett anbudsförfarande av detta slag, vilket klaganden har hävdat, avviker från det synsätt som en normal privat investerare skulle ha haft. Detta bekräftas av punkt 93 i kommissionens tillkännagivande om begreppet statligt stöd ( 12 ), av vilken det framgår att underlåtenheten att följa unionsbestämmelserna om offentlig upphandling bör väcka tvivel om förenligheten med bestämmelserna om statligt stöd. I förevarande fall iakttogs inte dessa bestämmelser, eftersom unionsrätten inte tillåter fri förhandling efter det att tidsfristen har löpt ut. Tribunalen tog inte ställning till dessa frågor.

27.

För det tredje underlät tribunalen att beakta att det slutliga beslutet, vilket däremot klaganden hade gjort gällande, innehöll motstridiga påståenden i skälen 272 och 275 c beträffande frågan huruvida säljarna hade förlängt fristen för att inge anbud eller inte.

28.

I den tredje delgrunden har klaganden gjort gällande att tribunalen inte beaktade tre argument som klaganden hade framfört beträffande lika många ändringar som hade gjorts under anbudsförfarandet men som inte samtliga potentiella anbudsgivare hade informerats om.

29.

För det första erbjöds klaganden inledningsvis att förvärva Nürburgrings tillgångar på grundval av en ”balanserad budget” (clean balance sheet), det vill säga utan att behöva överta gamla eller löpande skulder och skyldigheter som belastade dessa tillgångar, men det visade sig emellertid senare att samtliga grundläggande avtal för driften av Nürburgring hade ingåtts med en tredje part på grundval av ett arrendeavtal (business lease) med säljarna och att klaganden i händelse av förvärv av Nürburgring skulle ha varit tvungen att överta detta arrendeavtal som sådant. I den överklagade domen tog tribunalen ingen hänsyn till det argument som hade framförts i frågan.

30.

För det andra beaktade tribunalen inte klagandens argument om det arrendeavtal (business lease) som hade ingåtts med Capricorn och inledningsvis var tänkt som ”andrahandsalternativ” ifall anbudsförfarandet skulle misslyckas eller om kommissionens beslut i frågan skulle angripas. Även om andrahandsalternativet uppenbarligen var av betydelse för att fastställa slutpriset, hade inte de andra anbudsgivarna informerats därom. Följaktligen var den information som hade förmedlats under anbudsförfarandet inte fullständig och förfarandet uppfyllde således inte kraven på transparens i enlighet med bestämmelserna om statligt stöd.

31.

För det tredje prövade tribunalen inte det argument med vilket klaganden hade gjort gällande att säljarna hade infört ett miljömässigt urvalskriterium under anbudsförfarandet utan att informera samtliga anbudsgivare om det.

32.

I den fjärde delgrunden har klaganden gjort gällande att tribunalen bortsåg från flera argument som klaganden hade framfört beträffande anbudsförfarandets icke-transparenta respektive diskriminerande karaktär.

33.

Kommissionen anser att den andra grunden inte kan godtas i någon del. Den första delgrunden och argumenten i den andra delgrunden ska avvisas, eftersom de dels ifrågasätter tribunalens konstateranden avseende de faktiska omständigheterna, dels inte specificerar vilka delar av den överklagade domen som är ifrågasatta. Vad beträffar den tredje delgrunden anser kommissionen att de båda första argumenten grundar sig på en felaktig tolkning av den överklagade domen. Tribunalen var vidare inte skyldig att ta ställning till det tredje argumentet, eftersom den på grundval av andra uppgifter hade konstaterat att klagandens anbud var av icke-trovärdig och icke-bindande karaktär. De argument som klaganden har framfört i den fjärde delgrunden ska avvisas eller är verkningslösa.

34.

Den första delgrunden i den andra grunden avser att ifrågasätta tribunalens bedömning i punkterna 124–127 i den överklagade domen som fick tribunalen att i punkt 128 i domen dra den slutsatsen att kommissionen inte hade behövt hysa tvivel om den bindande karaktären hos Deutsche Banks skrivelse av den 10 mars 2014 angående finansieringen av Capricorns anbud.

35.

I detta sammanhang ska det påpekas att enligt domstolens fasta praxis är tribunalen ensam behörig att fastställa och bedöma de faktiska omständigheterna, samt, i princip, att bedöma den bevisning som tribunalen godtar till stöd för dessa omständigheter. Om bevisupptagningen har skett på ett riktigt sätt och de allmänna rättsprinciper och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det tribunalen ensam som ska bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör således inte, med undantag för då tribunalen har missuppfattat bevisningen, en rättsfråga som ska prövas av domstolen i ett mål om överklagande. ( 13 )

36.

I förevarande fall avser de argument som har framförts inom ramen för den första delgrunden i den andra grunden att ifrågasätta tribunalens bedömning av huruvida Deutsche Banks skrivelse av den 10 mars 2014 var av bindande karaktär. Klaganden ber i huvudsak domstolen att i ett mål om överklagande göra en ny bedömning av en bevisning som har lagts fram vid tribunalen, vilket enligt i föregående punkt nämnda rättspraxis inte är tillåtet.

37.

Det ska vidare påpekas att klaganden i sitt överklagande inte på något sätt har gjort gällande att denna bevisning har missuppfattats av tribunalen. Det är först i sin replik och dessutom endast i andra hand som klaganden har åberopat tribunalens missuppfattning av denna skrivelse. I detta sammanhang ska det dock erinras om att enligt artikel 127 i rättegångsreglerna, som är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 190.1 i rättegångsreglerna, får nya grunder inte åberopas under rättegången, såvida de inte föranleds av rättsliga eller faktiska omständigheter som framkommit först under förfarandet, ( 14 ) vilket inte är fallet här.

38.

Av det ovan anförda följer att den första delgrunden i den andra grunden enligt min uppfattning ska avvisas.

39.

Inom ramen för den andra, den tredje och den fjärde delgrunden i den andra grunden har klaganden i flera hänseenden gjort gällande att tribunalen bortsåg från och underlät att beakta en rad argument som klaganden hade framfört i första instans. Innan jag inleder prövningen av dessa delgrunder är det enligt min uppfattning lämpligt att erinra om domstolens praxis med avseende på räckvidden av tribunalens skyldighet att motivera sina domar.

40.

Den motiveringsskyldighet som följer av artikel 36 i stadgan för Europeiska unionens domstol, vilken är tillämplig på tribunalen enligt artikel 53 första stycket i samma stadga, och enligt artikel 117 i tribunalens rättegångsregler, innebär enligt fast rättspraxis att det av motiveringen i den överklagade domen klart och tydligt ska framgå hur tribunalen har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för det fattade beslutet och så att domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. ( 15 )

41.

Det framgår vidare av rättspraxis att en grund om att tribunalen inte har besvarat argument som åberopades i första instans i huvudsak rör ett åsidosättande av motiveringsskyldigheten ( 16 ) och att frågan huruvida motiveringen av en dom från tribunalen är motsägelsefull eller otillräcklig utgör en rättsfråga, vilken som sådan kan åberopas i ett mål om överklagande. ( 17 )

42.

Inom ramen för ett överklagande syftar domstolens kontroll, bland annat, till att bedöma i vilken omfattning tribunalen på ett tillfredsställande sätt har prövat samtliga argument som klaganden har anfört. ( 18 )

43.

Enligt fast rättspraxis innebär denna motiveringsskyldighet emellertid inte att tribunalen är skyldig att utforma domskälen så, att samtliga resonemang som parterna i målet fört bemöts vart och ett för sig och på ett uttömmande sätt och tribunalens motivering kan således vara underförstådd, förutsatt att de berörda får kännedom om skälen till att tribunalen inte ansåg att det fanns fog för deras argument och att domstolen får ett tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning. ( 19 ) Tribunalen är emellertid inte skyldig att ta ställning till omständigheter som är uppenbart irrelevanta, eller förutse möjliga invändningar. ( 20 )

44.

Det följer av ovan anförda principer att tribunalen, även om den enligt rättspraxis på ovannämnda villkor kan uppfylla sin skyldighet att motivera domarna med en underförstådd motivering, emellertid inte får avstå helt från att uttryckligen eller underförstått ta ställning till de argument som har framförts vid den och som inte är uppenbart irrelevanta, eller förvanska deras innehåll. En underlåtenhet av detta slag utgör i själva verket en bristande motivering som är i strid med tribunalens motiveringsskyldighet och dessutom ett åsidosättande av rätten till ett effektivt domstolsskydd enligt artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. ( 21 )

45.

Det är mot bakgrund av dessa principer som klagandens argument inom ramen för den andra, den tredje och den fjärde delgrunden i den andra grunden ska prövas.

46.

Inom ramen för den andra delgrunden i den andra grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen inte tog ställning till eller bortsåg från en rad argument som klaganden hade framfört om fastställandet av fristen för att inge anbud under anbudsförfarandet för att styrka att anbudsförfarandet inte hade varit transparent.

47.

I detta sammanhang ska det först och främst påpekas att tribunalen i punkterna 119–121 i den överklagade domen prövade invändningen om att anbudsförfarandet inte hade varit transparent. Närmare bestämt konstaterade tribunalen i punkt 119 i denna dom att det framgick av KPMG:s skrivelse av den 17 december 2013 att fristen för att inge bekräftande anbud hade fastställts till den 17 februari 2014. Tribunalen påpekade emellertid även att det i denna skrivelse angavs att de anbud som hade lämnats in efter utgången av tidsfristen också skulle beaktas, men att säljarna eventuellt redan skulle ha kunnat fatta urvalsbeslutet strax efter den föreskrivna inlämningstidpunkten. Tribunalen konstaterade därmed i faktamässigt hänseende i punkt 120 i den överklagade domen att alla anbudsgivare hade haft kännedom om möjligheten att lämna ett anbud efter den 17 februari 2014.

48.

Klaganden har för det första gjort gällande att tribunalen underlät att beakta att säljarna hade vilselett klaganden om denna frist genom att meddela klaganden att fristen hade förlängts till den 31 mars 2014. Tribunalen bortsåg vidare från att en ändring av detta slag av villkoren för anbudsförfarandet skulle ha tillämpats på samtliga anbudsgivare.

49.

Enligt min uppfattning ska dessa båda argument avvisas, eftersom de i huvudsak syftar till att ifrågasätta tribunalens konstateranden avseende de faktiska omständigheterna i punkterna 119 och 120 i den överklagade domen, som nämns ovan i punkt 47, vad gäller fastställandet av fristen för att inge anbud och huruvida alla anbudsgivare hade haft kännedom om fristen. I detta avseende ska det påpekas att klaganden i sitt överklagande inte har åberopat en missuppfattning av de faktiska omständigheterna, utan har framfört denna motivering först i ett sent skede i sin replik, vilket framgår ovan i punkt 37.

50.

Klaganden har för det andra gjort gällande att tribunalen bortsåg från de argument med vilka klaganden rättsligt sett hade hävdat att det använda synsättet i anbudsförfarandet, såsom anges i det slutliga beslutet, ( 22 ) med avseende på att fristen inte hade uppfyllt kraven på transparens och att ingen privat investerare skulle ha följt ett sådant synsätt.

51.

Det framgår i själva verket av rättegångshandlingarna i första instans att klaganden i sin talan hade gjort gällande att villkoren för ett transparent anbudsförfarande inte hade varit uppfyllda, eftersom det inte hade fastställts någon verklig frist, det vill säga en egentlig slutpunkt för förfarandet, utan hade bestämts att säljarna fick välja ut de kvalificerade anbudsgivarna strax efter den föreskrivna inlämningstidpunkten och att de anbudsgivare som hade kvalificerat sig inte hade hindrats från att ändra sina anbud eller inge finansieringsbekräftelse även efter det att tidsfristen hade löpt ut.

52.

I detta sammanhang vill jag påpeka att det vid läsning av den överklagade domen, och i synnerhet av punkterna 119–121 där tribunalen prövade invändningen om att anbudsförfarandet inte hade varit transparent, inte framgår att tribunalen tog ställning till detta argument avseende rättsliga omständigheter med vilket klaganden i sak hade gjort gällande att det använda anbudsförfarandet inte hade varit förenligt med unionsrätten med avseende på fastställandet av fristen för att inge anbud. Ett svar på detta argument kan inte heller utläsas underförstått av tribunalens resonemang i punkterna 119–121 i den överklagade domen. För att besvara ett argument avseende rättsliga omständigheter med vilket det görs gällande att den omständigheten att det inte fastställs någon verklig frist i samband med anbudsförfarandet inte är förenlig med principen om transparens är det enligt min uppfattning inte tillräckligt att i faktamässigt hänseende konstatera att alla anbudsgivare hade kännedom om möjligheten att lämna ett anbud även efter den förlängda fristen.

53.

Jag anser därför att den överklagade domen är behäftad med en bristande motivering i detta hänseende.

54.

För det tredje har klaganden gjort gällande att tribunalen bortsåg från det argument med vilket klaganden hade anfört att det slutliga beslutet innehåller motstridiga påståenden, närmare bestämt i skälen 272 och 275 c, vad gäller säljarnas förlängning av fristen för att inge anbud.

55.

I detta sammanhang vill jag understryka att även om den överklagade domen inte innehåller något uttryckligt svar på detta argument går det av punkt 119 i den överklagade domen att utläsa att tribunalen i faktamässigt hänseende konstaterade att denna frist i själva verket hade förlängts på de däri angivna sätten och villkoren. Detta är enligt min uppfattning tillräckligt för att besvara invändningen om en bristande motivering av den överklagade domen vad gäller förlängningen av den aktuella fristen. I den mån klaganden med detta argument i stället vill göra gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning när den inte konstaterade en motsägelse i motiveringen av det andra omtvistade beslutet, omfattas detta argument av den sjätte grunden, som jag kommer att pröva i punkt 118 och följande punkter i detta förslag till avgörande.

56.

Med den tredje delgrunden i den andra grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen bortsåg från tre argument som klaganden hade framfört inom ramen för sin invändning om att anbudsförfarandet inte hade varit transparent. Dessa tre argument gällde ett motsvarande antal ändringar som hade gjorts under anbudsförfarandet. Enligt klagandens uppfattning hade inte samtliga potentiella anbudsgivare informerats om dessa ändringar, vilket stred mot kraven på transparens.

57.

När det gäller det första av dessa argument framgår det av rättegångshandlingarna i första instans att klaganden vid tribunalen hade anfört att kommissionen i skäl 275 a i det slutliga beslutet felaktigt hade funnit att försäljningskonceptet inte hade ändrats under anbudsförfarandets gång. Klaganden hävdar i själva verket att transaktionsstrukturen inledningsvis hade varit utformad på grundval av en ”balanserad budget” (clean balance sheet), men att strukturen senare hade ändrats utan att anbudsgivarna hade informerats om det, vilket stred mot kraven på transparens.

58.

Vad gäller det andra argumentet framgår det av rättegångshandlingarna i första instans att klaganden vid tribunalen hade gjort gällande att den information som hade lämnats under anbudsförfarandets gång inte hade varit fullständig och att förfarandet följaktligen inte hade uppfyllt kraven på transparens i enlighet med bestämmelserna om statligt stöd. Klaganden hade anfört att inte alla anbudsgivare hade informerats om det arrendeavtal (business lease) som hade ingåtts med Capricorn och inledningsvis var tänkt som ”andrahandsalternativ” ifall anbudsförfarandet skulle misslyckas eller om kommissionens beslut i frågan skulle angripas. Klaganden hade gjort gällande att kommissionen enligt deras uppfattning felaktigt hade underlåtit att beakta att de andra anbudsgivarna inte hade fått denna information under anbudsförfarandets gång trots att informationen skulle ha varit relevant för att fastställa anbudspriset.

59.

Vad gäller det tredje argumentet framgår det av rättegångshandlingarna att klaganden vid tribunalen hade gjort gällande att kommissionens bedömning av miljöaspekterna i skäl 275 i) i det slutliga beslutet var felaktig, eftersom säljarna enligt klagandens uppfattning hade infört ett miljömässigt urvalskriterium under anbudsförfarandets gång utan att informera alla anbudsgivare därom, vilket stred mot kraven på transparens.

60.

Vid läsning av den överklagade domen framgår det inte att tribunalen uttryckligen tog ställning till något av dessa argument som klaganden hade anfört för att ifrågasätta anbudsförfarandets förenlighet med kraven på transparens. Enligt min uppfattning är motiveringen i denna dom inte tillräcklig för att ens underförstått förstå skälen till att tribunalen inte godtog dem. Ett underförstått svar på dessa argument, och i synnerhet det första och det andra, framgår i själva verket inte av punkterna 119–121 i den överklagade domen där tribunalen prövade invändningen om att anbudsförfarandet inte hade varit transparent. Det aktuella svaret framgår inte heller av punkterna 146–150 i den överklagade domen där tribunalen, visserligen ganska kortfattat, tog ställning till argumenten beträffande arrendeavtalet.

61.

Till skillnad mot vad kommissionen har anfört framgår svaret på det första av dessa argument inte heller underförstått av uppgiften i punkt 9 fjärde strecksatsen i den överklagade domen om att anbudsgivarna kunde lämna anbud för samtliga tillgångar, definierade enheter eller enskilda tillgångar. Denna uppgift, som finns med i den beskrivande delen av anbudsförfarandet, besvarar inte på något sätt, inte heller underförstått, klagandens invändning om att anbudsförfarandet inte hade varit transparent.

62.

Av det ovan anförda följer att motiveringen i den överklagade domen, i och med att tribunalen varken uttryckligen eller underförstått tog ställning till en rad argument som klaganden hade framfört till stöd för invändningen om att anbudsförfarandet inte hade varit transparent, enligt min uppfattning inte är tillräcklig för att de som berörs därav ska kunna få kännedom om skälen till att tribunalen inte godtog denna invändning eller för att domstolen ska få ett tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning. Jag anser därför att den överklagade domen är behäftad med en bristande motivering i detta hänseende.

63.

I den fjärde delgrunden i den andra grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen inte tog ställning till två grupper av argument. Den ena gruppen, på samma sätt som de argument som nämns i den tredje delgrunden, avser invändningen om att anbudsförfarandet inte hade varit transparent. Den andra gruppen avser invändningen om förfarandets påstådda diskriminerande karaktär.

64.

Vad gäller först och främst argumenten om invändningen om att anbudsförfarandet inte hade varit transparent framgår det vid läsningen av rättegångshandlingarna i första instans att klaganden vid tribunalen hade gjort gällande följande: För det första hade anbudsförfarandet inte offentliggjorts utanför unionen. För det andra hade en rad handlingar av relevans för försäljningen inte offentliggjorts alls, för sent eller på ett vilseledande sätt. För det tredje hade kommissionen felaktigt slagit fast att inlämnandet av en godkänd ändring av köpeavtalet för tillgångarna hade varit strikt begränsat till affärsmässiga förhandlingar och därför inte var relevant med avseende på statligt stöd. För det fjärde hade kommissionen felaktigt slagit fast att det försenade offentliggörandet av informationen under anbudsförfarandets gång inte hade påverkat anbudsgivarnas slutgiltiga anbud eller genomförandet av de ekonomiska beräkningar som var nödvändiga. För det femte hade kommissionen felaktigt konstaterat att KPMG hade gett alla anbudsgivare all information som de behövde för att kunna göra en korrekt värdering av Nürburgrings tillgångar.

65.

Precis som i fallet med de argument som nämns i den tredje delgrunden i denna grund framgår det vid läsning av den överklagade domen varken att tribunalen uttryckligen tog ställning till något av de i föregående punkt nämnda argumenten eller att motiveringen i denna dom är tillräcklig för att åtminstone underförstått förstå varför tribunalen inte godtog dessa argument. Närmare bestämt besvaras inte dessa argument underförstått på något sätt av punkterna 119–121 i den överklagade domen där tribunalen prövade invändningen om att anbudsförfarandet inte hade varit transparent och begränsade sin bedömning till frågan om fristen för att inge anbud.

66.

Vad beträffar argumenten avseende invändningen om anbudsförfarandets diskriminerande karaktär framgår det vidare vid läsning av rättegångshandlingarna i första instans att klaganden vid tribunalen hade gjort gällande att kommissionen inte hade undersökt en rad omständigheter. För det första hade klaganden diskriminerats, eftersom klaganden inte hade fått någon kopia av den fullständiga dokumentationen av anbudsförfarandet på engelska. För det andra hade Capricorn fått en privilegierad tillgång till information jämfört med de andra anbudsgivarna. För det tredje hade samma delägare i en stor amerikansk advokatbyrå först företrätt säljarna och därefter Capricorn. För det fjärde hade Capricorn åtnjutit ett särskilt stöd både efter den 17 februari 2014 och vad gäller den beviljade finansieringen från Deutsche Bank.

67.

Även vad gäller dessa argument ska det påpekas att det vid läsning av den överklagade domen varken framgår att tribunalen uttryckligen tog ställning till något av dem eller att motiveringen i denna dom är tillräcklig för att åtminstone underförstått förstå varför tribunalen inte godtog de aktuella argumenten. Närmare bestämt framgår ett underförstått svar på dessa argument enligt min uppfattning inte av den del av den överklagade domen, det vill säga punkterna 122–134, där tribunalen prövade invändningen om anbudsförfarandets diskriminerande karaktär och begränsade sin bedömning till frågan om kravet på en bindande finansieringsbekräftelse. Jag anser därför att den överklagade domen är behäftad med en bristande motivering även i detta hänseende.

68.

Av det ovan anförda följer att den överklagade domen enligt min uppfattning är behäftad med en bristande motivering i flera avseenden och att den andra, den tredje och den fjärde delgrunden i den andra grunden för överklagandet därför ska godtas.

69.

Den tredje grunden för överklagandet består av tre delgrunder.

70.

I den första delgrunden har klaganden gjort gällande att även om tribunalen i punkt 91 i den överklagade domen beaktade att det preliminära granskningsförfarandet hade varat mindre än sex månader (från det att klagomålet hade lämnats in i april 2014 till antagandet av det slutliga beslutet i oktober 2014), och att detta därför inte tydde på att det fanns allvarliga svårigheter av sådant slag att de motiverade att ett formellt granskningsförfarande inleddes, tog tribunalen emellertid inte ställning till en rad argument som klaganden hade framfört i sin talan för att styrka att dessa allvarliga svårigheter hade förelegat. Klaganden hade nämligen gjort gällande att de allvarliga svårigheterna dels framgick av det faktum att antagandet av det slutliga beslutet hade skjutits upp vid flera tillfällen på grund av att kommissionen den 13 april 2015 hade publicerat en rättelse av beslutet, dels av den omständigheten att kommissionen hade inlett granskningen av försäljningsprocessen för Nürburgrings tillgångar redan under hösten 2012 och hade haft nära kontakt med säljarna ända sedan år 2013. Klaganden hade mot bakgrund av dessa omständigheter gjort gällande att en ytterligare försening på sex månader av beslutet att genomföra anbudsförfarandet hade varit för stor, men tribunalen tog inte ställning till detta argument.

71.

I den andra delgrunden i den tredje grunden har klaganden bestritt tribunalens resonemang i punkt 98 i den överklagade domen med avseende på Deutsche Banks skrivelse av den 10 mars 2014. Klaganden har gjort gällande att konstaterandena i denna punkt i den överklagade domen är felaktiga i flera avseenden. Kommissionen hade gjort en felaktig bedömning av villkoren för att slå fast att det hade förelegat ett öppet, transparent och villkorslöst anbudsförfarande och hade i själva verket stött på allvarliga svårigheter. Närmare bestämt hade kommissionen krävt en ändrad version av denna skrivelse i juli 2014. Kommissionen hade dels medgett att den inte hade haft kännedom om huruvida denna avsiktsförklaring hade undertecknats eller återkallats, dels medgett att den endast hade granskat anbudsförfarandets struktur. Vidare hade en tysk åklagarmyndighet motsatt sig att denna skrivelse var av bindande karaktär.

72.

I den tredje delgrunden har klaganden gjort gällande att tribunalen bortsåg från dess argument med avseende på den fortsatta försäljningsprocessen för Nürburgrings tillgångar, som annars hade visat på förekomsten av allvarliga svårigheter under det preliminära granskningsförfarandet. I punkterna 102–104 i den överklagade domen begränsade tribunalen sig till att konstatera att denna försäljning hade ägt rum den 28 oktober 2014 på grundval av ett förvaltningsavtal av den 5 oktober 2014 och således efter antagandet av det slutliga beslutet. Tribunalen bortsåg emellertid från att klaganden hade informerat kommissionen om detta redan den 22 september 2014 och att en tidningsartikel av den 30 september 2014, som alltså hade publicerats innan det slutliga beslutet antagits, innehöll denna information. Kommissionen hade dessutom senare lovat att ta den fortsatta utvecklingen i fallet i beaktande.

73.

Kommissionen har hävdat att den tredje grunden delvis inte kan tas upp till prövning, delvis ska underkännas.

74.

I den första delgrunden i den tredje grunden, på samma sätt som i den andra, den tredje och den fjärde delgrunden i den andra grunden, har klaganden gjort gällande att tribunalen inte tog ställning till en rad argument som hade framförts i första instans. I detta sammanhang är det fråga om argument som har samband med den preliminära granskningsfasens varaktighet och visade på förekomsten av allvarliga svårigheter.

75.

Det ska i detta hänseende påpekas att tribunalen, till skillnad från vad som är fallet med de argument som anges i ovannämnda delgrunder i den andra grunden, och som det inte finns något som helst spår av i den överklagade domen, i punkt 88 i denna dom däremot anförde att klaganden vid tribunalen hade gjort gällande att beslutet hade skjutits upp flera gånger och att rättelsen till det slutliga beslutet hade antagits mer än ett år efter det att klagomålet hade lämnats in.

76.

När tribunalen besvarade invändningen om den preliminära fasens varaktighet inom ramen för grunden avseende förekomsten av allvarliga svårigheter vid bedömningen av försäljningen av Nürburgrings tillgångar, besvarade tribunalen i punkt 91 i den överklagade domen emellertid inte uttryckligen dessa argument utan begränsade sig till att konstatera att, eftersom det slutliga beslutet hade fattats den 1 oktober 2014, det vill säga mindre än sex månader efter mottagandet av klagandens klagomål, kunde en sådan varaktighet av den preliminära granskningsfasen inte bevisa att det vid bedömningen hade förelegat allvarliga svårigheter av sådant slag att de berättigade att ett formellt granskningsförfarande inleddes.

77.

I detta sammanhang kan den överklagade domen enligt min uppfattning tolkas så att, även om tribunalen inte uttryckligen underkände de båda argument som omnämns ovan i punkt 75, mot bakgrund av att den preliminära granskningsfasen hade varat kortare tid än sex månader, ansåg tribunalen att de båda omständigheter som klaganden hade anfört – det vill säga att antagandet av det slutliga beslutet hade skjutits upp flera gånger och att detta beslut hade varit föremål för en rättelse ett år senare – inte var relevanta för att fastställa om det hade förelegat några allvarliga svårigheter vid bedömningen.

78.

Denna bedömning, som underförstått kan härledas ur den överklagade domen, är enligt min uppfattning inte behäftad med fel. Det faktum att ett beslut skjuts upp kan i själva verket ha flera orsaker och utgör inte i sig något bevis på att det vid bedömningen föreligger allvarliga svårigheter av sådant slag att de berättigar att ett formellt granskningsförfarande inleds. Detta stämmer i synnerhet mot bakgrund av en sådan begränsad varaktighet av den preliminära granskningsfas som ledde till antagandet av det slutliga beslutet.

79.

Vidare syftar rättelsen av ett beslut till att korrigera förbiseenden eller materiella fel, såsom typografiska fel, och inte att ändra på beslutets innehåll. Följaktligen leder rättelsen under inga omständigheter till någon förlängning av förfarandets varaktighet. Jag vill oavsett understryka att klaganden inte har anfört några uppgifter till stöd för sin ståndpunkt i detta hänseende.

80.

Avslutningsvis är den omständigheten, som klaganden har framfört, att kommissionen hade inlett undersökningen av försäljningsprocessen för Nürburgrings tillgångar redan år 2012 inte förenlig med tribunalens konstaterande avseende de faktiska omständigheterna att den preliminära granskningsfasen hade varat mindre än sex månader, eftersom klaganden inte har ifrågasatt detta konstaterande som sådant.

81.

Av det ovan anförda följer att den första delgrunden i den tredje grunden för överklagande enligt min uppfattning ska underkännas.

82.

Vad gäller den andra delgrunden i den tredje grunden vill jag påpeka att tribunalen i punkt 98 i den överklagade domen, som klaganden har ifrågasatt, fann att kommissionen hade styrkt att den redan i april 2014 hade erhållit skrivelsen av den 10 mars 2014 från Deutsche Bank. Det fanns därför ingen anledning att ifrågasätta kommissionens påstående att den hade gjort en egen analys av denna skrivelse och hade ansett att den utgjorde en säkrad finansiering, vars bindande karaktär hade bekräftats av de tyska myndigheterna.

83.

Det är fråga om konstateranden avseende de faktiska omständigheterna vad gäller ovannämnda skrivelse från Deutsche Bank vilka, som jag har påpekat ovan i punkterna 34–37, inte kan ifrågasättas i samband med överklagandet om inte klaganden har åberopat någon missuppfattning av de faktiska omständigheterna, vilket är ett argument som klaganden har anfört först i ett sent skede i sin replik och för övrigt utan att ens precisera på vilka uppgifter en eventuell missuppfattning är baserad. Denna delgrund ska därför enligt min uppfattning avvisas.

84.

Den tredje delgrunden i den tredje grunden avser däremot att bestrida tribunalens slutsats i punkt 104 i den överklagade domen, att kommissionen inte kunde kritiseras för att den i det slutliga beslutet inte hade tagit ställning till den fortsatta försäljningsprocessen genom överlåtelse till en underförvärvare av de andelar som Capricorn innehade i det bolag som förvärvade Nürburgrings tillgångar, eftersom denna överlåtelse ägde rum först efter antagandet av det slutliga beslutet.

85.

I detta sammanhang vill jag för det första påpeka att tribunalen inte bortsåg från klagandens argument om den fortsatta försäljningsprocessen för Nürburgrings tillgångar, utan att tribunalen i faktamässigt hänseende konstaterade att denna försäljning hade genomförts efter antagandet av det slutliga beslutet. I enlighet med den rättspraxis som nämns i punkt 102 i domen drog tribunalen därför den slutsatsen att kommissionen inte kunde kritiseras för att den inte hade tagit ställning till denna omständighet som gällde perioden efter antagandet av det slutliga beslutet.

86.

För det andra har klaganden gjort gällande att tribunalen bortsåg från att klaganden några dagar före antagandet av det slutliga beslutet hade informerat kommissionen om att försäljningsprocessen av de aktuella tillgångarna hade fortsatt till en underförvärvare och att denna försäljning hade framgått av en tidningsartikel, även den publicerad några dagar före antagandet av detta beslut. I detta sammanhang ska det emellertid påpekas att tribunalen i punkt 165 i den överklagade domen besvarade detta argument och konstaterade att klaganden inte hade visat att kommissionen hade eller kunde ha haft tillgång till dessa uppgifter när den fattade det slutliga beslutet. Det rör sig även här om en bedömning av de faktiska omständigheterna som klaganden inte kan ifrågasätta i samband med överklagandet om inte klaganden har åberopat någon missuppfattning. ( 23 ) Klaganden har åberopat en missuppfattning först i ett sent skede i sin replik och för övrigt utan att ens precisera på vilka uppgifter en eventuell missuppfattning är baserad och på vilket sätt de aktuella omständigheterna har missuppfattats. Den tredje delgrunden i den tredje grunden kan därför enligt min uppfattning delvis inte godtas, eftersom det saknas fog för den, delvis inte tas upp till prövning.

87.

Av det ovan anförda följer att den tredje grunden för överklagande enligt min uppfattning ska underkännas i dess helhet.

88.

Klaganden har genom den fjärde grunden bestritt den del av den överklagade domen där tribunalen underkände den grund med vilken klaganden hade anfört att kommissionen hade gjort sig skyldig till åsidosättande av artikel 20.2 i förordning nr 659/1999, eftersom den inte hade underrättat klaganden om sin avsikt att avvisa dess klagomål och inte heller hade uppmanat klaganden att inkomma med synpunkter därom. ( 24 )

89.

Enligt klagandens uppfattning tillämpade tribunalen artikel 20.2 i förordning nr 659/1999 felaktigt, eftersom kommissionen i enlighet med denna bestämmelse har en otvetydig skyldighet att underrätta den berörda parten om sin avsikt att avvisa dess klagomål och uppmana parten att inkomma med synpunkter därom. Eftersom kommissionen i förevarande fall inte hade underrättat klaganden om sin preliminära bedömning hade kommissionen berövat klaganden möjligheten att påverka antagandet av beslutet och att vid behov inkomma med nya uppgifter av betydelse för kommissionens undersökning. Målsättningen med den rätt att lämna synpunkter som fastställs i den aktuella bestämmelsen är att skydda parternas rättigheter snarast möjligt under förfarandet. Ett åsidosättande av bestämmelsen innebär därför en allvarlig försummelse till nackdel för klaganden.

90.

Vidare är hänvisningen i punkt 188 i den överklagade domen till domen av den 18 november 2010, NDSHT/kommissionen (C‑322/09 P, EU:C:2010:701), felaktig och vilseledande. Enligt klagandens uppfattning tog nämligen domstolen i det då aktuella fallet inte ställning till frågan om skyldigheten att bereda möjlighet att lämna ytterligare synpunkter före antagandet av ett beslut. Det framgår dessutom av domen av den 17 juli 2008, Athinaïki Techniki/kommissionen (C‑521/06 P, EU:C:2008:422), att de berörda parterna har rätt att delta i förfarandet på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet.

91.

Kommissionen har bestritt klagandens argument och gjort gällande att den fjärde grunden inte kan godtas.

92.

Med den fjärde grunden har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 20.2 i förordning nr 659/1999.

93.

I detta sammanhang ska det inledningsvis påpekas att den genom förordning (EU) nr 734/2013 ( 25 ) ändrade versionen av artikel 20.2 i förordning nr 659/1999 ( 26 ), som är tillämplig i förevarande mål, i första stycket föreskriver följande: ”Alla intresserade parter får inge ett klagomål för att underrätta kommissionen om påstått olagligt stöd och påstått missbruk av stöd. För detta ändamål ska den berörda parten fylla i ett formulär som fastställts … och ska ange alla de obligatoriska upplysningar som begärs i det.” Andra stycket har följande lydelse: ”Om kommissionen anser att den intresserade parten inte följt det obligatoriska formuläret, eller de faktiska och rättsliga omständigheter som lagts fram av den intresserade parten inte utgör tillräckliga skäl för att, på grundval av en första undersökning, visa att olagligt stöd eller missbruk av stöd föreligger, ska den underrätta den intresserade parten om detta och uppmana denna att lämna synpunkter inom en föreskriven tidsfrist, som normalt inte ska överskrida en månad. Om den intresserade parten inte har framfört några synpunkter inom den föreskrivna tidsfristen, kommer klagomålet att anses ha återkallats. Kommissionen ska underrätta den berörda medlemsstaten när ett klagomål anses återkallat.” I tredje stycket i samma bestämmelse föreskrivs följande: ”Kommissionen ska till den klagande skicka en kopia av sitt beslut i ett ärende som gäller föremålet för klagomålet.”

94.

Klaganden har gjort gällande att artikel 20.2 i förordning nr 659/1999, och närmare bestämt bestämmelsens andra stycke, ger klaganden en processuell rättighet att före antagandet av beslutet bli underrättad av kommissionen om dess avsikt att avvisa klagandens klagomål och uppmanas att inkomma med synpunkter därom. Eftersom kommissionen inte hade underrättat klaganden och inte hade gett klaganden möjlighet att lämna synpunkter innan beslutet om att avvisa dess klagomål antogs, hade kommissionen åsidosatt den aktuella bestämmelsen. Tribunalen gjorde därmed en felaktig rättstillämpning när den inte fastställde detta åsidosättande.

95.

Jag delar inte klagandens föreslagna tolkning av artikel 20.2 andra stycket i förordning nr 659/1999.

96.

Det erinras härvidlag om att enligt domstolens fasta praxis ska vid tolkningen av en unionsbestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i. Även tillkomsthistorien för en unionsrättslig bestämmelse kan vara relevant för tolkningen av densamma. ( 27 )

97.

Mot bakgrund av tillkomsthistorien för den ändrade bestämmelsen i artikel 20.2 andra stycket i förordning nr 659/1999 anser jag utifrån en bokstavlig, teleologisk och systematisk tolkning att bestämmelsen, i motsats till vad klaganden har gjort gällande, inte syftar till att generellt sett ge en klagande en processuell rättighet att bli underrättad om kommissionens avsikt att avvisa klagandens klagomål och att inkomma med synpunkter därom innan beslutet antas. Enligt min uppfattning är denna bestämmelse däremot tillämplig i ett mycket tidigt skede av förfarandet och syftar till att ge kommissionen möjlighet att, av administrativa effektivitetsskäl, snabbt hantera klagomål som vid första påseendet inte uppfyller de formella eller materiella minimikraven för att inleda något administrativt förfarande om statligt stöd och därför inte heller någon preliminär granskningsfas av eventuella åtgärder.

98.

Det framgår i själva verket av ordalydelsen i bestämmelsen i artikel 20.2 andra stycket i förordning nr 659/1999 att den gäller två situationer, närmare bestämt för det första när de formella kraven för att lämna in ett klagomål inte är uppfyllda, det vill säga att den intresserade parten ”inte följt det obligatoriska formuläret”, och för det andra om klagomålet uppfyller de formella kraven men inte de materiella minimikraven, eftersom ”de faktiska och rättsliga omständigheter som lagts fram av den intresserade parten inte utgör tillräckliga skäl för att, på grundval av en första undersökning, visa att olagligt stöd eller missbruk av stöd föreligger”.

99.

I den aktuella bestämmelsen föreskrivs samma processuella behandling och samma rättsliga konsekvenser för de båda situationerna (när antingen de formella eller materiella minimikraven inte är uppfyllda). Först och främst behandlas de båda situationerna processuellt på samma sätt, det vill säga att klaganden ges möjlighet att lämna synpunkter för att avhjälpa den formella eller materiella bristen genom att lämna meningsfull information som gör det möjligt att inleda en bedömning med avseende på statligt stöd. Vidare medför klagandens passivitet eller fortsatta underlåtenhet att uppfylla de formella eller materiella minimikraven för att inge ett klagomål att kommissionen kan anse att klagomålet är återkallat.

100.

Denna tolkning bekräftas även av den teleologiska analysen av den aktuella bestämmelsen mot bakgrund av tillkomsthistorien för dess ändring genom förordning nr 734/2013. Det framgår i själva verket av kommissionens förslag som ledde till antagandet av rådets förordning ( 28 ) att ändringen syftade dels till att införa formella krav för inlämnandet av ett klagomål rörande statligt stöd till kommissionen, dels att möjliggöra för kommissionen att snabbt och effektivt behandla ”många” av de klagomål som gäller statligt stöd som den tar emot och ”som antingen inte motiveras av verkliga konkurrensproblem eller inte är tillräckligt väl underbyggda”. ( 29 ) Sett ur detta perspektiv innebär därför den aktuella bestämmelsen att kommissionen inte behöver betrakta meddelanden som inte uppfyller de formella och materiella minimikraven som ett faktiskt klagomål, när den har gett den person som har inkommit med meddelandet möjlighet att ”avhjälpa” bristen på uppfyllelse av de formella eller materiella minimikraven i meddelandet. Kommissionen har ingen skyldighet att anta formella beslut vad gäller meddelanden av detta slag. Klagomålen anses ha återkallats och registreras eventuellt som marknadsinformation som kommissionen kan använda i ett senare skede för utredningar på eget initiativ. ( 30 )

101.

Ovannämnda tolkning av den aktuella bestämmelsen bekräftas även vid läsning av punkt 48 b i regler om bästa praxis vid kontroll av statligt stöd i 2009 års version ( 31 ), som tribunalen enligt min uppfattning med rätta angav i punkt 187 i den överklagade domen, och som även anges i det i föregående punkt nämnda förslaget till förordning. ( 32 )

102.

När det gäller domen Athinaïki Techniki/kommissionen och domen NDSHT/kommissionen, som klaganden har hänvisat till, är det tillräckligt att påpeka att de rör den version av den aktuella bestämmelsen som var gällande före ändringen genom förordning nr 734/2013. Dessa domar får därför enligt min uppfattning inte åberopas för att ifrågasätta vare sig tolkningen av den ändrade versionen av denna bestämmelse eller den i föregående punkt anförda slutsatsen.

103.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden saknas det därför fog för den tolkning enligt vilken de intresserade parterna i enlighet med artikel 20.2 i förordning nr 659/1999, närmare bestämt bestämmelsens andra stycke, ges en processuell rättighet att före antagandet av beslutet bli underrättade av kommissionen om dess avsikt att avvisa deras klagomål och uppmanas att inkomma med synpunkter därom.

104.

I detta sammanhang är det även värt att påpeka att de berörda parterna enligt fast rättspraxis, i mål om statligt stöd, inte har någon rätt till försvar eller till en kontradiktorisk förhandling med kommissionen. Deras roll är endast att tillhandahålla alla uppgifter som kan vägleda kommissionen. ( 33 )

105.

I förfarandet för kontroll av statligt stöd har andra berörda parter än den berörda medlemsstaten enligt rättspraxis begränsade processuella rättigheter och de kan i detta avseende inte själva göra anspråk på ett sådant kontradiktoriskt förfarande med kommissionen som det som har inletts till förmån för nämnda medlemsstat. De berörda parterna har endast rätt att delta i det administrativa förfarandet på ett sätt som är lämpligt med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet. ( 34 )

106.

Som anförts ovan i punkt 20 är det i förevarande fall ostridigt att det andra omtvistade beslutet utgör ett beslut som har antagits efter den preliminära granskningen. Det har vidare inte bestritts att klaganden, såsom framgår av bland annat skäl 13 i det slutliga beslutet, aktivt hade deltagit i förfarandet, vilket hade utmynnat i ett beslut varigenom kommissionen i allt väsentligt hade avvisat dess klagomål, som således på intet sätt kan anses ha återkallats. Mot denna bakgrund är bestämmelsen i artikel 20.2 andra stycket i förordning nr 659/1999 enligt min uppfattning inte tillämplig på klagandens situation. Således kan klaganden inte åberopa att kommissionen hade åsidosatt den och att tribunalen därför gjorde fel i detta hänseende.

107.

Av det ovan anförda följer att tribunalen enligt min uppfattning inte gjorde sig skyldig till någon felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 20.2 i förordning nr 659/1999. Således ska den fjärde grunden underkännas.

108.

Genom den femte grunden har klaganden bestritt att tribunalen i punkterna 209–212 i den överklagade domen inte godtog klagandens grund om att det inte hade genomförts en opartisk prövning av klagomålet. Enligt klaganden gjorde tribunalen fel när den ansåg att rättspraxis i fråga om karteller analogt kunde tillämpas på förfaranden om statligt stöd. Dessutom gav tribunalen ingen motivering till detta beslut.

109.

Om aktuell rättspraxis trots allt är tillämplig, har klaganden påpekat att den hade lagt fram indicier för att kommissionen inte hade haft för avsikt att fortsätta undersökningen av ärendet eller anmoda om närmare eller ytterligare information.

110.

Kommissionen har gjort gällande att den femte grunden inte kan godtas.

111.

I punkterna 207–213 i den överklagade domen underkände tribunalen klagandens argument att kommissionen inte hade kunnat genomföra en opartisk prövning av dess klagomål till följd av en förklaring från talespersonen för den kommissionsledamot som ansvarar för konkurrensfrågor. Av denna förklaring framgår att de tyska myndigheterna hade följt de anvisningar som lämnats av nämnda kommissionsledamot för försäljning av Nürburgrings tillgångar och att dessa hade sålts efter ett lagligt anbudsförfarande och till marknadspris.

112.

Tribunalen underkände, i huvudsak, denna grund och tillämpade analogt den rättspraxis i fråga om karteller enligt vilken en oegentlighet endast kan medföra att unionsdomstolen ogiltigförklarar beslutet avseende dessa åtgärder, om det visas att nämnda beslut utan denna oegentlighet skulle ha fått ett annat innehåll. Tribunalen fann att klaganden inte hade lagt fram några bevis eller indicier för att det slutliga beslutet kunde ha haft ett annat innehåll, om den omtvistade förklaringen inte hade gjorts.

113.

Klaganden har för det första bestritt att denna rättspraxis, som har utvecklats med avseende på konkurrens, analogt kan vara tillämplig på området för statligt stöd. I detta hänseende vill jag dock påpeka att denna rättspraxis, som rör rättsliga följder av att felaktigt röja, även grundläggande, uppgifter om beslut som kommissionen kan komma att anta, har allmän giltighet. Det finns således inga skäl till att begränsa dess tillämpning till konkurrens. ( 35 )

114.

Denna rättspraxis avspeglar för övrigt tillämpningen av allmän rättspraxis, närmare bestämt att ett förfarandefel i princip endast kan leda till att ett beslut helt eller delvis ogiltigförklaras om det visas att det angripna beslutet hade kunnat få ett annat innehåll om detta förfarandefel inte hade förelegat, på ett enskilt fall. Utan tvekan är denna rättspraxis även tillämplig i förfaranden om statligt stöd. ( 36 )

115.

För det andra kan de uppgifter som klaganden hävdar att den har lagt fram för tribunalen som indicier för att det andra omtvistade beslutet utan den påstådda oegentligheten skulle ha haft ett annat innehåll inte på något sätt styrka att kommissionen inte handlade opartiskt. Det rör sig om en mejlväxling mellan klagandens advokater och kommissionens avdelningar, om dessa avdelningars påstådda passivitet avseende meddelanden som klaganden lämnade in åren 2014 och 2015, och således efter antagandet av det slutliga beslutet, och om den påstådda uteblivna möjligheten att lämna ytterligare synpunkter med stöd av artikel 20.2 i förordning nr 659/1999. Jag har redan inom ramen för prövningen av den fjärde grunden påpekat att detta inte kan vara rättsstridigt. ( 37 )

116.

Indicier av detta slag saknar enligt min uppfattning helt samband med en påstådd bristande opartiskhet från kommissionens sida och kan inte styrka att det andra omtvistade beslutet kunde ha haft ett annat innehåll, om inte den av klaganden nämnda förklaringen från talespersonen för den kommissionsledamot som ansvarar för konkurrensfrågor hade förelegat. Enligt ovan i punkt 35 nämnda rättspraxis kan i synnerhet tribunalens bedömning av ovannämnda mejlväxling inte ifrågasättas i ett mål om överklagande om inte klaganden har åberopat någon missuppfattning av bevisningen.

117.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att den femte grunden inte kan godtas.

118.

Genom sin sjätte grund för överklagande har klaganden bestritt den del av den överklagade domen ( 38 ) där tribunalen inte godtog den grund varigenom den i första instans hade gjort gällande att det andra omtvistade beslutet var behäftat med en bristande motivering. Klaganden har anfört att tribunalen gjorde en felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av artikel 296 andra stycket FEUF. Klaganden har påpekat att den vid tribunalen hade lagt fram exempel som visade på underlåtenhet från kommissionens sida i fyra avseenden. Kommissionen hade nämligen inte besvarat några grundläggande invändningar från klaganden, inte gett en klar och entydig motivering till sitt beslut, inte redogjort i detalj för sitt resonemang om avsteg från sin beslutspraxis och slutligen inte beaktat det relevanta faktiska och rättsliga sammanhanget.

119.

Vad gäller den första av dessa invändningar som hade framställts i första instans har klaganden bestritt bland annat tribunalens resonemang, som återfinns i punkt 179 i den överklagade domen, att kommissionen hade haft kort tid på sig mot bakgrund av de korta tidsfristerna för den preliminära granskningsfasen. Enligt klaganden hade kommissionen inlett granskningen av försäljningsprocessen redan år 2012, det vill säga långt innan klagomålen lämnades in. Tribunalen bortsåg även från klagandens grundläggande kritik att kommissionen inte hade dragit egna slutsatser, utan endast baserat sig på andras förklaringar.

120.

Vidare tog tribunalen inte alls ställning till de övriga tre invändningarna och där angivna argument.

121.

Kommissionen är av den uppfattningen att den sjätte grunden inte kan godtas.

122.

Enligt fast rättspraxis ska den motivering som krävs för unionsinstitutionernas rättsakter enligt artikel 296 FEUF vara anpassad till rättsaktens beskaffenhet. Av motiveringen ska klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att unionsdomstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. Frågan huruvida kravet på motivering är uppfyllt ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet, särskilt rättsaktens innehåll, de anförda skälen och det intresse av att få förklaringar som de vilka rättsakten är riktad till, eller andra personer som direkt eller personligen berörs av den, kan ha. Det krävs inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av en rättsakt uppfyller kraven i artikel 296 FEUF inte ska ske endast utifrån motiveringens lydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det aktuella området. ( 39 )

123.

Vad särskilt beträffar ett sådant beslut genom vilket kommissionen fastslår att en åtgärd som är föremål för ett klagomål inte utgör statligt stöd, framgår det av rättspraxis att kommissionen under alla omständigheter är skyldig att i tillräcklig mån meddela den som har anfört klagomålet skälen till att de faktiska och rättsliga omständigheter som åberopats i klagomålet inte var tillräckliga för att bevisa förekomsten av ett statligt stöd. Kommissionen är emellertid inte skyldig att ta ställning till omständigheter som uppenbarligen är irrelevanta, som saknar betydelse eller som uppenbart saknar direkt samband med saken. ( 40 )

124.

Det nödvändiga sambandet mellan de skäl som den som ingett klagomålet har åberopat och motiveringen av kommissionens beslut innebär inte att kommissionen är skyldig att underkänna vart och ett av de argument som åberopats till stöd för dessa skäl. Det räcker att redogöra för de omständigheter och rättsliga överväganden som är av väsentlig betydelse för beslutets systematik. ( 41 )

125.

Det bör dock i detta sammanhang erinras om att skyldigheten att motivera ett beslut utgör en väsentlig formföreskrift som ska särskiljas från frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida den omtvistade rättsakten är lagenlig i materiellt hänseende. Motiveringen av ett beslut består i att man formellt anger vilka skäl beslutet grundar sig på. Om dessa skäl innehåller felaktigheter, inverkar detta på beslutets lagenlighet i materiellt hänseende, men inte på motiveringen av beslutet, som kan vara tillräcklig trots att den innehåller felaktiga skäl. Det kan därför inte påstås att det var omöjligt för tribunalen att utöva sin prövningsrätt. ( 42 )

126.

Inom ramen för denna grund för överklagande har klaganden bestritt för det första tribunalens hänvisning till den omständigheten att kommissionen hade haft ”kort tid” på sig för att anta ett beslut efter den preliminära granskningsfasen, om det beaktas att kommissionen enligt klagandens uppgift hade inlett granskningen av den aktuella försäljningsprocessen långt innan klagomålen lämnades in. ( 43 ) I detta sammanhang delar jag dock kommissionens uppfattning att detta argument under alla omständigheter är verkningslöst eftersom det syftar till att bestrida en punkt i domen som tribunalen införde för fullständighetens skull. Detta argument kan i sig inte ifrågasätta tribunalens slutsats i punkterna 176 och 178 i den överklagade domen att redogörelsen i skälen 266–281 i det slutliga beslutet är tillräcklig för att de som berörs därav ska kunna få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och att kommissionen därför inte hade åsidosatt sin motiveringsskyldighet när den inte hade besvarat vissa invändningar, i och med att dessa enligt kommissionen inte var av väsentlig betydelse för beslutets systematik.

127.

För det andra har klaganden gjort gällande att tribunalen även bortsåg från klagandens grundläggande kritik att kommissionen inte hade dragit egna slutsatser, utan endast baserat sig på andras förklaringar. Förutom att detta argument har framförts vid domstolen på ett ganska vagt och abstrakt sätt, vilket gör det omöjligt att noggrant identifiera vilket fel som tribunalen kritiseras för, menar jag i detta sammanhang att den omständigheten att en institution använder andras förklaringar för att motivera sitt beslut inte i sig innebär att motiveringen är otillräcklig eller bristfällig. Detta argument skulle således sannolikt inte tas upp till prövning och är dessutom verkningslöst.

128.

För det tredje har klaganden kritiserat tribunalen för att inte ha besvarat vissa invändningar som klaganden hade framställt i första instans.

129.

I den mån klaganden genom detta argument syftar till att göra gällande att den överklagade domen är behäftad med en bristande motivering, kan detta argument enligt min uppfattning inte godtas. Det framgår nämligen klart och tydligt av punkterna 175–180 i den överklagade domen hur tribunalen resonerade när den inte godtog klagandens grund. I själva verket fann tribunalen att redogörelsen i skälen 266–281 i det slutliga beslutet var tillräcklig för att få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och att kommissionen hade redogjort för de omständigheter och rättsliga överväganden som var av väsentlig betydelse för det andra omtvistade beslutets systematik.

130.

Om klaganden med detta argument däremot syftar till att göra gällande att tribunalen åsidosatte artikel 296 andra stycket FEUF när den inte fann att det slutliga beslutet var behäftat med en bristande motivering eftersom kommissionen inte hade tagit hänsyn till de uppgifter som klaganden hade lagt fram i första instans inom ramen för den andra, den tredje och den fjärde invändningen, kan detta argument enbart godtas om dessa uppgifter kan betraktas som omständigheter eller rättsliga överväganden som var av väsentlig betydelse för beslutets systematik. I så fall hade kommissionen enligt ovan i punkterna 123 och 124 nämnda rättspraxis skyldighet att ta hänsyn till dem.

131.

Emellertid har klaganden först och främst på intet sätt förklarat varför de uppgifter som hade lagts fram i första instans inom ramen för den andra, den tredje och den fjärde invändningen skulle betraktas som omständigheter eller rättsliga överväganden som var av väsentlig betydelse för beslutets systematik och som kommissionen hade skyldighet att ta hänsyn till. Dessutom syftar de argument som nämns i dessa invändningar i korthet till att väcka frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken ska hänföras till frågan huruvida det aktuella beslutet är lagenligt i materiellt hänseende och inte att bestrida motiveringen i beslutet. Visserligen kan tribunalen på vissa villkor omkvalificera det argument som en part har åberopat till stöd för en grund på så sätt att det stödjer en annan grund, ( 44 ) men jag är inte övertygad om att tribunalen, för det fall en sökande har åberopat argument till stöd för sin grund om åsidosättande av motiveringsskyldigheten, kan kritiseras för att ha gjort en felaktig rättstillämpning när den inte har omkvalificerat detta argument på så sätt att det avser frågan huruvida motiveringen är välgrundad, vilken enligt ovan i punkt 125 nämnda rättspraxis utgör en separat fråga.

132.

Av det ovan anförda följer att även det tredje argument som har anförts inom ramen för den sjätte grunden och därmed denna grund i sin helhet ska underkännas.

133.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen ska